Dsedalus TEKNISKA MUSEETS ÅRSBOK 1936 Tekniska Museet/Ingeniörsvetenskapsakademien STOCKHOLM 1936    TEKNISKA MUSEETS ÅRSBOK 1936 DälDALUS  D Al D A L U S TEKNISKA MUSEETS ÅRSBOK 19 3 6 Tekniska Museet / Ingeniörsvetensk apsakademien STOCKHOLM 1 936 Redaktör och ansvarig utgivare: Torsten Althin. Vid återgivande av text eller bilder angives såsom källa: Dzedalus 1936. Tryckt hos NORDISK R O TO G R AVY R, Stockhol m 1936. Typografi: Anders Billow. Under de inledande orden i de sedan 1931 utkomna årsböckerna har städse återfunnits Generaldirektör K. A. Fryxells namn. I mer än åtta år till sin bortgång den 3. juni 1935 fungerade han som ordfö­ rande i den organisation, som under denna tid utgjort museets styrelse. Ehuru icke ingeniör eller industriman åtog han sig vid ordförande­ skiftet 1926 att leda museets öden. Genom den kontakt, som han un­ der en lång verksamhet inom K. Kommerskollegium vunnit med nä­ ringslivets män och de inom tekniska yrken verksamma samt genom en öppen blick och bestämd känsla för betydelsen av att se allt i sitt historiska sammanhang, insåg han redan tidigt ett tekniskt museums betydelse, i synnerhet om museets verksamhet ej endast blev av retro­ spektiv art, utan även kunde anknytas till det levande livet och till nutida ingeniörskonst. Ivrigt verksam och strängt upptagen äv mångahanda maktpåliggande uppdrag hade han sällan tillfälle att mera direkt ingripa eller påverka det dagliga arbetet på museet, men vid kritiska och mera betydelsefulla tillfällen, då det gällde att finna möjligheter för verksamt främjande av museiarbetets bedrivande och framför allt för erhållande av en museibyggnad å lämpligt belägen tomt, ställde han sin rika erfarenhet till förfogande och biträdde kraf­ tigt styrelsens strävanden. De som under de gångna organisations­ åren varit med om att arbeta på museets tillkomst skola alltid med tacksamhet minnas Generaldirektör Fryxell och vad han uträttat till museets bästa. 5 INLEDNING 6 Svenska Uppfinnareföreningens mångårige suppleant i museets styrelse, Ingeniör Joh. Härden, har även under året slutat sitt av ve­ tenskapligt arbete i rikt mått fyllda dagsverke. Med aldrig svikande intresse följde han museiarbetet, och en mångfald av museet tacksamt mottagna gåvor vittna i samlingarna om hans sätt att främja verk­ samheten. Landsorganisationens ordförande, Riksdagsman Edv. Johanson, medlem av museiföreningens styrelse, har även avlidit under året, läm­ nande ett tomrum i kretsen av dem, som stå museet närmast. Tidpunkten då museets byggnad står färdig har genom de under arbetsåret utförda byggnadsarbetena ryckt allt närmare, och det första föremålet — en Boulton & Watt ångmaskin från år 1832 — har kunnat flyttas från sin forna uppställningsplats i Höganäs till den för maskinen avsedda platsen i museets maskinhall. Det innebär en vä­ sentlig förändring i institutionens liv, att byggnaden kan under år 1936 tagas i bruk, och det är i förhoppning om att allt framgent liksom tidigare kunna lita till de många intresserades medverkan för arbetets fullföljande, som museistyrelsen och museiföreningens sty­ relse med tillförsikt se framtiden till mötes, även om den dag, då mu­ seet i sin helhet kan öppnas för forskare, studerande och allmänhet än så länge icke kunnat bestämmas. För all den medverkan museet under arbetsåret erhållit till reali­ serande av sina planer och arbeten må här uttalas vårt varma tack. Stockholm i mars 1936. AXEL F. ENSTRÖM SVEN LOBECK Ordförande i Tekniska Museets Styrelse. Ordförande i Föreningen Tekniska Museet. INNEHALL Dsedalus ............ 11 Redogörelser. Tekniska Museet under år 1935 . . Föreningen Tekniska Museet under år 1935 Tekniska Museets byggnad III Avhandlingar. . . *14 36 40 Carl Sahlin, Vaskguld i norra Skandinavien och Finland 44 Sune Ambrosiani, Ett bidrag till de nordiska gjutjärns- hällarnas historia ........ 66 Carl Björkbom, Ett projekt att bygga en ångmaskin i Sverige år 1725 .............................................................. . 80 E. Hubendick, James Watts liv och verk . . . . . 96 Tore Lindmark, Ångteknikens utveckling efter James W att ............................................................................... . 118 Meddelanden och frågor ha på grund av utrymmesbrist måst uteslutas i denna årgång. Förteckning över medlemmar i Föreningen Tekniska Museet 130 Svensk ingeniörskonst och industri . 144 ... ...... D/LDALUS 1931—1935 Föregående årgångars innehåll: Avhandlingar: Sahlin, C., Svenska linbanekonstruktioner. — Hubendick, E., »Mera arbete». — Eli, B., Starkströmsjökabel på 360 meters djup. — Svedberg, I., Andrées ballonghus. — Lundeberg, E., Hesselmanmotorn som bilmotor. — Rönnow, S., En glasbruksmålning. Meddelanden och frågor: Spiselstolpen från Kullands gård. Nordens äldsta byggnadsritning. Press­ kopiering ay brev. Den första svenska blåkopian. Den första vattenledningen? Sveriges första järnbro? En masugnsmodell från 1700-talet. •, » Avhandlingar: Sahlin, C., Det svenska järnets världsrykte. I. Från äldsta tider till omkring år 1850. — Hessen, G., Äldre kopparsmältningsmetoder vid Falu gruva. — Ångström, T., Emanuel Swedenborgs flygplansprojekt. — Hubendick, E., Olika tiders uppfattning om tempe­ raturbegreppet. — Way-Matthiesen, L., John Ericssons varmluftsmaskin. — Rönnow, S., Ett par fotografiska inkunabler från 1850-talet. Meddelanden och frågor: Den första svenska räknemaskinen? Polhems klädespress. Industrihisto­ riska minnesmärken. Polhemsstickan. Släplinorna till Andrées polarballong. 1933 Avhandlingar: Johansson, A., Det svenska järnets världsrykte. II. Från omkring år 1850 till nuvarande tid. — Trana, E., F. A. Kjellins elektriska induktionsugn. Med inledning av C. Benedicks. — Hubendick, E., Perpetuum mobile. — Martin, H., Ciervas autogiro. Meddelanden och frågor: Martin Wibergs räknemaskin. En 1600-tals måttstav. Notis om tidiga svenska ångmaskiner. Polhems flottbro. Industrihistoriska minnesmärken. 1934 Avhandlingar: Bazckström, A., Arbets- och disciplinförhållanden vid Rörstrands porslinsfabrik under 1700-talet. — Weibull, W., Alexander Lagermans livsgärning. — Linder, G., Om S. A. Andrée. — Stoltz, E., De skandinaviska alunbruken. Meddelanden och frågor: Jonas Wenströmsutställningen 1933. K. T. H:s deposition av äldre undervisningsmateriel. Data om fartygspropellern. Fourneyronturbinen. Glödlampor. Ängpannor. Ångdriven karusell? Kanonborrningsmaskin från 1700-talet. Avhandlingar: Althin, T., Carl Daniel Ekmans liv och person. — Anstrin, H., Från hand­ pappersbruk till maskindrift på 1830-talet. — Killig, F., Öländska slipverk och skurkvarnar. — Sahlin, C., Det 100-åriga ölet i Dannemora Bergslag. — Simonsson, S., Ett mälteri från 1760-talet vid Leufsta Bruk. Meddelanden och frågor: Gotländska kalkugnar. »Elektriskt ägg». K. T. H:s ritningssamling. En ångmaskinsritning. Industrihistoriska minnesmärken. K. T. H:s deposition av äldre undervis- ningsföremål. 8 1931 1932 1935 Dammbyggnad över Indalsälven vid Krångede A.-B.:s kraftverk vid Krängedeforsama. Dammens längd är 215 m. och maximala höjd 18 m.; jlodutskovens avbördningsför- mäga 2.joo m*/s. Foto: Stockholms-Tidningen, juni 1935. 2 Generaldirektör K. A. Fryxell, under åren 1926—1935 ordf. i Tekniska Museets styrelse. Född 1. november 1873, död 3. juni 1935. /t rsboken har denna gång ägnat en väsentlig del av innehållet åt ångmaskinens och ångteknikens historia. Sedan elden första gången togs i människans tjänst och sedan den dag, då bruksföremål och verk­ tyg av järn började tillverkas, har ända till slutet av lyoo-talet knap­ past någonting ingripit så revolutionerande i den materiella kulturens utveckling i vår del av världen som ångmaskinens förbättring till en driftsduglig och utvecklingsbar arbetsproducerande maskin. På in- geniörskonstens många områden arbeta många människor samtidigt med samma problem. Att utan vidare förknippa en uppfinning med en enda persons namn låter sig därför sällan göra. Oupplösligt är emellertid James WatPs namn förbundet med ångmaskinens och ång­ teknikens utveckling, ty så betydelsefulla voro hans insatser. Hans sökande ande och strängt tekniskt-vetenskapliga arbetsmetoder gåvo resultat, varav vi ännu idag njuta frukterna. 1 början av detta år har över stora delar av världen minnet av honom högtidlighållits på 200- årsdagen av hans födelse. Om någon, var han en Dcedalus, lik den grekiska sagogestalten, vilken under århundraden stått som symbo­ len för den systematiskt arbetande ingeniören. 11 DÄDALUS 12 Årsbokens omfång har denna gång kunnat vidgas och i överens­ stämmelse med programmet för boken ha olika ämnen tagets upp till behandling. Genom denna sjätte årgång ha nya sidor av teknikens historia blivit belysta, och det är redaktionskommitténs förhoppning, att årsböckerna med sitt växlande innehåll skola i någon mån bi­ draga till att skapa den allmänna bild av ingeniörskonstens historia, som än så länge endast dunkelt kan skönjas. För den möda och det intresse författarna nedlagt på bidragen till årsboken betygar redak­ tionskommittén sin tacksamhet. Till annonsörerna och övriga, som ekonomiskt möjliggjort årsbokens utgivande, stanna vi i tacksam förbindelse. ÅRSBOKENS REDAKTIONSKOMM1TTÉ: E. HUBENDICK RICHARD SMEDBERG TORSTEN ALTHIN CARL-TH. THÄBERG TEKNISKA MUSEET UNDER ÅR 1935 Tekniska Museet år 1935 Styrelse. Tekniska Museets styrelse består av representanter för Ingeniörs- vetenskapsakademien, Svenska Teknologföreningen, Sveriges Indu­ striförbund och Svenska Uppfinnareföreningen samt av personer, som museistyrelsen utsett till ledamöter. Styrelsens ordförande sedan 1926, Generaldirektör K. A. Fryxell, avled den 3. juni 1935. Vid årsskiftet 1935—36 är styrelsens sammansättning följande: Styrelsens ledamöter: Kommerserådet Axel F. Enström (1. v. ordf.). Civilingeniör Bertil Almgren (2. v. ordf.). Professor Carl Benedicks. Byråchefen K. A. Fröman. Marindirektör G. H. Halldin. Professor E. Hubendick. Ingeniör C. A. Hult. Civilingeniör Bengt Ingeström. Handelsrådet V. Lundvik. Civilingeniör Sigurd Nauckhoff. Fil. Dr Harald Nordenson. Majoren vvk Richard Smedberg. Ingeniör Chr. Sylwan. Civilingeniör Tord Ångström. Museets föreståndare (tillika sekr.). Hedersledamöter: Bruksdisponenten, Fil. Dr Carl Sahlin. Direktör Ernst Sievert. Arkitekt Ferdinand Boberg. Direktör Albin Johansson. Fabrikör C. R. Nyberg. Fru Ellida Lagerman. Excellens Oskar von Miller. J Tekniska Museets stiftare utgöras, förutom av de institutioner och sammanslutningar på vilkas initiativ museets verksamhet tillkommit, av de personer, aktiebolag, firmor, korporationer och institutioner, som donera penningbelopp till museets grundjond. Stiftarna äro: Hedersledamöter. Stiftare. 14 Ingeniörsvetenskapsakademien. Svenska Teknologföreningen. Sveriges Industriförbund. Svenska Uppfinnareföreningen. Direktör Adolf Ahlgren, Gävle. Generalkonsul Karl Bergsten, Stockholm. Generalkonsul H. E. Henke, Stockholm. Ingeniör Oscar Hirsch, Stockholm, t Brukspatron Sven Spånberg, Ankarsrum. f. Överingeniör K. J. Sunström, Stockholm. *j* Ingeniör Paul Toll, Stockholm. Disponent Carl Wahren, Norrköping. Grosshandlare Nils Winkler, Malmö. A.-B. Armerad Betong, Malmö. A.-B. Malcus Holmquist, Halmstad. A.-B. Malmö Förenade Bryggerier, Malmö. A.-B. O. Mustad & Son, Göteborg. A.-B. Primus, Stockholm. A.-B. Pripp & Lyckholm, Göteborg. A.-B. Stockholms Bryggerier, Stockholm. A.-B. Stridsberg & Biörck, Trollhättan. A.-B. Svenska Kullagerfabriken, Göteborg. A.-B. Åbjörn Anderson, Svedala. Allmänna Svenska Elektriska A.-B., Västerås. Bultfabriks A.-B., Hallstahammar. Byggnads A.-B. Contractor, Stockholm. Holmens Bruks och Fabriks A.-B., Norrköping. Husqvarna Vapenfabriks A.-B., Huskvarna. Kraft A.-B. Gullspång-Munkfors, Mariestad. Nitroglycerin A.-B., Gyttorp. Norrköpings Bomullsväfveri A.-B., Norrköping. Gustaf Piehls Bryggeri A.-B., Stockholm. Sandvikens Jernverks A.-B., Sandviken. Skofabriks A.-B. Oscaria, Örebro. Skånska Cement A.-B., Malmö. Svenska Jästfabriks A.-B., Stockholm. A.-B. A. Wiklunds Maskin- & Velocipedfabrik, Stockholm. Örebro Elektriska A.-B., Örebro. Stiftare. Tekniska Museet år 1935 15 Tekniska Museet år 1935 Museibyggnaden. I föregående årsberättelser har redogjorts såväl för det anslag, som från Knut och Alice Wallenbergs Stiftelse beviljats för upp­ förande av en byggnad för museet, som även för upplåtandet av tomt för museets ändamål. Sedan schaktningsarbetena på tomten igångsattes på hösten 1934, har byggnadsarbetet kunnat bedrivas pro- gramenligt under år 1935. En sammanfattande redogörelse för detta arbete återfinnes i denna årsbok på sid. 40. Byggnadskommitténs sammansättning har varit: Civilingeniör Bertil Almgren, Kommerserådet Axel F. Enström, överingeniör A. Ekwall, Kommerserådet S. E. österberg, Intendent Torsten Althin. Arkitekt för nybyggnaden är Byggnadsrådet Ragnar Hjorth. Museets byggnadsfond, som tillkommit genom avsättningar av lot­ terimedel, uppgår till ett belopp av 234.000 kr., och står liksom den nedan nämnda grundfonden under Ingeniörsvetenskapsakademiens förvaltning. Det från Knut och Alice Wallenbergs Stiftelse erhållna anslaget å 2.000.000 kr. utbetalas efter hand som byggnadsarbetet fortskrider. Grundfonden, som bildats genom donationer av ovan nämnda stiftare, uppgår till 218.000 kr. Ränteavkastningen av grundfon­ den användes som bidrag till bestridande av museets löpande utgif­ ter och uppgick under år 1935 till kr. 9.525: —. Tekniska Museets räkenskaper föras å akademiens kamrerarekon- tor samt granskas, förutom av särskilt tillkallad auktoriserad revisor, även av akademiens revisorer. 1935 års Vinst- och Förlustkonto balanserar med en summa av kr. 52.289: 53. Till bestridande av hyra för museets expeditionslokaler samt avlöning för ett biträde har akademien lämnat bidrag. Till driftskostnadernas täckande ha medel erhållits från grund­ fondens ränteavkastning, från Föreningen Tekniska Museet samt, med vederbörligt tillstånd, från byggnadsfondens räntemedel. Från Kooperativa Förbundet har erhållits en redan under år 1934 utlo­ vad donation av kr. 5.000: —. Följande större penningbelopp har erhållits från: A.-B. Svenska Metallverken, Västerås, 1.000: — kr. Byggnadsfonden. Grundfonden. Ekonomi. Årsbidrag. 16 Finspongs Metallverks A.-B., Stockholm, 500: — kr. Svenska Soc­ kerfabriks A.-B., Malmö, 500: — kr. Kjellbergs Succ:rs A.-B., Stockholm, 400: — kr. Morgårdshammars Mek. Verkstads A.-B. 400: — kr. Bergvik och Ala Nya A.-B., Söderhamn, 400: — kr. A.-B. Wicanders Korkfabriker, Stockholm, 250: — kr. Strömsnäs Jernverks A.-B., Degerfors, 250: — kr. Värmelednings A.-B. Calor, Stockholm, 200: — kr. A.-B. Radius, Stockholm, 200: — kr. Stock­ holms Galvaniseringsfabrik 200: — kr. Kockums Jernverk, Kallinge, 200: — kr. Desutom ha följande personer och företag lämnat årsbi­ drag, huvudsakligast i storleksordning 100: — kr.: Årsbidrag. Almedahl-Dalsjöfors A.-B., Göteborg. A. R. Appelqvist Kolimport A.-B., Stockholm. A.-B. Archimedes, Sundbyberg. A.-B. Gerh. Arehns Mek. Verkstad, Stockholm. Barnängens Tekniska Fabrikers A.-B., Stockholm. A.-B. Bleckvarufabriken, Malmö. A.-B. Bofors Nobelkrut, Bofors. Borås Wäfveri A.-B., Borås. A.-B. Fredr. Brusewitz, Limmared. Bryggeri A.-B. Falken, Falkenberg. A.-B. Bröderna Hedlund, Stockholm. A.-B. Arvid Böhlmarks Lampfabrik, Stockholm. Bönnelyche & Thuröe, Malmö. Gap Choklad- & Konfektfabriks A.-B., Göteborg. C. & S. Clementson, Limhamn. Dahlkarlshytte A.-B., Ludvika. Dorch, Bäcksin öt C:os A.-B., Göte­ borg. Elektriska A.-B. A. E. G., Stockholm. Elektriska A.-B. Helios, Stockholm. Elektriska Svetsnings A.-B., Göteborg. Direktör Alb. Elfström, Stockholm. Eskilstuna Bryggeri A.-B., Eskilstuna. Fabriks A.-B Osmund, Uppsala. Fagersta Bruks A.-B., Fagersta. Falu Yllefabriks A.-B., Sågmyra. A.-B. Familjeboken, Stockholm. A.-B. Ferrolegeringar, Stockholm. Färg A.-B. International, Göteborg. Henrik Gahns A.-B., Uppsala. A.-B. Garphytte Bruk, Garphyttan. Garvämnes A.-B. Weibull, Lands­ krona. Gas- och Koksverkens Ekonomiska Förening, Stockholm. A.-B. Carl Gerner, Malmö. Axel Gillblad 8c C:os A.-B., Göteborg. Gotlands Maltfabriks A.-B., Stock­ holm. A.-B. Gullhögens Bruk, Skövde. Gunnebo Bruks Nya A.-B., Gunnebo- bruk. A.-B. Gustavsbergs Fabriks Intressen­ ter, Gustavsberg. Civilingeniör K. G. Gustafsson, Stock­ holm. Halmstads Järnvaru A.-B., Halmstad. Handöls Nya Täljstens och Vatten­ krafts A.-B., Stockholm. A.-B. Hedemora Verkstäder, Hede- mora. Hesselman Patent A.-B., Stockholm. A.-B. B. A. Hjorth 8c C:o, Stockholm. Holma-Helsinglands Linspinneri- 8c Väfveri A.-B., Sörforsa. Grosshandlare Ivar Holmer, Stock­ Tekniska Museet år 1935 holm. Hylte Bruks A.-B., Hyltebruk. Häfla Bruks A.-B., Hävla. A.-B. Iföverken, Bromölla. A.-B. Iggesunds Bruk, Iggesund. 17 Tekniska Museet år 1935 Årsbidrag. Ingeniörsfirman Fliesberg A.-B., Stock­ holm. Ingeniörsfirman Trio, Malmö. A.-B. International Harvester Co., Norrköping. A.-B. Adolf Johnson 8c C:o, Stock­ holm. Jonsereds Fabrikers A.-B., Jonsered. A.-B. Karlstads Mek. Werkstad, Karl­ stad. Katrineholms Bryggeri, Katrineholm. A.-B. Kerna, Stockholm. Kilsunds A.-B., Borås. A.-B. Knutsbro Kraftstation, Norr­ köping. A.-B. Landsverk, Landskrona. Dr.-Ing. Herbert Lickfett, Stockholm. Liljeholmens Stearinfabriks A.-B., Stockholm. Linköpings Linnefabriks A.-B., Lin­ köping. Linoleum A.-B. Forshaga, Göteborg. A.-B. Luleå Bryggeri, Luleå. C. J. Lundbergs Läderfabriks A.-B., Valdemarsvik. A.-B. Knut Lundquist, Stockholm. Lunds Bryggeri A.-B., Lund. Mackmyra Sulfit A.-B., Mackmyra. Malmö Yllefabriks A.-B., Malmö. Margarin A.-B. Zenith, Malmö. Marma Sågverks A.-B., Söderhamn. A.-B. Mataki, Malmö. Mellersta Sveriges Sockerfabriks A.-B., Lidköping. Metallfabriks A.-B. C. C. Sporrong & C:o, Stockholm.' A.-B. Mons Tråd- 8c Spikverk, Sunds­ vall. Motala Ströms Kraft A.-B., Motala. Munksjö A.-B., Jönköping. J. H. Munktells Pappersfabriks A.-B., Grycksbo. A.-B. Norrköpings Förenade Brygge­ rier, Norrköping. Norrköpings Sodafabriks A.-B., Norr­ köping. Nya A.-B. Galco, Stockholm. Nya Marmorbruks A.-B., Kolmården. Nyköpings Bryggeri A.-B., Nyköping. A.-B. Nymans Verkstäder, Uppsala. A.-B. Näfveqvarns Bruk, Nävekvarn. Oppboga A.-B. Fellingsbro. A.-B. Osram-Elektraverken, Stock­ holm. Oxelösunds Järnverks A.-B., Oxelö­ sund. A.-B. Oxygenol, Stockholm. A.-B. Papyrus, Mölndal. Riddarhytte A.-B., Riddarhyttan. A. Rundqvist 8c C:o A.-B., Stock­ holm. A.-B. Saltsjöqvarn, Stockholm. A.-B. Sanitet, Stockholm. Schuchardt 8c Schiitte A.-B., Stock­ holm. Schullström 8c Sjöströms Fabriks A.-B., Högsjö. See Fabriks A.-B., Sandviken. A.-B. Skandinaviska Glödlampfabri- ken, Nyköping. Skandinaviska Grafitindustri A.-B., Trollhättan. Skandinaviska Gummi A.-B., Viska­ fors. Skandinaviska Jutespinneri- 8c Väf­ veri A.-B., Oskarsström. A.-B. Skånska Cementgjuteriet, Stock­ holm. A.-B. Skånska Yllefabriken, Kristian­ stad. A.-B. Slipmaterial, Västervik. Smedjebackens Valsverks A.-B., Smed­ jebacken. A.-B. Sollefteå Syrgasverk, Sollefteå. Stockholms Benmjölsfabriks A.-B., Stockholm. Strömma Bomullsspinneri A.-B., Karls­ hamn. 18 Ströms Bruks A.-B., Strömsbruk. Ställbergs Grufve A.-B., Ludvika. A.-B. Sveabryggerier, Filipstad. Svenska A.-B. Bromsregulator, Malmö. Svenska Diamantbergborrnings A.-B., Stockholm. Svenska A.-B. Gasaccumulator, Li­ dingö. A.-B. Svenska Järnvägsverkstäderna, Linköping. A.-B. Svenska Naxos, Lomma. A.-B. Svenska Pressbyrån, Stockholm. A.-B. Svenska Spiralfabriken, Stock­ holm. A.-B. Svenska Telegrambyrån, Stock­ holm. A.-B. Svenskt Konstsilke, Borås. A.-B. Sveriges Förenade Trikåfabriker, Borås. A.-B. Sveriges Litografiska Trycke­ rier, Stockholm. Sydsvenska Kraft A.-B., Malmö. A.-B. Sågbladsfabriken, Nora. A.-B. Hj. Söderberg, Uppsala. Kapten Ragnar Söderhielm, Stock­ holm. Södertelje Bryggeri A.-B., Södertälje. Tekniska Byggnadsbyrån,; Delin & Perslow, Stockholm. Civilingeniör Hugo Theorell, Stock­ holm. Tostarps Träförädlings A.-B., Udde­ bo. Trelleborgs Gummifabriks A.-B., Träl- leborg. A.-B. Vattenbyggnadsbyrån, Stock­ holm. A.-B. Vägförbättringar, Stockholm. Direktör O. Wahlin, Stockholm. A.-B. C. J. Wennbergs Mek. Verk­ stad, Karlstad. A.-B. J. A. Wettergren &c C:o, Göte­ borg. Wikmanshytte Bruks A.-B., Vikmans- hyttan. A.-B. Åtvidabergs Industrier, Åtvida­ berg. A.-B. öfvergård & C:o, Stockholm. A.-B. Örebro Kexfabrik, Örebro. östanå Fabriks A.-B., Glimminge. Årsbidrag. Museets föremålssamlingar ha under år 1935 ökats med ett större antal nummer än året förut, trots att insamlingsarbetet ytterligare måst inskränkas med hänsyn till de många med nybyggnaden före­ nade arbetsuppgifterna. I det närmaste alla nyförvärv ha sålunda erhållits genom direkta erbjudanden till museet, varvid kan framhållas att gåvornas antal från platser utanför Stockholm väsentligt ökats, ett bevis för att kän­ nedomen om museet blivit spridd i allt vidare kretsar. Ett mindre an­ tal föremål ha erhållits dels efter anhållan om förvärv av material, som varit exponerat å under året hållna tekniska utställningar, dels genom inköp, i flera fall för penningmedel, anvisade av intresserade donatorer. Ett icke ringa antal erbjudna gåvor ha måst avböjas för undvikande av för många duplettexemplar. Magasineringslokalerna äro desamma som under år 1934. I det tillfälliga magasinet å museets tomt installerades under förvintern provisorisk värmeanläggning, vil­ ket möjliggjort fortlöpande arbete, huvudsakligen renovering av före- Föremålssamling­ arna. Tekniska Museet år 1935 19 Tekniska Museet år 1935 Föremålssamling­ arna. mål, bland annat den synnerligen värdefulla samlingen av maskiner och verktyg från Polhems verkstad vid Stjärnsund. Sedan den i. ok­ tober har dessutom museets modellverkstad tillfälligt inrymts i detta magasin, i avvaktan på iordningsställandet av de definitiva verk­ stadslokalerna i byggnaden. En fullständig presentation av de förvärvade föremålen och deras givare skulle taga alltför stort utrymme i anspråk, och därför fram- hålles i det följande endast viktigare förvärv. Museet frambär sin stora tacksamhet till alla dem, som under det gångna året bidragit till att ytterligare fullständiga samlingarna. Den stora föremålsgrupp, som omfattar metallernas utvinning och bearbetning har kompletterats genom flera anmärkningsvärda gåvor. Fil. Dr Carl Sahlin, Djursholm, har bidragit med en serie redskap för guldvaskning av den typ, som användes i norrländska älvar och i finska lappmarken. Gruvredskap ha skänkts av Högfors A.-B., Högforsbruk, Höganäs-Billesholms A.-B. (gm Dir. P. Eg. Gummeson). Disponent H. Sundholm, Djursholm, har överlämnat en gruvdräkt av den sedan 1860-talet traditionella typen, som använts av besökare i Åmmebergs zinkgruvor. Från Näfveqvarns Bruk ha erhållits »na- sar» av järn, en biprodukt i äldre tider vid misslyckad kopparfram­ ställning ur järnhaltig kopparmalm. På elektrolytisk väg framställ­ da metaller och legeringar m. m. ha erhållits från Gullspångs Elektro­ kemiska A.-B., Gullspång; Bolidens Gruvaktiebolag, Stockholm; Stora Kopparbergs Bergslags A.-B., Falun; A.-B. Svenska Metallverken, Västerås; Finspongs Metallverks A.-B., vilka företag efter anhållan från museet överlämnat sina å utställningen »Vattenkraft och folk­ hushåll» utställda produkter. En urkedja av aluminium från år 1860 har skänkts av Disponent Sten Kreuger, Fjärås, genom förmedling av Civilingeniör Frithiof Plolmgren, Stockholm. Prov på produkter från de i nordligaste Sverige belägna, för länge sedan nedlagda masugnarna och järnbruken, såsom Junosuando, Pa- lokorva, Torneåfors, Törefors, Svanstein, Melderstein och Vitåfors, Kengis, m. fl., ha skänkts av Fil. Dr Carl Sahlin, samt av Ingeniör Sven Sohlberg, Kengis, och Luossavaara-Kiirunavaara A.-B., Malm­ berget. Det äldsta i Sverige bevarade universalvalsverket enligt E. von Zweigbergks konstruktion från år 1882, varå gåvobrev tidigare erhållits från Smedjebackens Valsverk, har under året överflyttats till museets magasin. 20 Den första svarven med gängskärning vid Trollhätte Mekaniska Verkstad, konstruerad och byggd av en av dess grundare, J. M. Lid­ ström, år 1847, har skänkts av verkstadens nuvarande ägare Nydqvist & Holm A.-B., Trollhättan, som utmönstrade svarven först år 1920. Produkter från lämningar efter primitiv järnhantering ha över­ lämnats av Fil. Lic. Reinh. Odencrantz, Stockholm, och Kamrer Ar­ vid Carlsson, Trollhättan (gm förmedling av Jernkontoret). Statens Historiska Museum har deponerat några hithörande föremål. Pro­ fessorskan Gerda Almquist, Västervik, har skänkt en patinerad av- gjutning i gips av en skulptur, »hjulsmide», motiv från Suraham­ mars Bruk, utförd av framlidna Fröken Anna Troili-Petersson. En modell av den gamla masugnen vid Ljusne, Hälsingland, byggd åren 1922—23 av D. Ljungdahl, har deponerats av Nordiska Museet, till vilken institution modellen skänkts av Grevinnan Wilhelmina von Hallwyl. Därjämte har en del andra bergshistoriska föremål depo­ nerats av samma museum. Till samlingarna inom denna avdelning ha dessutom bidragit: Rid­ darhytte A.-B., Riddarhyttan; Dr. F. Cruizinga, Delft, Holland; Ingeniör Gust. Janson; Intendent T. Althin och herr Oscar Eklöf i Stockholm. Inom gruppen av kraftmaskiner och transportmedel märkas föl­ jande: Föremålssamling­ arna. Ett turbinhjul med frästa skövlar till en de Lavals ångturbin om 5 hk från år 1892 har skänkts av Civilingeniör B. Ingeström, Stock­ holm. En vattenpump, driven av oscillerande ångmaskin, har erhål­ lits från Trafikförvaltningen Göteborg-Dalarne-Gävle. En modell i metall i skala 1:5 till propellerturbin har skänkts av A.-B. Fins- hyttan, samt en modell i samma skala av löphjul till Francisturbin av Nydqvist &: Holm A.-B., Trollhättan. En stor modell i skala 1 :/50 av regleringen för Vargöns kraftstation av Göta Älvs utlopp ur Vänern har deponerats av K. Vattenfallsstyrelsen. Museets innehav av luftballongdetaljer har ökats med bidrag från Herr Anders Jobs, Leksand (gm förmedling av chefen för Flygkåren, Malmslätt). A.-B. Flygindustri, Limhamn, har skänkt modeller av flygmaskiner av dess tillverkning samt en modell av dess anläggningar i Limhamn. En modellflygmaskin, som vann i:sta pris i Dagens Nyheters amatör­ tävlan år 1910, har erhållits från Verkmästare O. Cederlind, Stock­ holm. En velociped av det amerikanska märket »Star» med verti- kaltrampning och friktionsdrift på det större bakhjulet samt en motorcykel av märket »F. N.», modell 1906, ha inköpts. 21 Tekniska Museet år 1935 Tekniska Museet år 1935 Föremålssamling­ arna. Till den omfattande elektrotekniska avdelningen ha åtskilliga vär­ defulla gåvor inkommit. Elektriska kraftmaskiner och apparater för starkström ha skänkts av Motor A.-B. Pythagoras, Norrtälje och Ingeniör Erik' Sandborgh, Stockholm. Telefontekniska föremål ha erhållits från Stockholms Gasverk och Fru Gunhild Rosén, Stock­ holm. En visaretelegrafanläggning enligt Siemens konstruktion från år 1846, tillverkad av Siemens & Halske omkring år 1850 och tro­ ligen den första i Sverige använda, har skänkts av Jonsereds Fabri­ kers A.-B. Fru A. Barren, Saltsjöbaden, har överlämnat en värdefull samling radioapparater, elektronrör och andra tillbehör från 1920- talets början. Svagströmstekniska föremål i övrigt ha skänkts av framlidne Ingeniör Joh. Flärdén, Lidingö samt av Civilingeniör B. Flauffman, Stockholm. En mycket representativ samling apparater för röntgenfotografi och röntgenterapi, huvudsakligen av Gaiffes tillverkning omkring år 1906, jämte numera föråldrade tillbehör m. m. har skänkts av framlidne Med. Dr L. Moberg, Djursholm. Bland övriga givare till den elektrotekniska avdelningen äro K. Te­ legrafverkets historiska samlingar och A.-B. Nordisk Skoindustri. Den grupp av föremål, som omfattar matematiska och fysika­ liska instrumenty har utökats genom gåvor från Herr V. Gross, Stock­ holm; Förman C. V. Carlsson, Tureberg; Verkmästare Arvid Erics­ son och Herr Oscar Eklöf samt Uppsyningsman Hj. Fransson, Stock­ holm. Kapten Gust. Sandströmer har skänkt ett teleskop enligt Gregory av Dollond i London under 1700-talets slut. Skriv- och räknemaskiner tillhöra de föremål, som oftast erbjudas museet som gåva eller för inköp. Bidragsgivare äro här: Fabrikör C. Nordström, Stockholm; A.-B. Ankarsrums Bruk; A.-B. Lonell & Ringquist, Kassör I. Lindberg, A.-B. Lindströms Boktryckeri, och Herr Fritz Lundgren, Stockholm samt A.-B. Addo, Malmö. Från Norsk Teknisk Museum, Oslo, har Tekniska Museet erhål­ lit en replik av en därstädes förvarad unik »stanniolfonograf» enligt Edison från år 1877. Fonografer och diktafoner jämte tillhörande vaxrullar ha dessutom överlämnats av Folkskollärare R. Hylander, Karlskrona; Stockholms Gasverk; Fil. Dr T. Arne, Stockholm. A.-B. Radiotjänst har skänkt en vid Stockholms-studion begagnad apparat för mekanisk pianospelning. Till avdelningarna för belysning av fotografiteknikens och repro­ duktionsmetodernas utveckling ha gåvor inkommit från Professors­ 22 kan Calla Curmans stärbhus, en omfattande och typisk utrustning för en amatörfotograf från slutet av 1800-talet, samt från Bygg­ nadschefen A. O. Alrutz5 arvingar, Assistent T. Andersson och G. Piehls Bryggeri A.-B., Stockholm. De delar av samlingarna, som röra kemiska industrier och deras produkter ha ökats med gåvor från Bankdirektör Erik Bengtsson, Stockholm, Herr H. Åkesson, Råsunda, Disponent Axel Svensson, Linköping. Svenska Bryggareföreningen har på initiativ av Dispo­ nent Sten Simonsson, Södertälje, överlämnat olika instrument för provning av öl, kopior eller orginalföremål från utställningen »Brygd» å Nordiska Museet. Prov på produkter av de på skogen baserade industriernas verk­ samhet ha erhållits från Mo & Domsjö A.-B., Stockholm; A.-B. Möln- backa-Trysil, Forshaga; Bergsingeniör Elias Hermelin, Eskilstuna; Kalmar Museum och Professor H. I. Hannover, Köpenhamn. Av föremål tillhörande jord-, sten- och lervaruindustriernas pro­ dukter ha gåvor erhållits från A.-B. Lean, Stockholm; A.-B. Iföver- ken, Bromölla och Herr Hugo Lindquist, Stockholm. Föremål tillhörande olika grupper av belysningsmedel ha skänkts av A.-B. Nordisk Skoindustri; Byggnadschefen O. A. Alrutz5 arvin­ gar, Stockholm; K. Järnvägsstyrelsen; Nydqvist & Holm A.-B. Ett av de värdefullaste föremål museet hittills erhållit är en syn­ nerligen väl bevarad ångspruta från 1800-talets mitt, använd vid Ljusne järnbruk, Hälsingland och skänkt av Ljusne-Woxna A.-B., Ljusne. En halvautomatisk cigarettmaskin, konstruerad och byggd år 1912 vid Strömfors Bruk i Västergötland har skänkts av A.-B. Svenska Tobaksmonopolet. Bland givare till övriga avdelningar märkas: A.-B. Nordisk Skoin­ dustri, Stockholm; Fabrikör Erik Rydin, Fristad; Ingeniör G. Reg- nell, Stockholm; Norrköpings Färgeri A.-B., Norrköping; Herr Sven Hedman, Stockholm; Klint, Bernhardt & C:o, Stockholm; Ingeniör G. Emil Hesse, Norrköping; Maskinist Edv. Berglund, Stockholm; Fru Alma Högander, Säffle; Herr W. Bjur, Stockholm; Faktor E. Gjetwoldsen, Stockholm; Alfred Peves Maschinen- und Armaturen­ fabrik A. G., Frankfurt a/M, gm Birger Kock A.-B., Stockholm. Arkivet har även under år 1935 fått mottaga ett flertal gåvor. Stör­ re delen av det inkomna materialet har ordnats in i sina kapslar, fo­ tografier och tidningsurklipp ha monterats, etc. Till bokverket »Sve­ riges Industri», utgivet av Sveriges Industriförbund, har museet ställt till förfogande större delen av bildmaterialet. Föremålssamling­ arna. Tekniska Museet år 1935 Industrihistoriska arkivet. 23 Tekniska Museet år 1935 Industrihistoriska arkivet. Av årets gåvor må följande framhållas: Disponent Axel Svensson, Linköping, har överlämnat en stor sam­ ling såväl öl- som andra etiketter, uppmonterade i en bok och huvud­ sakligen från svenska bryggerier. Kataloger och annat reklammate­ rial från in- och utländska företag ha skänkts av Bolinders Fabriks A.-B., Stockholm. Framlidne Byggnadschefen O. A. Alrutz’ arv­ ingar ha överlämnat trycksaker och fotografier från vattenlednings- och hygieniska anläggningar under 1800-talets slut. Resedagbok jämte luftvärdighetsbevis för Junkers flygplan F. 13 ha erhållits från A.-B. Aerotransport. Amanuens A. Sjögren, Stockholm, har över­ lämnat en samling kataloger, reklamtryck, tidningsurklipp m. m. från stockholmsindustrien i slutet av 1800-talet. Fotografier över flygmaskiner av Junkers modell ha skänkts av A.-B. Flygindustri i likv., Limhamn. Ffusqvarna Vapenfabriks A.-B. har överlämnat en serie nytagna fotografier över anläggningarna. Ett album innehål­ lande fotografier från Norrköpings Sodafabrik har skänkts av bo­ laget. Stripa Grufvebolag, Guldsmedshyttan, har överlämnat en sam­ ling fotografier från gruvan, tagna omkring år 1914. Fotografier från Limmareds Glasbruk, vilka sammanförts i ett förnämligt skinn­ album, ha skänkts av Disponent C. A. Brusewitz, Limmared. Direk­ tör G. Abrahamson, Norrköping, har överlämnat en samling foto­ grafier från Abrahamsons Berednings A.-B. Fotografier och his­ torik från Grycksbo Pappersbruk ha erhållits av Disponent W. Nisser, Grycksbo. Eskilstuna Bryggeri A.-B. har överlämnat öl- och andra etiketter, fotografier från bryggeriet m. m. En ny­ tagen serie fotografier visande tillverkningen av maskingjorda sko­ don har skänkts av Svenska Skoindustri A.-B., Örebro. Svenska Cel­ lulosa A.-B., Stockholm, har överlämnat en samling fotografier, flygbilder, från de till koncernen hörande sågverken och massafab­ rikerna. Såväl interiör- som exteriörfotografier av gummifabriken i Gisslaved ha skänkts av Svenska Gummifabriks A.-B. Ingeniör John Ellburg, Stockholm, har överlämnat protokoll från K. Tek­ niska Fiögskolans Materialprovningsanstalt från början av 1900- talet. En samling nytagna fotografier från Munkfors Bruk ha skänkts av Uddeholms A.-B. Granit A.-B. C. A. Kullgrens Enka, Uddevalla, har överlämnat äldre fotografier från bolagets olika sten­ brott. En vacker samling fotografier visande tillverkningen av mar­ garin har erhållits från A.-B. Upsala Margarinfabrik. Kassör Jakob 24 Lybeck, Nykvarn, har överlämnat reproduktioner av äldre bilder från Nykvarns Bruk. Trycksaker och en samling fotografier från 1890-talet över Gustaf Piehls Bryggeri i Stockholm ha skänkts av bolaget. Fabrikör K. D. Santesson, Eslöv, har överlämnat en del fo­ tografier från sin skofabrik. Ett 1oo-tal fotografier, interiörer och exteriörer från de till A.-B. Sveriges Förenade Trikåfabriker hörande fabrikerna ha erhållits från bolaget. Följande företag ha iordningsställt och överlämnat fotografier, be­ skrivningar, äldre och nyare trycksaker, m. m., nämligen: A.-B. Atlas Diesel, Stockholm, E. A. Bergs Fabriks A.-B. Eskilstuna, Borås Spetsfabrik, Bruzaholms Bruk, Bryggeri A.-B. Nordstjernan, Sundsvall, Bultfabriks A.-B., Hallstahammar, A.-B. Gunnar Collijn, Stockholm, Pehr Aug. Dahl, Norrköping, A.-B. Joh. Ekholms Sko­ fabrik, Uppsala, A.-B. Gatu- och Vägbeläggningsämnen, Göteborg, Grytgöls Bruks A.-B., C. G. Hallbergs Guldsmeds A.-B., Stockholm, Hernö Bryggeri A.-B., Härnösand, Höganäs-Billesholms A.-B., Hö­ ganäs, A.-B. Karlstads Mekaniska Werkstad, Luth & Roséns Elek­ triska A.-B., Stockholm, Malmö Yllefabriks A.-B., A.-B. Moälvens Träsliperi, Örnsköldsvik, Munksunds A.-B., A.-B. Norrköpings Fö­ renade Bryggerier, Nyköpings Bryggeri A.-B., A.-B. Optimus, Upp- landsväsby, A.-B. J. Pehrson & C:o, Örebro, Pix A.-B., Stockholm, A.-B. Schwartzman &: Nordström, Uddevalla, Svenska Apparat­ fabriken, Göteborg, Svenska Blyertspennfabriken A.-B., Åstorp, A.-B. Svenska Maskinverken, Södertälje, Trelleborgs Glasindustri och Örebro Pappersbruks A.-B. Till arkivet ha i övrigt erhållits gåvor från: Alingsås Bomullsväveri A.-B. — Allmänna Svenska Elektriska A.-B., Västerås. — Redaktör Stig E. Bartoft, Stockholm. — Fil. D. C. Björkbom, Stockholm. — A.-B. Björkträ, Viksjöfors. — A.-B. Bobergs Fajansfabrik, Gävle. — A.-B. Bofors’ Nobelkrut. — A.-B. Bolinder-Munktell, Eskilstuna. — A.-B. Borås Jacquardväfveri. — Carlfors A.-B., Huskvarna. — Reklamchef S. Carlson, Stockholm. — Kapten E. Christell, Stockholm. — A.-B. Durotapet, Hagaström. — Ebbamåla Gjuteri & Mekaniska Verkstad. — Edsbyns Möbel­ fabrik. — A.-B. Ehrnberg & Sons Läderfabrik, Simrishamn. — A.-B. Elektrolux, Stockholm. — A.-B. Elektro-Värme, Borås. — Direktör Erik Falk, Västerås. — A.-B. Falköpings Mekaniska Verkstad. — A.-B. Falu Ångbryggeri. — Fehrlins Handels- & Fabriks A.-B., Stockholm. — A.-B. A. K. Fernströms Granitindustrier, Karlshamn. — A.-B. Fors’ Bruk, Fors station. — A.-B. Färe Armaturfabrik, Industrihistoriska arkivet. Tekniska Museet år 1935 25 Tekniska Museet år 1935 Industrihistoriska arkivet. Sibbhult. — A.-B. Förenade Möbelfabrikerna, Linköping. — Fierr Karl Halaunbrenner, Grosspetersdorf. — Kamrer FL Hallström, Hälsingborg. — Hellefors Bruks A.-B. — Ingeniör Fr. Hill, Näs­ viken. — Holmsbruks Gjuteri A.-B., Motala. — Civilingeniör O. Holmqvist, Linköping. — Professor E. Hubendick, Storängen. — Hultsfreds Träförädlings A.-B. — A.-B. Hässleholms Bryggeri & Maltfabrik. — A.-B. Iggesunds Bruk. — A.-B. Jakobsdals Kam- garnsspinneri, Göteborg. — Johannesborgs Möbelfabriks A.-B., Lin­ köping. — A.-B. I. A. Johansson, Flisby. — Oskar Johansons Slakteri A.-B., Norrköping. — Direktör Paul Jonasson, Kumla. — F. Jäger & Söner, Eskilstuna. — »Järnhandlaren», Stockholm. — Jönköpings Mekaniska Werkstads A.-B. — Jönköpings Vågfabriks A.-B. — Kalmar Museum. — F:a Josef Kihlberg, Hjo. — A.-B. Kontorsmöbelfabriken, Tranås. — A.-B. Gustaf Kähr, Nybro. — Redaktör K. Hilding Källén, Stockholm. — Bergsingeniör C.-A. Landegren, Stockholm. — A.-B. Landsverk, Landskrona. — A.-B. Leo, Hälsingborg. — A.-B. Lidans Motorverkstad, Lidköping. — A.-B. Lidköpings Porslinsfabrik. — A.-B. Lilla Harrie Redskaps­ verkstad. — A.-B. N. O. Lindgrens Maskinfabrik, Malmö. — Herr Geo. Lindman, Ålsten. — K. R. Lindqvists Smidesverkstad, Gryt­ hyttan. — A.-B. Gottfr. Lindström, Örebro. — A.-B. Luleå Bryg­ geri. — Madrass-Fabriken Dux A.-B., Malmö — A.-B. Manus, Norr­ köping. — L. A. Mattons Läderfabriks A.-B. Gävle. — Textilfabriken Merkur, Borås. — Bröderna Malmströms Metallvarufabrik, Malmö. — Ingeniör Axel Martin, Höganäs. — Mildens Elektriska Motor A.-B., Sundbyberg. — Minnesbergs Tegelbruks A.-B., Trälleborg. — Konfektions-A.-B. Oskar Molander, Alingsås. — A.-B. Målerås Glasbruk. — Mölnlycke Väfveri A.-B., Göteborg. — A.-B. Nab- bensbergs Tegelbruk, Vänersborg. — A.-B. Nordens Textilfabrik, Borås. — A.-B. Nol-Tingstad, Göteborg. — A.-B. Nässjö Stolfabrik. — A.-B. Original-Odhner, Göteborg. — Postmuseum, Stockholm. — A.-B. Randfabriken Cimbria, Simrishamn. — A.-B. Janne Ric- hardson, Halmstad. — A.-B. Rosdala Glasbruk, Norrhult. — A.-B. Rudelius & Boklund, Lund. — A.-B. Rörstrands Porslinsfabriker, Göteborg. — Impregneringsoljefabriken Rötmota A.-B., Korsnäs. — Generalkonsul E. G. Sahlin, London. — Ingeniör Erik Sandborgh, Stockholm. — A.-B. S:t Eriks Lervarufabriker, Uppsala. — Skandi­ naviska Eternit A.-B., Lomma. — Skandinaviska Verktygsfabriks A.-B., Tyringe. — Storebro Bruks A.-B. — Skofabriks A.-B. Osca- 26 Tekniska Museets nybyggnad vid taglagsfesten den 24. augusti 1935. Bilden tagen från sydväst. Foto: Almberg & Preinitz. Tekniska Museets nybyggnad. Maskinhallens bågar färdigresta i augusti 193$. I mitten fundament för Owenska pumpmaskinen. Foto: Dagens Nyheter. ria, Örebro. — Skövde Mekaniska Stenhuggeri & Kalkbruks A.-B. — Slipskivefabriken Svea, Norrtälje. — Svenska Granitindustri A.-B., Karlshamn. — Svenska Mått- och Tumstocksfabriken, Hulta- fors. — Svenska Pappersbruksföreningen, Stockholm. — Svenska Stålpressnings A.-B. Olofström. — A.-B. Sveriges Förenade Kon­ servfabriker, Göteborg. — Stockholms-Tidningen. — Stora Lång­ viks Gruv A.-B., Dalafinnhyttan. — Ingeniör Chr. Sylwan, Stock­ holm. — Sågramsfabriken, Sunne. — Bröderna Söderbergs Metall- gjuteri, Eskilstuna. — A.-B. Tannin, Västervik. — Trelleborgs Gum­ mifabriks A.-B. — Ursvikens Mekaniska Verkstads A.-B. — Direk­ tör Fr. Waern, Stockholm. — A.-B. C. A. Wedholms Mejerikärls- fabrik, Nyköping. — A.-B. C. J. Wennbergs Mekaniska Verkstad, Karlstad. — Civilingeniör Edy Velander, Stockholm. — Rektor Knut Winge, Filipstad. — Väsby Bleckemballagefabrik, Upplands- väsby. — Yxhults Stenhuggeri A.-B., Kumla. — Åhléns Kvarn A.-B., Eskilstuna. — Åtvidabergs Spårväxlar & Signalfabriks A.-B. — Bergsingeniör E. öhman, Stockholm. — A.-B. Ivan öhlin, Stock­ holm. Antalet erhållna fotografier m. m. arkivaliskt material uppgår till c:a 2.000 st. Genom museets försorg ha tagits c:a 600 fotografier. Från Professorskan Calla Curmans stärbhus har överlämnats en samling negativ med kopior från Trollhättan och Domnarfvet, samt­ liga bilder tagna av Professor Carl Curman, många redan på 1880- talet. Bland övriga givare till negativsamlingen märkas: A.-B. Sven­ ska Maskinverken, Södertälje, Advokat Otto Alrutz, Djursholm och Amanuens E. Lönnberg, Stockholm. Bland inköpen må särskilt framhållas: Brev från John Ericsson till Wilhelm Wenström, daterat New York den 6. febr. 1859 samt tvenne färglagda litografier av exteriör och interiör från en norsk masugnsanläggning i början av förra århundradet. Statens Arbetslöshetskommission har liksom tidigare ställt en per­ son till förfogande för industrihistoriska arkivets räkning, vilken monterat större delen av det inkomna fotografi- och bildmaterialet. Det är museets förhoppning att även för det kommande året få åt­ njuta samma förmån. Industrihistoriska arkivet. Liksom under förra året har katalogiseringen av ritningsarkivet kunnat fortsättas med för ändamålet genom Statens Arbetslöshets­ kommission tillhandahållen arbetskraft, så att registret nu möjliggör framtagandet av mer än 30.000 ritningar med utgångspunkt både 29 3 Tekniska Museet år 1935 Ritningsarkivet. Tekniska Museet år 1935 Ritningsarkivet. från ifrågavarande ritnings topografiska ursprung och dess sakinne­ håll. Största delen av arkivet har flyttats till lokal på museets tomt. Under året ha endast ett fåtal nyförvärv tillkommit, varibland bör framhållas en samling ritningar över ångmaskiner, ugnar, tran­ sportanordningar m. m. vid Höganäs gruvor m. fl. platser från 18oo­ talets början, vilka skänkts av Höganäs-Billesholms A.-B. gm Direk­ tör P. Eg. Gummeson (Jfr Dxdalus 1935). Husqvarna Vapenfabriks A.-B., Huskvarna, har skänkt en ritning med plan och profil över en konstgång vid Nygruvan, Persbergs gruvor, Värmland, daterad år 1771. övriga givare till arkivet äro: A.-B. Svenska Maskinverken, Södertälje; Carlfors A.-B., Huskvarna; A.-B. Stathmos, Nynäshamn och Ingeniör Erik Sandborgh, Stockholm. Under året har museets boksamling riktats med ett flertal gåvor. Svenske konsuln i Milano, Civilingeniör H. Bursie har överlämnat en samling in- och utländsk teknisk litteratur. Från Direktör R. Dah- landers stärbhus, Stockholm, har erhållits framförallt elektroteknisk litteratur. Bland övriga donatorer och gåvor till boksamlingen må nämnas: Bochumer Verein fur Gusstahlfabrikation A.-G., Bochum: Bochu- mer Verein fur Bergbau und Gusstahlfabrikation in Bochum, von Walther Däbritz, Diisseldorf 1934. — Fil. Dr Samuel E. Bring, Upp­ sala: Rudbecksstudier. Festskrift vid Uppsala Universitets Minnes­ fest till högtidlighållande av 300-årsminnet av Olof Rudbeck d. ä:s födelse, Uppsala 1930 och Trollhätte Kanals Historia till 1844, aka­ demisk avhandling av Samuel E. Bring, Stockholm 1911. — Reklam­ chef S. Carlson, Stockholm: Utkast til en practisk afhandling om Vatten-Verk, af Olof Åkerren, Örebro 1788. — Exportkompaniet Svecia A.-B., Stockholm: Gusselhyttan, en masugn i Bergslagen med många seklers anor, Söderköping 1935. — Ingeniör Fr. Hill, Näs­ viken: Pocket-Book of Mechanics and Engineering, by John W. Ny­ strom, Philadelphia 1854. — A.-B. Iggesunds Bruk: Den stora spinn­ rocken, sägner och tidsbilder kring Iggesunds bruks historia, av Ka­ rin Collin, Uppsala 1935. — Jernkontoret: Fullmäktige i Jernkon- toret 1747—1934, Stockholm 1935 och Valsverk inom den svenska metallurgiska industrien intill början av 1870-talet, av Carl Sahlin, Stockholm 1934. — Johnson & Hill, Örebro: minnesskrift 1900— 1925, Örebro 1925. — Kooperativa Förbundet, Stockholm: Koope­ rativa Förbundets Arkitektkontor 1925—1935, Stockholm 1935. — Fesjöfors A.-B.: minnesskrift 1867—1917, av Arvid Ericsson, Stock- Boksamlingen. 30 holm 1917. — Ingeniör Axel Martin, Höganäs: Illustrerad Tek­ nisk Tidning, 1871. — Dr. C. Schleussner A.-G., Frankfurt a. Main: minnesskrift 1860—1935, Frankfurt a. Main 1935. — Stock­ holms Jernkramhandlareförening genom Direktör Axel Sifvert, Stock­ holm: Järnkrämare i Stockholm 1651—1890, av Folke Wernstedt, Stockholm 1935. — Svenska Ackumulator A.-B. Jungner, Stockholm: minnesskrift 1910—1935, Stockholm 1935. — Svenska Bryggarefö­ reningen: minnesskrift 1885—1935, Stockholm 1935. — Svenska Cel­ lulosaföreningen: Den svenska cellulosaindustriens utveckling och na­ tionalekonomiska betydelse. Festkrift utgiven av Svenska Cellulosa­ föreningen till firande av dess tjugufemåriga tillvaro, Stockholm 1918. — Svenska Gruvindustriarbetareförbundet, Grängesberg: Gruvfolk. Svenska Gruvindustriarbetareförbundet under fyra årtion­ den, av Ragnar Casparsson, Stockholm 1935. — Svenska Pappers­ bruksföreningen: Molae Chartarise Suecanse. Svenska Pappersbruks- föreningens tjugufemårsskrift, Stockholm 1923. — Svenska Stålpress­ nings A.-B. Olofström: Olofströms Bruk 1735—1935, av Tom Sö­ derberg, Karlshamn 1935. — Sveriges Industriförbund: Sveriges In­ dustri. översikt utgiven av Sveriges Industriförbund till dess tjugo­ femte årsmöte den 7. maj 1935, Stockholm 1935. — Tekniska Före­ ningen i Uppsala: minnesskrift 1910—1935, Uppsala 1935. — Civil­ ingeniör H. Wallér, Stockholm: Lärbok i Kemien, Stockholm 1808— 1818 och Om biåsrörets användande i kemien och mineralogien, Stockholm 1820, bägge av J. J. Berzelius. Kungl. Biblioteket har över­ lämnat en svit av Sveriges offentliga bibliotek, Accessionskatalogen jämte register och K. Tekniska Högskolans Bibliotek har skänkt sin bokkatalog från år 1848. Bland övriga givare till boksamlingen märkas: Skriftställare Pehr Johnson, Broby. — Redaktör K. Hilding Källén, Stockholm. — Fil. Dr Axel Nelson, Uppsala. — Herr Karl Nordqvist, Rydbo. — Re­ daktör A. G. Petersson, Kristinehamn. Från The Newcomen Society for the study of the history of En­ gineering and Technology har inköpts »Transactions» IX, X, XII—XIV. Boksamlingen. Liksom under tidigare år har museet stått i skriftbyte med ett fler­ tal museer, institutioner och föreningar i in- och utlandet. Till de i föregående årsbok uppräknade förbindelserna ha under året till­ kommit: Dalslands Fornminnes- och Hembygdsförbund. — Hallands Hembygdsförbund. — Ingeniörsvetenskapsakademiens Flygtekniska 31 Tekniska Museet år 1935 Tekniska Museet år 1935 Boksamlingen. Kommitté. — Rådet till skydd för Stockholms skönhet. — Stifts- och Landsbiblioteket, Linköping. — Stockholms Stadsmuseum. — Sven­ ska Teknologföreningen . — Västerbottens Läns Hembygdsförening. — Bundesgymnasium in Linz. — Das Neue Museum fur darstellen- de und angewandte Naturkunde, Salzburg. — Forstliche Bundes- Versuchsanstalt, Mariabrunn. — Oberösterreichisches Landesmuseum, Linz a/D. — Oesterreichisch-Alpine Montangesellschaft, Eisenerz. — Salinenverwaltung Hallein, Hallein. — Sammlung Såndor Wolf, Eisenstadt. — Technologisches Gewerbe-Museum, Wien. — Verein »Osterreichisches Weinmuseum», Klosterneuburg. — Norges Tek­ niske Hoiskole, Trondheim. Förutom de i föregående årsbok uppräknade 45 tidningar och tid­ skrifter som museet kostnadsfritt erhåller ha under året tillkommit: Affärsekonomi. — Bolinder-MunktelPs Review. — BolindeLs Bla­ det. — Kedjan. — Ljungman Service. — Metallarbetaren. — Tid- « skrift för Ljuskultur. — Fremdenverkehr (Österrike). — Olycksfalls- skyddet (Finland). — The Anglo-Swedish Rewiew. Till personhistoriska arkivet, som omfattar porträtt av och min­ nesmedaljer över personer, som verkat eller äro verksamma på ingen- iörskonstens och industriens områden, ha under året inkommit föl­ jande gåvor: fotografiporträtt av Brukspatron Johan Fredrik La­ gergren, från Disponent N. W. Bosasus’ stärbhus genom Civilingen­ iör E. Bosams, Djursholm; fotografi av byst över Erik Johan Ljung­ berg, från Stora Kopparbergs Bergslags A.-B., Falun; två fotogra­ fier av Jean och Carl Gerhard Bolinder, från A.-B. Bolinder-Munk­ tell, Eskilstuna; tre fotografiporträtt av Erik Theofron Boberg, från Fru Brita Elmquist, Stockholm; medalj i silver slagen av Vetenskaps­ akademien över Erik Johan Ljungberg, från Fru Elsie Ljungberg f. Mackintosch, Stockholm; medalj i brons präglad över Otto Edvard Carlsund, från Ingeniörsvetenskapsakademien; porträtt av Georg Scheutz, från Kapten Einar Christell, Stockholm. Vidare har erhål­ lits gåvor från: Fru Thorborg Bille, Djursholm; Fru Elin Håkanson, Katrineholm; Landshövding Sven Liibeck, Gävle; Direktör Sten Westerberg, Stockholm; Statsrådet Fritjof Ekman, Stockholm; Di­ rektör Gunnar Abrahamson, Norrköping; Direktör Ragnar Lilje- blad, Västerås; Direktör Gunnar Magnuson, Stockholm; Ingeniör Axel Martin, Höganäs; Bergsingeniör Olof Rodhe, Lund; Direktör S. Nauckhoff, Gyttorp; Herr A. Lundevall, Lidköping; Komminis­ Personhistoriska arkivet. 32 ter U. Timm, Dingtuna. A.-B. Lindholmen-Motala, Motala Verkstad, har överlämnat en avgjutning i gips av medaljong över Otto Edvard Carlsund och som deposition överlämnat originalmedaljongen. Svenska Vattenkraftföreningen högtidlighöll sitt 25-årsjubileum bl. a. med en utställning, »Vattenkraft och Folkhushåll», den 4.—10. maj i Östermans utställningshall. I denna utställnings utformande deltog museets föreståndare, varjämte å museets modellverkstad till­ verkades modeller av vattenkraftanläggningar på uppdrag av tvenne kraftbolag. Genom välvilligt tillmötesgående från utställande fir­ mor och bolag erhöll museet efter utställningens slut värdefulla till­ skott till samlingarna. Svenska Vattenkraftföreningen har ävenledes till museet överlämnat de för utställningen särskilt iordningställda fotografierna samt ett omfattande statistiskt material. På utställningen »Det moderna kontoret» deltog museet med en omfattande samling skriv- och räknemaskiner, visande dessa maski­ ners teknisk-historiska utveckling. Assistenten L. Way-Matthiesen hade hand om museets deltagande i denna utställning. Arbetet med restaureringen av den K. Tekniska Högskolan till­ höriga, i museets samlingar deponerade modellsamlingen, för vilken redogjorts i föregående årsböcker, har under året avslutats och ar­ tisten David Ljungdahl har därmed slutat ett flerårigt förtjänstfullt arbete. Ännu återstå smärre justeringsarbeten, till vilka det ännu finnes medel reserverade av det av riksdagen senast beviljade an­ slaget. Modellerna komma att under våren 1936 överflyttas till mu­ seets byggnad, dels från den tillfälliga utställningssalen i Tekniska Högskolans bibliotek, dels från två magasinsutrymmen i högskolan. Å museets modellverkstad har av Arvid Ericsson och Sven Löf- gren utförts, dels en modell i skala 1: 120 av Södra Varvet i Stock­ holm för Sjöhistoriska Museets räkning (sjöfartsavdelningen), dels en modell i skala 1: 100 av Krångede kraftverk. Därjämte har under museets ledning en modell i skala 1: 100 byggts av Ätorps kraftverk. Assistent L. Way-Matthiesen har under året företagit följande tjänsteresor. Den 11. januari till det museet tillhöriga handpappers­ bruket vid Ösjöfors för inspektion av byggnadernas tillstånd och vård. Det i närheten belägna Kvills handpappersbruk, där driften nyligen nedlagts och byggnaderna rivits, besöktes, och på platsen be­ varade redskap och produkter inventerades med ägarens tillstånd för eventuell komplettering av ifrågavarande grupp av museets samlin­ gar. Den 27. februari till Smedjebacken för vidtagande av förbere­ dande åtgärder för flyttning till museet av det första i världen Utställningar. Tekniska Museet år 1935 Modellarbeten. Studieresor. 33 Tekniska Museet år 1935 Studieresor. byggda zweigbergkska universalvalsverket från år 1882. Besök gjor­ des även vid Flatenbergs hytta, som av traktens hembygdsförening underhålles som ett teknisk minnesmärke. Den 3. april besöktes Nyd­ qvist & Holm A.-B:s verkstäder i Trollhättan, för besiktning av ett antal verktygsmaskiner och andra föremål från tiden för verksta­ dens grundande, vilka bolaget välvilligt hembjudit till museet. Flera av föremålen erhöllos som gåva. Den 9. april företogs en resa till Rönnöfors nedlagda masugn och gjuteri i Jämtland för uppmätning, fotografering och inventering. Den 5. juni ägde vid Stora Lassåna vid Laxå uppmätning och fotografering rum av en smälthammare på platsen för den år 1932 rivna lancashiresmedjan. Studier gjordes även i de för kännedomen om Laxå-brukens historia värdefulla sam­ lingarna av arkivalier och föremål, som samlats och ordnats av förut­ varande disponenten vid Laxå, Fil. Dr Carl Sahlin. Efter överenskommelse med Direktören för Svenska Sockerfabriks A.-B., C. F. Tranchell, besöktes under tiden 16.—20. december ett fler­ tal av bolagets fabriker i Skåne för studier i sockerindustriens nuva­ rande teknik samt inventering av bevarade äldre maskiner, redskap, ritningar m. m. Avsikten med resan var insamling av material och en allmän överblick för uppgörande av förslag till en framställning på museet av den svenska betsockerindustriens historia och stora be­ tydelse ur nationalekonomisk synpunkt. I detta sammanhang må här uttalas museets varma tack för det älskvärda tillmötesgående som visades främst av Överingeniör Birch- lensen och Civilingeniör Bo Höglund samt de många fabriksledare och ingeniörer, som icke lämnade någon möda ospard att stå till tjänst med visningar, upplysningar och råd. Arbetsuppgifternas fördelning inom museets personal har under året i stort sett varit densamma, som angivits i Dasdalus 1933. Fr. o. m. den 1. okt. har som museets verkmästare engagerats modell- makare Arvid Ericsson. Samtidigt har det av museet i stort sett sedan 1926 kontinuerligt drivna modellbyggnadsarbetet i Dannemora ned­ lagts. Arbetet kommer hädanefter att bedrivas i museets egen verk­ stad i museibyggnaden. Under hela året ha två personer varit anvisade museet från Statens Arbetslöshetskommission för utförande huvudsakligen av arbeten vid ordnandet av museets arkiv. Stockholm den 31. december 1935. Personal. 34 Torsten Althin. FÖRENINGEN TEKNISKA MUSEET UNDER ÅR 1935 Föreningens verksamhet år 1935 Styrelse. Föreningens styrelse under år 1935 har utgjorts av: Hedersordförande: H. K. H. KRONPRINSEN. Styrelsens ordförande: Landshövding Sven Liibeck. Vice ordförande: Generaldirektör Gösta Malm. Styrelsens ledamöter: Civilingeniör Harry Albihn. Civilingeniör Bertil Almgren. Intendent Torsten Althin. Statsrådet Lritjof Ekman, överingeniör Bernhard Eli. Kommerserådet Axel F. Enström. Undervisningsrådet Nils Fredriksson. Direktör Axel Hasselrot. Direktör Helge Hirsch. Direktör Albin Johansson. Landsorganisationens Ordf. Edv. Johanson. Stadsfullm. Ordf. Johan-Olov Johansson. Direktör Ragnar Liljeblad. Direktör Gunnar Magnuson. Direktör Sigurd Nauckhoff. Konsul W. de Shårengrad. Major vvk Richard Smedberg. t. f. Generaldirektör Ragnar Sohlman. Ingeniör Chr. Sylwan. Direktör Sten Westerberg. Doktor Sven Wingquist. Kommerserådet S. E. österberg. Sekreterare och skattmästare: 36 Disponent Carl-Th. Thäberg. Revisorer: Civilingeniör Erik Lundeberg. Revisor Harry Sjöåker. Revisorssuppleanter: Revisor Ture Sjöåker. Revisor Åke Bergquist. Föreningens årsstämma hölls den 27. mars å Kungl. Tekniska Hög­ skolans Studentkårs lokal under ordförandeskap av Landshövding Sven Liibeck. C:a 300 medlemmar och särskilt inbjudna hade infun­ nit sig. Museets föreståndare lämnade en kort redogörelse för musei­ arbetet sedan senaste årsmöte, varefter Direktör Tor E. Cederholm höll ett kåserande föredrag »Ton och bild». Direktör Cederholm, som under en lång följd av år ägnat stort intresse och möda vid samlan­ det av apparater m. m. belysande fonografernas och grammofoner­ nas tekniska utveckling, klargjorde i sitt föredrag på ett medryckan­ de sätt den snabba och märkliga utveckling, som Ijudåtergivnings- apparaterna genomgått. Av särskilt värde för de närvarande voro även demonstrationer av de i samband med föredraget utställda ap­ paraterna, av vilka ett flertal kunde sättas i funktion, varvid c:a 30- åriga ljudupptagningar kunde återgivas. Som en kontrast till en fö­ revisning av filmupptagningar från filmens första år i Sverige visa­ des en nutida, kolorerad ljudfilm. Efter supén demonstrerade Civil­ ingeniör Carl Möller en Neo-Bechstein-flygel. Den 2. juni företogs en utfärd till Leufsta Bruk i Uppland tillsam­ mans med Svenska Bryggareföreningen. I utfärden deltogo ett 1oo­ tal personer. Utfärden gällde Leufsta Mälteri, vilket vid detta till­ fälle inregistrerades som ett industrihistoriskt minnesmärke. Efter ett anförande av Landshövding Liibeck uppsattes en minnestavla på den gamla mälteribyggnaden, som är uppförd år 1768. Tal hölls av en representant från bryggareföreningen, Direktör Otto Lindeberg, varefter Disponent Sten Simonsson redogjorde för mälteriets histo­ ria och demonstrerade detsamma. Därefter fingo färddeltagarna sma­ ka ett glas 100-årigt öl. De i utfärden deltagande voro därefter invite­ rade till lunch på Leufsta Herrgård av Friherre och Friherrinnan Louis de Geer, som även ordnat med att några ännu kvarlevande vallonsmeder inbjudits. Vid lunchen spelades gamla låtar på det spe­ ciella upplandsinstrumentet nyckelharpa. Ett besök i den stämnings- Styrelse. Föreningens verksamhet år 1935 Årsstämman. 37 Föreningens verksamhet år 1935 Årsstämman. fulla brukskyrkan samt en förevisning av en ståtlig samling äldre resvagnar tillhörande Leufsta avslutade dagsprogrammet. Under året ha 12 årligen betalande medlemmar avlidit. Förenin­ gens medlemsantal vid årsskiftet 1935—36 utgjorde 74 ständiga medlemmar 778 årligen betalande medlemmar 16 korporativa medlemmar. Från föreningen har museet under året erhållit kr. 8.500: — vilka medel använts för löpande arbeten inom museet. Kostnaderna i sam­ band med uppsättningen av minnestavlan vid Leufsta ha bestritts av Svenska Bryggareföreningen. 38 Stockholm den 31. december 1935. Carl-Th. Thäberg. TEKNISKA MUSEETS BYGGNAD III. Byggnadsarbetet under 1935. Redogörelserna för byggnadsarbetet komma att avslutas i nästföljande årsbok. Torsten Althin Tekniska Museets byggnad I anslutning till vad som i årgångarna 1934 och 1935 skrivits om Tek­ niska Museets tomt, anslaget från Knut och Alice Wallenbergs Stif­ telse för uppförande av en nybyggnad samt byggnadsarbetets utbju­ dande på entreprenad och arbetets igångsättning på hösten 1934 må här fortsättningsvis givas en kort sammanfattning av händelserna un­ der år 1935. Under januari månad fortsattes schaktningsarbetet och i slutet av månaden påbörjades monteringen av byggnadens järnkonstruktion. Till uppräkningen av entreprenörer i föregående årgång av årsboken må nämnas att A.-B. Bröderna Hedlund haft hand om byggnadens järnkonstruktioner. Samtidigt som monteringen av järnstommen på­ gick, utfördes formsättning för betongväggar och grunder. Vid mars månads slut voro samtliga grundpelare, även under hallbyggnaden, färdiggjutna. Samtidigt igångsattes gjutning av betongbjälklaget ovan soubassementvåningen. Parallellt med byggnadsarbetet pågick lägg­ ning av rör för elektriska starkströms- och svagströmsnätet, varjämte dragning av rör för avloppsledningar m. m. utfördes. Omkring den 20. maj hade formsättningsarbetet fortskridit så långt, att huvudbyggnadens ytterväggsformar upp till terrassbarriären voro avslutade. Uppsättning av mellanväggar påbörjades i slutet av maj, varjämte en del snickeriarbeten igångsattes. Den 11. maj besökte H. K. H, Kronprinsen arbetsplatsen och tog under en timmes rundvandring genom byggnaden del av byggnadsar­ betets bedrivande. Under första delen av juni levererades de bockade balkarna för hallbyggnaden, varefter resningen av järnbågarna för maskinhallen igångsattes. Den första bågen restes den 22. juli. Ungefär samtidigt levererades värmepannorna till pannrummet, och monterandet av plåttrummorna för varmluft och evakuering påbörjades. Den 16. augusti voro samtliga järnbågar till maskinhallen resta, varvid de olika arbetslagen uppsatte en taklagskrans och prydde byggnaderna med ett 20-tal flaggor (se bilden å sid. 27). Av museet anordnades den 24. augusti en taklagsfest för arbetare och förmän samt särskilt inbjudna, bland vilka märktes medlemmar av byggnads­ kommittén och museets arkitekt, samt Fil. Dr Carl Sahlin, Kapten Oscar Wallenberg, Ingeniörerna Axel Björkman och B. Wiklund. I 40 ett anförande berörde Kommerserådet Axel F. Enström den tillfreds- ställelse, som alla kände, vilka länge arbetat på Tekniska Museets tillkomst, att museibyggnaden tagit gestalt och att den tidpunkt icke var avlägsen, då museiinstitutionen kunde börja fungera. Vid tak- lagsfesten förevisades en under byggnadsarbetet upptagen film. Ur museets samlingar var utställd en grupp äldre föremål, belysande byggnadstekniskt arbete. Under september månad putsades huvudbyggnadens fasader, var­ efter dessa målades. Inklädnaden av maskinhallens väggar med eter­ nit börjades under oktober. De inre arbetena med trappor, brand­ dörrar, ledningsdragning etc. gick fram efter hand som byggnadsar­ betet det medgav, och under november började inläggning av kalk­ stenen i bland annat huvudtrappan. Den första veckan i december kunde värmen påsläppas, dels på radiatorerna, dels på huvudbygg­ nadens fläktaggregat, varigenom en effektiv uttorkning av byggna­ den kunde äga rum. När detta skrives omedelbart före årsbokens tryckning, har arbetet fortskridit så långt, att endast efterlagning och vissa snickeriarbeten återstå. Målningen av lokalerna har hunnit så långt, att expeditions- och verkstadslokalerna äro färdiga och ha kunnat successivt tagas i bruk under mars månad, och till dessa avdelningar hörande material är överflyttat till nybyggnaden från de lokaler i Ingeniörsvetenskaps­ akademiens fastighet, Grevturegatan 14, som under 12 år disponerats av museet. Experiment med elektrisk belysning ha påbörjats i olika partier av byggnaden, varjämte anbud å vissa inredningar såsom biografmaskin­ rummets utrustning, föreläsningssalens stolar, arkivhyllor, restauran­ gens inredning m. m. infordrats. Den slutliga målningen av museisa- larnas väggar och tak kommer att anstå till dess att provuppställ­ ningar kunnat göras och detaljerna för de olika museala förevisnings- metoderna närmare utexperimenterats på platsen. I samband härmed kommer erforderliga mellanväggar att uppsättas. Byggnadsarbetet har av AB. Arcus så bedrivits, att byggnaden be­ räknas vara kontraktsenligt färdigställd den 1. april 1936. . Avloppsledningar berörande Statens Etnografiska Museum, Tek­ niska Museet och Sjöhistoriska Museet ha i erforderlig utsträckning kunnat läggas under året, varjämte en reningscentral anordnats invid Sjöhistoriska Museet. Arbetet har till sin väsentliga del utförts som statligt reservarbete. Under byggnadstiden ha en del sammanslutningar, bl. a. Svenska 41 Tekniska Museets byggnad Tekniska Museets byggnad 42 Museimannaföreningen samt många ingeniörer och industrimän och utländska museimän besökt arbetsplatsen och tagit del av byggnadens planläggning samt de allmänna anordningar, som finnas i densamma. Den tidigare till museet skänkta äldsta i vårt land bevarade ångma­ skinen (byggd av Samuel Owen och uppsatt 1832 vid Höganäs sten­ kolsgruvor) demonterades i Höganäs under oktober—november samt transporterades till Stockholm. Ännu innan maskinhallen var färdigbyggd, och då således intransporten av de tunga maskindelarna utan svårighet kunde äga rum, uppsattes denna ångmaskin på sin plats i centrum av maskinhallen (se bilden å sid. 28). Arbetet med ned- tagning och uppsättning ombesörjdes av byggnadsfirman Hjalm. Elg- ström, Höganäs, och den närmaste arbetsledaren var Verkmästare A. Persson. Denna ångmaskin, i sitt slag unik som museiföremål, blev det första föremålet, som överfördes till museets byggnad. En avslutande beskrivning över byggnadsarbetet kommer att läm­ nas i nästkommande årgång av Daedalus, varjämte en byggnadstek- nisk beskrivning med ritningar kommer att senare publiceras. VASKGULD I NORRA SKANDINAVIEN OCH FINLAND Det livliga intresse, varmed alla slag av guldfyndigheter för närvarande omfattas, torde göra efterföljande över­ siktliga redogörelse rörande utvinning av vaskguld i Nor­ den välkommen, och detta desto mera, som den svenska litteraturen i ämnet är ganska fattig. Carl Sahlin Till skillnad från de flesta andra metaller uppträder guldet i na­ turen mestadels i färdigbildat skick eller, som bergsmännen säga, i nativ eller gedigen form. I det fasta berget sitter det som små korn, tunna småblad eller flittror, korta taggar eller smärre oregelbundna ansamlingar. Ej sällan förekommer det i så finfördelat tillstånd, att det blott med mikroskop kan skönjas. När så berggrundens övre delar genom årtusendens vittring söndersmulas, och det uppkomna gruset och sanden av is, vind eller strömmande vatten bortföres, stannar det lösgjorda guldet kvar på större eller mindre avstånd från moderklyf- ten. Genom en naturens anrikningsprocess frånsorteras den ädla me­ tallen på grund av dess höga specifika vikt och avlagras i håligheter utefter bergsluttningar och älvfåror eller på läplatser, där strömkraf­ ten varit minskad. De flesta upptäckter av guldförekomst hava gjorts genom påvisande av sålunda sekundärt avlagrat guld, vare sig nu fyndet gjorts av en slump eller som följd av systematisk letning. Guld­ sökarens viktigaste arbetsprocedur består i vaskning, varvid det ofyn­ diga bortsköljes och guldkornen i den sista återstoden i vaskpannan framträda för ögat, om guld verkligen förekommer i det undersökta provet. Ett vanligt namn på vad sålunda utvinnes är vaskguld. Först i andra hand tänker guldfinnaren på att leta sig »bakåt» i fältet, för att om möjligt få rätt på moderklyften i fast berg. Hittar han den och fyndigheten befinnes tillräckligt rik, spränger han sig ner i berget, varvid en guldgruva uppstår. Icke alltid går dock bergsmannen guld- grävarens sålunda beskrivna klassiska väg till brytning av guldmalm. Här skola vi dock icke syssla med de åtskilliga sätt, som kunna an­ vändas, men det må dock erinras om det storartade exempel, som Bo­ liden erbjuder på en utvecklad vetenskaplig tekniks metod att finna guld djupt under ett ofyndigt jordtäcke. Det är en vanlig åsikt, att då guldet förekommer i lösa avlagringar, ingen särskild kunnighet erfordras för dess uppsökande och utvin­ nande. Den från äldre guldgrävarromaner väl bekante och ännu på varietéer och biografer stundom uppträdande guldvaskaren plägar ju framställas som en äventyrslysten mansperson vilken som helst, utrustad med en över axeln slängd spade eller hacka, varå en vask- panna dinglar. Typen ger sällan intryck av någon mera utpräglad yrkesskicklighet, och någon kunskap om guldets sätt att uppträda faller det ingen in att av guldgrävaren begära. Det enda som anses för honom nödvändigt är att hava tur. Skenbart är vaskguldets upp­ trädande i naturen ganska nyckfullt, och därför har det av lekmannen liksom av alla äldre tiders guldgrävare ansetts av högsta vikt, att en guldsökare för att i avsevärd grad bliva guldfinnare stode i gunst hos lyckogudinnan och kunde räkna på hennes särskilda ynnest. Myc­ ket av dessa åsikter lever ännu kvar, och man kan ju icke neka, att alltjämt — såsom guldgräveriet i smått faktiskt bedrives — slumpen spelar en roll. Starkt bör emellertid betonas, att geologisk kunnighet, gruvteknisk utbildning och omfattande erfarenhet är den pålitligaste utrustningen även inom detta slags bergshantering. Genom skildringar i tidningspressen är det allmänt känt, att i våra dagar guldgräveri förekommer i de nordliga delarna av Fenno- Scandia. Mindre bekant torde vara att förekomsten därstädes av alluvialt guld sedan mycket länge är känd. Utan att här ingå på de allra äldsta och ganska oklara uppgifterna om guld i Skandinavien1) må blott erinras, att i 1500-talets litteratur hos åtskilliga författare guld i dessa länders nordligare delar omtalas. Yäl klagar biskop Peder Månsson omkr. 1520 att i Sverige ingen intill »thenne dagen så letatt eller pröffwett att uppfinne gull» i flodsand, som i vissa uppräknade sydliga länder skett, men år 1546 säges uttryckligen av den metallur- giske författaren Georg Agricola i hans arbete »De veteribus et novis metallis» att guld förekom »i Finnmarken, som lydde under konungen af Sverige», d. v. s. i nuvarande norska Finnmarken. Om någon fak­ tisk grund till detta bestämda yttrande förefanns, något som man knappast har anledning betvivla, bör det hava varit fråga om allu­ vialt guld, vaskat ur flodsand. Och samma slags guld kan man möj­ ligen förmoda hava avsetts med den markering av guldförekomst, som av Olaus Magnus gjorts å hans berömda Carta marina, tryckt i Venedig år 1539 (se sid. 52). På en plats i Lule älvdal, belägen mellan »Lula» och en stor sjö inuti landet, har han anbragt en 8-strålig stjär­ na och därunder orden MINERA AVRI (guldmalm). I den tillhö­ hörande beskrivningen säges blott (i översättning): »Denna svarta stjärna betyder att i landet finnes god guldmalm». Något närmare 1) Till de mera fantastiska berättelserna hör en dylik, som förekommer i ett geografiskt arbete Exegesis historiae Germaniae av Franciscns Irenicus, tryckt i Niirnberg 1518, vari säges, att guldmalm utgrävdes eller bröts i en bergsudde i västra Danmark, be­ nämnd Cumtzhove, där guldet upptäcktes år 1425. Bergets angivna geografiska läge ger Gustaf Storm (Ymer 1891) anledning att hänvisa till Skånes eller Hallands kust såsom närmast stämmande med longituden. 45 4 Vaskguld Vaskguld Norge. besked om malmens beskaffenhet och fyndortens läge får man sålunda icke. Tvärtom tillägges att ortens invånare höllo dylika fynd dolda av fruktan att bli bortdrivna av de maktägande, om fyndorten upp­ dagades. — Ett ännu äldre vittnesbörd om tidig upptäckt av vaskguld i höga Norden har ansetts ligga i vissa av de ortnamn utmed Tana älv i Norge, i vilka ordet guld på norska eller finska ingår. Professor Hjalmar Sjögren, som i sina otryckta anteckningar påpekat, att dy­ lika namn förekomma på åtta ställen vid nämnda älv, håller före att desamma måste tyda på en mycket tidig kännedom om förekomsten därstädes av alluvialt guld, en kunskap som sedan gått förlorad. En­ dast en vetenskaplig undersökning av namnen torde kunna besvara frågan om deras sannolika ålder. Här måste varje djupare inträngande i guldets äldsta historia i Nordanlanden, huru intressant ämnet än må vara, av utrymmesskäl läggas å sido. Och jag skall nu övergå till en kortfattad skildring av några av de närmare kända utvinningsförsök av vaskguld, som inom de i rubriken angivna trakterna blivit ut­ förda. Därvid må början göras med Norge, varest guldvaskning synes tidigast hava bedrivits. Alluvialt guld är därstädes påvisat i så gott som alla Finnmarkens älvar, men det är i synnerhet i den nära finska riksgränsen framrinnande Tana älv med tillflöden, som en rikligare förekomst av den ädla metallen förefinnes. Framförallt är det de båda övre bifloderna Karasjokka och Anarjokka, som visat sig förtjäna uppmärksamhet och blivit föremål för omfattande försöksdrift. Utan­ för Tanaälvens avvattningsområde är guld påvisat i t. ex. Laksälven, Altenälven, Eibyälven och Baangsälven. Enligt bergmästare T. Dahlls uppskattning omfattar det guldförande området 150—200 kvadrat­ mils areal2). Berggrunden utgöres i huvudsak av starkt omvandlade eruptiva bergarter av basisk karaktär, i synnerhet av hornblände- och glimmerskiffrar samt av en förvittrad kloritskiffer, som är så lös, att den till cirka 0,6 m. djup kan bearbetas med hacka. På denna vitt­ rade grund synes guldhalten vara störst och avtager i regel uppåt genom de yngre lösa avlagringarna. Ur de nämnda bergarterna anse geologerna det alluviala guldet hava sitt ursprung. Det förekommer, såsom vanligt, blott i mindre mängd i de lätta och finkorniga älv- sandsavlagringarna i huvudflödenas nedre, lugna lopp. Vida mera givande är det grova gruset i källflodernas sluttande och forsrika 46 2) Till jämförelse må nämnas att Västergötland har en areal av 176 kvadratmil. bäddar. Även i morängruset finnes på vissa ställen guld, och detta förekomstsätt tilldrager sig allt större uppmärksamhet. Vaskguldspar- tiklarna hava i regel en starkt tillplattad form. Större bitar eller s. k. nuggets3) äro sällsynta. En dylik av n å 12 grams vikt är en gång funnen. En viss silverhalt — cirka 6 % — är vanlig i guldet. Spår av platina äro påvisade. Den äldsta mera kända guldundersökningen inom nu nämnda stora område utfördes år 1735 och föranleddes av prosten Johan Randulf i Namsdalen. Denne, liksom mången både före och efter honom, hade grubblat över en utsaga i bibeln, där det i Jobs boks 3/:de ka­ pitel heter, att guld kommer från Norden 4). Med anslutning härtill skrev han till konung Kristian VI i Danmark och meddelade, att en man vid namn Henrik Svendsen sagt honom, att på en ö vid Tana älvs utlopp, kallad Gullholmen, skulle finnas en märkvärdig röd sand, som förmodades innehålla guld. Kungen föranstaltade att några bergskunniga män från Kongsberg reste dit upp och utförde en un­ dersökning, som dock blev resultatlös. Under de följande 130 åren sy­ nes intet vara gjort för gulds eftersökande i Finnmarken. — Det var först då den framstående bergsmannen och geologen Tellef Dahll år 1866 började sina rekognosceringsarbeten för en geologisk karta över norra Norge, som saken ånyo upptogs till behandling. Han startade med provvaskningar i Pasviksälven, vilka dock gåvo negativt resultat. Men han fortsatte med iver, och redan första sommaren lyckades han påvisa vaskguld i en liten bäck Nutusjokka nära Karasjokkas kyrk- plats. Med stor grundlighet fullföljde bergmästare Dahll under de föl­ jande åren sina undersökningar, och i sina officiella rapporter angiver han såsom de bästa av honom påträffade lokalerna, Gullälven och Sadnijokka (troligen felskrivning för Sargijokka), två mindre vatten­ drag, som utfalla i Bautajokka. Såsom guldets förnämsta utbrednings­ område betecknar han de trakter, som avvattnas av Karasjokkay Bautajokka och Anarjokka. 3) Alltsedan guldupptäckten i Kalifornien 1848 ha vissa fasta guldgrävaretermer ut­ bildats, vilka sedan vunnit burskap i andra länder, där guldvaskning bedrivits. Så även i Skandinavien och Finland. 4) Versio vulgata har denna lydelse: »Ab aquilone aurum venit», och i en så sen svensk bibelupplaga som av år 1885 lyder översättningen: »Från Norden kommer guld». I Gustaf V:s bibel, tryckt 1917, heter det däremot mera fritt och poetiskt: »I guldglans kommer han från Norden». — Ämnet har varit föremål för utförlig tolkning i Menan- der-Ahlbergs akademiska avhandling »De auro e Septentrione, dissertatio philologica». Åbo 1748. 47 Vaskguld Vaskguld Efter dessa undersökningars offentliggörande väntade myndighe­ terna att en »guldrush» skulle bli följden, och att massor av främlingar skulle begiva sig upp i de norska ödemarkerna för att leta guld. Man utfärdade därför en provisorisk förordning, som den 17. juni 1869 bekräftades av Stortinget, vari rätten till vaskning av alluvialguld förbehölls jordägaren. Staten, som ägde nästan all jord i dessa trak­ ter, fick därigenom så gott som alla guldfyndigheter i sin hand. Man beviljade emellertid licenser mot en årlig avgift per utmål av 80 kr., från år 1903 nedsatt till 20 kr. — Flera privata guldvaskningsexpedi- tioner försökte sin lycka under första hälften av 1870-talet, därav den mest anmärkningsvärda var den av konsul Jentoft i Vadsö ut­ rustade. Försöket förlädes till Gossejokka och Sargijokka inom Tana- älvens område, och arbetet utfördes med hjälp av »sluice boxes». Man utvann guld för cirka 1600 kr., under det att kostnaden uppgick till omkr. 20.000 kr. Detta nedslående resultat medförde, att nästan all guldvaskning i Finnmarken fick vila i mer än 20 år. Nästa mera all­ varliga försök påbörjades år 1897 och fortgingo några år framåt, bekostade av för ändamålet stiftade konsortier. Mest känt bland dessa är Actieselskabet Aurum i Oslo, som under 1898 igångsatte en ganska omfattande drift, förlagd till Sargijokka m. fl. ställen. Under de tre första åren utvann man guld för 18.000 kr., under det att kostnaderna uppgingo till mer än det fyrdubbla beloppet. Det genomvaskade gruset höll 0,5—2 gram guld per kubikmeter. Arbetena leddes av en för­ valtare C. M. Andersen från Sarpsborg, vilken ägde erfarenhet som guldgrävare från Alaska. I en av de bearbetade åarna fann man i bot­ tengruset hög guldhalt. Andersen lät då gräva en ny fåra för vattnet och ordnade rännvaskning av hela älvbäddens avlagringar med en bredd av 8—10, ja, lokalt upp till 20 meter. Här gjordes ställvis vackra fynd. I en rapport till företagets ägare kunde han sålunda meddela, att man på en yta, »stor som ett vanligt skrifbord», utvaskat guld för cirka 11.000 kr. Vid arbetena år 1900 bekräftades vad redan Tellef Dahll observerat, nämligen att guldet jämväl förekom i mo­ ränen. Man arbetade då med 25 man vid Sargijokka och genomvas­ kade 3721 kubikmeter material med en utvinning av 4292 gram guld eller något mer än 1,15 gram per kubikmeter. Ställvis var dock halten högre. År 1902 utfördes av bolaget vidlyftiga arbeten med i moränen utefter bergytan drivna stollar och genom avsänkning av schakt. Tack vare vinterfrosten kunde dessa arbeten genomföras utan vattentillopp 48 ur gruset. Med ett schakt av cirka 15 meters djup kom man genom moränen ner till »the bed rock» och återfann där det närmast berget liggande mera guldförande lagret. Beträffande moränavlagringarnas guldhalt och beskaffenhet i övrigt har man värdefulla iakttagelser, publicerade av geschworner /. Henriksen, som å ämbetets vägnar haft att följa de nu beskrivna arbetena. Även av andra konsortier verkställdes vid samma tid — omkr. 1902 — kostsamma guldletnings- arbeten. — »Hvor som helst hvor man försöker at panne paa fjeldet mellem Gorsejokka og Sargijokka vil man finde guld i det uforan- drade gjenliggande moraenegrus», skriver i brev till mig en sakkunnig och i dessa trakter väl bevandrad meddelare. Man har således att här- städes skilja på alluvialt och glacialt guld. — Sargijokka är för övrigt guldälven framför andra häruppe. Därifrån har troligen omkr. 90 °/o av allt utvunnet Finnmarksguld bekommits, säger nyssnämnde med­ delare. — Guldvaskningen har sedermera fortsatt i större eller mindre skala. Ny fart har den tagit, sedan guldprisets stegring här som i andra guldförande länder givit företagsamhetslusten ny näring. Ett konsor­ tium i Aalesund sände för några år sedan en från Alaska återkommen guldgrävare upp till Finnmarken för att leta guld i moränavlagrin­ garnas undre delar. Ffan slog sig ner med sin expedition vid en liten i Bautajokk utfallande bäck, bärande det lockande namnet Gullälven. Moränen är här mycket mäktig och man måste driva ett schakt av 20 meters djup, innan berggrunden nåddes. Guld fanns ju, men icke i den koncentration i de understa lagren, som man hoppats på. År 1930 spriddes genom tidningarna ryktet, att den länge eftersökta moder- klyften till Finnmarksguldet skulle vara funnen vid Karasjokka av en svensk vid namn Olofsson. Därom känner jag dock intet närmare. Ett vaskningsföretag i större skala med maskinell utrustning igång­ sattes år 1934 av A/S Nye Alluvium i Oslo, sedan bolaget förvärvat familjen O. W. Bergs koncessionsområden vid Sargijokka. En utför­ lig berättelse om driften under nämnda års sommar kan läsas i Nor­ ges Offisielle Statistikks publikation för 1934. Arbetet bedrevs med en arbetsstyrka av 30 man, och den ganska fasta moränen genom- schaktades med skrapskopor, undersöktes med stollar och borrhål etc. Enligt driftsingeniören Eyvind Floods beräkningar uppslöt man 685.000 kubikmeter, vari ett guldinnehåll av 0,52 gram per kubik­ meter skulle förefinnas. Ffelt naturligt innehålla stora delar av grus­ massorna högre guldhalt. Med rationell stordrift ansågs därför en fortsättning av arbetet kunna bliva lönande. Detta enligt ett utta­ lande år 1935. — Ffär bör tilläggas, att sedan i maj 1933 all rätt till 49 Vaskguld Vaskguld Finland. fri skärpning på alluvialt och glacialt guld är i Norge upphävd. De vaskningsförsök, som därefter förekommit, hava ägt rum på gamla rättigheter. Enligt officiella uppgifter hava under åren 1897—1903, 1907—13 och 1931—33 19,9 kg. vaskguld från Finnmarken underkastats raf­ finering i Kongsbergs silververk, motsvarande i medeltal per år 1169 gram. År 1931 raffinerades 644 gram, 1932 825 gram och 1933 413 gram vaskguld. Av enskild sakkunnig har meddelats mig, att guld­ fångsten under åren 1934 och 1935 kan uppskattas till cirka 700 gram tillsammans. Då emellertid blott en del av alluvialguldet plä­ gar sändas till Kongsberg, utgör den faktiskt utvaskade guldmängden vida mera än ovan säges. Nyssnämnde sakkunnige har i brev angivit den verkliga guldfångsten genom vaskning under åren 1897—1935 till i runt tal cirka 40 kg. Vaskguldet gav i Kongsberg under åren 1900—3, 1907—13 och 1931—33 i medeltal 90.95 °/o finguld. Geologiskt och delvis geografiskt nära sammanhörande med det norska vaskguldet är det finska. Vissa av gränsvattendragen hava till och med givit guld åt vaskare i båda länderna. I själva verket var det också den norske bergmästaren Tellef Dahlls härovan omnämnda guldupptäckter, som föranledde motsvarande letning efter vaskguld i Finland och inledde den period av guldgräveri, som ännu varar. Dock bör en ännu tidigare guldletning här icke förbigås, ehuru den blott delvis skedde genom vaskning. År 1836 hittade en länsman Boucht vid Kemi älvs mynning två guldförande dolomitblock. Fyn­ det väckte mycket uppseende och gav anledning till vidlyftiga geo­ logiska undersökningar, utförda åren 1837—40, 1844 och 1847—50. De stodo under ledning av bergstjänstemannen H. ]. Holmberg, som år 1848 biträddes av den svenske mineralogen L. J. Igelström. Denne var arbetschef för en avdelning, som sökte alluvialt guld i vattendra­ gen i Kuusamo lappmark. Resultatet ifråga om moderklyften till 1836 års guldförande block blev negativt, och ännu är det förborgat varifrån blocken kommit5). Däremot påvisades vaskguld på åtskilliga ställen, ehuru i mycket ringa mängd. Under Tellef Dahlls guldexpedition 1867 gjorde han även en av- stickare in på finskt område, där han för övrigt strax ovan om Uts- jokkis mynning gjorde sitt rikaste guldfynd. När denna stora nyhet kom till Fielsingfors, väckte den helt naturligt stort uppseende. Berg- 50 ') Man har även gissat på Kalix skärgård på svenska sidan. (F. Svenonius.) mästaren E. F. Furuhjelm anskaffade skyndsamligen från Dahll alla upplysningar, som stodo till buds, och nästa vår utsände finska rege­ ringen en guldletareexpedition till Lappmarken under ledning av myntmästaren /. C. Lihr. Arbetet förlädes först till Tana älvs finska tillflöden m. fl. ställen och överallt fann man vaskguld, ehuru i allt­ för ringa mängd. I sin rapport utpekade Lihr emellertid Ivalojokki som den mest lovande av de undersökta floderna och denna anvisning har sedermera visat sig riktig. Sommaren 1869 kommo de tre första riktiga guldgrävarna till Ivalo. De hade idkat sitt yrke i Kalifornien och Australien och kunde sin sak. På några veckor utvaskade de cirka 2 kg. guld och det dröjde inte sedan länge förrän en guldfeber upp­ stod, vilken hastigt spred sig. Sommaren 1870 letades guld i ödemar­ kerna vid Ivalo av 335 personer och en stab av ämbetsmän måste sändas dit upp, ehuru ingen egentlig väg ledde dit. Guld i sådan mängd, att arbetet ansågs lönande, påträffades på en sträcka av 2 mil längs Ivalojokki. Den korta arbetstiden, 21/2—3 månader på somma­ ren, och de svåra kommunikationerna gjorde emellertid, att redan under 1871 tilloppet av guldgrävare nådde maximum, 491 personer. Sedan sjönk siffran till 472 år 1872 och föll ytterligare ganska raskt till 59 år 1878. I början av 1880-talet inträffade åter en stigning upp till 300 personer, men antalet minskades sedan efter hand till cirka 100 och omkr. sekelskiftet till blott några tiotal. De bästa och mest detaljerade upplysningarna från det finska Lapplandsguldets glansperiod har man av svensken Gustaf Svedelius (f. 1826, d. 1904), som var bergmästare över finska guldvaskerierna 1874—77 och underdirektör vid Finlands myntverk 1878—1904. En­ ligt hans rapporter samt redogörelser av finska geologer ligger det egentliga guldförande området söder om Enare träsk. I norr och väster begränsas det av Ivalojokki och omfattar utom ett stycke av själva huvudfloden dess söderifrån kommande tillflöden, förnämligast de dalgångar där Luttojokki, Tolosjokki, Palsinoja och Sotajokki fram­ flyta. De norrifrån till Ivalojokki kommande tillflödena äro icke guld­ förande. Ett direkt sammanhang mellan denna och Tanaälvens guld­ trakt är sålunda icke konstaterat. Området, som söderut begränsas av Maanselkäs vattendelare, har en utsträckning i Ö—V av cirka 50 km. och i N—S av 25 km. Den allmänna bergarten utgöres av gra- nulit. I söder och väster uppträda metabasiter, vilka även sträcka sig in i norska Finnmarken och därstädes sannolikt utgöra guldets mo- derklyft (Sjögren). Granuliten växlar mycket till sin textur och visar 51 Vaskguld Vaskguld 52 ) Om en ännu större, funnen 1935, se nedan. i allmänhet tydliga tecken till metamorfiska inflytanden. Den är ofta späckad med små granater. Moräntäcket är ganska mäktigt, uppnå­ ende 10 meters djup och däröver. Det underliggande berget är i regel vittrat till betydligt djup. Beträffande den alluviala metallens före­ komstsätt skiljer man på tre olika slags guld, alla utgörande resultat av flodernas naturliga vaskningsprocesser. Sålunda benämner man terrassguld det som utvaskas ur gruset på dalarnas sidosluttningar och botten, bankguld det som erhålles i sandbankar, vilka älvarna av­ lagrat vid krökningar och mynningar, samt bottenguld det som finnes deponerat i sprickor och ojämnheter i den starkt söndersprängda berg­ ytan. Det grus som giver terrass- och bankguld är ofta sammanbakat av järnockra. Bottenguldet har stannat, där älvarnas vatten eroderat ner sig genom moränen till vad guldgrävarna benämna »the bed rock». Själva det guldförande gruslagret har oftast ringa mäktighet, i allmän­ het cirka 0,5 meter. Bankguldet är finkornigast och företer ett nött utseende. Det är mindre nyckfullt i sitt uppträdande än terrass- och bottenguldet. Terrassguldet är det vanligaste och har givit största till­ skottet till guldfångsten. Det grövsta guldet hittas huvudsakligen som bottenguld. Medelhalten av guld i allt vaskat grusmaterial under åren 1870—99 var enligt Finlands officiella statistik 1,96 gram per ku­ bikmeter, men då mängden grus är mycket osäker och sannolikt höge­ ligen överskattad, hänvisar E. Sarlin till Svedelius’ säkrare siffror för åren 1870—75, vilka angiva 7,56 gram per kubikmeter vaskat grus eller med fråndragande av det ovanliggande ofyndiga jordtäcket 13 gram guld per kubikmeter, således en mycket hög halt. Den största guldnugget, som under 1870-talet påträffats, hade en vikt av 89 gram6). I motsats till i Norge föra de finländska moränerna blott en mycket ringa guldhalt. Beträffande moderklyften i fast berg har man även i Finland nedlagt mycket arbete på dess efterletande. Den som lyckades var en gammal guldgrävare Henry Kerkelä, som år 1898 in­ mutade en pegmatitartad gång vid Hangasoja, vilken dock redan förut varit av geologerna observerad. Där fick han fram bergguld år 1901. Jag skall icke följa den fantastiska historien om denna Kerkeläs guld­ gruva, däri malm bröts, som visade halter av ända upp till 289,6 gram guld per ton och vari väldiga summor investerades och för­ lorades, ej heller skall jag sysselsätta mig med den nya guldfeber, som blev en följd av detta fynd. I stället återgår jag till guldvaskningen. I Detaljbild av Olaus Magnus' Carta Marina jrån år 1539 med en stor stjärna och orden »minera auri» angivandefynd­ ort för guld västerut från Luleå. Den största i Norden anträffade guldstuffeny vägande 395 gr. framvaskad i sept. 193$ i Lutto-älvens källflöde inom Ivalo- jokkis flodområde i finska Lappmarken. Tillhör A.-B. Kemi. Hel storlek. Foto: P. J. Bögelund, 1936. 4' Vaskvagga, använd i Finland och Norge. Teckning av Gull Mellgren. Guldvaskning med rännor i Lanioja, norra Finland, 1935. Teckning av Gull Mellgren efter foto av Max Pe- ronius.  Gediget guld från Ivalojokki-området i finska Lappmarken, funnet vid vaskning på 1880-talet. Hel storlek. Till vänster en nuggel vägande 49,2 gram, funnen 1884. I mitten en nugget vägande 56,9 gram, påträffad 1881 och till höger en nugget vägande 35,8 gram, funnen 1889. Samtliga tillhöra Riksmuseets mineral, samlingar i Stockholm. Foto: A. Karlsson, 1933. 29 gram vaskguld i form av flittror, kom och nuggets. Från finska Lappmarken. Hel storlek. Foto: Fotokompaniet. Rundslipade, svarta stenar av hög eg. vikt (magnetit ochjärn­ rika bergarter), som av guld- grävame anses angiva närvaro av grovt och mera samlat guld. Från Lanioja i finska Lapp­ marken år 1933. Halv storlek. Foto: Fotokompaniet.  Guldvaskareredskap från Lanioja i finska Lappmarken. Vaskho av trä, längd $6 cm., bredd 31,5 cm. Vaskpanna av järnplåt, diam. 43,5 cm. Fångstbräde av trä med cirkel­ runda bål, l. 39 cm., br. 17 cm. Fångstbräde av trä med spjälor, l. 62 cm., br. 17,3 cm. Skraphacka med skaft, l. 67 cm. Gåva till Tekniska Museet av förf. 1936. Förf. vaskande guldsand i en bäck ifinska Lapp­ marken 1933. Teckning av Gull Mellgren. Den har åter och åter vaknat till nytt liv. År 1902 anordnade den kände svenske ingeniören Åke Sjögren en prospekteringsexpedition dit upp, vari han själv jämte bergsingeniören Sune Granström deltogo som ledare. Under 1V2 månads tid utfördes undersökningar utefter Ivalojokkis ena strand, men resultatet blev så föga lockande, att alla planer på ett tilltänkt större företag skrinlädes. Senare hava flera försök i stor skala tid efter annan företagits, varvid modernt maski­ neri även kommit till användning, och amalgameringsprocessen för det mest finfördelade guldstoftets uppslutande tillämpats. Man har även försökt den sibiriska isschaktmetoden för att under vintern kunna komma ner till älvarnas botten för grusbäddens undersökning. Till sist hava under sommaren 1935 grundliga arbeten bedrivits efter av finska staten meddelade koncessioner dels av Bolidens Gruv Aktiebo­ lag och dels av The Selection Trust Co. i London. Enligt notis i en engelsk tidning har det sistnämnda bolaget avslutat sitt arbete utan att finna anledning att fortsätta. Samtidigt med att dylika större pro- spekteringar, framkallade av det nu rådande höga guldpriset och bekostade av kapitalstarka företag, bedrivits, hava mindre guldgrä- varelag, nu som tidigare, skaffat sig sitt levebröd genom sommar- vaskning i någon av de guldförande mindre älvarna. Under augusti 1935 hade jag tillfälle följa arbetets gång vid ett sådant lag. Vaskeriet var förlagt till en liten ådal Lanioja, belägen strax invid Lanila gästgivaregård, tillhörig den i åtskilliga reseskild­ ringar omnämnde Max Peronius, som efter studieåren vid Helsing­ fors universitet slagit sig ner i finska Lapplands ödemarker. Han talar svenska, och jag är honom mycket tacksam för att han välvilligt ställde sig till förfogande som ciceron. Ån, i vars fåra och sidobäddar sex man arbetade på utvinning av där befintligt bottenguld, var djupt nerskuren i de lösa avlagringarna, och under grävningen blot­ tades berggrunden nästan överallt. Bergytan föll starkt undan i ström­ riktningen, så att ån bildade en fors. Det hela var sålunda av natu­ ren ganska idealiskt anordnat för anläggning av s. k. rännvaskning. Vi klättrade med någon möda ner för ena dalbranten, där lagets chef, Korhonen, vilken dess bättre även befanns förstå svenska, vän­ ligt besvarade mina många frågor. Den härvarande guldförekomsten hade redan under »rushen» i början av 1870-talet varit föremål för bearbetning, och många spår av den tidens guldgräveri voro att se. Man gick nu vida mera rationellt till väga, än vad då varit fallet. Efter grundliga undersökningar både rörande guldmängden och de 57 Vaskguld Vaskguld platser, där guldet vore mera samlat, hade en ny fåra för bäcken av 40 meters längd blivit grävd invid den minst fyndiga stranden. Där­ efter hade hela den övriga ådalsbädden ner till berggrundens sönder­ splittrade rosberg blivit angripen med tvärgående jordrymning. I första hand måste varje avsnitt befrias från ett överst liggande dy­ täcke av 1 å 1,5 meters mäktighet. Därunder påträffades det fyn­ diga lagret, en gulfärgad jord, liggande ovanpå »the bed rock» samt fyllande sprickor och »fickor» uti berggrunden. Nu uppmonterades två sträckor av vaskrännor, hopspikade av hyvlade bräder. Ett myc­ ket enkelt vattenintag till dem var anordnat på några meters avstånd, uppströms räknat, i den reglerade, starkt fallande bäcken. Rännsträc­ kornas nedersta delar voro på botten beklädda med lösa bräder, som försetts med uppborrade stora hål eller påspikade tvärgående ribbor för guldkornens uppfångande och kvarhållande. Så sattes vaskningen i gång. Vattnet insläpptes i de lutande rännorna och alle man grävde och rakade och skrapade fram den gula jorden, som jämte småsten östes upp i rännorna, varest materialet hastigt bortsköljdes av det framrusande vattnet. Större stenar och block i rosberget undankasta­ des, sedan de rengjorts för hand med borste, överhuvud var man noga att få med sig allt löst, som fanns mellan stenarna i den sönderbrutna berggrunden, ty där låg det grövre guldet. En liten lätt hacka eller raka var det redskap, som därvid i synnerhet användes. Under gräv­ ningen observerades noga om tunga, svarta, rundslipade småstenar förekommo. Dessa utgjordes av magnetit m. fl. starkt järnhaltiga mi­ neral och ansågos hava följt guldet från moderklyften någonstädes uppe i bergen. Deras närvaro utgjorde indikation på högre guldhalt och grövre guld i bottengruset, sade man. Sedan allt ur den fyndiga avlagringen, som för tillfället var blottat, passerat rännorna, avstäng­ des vattnet och den spännande handvaskningen av det i rännornas fångstavdelning kvarhållna godset vidtog. Detta bestod icke såsom vanligt av en svart, tung sand, utan hade vacker, ljusröd färg och ut­ gjordes mest av granatskärvor. Handvaskningen utfördes dels med runda, föga djupa fat av järnplåt — den klassiska guldgrävarepannan — dels av avlånga träfat, urholkade ur ett enda trästycke och prepa­ rerade mot sprickning genom långvarig kokning i saltlösning. Med övade händer hanterade Korhonen i bäckens vatten ett sådant trätråg och lät vid varje vaskrörelse en portion av den röda sanden följa med över kanten ut i bäcken, tills de skimrande guldkornen började visa 58 sig och slutligen stannade nästan ensamma kvar. Fanns en större bit eller nugget bland det utvunna, blev det jubel i ödemarken, i det att hela arbetslaget av full hals uppstämde ett ropande och hojtande, som hördes vida ikring. Någon nugget hittades icke under någon av de två dagar, då jag några timmar dväljdes bland guldgrävarna och myggorna i Lanioja bäckdal, men jag kan tänka mig, huru det om­ kring en månad senare skulle hava hörts jubelrop ända upp till stora ishavsvägen, då Evert Kiviniemi den 25. sept. 1935 lyckades i när­ heten av Lanila påträffa ett guldstycke, vägande 395 gram och värt omkring 27.000 finska mark. Fyndet är det största i den nordiska guldvaskningens historia. Var dag händer det ej heller, att man bland guldet påträffar korn av platina. Men det sker dock en och annan gång och finsk platina kan man beskåda i mineralsamlingar både i Finland och Sverige. Enligt uppgift i tryck år 1919 av P. Eskola hade då i Ivalojokki och dess bifloder sedan år 1869 utvaskats cirka 450 kg. guld. Ut­ plockas några av de mest givande åren, finner man att under guld­ rushen i början av 1870-talet ett maximum inföll på åren 1871 och 1872, då den av finsk officiell statistik kända guldfångsten utgjorde resp. 56,7 och 55,1 kg., erhållen vid omkring 22 särskilda vaskerier. Åren 1873 och 1874 sjönk den kända utvinningen till resp. 32 och 22,6 kg. Sedan falla siffrorna för att åter stiga vid nästa guldfeber. År 1890 erhölls sålunda 17,8 kg. Andra höga år äro 1895 med cirka 10 kg. och år 1910 med 5,1 kg. Mycket guld lär dock hava sökt sig till utlandet över norska gränsen och icke kommit med i statistiken. 1935 års hela guldfångst genom vaskning i finska Lappland har av sakkunnig person skattats till 2,3 kg. Beträffande slutligen alluvialt guld i de norra delarna av Sverige Sverige. stå, såsom redan nämnts, redan under 1500-talet åtskilliga uppgifter därom till buds, ehuru så obestämda att de närmast måste betecknas som sägner. Under 1600-talet diskuteras förekomst av sådant guld upprepade gånger. I ett memorial från Carl Bonde till H. Salvius av år 1635 omtalas med stora förhoppningar (ej blott upptäckten av Nasafjälls silvergruvor utan även) en i Piteå lappmark påfunnen guldjord, »hållande 3 lod på centnern»7). Den 30. dec. 1690 skrev se­ dermera bergmästaren Erik Odelstierna i brev från Österrike till Urban Hjärne och föreslog, att Bergskollegium skulle anställa en bergsman från Cremnitz, som förstode »bergarterna och gullwasch- 7) En rent fantastisk siffra, ifall orden få anses gälla lod guld per centner sand, ty då skulle guldhalten uppgå till över 900 gram per ton. 59 Vaskguld Vaskguld ningen» samt en »Seiffenwascher från Böhmen» för att i Sverige ut­ föra guldletning. Hjärne hyste emellertid föga förhoppning att »gull- malm skulle kunna påfinnas så långt i kalla Norden, ehuruväl man ett och annat (i den vägen) för visst och sannt föregifvit», såsom han i tryck uttalade år 1694. Han kände väl till, att vi hade svart sand i Nordlanden, sådan som utomlands plägade vara guldförande, men hos oss bestode den endast av »blåtta järn, som af magneten uppdra­ ges». 1700-talets svenska mineraloger och bergsmän bestrida att köl­ den i Norden skulle vara ett hinder för möjligheten av guld. Det be­ gränsade utrymmet förbjuder mig dock att referera deras motivering eller överhuvud i detalj följa ämnet i litteraturen. Att ännu 1788 be­ rättelser om vaskguld voro i svang och intresserade allmänheten, för­ står man av ett varnande uttalande i Sven Rinmans Bergverkslexikon, vari den mångerfarne bergsmannen, efter ett omnämnande av att »i forntiden mycket varit talt och skrifvet om gyldisk sand i vårt kära fädernesland», avråder sina landsmän från att riskera stora kostnader på något så ovisst. Enligt hans förståndiga mening bjöde klokheten att gå fram med små försök och se sig väl före, innan större offer gjordes. Om beroende på denna varning eller av andra skäl vet jag icke, men det blir sedan mycket länge tyst kring vaskguldet i Sverige. Det var först de ovannämnda finska fynden på 1870-talet, som föran­ ledde igångsättande av allvarliga undersökningar även hos oss. Dock skola redan omkring år 1860 några ryska guldletare utfört försöks- vaskningar i vattendragen norr om Gällivare. Att de därvid lyckats finna guld bör ingalunda anses osannolikt. I en tidningsnotis säges till och med, att de på några veckor utvaskat 5 skålpund guld och något platina. Den som hos oss uppmärksamt följde de några år se­ nare gjorda upptäckterna i Norge och Finland var framför allt pro­ fessor A. E. Nordenskiöld, och på hans initiativ anordnades år 1878 på Sveriges Geologiska Undersöknings och Kungl. Vetenskapsaka­ demiens bekostnad en ganska grundlig undersökning inom vissa av de norrländska floddalarna. Uppdraget gavs åt sedermera statsgeolo- gen dr Fr. Svenonius, vars utförliga redogörelse är i manuskript be­ varad. Han hade i första hand att taga kännedom om guldvaskningen m. m. vid Ivalojokki i norra Finland, dit han begav sig sjövägen över Vadsö och Enare träsk. Här anställde han en kunnig guldvaskare, den finske sergeanten /. Lång som biträde för den fortsatta resan ge­ nom svenska Lappmarken, dit färden ställdes rakt igenom ödemar­ 60 kerna. Under juli och augusti månader utfördes därefter hundratals provvaskningar, framför allt inom Torne älvs dalgång, men även inom Kalixälvens område. Själva Torne älv undersöktes till Juu- pukka, varjämte Pentasjokki följdes med vaskningsprov. Muonio älv och de flesta på svenska sidan däri infallande större tillflödena blevo föremål för provvaskning ofta till flera mils utsträckning för varje vattendrag. Resultatet blev emellertid så gott som alldeles negativt. »Endast vid Muonioniska samt möjligen i en fors mellan Karesuando och.Maunu syntes spår af guld i vaskpannan», säger Svenonius i sin rapport. Han ägnade sitt intresse — enligt finskt föredöme — hu­ vudsakligen åt grus, som vilade på »the bed rock» och »möjligen äg­ nades för liten uppmärksamhet åt andra lösa bildningar, fastän äfven de ej sällan undersöktes», säges vidare i rapporten. Den vid vask­ ningen i pannan kvarstannande svarta sligen var oftast särdeles rik på magnetit och titanjärn, men de glänsande guldkornen, ja, dem le­ tade man som sagt vanligen förgäves. Under ett årtionde närmast kring sekelskiftet utfördes vidlyftiga undersökningar med vaskpanna i de lappländska vattendragen dels av gruvfogden L. Björkqvist i Gällivare och dels av numera handlan­ den Bernhard Barney i Göteborg. Den förre, som varit gruvarbetare i Amerika, skall hava lyckats påvisa alluvialguld på flera ställen, men är mest känd som upptäckare 1898 av Nautanens sorgligt be­ kanta kopparfyndigheter och 1900 av de guldförande Fridhemsgru- vorna i samma fält ej långt från Gällivare. Herr Barney var med i guldrushen till Klondyke i februari 1895 och företog efter hemkom­ sten i juni och juli 1899, med ekonomiskt stöd av brukspatron John Bryntesson i Värmland, guldletning vid bäckar och älvar i Lappland. Barney torde även hava deltagit i en åren 1905 och 1906 till Pajala- trakten utsänd expedition, åtminstone var meningen att anlita hans sakkunskap även denna gång. Beträffande hans första guldletning i Lappland — således år 1899 — har han meddelat mig, att »den blev utan resultat». Om den senare, liksom om en under 1910 av andra utförd guldletning i Jokkmokk, är intet bekantgjort. Detsamma kan * sägas om de under senare åren, då det höga priset lockat till nya vask­ ningsförsök, utförda undersökningarna, bland vilka särskilt må näm­ nas den av disponenten R. Öhrström med mycken ihärdighet under en följd av somrar bedrivna letning efter guld i sand och grus inom Lule älvs vänstra vattenområde, där han provvaskat i en mängd till­ flöden och även på några få ställen påträffat guld. Riksdagens upp­ hävande av inmutningsrätten på kronojord synes hava medfört den 61 Vaskguld Vaskguld 62 8) Aeneiden III, 56, 57. G. J. Adlerbeth översätter citatet sålunda: Avskyvärda begär till guld! I de dödligas hjärtan O, vad förmår ej din makt! olägenheten, att därstädes upptäckta fyndigheter i stor utsträckning hemlighållas. Man vill icke att Staten skall åtkomma, vad enskilda med svett och möda och ofta stora försakelser uppdagat. Den gamla hos den svenska allmänheten djupt rotade farhågan — i äldre skrif­ ter ofta omtalad och det redan på 1500-talet — att upptäckaren ge­ nom det allmännas åtgöranden skulle bliva berövad sina malmfynd, har sålunda på sätt och vis erhållit ny näring i våra dagar. Det bör emellertid rättvisligen erinras därom, att sedan 1926 så gott som alla enskilda malmfinnare eller deras rättsinnehavare erhållit inmutnings- tillstånd, då de därom ingivit vederbörlig ansökan. Detta förhållande är mindre känt än det förtjänar vara. Ovanstående sammanställning av en del data rörande letning och utvinning av vaskguld i de nordliga delarna av Fenno-Scandia har skett uteslutande i bergshistoriskt intresse. Någon avsikt att till- eller avråda ifråga om nya försök har jag sålunda icke haft, vilket jag emellertid önskar särskilt betona. Ty det må vara än så sant att »gull ej annat är än mull», så innebär denna metall dock alltjämt större lockelse för mänskligt sökande än något annat. Med tanke på över­ drifterna, som därav följa, har man rent av anledning instämma i det Vergilianska QUID NON MORTALIA PECTORA COGIS AURI SACRA FAMES!8) Schoner, Johannes. Luculentissima quedam terre totius descriptio. Niirnberg 1515. Peder Månssons skrifter på svenska, ut­ givna av Robert Geete. Sv. Fornskr. sällsk. handl. Sthlm 1913—15. Olaus Magnus. Carta marina. Venedig 1539. Facsimile-trycket. Olaus Magnus. Ain kurze Auslegung und Verklerung der neuen Mappen von den alten Göttenreich und anderen Nord- lenden ... Venedig 1539. Agricola, Georg. De novis et veteribus metallis. Basel 1546. Sahlin, Carl. Det svenska bergsbruket i Georg Agricolas skrifter. Tidskriften Med hammare och fackla, I. Sthlm 1928. Olaus Magnus. Historia de gentibus sep- tentrionalibus. Rom 1555. Agricola, Georg. De re metallica. Basel 1556. Axel Oxenstiernas skrifter och brevväx­ ling. Senare avdelningen. Band 11. Utg. av N. Eden. Sthlm 1905. Nelson, H. Guldberget och guldsanden i Hornborga i Västergötland. Västergötl. Fornminnesförenings tidskrift. Marie- stad 1915. Odelstierna, E. Bref till Urban Hjärne. Tryckta i Det svenska biblioteket, utg. av C. Chr. Gjörwell. a:a delen. Stock­ holm 1758. Hjärne, U. Een kort Anledning till åtskil- lige malm- och bergarters .. effter- spöriande och angifwande. Stockholm 1694. Elvius, P. och Benzelius, L. De re metal­ lica sueogothorum. Uppsala 1703. Spoering, H. D. Observationes, quibus aurum suecanum ab oblivione vindica- vit. Act. Litt. & Scient. Suec. 1737. Pontoppidan, E. Forsög til Norges natur­ lige Historie. Band I. 1752. Langebek, J. De norske Bergverkers Op- rindelse og Fremvext. Köpenhamn 1758. Tilas, D. Utkast till Sveriges mineralhi­ storia. Stockholm 1765. Rinman, S. Bergverkslexikon. I. Stock­ holm 1788. Langberg. Guldets findesteder i Norge. Bergmanden 1846—47. Holmberg, H. J. Hydrographische und Litteratur. orographisch-geognostische Beobachtun- gen im Nördlichen Finnland. S:t Peters­ burg 1856. Igelström, L. J. Några ord om Finlands malmtillgångar och dess bergshandte- ring. Stockholm 1861. Dahll, T. Om Finmarkens geologi. Det Norske Videnselskabs forhandlinger. Oslo 1867. Dahll, T. Om Guldforholdene i Finmar­ ken. Rapport til den Kongelige Norske Regjerings Departement for det Inre d. 3. dec. 1869. Tidningsurklipp. Igelström, L. J. Sveriges malmer och nyt­ tiga mineralier. 2:a uppl. Örebro 1872. Svenonius, Fr. Berättelse öfver en resa i nordligaste Skandinavien sommaren 1878. Manuskript i Sveriges Geolog. Undersöknings arkiv. Dahll, T. Geologisk kart over det nordlige Norge. Oslo 1880. von Seydlitz, F. Nordische Reiseskizzen. Dresden 1883. Dahll, T. Det nordlige Norges geologi. Norges Geol. Undersökelse. Oslo 1891. Hamberg, Axel. (Nekrolog över) Lars Jo­ han Igelström. Geolog. Fören. Förhandi. Stockholm 1897. Henriksen, G. Alluvialt guld i Norsk Fin­ marken. Tekn. Tidskrift. Oslo 1901. von Post, H. Rapport om guldgrufvorna i Hangasoja i Finland. Uleåborg 1902. Sarlin, E. Om guldförekomsterna i finska Lappmarken. Meddel. från Industristy­ relsen i Finland. N:r 32. Helsingfors 1902. Sederholm, J. J. Om guldindustrien i in- och utlandet, dess betingelser och ut­ vecklingsmöjligheter. Meddel. från In­ dustristyrelsen i Finland. Häft. 32. Hel­ singfors 1902. Henriksen, G. Guldet i Finmarken. Aften- posten. Oslo 4. nov. 1902. Reusch, H. H. Fra det inre av Finmarken. Norges Geol. Undersökelses Aarbog for 1903: II. Oslo 1903. Guldvaskningen i Finmarken i Norge. Stockholms Dagblad 7. nov. 1903. Witt, Th. Sveriges ädlare malmer. Falun 1906. 63 Vaskguld Vaskguld Litteratur. Sederholm, J. J. Föredrag om guldet i Finska Lappmarken. Geol. Fören. Förh. Stockholm 1903. Solitander, A. Guldförekomsterna i Finska Lappmarken. Tekn. Tidskrift, avd. kemi och bergsvetenskap. Stockholm 1903. Hall, W. Y. A. Om s. k. dragor vid be­ arbetning av guldalluvioner samt för­ slag att använda dylika vid Ivalojokki. Teknikern n:r 414. Helsingfors 1905. Fircks, C. On the occurence of Gold in Finnish Lappland. Helsingfors 1906. Helland, A. Beskrifning af Finmarkens amt. I Norges land og folk. Oslo 1907. Sjögren, Hj. Guld i norska Finnmarken och finska Lappmarken. Manuskript, daterat 1908 och förvarat i Riksmuse­ ets mineralogiska avdelning. Eskola, P. Om bergsbruket i Finland och dess förutsättningar. Geol. Komm:s geo- tekniska meddel. n:r 22. Helsingfors 1918. Mäkinen, E. översikt av mineralindustri­ ens läge och möjligheter i Finland. Geol. Komm:s geotekniska meddel. n:r 26. Helsingfors 1920. Eskola, P. Om Finlands nyttiga mineral. Geol. Komm:s geotekniska meddel. n:r 37. Helsingfors 1924. Tegengren, F. R., m. fl. Sveriges ädlare malmer och bergverk. Stockholm 1924. Cederberg, A. I Finlands Klondyke. Vecko-Journalen. Stockholm 1926. Sahlin, Carl. Svenskt guld. Fyndhistoriska anteckningar. Tidskriften Rig. Stock­ holm 1928. "Wennberg, S. Svenska, resp. Lappländska guldförekomster. Svensk Bergs- och Brukstidning, juli 1928. Tannér, P. N:son. I guldgrävarelägret vid Enare träsk. Dagens Nyheter, Stock­ holm 1931. Nordin, Jan. Klondyke i Lappland. Hvar 8 Dag, Stockholm 1. maj 1932. Hölaas, Odd. Guldgrävare i Finnmarken. Dagens Nyheter i Stockholm 19. nov. 1933. Blomberg, Harry. Hos guldgrävare i fin­ ska Lappland. Tidskriften Påskliljor. Stockholm 1933. Gull i Norge. Artiklar i Morgenbladet, grundade på föredrag och uttalanden av Carl Bugge. Oslo d. 24. och 31. mars 1934. Tannér, P. N:son. Guld och grusade för­ hoppningar i Nordens Klondyke. Stock­ holmstidningen 12. maj 1935. Vid uppletandet av en del av ovanstå­ ende källor har jag haft hjälp av fil. dr Nils Zenzén. Värdefulla upplysningar har jag därjämte erhållit av bergsingeniörerna Ragnar Stören, Gudbrand Thesen och Su­ ne Granström samt av herr Max Peronius m. fl. Till dem alla frambär jag mitt hjärt­ ligaste tack. 64 BIDRAG TILL DE NORDISKA GJUT­ JÄRNSHÄLLARNAS HISTORIA Sune Ambrosiani Fil. Dr Sune Ambrosianis avhandling ansluter sig till vad som av honom och andra författare tidigare i ämnet publicerats och är avsett att i nästkommande årsbok fortsättas. Gjutjärnshällar Terminologi. De gjutjärnshällar, som nedan skola behandlas, äro av två slag, dels sådana som gjutits för olika slags ugnar, dels sådana som satts in som fondhällar i öppna spisar. De förra började man gjuta i södra Tysk­ land; därifrån spriddes de norrut över Hessen och Harz till den skandinaviska norden, där de blevo särskilt omtyckta i Danmark och Norge. Fondhällarna ha sin hemort i nordöstra Frankrike, Eng­ land, Belgien, Luxemburg och angränsande delar av Tyskland, d. v. s. i sådana trakter, där järnhanteringen har anor från romersk provins­ tid, från de närmaste århundradena efter Kristi födelse. I den franskspråkiga litteraturen, särskilt hos sådana författare, som varit bosatta i nordöstra Frankrike, har man tydligen sedan myc­ ket långt tillbaka i terminologien skiljt på »les plaques», ugnshällarna, och »les taques», fondhällarna. De senares historia i dessa länder kan kanske skisseras på följande vis. Bostäderna därstädes ha haft sin egenartade karaktär; på dess detaljer behöva vi naturligen icke när­ mare ingå, utan för vårt sammanhang endast erinra om, att man där­ städes i »köket» haft och ännu på många ställen under 1800-talet fortfarande hade en öppen härd förlagd mot väggen till ett rum, som där kallas »stuff», vilket namn vi för enkelhetens skull kunna över­ sätta med stugan, ehuru i denna icke förekommit några sängplatser. Det åsyftade rummet svarade således närmast mot det rum, som i vissa trakter i Sverige under stadsinflytande kallades salen. Dessa öppna härdar hade ursprungligen icke någon rökgång, skorsten. Fondväggen bakom den öppna härden var murad och i förmögnare hus sannolikt beklädd med väggflisor, som under tidigare skeden voro brända, men sannolikt icke glacerade. På härden i dessa hus liksom under andra primitiva förhållanden brann elden dagen lång. Av het­ tan skadades fondväggen, så att man ofta fick reparera densamma. Någon gång under den senare medeltiden har man så funnit på att er­ sätta den mest utsatta delen av väggen med en järnhäli. Å ena sidan skadades denna icke så mycket av det ideliga eldandet, utan var mot­ ståndskraftigare än tegelmuren, å den andra släppte hällen igenom en del värme till rummet innanför, till »stuff». För att pryda de förmögnare hemmen hade man en gång börjat ornera den gjutna hällens ena sida. Vid insättningen i väggen sattes denna mot »stuff» och råsidan mot »köket». För att få en värme­ kammare åt »stuff», insattes ett par dörrar framför fördjupningen i 66 väggen framför hällen. Detta utrymme användes med fördel som torkrum och när »stuff» behövde hastigt uppvärmas, slog man endast upp dörrarna till värmekammaren. Rumsidan omkring värmekam­ marens dörrar utformades med tiden till en skåpliknande möbel, vil­ ken på landets dialekt kallades »take shaf». Vi kunna icke här längre följa denna ur värmesynpunkt och även ur andra synpunkter in­ tressanta möbels utvecklingshistoria, utan endast inskränka oss till att konstatera, att järnhällen i »take-shaf» kommit att kallas la taque. När dylika hällar inom ett avsevärt område införts i åtminstone ett exemplar i varje gård, måste dessa som handelsvara ha blivit en mycket stor artikel för de järnproducerande bruken i trakten. För framställningen av dessa »taques» brukade man en bestämd sorts järn, och detta järn — tackjärn — måste de länder, som ville exportera järn till Holland, ha lärt sig att framställa. Bland dessa exportörer fanns det även svenska bruk. Min mening är sålunda att sätta i fråga, om icke termen tackjärn i svenska språket härrör från les taques ge­ nom den svenska järnexporten till länderna kring rhenmynningarna. Som vanligt vet man icke, huru gammal en dylik term kan ha va­ rit på svensk botten. Termen är emellertid icke påträffad i Söder­ valls Ordbok över det svenska medeltidsspråket. Så obetydlig som den på svenska avfattade, bevarade litteraturen från medeltiden är, kan man emellertid icke rättvisligen draga några slutsatser om före­ teelsens ålder på grund av termens frånvaro i denna litteratur. Under 1500-talet förekommer emellertid termen tackjärn i Sverige. Med kännedom om de livliga förbindelser, som sedan gammalt existerat mellan de nederrhenska staterna och länderna kring Östersjön, kan mycket väl en beteckning för en viss sorts järn i samband med den livliga efterfrågan efter densamma ha kommit till Sverige från Hol­ land. Som vi nedan skola få se, tillhöra nämligen sådana fondhällar till öppna spisar de äldsta bevarade exportartiklarna från Sverige till Nederländerna. Verein deutscher Eisenhiittenleute har till den av doktor Albrecht Gjutning. Kippenberger utarbetade texten i publikationen (Diisseldorf 1928) över nämnda förenings stora samling av järnhällar i Diisseldorf, såväl fondhällar till öppna spisar som hällar till järnugnar, fogat några upplysningar om den tekniska framställningen av dylika tackjärns- hällar. Där säges det, att i och för tillverkning av släta hällar icke erfordrades någon modell. Man anlade endast en plan sandbädd, som 67 Gjutjärnshällar Gjutjärnshällar 68 För ugnarnas vidare utveckling ansluter sig Straker till Rhys Jen- omgavs av en låg kant av sand, som begränsade den rektangulära eller mångsidiga hällens yta. På ett ställe gjorde man sandkanten nätt och jämnt så hög som hällen skulle bli tjock. När järnet sedan insläpptes på sandbädden flöt det överflödiga järnet bort över den låga sandkanten. Så götos hällarna till en början. Sedan skaffade man sig enkla modeller och med tiden även de konstnärligt utforma­ de, som man ofta finner använda bland annat uti järnugnarna. Förutsättningen för att man skulle lyckas var alltså, att man kun­ de framställa ett flytande järn, som man kunde dirigera dit man ville. Nu är det emellertid så, att man ingenting bestämt vet, om denna procedurs ålder. I en avhandling om »Primitiv järnhantering», Rig 1932, har jag sökt redogöra för resterna och litteraturen om resterna av den gamla järnhanteringen i Sverige och därvid ej kunnat med­ dela annat än att de flesta, snarast alla lämningar efter primitiva ugnar för järnhantering, som vi känna, icke levererat flytande järn, utan endast klumpar, som man med spett fått söka få upp ur härd­ gropen. Den primitiva relikta järnhantering, som långt fram i tiden bedrivits i Skandinaviens skogsbygder, synes helt och hållet ha varit baserad på denna metod. Sven Rinman omtalar emellertid i sitt Bergverkslexikon en annan sorts ugnar, som han benämner »Fliessöfen», där produkten blivit flytande järn. Ur hans synpunkt äro naturligtvis dylika ugnar gam­ malmodiga och hade på hans tid kommit så gott som ur bruk. Någon mening om deras ålder har han icke angivit. Ernest Straker i hans bok: »Wealden Iron», London 1931, läm­ nar även en framställning enligt hans uppfattning av den historiska utvecklingen, som skulle ha fört fram till en flytande produkt från smältugnen. Ett referat av hans uppfattning i denna fråga torde va­ ra av det intresse, att det må här inflyta: när vattenkraft börjat att i större utsträckning användas för bälgarnas drift, ha storleken på ugnarna kunnat ökas. Genom den nya drivkraften erhöll man ökad värme och ökad produktion. Ett av resultaten torde även ha blivit, att järnet emellanåt blev flytande, ett resultat, som ugnsskötaren sä­ kert alldeles icke väntat sig, men man gjorde snart den upptäckten, att det flytande järnet var en förträfflig produkt, som under ham­ maren kunde bearbetas till stångjärn. I Tyskland kallades de ugnar, som gåvo denna produkt, för Hochöfen eller Blauöfen (= engelska high eller blow, men ej = blue). kins (Newcomen Society Transactions, V. I. sid. 17). När denna upp­ täckt beträffande järnframställningen ägt rum, ligger i dunkel, men man torde ej misstaga sig, säger han, om man tror, att det skett någon gång under 1300-talet någonstädes i västra Tyskland eller östra Frankrike — landet mellan Alperna och Belgien. Det har sagts, att det första gången skulle ha hänt i trakten av Liége. Man har också kunnat konstatera, att en dylik masugn byggts i närheten av Namur år 1340. Från omkring år 1400 voro tvänne sådana ugnar i trakten av Liége — vid les Vennes och vid Grivegnée — välkända. Från början av 1400-talet förekomma allt flera belägg i litteraturen, att så beskaffade ugnar funnits såväl i Frankrike som i Tyskland och i Italien. Till denna Strakers framställning kan anmärkas, att det land, dit denna upptäckt förlägges av Rhys Jenkins, måste sedan mycket lång tid tillbaka ha varit ett centrum i Europa för järntillverkningen. Inom detta område gå nämligen lätt behandlade minettmalmer i da­ gen, och därstädes har man således tidigare än annorstädes haft större förutsättning för en järnhantering. liar man sökt följa den primitiva järnhanteringens utvecklingsbanor i norra Europa, har man ej kun­ nat undgå att lägga märke till, att det någonstädes inom det gamla romerska rikets provinser måste ha funnits ett område, där nya fram­ steg inom järnhanteringen ägt rum, och därifrån kunskapen om dessa spritts till såväl England som till den skandinaviska norden. Genom den från geologiskt håll lämnade ovan meddelade upplysningen om minettmalmerna, torde detta område ha blivit lokaliserat. Från samma trakter — ur räkenskapsböcker och urkunder från städer vid nedre Rhen — föreligga jämväl tidigare än från andra orter uppgifter om större gjutna järnföremål, för vilkas tillkomst ug­ nar, som producerat flytande järn, ha varit en förutsättning. Vad som i dessa urkunder i främsta rummet omtalas, ha varit eldvapen — ka­ noner — huru de nu kunnat ha sett ut. Men både dessa och även an­ dra av dessa järnbruks produkter, t. ex. gravhällar och andra hällar från 1300-talet, ha icke bevarats till våra dagar, utan ha under årens lopp smälts ned, när de blivit föråldrade, eller rostat sönder. Från 1400- och 1500-talen finnas alltflera uppgifter, som visa, huru starkt produktionen stigit. Ju längre vi komma fram i tiden, desto fler al­ ster av denna järnindustri ha blivit bevarade till oss och även i rätt stor utsträckning publicerade i vår tids facklitteratur, se exempelvis Albrecht Kippenbergers publikationer, Walcher von Moltheim i 69 Gjutjärnshällar Gjutjärnshällar Häll från år 1594. Kunst und Hantverk, Wien 1914, och Antoine Hirsch i L’art des plaques de fourneau et de cheminée, Luxembourg 1929. Om gjutjärn i norden under 1400-talet vet man praktiskt taget ingenting, om sådant från det följande århundradet något mer, även om det hittills publicerade ej kan anses vara så särdeles mycket. Någ­ ra källuppgifter meddelas i mina »Ungshällar av 1500-talstyp i skan­ dinaviska museer», Rig 1928, och i »Primitiv järnhantering», Rig 1932. Dessa skola icke upprepas här. Bevarade artefakter, gjutna i Norden under 1500-talet, äro ytterst sällsynta. Jörgen Olrik i hans år 1912 utgivna avhandling »Danske jernovne fra tiden 1550—1800» hänför sålunda endast ett par ugns- hällar till den inhemska produktionen. Dessa hällar äro dekorerade med danska vapensköldar, och en av dem har även en dansk inskrift (även avbildad i Rig 1928, sid. 33, fig. 8 gavelhällen), men det mesta av den presumerade produktionen har icke bevarats. Med hänsyn till de platser, där dessa danska vapenhällar tillvaratagits, böra de snarast ha gjutits någonstädes på Jylland eller i Holstein. Vad be­ träffar Sverige och Norge torde ingen i dessa länder tillverkad gjut- järnshäll hittills ha blivit påvisad. Under sådana omständigheter torde det vara av ett visst intresse att fästa uppmärksamheten på en fondhäll till öppen spis, som för­ varas i Rijksmuseum i Amsterdam. Såsom av bilden, sid. 73, framgår är den en stående, upptill avrundad rektangel. Hela ytan är begrän­ sad av en låg uppstående kant. Hällen prydes av en bild av Gustaf Vasas yngste son, hertig Carl av Södermanland. Under hans bild ser man hans hertigdömes vapensköld och längs hällens övre rand en icke fullt läslig inskrift. Där kan man dock utläsa en del såsom hans valspråk: »deus solatium meum» och årtalet 1594. Vapenskölden överensstämmer i det stora hela med andra dylika för hertigdömet, t. ex. med vapnet på porttornet i Nyköpings hus, hans residens, och med de vapen, som pryda hans stamträd från år 1598 och hans av hans hovkopparstickare, den i Nyköping en tid bosatte Hieronymus Niitzel stuckna porträtt, tryckt bland annat som försättsplansch i Sörmlandsboken. Man bör dock kanske anmärka, att det mellan de korslagda pilarna i Närkes vapen på hällen finnas stjärnor, medan det på de ovannämnda vapenbilderna finnas rosor, vilka rosor fort­ farande finnas kvar i nämnda landskaps vapensköld. Härvid torde man dock icke behöva fästa sig så mycket, ty det är icke enastående, att en formskärare slarvat med heraldiken. 70 En häll med detta utseende måste självfallet ha blivit framställd inom hertigdömet. Hertigen var säkerligen ingen så av samtiden känd personlighet, att ett utländskt järnbruk skulle på spekulation ha fö­ retagit sig att pryda sina hällar med hans porträtt och hans hertig­ dömes vapenbild. Någon marknad för dylika fondhällar fanns icke heller i Sverige, där man veterligen aldrig använt sådana. Ej heller kan man väl tänka sig hertigen själv som beställare, ty varför skulle han ha beställt en häll, för vilken han enligt svensk sed icke kan ha haft någon användning. Ej heller har den som sagt bevarats i Sverige utan i Amsterdam i en omgivning, där sådana hällar förekommit i varje hus. Dit kunde man därför med hopp om försäljning exporte­ ra dylika hällar. Inom hertig Carls hertigdöme fanns det på hans tid emellertid S:t Annee masugn, flera bruk, där man redan då varit kapabel att gjuta sådana fond­ hällar. Exempelvis omtalar Gustaf Ekman i sin bok om Storforsver­ ken ett sådant vid Asphyttan .Man kan även hänvisa till Åkers bruk nära Strängnäs, därifrån man under 1580-talet levererade ammuni­ tion för kanoner och även andra gjutjärnsprodukter. Framför dessa bruk skulle jag dock vilja framhålla som den sannolika tillverknings­ orten för denna fondhäll en masugn i hertig Carls egen residensstad Nyköping, S:t Annse masugn, anlagd just det år — 1594, som återfin­ nes på hällen. I trakten av Nyköping fanns en bergslag med gamla anor, österut gruvorna vid Svärta och västerut Tunabergs bergslag med Näfveqvarn. Vid fallen i ån i och ovanför Nyköping hade hertig Carl till sitt husbehov och rikets nytta anlagt flera industriella an­ läggningar, ofta under ledning av utifrån inkallade fackmän. Där hade sålunda vuxit upp hammarsmedja, spiksmedja, valsverk, mas­ ugn m. m. Ur lektor K. G. Grandinsons omfattande excerptsamlingar, för vars utnyttjande jag ber att till honom få framföra mitt hjärtliga tack, kunna många upplysningar om dessa industrier hämtas. Om S:t Annas masugns första arbetsår torde följande för vårt ämne vara av stort intresse. I september år 1594 menar Petter byggmästare, att masugnens hjul och remmar skola bli färdiga inom några dagar; den sjätte oktober var hjulet emellertid ännu icke färdigt, så att blåsningen ej skulle kunna börja förrän om några dagar. Masmästaren Måns Andersson hade dock redan anlänt till staden. Mellan den 15 och 30 oktober var masugnen i bruk, och under denna tid »brändes» 144 tunnor malm 71 Gjutjärnshällar Gjutjärnshällar 72 gjuteriet). från Sjösa, uppblandade med 6 tunnor från annat håll. Att man från början väntat sig, att masugnen även skulle kunna leverera järnugns- hällar, framgår direkt av ett samtida brev rörande hertigens gods Vibyholm norr om Nyköping, där då byggnadsarbeten voro i gång. I detta brev hoppas man nämligen, att så snart gjutningen vid S:t Annse masugn kommit i gång, där skulle tillverkas en järnugn för nämnda slott. Några nya formar, efter vilka man kunde gjuta, be­ hövde dock ej anskaffas, ty sådana funnos redan hos Ulrik potte- makare i Nyköping. I december samma år klagar man över, att kolet tagit slut och att ej mer än ett hundra lass malm funnos framförda. Ett allvarligt avbrott i driften vållades även av höstfloden, som tagit med sig dammen vid S:t Annas masugn, vilken damm mäster Pehr icke skulle kunna bättra utan många hundra dagsverken. Följande år 1595 var masugnen i gång en kort period på våren och en något längre på hösten; 636 tunnor malm konsumerades. I april kom den fransyske gjutaren till staden. Hans namn synes ha va­ rit Vincent. Denne tog genast itu med arbetet och gjorde i ordning de formar, som hertigen hade befallt honom att gjuta efter. I en annan handling från våren 1595 omnämnes, att med S:t Annas masugn står allt väl till, den fransyske gjutaren har gjutit några små grytor, som sköne äre. Följande år levererades från masugnen kanonkulor till flera sorters kanoner till arklimästaren i Nyköping Lasse Andersson. Nästa år arbetades där ännu intensivare: »vid masugnen fås dubbel förtäring, efter de vaka både nätter och dagar». Man beredde sig så­ ledes energiskt att möta konung Sigismunds väpnade anfall på Sve­ rige. Av 10 skeppund tackjärn beräknade man få 7V2 skeppund stångjärn, som levererades till valsverket, »dragkonsten». Denna, som iordningsställts ungefär samtidigt med masugnen, stod under ledning av den från Holland inkallade »järndragaren» Wellam de Besche, som då var några och tjugo år gammal. Om han ej haft direkt med ledningen av masugnen att göra, hade han dock hertigens upp­ drag att till denna leverera järn. Om valsverket-dragkonsten se Carl Sahlin: Valsverk inom den svenska metallurgiska industrien, Stock­ holm 1934. Under månaderna januari—oktober 1598 var blåsningen i gång. Den tillsågs då av masmästaren Nils Jonsson, och uppsättare voro Seth Tomasson och Sven Andersson. Under år 1600 tillblåste S:t Annas masugn och levererade tackjärn till bössegjutesmedjan (kanon- 6 Fondhäll från år 1594 till öppen spis. Tillhör Ryksmuseum, Amsterdam. Återgiven med museets benägna tillstånd. Ljusnedals Bruk i Härjedalen. Kopparstick 1796 av M. R. Heland efter teckning av C. M. Robsabm. Tillhör Jernkontorets Bildsamling. Jämugnshälly gjuten vid Ljusnedals Bruk. Genom dessa notiser ha vi sålunda fått en antydan om verksam­ heten vid S:t Annas masugn under 1590-talet. Även om de ha varit sparsamma, torde vi ha kunnat finna, att denna masugn haft den led­ ning och de resurser, att den får anses ha varit kapabel att utföra så­ dant gjutgods, som fondhällen i Rijksmuseum i Amsterdam represente­ rar. Åtminstone två av järnindustriens ledare i Nyköping, gjutaren Vincent och »järndragaren» Wellam de Besche, voro inkallade från järnproducerande länder, och båda visste säkert, att dylika fondhällar voro kuranta varor i Holland. Mellan Nyköping och städerna vid nedre Rhen funnos på den tiden även direkt seglation. Även hertigen själv synes ha utrustat fartyg för att deltaga i detta handelsutbyte. Genom vad som här förebragts ha naturligen inga avgörande bevis presterats, att fondhällen i Rijksmuseum i Amsterdam, säkerligen den äldsta bevarade gjutjärnsplatta, som tillverkats i Sverige, tillhört Ny- köpingindustriens produkter, men rätt så många sannolikhetsskäl torde likväl ha anförts som tala för en dylik åsikt. Med förbigående av tillverkningen av ugnshällar i Småland och vid det värmländska bruket Rämen under 1600- och 1700-talen skall nedan lämnas några data om ett av de få bruk utanför nämnda land­ skap, vid vilket järnugnar framställts. Detta var Ljusnedals bruk i Tännäs socken i Härjedalen, således mycket avlägset beläget och med stora transportsvårigheter för sådana produkter, som ej kunde avsättas i hemorten. Under förra hälften av 1700-talet hade man på några platser i Härjedalen funnit god kopparmalm. Ett kopparverk anlades vid Ljusnedal. Som delägare i detta finner man bland andra även brukspatronen Petter Strandberg vid Salberget. Kopparbruket bar sig emellertid icke i längden, utan fick lov att nedläggas. Detal­ jerna i brukets öden under denna period kan den intresserade finna i en uppsats av Olov Jansson i Svenska Turistföreningens Årsbok för år 1931 och kunna därför här förbigås. År 1757 förklara Petter Strandberg och hans medintressenter, att de ej längre vilja driva bruket utan försälja sina andelar till Petter Strandbergs son Johan Henrik Strandberg. Det går ej bättre för denne med koppardriften än för hans föregångare. Men sedan han i trakten funnit god järnmalm på flera ställen, bygger han åren 1762 —63 en masugn på det gamla brukets plats, och en stångjärnsham­ mare. Här tillverkades sedan huvudsakligen spik, plogfjölar, plog- billar och slipstensåsar, men de vackraste minnena från denna period Ljusnedals bruk. 6* * Gjutjärnshällar 75 Gjutjärnshällar finner man — säger brukets biograf — än i dag i snart sagt varje gård i västra Härjedalen, nämligen de gamla järnugnarna. Bruket har gjutit såväl envåningsugnar som sådana i två etager. Ett på lång- sidehällarna ofta återkommande motiv är en lapp, som åker akja, ett annat blomsterrankor. Tvåetageugnarnas överdel är en portik, i sina huvuddrag släkt med de norska och värmländska järn och järnkakelugnarnas, ornamentiken är däremot olika. Formsnidarens namn känner man. Det var en i orten bosatt konsthantverkare, scha- tullmakaren Jöns Ljungberg. Bruket tog sålunda i sin tjänst den lo­ kala konstfärdigheten och satte som sitt mål att bland annat fylla traktens behov av passande eldstäder. Efter Johan Henrik Strandbergs död år 1764 gifte hans änka Kristina Hansdotter Busk om sig med Nils Södergren, som snart nog blev ägare till största delen av Ljusnedals bruk. Under hans tid och ända in på 1870-talet fortsatte järnbruket sin verksamhet, men till­ verkningen av järnugnar synes ej ha fortsatt så långt in på 1800-talet. Då man aldrig i Småland gjutit järnugnar i två eller flera etager, torde man väl få anse förekomsten av sådana järnugnar inom Ljus­ nedals produktion som ett norskt inslag. Eljest är bruket närmast befryndat med den småländska brukstraditionen. Några uppgifter om Johan Henrik Strandbergs släktförbindelser torde visa detta. Hans far, den redan ovan omnämnde Petter Strandberg, som var född i Jämtland år 1690, tog sig namnet Strandberg efter sin moders andre man, kopparslagaren Anders Strandberg i Falun. Som ägare till några lotter i Sala silvergruva synes han största delen av sitt liv ha varit bosatt i eller utanför Sala. Han bar titeln direktör eller bruksdirektör, en titel, vars innebörd jag ej lyckats utröna. Utom lotter i Sala och Ljusnedal har han ägt ett kopparverk i Norberg och arrenderat Grönsinka bruk i Gästrikland på gränsen till Dalarna. Utom dessa hade han emellertid redan år 1736 köpt andelar i ett småländskt järnbruk, Stenfors på Bråkens mark i Tingsås socken. Senare utvidgade han sina småländska intressen genom förvärvet av örmo bruk, dit redan tillverkningen från Ekefors bruk förflyt­ tats, i Sandsjö socken. Vid örmo anlades ett gjuteri år 1746. Petter Strandberg hade med sin hustru, dotter till rådmannen i Strängnäs, Mattias Westring, flera barn. Den äldsta dottern Sara Kajsa, född år 1713, gifte sig med Pehr Högberg och blev svärmor till brukspatron Johan Paul Strömbeck, f. 1725 d. 1795, på Valbo i 76 Gästrikland. Dottern Christina, f. 1716, blev år 1736 gift med bruks- förvaltare Jacob Norman på örmo bruk i Småland. Det var således med hänsyn till honom, som Petter Strandberg förvärvat detta bruk. En tredje dotter Anna Margareta, f. 1725 d. 1795, gifte sig med bruksinspektören Petter Bergqvist, f. 1706 d. 1764. Enär deras barn voro födda i Sala landsförsamling, torde han ha haft sin verksam­ het i denna trakt. Petter Bergqvist hade emellertid en broder Olov, f. 1714 d. 1773, som var brukspatron på Ålshult i Småland. Hans hustru var Anna Magdalena Blom från Ålshult, vilken tillhörde en av de dåvarande bruksägarsläkterna i södra Småland. Deras äldsta son Magnus, d. 1815, blev med tiden brukspatron på Ålshult, och en annan Pehr, d. 1802, brukspatron på Diö i Stenbrohults socken. De fortsatte således sin mödernesläkts traditioner som brukspatroner i södra Småland. Petter Strandbergs äldsta son, som liksom fadern hette Petter, f. år 1723, var också »brukspatron», men påtagligen en orolig typ. I »Olovströms bruk 1735—1935» lämnar Tom Söderberg några bi­ drag till hans historia. Då han var 22 år gammal, köpte han näm­ ligen hälften av Olovström i Jämshögs socken i Blekinge, som då efter sin ägare Johan Wilhelm Petre benämdes Petrefors. Bägge ägarna skulle bo på bruket, men drogo snart nog icke jämnt. Tydli­ gen lyckades ingendera reda upp de tilltrasslade affärerna. Dom­ böckerna bära vittne om, att det blev en rad processer mellan dem. Strandberg avvek omsider från Petrefors och hans gärning därstä­ des karakteriseras av Söderberg i skarpa ordalag. Några år senare, år 1755, dog han och begrovs i Tännäs i Härjedalen. Han hade då tydligen haft sitt hemvist på Ljusnedal. Petter Strandbergs yngre son var Johan Henrik, f. 1727 d. 1764, vars gärning vid Ljusnedals bruk redan antytts. Av dessa korta släktnotiser torde emellertid framgå, att Johan Henrik, då han vid cirka 30 års ålder försökte sig på att rycka upp bruksrörelsen vid Ljusnedal hade relationer åt flera håll inom den dåtida svenska bruksrörelsen, men alldeles särskilda förbindelser med några ledare för den då, låt vara rätt så primitiva järnhanteringen vid de sydsmåländska bruken. Detta gör det väl sannolikt, att det är från dem han fått idén att vid Ljusnedal gjuta järnugnar för den omgivande bygdens behov. Skulle ett bruk beläget som Ljusnedal kunna med ekonomisk framgång bedrivas, måste det anses klokt att koncentrera tillverkningen på sådana varor, som icke behövde un­ derkastas långa transporter och därmed förenade kostnader. 77 Gjutjärnshällar  ETT PROJEKT ATT BYGGA EN ÅNGMASKIN I SVERIGE ÅR 1725 Carl Björkbom Tidigare icke beaktade i svenska arkiv befintliga doku­ ment till belysande av ångmaskinsteknikens historia un­ der 1700-talets första årtionden behandlas i Fil. Lic. Carl Björkboms bidrag till årsboken. Ångmaskinsprojekt år 1725 0 ’Kelly. Den första ångmaskinen i Sverige uppfördes åren 1726—28 av Mårten Triewald. Denna är allmänt känd genom Triewalds egen skrift, »Kort beskrifning om eld- och luftmachin», 17361). Okänt synes däremot vara ett projekt att uppföra en ångmaskin i Sverige redan 1725. Fastän detta projekt aldrig blev utfört, torde det erbjuda ett visst intresse med hänsyn till vår ytterst ringa kunskap om de tidigaste ångmaskinerna, särskilt som handlingarna härom även med­ dela uppgifter angående några utländska tidiga ångmaskiner. I ett brev till regeringen från den svenske residenten i Haag, Preiss, av den 13/2 mars 1725 (i Riksarkivet) meddelar denne, att han dagen förut haft besök av en man, som uppgav sig vara överste John 0 ’Kel- ly, irländsk adelsman och »seigneur d^ghrim». Han sade sig »besit- tia wetenskapen at giöra eld-machinen till at utpumpa de med watn öfwerströmda miner» och hade själv uppfört en dylik maskin utan­ för Liége; en baron Wansal och andra förnäma herrar voro hans associerade. Han berättade, att svenska konungens broder, prins Wilhelm av Hessen, hade fått höra talas om denna maskin och bli­ vit så intresserad, att han velat komma i förbindelse med konstruk­ tören för att råda honom fara till Sverige och där erbjuda sina tjän­ ster. 0’Kellys bolagsmän hade emellertid »ware sig af afund eller eliest» icke velat erkänna, att han befann sig i Liége, men 0 ’Kellys »wärckdräng» hade fått reda på prinsens planer och hade presente­ rat sig för honom såsom insatt i ångmaskinens konstruktion. Av prin­ sen hade han då fått 100 pistoler och begivit sig till Sverige. Där hade han, efter vad 0’Kelly senare erfarit, med Konungens understöd uppfört en ångmaskin »vid Silfwergrufwan». »Men med sådan ut­ gång at Machinen ey kan giöra den wärkan, som han deraf belåfwat. At hwad bemälte wärckdräng widkommer, han wore en ärlig arbetare och förståndig karl, som wäl öfwat sig at utarbeta och laga hwad ho­ nom förelägges, som han någre år å rad hos honom lärt hafwer. Men för det öfwriga als ingen grund hade om sielfwa wetenskapens funda- menter och icke det ringaste förstode i proportionsuträkningar, hwar- effter den Machinen til alla sina delar bör inrättas.» När 0 ’Kelly er- 1) Se även C. Sahlin, »Länshållningen i Dannemora grufvor i äldre tider» (Teknisk tid­ skrift, kemi och bergsvet. 1918 s. 156—58). En modell i skala 1: 10 finnes på Tekniska Museet. I original finnes bevarad en bom till en modellmaskin från 1760-talet i Tek­ niska Museets samlingar. 80 farit detta, hade han gått till den svenske residenten »i uppsåt at tillbiuda och gifwa hela wetenskapen wid handen.» Han visade Preiss en ritning av maskinen och förklarade dess konstruktion, var­ vid han särskilt uppehöll sig vid »proportionsregeln, hwilken i Engel- land med långa uträkningar plägade sökas, men han igenom förfa- renheten bräckt til den fullkomligheten at den i några linier kunde ut­ finnas. At dess fundament vore talet sju och nie, hwarmedelst några radices quadratae borde utsökias, och därefter proportionen inrättas.» Preiss blev intresserad och lovade skriva till sin regering. »På min fråga hwarest jag skulle finna honom, ifall Eders Kongl. Mayt aller- nådigst behagar mig någon befallning tillsända öfwer hans föredra­ ganden, sade han sig stå på resande fot åt Spanien, hafwandes span­ ske ambassadören Marquis de Posso Boueno i London öfwertalt ho­ nom till den resan, til at i Biscayen en slik Machine uprätta, och dy­ medelst där härställa de igenom watn fördränkte Miner, hwilket af den här wistande Spanska sekreteraren bekräftas. Dock mente han med dess afresa omtrent en månad ännu kunna wara, emedan han ett och annat i Amsterdam hade att uträtta.» Till Preiss5 skrivelse är bilagt ett brev från 0 5Kelly på franska, vari han erbjuder sina tjänster och säger sig vilja sända en av sina arbetare vid namn Saunders till Sverige. Vad lönen för hans tjänster angår, tvivlar han icke ett ögonblick på att icke regeringen skall visa skälig tacksamhet mot en »Gentilhomme privé de ses biens». I varje fall skall han hava den inre tillfredsställelsen att hava gjort en tjänst till denna »brave nation». I brevet meddelar han slutligen den så viktiga pro­ portionsregeln. Jag återkommer till denna längre fram. Preiss5 skrivelse är ur flera synpunkter mycket intressant. Några närmare upplysningar i tryckta eller otryckta handlingar om John 0 5Kelly har jag icke kunnat finna. Genom chefens för Musée de la Porte de Hal i Bruxelles, greve Borchgrave d5Altena, vänliga för­ medling har jag emellertid kommit i förbindelse med en herr 0 5Kelly i Liége, som antager att vår 05Kelly är identisk med en kapten i engelska armén, vilken deltog i spanska tronföljdskriget och hamna­ de i Wien, där kejsaren ville kvarhålla honom i sin tjänst. Han före­ drog emellertid att återvända till sitt land, men på vägen stannade han i Bruxelles för att besöka en greve de la Roche. Denne hade emel­ lertid dött, och 0 5Kelly gifte sig 1723 med änkan. Han kvarstannade så i Belgien, där han dog 1753 vid 81 års ålder. Jag lämnar detta an­ tagande fullständigt åt sitt värde, särskilt som det icke på något sätt 81 Ångmaskinsprojekt år 1725 Ångmaskinsprojekt år 1725 Liége. förklarar, varest och huru 0 ’Kelly förvärvat sin kunskap om ång­ maskinen. Ångmaskinen, som 0’Kelly skulle ha byggt i närheten av Liége, omtalas visserligen av Mårten Triewald i hans ovan citerade arbete såsom den första ångmaskin, som skulle ha uppförts utanför England. Han kan dock icke meddela annat om den, än att den »betienar en Stenkåhls-grufwa». I den utländska litteraturen om ångmaskinens historia är denna ångmaskin icke omnämnd, beroende på att Triewalds arbete på grund av språket icke varit allmänt känt. Egendomligare är, att ej heller H. W. Dickinson i VDI Beiträge zur Geschichte der Technik und Industrie B. 19 (1929) omnämner denna maskin, ehuru han flerfaldiga gånger citerar den engelska översättningen av Trie­ walds bok, vilken utkom 1928. De uppgifter angående maskinen i Liége, som meddelas i Preiss’ brev äro visserligen mycket obetydliga, och bestyrka blott Triewalds uppgift. I ett senare brev meddelas att maskinen var uppställd i Jemeppe, en plats några kilometer öster om Liége, och att 0’Kelly uppfört den på egen risk samt erhållit en »Octroy eller Frihetsår för 40 åhr, hwilket han ock wärkeligen åtniu- ter warandes med de förnämste Herrar af landet deri interesserad, så at han först sitt förskått utaf inkomsterna i Hull-minen2) utdrager, och sedermera pro rato med de öfriga interesserade efter aftal delar». Min meddelare 0 ’Kelly i Liége vill emellertid påminna sig, att han en gång blivit visad ett dokument, vari omtalades, att en viss 0 ’Kelly på 1720-talet skulle ha uppfört en maskin för en stenkolsgruva på uppdrag av kyrkan i St. Lambert Wansoulle. Wansoulle är en plats öster om Liége, några kilometer längre bort än Jemeppe. Det är frå­ ga om, huruvida icke detta Wansoulle spökar även i Preiss’ brev un­ der formen Wansal, eftersom man förgäves söker denna ätt i de bel­ giska adelslexikonen. Från min meddelare i Liége har jag tyvärr icke mottagit vidare underrättelser, trots hans löfte att efterspana det ovannämnda dokumentet. Vad angår den »wärckdräng» som tidigare hade rest till Sverige, torde man kunna göra den gissningen, att han är identisk med en »öfwerste B. De Valair», som den 22. oktober 1723 erhöll nådigt pri­ vilegium »uppå en Wattumachins inrättning, igenom hwilcken ma­ chine han lofwar wilja utur de djupesta Schakter och Grufwor ut­ draga en otrolig myckenhet watn». I De Valairs supplik finnes dock 82 2) Fr. houille »Stenkol». O’Kelly* ritning till atmosfärisk ångmaskin år 1725. Original i Riksarkivet, kopia av D. Bergenstiema i Gruvkartekontorets arkiv. Newcomens ångmaskin, kopparstick år 1725 av Sutlon Nicholls. Efter exemplar tillhörande Naturforschende Gesellschaft, Danzig, reproducerad genom förmedling av Dr. A. Predeek. ingen antydan, att han skulle haft förbindelser med prinsen av Hes­ sen. Som framgår av längre fram citerade handlingar stannade De Valairs projekt vid blotta privilegiet. Men vi återvända till 0 ’Kelly och hans projekt. Redan 20/9 mars 1725 avsände Preiss ett nytt brev i denna fråga. 0 ’Kelly hade åter­ igen uppsökt honom och meddelat, att hans medhjälpare Saunders återvänt till London och antagligen komme att stanna där. »At han för den skuld meent ey strida med dess längtan at wara Eders Kongl. Mayts Rike till någon nytta, och tillbiuda sin Sohns öfwersändande till Swerige». Han hade vidare lämnat »een Deduction af sielfwa Machinens egenskap» och lovade inom fjorton dagar lämna en ritning »som han nu arbetar uppå». Beskrivningen, som är bilagd Preiss’ skrivelse, är på franska och torde vara den tidigaste beskrivningen av en ångma­ skin om man undantager de ytterst kortfattade förklaringarna till T. Barneys kopparstick 1719. (Återgiven in extenso å sid. 90.) Trogen sitt löfte lämnade 0’Kelly något senare sin ritning till Preiss, som översände den med ett brev av 17/6 april. Den finnes nu i Riksarkivet, varjämte en kopia finnes i Gruvkartekontorets ar­ kiv, gjord av D. Bergenstiema tydligen för Bergskollegiums räkning, där Bergenstiema vid denna tid var auskultant. Enligt 0 ’Kellys eget uttalande för Preiss skulle denna ritning vara Nicholl. en kopia »effter den planen som derom i Engeland tryckt är och säl- lies». Härmed åsyftas tydligen det kopparstick, som 1725 utgavs av Sutton Nicholls, föreställande en ångmaskin (reprod. bl. a. i En- gineer för 11. aug. 1905). Den överensstämmer ock så gott som full­ ständigt med detta utom på en mycket viktig punkt.3) Liksom de tidigare avbildningarna, R. Beightons kopparstick av 1717 och T. Barneys av 1719, uppvisar Nicholls stick följande anord­ ning för regleringen av den kran, varigenom det kalla vattnet in­ släpptes i cylindern: ångpannan är försedd med rör innehållande en flottör, från vilken går upp en stång, överst försedd med en tvärslå. I denna tvärslå finnes ett hak, som fasthåller en stång, vridbar kring 3) Nicholls stick är känt endast i ett exemplar i British Museum. Enligt meddelande av dr. A. Predeek äges emellertid ytterligare ett exemplar av Naturforschende Ge­ sellschaft i Danzig. Detta kopparstick har tydligen även varit förlagan för koppar­ sticket i Triewalds arbete. Trots den omvända bilden och ett helt annat staffage, fram­ går detta tydligt av den fullständiga överensstämmelsen i bokstävernas användning. Dessutom är Triewalds text på många ställen en direkt översättning av texten till Nicholls stick. 85 7 Ångmaskinsprojekt år 1725 Ångmaskinsprojekt år 1725 Triewald. sin nedre ändpunkt. När ångtrycket stiger i pannan, pressas flottören och därmed även stången upp, varvid den vridbara stången faller ned och därigenom öppnar kranen. Den långa stången, the plug rod (Triewald: stegen), som är fäst vid pumpbalken, lyfter sedan upp stången i dess förra läge. På 0 ’Kellys ritning saknas denna invecklade anordning, och kra­ nen regleras direkt av »bommen» med hjälp av två tandhjul. På grund av ett ställe i Desaguliers »Experimental philosophy», anfört i den ovan citerade uppsatsen i Engineering 1905, skulle denna för­ bättring gjorts redan 1718 av Henry Beighton. Vi finna den även tydligt utritad på det kopparstick, föreställande en ångmaskin, som finnes i William Pryce, »Mineralogia Cornubiensis» 1778.4) Det är antagligen denna detalj, som 0’Kelly åsyftar, när han meddelar Preiss, att det engelska kopparsticket »med många stycken är uppri­ tad mindre för nyttans skuld, efter de ey äro nödige, än till att för­ villa de fremmandes begärelse dess construction at utleta». Det är intressant, att på denna punkt jämföra Triewalds bok. Röret H (på Nicholls stick: röret med flottören) angives i texten vara »et rör med en ventil at sleppa ut Ångan när den blir för starck, och då man låtit Machinen stadna». På kopparsticket synes emeller­ tid tydligt den stång, som skjuter upp ur röret och som icke skulle äga någon betydelse, om vi här endast hade att göra med en säker­ hetsventil. Dessutom ser man tydligt även tvärslån (R), som i ett hak fasthåller »hävtyget» (F). Enligt Triewalds egen beskrivning av R, sker öppnandet av kranen för det kalla vattnet genom att detta häv- tyg faller ner. Huruvida tvärslån lyftes genom en flottör eller direkt genom bommen, framgår emellertid icke av beskrivningen. Att döma av sticket torde det snarast ske genom flottören. Egendomligt är vi­ dare, att F såväl på Nicholls som Triewalds stick betecknar säkerhets­ ventilen. Triewalds beskrivning till denna bokstav är nästan ord för ord densamma som för röret H: »En Ventil lastad med en viss tyngd, hwilken slepper ut Ångan utur Kiettelen, när densamma blir för starck». Preiss’ ovan nämnda skrivelser remitterades från Rådet till Bergs­ kollegium, som den 14. maj 1725 inkom med sitt yttrande. Kollegiet ansåg, att man i första hand måste taga ställning till överste De Va- 4) Ett exemplar av detta sällsynta arbete finnes i Sjögrensbiblioteket, Ingeniörsveten- 86 skapsakademien. lairs privilegium på en »wattu-machine». Den 4. okt. 1723 hade över­ sten B. De Valair erhållit privilegium dels på en »wattu-machine», dels på en metod »at förvandla Stångjern, utan diminution och af- gång på sielfwa Materien, til det finaste Stål». »Warande uti sam­ ma Privilegio förbudit, at inga andra än honom och hans associerade må efterlåtas, at införa, eftergöra och betjena sig af en sådan Machine wid 4000 Rdr wite och confiscation af Machinen». För att få reda på om CVKellys maskin vore densamma som den, på vilken De Valair hade privilegium, hade Kollegiet vänt sig till denne för att »af honom förnimma hvad han wid öfwersten 0 ’Kellys invention hade at påminna». De Valair hade då protesterat mot 0’Kellys anhållan och fordrat, att den skulle avvisas. Kollegiet påpekar emellertid, att De Valair »aldrig uti sina skrifter, eller då han deröfwer utaf Colle- gierna är worden upkallad och hörd, sig yttrat eller låtit förstå, at den inventionen hwarå han begärte privilegium, wore densamma som med eld förrättas, och långt före detta i Engeland uppfunnen och practiserad är, och redan på många orter bekant; utan hade man tänkt at den som öfwersten begärte privilegium på, skulle antingen wara dess egen eller en sådan, som öfwersten framför någon annan possiderade wettenskapen utaf och sjelf wille och kunde ställa i wär- ket». Dessutom hade »til samma machines inrättning ingen begyn­ nelse blifwit gjord, mindre at någon grufwa därmed blifwit rengjord och uttömd». Kollegiet finner därför intet hinder föreligga för att 0 ’Kelly skulle kunna komma över till Sverige och där bygga en ma­ skin, »ifall öfwersten De Valair icke påtager sig, at inom viss tid in­ ventionen inrätta, och göra Eders Kongl. May:t och Riket den tjenst och nytta, som man gjort sig säkert hopp om, då öfwersten därå erhölt Eders Kongl. May:ts privilegium». Vad 0’Kellys maskin beträffar, ville Kollegiet påpeka följande nackdelar: »1 :o at samma Machins wid makt och igånghållande fordrar en quantitet Kohl och wed: ty som vapeurerna af watnet äro orsaken til rörelsen, då är en ständig eldning af nöden; kan derföre samma machine på andra ställen intet appliceras, än därest sådan förråd är på skog, att utom de nödtorfter, som erfordras til brytningar, röst­ ning och smältningen af malmen, ändå tilgång där af kan wara til samma machins widmakthållande; Wid New Castel i Engeland och wid Luik, där wederbörande invention är inrättad är tilgång på dessa materialier i själfwa grufworne, som bestå af Stenkohl. Bergskollegii skrivelse. Ångmaskinsprojekt år 1725 87 Ångmaskinsprojekt år 1725 2:0 fordrar och samma Machine så wäl en stark som jämväl en jämn eld, efter som watnet på görligaste sätt skal jämt delas i va- pores, därföre kan en slik wattukonst beqvämligast ställas i wärket, där Stenkohl, eller andra goda Kohl gifwas; med wed kan den wäl förrättas, men med mindre och ojämnare effect än med Kohl och Stenkohl. 3:0 tyckes och den wara något kostsam, jämväl konstig at up- sätja, i det afseende at många delar äro, hwarwid proportioner noga böra tagas i akt, och sådana, som icke allenast hafwa uti mecha- niquen sina reglor, utan jämväl i Physiquen; hälst som här tagas principia af eldens werkan på watn och wäder, samt af vacuo och dess kraft i anseende til wädret; och synas förmodeligen af den accu- ratesse, som därwid fordras, någon olägenhet följa, at hålla den i gång, där icke authoren, eller i des ställe en sådan förfaren man altid wid Machinen är wid handen, som de Mechaniska såwäl som de Physicaliske reglor förstår, och sjelfwa proportionerna wet wid fö­ refallande tilfällen at uträkna, och det så mycket mera, som då Gruf- wan blifwer diupare, måste Cylindern och Kittelen tillika med många andra delar med kostnad omgöras och lämpas där efter, hwilket af en gemen Konstmästare intet lärer kunna bringas til wäga. 4:0 enär Grufwan i diupet tiltager och konstgången dymedelst kommer at giöras längre och med armar och brått ledas til många or­ ter, så horizontelt som ned i diupen, tyckes jämväl samma Machine swårare kunna hållas i gång; sammanledes enär wattupomparna nå­ gon tid warit brukade, efter som konsten då altid går tyngre, och fordrar en starkare kraft än Machinen i förstone torde wara inrättad til. 5:0 eljest äro de förnämste Grufwor uti Swerige med sådane wat- tukonster redan försedda, som kunna hålla Grufworna rena af watn; men i fall samma Grufwor blifwa af mera watn incommoderade, eller om de, som ligga öde, intet stå att rengöras igenom de vanliga konster, eller der ingen ström är wid handen, hwarest konsthjul kun­ na inrättas, och därhos ingen brist är på skog, där synes berörde Ma­ chine wara nyttig och nödig». Vad 0 ’Kellys uträkningar beträffar »berörande proportionerna av Cylinderns widd emot pumparnes längd eller Grufwans diup, nämligen at man tager Tyngden, som watnet tillika med pumpestän- gerna hafwa, samma tyngd divideras med 9, om diupet är 50 fam­ 88 nar, men med 7 om djupet är 100 och af samma dividerade talet dra- ger sedan ut radicem quadratam, hwilket tahl skal wara Cylinderns diameter i samma diup, så tyckas de proportionerna wara tagna af sjelfwa experiencen, och enligt med praxin, fast efter theoretiska uträkningen den kommer at blifwa något mindre, men för skubb- ningen eller det som kallas frottement, göres den efter öfwerstens ut­ räkning större». Till slut hemställer Kollegiet, att 0 ’Kelly skulle få »sig utlåta, hwad inrättningen af sjelfwa Machinen, ifall den här i Swerige med någon nytta kunde stå at practiseras, skulle komma at kåsta». Preiss under­ rättades och meddelade i skrivelse av den 6/17 juli, att 0 ’Kelly av­ rest till London och icke kommit tillbaka. Han hade emellertid skri­ vit till honom och väntade på svar. Något svar synes emellertid icke ha kommit, ty detta är sista gån­ gen 0 ’Kelly nämnes i skrivelserna från den svenske residenten. Där­ med gingo även dessa planer på byggandet av en ångmaskin i Sverige om intet. Frågan upptogs emellertid redan kort tid senare, då Mårten Triewald återkom från England, och den 24. oktober 1726 skrevs det kontrakt, enligt vilket denne skulle uppföra en »eldmaskin» vid Dannemora gruvor. Men vad hade blivit av 0’Kelly och varför besvarade han icke Preiss’ brev? Redan i första brevet från Preiss omnämndes, att 0 ’Kelly underhandlade med spanske ministern i London om byggandet av en ångmaskin i Spanien. I brevet av den é/17 april meddelas vidare, att han »för fem dagar sedan fick bref med efterrättelse, at Konun­ gen i Spanien hade gillat och ratificerat det med honom gjorda af- talet, och Ambassadeuren åstundade at han genast wille komma öfwer till London till at widare med honom tala». Man kan icke und­ gå att sätta dessa uppgifter i samband med en notis i äldre engelska arbeten, att redan 1726 skulle upprättats en ångmaskin i Toledo (Matschoss, Die Entwicklung der Dampfmaschine. Bd 1. s. 242). Om denna maskin är emellertid icke något närmare bekant. Ångmaskinsprojekt år 1725 89 Ångmaskinsprojekt år 1725 Monseiur, 0’Kellysskrivelseden CommeVousmavezfait1’honneurdemedemanderundetaildelaMachi- 17. mars 1725 ne dont j'ai eu celui de vous faire voir le plan, je vous dirai que les principes de son mouvement sont la rarefaction et la condensation de l’air, contenu dans le Cylindre, car un vacuum (ou une espéce de vacuum pour ne pas facher Mess. les Philosophes qui soutiennent, quod non datur vacuum) y étant fait, TAtmospbere ne trouvant aucune résistance, fait sentir tout son poid sur le piston; Et si le poid de TAtmospbere soit plus grand que n'est celui de la colonne d'eau, qu’on se propose par ce moyen de lever, il est constant qu’on reussira. Car il faut considerer le Balancier, ce grand poutre que Vous aviez remarqué qui finit å tous deux bouts par un are, comme le trébuchet d’une Balance qui se tourne du coté le plus pesant. C’est pourquoi si votre poid d’air n’est pas calculé pour emporter la pe- santeur de la Colonne d'eau dont vous chargez Votre Macbine il est im- possible de la faire faire un seul coup. Vous me demanderez. Monsieur, com- ment on peut ajuster ce poid d’air au poid de l'eau qu’on souhaitte de tirer; par les Experiments faits nous trouvons que le poid d'un pouce quarré d'air est egal å dixbuit livrés; que sur un cylindre d un pouce de diametre il est egal å quatorze livrés quelques onces quelques dragmes et quelques grains, car le juste poid je l'ai oublié; tousjours il est facile de faire l’Ex- periment par le Mercure. On peut donc facilement par la simple regle de trois decouvrir la pressure de Tatmospbere sur tout corps cylindrique. Car comme le diametre du cylindre d’un pouce (:) a 3o (disons) le cylindre dont vous vous servez, (: :) est izf livr: etc. (:) poid que vous cherchez. Mais, Monsieur, la regle que je vous ai deja envoyée, est non seulement courte, mais aussi le frottement y est compris, et elle est calculée sur une longue experience. Vous me demanderez peut-étre, comment les pistons des pompes etant tirez en haut ils peuvent encore descendre, puisque le poid au dedans de la maison est plus grand que celuy du coté de la fosse. Je repondrai å cette question, puisque des gens d’esprit me l’ont autres fois proposée (mais. Monsieur, c’est en vous faisant une apologie, car Monsieur Preize ne me 90 le demanderoit jamais) si Tatmospbere pressait tousjours il est certain que les pistons des pompes ne descendroient jamais pour reprendre leur coup, et que la Machine cesseroit. Mais comme Timmission de la vapeur fait un contrepoid å la pesanteur de 1’air qui pese sur le piston, le poid du coté de la fosse (c’est å dire les chaines etc.) n’ayant rien qui resiste å leur descente, descend par la propre gravitation. Pour vous donner une petite idée (telle que je puis sur le pappier) de la Machine j’aurai 1’honneur de vous faire un detail des pieces principaux. Elles consistent dans une chaudiere couverte, une piece nommée regulateur, un cylindre et piston, un robinet pour condensation des vapeurs et un balancier avec quelques valves et tuyaux pour fournir les eaux necessaires, et aussi pour emporter celles qui entrent dans le cylindre, soit par le piston, soit par l injection qui se fait pour condenser. Quand tout est regle vous ouvrez ce piece qu'on appelle le regulateur, qui est une plaque de cuivre soudée sur le haut de la chaudiere dans laquelle est coupé un trou. Cette plaque a un Col en forme de tuyau fixé au bout du cylindre; ainsi la vapeur peut passer librement de la chaudiere au Cylindre, quand une valve soutenue par un ressort est ouverte, mais quand cette valve est fermée elle empeche cette communication. Vous ouvrez, dis-je, avec la main cette valve, et vous entendez que la vapeur en entrant dans le Cylindre chasse l’air grossiez par une valve derriere ce Cylindre, qui est couverte de quatre pouces d'eau, et sur laquelle l’eau tombe continuellement; tant qu’il y a de l'air grossiez å chasser cette valve ronfle, mais quand eller ne ronfle plus, vous fermez le regulateur et par un fer vous ouvrez le robinet, qui condense les vapeurs, et aeri exteriori prsebet copiam premendi, aussitot que 1’atmos- phere presse sur le piston, le balancier descend, et une longue piece de bois, que j'appelle la detente, descendant avec, presse embas le fer du robinet, qui ferme les eaux dehors qui servent å condenser, et ouvre les vapeurs encore, qui otant le poid de Tatmospbere le balancier remonte, et en ce mouvement ferme le regulateur, et ouvre le robinet de condensation; ainsi le mouvement est perpetuel. J’ai dit qu’il y avoit aussi quelques valves et tuyeaux. Je vous dirai, Monsieur, qu’il y en a une, soudée sur la chaudiere, dans laquelle chaudiere il y a un trou de communication coupé; par cette valve nous connoissons en mettant des pesants dessus, la force de notre vapeur; et aussi quand (ce qui arrive quelques fois) la vapeur devient 91 Ångmaskinsprojekt år 1725 Ångmaskinsprojekt år 1725 översättning av 0’Kellys skrivelse. trop violente, elle trouve par cette valve une sortie; nous avons encore un tuyeau soudé sur la chaudiere avec une valve au bout, qui sort de la maison, pour la méme raison, c’est å dire pour lacher les vapeurs de- venues trop fortes. Nous avons deux tuyeaux qui descendent dans la chaudiere par lesquels nous nous connoissons la diminution des eaux; avec cela, nous avons un autre par lequel nous fournissons de l'eau å la chaudiere å mesure qu elle se consomme et se convertit en vapeur. Vous entendrez tout cecy beaucoup mieux par une ebauche de la machine que je vous ferai faire. Car les plans impriméz sont expressément faux. Je vous en dresserai donc un de la machine que j’ai erigée å Gemeppe prez de Liége. Si, Monsieur, cette invention peut étre de service å la Nation Suedoise je vous ofifre mon fils, qui 1’entend fort bien et dans la theorie et dans la pratique; Et méme quoique je me suis engagé pour aller autre part, s'il seroit possible de faire le voyage de Suede et retourner en quattre mois de la datte, je visiterai les fosses avec lui. Pour les conditions je suis bien assuré qu'il se tiendra å ce que Sa May:té sera servi de lui ordonner. Vous voyez par cette ebauche, je ne fais pas le fin, je serai ravi de rendre service a Messieurs les Suedois, mais je vous prie qifion ne publie point la regle que j’ai eu Thonneur de vous donner, parceque cela peut me porter prejudice autre part. Je suis avec tout le respect possible Monsieur, Votre treshumble et tres obeissant serviteur O'Kelly Mars le 17 1725. Min herre. Eftersom ni gjort mig den äran att av mig begära en utförlig beskrivning av den maskin, som jag haft äran visa er en ritning till, kan jag omtala, att prin­ cipen för dess rörelse består i en förtunning och kondensering av den luft, som finnes innesluten i cylindern. Ty om ett vacuum (eller vi kunna säga »ett slags vacuum» för att ej stöta herrar filosofer, vilka påstå att något vacuum icke existerar) uppkommer där, trycker luften med hela sin kraft mot piston- gen utan att röna något motstånd. Om luftens tryck är större än den vatten­ pelare, som skall lyftas är framgången given. Härvid måste man taga med i be­ räkningen pumpbalken, den stora bom, som i bägge ändar avslutas med en kvadrant, liksom balansen på en våg, som gör utslag åt den tyngsta sidan. Så­ lunda kan maskinen icke göra ett enda slag, om ej luftens tryck är beräknat att väga upp den vattenpelare, varmed maskinen belastas. Ni frågar då, huru man 92 kan avpassa luftens tryck efter den vattenpelare, som skall uppumpas. Genom försök har man funnit, att luftens tryck på i kvadrattum är lika med 18 skål­ pund, och följaktligen på [botten av] en cylinder med i tums diameter lika med något mer än 14 skålpund (den exakta siffran har jag glömt, men man kan alltid göra om försöket med kvicksilver). Genom enkel regula de tri kan man sedan finna trycket på vilken yta som helst. Ty liksom diametern 1 tum förhåller sig till diametern på den av er använda cylindern t. ex. 30, så för­ håller sig 14 skålpund etc. till den vikt, ni söker(!). Men den formel jag tidigare givit er, är icke endast enkel men tager även hänsyn till friktionen. Den är ett resultat av en lång erfarenhet. Ni frågar nu kanske, huru pumpkolven, när den väl dragits upp, åter kan pressas ner, eftersom vikten [d. v. s. trycket neråt] är större inne i maskinhuset än i pumpbrunnen. Många intelligenta personer ha tidigare ställt samma fråga till mig (men jag ber er om ursäkt, ty ni, herr Preiss, skulle säkert aldrig ställa denna fråga) och på den svarar jag, att, om luften tryckte ständigt, skulle pumpkolven aldrig pressas ner för att giva ett nytt slag och maskinen skulle då stanna. Men eftersom den insläppta ångan bildar en motvikt till luftens tryck på pistongen, finnes intet som hindrar att tyngden utanför maskinhuset, kedjorna m. m., sjunka ner på grund av tyngd­ kraften. För att giva er en idé om maskinen, i den mån utrymmet tillåter, har jag äran ge er en detaljerad beskrivning av dess viktigaste delar. Dessa äro en sluten panna, en s. k. regulator, en cylinder med kolv, en kran för kondense- ringen, en »oro» med kranar och rör för att släppa in det nödiga vattnet och för att släppa ut det ur cylindern. När allt är i ordning, öppnar ni den s. k. regulatorn, som består av en kopparplåt fastlödd överst på ångpannan och vari man gjort ett hål. Vid denna är fästad ett rör, som går till cylindern, så att ångan kan fritt strömma in i cylindern, när ventilen är öppen. När ventilen är stängd, är denna väg avbruten. Ni öppnar alltså med handen denna ventil, och då skall ni höra, hurusom ångan rusar in i cylindern och därifrån driver ut luften genom en ventil på baksidan täckt med 4 tum vatten, som ständigt förnyas. Så länge någon luft finnes kvar, hör man från ventilen ett snörflande ljud.1) När detta icke längre höres, stänges regulatorn och kondenseringskranen öpp­ nas och sätter luften i stånd att utöva ett tryck. Så snart luften trycker på pistongen, sänkes pumpbalken och på samma gång även en lång träbom, som jag kallar utlösaren. Denna öppnar kondenseringskranen, och därmed åter vä­ gen för ångan, vilken genom att verka såsom motvikt mot luften kommer balken att höja sig. Genom denna rörelse stänges regulatorn och öppnas kon­ denseringskranen så att rörelsen blir kontinuerlig. Jag sade något om en del ventiler och rör. En ventil sitter på ångpannan. Belastas denna ventil med tyngder, kan man genom den mäta ångans kraft. Om, vilket någon gång hän­ der, ångan blir alltför stark, kan den finna ett utlopp genom denna ventil. *) Enligt en uppgift i D. Lardner, »The steam engine» 1840, citerad i Institution of mecha- nical engineers. Proceedings. 1903, s. 689 kallades detta »to blow out the engine». En dylik operation måste företagas, innan maskinen sattes i gång, för att uppvärma cylindern. På grund av det snörflande ljudet, kallades utblåsningsventilen »the blowing of snifting valve». 93 Ångmaskinsprojekt år 1725 o Ångmaskinsprojekt år 1725 Dessutom hava vi ett rör som för ut i fria luften, fastlött vid ångpannan och försett med en ventil, vilket har samma uppgift, nämligen att utsläppa den allt­ för kraftiga ångan. Sedan hava vi två rör, som gå ned i pannan, varigenom vi kunna se huru mycket vattnet minskat. Dessutom ett annat, som användes att införa vatten i pannan allt eftersom detta förtäres och förvandlas till ånga. Ni kommer att mycket bättre förstå allt detta genom en skiss av maskinen, som jag skall låta göra för er. De tryckta ritningarna äro avgjort felaktiga. Jag skall emellertid göra en för er av den maskin jag har uppfört i Jemeppe utanför Liége. Om denna uppfinning kan vara av värde för den svenska nationen, så erbju­ der jag min son, som förstår den väl både i teorin och praktiken. Jag är vis­ serligen engagerad att resa åt annat håll, men om det vore möjligt att göra resan fram och tillbaka till Sverige på fyra månader, skulle jag undersöka gru­ vorna tillsammans med honom. Vad angår betingelserna är jag övertygad om att han kommer att ställa sig Eder Kungl. Maj:ts vilja till efterrättelse. Om jag nu sänder ritningen, förstår ni att jag icke är någon bedragare, utan att jag skall vara hänförd av att göra Herrar Svenskar en tjänst. Jag ber er emellertid icke giva offentlighet åt beräkningsformeln jag haft äran giva er, ty detta skulle kunna skada mig. 94 17. Mars 1725. Eder ödmjuke och hörsamme tjänare 0’Kelly. JAMES WATTS LIV OCH VERK Professor E. Hubendicks redogörelse hölls som föredrag den 19. januari 1936 vid den av Föreningen Tekniska Museet och Södra samt Mellersta och Norra Sveriges Ångpanneföreningar anordnade sammankomsten till hög­ tidlighållande av 200-årsdagen av James Watts födelse. E. Hubendick James Watts liv och verk Herons kula. Det har ofta föreslagits, att den tid vi leva i skulle benämnas ma­ skintidsåldern. Lika litet som för andra kulturepoker kunna vi upp­ draga någon skarp gräns för denna tidsålders början, ja, vi ligga i * själva verket i tiden så nära dess början, att vi stundom tveka att bestämt påstå dess förefintlighet. Om emellertid ett sådant kultur­ avsnitt är att räkna med, så kan detta återföras på en teknisk presta­ tion, som i hög grad markerade, att något väsentligt nytt inträffat i den materiella kulturens utveckling. Denna prestation utfördes av en människa och bestod däri, att ångmaskinen gjordes till en ekonomisk, utvecklingsbar och allmänt användbar maskin. Maskintekniken är ej alls så ny som vi oftast föreställa oss. Vi spåra tecken till dess framträdande långt tillbaka i tiden. Redan i de forn­ tida egyptiska och mesopotamiska rikena funnos framstående in- geniörer, kanske särskilt bland prästerna. Jag tänker därvid ej på de­ ras även i våra ögon märkliga byggnadsverk och de mekaniska an­ ordningar, som användes för dessas uppförande. Det synes finnas an­ ledning förmoda, att särskilt de egyptiska prästerna kände till möjlig­ heterna för mera komplicerade mekaniska anordningar än vi ännu i detalj känna till. Sannolikt höllos dessa kunskaper omsorgsfullt hem­ liga i templen. Först några århundraden före vår tidräkning börja de skymta fram. I andra århundradet före vår tidräknings början skrev Heron från Alexandria ett arbete, i vilket han dels beskrev egna upp­ finningar, dels beskrev sådana anordningar, förslag och projekt, som då voro kända och som han sökt samla för att giva en fullständig bild av dåtidens mekaniska kunskap. I en del fall voro dessa förslag mycket gamla, kanske sekler. Om vi nu uteslutande hålla oss till ångan, så finner man bland be­ skrivningarna en anordning, som blivit kallad »herons kula», ehuru den var känd långt före Herons tid. Den innesluter i sig reaktions- ångturbinens enklaste princip. Sannolikt har den dock aldrig varit utförd under antiken, annat än möjligen som en liten försöksan- ordning. Denna påtagliga begynnelse till en maskinteknik under antiken synes emellertid ånyo ha avstannat. Grekerna synas ha mera in­ tresserat sig för en abstrakt betonad naturforskning, men mindre för naturkunskapens användning. Romarna voro ett praktiskt begåvat 96 folk, men deras praktiska sinne var huvudsakligen inriktat på stats­ konst och sociologi. Under medeltiden kommo visserligen som driv­ kraft vind- och vattenhjul till användning och på det mekaniska om­ rådet gjordes väsentliga förbättringar och nya uppfinningar, men den intellektuella verksamheten var ej inriktad på timliga, utan på andliga ting. Ängan och dess kraft var som ovan anförts visserligen känd redan under antiken, men ända till början av nyare tiden var den ännu ej praktiskt använd. Det dröjde ett stycke in i nyare tiden innan de ma­ skiner började utvecklas, som skulle skapa förutsättningarna för en maskintidsålder. En i Tyskland verksam fransman, Salomon de Caus, utgav 1615 en bok, i vilken han anför: »Det tredje sättet att lyfta vatten är med biträde av eld, varigenom man kan tillskapa åtskilliga maskiner; jag vill här anföra blott en». Och så beskriver han en av kopparplåt väl tillödd kula (A), i vilken genom en kran (D) kan insläppas vatten. Eldar man sedan under kulan, tryckes vattnet ut genom ett stigrör (C), som mynnar vid kulans botten, om man öppnar en kran (B) i stigröret. Anordningen torde emellertid aldrig ha varit utförd annat än möjli­ gen som en liten försöksanordning. Emellertid synes de Caus ha funderat en hel del på möjligheterna att använda ånga, ty återkommen till Frankrike, pläderade han kraf­ tigt för att man »medelst ånga från kokande vatten kan framdriva fartyg över oceanen och vagnar på landsvägarna och åstadkomma många andra underbara ting». Ja, han synes ha drivit denna sats så hårt, att han av fränder och vänner år 1624 inspärrades i en järnbur »såsom varande tokig och vådlig för den allmänna säkerheten», och i denna järnbur dog han 1626 såsom verkligt vansinnig. År 1629 beskriver Giovanni Branca en med ånga driven maskin, avsedd att driva ett stampverk. Denna »ångturbin» säges även ha varit utförd, men då säkerligen blott i miniatyr, ty dess konstruktion är ej sådan, att den skulle kunna utföra ett verkligt arbete. Under 1600-talets första hälft inträffade några händelser, vilka satte tankarna och fantasien i rörelse. Evangelista Torricelli påvisade år 1643 luftens tryck. Det var genom vad vi nu kalla barometerröret, som han utförde och fann att luften hade förmåga att lyfta en tung vätska till en viss höjd. Om man därför, tänkte Torricelli, kunde åstadkomma ett lufttomt rum, så skulle atmosfären kunna pumpa vatten åt oss från en nivå till en annan högre belägen nivå. Men huru Salomon de Caus. James Watts liv och verk 97 James Watts liv och verk PapirVs »gryta». skulle man kunna åstadkomma ett lufttomt rum, eller åtminstone del­ vis lufttomt, eller som vi säga, ett partiellt vacuum? Detta problem lyckades Otto von Guericke lösa år 1650. Han kon­ struerade en luftpump, med vars hjälp han kunde pumpa ut luften ur ett lufttätt kärl. Lösningen hade emellertid ett fel. Det åtgick ett ofantligt arbete för att åstadkomma detta lufttomma rum och detta arbete måste åstadkommas med handkraft av en pumpande man. Då var det dock bättre att ställa mannen att pumpa vatten direkt. Först år 1674 lyckades Denis Papin utföra en maskin, en cylinder med kolv, i vilken han genom att förbränna en krutladdning i cylin­ dern och låta gaserna strömma ut genom en ventil, som slöt sig då trycket i cylindern nedgått till atmosfärtryck kunde åstadkommas ett tryck under atmosfären. Kallnade nämligen nu de kvarvarande krut­ gaserna, så uppstod ett partiellt vacuum, och kolven trycktes av atmosfärens kraft in i cylindern. Förbands kolven med en pump, så kunde på detta sätt vatten uppfordras. Men maskinen var livsfarlig och därför oanvändbar för praktiskt bruk. Papin grubblade emellertid vidare på problemet, och 1690 gav han det en ny lösning. Denna maskin bestod av en cylinder sluten i sin undre ände. I cylindern löpte en kolv med kolvstång. Fanns nu i cylindern en del vatten och man eldade under cylindern, så förånga­ des vattnet och lyfte kolven i höjden. Om därefter elden släcktes och kallt vatten spolades över cylindern, så kondenserades ångan, ett par­ tiellt vacuum uppstod, och den yttre luften drev med stor kraft kolven ned i cylindern. Var kolven på lämpligt sätt förbunden med en pump, så kunde vatten lyftas, då kolven gick ned i cylindern. Papin har försökt en modell av denna maskin. Cylinderdiametern var tum och maskinen lyfte en tyngd på 60 skålpund varje minut. Härav drog han den slutsatsen, att en cylinder av 2 fots diameter och 4 fots höjd skulle lyfta 8.000 skålpund 4 fot högt varje minut. I vårt mått är detta i det närmaste en hästkraft. Papin säger vidare, att han med sin maskin kan pumpa vatten ur gruvor, kasta bomber och framdriva fartyg mot vind och ström. Någon verklig maskin synes emellertid ej ha blivit utförd. Skälet är helt enkelt det, att man på den tiden ej kunde utföra en cylinder med tätande kolv. Papin hade emellertid visat att man med ånga av kokande vatten, om ångan sedan kondenserades genom avkylning, kunde åstadkomma ett lufttomt rum och därigenom använda at­ mosfärtrycket för utförande av ett arbete. Emellertid hade Pa- 98 pins förslag även ett stort fel. Ångpanna, arbetscylinder och kondensator voro förlagda till ett och samma kärl, vilket gjorde maskinen i hög grad opraktisk. För varje dubbelslag hos kolven skulle man göra upp eld, släcka den och spola vatten över cylindern. En sådan maskin var givetvis oanvändbar för praktiskt bruk. Ej långt efter Papins försök löstes slutligen ångmaskin-, eller rät­ tare, ångpumpproblemet av en engelsman vid namn Thomas Savery. Han beskrev 1696 sin maskin i en skrift och utförde ett första exem­ plar två år därefter. Principen för maskinen var följande. I en ång­ panna med eldstad alstrades ånga. Tänka vi oss maskinen redan vara under användning, så insläppes genom öppnande av en kran ånga i en vattenbehållare över vattenytan, varigenom vattnet tryckes ut vid behållarens undre del och upp genom en övre tryckventil till en högre nivå. Stänges kranen, sedan behållaren blivit tom på vatten, så kon­ denserar ångan så småningom, då den yttre luften genom en undre sugventil trycker upp vatten så att behållaren åter fylles. Denna maskin var en verklig, praktisk användbar maskin, tack vare att ångpannan skilts från ångcylindern. Den hade vidare den för­ delen, att vattnet själv fick vara kolv i cylindern, här behållaren, varför några tätningsbekymmer ej förekommo. Maskinen hade emel­ lertid även brister. En brist, som vi förstå, men som man då hade svårare att inse, var att en massa ånga kondenserades i onödan. Detta hade till följd att endast 0,3 0/o av bränslets arbetsförmåga utnyttja­ des. Det andra, och för den tiden allvarligaste felet var, att maskinen var användbar endast för små uppfordringshöjder och små vatten­ mängder. Den teoretiskt högsta sughöjden var 10 meter, och försökte man använda större tryckhöjder än några få meter så exploderade ångpannan, varvid svåra förödelser uppkommo. Ett flertal exemplar av Saverys ångpump utfördes, men på grund av begränsningen i tryckhöjd och vattenmängd kunde den ej hjälpa de engelska järn- och kolgruvorna i deras svårigheter med vattenundanhållning. Det fanns gruvor, vid vilka man använde 500 hästar för att driva pum­ parna och ofta var ej ens detta tillräckligt. Denna skrymmande och ohanterliga apparat med hundratals hästkreatur, som drogo pump­ anordningar, var ej heller lätt att vid behov utöka. En smidesmästare och järnhandlare, Thomas Newcomen i Dart- mouth, Devonshire, hade försökt införa Saverys maskin i sin hemtrakt, men fått klart för sig, att den ej passade som pumpmaskin för djupa gruvor. Troligen kände han även Papins försök med kolv, ty be- Thomas Savery. James Watts liv och verk 99 James Watts liv och verk Newcomen. skrivningen över denna var utgiven i en engelsk upplaga. Han bör­ jade därför år 1707 försök, vilka måste sägas ha varit mycket djärva för sin tid, men först år 1711 framlade han ett verkligt förslag till en maskin. Detta utarbetades för en gruva, som just använde 500 hästar för att draga pumparna, ett pumpverk, som kostade 900 pund pr år att hålla i gång. Man vågade sig emellertid ej på att försöka Newcomens förslag där utan först några månader senare beslöt sig en annan gruva för att låta bygga en sådan maskin. Newcomens maskin var i motsats till Saverys en rent atmosfärisk maskin. Ångan användes endast för att åstadkomma ett lufttomt rum i en cylinder med rörlig kolv, liksom på Papins maskin. Den kraft, som användes, var den atmosfäriska luftens tryck. Från den under cylindern uppställda ångpannan kunde ånga insläppas under kolven varvid kolven gick i höjden emedan pumpkolven, som var upphängd i motsatta ändan av den balans, i vilken ångkolven hängde, var tyngre än ångkolven. När ångkolven kommit till sitt högsta läge, stängdes ångtilloppet. Cylindern var omgiven av en med vatten fylld mantel, varjämte vatten flöt ut över kolven och verkade som tätningsmedel. Ångan kondenserade då så småningom och kolven trycktes ned i cy­ lindern av det yttre lufttrycket. Då maskinen blivit uppställd år 1712, inträffade efter någon tid en händelse, som blev av stor betydelse. Kolven gjorde på denna maskin helt långsamma slag, ty ångan kon­ denserade långsamt. Nu inträffade plötsligt, att kolven gjorde vida hastigare slag. Vid noggrann undersökning fann man, att på kolven uppstått ett hål genom vilket kallt vatten inkom i cylindern, varför ångan kondenserade fortare. Därigenom uppkom tanken att konden­ sera ångan hastigare genom att avlägsna vattenmanteln och i stället inspruta kallt vatten i cylindern. Denna vattenstråle insprutades från bottnen mot kolven. Vidare anordnades ett vattenavlopp från cylin­ dern. Så småningom försågs maskinen även med automatisk styrning. Cylinderdiametern var nära 2 meter. Ett stort antal Newcomenma- skiner utfördes. Den 33-dje i världen var den av Mårten Triewald år 1728 vid Dannemora gruvor uppsatta, som var i drift under sju år. Den form, som Newcomen givit ångmaskinen bibehölls om än med en del mindre förbättringar, i ungefär ett halvt sekel. Intet principiellt nytt tillkom. Ångmaskinen var uppfunnen, den var fullt driftsduglig och användbar, den byggdes i stora enheter, och kunde pumpa stora vattenmängder ur djupa gruvor och gjorde sin tjänst. Den hade till synes nått sin fulländning. Mårten Triewald. 100 Och dock är det först nu, mot slutet av 1700-talet, som de händel­ ser inträffa, vilka kunna sägas utgöra maskinålderns början. Anledningen till ett sådant påstående är att Newcomens maskin och de modifikationer av denna, som utförts, aldrig kunde bilda den grund, varpå en maskinålder kunde byggas upp. En dåtida engelsman sade om ångmaskinen, att »den behöver en järngruva för sin tillverk­ ning och en kolgruva för sin drift». Så stor och tung var maskinen och så stort var bränslebehovet. Mannen som skapade förutsättningarna för maskinåldern genom ångmaskinens förbättring till en utvecklingsbar maskin och som även utförde det grundläggande för denna utveckling, var den skotske in- strumentmakaren James Watt, och årtalet för bragden kunna vi, om än med något godtycke, sätta till år 1777. Vad James Watt uträttade, blev grundläggande för 100 år framåt och är det i viss mån ännu. Först år 1883 inträffade ånyo något grundläggande nytt, då vår landsman, Gustaf de Laval förverkligade ångturbinen. Jag lämnar därför nu redogörelsen för de energiproducerande ma­ skinernas utvecklingshistoria före James Watts arbeten på området, och övergår till en skildring av mannen, som lade den grund, på vil­ ken maskinåldern skulle byggas upp.I I Greenock vid Clyde i Skottland levde i början av 1700-talet en timmerman, vars familjenamn var Watt. Han tillhörde en skotsk släkt med matematiska anlag, ty hans närmaste förfäder hade varit lärare i matematik och matematiskt betonade ämnen, såsom naviga­ tion o. d. Denne Watt synes ha varit en mångkunnig man. Han byggde hus och fartyg, tillverkade möbler och fartygsutrustningar samt utförde vid behov även »matematiska instrument», varmed bl. a. torde avses instrument för navigering. Han bedrev även handel med fartygsutrustningar o. d. Trots denna mångsidighet synes han ha levat i små omständigheter. Denne Watt gifte sig år 1729 med en Agnes Muirhead. Hon beskrives som vacker, huslig samt utrustad med stort förstånd, omdömesförmåga och intelligens. Åt dessa makar föd­ des den 19. jan. 1736 ett gossebarn, vilket gavs det i släkten ofta före- kommande namnet James. Barnet säges ha varit utomordentligt svagt, varför det endast var genom moderns uppoffrande och ömma vård som det kunde bliva vid liv. Gossens barndom synes ha förflutit i en­ samhet och stillhet. På grund av hans klena hälsa sattes han först vid 14 års ålder i skola. Där ansågs han trög utom i räkning, och kamra- 8 James Watt. James Watts liv och verk 19. jan. 1736. 101 James Watts liv och verk terna höllo honom för dum, emedan han var tystlåten och gick för sig själv i egna tankar. Troligen led James Watt redan då av den svåra huvudvärk med åtföljande trötthet och depression, som med korta mellanrum i långvariga perioder hemsökte honom under hela hans ungdoms- och mannaålder. I faderns verkstad kom han i ständig be­ röring med instrument och verktyg. Där tillverkades ju allehanda föremål, och ofta reparerades kompasser, sextanter och andra instru­ ment. Gossen hade fått sin egen arbetsplats i verkstaden, där han efter gottfinnande kunde sysselsätta sig, och han förskaffade sig under upp­ växtåren på sådant sätt en ovanlig hantverksskicklighet. Men hans verksamhetslust var mycket ojämn. Ibland syntes han flitigt och ivrigt hantverkande, ibland, kanske på grund av sin huvudvärk, föreföll han indolent. Han var emellertid vetgirig och läste allt han kom över. Där­ till hade han, som så ofta är fallet med klena och ensamma barn, en ovanligt livlig fantasi; han var en stilla drömmare. Vid sina ensliga lekar uttänkte, eller kanske rättare upplevde, han i sin fantasi sagor, vilka han sedan berättade. Denna diktarefantasi behöll även mannen, denne annars strängt objektivt tänkande tekniske forskare och kon­ struktör. Det berättas, att Walter Scott tjusats av denna sagodiktare­ konst, då han sammanträffade med den åldrige Watt, då över 8o år gammal. På grund av den stora hantverksskicklighet James Watt förvärvat, beslöt han i ynglingaåren att utbilda sig till instrumentmakare och överflyttade för sådant ändamål till Glasgow. Där visade det sig emel­ lertid inom kort, att det ej fanns någon som kunde giva honom några ytterligare kunskaper. Med rekommendationer från nyförvärvade vänner och gynnare i Glasgow reste han därför till London, där han fick elevplats hos en skicklig instrumentmakare. Under det år han tillbringade i London, levde han så fattigt och billigt som möjligt, rädd för att betunga fadern för mycket med kostnader för utbildnin­ gen. Men han förskaffade sig under detta år sådan yrkeskunskap, att han 20-årig kunde återvända till Glasgow, för att slå sig ned där som egen instrumentmakare. Men därvid mötte svårigheter. I denna stad fick ingen hantverkare slå sig ned, som ej var son till någon borgare i staden och även genomgått sin lärlingstid i Glasgow. Watts yrkes­ skicklighet torde emellertid komma i sin rätta belysning, då man er­ far, att i denna svårighet universitetet år 1757 upplät en liten verk­ stadslokal åt honom, med uppdrag att vårda läroanstaltens modell­ 102 samling. Samtidigt erhöll han rätt att i denna lokal bedriva egen för- värvsverksamhet. Han blev snart även livligt anlitad som finmeka­ niker för de mest skiftande arbeten. Därvid kände han bristen av sin teoretiska utbildning och bedrev för att avhjälpa denna, självstudier under lediga stunder. Även kom han i livlig och vänskaplig beröring med universitetets studenter och professorer. Bland dessa var det en student Robinson, senare berömd professor i Edinburgh, som redo­ gjorde för Watt om sina funderingar att driva vagnar med ångmaskin och föreslog Watt att hjälpa till med lösandet av detta problem. Från I759 sysselsatte sig de två vännerna med denna fråga. Den kom dock aldrig längre än till överläggningar, och då Robinson efter någon tid anträdde en utländsk resa, upphörde samarbetet, och Watt synes även ha skjutit problemet i bakgrunden. Om sitt sammanträffande med Watt har Robinson senare skrivit: »Jag såg en arbetare och väntade mig ej heller mer, men överraskades av att i honom finna en lärd man, knappt äldre än jag själv, men dock ständigt berikande mina kunskaper. Jag inbillade mig att vara täm­ ligen bevandrad i mina älsklingsstudier och kände mig mycket ned­ stämd, då jag fann Watt vara mig så överlägsen. Jag fann honom ständigt gå fram på obanade vägar, där jag blott kunde följa efter. Varje oklar fråga var för honom utgångspunkten för nya och allvar­ liga studier, och han vilade ej förr än han antingen påvisat dess värde­ löshet eller gjort något av den.» Denna korta karakteristik ger oss en utomordentligt klar bild av James Watt. År 1762 återupptog Watt tanken på ångmaskinen. Då studerade han den förefintliga ångmaskinslitteraturen och då utförde han även en liten försöksmaskin med en s. k. »papins gryta» som ångpanna och ett rör med en kolv som ångcylinder. Avsikten var närmast att bestämma ångtrycket. Detta gjorde han genom att belasta kolven med en vikt. Watt kände väl till högtrycksångans farlighet och de förhär­ jande verkningar, som uppstodo om pannan exploderade. Men han lärde även känna svårigheterna att vid högt tryck hålla kolv och led­ ningar täta; han gick vid sina försök upp till 6,8 atm. Han lämnade därför ånyo tanken att använda högtrycksånga. Härtill bidrog även hans övertygelse att ett vacuum under alla förhållanden var nödvän­ digt för erhållande av en låg kolförbrukning. För förvärvsarbete måste han emellertid återigen lämna sina ång- maskinsfunderingar, till dess han vintern 1763—1764 fick en univer­ sitetet tillhörig modell av en Newcomenmaskin till renovering. Sedan han reparerat modellen, ville han även prova denna »leksak». Detta 103 James Watts liv och verk James Watts liv och verk prov och de erfarenheter han därvid gjorde, blev utgångspunkten för Watts geniala nyskapande arbeten på ångmaskinområdet. Med en förvånande skarpsinnighet gjorde han vid detta försök en del iaktta­ gelser, ställde sig frågor om deras orsak, utförde fysikaliska experi­ ment för att kunna giva sig svar i kvantitativa värden och löste slut­ ligen, genom ett mödosamt tänkande, frågan om ångmaskinens större effektivitet och mindre bränsleförbrukning. Watt iakttog vid sin provning av modellen, att ehuru ångpannans volym var många gånger större än slagvolymen i cylindern, räckte ångan endast för några få kolvslag. Vidare iakttog han, att en stor mängd kallt insprutningsvatten erfordrades för att hålla maskinen igång, även vid liten belastning. Genom ökning av insprutningsvatt- net kunde det av maskinen avgivna arbetet ökas, men därvid steg ångförbrukningen betydligt. I litteraturen fann Watt uppgiften, att vid tryck under atmosfärens, kokade vatten vid lägre temperatur än vid atmosfärtryck. Häri trodde han sig finna orsaken till modellmaskinens uppförande. Men siffror öVer ångtryck och temperatur funnos ej; dem måste han skaffa sig själv. Detta var ingen lätt uppgift, och de flesta skulle ha stannat inför denna svårighet. Med sina instrument kunde Watt ej åstad­ komma tryck under atmosfärens. Med en »papins gryta», en baro­ meter och en termometer undersökte han då sambandet mellan tryck och temperatur hos kokande vatten vid tryck över atmosfärens, av­ satte trycken som ordinata och temperaturerna som abskissa och ut­ drog linjen under atmosfärlinjen. Han var härvid den första, som ut­ förde en systematisk undersökning över dessa sammanhang, och vad som ännu märkligare är, att hans värden, trots försökets enkelhet, äro förvånansvärt noggranna. Genom den grafiska behandlingen skapade han även för teknik och vetenskap en ovärderlig arbetsmetod. Watt måste ytterligare skaffa sig kännedom om, huru mycket ånga i volym räknat, som bildades av en viss volym vatten för att med hjälp därav kunna beräkna modellmaskinens ångförbrukning. Här­ över fanns en uppgift i litteraturen, men han insåg inom kort, att den måste vara felaktig. Det fanns sålunda ingen annan utväg än att göra egna undersökningar. Med en ytterst enkel, men genialisk metod be­ stämde han den volym ånga av atmosfärtryck, som erhölls av en viss volym vatten. Även detta värde är märkvärdigt exakt. Av dessa mät­ ningar fann han, att för en cylinderfyllning i Newcommenmaskinen 104 åtgick en ångvolym, fyra gånger så stor som cylindervolymen. Detta kunde ej förklaras på annat sätt än att för varje cylinderfyllning kondenserades tre cylinderfyllningar ånga. För att bilda denna ånga hade åtgått stenkol, men den kondenserades utan nytta. För att ma­ skinen ej skulle sluka kol, måste sålunda cylinderkondensationen fö­ rebyggas. Ett viktigt resultat att hålla i minnet. Nu företog han sig att mäta den vattenmängd, som erfordrades för att kondensera en cylinderfyllning. Detta gjordes vid 1/2 atm. abs. tryck i cylindern. Vattenmängden var så överraskande stor, att han trodde sig ha begått något misstag. Därför ansåg han sig, för att vara säker, även böra direkt bestämma ångbildningsvärmet. Detta ut­ fördes vid atmosfärtryck. Fian fann, att en volym vatten i ångform vid ioo° C erfordrade sex volymer vatten av ii° C, som uppvärm­ des till ioo° C, för att ångan skulle kondensera. Därvid hade konden- satet ökat från 6 till 7 volymer. Härur kunde ångbildningsvärmet beräknas. Även vid detta försök erhöll han ett värde, som är nära nog exakt. Vi skola ett ögonblick uppehålla oss vid sättet för detta försöks utförande. Watt använde för försöket en vanlig tepanna, i vars pip han inkittade ett omböjt glasrör, vilket med den fria änden mynnade under vattenytan i ett kärl, som innehöll kallt vatten. Sattes tepannan över elden, avkokade en del vatten, vars ånga gick genom glasröret ned i kondenseringskärlet och kondenserade i det kalla vattnet. Det är märkligt, att med en så enkel apparat kunna komma till ett värde så nära det rätta. Men detta försök för våra tankar även till en annan sak. Alla känna vi väl den ofta reproducerade bilden, där den lille gossen James Watt sitter och ser på huru locket över tepannans pip lyfter sig vid ångans utströmmande, då hans mamma kokade tevatten. Som vuxen skulle han därav dragit slutsatsen, att ångan represente­ rade en kraft, vilket skulle givit honom idéen till ångmaskinen, som han skulle ha uppfunnit. Måhända härstammar denna vackra saga just från detta experiment, där Watt verkligen använde sig av en tepanna, men sagan är osann. Ångans kraft var känd sedan antiken. Ångmaskinen var uppfunnen 70 år tidigare. Watt använde sig ej hel­ ler till en början av ångans övertyck, utan av dess undertryck. Och Watts insats på ångmaskinområdet var en vida svårare och mera kom­ plicerad intellektuell bragd, som vi straxt skola finna. Vi återgå därför efter denna utvikning till Watts försök. Det stora ångbildnings- och kondensationsvärme, som Watt funnit vid sina för­ sök, kunde han ej förstå, varför han vände sig till sin vän Joseph Ångbildnings­ värmet. James Watts liv och verk 105 James Watts liv och verk Kondensor- problemet. Black. Denne kunde då bestyrka Watts resultat. Han hade själv ny ligen förut utfört försök över isens smältning och vattnets ångbild- ning, och upptäckt det s. k. latenta värmet. Nu var det tydligt för Watt, varför maskinens arbete ökade, då kondenseringsvattenmäng­ den ökade. Vid ökad kondenseringsvattenmängd blev kondensatet kallare. Ju kallare kondensatet var, ju lägre blev ångtrycket i cylin­ dern. Vid t. ex. 8o° blev trycket 0,48 atm., men vid t. ex. 6o° blev trycket 0,2 atm. Ju lägre trycket var i cylindern, eller rättare, ju större vacuumet var i cylindern, desto mer arbete kunde maskinen avgiva. För att få mycket arbete, skulle kondenseringen befordras genom låg temperatur, vilken erhölls genom stor kondenseringsvattenmängd. Analysen var sålunda klar. För att förbruka så litet ånga och kol som möjligt, måste cylindern vara så varm som möjligt så att ånga ej kondenserade i onödan. För att få mesta möjliga arbete, måste cy­ lindern vara så kall som möjligt så att snabb kondensering vid lågt tryck inträdde. Genom det sätt varpå Watt kom till detta resultat, är han före­ bilden för en rationellt arbetande ingeniör. Han var en av de första ingeniörer, som byggde sin verksamhet på tekniskt-vetenskaplig forsk­ ning, vilka forskningsresultat sedan kunde utgöra grunden för proble­ mens lösning. Men resultatet var förbryllande. Ångmaskinscylindern skulle sam­ tidigt var så varm och så kall som möjligt. Två mot varandra stri­ dande fordringar skulle samtidigt uppfyllas. För våra dagars in­ geniörer är detta ej så märkvärdigt, ty sådana äro nästan alltid in- geniörsproblemen. Konsten ligger i att lösa konflikten. Hur skulle nu det av Watt funna problemet kunna lösas? De flesta skulle nog ha sagt, att det var olösligt och övergivit det, men Watt kunde ej avfärda det så lätt. Det sysselsatte honom ständigt. Han skrev 1765 till en vän: »alla mina tankar röra sig kring maskinen, jag kan ej längre tänka på något annat», och han säger, att han »lång tid staplade omkring i dunkel, vilseledd av irrbloss», innan problemets lösning gick upp för honom. Huru detta gick till, beskriver han själv på det för honom karakteristiska och anspråkslösa sättet. »En söndags­ eftermiddag gick jag och spatserade i det fria utanför min port. Jag tänkte på maskinen och hade ej gått länge, då den tanken kom för mig: ångan är en elastisk kropp, som skulle kunna inströmma i ett lufttomt rum mycket fort. Om alltså ett lufttomt rum sattes i förbin­ delse med cylindern, så skulle ångan inströmma och kondensera i detta, 106 utan att cylindern behövde avkylas.» Han insåg, att han måste av­ lägsna kondensvattnet och insprutningsvattnet från det lufttomma rummet, ävensom inträngande luft. Detta kunde göras med en pump. Och han fortsätter: »Jag hade ej gått mycket längre så stod redan hela saken klar i mina tankar.» Alltså: Papin hade ångpanna, arbetscylinder och kondensor i sam­ ma kärl; Savery och Newcomen förläde ångpannan till ett särskilt kärl, men det tog ett halvt århundrade innan Watt efter mycket grub­ bel insåg, att ångpanna, arbetscylinder och kondensor måste vara tre skilda kärl. Och det var tack vare de tekniskt-vetenskapliga under­ sökningar han utförde, som han kunde komma till denna insikt. Re­ dan följande morgon utförde han med sina primitiva medel en för- söksapparat. Den var så anordnad, att han kunde släppa in ånga på översidan av en kolv i en cylinder. Sedan ångtilloppet avstängts, kunde cylindern sättas i förbindelse med ett urpumpat kärl, i vilket insprutades vatten. Om ångan då kondenserade, skulle kolven på grund av atmosfärens tryck på kolvens undersida kunna lyfta en vikt. Så inträffade även vid försöket. Problemets lösning var riktig. Det var möjligt, att alltid hålla cylindern varm och kondensorn kall. Men nu återstod att lösa den mångfald av problem för det kon­ struktiva utförandet, som uppstodo som konsekvens av satsen, att cylindern skulle hållas lika varm som den inströmmande ångan, men kondensorn kall. Förut hade vid Newcomens maskiner kolven tätats med vatten. Detta dög ej längre. Nya tätningar måste utarbetas. För att cylindern ej skulle kylas, fick den ej stå fritt omspolad av väder och vind. Den måste stå i ett rum med stängda fönster och dörrar. Dessa två problem förde fram till den konstruktionen, att en ångmantel fick omgiva cylindern och gå upp över kolven, då endast kolvstången behövde tätas, vilket var lätt, då trycket hos luft och ånga var lika. Läckte sedan kolven, så läckte ånga in i cylindern. Det tog många år att slutgiltigt genomarbeta maskinen och få den utförd. Redan år 1767 hade försöken kostat 1.000 pund, och vad värre var, försöken att göra en användbar ångmaskin hade misslyc­ kats. Detta berodde ej på felaktiga tankar, utan på utförandesvårig­ heter. Watt måste för att kunna försörja sig och sin familj då avbryta sina arbeten med ångmaskinen och taga anställning som lantmätare vid kanalbyggen. Det är betecknande för honom, att han under denna tid gjorde värdefulla förbättringar på instrumenten för lantmäteriet. 107 James Watts iiv och verk James Watts liv och verk Boulton. År 1769 kom Watt emellertid i förbindelse med en industriman, Dr Roeback, vilken släppte till medel för byggande av en ny försöks­ maskin, men även denna blev en besvikelse. Utförandet var ej bra. Kondensatorn kunde ej hållas tät, effekten var låg, och till råga på olyckan måste Dr Roeback inom kort gå i konkurs. Vid konkursreali­ sationen ville ingen bjuda ett öre för Roebacks andel i Watts patent. Till slut — år 1773 — övertog en annan mycket ansedd och dugande industriman, Matthew Boulton, denna andel. Boulton hade i Soho vid Birmingham igångsatt en metallvarufabrik, vilken förvärvat sig världsrykte. Han var en glänsande organisatör och affärsman och var den mest lämpade att föra fram en sådan upp­ finning som Watts. I början av år 1774 flyttade Watt över sina ar­ beten till Soho. Den sist förfärdigade maskinen, som under flera år varit utsatt för vanvård, reparerades, förbättrades och hopsattes. I november kunde Watt meddela sin fader, modern hade avlidit redan år 1753, att han nått bättre försöksresultat än någon gång förut. Det följande året utbyttes den ursprungliga cylindern, som var av tenn, mot en ny av gjutjärn. De resultat, som nu erhöllos, voro sådana, att beställningar kunde mottagas. Redan år 1777 levererades två maski­ ner till gruvor i Cornwall. Watt övervakade själv uppsättningen. Efter igångsättning kunde han skriva till Boulton: »Hastighet, kraft, storlek och det förfärliga buller, som maskinen gör, har tillfredsställt alla, vänner och fiender, som sett maskinen. En eller två gånger hade jag inställt den så att gången var lugnare och den gjorde mindre bul­ ler; men Dr Wilson (ägaren) kan ej sova, om den ej bullrar. Sedan överlämnade jag den till maskinistens vård. I förbigående sagt — man tycks av bullrets styrka sluta sig till maskinens kraft. Den blyg­ samma förtjänsten erkännes här lika litet som bland människorna.» Tre år senare hade 20 maskiner levererats och omkring 40 voro under tillverkning. Watt insåg snart, att han måste arbeta även med övertryck, och att maskinen måste göras dubbelverkande, men då kunde kolvstången ej hänga i en kedja. Den måste kunna skjuta balansen uppåt. Att åstadkomma en däremot svarande parallellrörelse var ett svårlöst problem. Watts parallellogram blev lösningen. Själv sade Watt, att han endast utfört en del förbättringar på ångmaskinen, men att han gjort en verklig uppfinning, parallellogramrörelsen. Av detta förstå vi att det ännu vore mycket att säga om James Watts insatser på ångmaskinområdet, förbättringar, fulländningar Parallellogram- rörelser». 108 s* Enkelverkande pumpmaskin med 44-tums cylinder. Ritning av James Watt år 1776. Mattbew Boultony /. 1728, d. 1809. Oljemålning av C. F. von Breda år 1792, Tillhör Direktör Bengt Johansson, Stockholm. James Watt /. 1736, d. 1819. Oljemålning av C. F. von Breda år 1792. Tillhör Direktör Bengt Johansson^ Stockholm Ångmaskin för roterande rörelse. Ritning av James Watt, 10. augusti 1793 tué, och utveckling. Outtröttligt var hans arbete och genialiska voro ofta hans konstruktiva lösningar. Förutom den dubbelverkande maskinen, parallellogrammen, och användningen av högtrycksångan, klarlade han även expansionens användning och verkan, tvärstycksrörelsen, den roterande överförin­ gen, ytkondensorn och centrifugalregulatorn, som automatiskt regle­ rade effekten, är även hans uppfinning. Och ett betydande antal andra konstruktioner härstamma från honom. Dessutom utformade han ångmaskinen för en mångfald olika användningsområden. Allt detta är blott några få ord, vilka dölja en mångfald svårlösta problem, vilka alla genom Watts arbete gåvos en tillfredsställande lösning. Ett jättearbete, vilket vi ej svårligen kunna föreställa oss. Först år 1785 gav ångmaskinstillverkningen någon ekonomisk vinst. Från den tiden börjar Watt även ägna sig åt att systematiskt ordna resultaten av sin uppfinnareverksamhet. Maskintyper utarbetas, rit­ ningar, beskrivningar och instruktioner iordningställas och beräk­ ningsmetoder utarbetas. För provning av maskinerna hade Watt re­ dan dessförinnan konstruerat varvräknaren, vacuumetern och indi­ katorn. För beräkningars lättare utförande konstruerade Watt den logaritmiska räknestickan, vilken kom till allmän användning i Soho. Mot slutet av år 1800 drog sig James Watt tillbaka från den tek- niska och industriella verksamheten. Ehuru han sade, att han hellre ställde sig framför en laddad kanon än han avslöt en affär, hade han dock tvungit sig till att utföra sådant arbete, som den tekniska led­ ningen av ett stort industriföretag fordrade. Men därutöver hade han funnit tid att fortsätta sina studier och forskningar och att ej försum­ ma sin familj. Fian var personligen mycket offervillig, och ständigt be­ redd att ställa sig till allmänhetens tjänst. Sina egna uppfinningar var han alltid benägen att undervärdera. En av hans levnadstecknare sä­ ger: »Av hans karaktärsegenskaper och hans övriga andliga egen­ skaper, som gjorde oavbrutet arbete till ett inre behov för honom, förklaras den märkvärdiga blandning av misstro till egen förmåga och den slutliga framgången, och att med segt arbete fullfölja en en gång inslagen tanke till dess den blivit en gripbar och mogen frukt. I varje fall övervägde den inre forskardriften och plikttroheten mot­ viljan mot affärslivets vedervärdigheter, så att han aldrig lämnade ett en gång påbörjat arbete i sticket.» Sedan Watt dragit sig tillbaka, sysslade han med olika problem, som intresserade honom. Bland annat återtog han sin ungdoms syssel- Watts person, James Watts liv och verk 113 James Watts liv och verk 19. aug. 1819. sättning att reparera modeller. För dessa göromål hade han i sin bo­ stad ett litet verkstadsrum. Fiär fick åldringens fantasi spela fritt i ro för affärer och störande inflytelser. Walter Scott skildrar den vid deras sammanträffande 82-årige uppfinnarens personlighet sålunda: »Denne väldige behärskare av de element, som förkorta rum och tid, denna trollkarl, vars maskiner framtrollat en förändrad värld, vars början, i avseende på dess egenartade verkningar, vi av allt att döma själva uppleva, denne man var ej blott en framstående grundligt lärd, med en den fruktbaraste kombinationsförmåga för nyttiggö­ rande av krafter och användning av talvärden, vilka hänföra sig till praktiska användningar, utan han var även en av de bästa och älsk­ värdaste människor. Den livlige, vänlige gamle herrn gav varje till honom riktad fråga sin fulla uppmärksamhet och stod en var till tjänst med sina upplysningar.» Den åldrande forskaren plägade, då han befann sig i ett sällskap, sitta tyst och eftertänksam med huvudet något framåtböjt om han ej direkt tilltalades, men det dröjde aldrig länge, innan han deltog i det allmänna samtalet och lät sig ryckas med av de vuxnas samtal eller barnens joller, behandlande alla med samma älskvärdhet. Utan att väsentligt förändra tonfallet i sin djupa, men mjuka stämma, in­ blandade han i sina allvarliga, med harmonisk klarhet genomförda samtal, ett visst skämtsamt drag och en torr humor. Den 19. aug. 1819 slöt denne fina och älskvärda storman sina ögon för alltid efter ett långt, sällsynt verksamt och arbetsrikt liv. Allt vad han under sitt liv skapat, var frukten av ett djupgående forskningsar­ bete och självständigt tänkande. För ingeniörerna står James Watt, på grund av den arbetsmetod han tillämpade, såsom den oupphinneliga förebilden. Därför beundra och vörda vi honom framför varje annan. Men är nu även denna maskinålder, till vars uppkomst James Watt i så eminent grad bidragit, något för människan lyckligt? — Vi veta det ej! Frågan debatteras livligt. Ett veta vi dock. Av de vägar män­ niskosläktet kan vandra ha vi valt denna. Och detta knappast av fri vilja. En ödesbetonad inre drift har tvingat oss därtill. Även om vi skulle säga oss vilja vandra någon annan väg, komma vi med säkerhet ej att göra det. Tvärtom styra andra raser in på samma väg och följa den västerländska kulturen. Det är kulturens välsignelse eller förbannelse, att den nutida män­ niskan har otaliga för henne viktiga behov utöver att mätta sin hun­ ger. Och trots ett relativt gott tillfredsställande av dessa behov äro Maskinkulturen. 114 vi sällan tillfreds. Just denna brist på tillfredsställelse, detta behov av ännu mera, är det, som är drivfjädern till vår materiella utveckling. Den höga levnadsstandard, som flertalet nu njuter, har kunnat åstad­ kommas tack vare vår maskinkultur. Och denna blev möjlig först på grund av James Watts utvecklingsbara ångmaskin. Produktionen har i viss mån kunnat överföras från människohanden till maskinen, varigenom produktionsvolymen mångfaldigats under samtidig pro- duktionskostnadsminskning. För att bara nämna en enda sak; huru mycket betyder det ej, att varje människa kan bestå sig den hälso­ samma lyxen att vara ren och bära hela, sunda och rena kläder. Men på denna höga materiella kultur måste vi även kunna bygga en högre andlig kultur. Dock, den andliga kulturen visar ej samma ut­ vecklingshastighet som den materiella. Vi måste i stället erkänna, att den andliga och idéella kulturens utveckling stått allt för stilla under årtusenden. De högsta individerna i våra dagar stå knappast högre än de högsta för 2000 å 3000 år sedan. Ett framsteg ha vi dock att anteckna. Medan fordom sådana högt­ stående individer voro sällsynta, håller i våra dagar råheten och grym­ heten på att försvinna, även inom de bredaste folklagren. Stora på­ frestningar behövas väl ej för att de åter skola träda i dagen. Men det är ett stort framsteg, att de ej visa sig under vanliga förhållanden. Kvantitativt sett uppbär vår materiella kultur en idéell kultur av vida större mått än den som förefanns för några tusen eller hundra år se­ dan. Kvalitativt sett är det tveksamt, huruvida några framsteg kunna skönjas. James Watt ägnade sitt liv och sina krafter åt ångmaskinen och skänkte oss ett väldigt verktyg för vår materiella kulturs utveck­ ling. Därför måste vi beundra honom, men har hans gåva varit lycklig för vårt släkte? Kunna vi även vara honom tacksamma? Goethe har sagt att »världens yttersta ändamål synes vara att skapa underlag för andens tillväxt». Om vi därför kunna använda och förvalta Watts gåva, så att vi på den materiella kulturen verkligen bygga upp en högre andlig kul­ tur, då har hans verk varit till lycka för mänskligheten. Då få vi böja oss i tacksamhet även inför denne människoson. Av använda källor må nämnas: H. Diels, Antike Technik, Leipzig 1920. H. W. Dickinson & Rhys Jenkins, James Watt and the steam engine, Oxford 1927. Litteratur. C. Matschoss, Die Entwicklung der Dampf- maschine, Berlin 1908. James Watts liv och verk Ur de två sistnämnda böckerna ha illustra- tionerna hämtats där ej annat angives. 115  ÅNGTEKNIKENS UTVECKLING EFTER JAMES WATT Tore Lindmark Vid högtidlighållandet av James Watts minne den 19. jan. 1936 höll Professor Tore Lindmark det föredrag om ångteknikens utveckling till våra dagar, som här publiceras. Ångtekniken efter James Watt 118 O m man söker bilda sig en uppfattning om ångteknikens olika ut­ vecklingsfaser under de snart 120 år som förflutit sedan Watts död, så synes mig att man kan urskilja i huvudsak två stora skeden. Un­ der det första skedet, som sträckte sig över större delen av 1800-talet, riktades ansträngningarna på säkerställandet av ångmaskinens och ångpannans driftsäkerhet, men kanske framför allt på höjandet av ånganläggningens värmeekonomi. Tillverkningskostnaden kom i andra rummet och hade ej heller samma betydelse vid sidan av den betydande bränslekostnaden. Under detta långa skede var ångma­ skinen en ganska suverän motor, utan någon egentlig konkurrens från andra motorer. Under det senare skedet åter, d. v. s. från omkring 1890-talet fram tills nu, har aspekten i så måtto förändrats, som det numera gäller ånganläggningens totalekonomi, d. v. s. huru många öre en hkh eller en kWh kostar, om man i denna siffra inräknar samtliga fasta och rörliga kostnader. Gränsen mellan dessa båda skeden kan i stort sett förläggas vid tidpunkten för den elektriska högspänningsteknikens be­ gynnande revolution på kraftöverföringens område och förbrännings­ motorns framträdande i storindustriell skala. I vattenturbinen och dieselmotorn fick ångmotorn då två utomordentligt välrustade med­ tävlare, vilka i en hel mängd fall visade sig ekonomiskt gynnsammare än ångmotorn. Det var således nu slut med dennes envälde som kraft­ generator. När James Watt gick bort, var ångmaskinens termiska verknings­ grad 2—3 %, d. v. s. den förbrukade bortåt 10 gånger så mycket bränsle per hästkrafttimme eller kWh som en modern ångkraftan­ läggning. Orsakerna till denna låga verkningsgrad voro många: lågt admissionstryck, vanligen föga över 1 ata, dåligt vakuum, ingen över­ hettning, stor cylinderkondensation, ofullkomliga tillverkningsmeto­ der. Oaktat termodynamikens lagar ej voro utforskade i början av 1800-talet, hade man redan då fullt klart för sig att åtskilligt stode att vinna genom att stegra ångtrycket. Dessa tendenser mot högre tryck funnos således redan under Watts livstid, men bekämpades energiskt av honom. Watts inställning dikterades ej enbart av den gamle mannens konservatism, utan var välmotiverad av tillverknings­ teknikens låga ståndpunkt. Detta gällde särskilt ångpannan, som till­ verkades av kopparplåtar, små smidda järnplåtar — valsad plåt fanns ej — gjutjärn och i vissa undantagsfall till och med av trä. Watt ansåg pannan med viss rätt vara en farlig tingest, så snart trycket nämnvärt översteg atmosfärtrycket. När engelsmannen Trevithick började bygga ångmaskiner för 3,5 upp till 7 atö ansåg Watt att han borde hängas, och han vände sig till parlamentet för att få dylika maskiner förbjudna. Detta blev lyck­ ligtvis ej fallet och den påträngande utvecklingstendensen stod ej att hejda. Ungefär samtidigt med Trevithick slog amerikanaren Evans in på samma linje och byggde ångmaskiner för ända till 10 atö tryck. Den besvärligaste delen av ånganläggningen, så snart trycket höj­ des till flera atmosfärer, var som nämnts ångpannan. I stället för den tidigare använda s. k. koffertpannan med plana gavlar, införde Trevithick och Evans den cylindriska panntypen. De voro ock de första, som använde inre eldning i ett eldrör, vilka pannor således blevo föregångare till de berömda eldrörpannorna, en panntyp, som allt fortfarande användes i stor utsträckning. Det kan vara av intresse att även omnämna, att Evans ej använde kondensering, utan lät ångan expandera till något över atmosfärtryc­ ket, för att avloppsångan skulle kunna utnyttjas till olika värmebe­ hov, såsom torkning, uppvärmning m. m. Evans högtrycksmaskin var således en föregångare till den för många industrier numera så utomordentligt viktiga mottrycksturbinen och mottrycksmaskinen. Ännu djärvare pionjärer voro amerikanaren Perkins och tysken Alban på 1820- till 1840-talen. Båda siktade mot bortåt 50 at tryck. Alban insåg även nödvändigheten av pannans radikala omkonstruk­ tion, från s. k. storvattenrumtyp till vattenrörtyp, för att pannan skulle kunna uthärda höga tryck. Han konstruerade även en dylik vattenrörpanna, men försöken kommo ej över experimentstadiet. Tiden var ej mogen för dessa stormlöpare. Mycket arbete åter­ stod, innan tillverkningstekniken motsvarade de krav som ångmaski­ nen och ångpannan vid höga tryck måste ställa på materialets kvalitet och utförande. Utvecklingen föll därför tillbaka i de gamla hjulspå­ ren. Ångtrycket höjdes visserligen så småningom, men var ännu på 1850-talet i regel endast c:a 5 atö. I Sverige infördes ångmaskinen under 1800-talets första årtionde och ej långt därefter upptogs genom den engelskfödde Samuel Owens energi ångmaskintillverkning inom landet. Några årtionden senare började Motala Verkstad tillverka ångpannor och ångmaskiner för fartyg, till en början efter engelska förebilder, men sedan Otto Carl- 119 Ångtekniken efter James Watt Ångtekniken efter James Watt 120 sund övertagit verkstadens tekniska ledning efter mera självständiga banor. 1800-talets första årtionden kännetecknas i mycket av ångma­ skinens kvantitativa utbredning och införande på ett flertal olika områden. Det må vara nog att i detta sammanhang endast nämna dessa områdens namn: ångfartyg, ånglokomotiv, ånghammare, ång- kompressor, ångspruta. På de flesta av dessa områden ha svenskar gjort betydande insatser. Förutom Otto Carlsund må här endast näm­ nas vår berömde uppfinnare John Ericsson och hans insatser på ång- lokomotivets och propellerns område. Ångmaskinens kvalitativa utveckling under 1800-talsts första år­ tionden kunde baseras på endast ganska ofullständig kännedom om termodynamikens lagar. Först genom Sadi Carnots epokgörande arbe­ ten på 1820-talet och genom Mayers och Joules upptäckt av det mate­ matiska sambandet mellan värme och arbete vann värmetekniken det förut saknade underlaget. Clausius och Rankine utarbetade de båda första huvudsatserna och lade därmed grunden för den vetenskapliga värmeläran eller termodynamiken. Genom dessa och många andra mäns arbete vanns fördjupad kunskap om ångans natur och de me­ del, som böra användas för att uppnå en möjligast hög termisk verkningsgrad. För att ånganläggningens verkliga termiska verkningsgrad ej skal) ligga alltför långt under den rent teoretiska, måste ångpannans verk­ ningsgrad vara hög och ångmaskinen med minsta förluster tillgodo­ göra sig ångans teoretiska expansionsarbete. Ångmaskinen fyllde denna fordran i ganska otillfredsställande grad. Värmeutbytet mellan ångan och cylindergodset, den s. k. cylinderkondensationen, utgjorde i allmänhet en betydande förlust, som man endast i viss grad lyckades reducera genom ångans successiva expansion i flera cylindrar, ångans överhettning och minskning av de s. k. skadliga rummen. Ångma­ skinens teoretiska expansionsarbete kunde ej fullständigt utnyttjas även på grund av ångcylinderns begränsade dimensioner, vilka ej medgåvo en expansion till det låga tryck, som kondensorn kunde åstadkomma. Det var därför ej underligt att många vetenskapsmän och uppfin­ nare började tvivla på ångmaskinens möjlighet att arbeta med rimlig värmeekonomi och de började därför söka sig fram på andra vägar. En sådan väg var användandet av 2 ångor, vattenånga+ en annan ånga. Eftersom ångmaskinens svaghet närmast låg på lågtrycksområ- det, tänkte man sig avbryta expansionen i ångcylindern vid 0,3—0,5 ata, d. v. s. vid 70—8o° C temperatur, och med avloppsångans vär­ meinnehåll genera ånga av annat ämne med gynnsammare egenska­ per vid låga tryck, vilken ånga då skulle expandera till kondensor- trycket i en annan cylinder. Sådana ämnen voro t. ex. svavelsyrlighet, eter, ammoniak. Dessa tankelinjer omsattes experimentellt redan på 1840-talet med eterånga, men nedlades snart, oaktat försöken utvisade en betydande bränslebesparing. Eterångan visade sig vara alltför eldfarlig. Intresset för den binära processen hölls likväl i fortsättningen i viss mån vid liv, trots att ångmaskinen successivt utvecklades mot högre värmeekonomi genom stegrat tryck, trippelexpansion, hög överhett­ ning och ventilreglering. I början av 1890-talet togo dessa funderingar fast form i och med den s. k. »kallångmaskinens» införande i några tyska anläggningar. Kallångmaskinen bestod av en vattenångcylinder och en cylinder för svavelsyrlighetsånga. Dess termiska verkningsgrad visade sig vara avsevärt högre än den normala ångmaskinens. Intres­ set för den nya processen slocknade emellertid hastigt i början av 1900-talet i och med ångturbinens framträdande i storindustriell skala. Man kan anse 1880- och 1890-talen såsom kritiska för ångtekniken. Ångmaskinen hade då nått en ganska hög grad av konstruktiv full­ ändning och tillverkades i betydande enheter, bland annat för atlan- terångare, vilka i antal och storlek växte för varje år. Ångpannans utveckling kunde visserligen ej mäta sig med ångmaskinens, men vat- tenrörpannan började långsamt vinna terräng. Värmeekonomien var emellertid fortfarande ganska dålig och man såg inga utvägar att nå mycket längre. Samtidigt började förbränningsmotorn, som genom de banbrytande arbetena på gasmaskinområdet gjort sitt inträde redan på 1860-talet, att genom sin högre värmeekonomi vinna allt starkare insteg i in­ dustrien och i viss mån undantränga ångmaskinen. Det var under så­ dana förhållanden ej underligt att en ganska stark pessimism började tränga fram och många vetenskapsmän och ingenjörer förlorade tron på ångteknikens framtid. Ett uttryck härför var det anförande, som sir Frederick Bramwell höll år 1881 i British Association. Han förutsade i detta anförande att ångmotorn inom 50 år därefter skulle ha spelat ut sin roll och att den vid den tidpunkten, d. v. s. 1931, uteslutande skulle finnas till i de tekniska museerna. 121 9 Ångtekniken efter James Watt Ångtekniken efter James Watt Det kan vara av kuriositetsintresse att i förbigående nämna att samme sir Frederick år 1903 — trots att ångturbinen då började visa lejonklon — oförsiktigt nog donerade en summa pengar till honorar för den föreläsning, som skulle hållas år 1931 och ägnas minnet av den då avdöda ångtekniken. Denna föreläsning hölls även den 25. september 1931 av sir Alfred Ewing och utgjorde samtidigt dennes presidentadress vid ett sammanträde i British Association i samband med Faraday-jubileet. Jag behöver kanske här ej framhålla att sir Alfred kunde konstatera, ej blott att ångtekniken fortfarande levde, utan även att den var vid starkare livskraft än någonsin tillförne. Vilka voro nu de faktorer, som gåvo ångtekniken en så stark upp­ ryckning, att den kunde hålla sig levande och göra de stora insatser, som den gjort under detta århundrade. Det är uppenbart att dessa faktorer måste ha varit många och vägande, när man vet vilken glänsande utveckling dieselmotorn genomgått, alltifrån dess första framträdande i början av 1890-talet och tills nu, liksom även när man tager del av bensinmotorns väldiga utbredning. Jag skall söka fram­ hålla några synpunkter. Vid århundradeskiftet var värmeverkningsgraden vid en förstklas­ sig större ånganläggning c:a 12 °/o, nu är den 24 å 28 °/o, räknat från bränsle till axeleffekt. Samtidigt härmed ha enhetsstorlekarna ofant­ ligt ökats och utrymmesbehovet och kostnaden successivt minskats per kW räknat. Det var den elektriska högspänningstekniken som gav upptakten till denna revolution på området, och det var ång­ turbinen samt senare den moderna ångpannan förbehållet att lösa de uppgifter som ställdes av denna nya teknik. Ångturbinen höjde värmeverkningsgraden genom sin förmåga att utnyttja högsta tryck, högsta temperatur, högsta vakuum, genom ångavtappning och mellanöverhettning. Ångturbinen visade sig även idealisk för direktkoppling till elektriska generatorer och kunde till­ verkas för nästan obegränsade effekter. Ångturbinens tillverknings­ kostnad, vikt och utrymmesbehov visade sig vid stora aggregat vara endast en bråkdel av ångmaskinens. Man måste begrunda de s. k. till­ fälligheternas spel, när man konstaterar att ångturbinen stod färdig att rycka in vid den tidpunkt då den som bäst behövdes. Ångturbinproblemets praktiska lösning hade länge hägrat för upp­ finnare och konstruktörer. Såsom leksak eller maskin utan någon nyt­ tig kraftalstring är den känd redan i forntiden. En hel mängd kon­ 122 struktioner sågo dagen särskilt under 1800-talet, men tiden var ej mogen för deras realiserande. Ångturbinen fordrade nämligen, för att kunna arbeta ekonomiskt, högt varvantal och stor tillverknings- precision. Svensken de Laval och engelsmannen Parsons voro de båda geniala pionjärer, vilka på 1880-talet skapade den industriella ång­ turbinen. De Laval gick in för aktionsturbinen, Parsons för reaktions- turbinen. De Laval nyttiggjorde det höga varvantalet genom ned- växling med kuggväxel till för direktkoppling med elektriska gene­ ratorer, pumpar m. m. användbara varvantal. Han gick här in för djärva konstruktionselement, vilka allt fortfarande utgöra lysande förebilder på dessa områden. Parsons lyckades reducera turbinens varvantal genom ångans successiva expansion och kunde på så sätt di- rektkoppla turbinen med den drivna axeln. Bland nyare namn på ångturbinområdet må här endast nämnas svenskarna Birger och Fredrik Ljungström, som konstruerade den berömda dubbelrotations- turbinen. Ångturbinens rent av stormande utveckling under 1900-talets första två årtionden satte sin prägel ej blott på ångtekniken, utan på hela maskintekniken. Den ena ångturbindrivna kraftcentralen byggdes efter den andra och ångturbindrivna fartyg löpte av staplarna i rask följd. Kolvångmaskinen ställdes allt mer på avskrivning. Ångpannan har alltid arbetat sig fram med en viss eftersläpning i förhållande till ångmotorn. Så var det under hela 1800-talet, så var det även under 1900-talets två första decennier. Under de sista 15 åren, då ångtur­ binens utveckling kommit in i något lugnare banor, ha krafterna så att säga frigjorts och kunnat koncentrera sig på pannans rationella utformande, såväl för normala som för högsta tryck. Jag har tidigare erinrat om stormlöpare på 1820- och 1840-talen. Gustaf de Laval var på 1890-talet en sådan stormlöpare även på pannområdet. Han kon­ struerade ångpannor till nyssnämnda aktionsturbin för ända till 220 at tryck, vilka pannor visserligen ej nådde över experimentstadiet, men likväl verkat inspirerande på senare konstruktörer. Utvecklingen under detta århundrade har gått försiktigare fram. Jag kan här en­ dast nämna namnen på några konstruktörer av högtryckspannor: svensken Viktor Blomquist, engelsmannen Benson, tysken Loeffler m. fl. Ännu större arbete än på högtryckspannområdet har under det sista århundradet nedlagts på ångpannans koncentrering till mindre dimensioner och lägre kostnader per ton genererad ånga. Detta har lyckats genom luftförvärmning, starkt bestrålade förbränningsrum, ökades strömningshastigheter och på senaste åren genom tvångscirku- 123 Ångtekniken efter James Watt Ångtekniken efter James Watt lation och förbränning under några atmosfärers övertryck. Vi befinna oss för närvarande mitt i denna utveckling, som med all sannolikhet kommer att föra ångtekniken starkt framåt. Visserligen har ånganläggningen, trots dessa framsteg ej nått diesel­ motorns värmeverkningsgrad, men dess förmåga att använda varje slags bränsle ger den ett försteg framför den vid oljan bundna diesel­ motorn. Enär vid de flesta fasta kraftanläggningar kolbränslet kostar mindre än hälften per värmeenhet i jämförelse med oljebränslet, blir ånganläggningen billigare i bränslekostnader vid stora anläggningar. Gäller det åter relativt små eller medelstora anläggningar, vid vilka ånganläggningens verkningsgrad sjunker, men dieselmotorns håller sig relativt konstant, blir i regel dieselmotorns bränslekostnader lägre. Samma är förhållandet för fartygsdrift i sådana fall, då oljan kan inköpas till billigt pris. I effektkoncentrering har dieselmotorn ej nått upp till ångturbi­ nens enhetsstorlekar, och bensinmotorn, resp. oljemotorn av annan typ än diesel, har sin styrka på bilar, mindre båtar och flygmaskiner, allt ganska nya områden, på vilka ångmotorn aldrig på allvar sökt göra sig gällande. Ängmotorn har således visat sin styrka, när det gäller stora och största effekter, dieselmotorn vid mindre och medel­ stora upp till ganska betydande effekter, samt bensinmotorn och oljemotorn av annan typ än diesel vid relativt små effekter. Om man bortser från mottrycksångmotorn för kombinerad kraft- och värmeleverans, vilken motor intager en gynnsam särställning gentemot dieselmotorn även vid små effekter, har ångmotorn, som tidigare behärskade hela effektområdet, från det minsta till det då förekommande största, numera drivits mer och mer över mot det stora effektområdet och i stort sett lämnat de mindre och medelstora om­ rådena åt förbränningsmotorn. Jag måste emellertid i detta sammanhang erinra om, ehuru det strängt taget ej hör till ämnet för mitt anförande, att nyssnämnda ut­ veckling av högspänningstekniken ej blott kraftigt befordrat ångtek- nikens utveckling, utan även vattenkraftteknikens. Vattenturbinen har under detta århundrade genomgått en storartad utveckling, dess verkningsgrad har stigit till avsevärt över 90 °/o och dess enheter ha vuxit till mycket betydande effekter. Man kan likväl i regel knap­ past tala om konkurrens mellan vattenkraft och värmekraft, emedan vattenkraften i de flesta fall, med vissa visserligen viktiga undantag, 124 bör i första hand utnyttjas. Den är emellertid begränsad av geogra- fiska och andra förhållanden, varför värmekraft erfordras i de flesta länder, antingen uteslutande eller såsom tillskottskraft. Om vi söka fram en jämförelse mellan de tre stora grupperna av maskinella energialstrare, vattenmotorer, förbränningsmotorer och ångmotorer, så må följande korta erinringar göras. Jag bortser då fortfarande från de stora specialområdena bilar och flygmaskiner, liksom även från de smärre energibehoven. Vid valet av kraftmotor bör hänsyn helt naturligt tagas till de totala årskostnaderna per kWh eller hkh, d. v. s. till summan av de fasta och rörliga kostnaderna. Anläggningskostnaden per kW vid en större anläggning är nästan alltid störst vid vattenkraftanlägg­ ningen. Som emellertid amorteringsprocenten vid denna kan räknas lägre än vid värmemotoranläggningar, är det därför ej säkert att de fasta årskostnaderna behöva vara så mycket större. Enär de rörliga årskostnaderna av naturliga skäl äro ganska låga för vattenkraftan­ läggningen, blir den totala årskostnaden per kWh i allmänhet gynn­ sammare än vid en motsvarande värmekraftanläggning, under förut­ sättning av en något så när god belastningsfaktor. Är denna däremot liten, bli värmemotorerna konkurrensmöjliga, vilket faktum för öv­ rigt utgör grunden för det gynnsamma samarbete mellan värmekraft och vattenkraft, som vi kunna bevittna, bl. a. i vårt land. En annan inskränkning i vattenkraftens herravälde gäller industrier med kom­ binerat kraft- och värmebehov. Här är mottrycksångkraften den i normala fall billigaste, emedan bränsleförbrukningen per kWh utgör endast 1/3 eller mindre av förbrukningen vid ren kraftgenerering. En närmare jämförelse mellan dieselmotorn och ångturbinen ger till resultat att båda dessa värmemotorer med heder kunna trivas vid varandras sida. Vid stora värmekraftcentraler, vare sig det är fråga om bottenbelastningsverk, spetsbelastningsverk eller rena reservkraft­ verk är visserligen ångturbinen i stort sett allenahärskande, ehuru med vissa undantag. Ju mindre anläggningen är desto mera träder dieselmotorn i förgrunden, särskilt när det är viktigt med snabb igång­ sättning, ehuru även här ånganläggningen med hjälp av den svenska Ruthska ångackumulatorn visat sig ha stora möjligheter. För kommersiell fartygsdrift ligger sakläget väsentligt olika, i syn­ nerhet om det gäller långlinjedrift. Förutom att oljan då vanligen kan inköpas billigare än för fasta anläggningar, tillkommer andra för die- selmaskineriet gynnsamma faktorer, såsom mindre utrymmesbehov, såväl för själva maskineriet som för bränslet. Statistiken visar ock 125 Ångtekniken efter James Watt Ångtekniken efter James Watt 126 en stigande procent dieselmotordrivna fartyg. Emellertid synes ång­ motorn ej på något sätt vilja ge upp striden. Den fullkomnas konti­ nuerligt, utrymmesbehovet minskas och jag vågar ej profetera om de kommande årens statistik på detta område. Ju större fartyg det är fråga om, desto tyngre väga ångturbinens fördelar, och kommer man över en viss ehuru visserligen ganska be­ tydande effekt är ånganläggningen given. De flesta stora atlanter- ångare ha som bekant ångturbindrift med oljeeldade pannor, och vi veta att det finnes dylika fartyg, vilka inom skeppssidorna rymma en ångkraftanläggning av Värtaverkets effekt. Av samma orsak äro de flesta krigsfartyg utrustade med ångturbinmaskineri. Oaktat ångtekniken under 1900-talets tre och ett halvt årtionde stått under en stark, ofta rent av stormig utveckling, få vi därav på intet sätt draga den slutsatsen, att den nått sin toppunkt. Det arbetas intensivt på olika områden av ångtekniken, särskilt på minskandet av ånganläggningens utrymmesbehov och sänkandet av dess anlägg­ ningskostnader. Det arbetas även ihärdigt på höjning av den termiska verknings­ graden. Ångtryckets och ångtemperaturens stegvisa ökning, i undan­ tagsfall över 100 at, resp. över 500° C, äro utslag härav. Nya binära processer ha även tagits upp. Den som härvid till viss grad slagit ige­ nom är kombinationen av kvicksilver och vattenånga. I motsats mot tidigare kombinationer av olika medier inkopplas kvicksilverångan på högtemperaturområdet och vattenångan på lågtemperaturområ- det. Jag hinner här ej gå in på motiveringar och detaljer, utan vill endast nämna att denna kombination, som tagits upp av Emmet vid General EL, vunnit en ganska stor tillämpning i U. S. A., och visat sig kunna höja den termiska verkningsgraden från bränsle till axel­ effekt till c:a 40 0/o, således till ungefär samma värde som dieselmo­ torns. Kombinationen har helt naturligt den vanliga ånganläggningens fördel att kunna använda varje slag av bränsle. Den tynges å andra si­ dan av en rätt hög anläggningskostnad. Systemet är därför konkur­ renskraftigt, endast där belastningsfaktorn är hög, och de anläggnin­ gar i U. S. A., vilka använda detta system, äro ock bottenbelastnings­ verk. I Europa finnes ännu ingen dylik anläggning. Förslag ha även framkommit att använda andra tillsatsångor än kvicksilver, bl. a. difenyloxid, som är billigare än kvicksilver och ej giftig. Någon sådan anläggning har dock mig veterligen ännu ej ut- förts. Ytterligare ha förslag framkommit att använda olika saltlös­ ningar, men dessa uppslag ha ej kommit över experimentstadiet. Det arbetas lika intensivt på förbränningsmotorns utveckling, bl. a. på det svårlösta gasturbinproblemet, där ett svenskt uppslag kanske så småningom arbetar sig fram. Jag framhöll i det föregående att man alltid bör räkna med total­ kostnaden per kWh och ej enbart på bränslekostnaden. En utredning härav visar, att med nuvarande relativt höga värmeverkningsgrad får en ytterligare höjning av denna verkningsgrad ekonomisk bety­ delse endast under den förutsättningen, att anläggningskostnaden ej ökas väsentligt, och denna tillåtna ökning i anläggningskostnad måste vara så mycket mindre, ju mindre belastningsfaktorn är. I och med ångkraftanläggningens stigande värmeverkningsgrad och sjun­ kande anläggningskostnad har därför den ekonomiska betydelsen av en ytterligare stegring av denna verkningsgrad alltmera reducerats. Värmeverkningsgraden har i viss mån trätt i bakgrunden och ränta och amortering å anläggningskostnaden trätt i förgrunden. Detta gäl­ ler naturligtvis ej enbart ångmotorer utan samtliga värmemotorer. Några belägg på ångteknikens allt fortfarande dominerande ställ­ ning må här anföras. I all världens fasta kraftstationer genereras för närvarande i storleksordningen 300 . 109 kWh/år och av denna väl­ diga energimängd är mer än hälften ångenergi och bortåt hälften vattenenergi. Enbart i U. S. A. genereras 120. 109 kWh/år varav 75 % ångenergi. Största ångkraftcentralen c:a 800.000 kW. Enligt Lloyds register 1934/5 äro av världens 63,7 millioner ton handelsfartyg c:a 52,4 millioner ångdrivna och 11,3 millioner diesel­ motordrivna. Av 752.000 ton nybyggda 1934/5 äro 552.000 ton dieselmotordrivna och 200.000 ton ångdrivna. I Sverige 98 °/o diesel, exkl. krigsfartyg. Jag har med ovanstående trott mig kunna konstatera, att ångmotor- tekniken alltjämt intager en stark ställning i vårt industriella och ekonomiska liv. Huruvida den skall kunna hålla denna ställning även i framtiden, därom veta vi intet och jag avhåller mig från att spå. Hur framtiden än må gestalta sig bör mänskligheten känna tacksam­ het mot vad den mottagit genom ångteknikens insatser under mer än 150 år och med tanke härpå låta tankarna med vördnad gå till­ baka till stormannen James Watt, som så kraftigt röjde väg på det området. 127 Ångtekniken efter James Watt  10 FÖRTECKNING ÖVER MEDLEMMAR I FÖRENINGEN TEKNISKA MUSEET Medlemsavgiften är: Ständiga medlemmar minst 200: — kronor, årligen betalande 10: — kronor, korporativa 100: — kronor. Medlemmarnas förmåner: Tekniska Museets årsbok kostnadsfritt, fritt tillträde till Tekniska Museets samlingar, utställningar och förevisningar, fritt tillträde till Nordiska Museets samlingar på Lejonslätten. Adress: Tekniska Museet, Stockholm ö. Medlemsförteckning Ständiga medlemmar. Ahlström, Nils, Major, Stockholm. Albihn, Harry, Civilingeniör, Sthlm. Almgren, B., Civilingeniör, Sthlm. Anderson, A. W., Civiling., Malmö. Andersson, Olof, Direktör, Stockholm. Benedicks, C., Professor, Stockholm. Bengtson, Erik, Bankdirektör, Sthlm. Berger, Edw. L:son, Dir., Halmstad. Bergsten, Karl, Generalkonsul, Sthlm. Bernhard, Edw., Arkitekt, Lidingö. Betts, Th. Geo., Direktör, Vetlanda. Botolfsen, O., Direktör, Saltsjöbaden. Carlborg, Harald, Kommerseråd, Stockholm. Dalen, Gustaf, Fil. Dr, Lidingö, de Verdier,B. A.,Bruksäg., Gustavsfors. Edström, J. S., Direktör, Västerås. Eelde, C. Fritz, Disponent, Nockeby. Eggert, Ernst, Major, Stockholm. Ehrnberg, Gösta, Dir., Simrishamn. Ekman, Gust., Bankdir., Göteborg. Elfström, Alb., Direktör, Liljeholmen. Eli, Bernhard, Överingeniör, Spånga. Engkvist, Olle, Byggnadsing., Sthlm. Falk, Erik, Direktör, Västerås. Fredriksson, Nils, Undervisningsråd, Råsunda. Grewin, Fr., överingeniör, Hallstavik. Hammar, Hugo, Doktor, Göteborg. Hellström, Anders, Disp., Mölndal. Hesselman, K. J. E., Civiling., Stor­ ängen. Heuman, Carl, Prof., Saltsjöbaden. Roos af Hjelmsäter, J. O., Professor, Stockholm. Hjorth, B. A., Direktör, Stockholm. Holm, Holger, Generalkonsul, Gbg. Holmgren, Albert, Direktör, Sthlm. Ingeström, Bengt, Civiling.. Sthlm. Johnson, Axel Ax:son, Generalkonsul, Stockholm. Koersner, Erik, Civiling., Leksand. Kreiiger, H., Professor, Stockholm. Kärnekull, Olof, Civilingeniör, Sthlm. Lamby, Henrik, Civilingeniör, Sthlm. Lindhagen, Manne T., Civiling., Sthlm. Littorin, Krister, Civilingeniör, Sthlm. Ljungström, Fredr., Dr-Ing., Lidingö. Lundström, Harald, Fabriksingeniör, Eskilstuna. Liibeck, Sven, Landshövding, Gävle. Malm, Gösta, Generaldirektör, Sthlm. Malmquist, L. W., Direktör, Malmö. Malmros, Carl J., Direktör, Klippan. Nilson, Jonn O., Bankdir., Linköping. Nisser, W., Disponent, Grycksbo. Nordenfelt, Per, Civilingeniör, Sthlm. Nyländer, Erik, Direktör, Stockholm. Odelberg, Ernst, Disp., Djursholm. Olson, Erik, Civilingeniör, Göteborg. Olsson, Gustaf, Ingeniör, Stockholm. Österman, Hans, Direktör, Stockholm. Piehl, C. G., Civilingeniör, Sthlm. Rising, Adolf, Fil. Dr, Stockholm. Rydbeck, O., Bankdir., Djursholm. Rydh, Carl L., Ingeniör, Stockholm. Röttle, Hj. C:son, Ingeniör, Tranås. Sahlin, Carl, Fil. Dr, Djursholm. Sievert, E., Direktör, Stockholm. Sunström, Rudolf, Disponent, Gunne- bobruk. Tham, Gustaf, Direktör, Huskvarna. Thelander, Thore, övering., Sthlm. Werner, Gustaf, Direktör, Göteborg. Westerberg, Sten, Direktör, Sthlm. Wiklund, Bertil, Ingeniör, Stockholm. Wingquist, Sven, Doktor, Bofors. Wretlind, E. Paul, Civiling., Sthlm. Yngström, Lars, Direktör, Sandviken. öhlund, J., Direktör, Stockholm, öhrström, K., Kapten, Stockholm. 130 Kempe, Ragnar, Civiling., Ludvika. Malmö Industriförening. Norrköpings Polytekniska Förening. Sancte örjens Gille, Stockholm. Stockholms Stads Handtverksförening. Sundsvalls Tekniska Förening. Svenska Betongföreningen, Stockholm. Svenska Bryggareföreningen, Stock­ holm. Svenska Pappers- och Cellulosaingen- iörsföreningen, Stockholm. Ädling, C. Axel, Ingeniör, Stockholm. Afzelius, B. A., Professor, Stockholm. Agrell, Carl, Dir., Hallstahammar. Ahlberg, K., Apotekare, S. Ängby. Ahlberg, K. J., Byråingeniör, Sthlm. Ahlin, Albert, Direktör, Stockholm. Ahrmfeldt, E. Hj., Civiling., Nässjö. Alexanderson, A., Bankdir., Sthlm. Algren, Tönnes, Ingeniör, Åkeshov. Alrutz, Otto R., Advokat, Sthlm. Althin, E., Kyrkoh., Glemmingebro. Althin, Sigrid, Fru, Stockholm. Althin, Torsten, Intendent, Stockholm. Amberger, A., Direktör, Helsingfors. Ameln, Robert, Civilingeniör, Sthlm. Andersson, Axel, Direktör, Lund. Andersson, David', Ingeniör, Malmö. Andersson, Elof, Ing., Saltsjö-Järla. Andersson, Gustaf, Ingeniör, Enskede. Andersson, Harald W., Ing., Malmö. Andreasson, Sigurd, Civiling., Malmö. Ankarcrona, S., Konteramiral, Sthlm. Appelberg, Carl, Civilingeniör, Sthlm. Arvedson, N., Disponent, Filipstad. Asplund, Arthur, Överstelöjtn., Gbg. Asplund, J., Civilingeniör, Stockholm. Attaque, J. O., Kommissarie, Sundsvall. Aulin, John, Disponent, Norrköping. von Baumgarten, Aug., Civilingeniör, Saltsjö-Duvnäs. Been, Fr., Direktör, Linköping. Beijer, Elof, Civilingeniör, Sthlm. Svenska Teknologföreningen, Sthlm. Svenska Uppfinnareföreningen, Sthlm. Svenska Värme- och Sanitetstekniska Föreningen, Stockholm. Tekniska Förbundet i Borås. Tekniska Föreningen i Eskilstuna. Tekniska Föreningen i Gefle. Tekniska Föreningen i Helsingborg. Östergötlands Tekniska Förening, Lin­ köping. Bengtsson, Gunnar, Ing., Finspång. Bentz, Anders, Ingeniör, Hovslätt. Berg, Anders, Kapten, Djursholms- ösby. Berg, Edvard, överingeniör, Wik- manshyttan. Berg, Torsten, Bergsing., Uddeholm. Bergelmer, Sven, Major, Stockholm. Bergendal, Tom, Bruksdisp., Djurs­ holm. Bergengren, Axel, Direktör, Borås. Berggren, Einar, Bergsing., Boliden. Berggren, Gunnar, e. o. Hovrättsno- tarie, Stockholm. Bergh, C. Erland, Disp., Långshyttan. Berglund, Gottfr., Direktör, Örebro. Bergman, Axel, Arkitekt, Djursholm. Bergman, H. W., Ingeniör, Rättvik. Bergström, Erik, Civiling., Djursholm. Bergström, Ovar, Civiling., Gyttorp. Bergwall, Georgi, Bersing., Rävvåla. Berner, Christian, Grossh., Göteborg. Berthelius, Fredr., Civiling., Sthlm. Berwald, F. R., Fil. Dr, Stocksund. Beskow, J. G., Direktör, Stockholm. Biide, Tage, Civilingeniör, Sthlm. Bildmark, Knut, Intendent, Ålsten. Bildt, Knut, överingeniör, Göteborg. Bjarme, Alfred, Bergsingeniör, Mor- gårdshammar. Björk, Daniel, Ingeniör, Västerås. Björklund, E. O. J., Generaldirektör, Korporativa medlemmar. Stockholm. 131 Medlemsförteckning Ärsmedlemmar. Medlemsförteckning Ärsmedlemmar. Björkman, A., Civilingeniör, Sthlm. Björkman, Mårten, Ingeniör, Hagfors. Björnsjö, A. E., Flygingeniör, Sthlm. Björnstjerna, O. R., Marindirektör, Djursholm. Björnvall, Karl, Civilingeniör, Sthlm. Bladin, Kristofer, Civiling., Sthlm. Blidberg, Per Gustaf, Kapten, Göteborg. Blomberg, David, Arkitekt, Stocksund. Blomgren, Karl, Ingeniör, Stockholm. Blomquist, J. Viktor, Civiling., Sthlm. Blomquist, Ragnar, Dir., Stockholm. Bodman, Håkan, Kapten, Stockholm. Bolander, John, Ingeniör, Stocksund. Bolin, Iwan, Fil. Lic., Äppelviken. Bolinder, Nils, överdirektör, Sthlm. Borelius, G., Professor, Stocksund. Borggren, Ludvig, Civiling., Västerås. Borgquist, Wald., överdirektör, Sthlm. Borlander, K. A., Civiling., Sthlm. Bracke, A. O., Överingeniör, Storfors. Brahmer, Henry, övering., Rotebro. Branzell, Hj. F;, Ingeniör, Stockholm. Bratt, Erland, Ingeniör, Stockholm. Bresky, B., Ingeniör, Göteborg. Bring, Gustaf, Professor, Djursholm. Brink, Ragnar, Kapten, Stockholm. Brodin, H., Ingeniör, Härnösand. Broström, Ann-Ida, Fru, Göteborg. Brundin, E., Disponent, Eskilstuna. Bucht, P. H., Kapten, Bollnäs, von der Burg, T., Civiling., Nockeby. Burström, Folke, Disponent, Luleå. Bönisch, H., Ingeniör, Stockholm. Börjeson, Arvid, Civilingeniör, Sthlm. Börjesson, Gunnar, Ingeniör, Sthlm. Gardell, O., Ingeniör, Eskilstuna. Carlberg, Per, Bergsing., Sandviken. Carlberg, Stellan, Civiling., Jönköping. Carlsson, Carl, Trafikchef, Norrköping. Carlsson, Carl Eb., Bruksägare, Rock- esholm. Carlsson, Gustav, Civiling., Avesta. Carlson, Mauritz, Direktör, Sthlm. Carlsson, L. Robert, Flottningschef, Umeå. Carlstedt, Ragnar B., Civilingeniör, Äppelviken. Carr, G., Direktör, Stockholm. Cederborg, G. V., Disponent, Staf- fanstorp. Cederlund, Karl H., Ing., Ludvika. Christell, Einar, Kapten, Stockholm. Collberg, G., Ingeniör, Stocksund. Cronquist, G. W:son, Civiling., Sthlm. Cronvall, Erik, Civilingeniör, Sthlm. Cyrén, Otto, Ingeniör, Stockholm. Dahl, Hj., Professor, Stockholm. Dahlberg, Birg., Civiling., Äppelviken. Dahlberg, K., f. d. Häradshövding, Stockholm. Dahlerus, Birger, Civiling., Djursholm. Dahlgren, Thorild, Direktör, Malmö. Dahlqvist, Frans, Gjutmäst., Finspång. Dahlström, R., Ingeniör, Ålsten. Dalen, Gunnar, Civiling., Lidingö. Dalhammar, Carl Ingmar, Civiling., Trollhättan. Danielsen, Nils, Bergsing., Hällekis. Davidsson, J., Bergsing., Hofors. Davidsson, Wilh., Civilingeniör, Salt­ sjöbaden. Delin, Birger, Major, Stockholm. Delin, J., Civilingeniör, Stockholm. Dellwik, Axel, Disponent, Äppelviken. Delmar, John, Civilingeniör, Sthlm. de Shårengrad, W., Konsul, Malmö. Deshayes, P. Amand, Ingeniör, Mack- myra. Deurell, Per, Direktör, Södertälje, de Verdier, Helm., Civiling., Fredriks- berg. Dieden, Theodor, Godsäg., Örebro. Dilot, C. Håkan, Maskining., Sthlm. Domellöf, Rudolf, Ing., Eskilstuna. Drakenberg, G., Bergsing., Västerås. Du Rietz, Hj., Direktör, Stockholm. 132 Carlsson, Hugo, Disponent, Storängen. Dyhlén, G., Kapten, Stockholm. Eckerbom, G., Civilingeniör, Sthlm. Edenholm, Henrik, Civilingeniör, Stockholm. Edlund, E. R., Ingeniör, Stockholm. Edlundh, Knut, Direktör, Sundsvall. Edström, Axel, Kanslichef, Stockholm, von Eggers, Hermann, Ing., Malmö. Ehrner, Axel, Civilingeniör, Sthlm. Ekelund, Bo, Civiling., Norrköping. Ekelund, John, överste, Norrköping. Ekenman, Fr., Ingeniör, Värnamo. Ekholm, Hj., Baningeniör, Ängby. Ekman, B. O., f. d. Distriktschef, Ålsten. Ekman, C. G., Godsägare, Stocksund. Ekman, Gunnar O., Ing., Västerås. Ekman, Wilhelm, Direktör, Gävle. Ekroth, Einar, Ingeniör, Malmö. Ekströmer, Th., Civiling., Fågelfors. Ekwall, Axel, Överingeniör, Sthlm. Ekwall, Gösta, Ingeniör, Västerås. Faith-Ell, Ellen M., Fru, Spånga. Faith-Ell, Olof, Ingeniör, Spånga. Ellburg, John, Ingeniör, Stockholm. Emilson, Sölve, Ingeniör, Göteborg. Enblom, R. S., Arkitekt, Djursholm. Engblom, Alex, överingeniör, Borås. Englesson, Elov, överingeniör, Kristi­ nehamn. Engström, H., Direktör, Stockholm. Enström, Axel F., Kommerseråd, Sthlm. Enström, Ellen, Fröken, Stockholm. Enström, J., Kamrer, Stockholm. Ericsson, Arvid, Disponent, Nora. Ericsson, Ax., Apotekare, Lindö Villa­ stad. Ericsson, Elof, Disponent, Åtvidaberg. Erikson, Erik, Bryggmästare, Sthlm. Ericsson, Gunnar, Civiling., Sthlm. Eriksson, Gustaf H., Civilingeniör, Oskarshamn. Ericson, Helge, Civiling., Nynäshamn. Eriksson, Karl E., övering., Ludvika. Eriksson, Knut, Ingeniör, Falun. Ericsson, Gustaf L.-M., Ing. Sthlm. Ericsson, Nils, Brukspatron, Ramsberg. Eriksson, Oskar, Disponent, Skövde. Erixon, Sigurd, Professor, Stockholm. Ericson, Thorsten, Direktör, Västerås. Ericsson, Thorsten, Ing., Åtvidaberg. Eriksson, Walfrid, Disponent, Avesta. Ericson, Wilhelm, Konsul, Stockholm. Ernfors, Sten, Kapten, Stockholm. Erwin, Bruno, Mariningeniör, Sthlm. Eworth, E. A:son, Civiling., Sthlm. Fagerberg, Georg, Bergsing., Malm­ berget. Fahlman, Torsten, Bergsing., Sthlm. Falk, Birger, Ingeniör, Västerås. Falk, L, Civiling., Stockholm. Fellenius, W., Professor, Stockholm. Fiske, Carl P., Ingeniör, Stockholm. Fjällbäck, Lars, Flygövering., Sthlm. Flaeter, Harald, Disp., Norrköping. Fliesberg, E., Civiling., Äppelviken. Fogelquist, Eskil, Ingeniör, Stockholm. Fornander, Axel, Bruksdisp., Fagersta. Fornander, Edvin, Bergsing., Hagfors. Forsberg, Erik Aug., övering., Sthlm. Forsberg, Fredr., övering., Munktorp. Forsberg, Hj. G., Direktör, Malmö. Forsberg, Uno, Direktör, Göteborg. Forssell, Carl, Professor, Stockholm. Forssell, Jakob, Fil. Dr, Trollhättan. Forsstedt, Erik, Ingeniör, Stockholm. Fransen, H, Driftsdirektör, Sthlm. Fredén, Harald, Civiling., Malmö. Fredrikson, Emil, Direktör, Uppsala. Fredriksson, R. V., Ingeniör, Umeå. Frendin, G., Kommendörkapt., Sthlm. Frenne, Nils, Direktör, Stockholm. Friebel, Paul, Ingeniör, Västerås, von Friesen, Erik, Verkst. Dir., Djurs­ holm. Fritsch, A., Disponent, Arlöv. Fröman, K. A., Byråchef, Stockholm. Fiirstenberg, Birgit, Fröken, Sthlm. Ärsmedlemmar. Medlemsförteckning 133 Med lemsförteckning Ärsmedlemmar. Geijer, Chr., Ingeniör, Skoghall. Geijer, Herman, Konsul, Karlstad. Geijer, H. G., Direktör, Stockholm. Georgii, Hans, Byggnadsing., Sthlm. Gille, Hadar B., Civiling., Nockeby. Gille, Nils J., Disponent, Sandviken. Gilmer, G., Ingeniör, Malmö. Goldkuhl, Gustaf, Rektor, Stockholm. Graham, Edward, Civiling., Sthlm. Grahn, Einar, Ingeniör, Stockholm. Grahn, Oscar, Civilingeniör, Sthlm. Granström, C. G., Disponent, Kiruna. Granström, G. A., Dir., Stockholm. Grave, Rudolph, Fabrikör, Stockholm, von Greyerz, W., Major, Stockholm. Griinberg, A., Marindir., Karlskrona. Gröndahl, Thorvald, Ing., Malmö. Grönkwist, Oscar, Dir., Katrineholm. Guggenheimer, Giinter, Disponent, Hälsingborg. Gumaelius, Arvid, överingeniör, ös­ terbybruk. Gumaelius, Torsten H:l, Disponent, Stockholm. Gustafsson, K. G., Civiling., Sthlm. Gyllenhammar, Bengt, Civilingeniör, Stockholm. Gärde, A. B., Landshövding, Luleå. Gärdin, Sven, Civilingeniör, Sthlm. Göransson, K. F., Bruksdisponent, Sandviken. Göransson, Wilh., Dir., Huskvarna. Göthberg, A. H., övervalsmästare, Munkfors. Götherström, G., Disp., Henriksdal. Hagelin, Aug., Civilingeniör, Sthlm. Hagelin, Boris, Civilingeniör, Sthlm. Hagelin, K. W., Generalkonsul, Sthlm. Haglund, Georg, Byråingeniör, Sthlm. Haglöv, Nils, Ingeniör, Västerås. Hagström, Erik, Ingeniör, Eskilstuna. Hagstroem, K.-G., Fil. Dr, Saltsjöba­ den. Hallander, Ivar, Disponent, Sya. Hallberg, Gustaf, Intendent, Falun. Halldin, Gustaf, Marindir., Sthlm. Hallin, Sven, Civilingeniör, Skara. Hamberg, Thor, Civiling., Skultuna. Hammar, Victor, övering., Bofors. Hammarström, Erik, Ing., Nybybruk. Hansen, Charles, Direktör, Malmö. Hansson, Axel, Ingeniör, Västerås. Hanson, C. A., Bruksförvalt., Örebro. Hanzon, Martin, Civilingeniör, Sthlm. Hansson, P. A., Statsminister, Sthlm. Hartmann, Franz, Direktör, Göteborg. Hasselrot, Axel E., Byrådir., Sthlm. Hay, Berndt, Kabinettskammarherre, Stockholm. Heckscher, Eli F., Professor, Sthlm. Hede, Abrah. J:son, Direktör, Sthlm. Hedlund, Hans, Ing., Saltsjö-Järla. Hedvall, Yngve, Redaktör, Sthlm. Hegert, Oscar A., Byggnadsing., Sthlm. von Heidenstam, H., Övering., Ma­ jor, Stockholm. Heinrici, W., Ingeniör, Västerås. Heiss, Fr., Disponent, Stockholm. Helén, Martin, Ingeniör, Västerås. Helleberg, Nils, Civilingeniör, Sthlm. Hellgren, Wald., Civiling., Skoghall. Hellman, Oscar, Ingeniör, Västerås. Hellström, Bo, Civilingeniör, London. Hellström, Georg, Ingeniör, Sthlm. Hellström, Otto, Disponent, Sthlm. Henke, H. E., Generalkonsul, Sthlm. Herlin, Clas, Civilingeniör, Bofors. Herlin, E. Fr., Fil. Dr, Djursholm. Herlitz, Ivar, Tekn. Dr, Västerås. Hermelin, Bo, Bergsingeniör, Avesta. Hermelin, E., Bergsing., Eskilstuna. Herslow, E. C:son, Bankdir., Sthlm. Hessen, Gust., Ingeniör, Falun. Hill, Fredrik, Ingeniör, Näsviken. Hirsch, Helge, Direktör, Stockholm. Hjertén, H., Generaldirektör, Sthlm. Hjertén, Sven, Civiling., Göteborg. Hjorth, J. F., Direktör, Gävle. Hjorth, Ragnar, Byggnadsråd, Sthlm. 134 Hoffring, P. J., Ingeniör, Klinten. Holm, Hans Th., Direktör, Sthlm. Holmberg, Berta, Fröken, Stockholm. Holmberg, Birg., Kapten, Avesta. Holmberg, Bror, Professor, Stockholm. Holmbäck, Bure, Skogschef, Luleå. Holmer, Harald, Ingeniör, Sthlm. Holmgren, Frithiof, Civiling., Sthlm. Holmkvist, Erik, Fil. Lic., Uppsala. Holmqvist, Herman, Signaling., Sthlm. Holmqvist, Olof, Civiling., Linköping. Holmquist, P. J., Prof., Djursholm. Holmstedt, E. Walter, Rektor, Sthlm. Hubendick, E., Professor, Storängen. Hugoson, Erik, Dr-Ingeniör, Sthlm. Huldt, Erik, Ingeniör, Djursholm. Huldt, Kristoffer, Direktör, Sthlm. Hult, C. A., Ingeniör, Stockholm. Hultberg, Carl, Byggmäst., Västerås. Hultman, G. H., överingeniör, Sthlm. Hygrell, Harald, Ing., Karlshamn. Hylander, Hans, Civilingeniör, Sthlm. Håkansson, Axel, Ing., Katrineholm. Håkansson, Eskil, Ingeniör, Ulriksdal. Håkanson, Harald, Ingeniör, Nockeby. Håål, Simon, Civilingeniör, Västerås. Härlin, Axel, Civiling., Stockholm. Hässler, Ch., Civilingeniör, Sthlm. Högvall, Einar, Ingeniör, Västerås. Hök, Ivar, Mariningeniör, Djursholm. Hökerberg, T., Byråing., Djursholm. Hörnell, P. G., Professor, Stockholm. Insulander, Carl J., överstelöjtnant, Stockholm. Jacobsson, Fritz, Civilingeniör, Äp­ pelviken. Jacobsson, Gunnar, Direktör, Sthlm. Jakobsson, G. Theodor, Major, Sthlm. Jansson, Sam Owen, Fil. Mag., Stock­ holm. Jansson-Follin, Jensen, Erik, Civilingeniör, Sthlm. Jeppson, Ragnar, Direktör, Stockholm. Jernberg, G., Kapten, Gävle. Johansson, Albin, Direktör, Sthlm. Johansson, Andr., övering., Finspång. Johansson, Axel, Civiling., Ekolsund. Johansson, Edvard, Landsorg. ordför., Stockholm. Johanson, G. K. V., Verkm., Lidingö. Johansson, J. Arvid, Förste byråing., Stockholm. Johansson, Johan-Olov, Sthlms stads- fullm. ordf., Älvsjö. Johansson, J. P., Direktör, Enköping. Johansson, K. G., Ingeniör, Storängen. Johansson, Oscar, Byggnadsingeniör, Stockholm. Johansson, W., Direktör, Avesta. Jonson, Fredrik, Byråchef, Major, Stockholm. Jonson, Lars, Förvaltare, Kilafors. Jonson, Per Abr., Direktör, Falun. Jonson, Ragnar, Bergsing., Finspång. Johnson, Torsten, Civiling., Södertälje. Johnsson, Wiking, Bankdir., Sthlm. Johnsson, Viktor, Ingeniör, Malmö. Josephson, John, Grosshandl., Sthlm. Jung, Torsten, övering., Jönköping. Järnh, Bror, Ingeniör, Stockholm. Järvfält, J. F., Ingeniör, Luleå. Kallenberg, Hj., Ingeniör, Uppsala. Kallenberg, Sten, Lektor, Fil. Dr., Örebro. Kamfendahl, Fr., Rektor, Härnösand, von Kantzow, Hans, Disponent, Hall­ Ärsmedlemmar. Ingemar, Jeansson, John, v. Konsul, Kalmar. stahammar. Karlebo, Selim, Ingeniör, Stockholm. Karlsson, E. S., Ingeniör, Malmö. Karlsson, G., Hämning., Kalmar. Karlsson, K. J., Ingeniör, Stockholm. Karsvik, Einar, Civiling., Uppsala. Kempe, Janne, Disponent, Idkerberget. Killig, Franz, Disponent, Degerhamn. Kjellberg, J. C:son, Bankdir., Sthlm. 135 Finspång. Bergsing., Medlemsförteckning Medlemsförteckning Ärsmedlemmar. Kjellgren, Sten, Civiling., Skoghall. Kjörling, Arvid, Ingeniör, Stockholm. Klason, Peter, Professor, Stockholm, af Kleen, Nils E., Direktör, Saltsjö­ baden. Kleman, Carl, Direktör, Stockholm. Klemming, Gösta, Civilingeniör, Sthlm. Klemming, Sven, Maskindir., Västerås. Knies, Anders, Ingeniör, Hedemora. Kock, Birger, Civilingeniör, Sthlm. Kolmodin, R., Kapten, Stockholm. Korseman, Herm., Civiling., Drott­ ningholm. Kraepelin, Hans, Bergmästare, Nora. Krantz, Einar, Disp., Malmberget. Krogh, Hans, Direktör, Stockholm. Kruse, E., Disponent, Drottningholm, Kullgren, Carl, Professor, Stockholm. Kullner, Oskar A., Ingeniör, Ulvsunda. Köjer, K., Bergsingeniör, Äppelviken. Körner, Julius, Civilingeniör, Sthlm. la Cour, J. L., Direktör, Hälsingborg. Lagercrantz, Herm., Envoyé, Virsbo. Lagergren, K. A., Ov.-löjtnant, Sthlm. Lagerström, Ernst, Ingeniör, Sthlm. Lagrelius, Einar, Civiling., Sthlm. Lambert-Mueller, F., Direktör, Sthlm. Lamm, Fredrik, Professor, Göteborg. Landtmanson, K., Statsinsp., Sthlm. Langton, A. Bernh., Ingeniör, Karls­ krona. Larsson, Erik, Ingeniör, Kristinehamn. Larson, E. Gustaf, Civiling., Göteborg. Larsson, Harald, Ingeniör, Stockholm. Larson, Ivar O., Direktör, Stockholm. Laurell, Anders, Direktör, Söderhamn. Laurell, Gustaf, Direktör, Stockholm. Laurent, Torbern, Civiling., Lidingö. Laurin, Gösta, Löjtnant, Stockholm. Lauritzen, Holger, Bankdir., Sthlm. Leman, Axel, Disponent, Forssa. Lennman, Sven, Linjedir., Djursholm. Lewander, Ch., Disponent, Stockholm. Lienhart, S. A. J., Diplomingeniör, Stockholm. Lignell, K., Civilingeniör, Malmö. Lilienberg, A., Stadsplanedirektör, Stockholm. Liljeblad, Ragnar, Direktör, Västerås. Lilljeqvist, Arvid, Diplomingeniör, Djursholm. Lindberg, Vilhelm Ax:son, Ingeniör, Stockholm. Lindblad, Axel, Fil. Dr, Stockholm. Lindblom, C. G., Ingeniör, Stockholm. Lindell, Robert, Civiling., Jönköping. Linden, Arthur, Direktör, Västerås. Lindholm, Joh., Maskining., Stock­ sund. Lindman, Arvid, Konteramiral, Sthlm. Lindman, Rolf, Direktör, Lidingö. Lindmark, Gunnar, Civiling., Sthlm. Lindmark, T., Professor, Stockholm. Lindstedt, A., President, Stockholm. Lindström, Karl, Kansliråd, Sthlm. Lindström, Svante, Prof., Göteborg. Linse, Rudolf, Civiling., Jönköping. Ljung, B. Gust., Byråingeniör, Sthlm. Ljungberg, Andrew, F:e Byråingeniör, Stockholm. Ljunggren, M. R., Kamrer, Stockholm. Ljungren, Einar, Disponent, Edsbruk. Ljungström, Emil, Bruksdisp., Hävla. Lund, Henning, Civiling., Karlskrona. Lund, K. G., Civilingeniör, Varberg. Lundberg, Carl F., Civiling., Malmö. Lundberg, G., Disponent, Kolbäck. Lundberg, Karl, Disponent, Valde- marsvik. Lundberg, Sven, Dir., Valdemarsvik. Lundberg, Sven E., Direktör, Hälsing­ borg. Lundeberg, E., Civilingeniör, Sthlm. Lundeberg, Nils A., Civiling., Sthlm. Lundquist, Fabian, Civiling., Ströms­ bruk. Lundqvist, Wilh., Disponent, Knivsta. 136 Liander, Halvard, Civiling., Sthlm. Lundström, Algot, överstelöjtnant, Nauclér, Reinhold, Civiling., Stock­ Ärsmedlemmar. Sundsvall. Lundström, Erik, Civilingeniör, Sthlm. Lundvik, Vilhelm, Handelsråd, Sthlm. Lustig, E., Disponent, Avesta. Liibeck, Hilding, Ingeniör, Lidingö. Lyrholm, Knut, Kapten, Stockholm. Löf, Axel, Direktör, Falun. Löfquist, Erik, Ingeniör, Uppsala. Löfroth, Carl, Byrådirektör, Sthlm. Madsen, Tage D., Ingeniör, Göteborg. Magnusson, Adolf, Direktör, Sthlm. Magnuson, Gunnar, Direktör, Sthlm. Magnuson, Ivar, Chefsingeniör, Sand­ viken. Malm, S. Erik, Disponent, Striberg. Malmberg, C. J. Gunnar, Bergsing., Surahammar. Malmberg, Ernst, Kapten, Alsike. Malmer, Ivar, Professor, Sthlm. Malmqvist, J., Professor, Huddinge. Matell, Mogens, Fil. Dr, Västerås, von Matern, Nils, Kapten, Stockholm. Matton, Lars, Ingeniör, Gävle. Melin, Hilmer, Civilingeniör, Sthlm. Millde, W., Ingeniör, Smedslätten. Millén, Ernst J., Kapten, Göteborg. Miltopaeus, Edw., Direktör, Bodafors. Modin, K., Red. Fil. Lic., Lidingö. Mogensen, Fredrik, Bergsing., Sköl­ dinge. Mogensen, Ove, Elektroing., Falun. Molin, Gunnar, Civilingeniör, Sthlm. Morén, Hugo, Ingeniör, Partille* Morssing, F. Harald, Jur. Kand., Stockholm. Muellcr, E., Bergsing., Zinkgruvan. Månsson, Victor, Ingeniör, Malmö. Mårtens, H., Direktör, Stockholm. Möller, Kuno, Diploming., Stockholm. Nauckhoff, B., Ingeniör, Nora. Nauckhoff, J. H., Ing., Huskvarna. Nauckhoff, S., Civilingeniör, Gyttorp. sund. Naumburg, Gottfr., Civiling., Sthlm. Nelson, O. P., Disponent, Hälsingborg. Neuendorff, Malte, Ingeniör, Lund. Nilsson, Anders, f. d. Stadsingeniör, Malmö. Nilsson, Anton F., Civiling., Sundsvall. Nilson, B. Einar, Förste Fartygsinspek- tör, Karlstad. Nilsson, Georg A., Byggn.-råd, Sthlm. Nilsson, Herman, Dir., Eskilstuna. Nilsson, Joel S., Ingeniör, Örebro. Nilsson, Nils Hj., Drätseldir., Umeå. Nilsson, Nils, Disponent, Karlstad. Nilsson, Ragnar, Direktör, Stockholm. Nilsson, Tage F., Ingeniör, Malmö. Nisser, Ernst, Civilingeniör, Ulvsby. Norberg, Sven, övering., Västerås. Nordenson, Harald, Fil. Dr, Sthlm. Nordensson, Tom K. A., Civil­ ingeniör, Stockholm. Nordenström, Erik, Bergsingeniör, Grängesberg. Nordin, A. V., Lantbruksingeniör, Västerås. Nordquist, Leonard, Ingeniör, Sthlm. Nordqvist, P. E., Verkmästare, Sund­ byberg. Nordström, C., Fabrikör, Stockholm. Nordström, Fritz, Maskindir., Åmål. Nordström, Otto, Ing., Sundsvall. Norelius, Oskar, Bergmästare, Äp­ pelviken. Norlin, Per, Direktörsassistent, Sthlm. Norre, Harald, Ingeniör, Munksund. Norström, Lennart, Direktör, Saltsjö­ baden. Nyberg, C. R., Fabrikör, Lidingö. Nyberg, Erik, Civiling., Skönvik. Nyberg, Henry, Direktör, Stockholm. Nyblad, Ch., Ingeniör, Hagfors. Nyländer, Carl, Civilingeniör, Nynäs­ hamn. Nylén, Herman A., Civiling., Sthlm. 137 Medlemsförteckning Medlemsförteckning Ärsmedlemmar. Nylén, Otto, Civilingeniör, Stockholm. Nyström, Harry, Civilingeniör, Sthlm. Nyström, John, överstelöjtnanv, Gö­ teborg. Odelberg, A. S. W., Civilingeniör, Gustavsberg. Olsen, H., Generalkonsul, Stockholm. Olsson, A. H., Ingeniör, Lidköping. Ohlsson, Ernst, Civilingeniör, Sthlm. Ohlson, Oscar, Ingeniör, Borås. Ohlsson, K. J. Torsten, Civilingeniör, Stockholm. Orrmell, Aron, övering., Kramfors. Palén, Paul, Bergsing., Saltsjöbaden. Pallin, K. A., Trafikchef, Hagfors. Palmser, Wilh., Professor, Stockholm. Paulson, B., Direktör, Linköping. Paulsson, N. A. V., övering., Avesta. Perslow, Ragnar, Major, Stockholm. Personne, Emil O., Konsul, Civiling., Malmö. Persson, Ruben, Ingeniör, Hedemora. Pervall, Gösta, Ingeniör, Stockholm. Petersén, Wilh. H., Ingeniör, Västerås. Pettersson, A. Hjalm., Civilingeniör, Huddinge. Peterson, Erik, Kemist, Malmö. Peterson, Gustav, Ingeniör, Sthlm. Petersson, Ingemar, Överstelöjtnant, Stockholm. Petterson, John E., Stadsing., Norr­ köping. Petterson, Knut, Major, Göteborg. Pettersson, Ture, Byggnadsing., Sthlm. Peyron, John, Med. Doktor, Sthlm. Philip, Erik, Civilingeniör, Stockholm. Pleijel, H., Professor, Stockholm. Prydz, Alf., Disponent, Mörsil. Prytz, C. R., Grosshandl., Göteborg. Quennerstedt, Nils, Vattenrättsdomare, Umeå. Ramström, C., Direktör, Stockholm. Randel, Hilding, Belysningschef, Landskrona. Rehnqvist, Nils, Disponent, Hällefors. Renborg, Hj., f. d. Byrådir., Västerås. Rennerfelt, Ivar, Överingeniör, Djurs­ holm. Reuterskiöld, L., f. d. Landshövding, Stockholm. Reuterswärd, C., Direktör, Stockholm. Ribbing, Nils, Civilingeniör, Sthlm. Rietz, Emil, Civilingeniör, Malmö. Risberg, John, Ingeniör, östertälje. Risberg, Nils, Statens Lantbruksing., Stockholm. Rodhe, Olof, Direktör, Lund. Rosenblad, Curt, Civiling., Södertälje. Rudberg, Mac S., Civiling., Storvik. Rustige, H., Ingeniör, Stockholm. Ruths, Arvid, Direktör, Stockholm. Rydbeck, Emil, Direktör, Malmö. Rydbeck, Gösta, Civilingeniör, Väs­ terås. Ryding, Gösta, Disponent, Göta. Rygård, Hans, Bergsing., Landskrona. Röding, Arvid, Civilingeniör, Sura- hammar. Rönnberg, Daniel, Civiling., Ludvika. Rönnow, Sixten, Fil. Dr, Ålsten. Sahlin, B. Ingemar, Bergsing., Sthlm. Sahlin, E. G., Generalkonsul, London. Samsioe, A. Frey, Civiling., Sthlm. Samuelson, F. G., Disponent, Vargön. Samuelsson, Gustaf, Faktor, Sthlm. Sandberg, Agne, Kapten, Stockholm. Sandberg, Sam., Disponent, Söder­ hamn. Sandberg, Sixten, Ingeniör, Uppsala. Sandblom, G. Ef., övermaskinist, Gö­ teborg. Sandström, J. W., Byrådir., Sthlm. Sandwall, Sven, Fabriksidkare, Borås. Schenström, Magnus, överingeniör, Västerås. Schenström, Otto, Disponent, Bollnäs. Rahm, C. O., Ingeniör, Stockholm. 138 Ramsay, Wilhelm, Civiling., Sthlm. Schill, B., Arkitekt, Djursholm. Schiller, Einar, övering., Mölndal. Schlasberg, Henning, Konsul, Lands­ krona. Schlyter, Ragnar, Civiling., Lidingö. Schmidt, Carl H., Major, Stockholm. Schmitz, T. Joseph, överingeniör, Skärblacka. Schubert, H. G., Direktör, Stockholm. Schultz, Gösta, Lektor, Lund. Schiitz, Gunnar, Kapten, Ålsten. Schön, Edvard, överingeniör, Häl­ singborg. Selling, V., Fru, Stockholm, von Seth, R., Bergsingeniör, Avesta. Setterberg, Carl, Fil. Dr, Stockholm. Settergren, Gustaf, Auditör, Ålsten. Setterwall, Hugo, Direktör, Sthlm. Sidenvall, Karl, Kommerseråd, Djurs­ holm. Sieurin, Emil, överingeniör, Sthlm. Silow, Alvar, Fil. Dr, Falun. Silverstolpe, H., Disp., Surahammar. Simonsson, Folke, Ingeniör, Göteborg. Simonsson, N. M., Disponent, Sthlm. Simonsson, Sten, Disp., Södertälje. Sjögren, Arvid, Bruksdisp., Sthlm. Sjögren, Gunnar W., F:e Kanslisekre­ terare, Stockholm. Sjögren, Tage, Med. Dr, Stockholm. Sjöstedt, Sten, Disponent, Uppsala. Sjösten, C. O., Skorstensfejaremästare, Smith, Nils, Ingeniör, Stockholm. Smärt, Berthold, Civilingeniör, Sthlm. Sohlman, R., t. f. Generaldir., Sthlm. Soneson, Ragnar, Herr, Eskilstuna. Spaak, George, Överingeniör, Bergvik. Spangenberg, John, Civiling., Grums. Sparr, L., Kapten, Orsa. Stedt, Nils, Kamrer, Stockholm. Sten, Helmer, Bankdirektör, Sthlm. Stenberg, Eric, Disponent, ödåkra. Stenberg, Sigge, Ingeniör, Göteborg. Stendahl, Olof, Civilingeniör, Stock­ holms Frihamn. Stern, O., Dr-Ingeniör, Stockholm. Stokkebye, Einar, Direktör, Göteborg. Stoltz, Elof, Fil. Mag., Örebro. Storjohann, Chr., Disponent, Säffle. Streiffert, G. V., Civiling., Malmö. Stridsberg, Sigurd E., Ing., Trollhättan. Strömberg, Edv., Disponent, Hov­ mantorp. Strömberg, Harald, Bergsingeniör, ös­ terbybruk. Strömberg, O. M., Bruksdisp., Sthlm. Sturzenbecker, O., Civiling., Uppsala. Ståhle, Viktor, Major, Stockholm. Stål, Yngve, Disponent, Gävle. Stålhane, Bertil, Fil. Lic., Stockholm. Stålhane, Märtha, Fröken, Stockholm. Stålhane, Otto, Överingeniör, Sthlm. Sundberg, Karl, Bergsingeniör, Sthlm. Sundblad, Gunnar, Disp., Iggesund. Sundblad, Nils, Gatudirektör, Sthlm. Sundén, Gustaf, Ingeniör, Göteborg. Ärsmedlemmar. Örebro. Sjöstrand, Nils, Kamrer, Stockholm. Sjöström, Martin, Lektor, Fil. Dr, Sundholm, Herm., Disp., Djursholm. Stockholm. Sjöåker, Harry, Revisor, Stockholm. Sjöåker, Ture, Revisor, Stockholm. Skiöld, Nils Gustav, Kontorschef, Svensson, Helge, Civiling., Västerås. Kneippbaden. Svenson, Hilding, Ing., Hagalund. Skog, Gustaf, Civilingeniör, Sthlm. Svensson, Ivan, Brukspatron, Skyllberg. Skärblom, Karl-Ivar, Civilingeniör, Svensson, Sjune, Ingeniör, Krokom. Lidingö. Smedberg, Richard, Major, Sthlm. Smith, Jan G. S., Civiling., Stockholm. von Sydow, Johannes, Belysningschef, Örebro. Swanberg, Magnus, övering., Höganäs. Svedberg, Ivar, Fil. Dr, Hälsingborg. Svensson, C. E., överdir., Stocksund. von Sydow, W., Direktör, Stockholm. 139 Medlemsförteckning Medlemsförteckning Ärsmedlemmar. Sylwan, Chr., Ingeniör, Stockholm. Sylwan, Per Otto, Ingeniör, Forshaga. Sällfors, C. Tarras, övering., Sthlm. Söderberg, R., Generalkonsul, Sthlm. Söderbäck, Allan, Civiling., Sthlm. Söderhielm, R., Kapten, Saltsjöbaden. Söderlund, Fr., Byråchef, Stockholm. Söderlund, Gustaf, Direktör, Sthlm. Söderstam, Simon, Boktr., Sthlm. Sölscher, Carl, Fil. Dr, Stockholm. Tamm, H. S., Riksgäldsfullmäktige, Stockholm. Tamm, Percy H:sson, Ing., Sthlm. Tandberg, John, Fil. Lic., Stockholm. Tegnér, Thure, Kassör, Stockholm. Telander, Nils, Byråchef, Stockholm. Tempelman, Georg, Grosshandlare, Stockholm. Tengbom, Ivar, Generaldir., Sthlm. Tersmeden, Nils, övering., Motala. Theorell, Hugo, Civilingeniör, Sthlm. Thiel, Sten, Civilingeniör, Stockholm. Thielers, G., Ingeniör, Västerås. Thomé, Carl B., Disponent, Gyttorp. Thorelli, Hans, Civiling., Äppelviken. Thrysin, Ludvig, Civilingeniör, Äp­ pelviken. Thunström, Valborg, Fru, Boden. Thurdin, Alb., Lektor, Stockholm. Thäberg, Carl-Th., Disponent, Sthlm. Thörnblad, Thor, Ingeniör, Stockholm. Tigerschiöld, M., övering., Stockholm. Tingsten, Karl; Gatudirektör, Sthlm. Tisell, Gunnar, Direktör, Stockholm. Tornell, John W., Ingeniör, Sthlm. Torssell, C. G., Ingeniör, Stockholm. Tranchell, C. F., Direktör, Malmö. Traneus, Gunnar, Civiling., Lund. Trolle-Bonde, Gustaf, Greve, Trolle- holm. Trägårdh, Arvid, Ing., Stockholm. Tåhlin, Emil, Bruksing., Lidingö. Täcklind, M., Ingeniör, Stockholm. Uddenberg, C. E., Maskining., Malmö. Uggla, C. A:son, Ingeniör, Gisslarbo. Uggla, Carl Johan, överingeniör, Lin­ köping. Uhrus, Helge, övering., Nykroppa. Ulfsparre, Hedvig, Fröken, Kungs­ gården. Ullgren, Daniel, Ingeniör, Stocksund. Unander-Scharin, Erik, Disp., Ursviken. Unger, B., Ingeniör, Trollhättan. Wahlberg, Henry S., övering., Deje. Wahlin, O., Direktör, Stockholm. Wahlman, L. I., Professor, Stocksund. Wahlman, Nils, Fru, Äppelviken. Wahlund, Claes, Dir., Domnarvet. Waldenström, Martin, Dir., Sthlm. Wallér, Henric, Civilingeniör, Sthlm. Vallin, Albert, Advokat, Storängen. Wallin, Gustaf, Direktör, Djursholm. Wallin, Hugo, Civiling., Bengtsfors. Wanselin, John, Civilingeniör, Norr­ köping. Wedberg, Erik, överstelöjtn., Umeå. Weibull, W., Professor, Saltsjöbaden. Velander, Edy, Civilingeniör, Sthlm. Velander, Sten, Professor, Stockholm. Welin-Berger, H., Statens Lantbruks­ ingeniör, Västerås. Wellner, Harald, Direktör, Skutskär. Wenander, E., Civilingeniör, Motala. Wener, Nils, Civilingeniör, Sthlm. Wennberg, Simon, Disp., Karlstad. Wennerström, Einar, Ing., Kiruna. Werkmäster, Jerk, Konstnär, Sthlm. Wessblad, Karl A., Civiling., Sthlm. Wesslau, H., Disponent, Göteborg. Westerberg, Arvid, Ingeniör, Sthlm. Westerlind, Alb., Vattenrättsingeniör, Storängen. Westman, Ernst B., Direktör, London. Wettergren, Elis, Disponent, Boxholm. Wettermark, G., Civilingeniör, Sthlm. Wiberg, Martin, Bergsing., Filipstad. Wictorin, Yngve, Ingeniör, Växjö. Widell, Torsten, Civilingeniör, Sthlm. 140 Uddenberg, Arvid, Dir., Göteborg. Wigelius, Th., Disponent, Hällefors. Wijkander, Evert, Bergsing., Fagersta. Wilcke, C.-E., Kapten, Stockholm. Windahl, E. G., Civilingeniör, Sthlm. Virgin, J., överste, Eskilstuna. Wistrand, Karl, Jur. Kand., Sthlm. Wittenström, Carl, Bankir, Sthlm. Wolff, A., Kapten, Luleå. Wolontis, Josef, Skriftställ., Sthlm. Wranne, Ernst, Byggnadsing., Kalmar. Ygge, Birger, Disponent, Vänersborg. Zacco, K. Y., Civilingeniör, Sthlm. Zacco, Y., Bergsing., Finspång. Zachrisson, Einar, Lektor, Västerås. Zachrisson, Tore, Disponent, Örebro. Zorbach, Line, Fräulein, Frankfurt a/M. Åkerhielm, Kjell, Bergsing., österby­ bruk. Åkerlindh, Gust., Direktör, Stockholm. Åkerman, J., Generallöjtnant, Sthlm. Åmark, Carl Axel, Intendent, Avesta. Ångström, Tord, Flygingeniör, Djurs- holms-ösby. Äqvist, J. O., Direktör, Trollhättan. Åselius, Hj., överingeniör, Fagersta. Åström, Anton, Bokhandl., Karlstad. Åström, Eugéne, Civilingeniör, Sthlm. ödqvist, Gustaf, Civilingeniör, Sthlm. öfverholm, Håkan, Civiling., London, öhman, E., Bergsing., Stockholm, örne, A., Generaldirektör, Stockholm, österberg, S. E., Kommerseråd, Sthlm. Ärsmedlemmar. Med lems förteckning 141  SVENSK INGENIÖRSKONST OCH INDUSTRI 4 Efterföljande annonser, vilka ekonomiskt möjliggjort ut­ givandet av Tekniska Museets årsbok, ha i de flesta fall utöver sitt reklamvärde förlänats ett ur industrihistorisk synpunkt värdefullt innehåll, som även förtjänar att sär­ skilt uppmärksammas. A. Rundquist & Co a/b Grundat 1874 RÖRLEDNING S- ENTREPRENORER Bland våra senare arbeten av större omfattning märkas: KANSLIHUSET TEKNISKA MUSEET SJÖHISTORISKA MUSEET ULTUNA LANTBRUKSHOGSKOLA STATENS HISTORISKA MUSEUM PATOLOGISKA INSTITUTIONEN I UPPSALA TELEGRAFVERKETS NYBYGGNAD I STOCKHOLM Jakobsbergsgatan 23 STOCKHOLM x Pannrummet i Simstadion med NAF-Oljeeldning. NAF OLJEELDNING Numera overgar man till oljeeldning både i offentliga institutio­ ner och privata byggnader. Där NAF tryckoljebrännare sköta eldningen, uppnår man besparing av arbete och bränsle samt smidigare anpassning allt efter som värmebehovet växlar. Våra oljebrännare passa till så gott som alla förekommande panntyper. De arbeta tyst, utan rök och sot, och en gång installerade och justerade ar­ beta de i åratal utan annan skötsel ån vanlig tillsyn. Vi till­ verka oljebrännare för alla eldningsåndamål. Begår prospekt och närmare upplysningar. A.-B. Nordiska Armaturfabrikerna STOCKHOLM Tel »Armaturbolaget» Vid sprängning i såväl öppna arbetsrum, pallar el. dyl. som i trånga orter erhålles bästa berglossningsresultat med NOBELS EXTRADYNAMIT NITROGLYCERIN AKTIEBOLAGET GYTTORP TEKN MUS  En jätte i arbete I SVERIGES STÖRSTA HEJARSMEDJA De moderna maskin- och motorindustrierna ha numera kommit till full insikt om hejarsmidets. fördelar vid seriefabrikation. Förutom god materialekonomi, hög ”finish” och därav minskad maskinbearbetning, har hejarsmidet stora företräden ur bållfasthetssynpunkt. Vår hejar- smedja är rikligt utrustad med moderna hejare av olika storlekar. I den största kunna vi framställa smiden av betydligt större dimensioner och styckevikter, än vad som är möjligt på något annat ställe inom landet. BOFORS HEJARSMIDE AKTIEBOLAGET BOFORS / BOFORS TEKN. MUS. installera Ericssons automatiska brandalarm TEL,KP«XAKTIE»Or,AOET E.M. ERICSSON i Bland vara senaste arbeten av större omfattning mär­ kes glastakinläggning och vattenisolering å Tekniska Museets nybyggnad. TEKNISKA MUSEETS STORA MASKINHALL MED LAN- TERNINFÖNSTER INLAGDA. PROFIL 3 ANVÄND PROFIL j. PROFIL 6 SPRÖJSAR FÖR GLASTAK. PROFIL j användes för stora spännvidder. FRÅN ARBETET MED MEMBRANISOLERINGEN PÅ TAKTERRASSEN Å TEKNISKA MUSEETS HUVUDBYGGNAD. W AHlIRT&CO.% STOCKHOLM ETABLERAD 18é7 TELEFON SS 25 55 TEKN. MUS GRUNDA 1889 A.-B. M SI EVERTS HÖGSPÄNNINGS- KONDENSATORER v för driftspänningar upp till 220 kV kunna samtidigt användas som överspanningsskydd för nedsätt­ ning och utjämning av atmosfäriska överspänningar spänningsdelare kombinerad med spänningstransformator för spänningstransformering kopplingskondensator för hög- frekvensförbindelse längs kraftled­ ningar SIEVERTS KABELVERK SUNDBYBERG  KOLELDNING blir ekonomisk i NORRAHAMMARS KOLELDADE PANNOR NORRAHAMMARS BRUK - NORRAHAMMAR  PREC fe/n metallduksfabrikant har nyligen framställt en metallduk, som med avseende på maskstorleken torde vara den finaste i världen. Den rymmer näm­ ligen i runt tal 30.000 maskor pr kvedratcentimeter, d. v. s., ungefär 17 trådar ligga jämnt utspridda på 1 millimeters längd. • Tänderna i den vävsked, som användes vid vävningen av duken, äro av här­ dat bandstål i dimension 4 x 0.03 mm, och på detta material ställas oerhört stränga fordringar i fråga om såväl bredd- som tjocklekstoleranser, rakhet, planhet och hårdhet. Tillverkningen av en dylik produkt förutsätter därför en förstklassig utrust­ ning i valsverk, härdningsanläggningar, etc. samt en synnerligen erfaren personal med ingående kän­ nedom om precisionstillverkning. Materialet i tänderna är Sandvikens härdade och vit polerade, precisions- valsade bandstål. Del av vävskeden i 17 ggrs lineär förstoring. Teckning efterflygbild av Sandvikens Järn- verks anläggningar. ^MY^0lEBADE' PREC1sJoNSVAISAPlJk Detta utgör ett nytt vittnesbörd om det kända förhållandet: ”Där höga fordringar ställas, är SANDVlK-stälet på sin plats \ SANDVIKENS JERNVERKS AKTIEBOLAG SANDVIKEN ETT OSTGOTASAMHÄLLE MED VÄRLDSRYKTE Foto Aero Materiel A.-B. — L. 82 Finspongs koppartak att skydda mot regn och storm på Skandinaviens monumentalbyggnader, dess koppar­ rör att leda vatten till skotska familjer likaväl som holländska farmarhem i Sydafrika och dess metall­ profiler att pryda hus och byggnader i Turkiet och Egypten likaväl som i Stockholm eller Norrköping Har Ni något produktionsproblem i samband med koppar eller mässing, vänd Er förtroendefullt till Serviceavdelnin­ gen vid verket i Finspong. Där göm­ mas på papper och i för lekmannen intetsägande formler och siffror de år­ tiondens erfarenheter som givit Finspong- metallen dess världsrykte. « ONG MO TTO: Koppar och Mässing med ansvar inför kundens fabrikat. FINSPONGS METALLVERKS A.-B. - FINSPONG Huvudkontor: STOCKHOLM, Avd.-kontor: GÖTEBORG, MALMÖ, SUNDSVALL, ESKILSTUNA, JONKÖPING leende Östgötanatur, där den bördiga öppna slätten Igivit vika för kuperad skog och glittrande insjö, ligger Finspong. Ett samhälle som så många andra i Sveriges land på föga mer än 5.000 strävsamma män och kvinnor. Men icke desto mindre ett samhälle med världsrykte. Ett rykte grundat på fredlig närings framsteg, på glänsande metaller, på kop­ par och mässing. Ty där ligger Finspongs Metallverks A-B, ett av Sveriges ledande företag inom metallindustrien. Sekelgammal brukstra- dition och mo'’ :rn teknik ha där skapat de metallegeringarnas broderskap, den produkternas homogenitet som kommit FIN  WAWRINSKYS PATENTBYRÄ (Verkst dir.: Civilingeniör H. Albihn) Ombesörjer patentering av uppfinningar och inregistrering av varumärken i alla länder. Huvudkontor: Stockholm., Kungsgatan 4 A, Tel. Växel 231910 Filial: Göteborg, Drottninggat. 37, „ 32120 „ Malmö, Stortorget 17, „ 17970 ‘Uarje industriidkare har numera sin egendo/n skyddad genom brandförsäkring och får således ersättning för den värdeminskning, som den försäkrade egendomen undergår på grund av eldsvå­ da. Däremot erhåller han icke ersättning för den förlust, han gör genom den av branden förorsakade stagnationen i rörelsen, såvida han icke genom en s. k. A VBROTTSFÖRSÄKRING täckt även denna risk. Vi meddela försäkring mot förlust genom av brand framkallat driftsavbrott och stå gärna till tjänst med premieofferter och alla upplysningar angående denna försäkringsform. Brand- och Lifförsäkrings Aktiebolaget SKÅNE HUVUDKONTOR I MALMO. Ombud å alla större platser. GENERALAGENTUR I STOCKHOLM: E. RYDBECK A.-B. Norrländskt sågverk dagen efter branden. Brand-, Avbrotts- och Hushyreförsäkringar, Liv-, Livränte- m. fl. försäkringar TEKN. MUS. ännu efter Aktiebolaget Svenska Kullagerfabriken, Göteborg Enligt närslutna faktura inköpte vi från Eder i oktober 1907 tio st. transmissionslager för 3" axel till vårt spinneri. Det kanske kan vara av intresse för Eder få erfara, att dessa lager ännu fungera oklanderligt samt att de visat sig synnerligen driftsäkra och mycket kraftbesparande. Man be­ höver ej hysa några farhågor för varmgång och därav förorsa­ kade stopp i driften, vilket ju i och för sig representerar ett betydande ekonomiskt värde. Lagren tillses endast en gång om året, då smörjning äger rum. Under den övriga tiden ägnas de icke någon vidare tillsyn, och de möjliggöra en be­ tydande besparing i såväl reparationskostnader som övrigt underhåll. Smörjmedelsförbrukningen är högst obetydlig och torde vad kostnaden beträffar utgöra blott en bråkdel av kostnaden för olja till glidlager. En annan fördel med dessa lager är, att man slipper ifrån oljedropp och nedsmetning av golv, maskiner och varor. Vi vilja kort och gott efter 28 års erfarenhet hava sagt, att dessa lager betalat sig flera gånger om, och deras livs­ längd är i övrigt ett klart bevis på lagrens utomordentliga material och andra goda egenskaper. Sedan 1915 äro alla våra transmissioner försedda med kullager av Edert välkända fabrikat. Göteborg den 25 november 1935 AKTIEBOLAGET LANA Sign. DOMNARFVETS BALK DOMNARFVETS JERNVERK, DOMNARVET TEKN. MUS DEN SVENSKA STANDARDBALKEN FAGERSTA STAL först till lands och vatten Det är mAnga år sedan Fagersta som pioniär tog upp tillverkningen av alle­ handa ståldelar till cyklar. Nya kon­ struktioner, nya specialstål ha sedan dess sett dagen, och Fagersta har som föregångare ständigt sökt ge det bästa [ — till cyklar — till bilar — till båtar. Cl Under år 1935 erövrade Fagersta- stålet åter ett nytt område med det helt av rostfritt stål byggda racerbåt- skrovet, som fördes till tävlingssegrar av Kurt Oldenburg. C De under år­ tionden vunna erfarenheterna från framställningen av konstruktionsstål för alla ändamål och påkänningar ställa vi med nöje till tjänst. KOLSTÅL • LEGERADE SPE- { CIALSTÅL • ROSTFRIA STÅL BRUKSKONCERNEN A.-B., Fagersta Ut vec XX Stegrade fordringar på driftsäkerhet samt på lägre underhålls-och driftkostnader kräva en rationell lösning av driftsproblemen inom varje gren av modern produktionsverksamhet. Enkeldriften intager härvidlag en domine­ rande plats och dess genomförande har tack vare den moderna kuggväxelmotorn blivit tekniskt enkel och givit en effektiv lösning av hithörande problem. Vidstående bilder, som visa en gummikalander före och efter modernisering, ge ett slående bevis härför. Genom ersättandet av den gamla motorn och de många öppna kugghjulen med en Asea-kuggväxelmotor minskades effektbe­ hovet från 16 till 9 hk. FÖREGÅNGARE INOM BRANSCHEN I ANVÄNDANDET AV ROSTFRITT STÅL var den första velocipedi som tillverkades med delar av rostfritt stål, och intager alltjämt ledande ställning inom svensk cykelindustri. I vära Hermes velocipeder använda vi specialbehandlat, rostfritt stäl av högsta kvalitet till följande, med Nymans garantisttimpel försedda delar: Styrstångsöverrör Vevlagerkapsel Styrstångsstam Styrstångsklammer Lykthållare Sadelstolpe Sadelfjädrar Pedalplätar Pedalhylsor Hjulskenor ------------------ - ^OSTFRlT* S Kedjeskyddsbeslag Ekrar Cykelreflektor Stänkskärmstag Stänkskärmsfäste Bultar, skruvar, muttrar och brickor Stänkskärmar A.B.NYMANS VERKSTÄDER, UPPSALA NORDENS STÖRSTA OCH LEDANDE VELOCIPEDFABRIK Värmelednings A.-B. CALOR STOCKHOLM Arbetaregatan 3 Värmeledningar / Sanitära installationer Tvättinrättningar / Köks- och Sterilise- ringsanläggningar Vår kikkran med automatisk cirkulationssmörjning representerar ett nytt led i teknikens utveckling. LINKÖPINGS ARMATUR- och METALLFABRIKS AKTIEBOLAG LINKÖPING Inmurningsbadkar nr 7J4J/22 Ankarsrum har seklergamla traditioner som för­ plikta. Alltifrån brukets tillkomst för nära 300 år sedan ha dess ledare alltid sökt att endast få fram kvalitetsprodukter. Att detta lyckats fram­ går tydligt nog av brukets utveckling och den för varje år allt större efterfrågan, som Ankarsrums- artiklarna röna. Brukets tillverkningar hålla också jämna steg med utvecklingen både i fråga om konstruktionerna och modellerna. Inga ansträng­ ningar sparas för att göra kunderna fullt belåtna! Ankarsrum dr den enda fabrik i Sverige, som tillverkar gjutna, emaljerade badkar Viking-Kamin nr 3283. Plåtgasspisel nr 1931. ANKARSRUMS  BRUK ANKARSRUM FÖRSÄLJNINGSKONTOR I STOCKHOLM, GÖTEBORG OCH MALMÖ VID ALL BETONGGJUTNiNG SÄKRASTE GARANTI FÖR BASTA RESULTAT CEMENTA STOCKHOLM MALMÖ GÖTEBORG ^ Framåt och främst har varit den ledande principen för Bolinder Munlctell i över 100 år. — Bland tillverkningarna märkas: RÅOLJEMOTORER, marina och stationära DIESELMOTORER • TRAKTORER • TRÖSK­ VERK • VAGMASKINER • SÅGVERKS- och TRABEARBETNINGSMASKINER FRASAR • VERKTYGSMASKINER m. m. Då det gäller palidigbet, noggrann­ het och teknisk fulländning, anlita BPLINDER-MUMKTELL AKTIEBOLAGET BOMNDER-MUNKTELL • ESKILSTUNA Jr* I de nya Stockholmsbroarna uppgår vikten av elektriskt svetsade konstruktionsdelar till cirka 4.200 ton. Större delen härav har svetsats med OK-elektroder och Esab svets maskiner* Tranebergsbron Västerbron Pålsundsbron ELEKTRISKA SVETSNINGS A.-B. Stockholmsfilialen: GOTEBORG 6 Malmöfilialen: Sveavägen 29 Baltzarsgatan 16 TEKN. MUS LOMMA ETERNIT ETERNITBOLAGET STOCKHOLM L O M M A GÖTEBORG TEKN. MUS. PATÉN IPÅT1 INTiYIÅlN Hi. BRANZELL — FRED FLERON — TAGE F. NILSSON MALMÖ: ADELGATAN 5 Tel. 22085 23964 Medlemmor av Svenska Patentombudsföreningen STOCKHOLM: PATENTANSÖKNINGAR VARUMÄRKESANSÖKNINGAR MÖNSTERSKYDDSANSÖKNINGAR FÖRUNDERSÖKNINGAR TEKNISKA U TLÅT AN D E N TEKNISK NYHETSFÖRMEDLING Vårt bibliotek i Malmö omfattar bl. a. illustrerade utdrag ur samt­ liga tyska, engelska, amerikanska, danska och norska patent. VARUMÄRKEN NORRM. TORG 1 Telefon 109503 Byggnadsarbeten i betong A.-B. ARCUS SPECIALITÉ Stålslipning av betonggolv i en utställningssal i Tekniska Museets byggnad, som uppföres av: Aktiebolaget ARCUS STOCKHOLM TEKN- MUS. Från första utkastet till ett väl skyddande patent är en lång och svårframkomlig väg. För inbesparing av tid och arbete och för ernående av ett för uppfinnaren betryggande resultat är det för honom av väsentlig betydelse att från början samarbeta med STOCKHOLMS PATENTBYRÅ K. Y. ZACCO & E. H. BRUHN • Verket. Dir. Docent Axel Hasselrot TEKN MUS 2 Sveriges modernaste läroverk har olje-eldning... Vid varje såväl offentligt som privat byggnadsföretag, där man är mån om att utnyttja de ändamålsenligaste uppvärmningsmetoderna, är olje-eldningen numera en självklar sak. Lika naturligt är även, att allt fler av landets industri­ företag övergå till olje-eldning, speciellt när det gäller sådana ugnar, som fordra noggrann värmekontroll, ty just i detta hänseende erbjuder olje-eldningen de största såväl praktiska som ekonomiska fördelarna. Vår värmetekniska avdelning står kostnadsfritt till tjänst med för­ slag, ritningar och kalkyler till alla slags olje-eldade anläggningar. ELDNINGSOLJA SVENSK-ENGELSKA MINERALOLJE AKTIEBOLAGET  Hypermodern 8* svarv från KÖPING, av särskilt kraftig konstruktion och med höga spindelhastigheter för utnyttjandet av »Seco», »Widia» och liknande härdmetaller. Bland nyheter märkas: Rullager för spindel och samtliga axlar i spindeldockan. 18 spindelhastigheter direkt avläsbara på sifferskiva. Kugghjulen för spindeldrivningen av såtthärdat krom- nickelstål, anbragta på axlar med fasta kilar. Automatisk urkoppling av såväl längd- som tvärmatning mot ställbara stopp. 40 matningar och gängstigningar utan ombyte av växelhjui. Stora stigningar upp till 200 m/m pr spindelvarv kunna erhållas utan extra växelhjul. KÖPINGS MEKANISKA VERKSTADS A/B • KÖPING Bågtakstolar av Dip 30, vikt ca. 65 ton, till maskinhallen. A.-B. BRODERNA HEDLUND STOCKHOLM Samtliga järnkonstruktioner till Tekniska Mu­ seets nybyggnader levererade och monterade av A.-B. Bröderna Hedlund. Järnkonstruk­ tionernas sammanlagda vikt cirka 775 ton. TEKN MUS Etsningen av kopparvalsarna är en av de många arbetsprocedurerna vid framställningen av denna bok. Vi utföra: Koppardjuptryck / Boktryck / Offset Litografi / Tryck för plåtemballage. Nordisk Rotogravyr / Stockholm