Dsedalus TEKNISKA MUSEETS ÅRSBOK I96O TEKNISKA MUSEET • STOCKHOLM 1960    TEKNISKA MUSEETS ÅRSBOK 1960 DA.DALU S  D Al D A L U S TEKNISKA MUSEETS ÅRSBOK 19 6 0 STOCKHOLM 1960 Redaktionskommitté för Daedalus 1960: Hans Hylander, K. A. Wessblad och Torsten Althin. Redaktör och ansvarig utgivare: Torsten Althin. Vid återgivandet av text eller bilder angives såsom källa: Dazdalus 1960. Tryckt hos NORDISK ROTOGRAVYR, STOCKHOLM 1960. Typografi: Anders Billow. INLEDNING ivoy har varit Tekniska Museets trettiosjätte arbetsår. Den vik­ tigaste händelsen under året har varit att den nya avdelningen för skog, trä, cellulosa och papper kunnat färdigställas och öppnas för allmänheten varigenom den i anslutning till denna avdelning inom museibyggnaden belägna avdelningen för textilhistoriska maskiner ånyo kunnat bli tillgänglig för museibesökarna. Besöksfrekvensen på museet har varit tillfredsställande. Museets intressenter ha med anslag, donationer och på mångahanda sätt möj­ liggjort att arbetet har kunnat fortgå i samma omfattning som tidi­ gare. Kravet på museets tjänster ifråga om visningar av samlingarna, tillhandahållande av material ur arkiv och bildsamlingar liksom råd­ givning rörande bevarande av teknikhistoriska föremål och industri­ historiska samlingar har emellertid på senare åren ökat i sådan ut­ sträckning att museets personal och övriga resurser är otillräckliga. Det är vår förhoppning att det skall finnas vägar för att successivt genomföra en upprustning så att museet i större utsträckning än hit­ tills kan utgöra en central för teknikhistorisk forskning och en in­ tegrerande del i den tekniska undervisningen inte minst för ungdomar och därigenom effektivt bidraga till nyrekryteringen inom tekniska och industriella yrken. GUNNAR SUNDBLAD Ordförande i styrelsen för Stiftelsen Tekniska Museet HÅKAN STERKY Ordförande i Föreningen Tekniska Museet 5  INNEHALL Inledning ............ 5 ContentsinEnglish. ......... 8 Daedalus ............ 9 Redogörelser. . . . . . . Tekniska Museet under år 1959 Föreningen Tekniska Museet under år 1959 . . . Filmhistoriska Samlingarna under år 1959 . . . 11 31 35 Avhandlingar. . . . . . TordHall,Denkosmiskatekniken .... Torsten Althin, Materiens byggstenar Torsten Wilner, Atomarium. Dit atomvetenskapen hunnit 55 Einar Öhman, Elektronhjärnan till läsarens tjänst . . 107 Gösta Liljedahl, Filigranologi. Om vattenmärken i papper 119 Fritz Andersson, Svanå bruk och Nyhyttan . . Torsten Althin, Ideas — the Mainspring of Progress Gunnar Lindmark, Teknikhistoriska notiser . . Författareregister 1931 — 1960 . . . . . . Svensk ingeniörskonst och industri i annonser . . 39 45 . 139 . 151 . 155 . 165 . 171 CONTENTS Contents of Daedalus 1960. Transaetions of Tekniska Museet.................... 7 Annual reports from Tekniska Museet, the Association of Friends of Tekniska Museet and the Swedish Film Archives...............................11 T. Fiall: Man in Cosmos in our Space Age................................................... 39 T. Althin: Swedish contributions to the discovery of elements past and present......................................................................................................45 T. Wilner: With reference to performances and equipment of the Mu- seunTs Atomarium, a broad review of current progress and results in nuclear Sciences................................................................................................55 E. öhman: Data-processing machines for library services and the history of decimal index system.............................................................................107 G. Liljedahl: A new Science—Filigranology—the history of watermarks in paper; methods for study and registration of watermarks in Sweden 119 F. Andersson: Glimpses of the history of a Swedish iron-works; a canal for transport of pig iron and sand for brick-making; early produetion of implements and machines for eultivation of the soil..........................139 T. Althin: Importance of individual ideas for progress in Science and engineering................................................................................................151 T. Lindmark: Condensed notes on origins and precursory concepts in technology.....................................................................................................155 Index of artides published in Dxdalus during three decades........................165 Reprints of artides, published 1931-1960, available by request free of charge from Tekniska Museet, Stockholm No, Sweden. DAlDALUS 1931-1960 de trettio årgångarna av Dredalus ha medverkat 122 författare med 267 uppsatser och notiser. Av författarna ha 88 skrivit vardera ett bidrag och de övriga 34 svara för tillsammans 179 artiklar. Det är givet, att en årsboks redaktör gärna begagnar tillfället att låta egna artiklar och notiser inflyta i årsboken, utöver de regelbun­ det skrivna inledningsorden och berättelserna ex officio. Resultatet har blivit att 36 bidrag lämnats av redaktören. Särskilt ofta återkommande medarbetare sedan 1942 har varit Professor emeritus Gösta Bodman, som författat 16 artiklar, många av förhållandevis stort omfång, under den tid han varit knuten till Tekniska Museet. I elva årgångar har Direktör Gunnar Lindmark regelbundet sammanställt teknikhistoriska notiser och därigenom va­ rit en av de trognaste medarbetarna. Mellan åren 1931—1941 läm­ nade Fil. Dr Carl Sahlin sex större artiklar och fyra teknikhistoriska notiser. Museiassistent L. Way-Matthiesen har skrivit två artiklar och tio smärre meddelanden i årgångarna 1932—1947- Flitig medarbetare under senare år har varit Kamrerare Rune G:son Kjellander, som sammanställt åtta historiker över industriföre­ tag och med korta biografier dragit fram okända eller tidigare förbi­ sedda företagsledare. Arkivarie Einar Lauritzen har i sex artiklar behandlat filmhistoriska ämnen. Av medarbetarna ha tretton varit kvinnliga författare och fors­ kare, som ägnat studier åt ingeniörskonst och industrihistoria. De nämnda och övriga författare ha till yrket varit: universitets- och högskolelärare, civilingeniörer, bergsingeniörer, lärdomshistoriker och museimän. Två skönlitterära författare ha medverkat, Albert Engström (postumt) och Harry Martinson. 9  10 TORSTEN ALTHIN Som årsbokens redaktör under trettio år erinrar jag mig med tack­ samhet och glädje många diskussioner med författarna samt den väl­ vilja jag alltid mötts medy när jag begärt artiklar, till och med ibland tvingat fram sådana på alltför kort tid ur författarens synpunkt sett. Dagspressen liksom fackpressen har städse uppmärksammat årsboken med recensioner och därigenom bidragit till att kunskap om innehål­ let blivit spritt till andra än till dem som genom medlemskap i För­ eningen Tekniska Museet eller av annan anledning erhålla Ddedalus. Sedan 1931 har årsboken på ett förtjänstfullt sätt tryckts hos Nor­ disk Rotogravyr i den typografiska utformning, som Anders Billow med stort förutseende från början gav boken och som på den tiden helt skilde den från andra böcker av liknande slag, även därigenom att den levererades i bundet skick. De trettio årgångarna omfatta ca 4 200 sidor text, och Daedalus har utgått i sammanlagt ca 80 000 exemplar. Allt detta hade inte varit möjligt att genomföra om inte svenska industriföretag betraktat Daedalus som ett användbart an­ nonsorgan. Av de annonsörer, som voro med från början, medverka fortfarande hälften. Nya annonsörer ha tillkommit, en del ha haft ett uppehåll och återkommit, en del företag ha gått upp i andra före­ tag, varvid en annonsör fallit bort. Under trettio år har Daedalus kunnat utgivas och distribueras utan kostnader för Tekniska Museet. Varje årgång har sedan 1932 varit försedd med ett fortlöpande författarregister, vilket betydligt underlättat återfinnandet och cite­ randet av artiklar och notiser. Av registret i denna årgång framgår de olika områden av vetenskap, ingeniörskonst och industri som års­ böckernas innehåll överspänner. Någon långtidsplan för Dcedalus in­ nehåll har inte funnits. Redaktören har förvisso sökt författare och planerat år från år, men mången gång ha rena tillfälligheter spelat in, när artiklar funnits färdigskrivna lämpliga för årsbokens spalter. Daedalus går nu in i sitt fjärde decennium. Det är redaktörens för­ hoppning att utgivandet skall kunna fortsättas, ty Daedalus behövs som sammanhållande länk mellan Tekniska Museet och museets vän­ ner och intressenter och som ett forum för publicering av nya forskar- rön inom ingeniörskonstens, industriens och de exakta vetenskaper­ nas historia. TEKNISKA MUSEET UNDER ÅR 1959 Tekniska Museet år 1959 Beskyddare. Hedersledamöter. Styrelse. H. M. KONUNGEN Hedersledamöter av Stiftelsen Tekniska Museet: Ingeniör C. A. Hult Direktören Ekon. Dr Albin Johansson Styrelsen för Stiftelsen Tekniska Museet består av: en av Kungl. Maj:t utsedd representant, tre av respektive Ingeniörsvetenskapsaka- demien, Sveriges Industriförbund, Svenska Teknologföreningen och Svenska Uppfinnareföreningen utsedda representanter, Ingeniörsve- tenskapsakademiens verkst. direktör och museidirektören såsom själv­ skrivna ledamöter samt ytterligare högst fem av styrelsen valda per­ soner. Styrelsens ledamöter ha under 1959 varit: Kassaförvaltare. Revisorer. 12 Vid styrelsesammanträde den 1 december 1959 avgick General­ direktör Axel Gjöres som museistyrelsens ordförande. I tacksam er­ känsla av ordförandens stora insatser till Tekniska Museets fromma beslöt styrelsen att utse Generaldirektör Axel Gjöres till hedersleda­ mot av Stiftelsen Tekniska Museet. Till ny ordförande utsåg museistyrelsen nämnda dag Tekn. Dr Gunnar Sundblad. Kassaförvaltare har varit Kamrerare Gösta Bergh. Revisorer för räkenskapsåret 1958—59 ha varit Civilingeniör Rolf Steenhoff med Byrådirektör Gustaf Swedenborg som ersättare och Direktör Kurt Söderberg med Sekreterare Aug. Hessler som ersättare. Generaldirektören Fil. Dr Axel Gjöres (ordf.) Direktör Alex. Engblom (i:e vice ordf.) Direktör Hans Hylander (2:e vice ordf.) Civilingeniör A. B. C. Dahlberg Direktör Hugo Edström Civilingeniör Birger Kock Direktör Carl A. Jacobsson Hovrättsrådet Åke Martenius Fil. Dr Harald Nordenson Direktör Fredrik Schéle Generaldirektören Tekn. Dr Hå­ kan Sterky Fil. Dr Ragnar Söderquist Tekn. Dr M. Wallenberg Professor Edy Velander Civilingeniör K. A. Wessblad Professorn Tekn. Dr R. Woxén Civilingeniör Oskar Åkerman överingeniör Tord Ångström Kommerserådet S. E. österberg Museidirektören Fil. Dr T. Althin Budgetåret 1958/59 balanserade museets vinst- och förlusträkning Ekonomi. för den löpande driften med kronor 404 402: 20. För driftskostna­ dernas täckande har museet liksom förut helt måst lita till inkomster i form av anslag från industriföretag och från Föreningen Tekniska Museet samt av entréavgifter och publikationer. Den tjugonde årgången av bildkalendern IKARUS har utgivits. Som bidrag till museets allmänna verksamhet har Stockholms Bygg­ mästareförening överlämnat 3 000 kronor i samband med föreningens möte på museet. Cellulosaindustriens Stiftelse för teknisk och skoglig forskning samt utbildning har anslagit 10 000 kronor per år under tre år till förkovran och vård av museets nya skogliga avdelning. Som bidrag till tryckningen i Dcedalus 1959 av artikeln om Värnaby Bruk av Manne Ffofrén erhölls ett anslag från Humanistiska Fonden på 1 800 kronor samt för samma ändamål ett bidrag från Kapten Axel Mannerskantz, Värnanäs. Svenska Kemistsamfundet har skänkt en projektor för återgivning på långt projektionsavstånd av bilder i for­ mat 5X5 cm. För den välvilja och förståelse för museets arbeten, som på detta sätt visats och för den medverkan som under år 1959 i olika former lämnats från nedanstående företag och sammanslutningar, frambäres museistyrelsens tacksamhet. AB Addo, Malmö H. Albihns Patentbyrå AB Albin Motor, Kommanditbolag L. A. Larsson, Kristinehamn Alby Nya Kloratfabriks AB, Avesta Allmänna Svenska Elektriska AB Almedahl-Dalsjöfors AB, Göteborg Almqvist & Wiksells Boktryckeri AB, Uppsala AB Alpha, Sundbyberg J. R. Andersson & Co AB, Sundbyberg AB Äbjörn Andersson, Svedala Apotekarnes Mineralvattens AB AB Arboga Margarinfabrik AB Arboga Mekaniska Verkstad Askersundsverken AB AB Asser AB Atlas Copco AB Automobilpalatset AB Bahco Barnängens Tekniska Fabrikers AB AB Wilh. Becker AB Berglöfs Verkstäder, Kopparberg AB W. Dan Bergman, Södertälje E. A. Bergs Fabriks AB, Eskilstuna Bergvik och Ala AB, Söderhamn AB Betongindustri Billeruds AB, Säffle AB Billingsfors-Långed Björkå AB, Björkåbruk Björneborgs Jernverks AB AB Bofors Bolidens Gruv AB Boxholms AB AB Bröderna Envall, Fellingsbro AB Bröderna Hedlund AB Bröderna Kjellström Bultfabriks AB, Hallstahammar Bygg-Oleba, Olle Engkvist AB Byggnads AB Contractor 13 Tekniska Museet år 1959 Tekniska Museet år 1959 Byggnadsfirman Anders Diös, Uppsala Bäckhammars Bruk AB AB Arvid Böhlmarks Lampfabrik AB Calvert & Co, Göteborg AB A. F. Carlssons Skofabrik AB Cykelfabriken Fram, Uppsala AB Dannemora Gruvor Degerfors Järnverks AB AB de Lavals Ångturbin Dorch, Bäcksin & Co:s AB, Göteborg Dux Radio AB AB Ehrnberg & Sons Läderfabrik Elektriska AB John Österman Elektriska Svetsnings AB, Göteborg Elektrokemiska AB, Bohus AB Electrolux AB Emsfors Bruk Eriksbergs Mek. Verkstads AB Eskilstuna Bryggeri AB Eskilstuna Jernmanufaktur AB Fabriks AB Osmund, Uppsala Fagersta Bruks AB G. C. Faxe AB, Malmö AB Ferrolegeringar AB Figeholms Bruk AB Finnboda Varf Finnes AB, Lingbo Ford Motor Company AB Forsaströms Kraft AB, Åtvidaberg AB Forshammars Bergverk, Köping Forss AB, Köpmanholmen Fridafors Fabriks AB Färg AB International, Göteborg AB Galco AB Garphytte Bruk Gas- & Koksverkens Ekonomiska Förening u.p.a. General Motors Nordiska AB AB Gense, Eskilstuna Getinge Mek. Verkstads AB AB Glacéläderfabriken, Kävlinge Granit & Beton AB Grycksbo Pappersbruk AB Grytgöls Bruks AB 14 Guldsmedshytte AB AB Gullhögens Bruk, Skövde Gullspångs Elektrokemiska AB Gunnebo Bruks AB Gusums Bruk AB AB Götaverken Hallstahammars AB Tialmstads Järnvaru AB Halmstads Järnverks AB Hammarforsens Kraft AB, Sundsvall Hasselfors Bruks AB J. A. Hedberg & Co Industri AB AB Hedemora Verkstäder Hellefors Bruks AB Helsingborgs Gummifabriks AB Tretorn Hissmofors AB, Krokom Holmens Bruks och Fabriks AB AB Malcus Holmquist, Halmstad Husqvarna Vapenfabriks AB Hylte Bruks AB Häfla Bruks AB AB Hägglund & Söner, Örnsköldsvik AB Hässleholms Verkstäder Höganäs-Billesholms AB AB Höganäsarbeten AB Iföverken, Bromölla AB Iggesunds Bruk AB Imo-Industri Ingeniörsfirma Sven Carlson AB, Falun Jernkontoret AB C. E. Johansson, Eskilstuna Jonsereds Fabrikers AB Jönköpings Mek. Werkstads AB Kalkbränneri & Kalkstens AB Kalmar Verkstads AB Karlholms AB, Karlholmsbruk AB Karlstads Mek. Werkstad Katrinefors AB AB Klippans Finpappersbruk AB Klippans Läderfabrik AB Klosters Fabriker, Jönköping Knutsbro Kraft AB, Norrköping Birger Kock AB Kockums Jernverks AB, Kallinge Kockums Mek. Verkstads AB, Malmö Kohlswa Jernverks AB Kopparfors AB, Ockelbo Korsnäs AB, Gävle Kraft AB Gullspång-Munkfors Krångede AB AB Källe-Regulatorer, Säffle Köpings Mekaniska Verkstads AB AB Landelius & Björklund AB Landsverk, Landskrona Dr-Ing. Herbert Lickfett AB Liljeholmens Stearinfabriks AB Lilla Edets Pappersbruks AB Lindås Gjuteri- & Formfabriks AB AB Linköpings Elverk Linoleum AB Forshaga, Göteborg Ljusne-Woxna AB AB Lorentzen &Wettres Maskinaffär Lumalampan AB Lunds Bryggeri AB Luossavaara-Kiirunavaara AB Luxor Radio AB, Motala Mackmyra Sulfit AB AB Malmö Förenade Bryggerier Margarin AB Zenith, Malmö Marma-Långrörs AB, Söderhamn Mo och Domsjö AB Mora Bryggeri AB Morgårdshammars Mek. Verkstads AB Motala Ströms Kraft AB AB Motala Verkstad Munksjö AB, Jönköping AB Mälardalens Tegelbruk Nissaströms Bruks och Kraft AB Nitroglycerin AB, Gyttorp AB Nora Tändrörsfabrik Norbergs Grufförvaltning Nordisk Rotogravyr AB Nordiska Armaturfabrikerna AB Nordiska Kompaniet Nordiska Maskinfilt AB, Halmstad AB Nordiska Metallduksväveriet, Uppsala Nordiska Syrgasverken AB AB Nordströms Linbanor AB Norma Projektilfabrik, Åmotsfors Norrköpings Tidningar — Östergötlands Dagblad Norrmalms Livsmedels AB AB Nya Centralbryggeriet, Linköping Nya Murbruksfabrikens i Stockholm AB Nydqvist & Holm AB AB Nyhammars Bruk Nyköpings Bryggeri AB Nymanbolagen AB, Uppsala AB Odelberg & Olson AB Joh. Ohlssons Tekniska Fabrik Oppboga AB, Fellingsbro AB Original-Odhner, Göteborg AB Osram-Elektraverken Oxelösunds Järnverks AB AB Oxygenol AB Papyrus, Mölndal AB Pellerins Margarinfabrik AB Plåtmanufaktur AB Pripp & Lyckholm Ramnäs Bruks AB Riddarhytte AB AB Rosenblads Patenter E. A. Rosengrens AB, Göteborg AB Rubberfilm, Åmål Sala Maskinfabriks AB AB Saltsjöqvarn AB Sandwalls Ångbryggeri, Borås Sandvikens Jernverks AB AB Scania-Vabis, Södertälje Schullström & Sjöströms Fabriks AB See Fabriks AB, Sandviken AB Separator Carl Setterwall & Co AB AB Max Sievert, Sundbyberg Sieverts Kabelverk AB, Sundbyberg Singer Co Symaskins AB Skandinaviska Eternit AB, Lomma AB Skandinaviska Glödlampfabriken Skandinaviska Grafitindustri AB, Trollhättan Skandinaviska Jute- Spinneri & Väveri AB, Oskarström 15 Tekniska Museet år 1959 Tekniska Museet år 1959 Skofabriks AB Oscaria, Örebro Skyllbergs Bruks AB Skånska Cement AB AB Skånska Cementgjuteriet AB Slipmaterial-Naxos, Västervik AB Julius Slöör Smedjebackens Valsverks AB Spångsholms Bruks AB, Sya Aug. Stenman AB, Eskilstuna AB Alf Stigens Fabriker, Sandared AB Stjernfors-Ställdalen Stockholms Benmjölsfabriks AB Stockholms Bomullsspinneri & Väfveri AB AB Stockholms Bryggerier Stockholms Byggmästareförening Stockholms Galvaniseringsfabrik AB Stockholms Siporexfabrik AB Stockholms Superfosfat Fabriks AB Stora Kopparbergs Bergslags AB Stribergs Grufve AB AB Stridsberg & Biörck Strömma Bomulls Spinneri AB Ströms Bruks AB Ställbergsbolagen, Ludvika AB Surte Glasbruk AB Sveabryggerier, Filipstad AB Svensk Torvförädling, Sösdala Svenska Ackumulator AB Jungner Svenska Aeroplan AB, Linköping AB Svenska Aluminiumkompaniet Svenska AB Bromsregulator, Malmö Svenska Cellulosa AB Svenska Cementförsäljnings AB Cementa, Malmö Svenska Choklad och Konfektyrfabri- kantföreningen u.p.a. AB Svenska Elektromagneter, Åmal Svenska Esso AB AB Svenska Fläktfabriken Svenska AB Gasaccumulator AB Svenska Järnvägsverkstäderna Svenska Jästfabriks AB Svenska Kolsyrefabriken 16 AB Svenska Kullagerfabriken Svenska Limämnesfabriken AB AB Svenska Maskinverken AB Svenska Metallverken Svenska Motorborr AB Svenska Oljeslageri AB, Mölndal Svenska AB Philips AB Svenska Pressbyrån Svenska Rotor Maskiner AB Svenska Siemens AB Svenska Sockerfabriks AB, Malmö Svenska Stålpressnings AB, Olofström AB Svenska Telegrambyrån AB Svenska Tobaksmonopolet Svenska Turbin AB Ljungström AB Svenskt Exporttackjärn AB Svenskt Konstsilke, Borås AB Sveriges Förenade Konserv­ fabriker Sveriges Industriförbund AB Sveriges Litografiska Tryckerier Sydsvenska Kraft AB, Malmö Sydsvenska Läder & Remfabriks AB AB Sågbladsfabriken i Nora Södra Vätterns Kraft AB AB Tedeco Telefon AB L M Ericsson Torsviks Sågverks AB, Härnösand Trafik AB Grängesberg-Oxelösund Tuolluvaara Gruv AB Uddeholms AB AB Ulax, Motala Ulvsunda Gummifabriks AB AB Vadstena Mek. Verkstad AB Wahlén &: Block Wargöns AB AB Vattenbyggnadsbyrån Verkstads AB Mekano, Hälsingborg AB C. M. Wibergs Vagn- & Red- skapsfabrik, Ransta Tage Wiberg AB, Göteborg AB Wicanders Korkfabriker Wirsbo Bruks AB Viskafors Gummifabriks AB Viskans Kraft AB, Borås AB Vårgårda Armaturfabrik AB Vägförbättringar AB Värnamo Wellpappfabrik Västerviks Kraft AB Yngeredsfors Kraft AB AB Zander & Ingeström AB Åkerlund & Rausing, Lund AB Åkers Styckebruk Åskammars Bultfabriks AB Åtvidabergs Spårväxlar & Signal­ fabriks AB (Åssa) AB Åtvidabergs Industrier ödeborgs Bruks AB AB öfvergård & Co Örebro Pappersbruks AB Östersunds Elektriska AB Även under det senast gångna året har museet kunnat glädja sig åt en mängd gåvor av teknik-historiskt intressanta föremål. Här föl­ jer en kort beskrivning av nyförvärven till de tekniska områden mu­ seet företräder i sina samlingar. Till alla som på olika sätt medverkat vid samlingarnas tillväxt uttalas ett varmt tack, främst till givarna, vilkas adress angives, då den icke är Stockholm. Bland nyförvärven till museets avdelning för kraft- och transport­ teknik bör särskilt nämnas en fullt funktionsduglig miniatyrmodell av trippelcompound-sjöångmaskin med omkastning, vakuum- och snörsmörjning beräknad och gjord av givaren, Friherre Claes Fle­ ming, år 1938. Laborator T. Wilner har bl.a. bidragit med en av ho­ nom i tonåren med ytterst enkla medel byggd ångbåtsmodell av ur­ holkat trä med maskineriet jämte spritlampa uttagbart kopplat till propelleraxeln inombords över vattenlinjen. En encylindrig, tvåtakts utombordsmotor, »Norden», för bensin, tillverkad omkring år 1912 vid Kjellbergs Mekaniska Verkstad, Smedjebacken, och ännu i gott skick, har skänkts av Ingeniör Ragnar Emilson, Nacka. En trehjulig velociped av trä med trampvevdrivet framhjul och bakåtriktat pas- sagerarsäte, konstruerad och byggd i Hallsberg omkring år 1870 av Fabrikör Edvard Thermamius för familjens färd till gudstjänsterna i Kumla kyrka, har överlämnats av Arvika-Thermamius AB, Halls­ berg. En väl underhållen racercykel av märket Rambler modell 52 från år 1902, som tillhört Robert Westerberg, känd deltagare i loppet »Mälaren runt» kring sekelskiftet, och som använts av honom ännu år 1958, har överlämnats av hans efterlämnade maka, Fru Signe Westerberg. Föremåls­ samlingarna. Ett cykloidkullager tillverkat i Örebro av AB Bursells Cykloid- kullager, i verksamhet åren 1917—1923, har skänkts av Byrådirek­ tör A. Ekman. Direktör Hans Hylander har bidragit med ett av de första billåsen »Start-O-code» med automatiska kontakter för tänd­ spolen och signalhornet då dörren eller huven öppnas av den som 17 Tekniska Museet år 1959 Tekniska Museet år 1959 18 W:son Hartman. icke kan rätt markera det hemliga nyckeltalet på låsets siffertan- genter. Till museets samlingar av prover på metallernas framställning och bearbetning kan följande gåvor hänföras. Tackor av vitmetall »zin- quial», överlämnade av Gruvbolaget Vieille Montagne, Åmmeberg. En dragbänk för stål och andra metaller, använd vid Ahlberg & Ohlssons Instrumentfabrik i Stockholm sedan denna grundades år 1850, har nu överlämnats till museet jämte en fullständig uppsätt­ ning verktyg och prover på i dragbänken utförda detaljer till musik­ instrument. Två pennknivar, den ena utförd i Sheffield år 1844—1845 av C. V. Heljestrand, den andra sannolikt något senare och från Eskilstuna, har skänkts av Friherrinnan Elise Åkerhielm. Ett varmvalsat och ohärdat ramsågblad av bessemerstål från Sandviken och av den typ som år 1864 började göras vid Nyby Bruk, tillverkat tidigast 1868, har överlämnats från Sandvikens Jernverks AB genom Bergsingeniör P. Carlberg jämte analyser och utlåtande med fotografier. En stock- såg med valsat blad från omkring år 1900 har överlämnats av Herr E. Liden, Danderyd. En liten urna på fot, gjuten vid Ehrendahl, tro­ ligen på 1850-talet, har inköpts. Kanslirådet A. Lekander, Djursholm, har inköpt och till museet överlämnat tre gamla bordsknivar för de­ monstration av den knivputsningsmaskin, gjord på 1880-talet av Lantbruksdirektor C. Hultenberg, som han tidigare skänkt till mu­ seet. Ett par tyska promenadskridskor, »Jockey», från 1900-talets början tillhör en gåva av Fil. Dr A. Holmberg. Ett par krustadjärn på gemensamt, grenat skaft av rundjärn, är ett av bidragen från Kom­ mendörkaptenen Greve Edv. Hamilton, Lidingö. Arkivassistent E. Palmquist har bidragit med ett större polhemslås, tillverkat vid Stjernsunds manufakturverk och med år 1779 registrerad stämpel. Till museets elektrotekniska samlingar kan följande gåvor anmä­ las. Fyra elektriska glödlampor från 1880-talets början av engelsman­ nen Swan’s konstruktion, från Disponent W. Nisser, Korsnäs, en lik­ strömsmotor från sekelskiftet av Siemens-Schuckerts fabrikat, från Förrådsförvaltare G. Liljegren, Trollbäcken. En cykelbelysningsgene- rator av utländskt fabrikat från 1930-talet, av Laborator T. Wilner. Tre elrakapparater, »Philishave», för nätanslutning och av olika mo­ dell, av Fil. Dr A. Holmberg. Två engelska elektroniska belysnings- lampor för fotografi från år 1947 är en gåva av Hovfotograf S. Museets radiotekniska avdelning har under året fått flera tillskott. En av de första svenska radiogrammofonerna, en »Grandophon», tillverkad år 1927 av Elektriska AB Skandia, har skänkts av Eferr G. Schenström. En av framlidne Förste Reparatör A. Andersson i Vigg- byholm år 1932 byggd radiomottagare, även för ultrakortvåg, har enligt hans önskan överlämnats av hans maka, Fru Judith Andersson. En cylindrisk kristallmottagare av Telefunkens fabrikat från 1920- talets början har skänkts av Major U. Lindberg. En radiomottagare för batteridrift från Western Electric Co år 1924 jämte högtalare och ramantenn samt en högtalare från 1920-talets slut har överlämnats av överingeniör B. Elis sterbhus, Spånga. En tysk elektrodynamisk högtalare »Acuston» från år 1926 och en elektromagnetisk »Amp- lion» med tratt av fanér, tillverkad i mitten av 1920-talet av Marco- nÖs Wireless Telegraph Co, London, har skänkts av Elektrofirma Selektor. Ett metallelektronrör av Telefunkens fabrikat för oscilla­ tor och modulator i mottagare av fabrikaten Blaupunkt och Scantic från år 1940 har skänkts av Laborator T. Wilner. En instrumentering enligt finsk patenterad konstruktion och tillverkning, som troligen tillhört en i Ragunda sommaren 1956 nedfallen atmosfärsondballong har skänkts av Hemmansägare L. E. Ekström, Ragunda. Museets avdelning för instrument för ingeniörsarbeten har motta­ git flera gåvor. Den mest omfattande är en av framlidne Ingeniör Gustaf Jansson hopbragt större samling svenska och utländska ritin- strument, de flesta från 1800-talet men även äldre av nutida former och fabrikat, vilken nu enligt hans önskan ställts till museets förfo­ gande av hans efterlämnade maka, Fru Ruth Jansson, Södertälje. Tre ställbara krumcirkeltolkar för toleransmätning av stångjärn m.m. har skänkts av AB K. S. Bergling & Söner. En magnetometer enligt Ti- berg och en avvägningstub jämte tillbehör, båda av Fr. J. Bergs fab­ rikat omkring år 1900 har skänkts av Fru Elin Troberg. En anemo- meter, konstruerad och använd av Professor C. Curman vid balneo- logiska observationer under 1800-talets slut har överlämnats av f. Riksantikvarien S. Curman. En uppsats ortvikter om ett skålpund, krönt år 1826, har skänkts av Fil. Dr Ernst Herlin, Djursholm. En av Distriktslantmätare B. H. Lysell under 1800-talets slut konstruerad linjeflyttare med universalplanimeter av J. P. Ljungström har över­ lämnats av Stud. J. Folcker, Djursholm. Professor Otto Barth, Stocksund, har bidragit med ett stycke av en trädstam, funnen efter länsning av en under romartid bruten gruva 19 Tekniska Museet år 1959 Tekniska Museet år 1959 20 i Tyrolen och nu åldersbestämd till omkring år 1080 f.Kr. genom prov på stammens urborrade kärna enligt C 14-metoden. Två tyska specialmätningsinstrument har överlämnats av Byrå­ direktör A. Ekman. Två elektroskop jämte tillbehör för radioaktivi- tetsmätning från åren 1925 och 1932, använda av Direktör Edvard Fredriksson, har skänkts av Kamrer A. Fredriksson. En äldre gasglöd- Ijuslampa för mikroskopi har överlämnats av Stockholms Högskola. En fransk teleskopisk teaterkikare från 1880-talet är en gåva av Re­ visor E. Rosencrantz. Av bidragen till avdelningen för foto och film märkes främst två kameror, den ena för våtplåtar, utförd på 1860-talet av den då unge Ernst Nisser, den andra en »Pocket Kodak» för rullfilm, inköpt av honom år 1896, nu överlämnade av Disponent W. Nisser, Korsnäs. Med. Dr W. Kock har lämnat en bälgkamera från 1890-talet med universalaplanat från C. P. Goertz och en äldre sådan med objektiv enligt C. G. V. Carleman, vilka tillhört Tandläkare Gustaf Larsson. En klappkamera »Record» för plåtar och planfilm och med rullja- lusislutare har skänkts av Fil. Dr A. Holmberg. En filmprojektor »Pathé-Kok» för 28 mm bred eldsäker film enligt Pathé Freres system år 1911 har överlämnats av Instrumentmakare Olle Johansson. Film­ historiska samlingarna har deponerat en filmkamera från år 1912, tillverkad av H. Ernemann A.G. Avdelningen för ljudreproduktion har ökats med flera värdefulla föremål. En amerikansk pianola-tillsats, »Apollo», från 1890-talet för automatisk pneumatisk pianospelning och ett femtiotal notrullar har skänkts av Herr Teddy Falkman. En amerikansk golvgrammo­ fon »Victoria Credenza» från omkring år 1918, som dåtida diskofi­ ler ansåg prestera högsta ljudkvalitet, har skänkts av Herr R. Bern- ström. En fonograf, »Graphophon», från 1900-talets början och ovanligt ljudstark har jämte många ljudrullar skänkts av Fru Anna- Stina Bergström, Filipstad. Herr A. Södergren har överlämnat en tysk grammofonskiva, »Triton», av lackerad papp, med foto av flyg­ planet Do X, dess konstruktör och befäl samt med inspelat anförande av chefspiloten vid dess hemfärd från Sydamerika till Tyskland år 1932. Filmhistoriska Samlingarna har deponerat 11 grammofonski­ vor för synkroniserad ljudreproduktion för film. Museets avdelning för praktisk matematik har tillförts ett femtio­ tal räknestickor för skilda ändamål och av olika ålder, fabrikat och utförande, vilka använts vid demonstration och skyltning och nu överlämnats av Frans Svanström & Co Pappershandels AB genom Herr G. Nilsson. Två additionsmaskiner enligt patent för Ph. Gott- schalk år 1889 och med olika kapacitet ingår i en större gåva från Ahlberg & Ohlssons Instrumentfabriksaktiebolag, som tillverkade sådana maskiner för uppfinnarens räkning. En tysk brevkopiepress av stålplåtar med hävstångstryckverkan, från 1880-talet av F. Soeneckens fabrikat och såld av Svanström & Co, Stockholm, har skänkts av Direktör H. Magnuson, Eskilstuna. En tysk maskin för linjegravyr, använd sedan år 1907 för gravyr av landton i tryckplåtar för sjökort, har, jämte ett sjökort nr 29, Stock­ holms Skärgård, överlämnats av Kungl. Sjöfartsstyrelsens Sjökarte- byrå, som dessutom deponerat motsvarande med maskinen graverade koppartryckplåt. Av särskilt värde för den svenska cellulosateknikens historia är ett stort kärl, »Woulfe’s Bottle», av syrafast lergods, som tillhört appara­ turen vid Bergviks gamla sulfitfabrik vid 1870-talets mitt, då Carl Daniel Ekman där utarbetade sulfitmetoden, samt tre delar av rör­ ledningar av asfaltdränkt papp, använda vid syraberedning i fabri­ kens laboratorium. Föremålen har överlämnats av Civilingeniör G. Spaak, Bergvik. En samling prover på olika metoder för framställning av »Unica» vulkanfiber och på därav framställda föremål och detaljer för elekt­ riska, mekaniska och andra speciella ändamål har överlämnats av Katrinefors AB, Mariestad, innan denna tillverkning nedlades. Pro­ ver på rostskyddspapper »Rasco VP 1» av tre kvaliteter, tillverkat av AB Rasco, Malmö, sedan år 1952, har skänkts av Professor J. Tandberg. Två skyttlar för pappersfiltvävstolar har överlämnats av Schullström & Sjöströms Fabriks AB, Högsjö. En kokapparat från 1870-talet med förgasningsbrännare, för foto­ gen eller andra flytande bränslen, enligt patent för C. östlund har skänkts av f. Riksantikvarien S. Curman. En flyttbar hänglampa från 1890-talet, med falltank för mineral­ oljor och med förgasningsbrännare, särskilt lämplig för blysmältning vid rörarbeten, har skänkts av Firma L. Bovo & Son, Solna. En kryddmortel av kolmårdsmarmor är ett av bidragen från Kommen­ dörkaptenen Greve Edv. Hamilton, Lidingö. Förrådsförvaltare G. Liljegren, Trollbäcken, har även bidragit med en ställbar nothyvel från sekelskiftet, såld av Firma Axel Sifvert, Stockholm. Fru Emy Holmgren, Göteborg, har låtit museet överta en av hen- 21 Tekniska Museet år 1959 Tekniska Museet år 1959 Ritningsarkivet. Arkiv och boksamlingar. nes framlidne make, Järnvägstjänsteman Waldemar Holmgren, kon­ struerad modell, med ritningar och skisser, till ett slags magnetisk re­ gulator. En skonåtlingsmaskin, »Patent elastique», av tyskt fabrikat omkring år 1880, har inköpts. En rakapparat »Rolls Razor» från år 1928 med mekanism i fodralet för bladets slipning och strigling har skänkts av Förste Taxeringsrevisor L. Mellbin. Professorskan Ebba Hult de Geer har överlämnat en tillväxtborr- kärna, fästad på montageribba enligt hennes år 1950 patenterade metod. Herr H. Jansson har skänkt ett större porträttalbum »Det nutida Sverige» från 1900-talets början. Ett för museet särskilt välkommet nyförvärv är de belöningsme- daljer och ordenstecken, som tilldelats John Ericsson och efter hans bortgång bevarats genom tre led kvinnliga ättlingar till hans mång­ årige vän C. Delamater i New York. Denna förnämliga samling har donerats av Mr. och Mrs. Algot Nelson, New York, vilka inköpt samlingen från den sista ägarinnan för att därmed rädda den till Sve­ rige. Samma givare har även skänkt ett daguerrotypporträtt av John Ericssons maka Amelia Byam. Till museets stora arkiv av konstruktionsritningar har gåvor läm­ nats av Kungl. Biblioteket, Kungl. Tekniska Högskolans institution för förbränningsmotorteknik och institution för elektroteknik, Tele­ fon AB L. M. Ericsson, Industrihistoriska Samlingarna, Göteborg, Fru Ellen Hogner-Björkman och Agronom G. Laquist. Museets arkiv och boksamling har under 1959 mottagit gåvor av följande personer och institutioner: Fil. Dr Eric Ambjörn, Göteborg, Herr Algot Arnberg, Johanneshov, ASEA, Västerås, Revisor Å. Barck-Berkén, Bergbau-Museum, Bochum, Civilingeniör Ivar Ber- genstråhle, överbibliotekarie Carl Björkbom, Danmarks Tekniske Museum, Kammarrättsrådet Gustaf de Laval, Kungl. Domänstyrel­ sen, Civilingeniör S. Edblad, Nyköping, Byrådirektör A. Ekman, Överingeniör Bernhard Elis sterbhus, Spånga, Englebert Gummi AB, Eskilstuna Stads Museer, Direktör A. Feichtinger, AB E. Fleron, Malmö, Forsners AB, Kamrer A. Fredriksson, Firma Elof Hansson, Göteborg, Holmens Bruks och Fabriks AB, Norrköping, AB Iföver- ken, Bromölla, Injector-Hesselman AB, AB C. E. Johansson, Eskils­ tuna, AB Kanthal, Hallstahammar, Dr R. W. Kobel, Civilingeniör Birger Kock, Redaktör K. Hilding Källén, Hedlandet, Civilingeniör Orvar Laquist, Bromma, Herr Leif Magnus, Göteborg, AB Maskin- 22 affären Stieltjes, Civilingeniör Kurt Månsson, Bruksdisponent Wil­ liam Nisser, Korsnäs, Nitroglycerin AB, Gyttorp, Nordiska Museets bibliotek, Direktör L. Norström, Saltsjöbaden, AB Johan Ohlssons Tekn. Fabrik, Bromma, Direktör Oscar Oleman, Julius Olséns Lito­ grafiska Anstalt, Leg. läkare Kuno Quarnå, Rydboholms AB, A/S Saevareid Karton- & Papfabrik, Alvoen, Civilingeniör John-Henry Sager, Sandvikens Jernverks AB, Schullström & Sjöströms Fabriks AB, Fiögsjö, Ingeniör Carl Skånberg, Sjökapten Sam Svensson, Sve­ riges Industriförbund, Kungl. Tekniska Högskolan, Telefon AB L. M. Ericsson, Kungl. Vattenfallsstyrelsen, Direktör Sixten Wohlfahrt, Domnarvet, Friherrinnan Elise Äkerhielm. Museet mottager löpande nummer av svenska tekniska och indu­ striella tidskrifter i utbyte mot årsboken Diedalus. På motsvarande sätt erhållas årsböcker från svenska och utländska museer och arkiv. De flesta industriföretag sända sina personaltidskrifter, vilka museet med glädje mottager och bevarar. Samtliga hittills tryckta svenska patent finnas i museet tack vare donation av Industriell Teknik Industritidningen Norden, som också successivt kompletterar samlingen allteftersom nya patent utkomma. Under arbetsåret har det av museet år 1927 uppförda magasinet av korrugerad plåt inom Stockholms Frihamns område utrymts och sålts. I samband härmed har med museistyrelsens medgivande vissa dupletter, defekta föremål och äldre utställningsmateriel utrangerats och ett antal på sin tid av museet räddade föremål deponerats hos de industriföretag, som skänkt desamma och som numera ordnat egna företagsmuseer. övriga föremål ha överförts till museets magasinsut- rymmen i norra flygelbyggnaden och till B-hallen på museets tomt. En genomgång och delvis omordning av samtliga magasin har påbör­ jats och beräknas vara avslutad under år 1960. När dispositionen av den i museibyggnaden för permanenta ut­ ställningar befintliga golvytan lades upp, reserverades redan från bör­ jan ca 200 kvadratmeter i byggnadens fjärde våning för skogen och dess produkter. Efter många års förberedelser kunde avdelningen skog, trä, cellulosa och papper visas för första gången vid Sveriges Industriförbunds Industrikväll på museet den 7 april 1959. Den stora hallen har genom monterarrangemang delats upp i mindre enheter och i salens centrum har ordnats ett auditorium med ca 3 5 sittplatser på bänkar av bokträ. Härigenom har vunnits att en demonstratör kan kring sig samla en studiegrupp och förevisa bland annat de tre stora Magasin. Tekniska Museet år 1959 Ny avdelning. 23 Tekniska Museet år 1959 metoderna för cellulosaframställning och dessas historia. På så sätt har utställningssalen direkt kombinerats med en föreläsningssal där även automatiskt visas färgbilder från cellulosaindustrierna. Någon nämnvärd nyanskaffning av historiska eller nutida föremål har inte behövt göras, då museet redan tidigare i stort sett ägde erforderligt utställningsmaterial. Anordningarna för att på bästa sätt framvisa detta material har tillverkats, huvudsakligen med museets egen arbets­ kraft och med för tillfället engagerade medhjälpare. Konstnärlig råd­ givare har som alltid förut i museet varit Konstnären Jerk Werkmäs- ter, som också utfört en större väggdekoration. Artisten Fritz Fors­ lund, som arbetat på museet under nära tjugo år, utförde i denna av­ delning sitt sista arbete. Avdelningens uppläggning avviker från gängse sätt att visa skogen och dess produkter. De väsentliga linjerna i utställningen är den tek­ nologiska och den historiska. Under det halvår avdelningen varit öp­ pen för allmänheten har det visat sig att besökarna livligt uppskatta arrangemangen och få ett starkt intryck även av den roll skogen och dess produkter sedan länge spelar i vårt lands näringsliv. En stor at­ traktion är att den av AB Karlstads Mekaniska Werkstad år 1912 förfärdigade detaljrika modellen av en pappersmaskin kan höjas och sänkas till lagom betraktarhöjd. Denna anordning har på initiativ av Civilingeniör Plans PPylander specialkonstruerats, byggts och ställts till museets förfogande av Aktiebolaget IMO-Industri, AB Zander & Ingeström och AB Mekanprodukter. En modell av en cellulosamolekyl har under Laborator T. Wilners ledning tillverkats på museets verkstad. Statens Etnografiska Museum har till Tekniska Museet utlånat det äldsta kända papperet från år 250 e.Kr., funnet av Sven Piedin år 1901 i östturkestan. Riksarkivet har ställt till museets förfogande det enda bevarade provet på papper enbart tillverkat av sågspån år 1751 vid östanå pappersbruk, san­ nolikt det äldsta i sitt slag. Avdelningens anordnande har ekonomiskt möjliggjorts genom an­ slag dels av prisutjämningsavgiftsmedel beviljade genom Kungl. Pian- delsdepartementet samt från Svenska Cellulosaföreningen, Svenska Pappersbruksföreningen, Svenska Trävaruexportföreningen och Korsnäs Aktiebolag. Gåvor i form av föremål, material m.m. ha läm­ nats av: Kungl. Djurgårdens Förvaltning, Gusums Bruks AB, PPol- mens Bruks och Fabriks AB, AB Iggesunds Bruk, AB IMO-Industri, 24 Jonsereds AB, AB Karlstads Mekaniska Werkstad, Ljusne-Woxna fekmska Museets nyöppnade avdelning för skog, trä, cellulosa och papper. Hal­ len är en kombination av permanent utställningssal och föreläsningssal. Modeller av liggmila och tjärdal samt den sällsynta boken av E. Waller om »Ko­ larekonsten», tryckt 1746. En del av Automobilbistoriska klubbens automobiler den jo juni 1959, som transporterade deltagarna i ICOM International Committee for museums of Science and tecbnology Conference från Tekniska Museet till Stockholms Cen­ tralstation för vidare befordran per historiskt tågsätt fran Järnvägsmuseum, dra­ get av det år i8$6 i Manchester tillverkade loket »Prins August» med Lokmäs­ tare A. Schelin och Lokbiträdet R. Edberg (t.h.) som lokförare.  AB, AB Mekanprodukter, Mo och Domsjö AB, Skånska Ättikfabri- ken AB, Svenska Ackumulator AB Jungner, Svenska Cellulosa AB, Viskafors Gummifabriks AB, AB Zander & Ingeström. Tekn. Dr Gunnar Sundblad har på mångahanda sätt aktivt med­ verkat till arbetets genomförande och de erforderliga medlens anskaf­ fande. I detaljfrågor ha många experter konsulterats bland vilka må nämnas: Professor Holger Erdtman, Docenten Erik Rennerfelt, Pro­ fessor Bengt Lindberg, Professor Börje Steenberg, Professor Lennart Stockman, Tekn. Dr Carl Olof Gabrielson. Samtidigt med att denna nya avdelning färdigställts kunde den i fjärde våningen ävenledes belägna avdelningen för textilmaskiner ånyo göras tillgänglig för allmänheten, sedan den genomgått en reno­ vering. Nytillskottet till textilavdelningen är en av Alingsås Bomulls- väfveri AB skänkt Northropvävstol. Den 7 april 1959 samlades ca 400 personer till en Industrikväll på museet, utgörande avslutningen på Sveriges Industriförbunds årsmöte under ordförandeskap av Disponent Håkan Abenius. Efter ett kort anförande av Statsministern i museets maskinhall höll Tekn. Dr Gun­ nar Sundblad ett tal om skog, trä, cellulosa och papper (tryckt i Dx- dalus 1959) varefter följde gemensam måltid i museets minneshäll samt visning av den skogliga avdelningen, som här ovan omnämnts. Följande sammanslutningar ha i museets lokaler avhållit konferen­ ser, i flera fall med specialutställningar: Svenska Teknologföreningen, Svenska Uppfinnareföreningen, Medicinhistoriska Museets Vänner, Automobilhistoriska Klubben, Ingeniörsvetenskapsakademien, Färg- och Lacktekniska Föreningen, Sveriges Mekanförbund, IVA:s Trans- portforskningskommission, Svenska Pappers- och Cellulosaingeniörs- föreningens Seniormedlemmar, Cykel- och Mopedfrämjandet, Stock- holms-Fera, Standardiseringskommissionen, Radiotekniska Sällska­ pet, Stockholms Byggmästareförening, Svenska Kemistsamfundet. Av internationella kongresser helt eller delvis förlagda till museet må nämnas: Session of the Committee for Museums of Science and Technology of the International Council of Museums (ICOM) i an­ slutning till ICOM 5th General Conference (ICOM 559) i Stockholm den 1—8 juli; en internationell kongress i september för filmhistoriska samlingar och arkiv (Federation Internationale des Archives du Film) under värdskap av Filmhistoriska Samlingarna; en internationell de­ signerkonferens jämte utställning ordnad av Föreningen Svenska In­ dustridesigner. Utställningar och sammankomster. Tekniska Museet år 1959 27 Tekniska Museet år 1959 I samband med den nämnda museimannakonferensen för tekniska museer under ordförandeskap av Tekniska Museets direktör företogs en exkursion med historiska bilar, ägda och förda av medlemmar av Automobilhistoriska Klubben, från museet till Centralstationen, där deltagarna embarkerade järnvägsvagnar, dragna av det hundraåriga lokomotivet »Prins August» för en färd till Sundbyberg och ett senare besök på Järnvägsmuseets avdelning bl.a. i Tomteboda. Detta mycket uppskattade arrangemang möjliggjordes genom tillmötesgående av Generaldirektör Erik Upmark, Kungl. Järnvägsstyrelsen, och genom intresserat arbete av Järnvägsmuseums dåvarande chef A. G. Nydell. I egenskap av ordförande i den svenska nationella kommittén av ICOM har museidirektören fungerat som ordförande i organisations­ kommittén för ICOM ’59 och även som konferensens ordförande. Konferensdeltagarna besökte Tekniska Museet, dit även en del film­ förevisningar och kollegiala sammankomster förlagts. Efter erbjudande av Tjeckoslovakiens ambassadör i Sverige, Dr Jaroslav Elavelka, ordnades i samarbete med Filmhistoriska Sam­ lingarna i museets lokaler under tiden den 23 oktober till 8 november den ambulerande utställning av J. Trnkas dockor, scenerier, skisser och teckningar, som skildrar tillkomsten av hans konstnärligt och tekniskt högtstående filmer. Utställningen »Dockor och film» blev mycket uppmärksammad i dags- och fackpressen och besöktes av över 5 000 personer. I samband med utställningen visades några av Trnkas bästa filmer. Åtvidabergs Industrier har disponerat lokaler i museet dels för en skrivmaskinskurs, dels för en Säljskola. Automobilhistoriska Klubben visade söndagen den 2 5 oktober en av klubben ägd och av två av dess medlemmar förtjänstfullt restaurerad brandkårsbil »Magirus». Under den årligen återkommande skollovsveckan ägde tävlingar rum i museet i stort sett efter samma program som följs under de se­ naste åren. Ett viktigt och årligen återkommande evenemang är de i samarbete med Svenska Kemistsamfundet avhållna Berzeliusdagarna för ca 100 läroverkselever i de högsta ringarna. Under den 2 och 3 januari höllos följande föredrag. Professor J. Arvid Eledvall: Kemi och arkeologi; Docent Ingvar Lindqvist: Kemisk bindning och fysikaliska egenska­ per; Direktör K.-E. Flinck: Konservindustrien, en syntes av jordbruk och teknik; Docent Magnus Matell: Hur man gör vatten våtare — 28 syntetiska ytaktiva ämnen; Professor Lennart Stockman: Trä, ett ke- miskt råmaterial; Direktör David Isaksson: Biokemi, teknik och me­ dicin. Laborator T. Wilner medverkade med demonstrationer och experiment. Studiebesök gjordes vid Svenska Träforskningsinstitutet och Kungl. Tekniska Högskolan. H. M. Konungen behagade åhöra förmiddagsföreläsningarna den 2 januari. Förutom ett stort antal demonstrationer och föredrag hållna inom museet har museidirektören medverkat i radio och hållit föredrag i olika tekniska och andra föreningar. Han har även medverkat vid utformningen av den på initiativ av Sveriges Allmänna Exportför­ ening, i samband med den svenska presentationen i Holland ordnade utställningen »Idee en Resultaat» i Rotterdam och därvid hållit in- ledningsanförandet, när utställningen högtidligt öppnades av H.K. H. Prins Bertil den 6 oktober. Detta anförande återges på annan plats i denna årgång av DaHalus. I museets Atomarium har föreläsningar och demonstrationer hållits av Laborator T. Wilner i samma utsträckning som under föregående år. Kurser i atom- och kärnfysik för folkskolelärare och läroverkslä- rare har även ordnats under förvaltningsåret. Verksamheten vid Atomariet har bekostats med anslag från Wenner-Grenska Sam­ fundet. Den 29 oktober hade Svenska Teknologföreningen för sina med­ lemmar med familjer ordnat en »Wasa-kväll» på Tekniska Museet, varvid över 800 personer åhörde föredrag av Professor Sten Karling, Kommendör Edward Clason och Förste Byråingeniör Anders Fran­ zén om bärgningen av regalskeppet Wasa och i samband därmed stå­ ende spörsmål. I stor utsträckning har utländska museimän från tekniska och and­ ra museer besökt Sverige för att studera Tekniska Museet och ofta under lång tid vistats vid museet. Under 1959 har 942 grupper under ledning besett museet, från folk­ skolor, läroverk, folkhögskolor, tekniska läroanstalter samt yrkes- och lärlingsskolor, militära skolor, klubbar och föreningar. Museets permanenta avdelningar ha under året besetts av 60 482 personer. Besökssiffran är något lägre än under 1958, vilket torde bero på att besökarantalet sjönk under den sällsynt varma sommaren 1959 och att de tidigare vanliga skolresorna med buss från landsorten väsent­ ligt minskat i antal i dessa privatbilismens tider. Vid museet ha arbetat: T. Althin som museidirektör; L. Way-Mat- thiesen som samlare, forskare och registrator för föremålssamlingarna Studiebesök. Besöksfrekvens. Tekniska Museet år 1959 Personal. 29 Tekniska Museet år 1959 30 och ritningsarkivet med G. Liljegren som medhjälpare för föremålens vård och som förrådsförvaltare; G. Bodman som museilektor och tek- nikhistorisk forskare; T. Wilner som laborator och föreläsare; B. Eng- man som verkmästare med H. Helander som medhjälpare på verk­ staden; Fru I. Danielsson som kassörska och bokförerska; Fru B. Ry- dell som föreståndarens sekreterare; E. Palmquist som arkivassistent, tillika registrator för fotonegativ; Fröken A. Lundstedt och Fru A. Engman som telefonister och som biträden vid maskinskrivning; Fru M. Fernsten som kassörska vid huvudentrén; A. Larsson, C. W. Carls­ son och A. Högberg som museivakter; S. Lindecrantz som eldare; O. Ekberg som fotograf; D. Landelius som bokbindare. Museets perso­ nalrestaurang har skötts av Fru B. Callius. Som studieinspektor har fungerat Fil. Dr Ernst Herlin. Artisten Fritz Forslund, som i mer än tjugo år arbetat på museet som dekoratör under Konstnären Jerk Werkmästers ledning och som även utfört mångahanda andra arbeten på ett förtjänstfullt sätt, av­ led den 17 september 1959. Under året ha arbetat som arkivarbetare J. A. Broomé från den 4/5, O. Th. Carlsson, J. Hanikat, Fru S. Johnsson till den 30/6, Fru S. Kimberg, T. Mård, P. Möller samt Fröken G. Toksvig från den 17/8. Stockholm den 31 december 1959. Torsten Althin FÖRENINGEN TEKNISKA MUSEET UNDER ÅR 1959 Föreningens verksamhet år 1959 Styrelse. Föreningens Tekniska Museet styrelse har under år 1959 utgjorts av: Ordförande: Tekn. Dr Gunnar Sundblad Vice ordförande: Kommerserådet S. E. österberg Styrelsens ledamöter: Museidirektören Fil. Dr Torsten Althin Direktör Björn Edström Civilingeniör Sven A. Hansson Fil. Dr Ernst Herlin Direktören Ekon. Dr Albin Johansson Ingeniör Selim Karlebo Civilingeniör Einar Lagrelius Direktören Dr Techn. Ragnar Liljeblad Direktör E. David Lindblom Fil. Dr Sven Rydberg Fil. Dr Alvar Silow Disponent Sten Simonsson Ingeniör Nils Sköldberg Direktören Dr Hilding Törnebohm Direktör Bo Westerberg Civilingeniör Torsten Wilner Professor Torsten R. Åström Sekreterare och Skattmästare: Civilingeniör Sven A. Hansson Revisorer: Kamrerare Gösta Bergh Revisor Harry Sjöåker Revisorssuppleanter: Civilingeniör Axel Härlin Revisor Joel Nandorf 32 Föreningens årsmöte under ordförandeskap av Tekn. Dr Gunnar Sundblad hölls den 25 februari. Vid stadgeenliga val omvaldes de styrelseledamöter, revisorer och revisorssuppleanter som voro i tur att avgå med undantag av Ingeniör Håkan Hörnell, som är bosatt utomlands, samt nyvaldes Fil. Dr Sven Rydberg. Vid årsmötet hölls föredrag av Förste Bibliotekarien Fil. lic. Sten G. Lindberg över ämnet »Kepler, Newton och Lunik». Museidirektö­ ren höll ett minnestal över järnverksbyggaren och uppfinnaren C. G. Wittenström. En replik av den porträttmedaljong över C. G. Witten- ström, som finns uppsatt i Domnarfvets Jernverk, överlämnades från Stora Kopparbergs Bergslags AB genom Direktör Sixten Wohlfahrt. Föredraget och minnestalet äro publicerade i Dsedalus 1959. Föreningens medlemmar bereddes tillfälle att vid höstmötet den 2 november se »Dockor och Film», en utställning av den tjeckiske konstnären och filmförfattaren J. Trnkas dockfigurer för filminspel­ ning. Samtidigt visades en av Trnkas filmer. Med en nykonstruerad apparat visade Laborator T. Wilner »Spel med ljus och färger». Föreningens medlemmar, som alla ha fritt tillträde till museet, ha varit inbjudna till de inom museet under året anordnade tillfälliga utställningarna. Av föreningens medlemmar ha under året 20 avgått ur föreningen på grund av åldersskäl, 28 avlidit samt 10 tillkommit. Medlemsanta­ let var vid årsskiftet: Årligen betalande 765 Ständiga medlemmar 73 Korporativa medlemmar 61 Korporativa medlemmar äro: Bergshandteringens Vänner, Jern- kontoret, Järnverksföreningen, Konfektionsindustriföreningen, Kö­ ping-Arboga Tekniska Förening, Lapplands Tekniska Förening, Lä­ kemedelsindustriföreningen, Mellersta och Norra Sveriges Ångpanne- förening, Norrköpings Polytekniska Förening, Sancte örjens Gille, Skånska Ingeniörsklubben, Snickerifabrikernas Riksförbund, Stock­ holms Byggmästareförening, Stockholms Stads Hantverksförening, Sundsvalls Tekniska Förening, Svenska Betongföreningen, Svenska Boktryckareföreningen, Svenska Bryggareföreningen, Svenska Bygg­ nadsentreprenörföreningen, Svenska Choklad- och Konfektyrfabri- kantföreningen u.p.a., Svenska Elverksföreningen, Svenska Garveri- Verksamhet. Föreningens verksamhet år 1959 Medlemmar. 33 Föreningens verksamhet år 1959 34 idkareforeningen, Svenska Gasverksföreningen, Svenska Gruvför­ eningen, Svenska Industritjänstemannaförbundet, Svenska Kommu- nal-Tekniska Föreningen, Svenska Konsulterande Ingeniörers För­ ening, Svenska Lådfabrikanternas Förening, Svenska Pappers- & Cel- lulosaingeniörsföreningen, Svenska Pappersbruksföreningen, Svenska Plastföreningen, Svenska Radioindustriföreningen, Svenska Skofabri­ kantföreningen, Svenska Teknologföreningen, Svenska Uppfinnare­ föreningen, Svenska Vattenkraftföreningen, Svenska Värme- och Sa- nitetstekniska Föreningen, Svenska Yllefabrikantföreningen, Svenska Ylleindustriföreningen, Sveriges Allmänna Exportförening, Sveriges Automobilindustriförening, Sveriges Elektroindustriförening, Sveriges Färgfabrikanters Förening, Sveriges Industriförbund, Sveriges Kemis­ ka Industrikontor, Sveriges Mekanförbund, Sveriges Smides & Meka­ niska Verkstäders Riksförbund, Sveriges Tegelindustriförening, Sve­ riges Textilindustriförbund, Sveriges Vattenfabrikanters Riksför­ bund, Södra Dalarnes Tekniska Förening, Tekniska Förbundet i Borås, Tekniska Föreningen i Eskilstuna, Tekniska Föreningen i Gävle, Tekniska Föreningen i Jönköping, Tekniska Föreningen i Västerås, Tekniska Läroverkens Ingeniörsförbund, Textilrådet, Trä­ industriens Branschorganisation Tibo, Örebro Ingeniörsklubb, Ös­ tergötlands Tekniska Förening i Linköping. Föreningen Tekniska Museet har under året till museet kunnat överlämna 17 500 kronor. Stockholm den 31 december 1959. Sven A. Hansson FILMHISTORISKA SAMLINGARNA UNDER ÅR 1959 Filmhistoriska Samlingarna Styrelse. Ekonomi. Filmvisningar. Någon förändring i styrelsens sammansättning har icke inträffat un­ der året, varför hänvisas till berättelsen i D^edalus 1959. Samlingarnas verksamhet har liksom tidigare möjliggjorts genom anslag, dels från Sveriges Biografägareförbund och Filmägarnas Kon­ trollförening u.p.a., dels från Holger och Thyra Lauritzens stiftelse för främjande av filmhistorisk verksamhet. Vissa filmer ha kunnat anskaffas tack vare bidrag från Sveriges Förenade Filmstudios, och en filmvisningsserie har anordnats med utnyttjande av garantibelopp som för ändamålet ställts till förfogande av Stockholms stad. Sagda serie, som ägde rum den 7 mars till den 3 maj, omfattade 8 filmer och var den femtonde i ordningen. Den nedgång i deltagar­ antalet som börjat göra sig märkbar redan under år 1958 blev tyvärr nu så stor, att styrelsen för Filmhistoriska Samlingarna icke ansåg sig kunna anordna ytterligare serier med mindre det av Stockholms stad lämnade garantibeloppet höjdes. I avvaktan på att nya förhandlingar härom upptogos med myndigheterna beslöts att under höstsäsongen ej anordna någon ny serie på Regina. I i5:e serien visades följande filmer: »42:a gatan» (1932—33) av Lloyd Bacon, »Den mystiska kvinnan» (1928) av Fred Niblo, »Hyck­ laren» (1925) av F. W. Murnau, »La tour de Nesle» (1954) av Abel Gance, »Berg-Ejvind och hans hustru» (1917) av Victor Sjöström, »Efter den gäckande skuggan» (1936) av W. S. Van Dyke, »Broken Blossoms» (1919) av D. W. Griffith och »En moder» (1926) av V. Pudovkin. Som författare till de tryckta inledningarna anlitades Fil. lic. Bengt Idestam-Almquist, Redaktör Gunnar Oldin, Fil. mag. Rune Waldekranz, Regissör Gösta Werner samt Samlingarnas föreståndare. Vid pianot återfanns som vanligt Herr Julius Jacobsen. Av filmerna härrörde två vardera från Cinémathéque Fran^aise, Paris, National Film Archive, London, Ceskoslovensky Filmovy Ar- chiv, Prag, och Samlingarnas eget arkiv. Utlåning av film, såväl till utländska arkiv som till filmstudios inom landet, har under året pågått i ungefär samma omfattning som under år 1958. Ett éo-tal filmer ha sålunda varit föremål för utlå­ ning, varvid inkluderats 8 filmer som tillfälligt inlånats från utländska filmarkiv. En utställning benämnd »Dockor och film» anordnades i samarbete med Tjeckoslovakiska Statsfilmen i Tekniska Museet under tiden den 36 23 oktober till den 8 november. Angående denna utställning hänvisas till museets egen berättelse. Under tiden den 20—27 september pågick på Tekniska Museet den 15 :e kongressen i FIAF (Federation Internationale des Archives du Film), för vilken Filmhistoriska Samlingarna detta år fungerade som värd. Ett 40-tal personer representerande inte mindre än 26 länder och 29 arkiv deltogo. Det var Federationens största kongress under dess 21-åriga tillvaro. Kongressens högtidliga invigning ägde rum på Röda Kvarn inför en representativ publik av inbjudna från film- och biograffacket. Sedan Filmhistoriska Samlingarnas ordförande Fil. lic. Carl Anders Dymling hälsat kongressdeltagarna välkomna och Fede­ rationens president Jerzy Toeplitz hållit ett anförande, vari han bl.a. underströk FIAF:s viktiga roll i det internationella kultursamarbetet, visades ett unikt filmprogram omfattande några av klenoderna i det svenska filmarkivet ävensom den för internationellt bruk av Svensk Filmindustri sammanställda klippfilmen om de svenska stumfilms- klassikerna. Vid valet av ny styrelse i FIAF utsågs Samlingarnas före­ ståndare ånyo till skattmästare. För genomförandet av kongressen hade Samlingarna beviljats ett anslag från Kungl. Maj:t, och Stockholms stad anordnade en mottag­ ning på Stadshuset för samtliga deltagare. Även det svenska filmfac­ ket lämnade Samlingarna sitt stöd, så att de representationsplikter vilka följa med en internationell kongress kunde uppfyllas. Till en utställning om svensk film i Locarno vid den internationella filmfestivalen därstädes under juli månad hade Filmhistoriska Sam­ lingarna utlånat ett stort bildmaterial till sin schweiziska kollega, Cinémathéque Suisse, vilken stod som utställningens anordnare. Gåvor i form av film, föremål och arkivalier har Samlingarna un­ der år 1959 fått mottaga från följande personer, bolag och institu­ tioner: Direktör Sven Andersson, Filmchef Ingvar Bredberg, Direktör Vilhelm Bryde, Fru Aina Cederstrand, Redaktör Gösta Erkell, Regis­ sör Per Gunvall, Redaktör Mikael Katz, Disponent Per-Olof Lind­ qvist, Herr M. G. Livada, Redaktör Johannes Röhr, Fru Cecilia Shaw, Civilingeniör Ludwig Traugott, samtliga Stockholm, och Re­ gissör Johan Falck, Göteborg, AB Anglo-Film, Columbia Film AB, AB Fox Film, Italienska Kulturinstitutet, AB Metro-Goldwyn-Ma- yer, Svenska AB Nordisk Tonefilm, Film AB Paramount, Rank Film Distributörs of Sweden AB, Rosenbergs Filmbyrå AB, AB Sunlight, AB Svea Film, Svenska Institutet, AB Svensk Filmindustri, Sveriges Kongress. Filmhistoriska Samlingarna Gåvor, depositioner, byten. 37 FiImhistoriska Samlingarna Resor. Personal. Radio, AB Tellusfilm, AB United Artists, Universal Film AB, War­ ner Bros. Film AB och AB Wivefilm, samtliga Stockholm. Som deposition ha filmer överlämnats av AB Metro-Goldwyn- Mayer. Genom byten med utländska filmarkiv har Samlingarna bl.a. för­ värvat en unik men dock ej fullständig kopia av Stillers »Sången om den eldröda blomman», »Nanook, köldens son» av Robert Flaherty och »Clownen» med Gösta Ekman. Såväl genom byten som inköp har Samlingarnas innehav av litte­ ratur och bilder avsevärt tillväxt. Samlingarnas föreståndare har i egenskap av skattmästare i FIAF företagit två resor till Paris för att delta i styrelsemöten. Vidare har han representerat Sverige vid det första nordiska mötet med filmar­ kiv, vilket avhölls den 27—29 maj i Oslo. Anställda vid Filmhistoriska Samlingarna ha liksom tidigare varit Arkivarie Einar Lauritzen som föreståndare och Redaktör Gunnar Lundquist och Herr Olle Rosberg som medhjälpare. Stockholm den 31 december 1959. Einar Lauritzen. 38 DEN KOSMISKA TEKNIKEN Fil. Dr Tord Halls artikel har varit publicerad i Svenska Dagbladet den 5 januari 1960 och återges här med tid­ ningens och författarens medgivande. Tord Hall Den kosmiska tekniken Vi känner inte namnen på de genier, som uppfann hjulet, häv­ stången, skruven, vattenpasset och många andra gamla och nyttiga ting, som ingår i vår mest självklara vardagserfarenhet. Men det måste ha varit praktiska män, som en hård verklighet mer eller mind­ re tvingade till uppfinnarmöda, eller också måste det ha varit mycket lättjefulla (och ännu mera praktiska) män, som gärna låg och drog sig på skinnfällarna, medan de nya maskinerna tillsammans med djur, slavar och hustrur arbetade i deras ställe. Vid sidan av dessa de första ingenjörerna fanns det också personer med mera abstrakt läggning, som trots denna belastning inte blev ut­ rotade innan de blivit könsmogna: t.ex. stenålderns främste matema­ tiker i Norden, Karilas, som räddade sitt liv genom att räkna Ura- Kaipas stenyxor, 83 stycken, ett problem som då ansågs olösligt. Tillsammans med ingenjörerna är det denna grupp av teoretiker som skapat vår tids tekniska civilisation. Det är inte min avsikt att här försöka göra en överblick av teknikens utveckling. Jag vill endast nämna två avgörande punkter. Under den alldeles övervägande delen — säkert mer än 99 procent — av tiden har utvecklingen förlöpt yt­ terligt långsamt. För 100—200 år sedan steg kurvan plötsligt i höj­ den tack vare ångmaskinen och den »första industriella revolutio­ nen». Men denna stigning är ändock blygsam jämförd med den näs­ tan vertikala rusning som kurvan uppvisat under 1900-talet. Om orsakerna till dessa plötsliga språng har det skrivits många och tjocka verk, som knappast gjort oss klokare än förut. Vi kan dock konsta­ tera att kurvan följer samma lagar som gäller t.ex. för levande cellers tillväxt eller atombombers explosion: det är en kedjereaktion där de återhållsamma faktorerna just nu är små eller inga. Matematikern beskriver sådana händelseförlopp med s.k. exponentialfunktioner: medan tiden växer i aritmetisk serie växer tekniken i geometrisk se­ rie, i analogi med talen 1, 2, 3, 4, 5, 6 och 2, 4, 8, 16, 32, 64 . . . Vi kan inte se någon gräns för denna utveckling — jag förutsätter här fredliga förhållanden, hur bemängda med kallt krig de än må vara. Man kan visserligen tänka sig en stabilisering på en viss nivå, så att alla samhällen blir statiska i stil med världssamhället i Fiuxleys »Brave New World». Till denna punkt återkommer jag senare. I debatten om människans och människovärdets plats i atom-plast- 40 sputnik-robotåldern m.m. är det inte svårt att finna argument mot tekniken. Jag skall inte nämna mer än ett par av dessa. Det finns hos varje människa — i varje fall från början — en undermedveten mot­ vilja mot maskiner och robotar, som inte bara alstras av rädslan för eventuell arbetslöshet. Jag syftar här inte på tröskverk, bilar, telefo­ ner, elektriska lampor, televisionsapparater och andra underverk, som vi numer i de flesta fall lärt oss att acceptera med självklarhet fast vi inte begriper ett dugg av hur de fungerar — utan på de moderna kommunikationsmaskinerna. Vi har sökt förmänskliga dem genom att tala om »elektronhjärnor», »minne» o.s.v., men kvar står ett dun­ kelt intryck av omänsklighet. Vi blir skrämda av deras enorma räkne- förmåga eller deras sätt att ensamma kontrollera driften av ett olje­ raffinaderi och vi glömmer lätt att allt vad de gör, gör de på order av en mänsklig hjärna. Dessutom känner vi ju inte gränsen mellan »levande» och »död» materia, och när vi ser robotarnas arbetspresta­ tioner, som så förkrossande överglänser våra egna, kan vi gripas av misstanken att vi själva endast är en sorts enklare robotar, fast vi har en känsla av att vi i grund och botten är någonting helt annat. Tekniken stärker standardiseringen och likriktningen. Fabrikernas massproduktion överöser oss med lika bilar, lika radio- eller televi­ sionsapparater, lika kläder, lika mat, lika bostäder, lika tankar eller lika ord, ord, ord utan tankar. Våra dagars människotyp är troligen mycket mindre nyanserad och originell än den för 100 år sedan. Det verkar som om man i de länder, där tekniken dominerar, står inför ett statistiskt genomsnitt, med beteendemönstret instansat på ett hål­ kort i ett register, och inte inför en mänsklig individ med alla dess oberäkneliga möjligheter. Härtill kommer att tekniken gynnar och själv tycks alstra alla for­ mer av byråkratisering och central organisation. De moderna räkne­ maskinerna, insatta i affärslivet eller statsförvaltningen, samlar alla avgöranden på ett fåtal händer. Detsamma gäller propagandan, vare sig det är fråga om skokräm eller politiska idéer, för att inte tala om maktkoncentrationen med robotstyrda vätebomber som yttersta ar­ gument. Såväl fysiskt som psykiskt — och i det senare fallet t.o.m. via vårt undermedvetna jag — löper vi risken att i långt högre grad än tidigare styras av ett fåtal maktlystna män, gentemot vilka t.ex. de grekiska tyrannerna ter sig som jovialiska byhövdingar. Kort sagt: tekniken gynnar diktaturen. Till teknikens förtjänster hör emellertid att den till hela sitt väsen är internationell. En bilmotor, en televisionsapparat eller ett jetplan 41 Den kosmiska tekniken Den kosmiska tekniken 42 känner inte några nationella fördomar och favoriserar inte några spe­ ciella ideologier. Maskinerna tjänar med samma oberördhet männi­ skan i alla hennes uppenbarelseformer. Det är nonsens att påstå att tekniken är ond — eller god — ty den är intetdera. Allt beror på hur vi själva använder detta vårt hittills bästa hjälpmedel till internatio­ nell samverkan. Förut i denna artikel har jag nämnt möjligheten att den tekniska utvecklingen skulle avstanna, så att vi hamnar i ett (evigt) statiskt sluttillstånd. Detta verkar av flera skäl osannolikt. Givetvis kan kur­ van under vissa tidsperioder stiga mer eller mindre brant, men i det långa loppet kommer den inte att stagnera eller sjunka, såvida vi inte genom ett telluriskt krig slungas tillbaka till stenåldersnivån eller lägre. Just nu finns inga som helst tecken på avmattning. Tvärtom. För första gången i mänsklighetens kända historia har tekniken brutit sig loss från jorden. Den har genom experimenten med satelliter och månraketer och genom den moderna astronomien blivit en kosmisk teknik. Vad detta innebär kan vi ännu knappast ana. Tekniken har alltså fått en ny dimension, vilket i grund och botten endast är ett nytt uttryck för dess expansiva väsen. Samtidigt är detta nya steg det mest betydelsefulla som tagits i den tekniska utveck­ lingens historia. Oerhörda perspektiv har plötsligt öppnats: på kor­ tare sikt mot resor i vårt planetsystem; på längre sikt mot mångfal­ digt förbättrade möjligheter till kommunikation med andra planet­ system och de varelser som eventuellt kan dväljas där. Den kände amerikanske astronomen Shapley har efter kyliga statistiska beräk­ ningar, baserade på alla nu tillgängliga kosmiska och biokemiska fakta, kommit fram till att det av oss i dag observerbara universum bör innehålla »hundra miljoner planeter med förhållanden som möj­ liggör livets uppkomst och fortbestånd. Detta antal är ett minimum.» Den moderna astronomien har genomfört en oblodig revolution av vår världsbild, som är minst lika betydelsefull som den koperni- kanska. Solen är en högst ordinär stjärna med otaliga likar. Den lig­ ger i utkanten av Vintergatan, som själv endast är en mycket vanlig galax bland hundratals miljoner andra. Den antropocentriska världs­ uppfattningen är stendöd, fast den på grund av idéernas tröghetslag säkert kommer att i sitt petrifierade tillstånd spöka länge i debatten om människan och hennes betydelse i universum. Kanske är det i sista minuten som vi nu tack vare teknikens se­ naste kraftutveckling har brutit oss ur vår telluriska isolering och kommit i kontakt med kosmiska sammanhang. Det nuvarande spän- ningstillståndet på jorden torde sannolikt förr eller senare resultera i en civilisationsförintande urladdning. Tekniken, som fått bära en stor del av ansvaret för denna högspänning, kan, förutom det dödliga alternativet, även lämna den fredliga lösningen. Kraftutvecklingen måste riktas, inte mot jorden, utan mot kosmos. Utforskandet av pla­ netsystemet är en internationell uppgift som bör lösas i samförstånd mellan alla jordens stater. Visserligen är jag inte så naiv, att jag tror att en diktator blir paci­ fist efter en veckas semester på månen. Men jag tror att en serie lyck­ ligt genomförda månresor—helst reguljär turisttrafik, så att så många som möjligt med egna ögon får skåda det kosmiska perspektivet — kan förändra vårt synsätt på de jordiska maktproblemen, som då kommer att reduceras till sina universella proportioner av strid mel­ lan två myrstackar om en stig genom gräset. När majoriteten av mänskligheten får sina ögon ackommoderade till det kosmiska per­ spektivet blir det omöjligt för ett fåtal personer, trots kontrollen av propaganda- och maktmedlen, att vidmakthålla det nuvarande av hat och maktgalenskap förgiftade tillståndet. Jag är fullt medveten om att även denna synpunkt kanske är naiv. Men ingen kan förneka att tekniken nu erbjuder en fullständigt ny lösning. Hur stor sannolikheten för dess lyckliga genomförande är, vet ingen, och ingen kan därför säga att den är lika med noll. Jag tror att sannolikheten är större än noll — och jag tror inte på några lös­ ningar inom jordens egna gränser, som tekniken redan överskridit i sin blinda expansion. Mänskligheten har nått sin historias ödespunkt: Vi har att välja mellan att gå under eller stiga mot stjärnorna. De människor som lättast kommer att anpassa sig efter den nya situationen är givetvis teknikerna — även om de inte är just raket­ ingenjörer eller astronomer. Det finns en gammal motsättning mellan »naturvetare» och »humanister», och de senare ser kanske sina redan förut vacklande positioner än mera hotade. Jag har aldrig insett att denna motsättning skulle vara fundamental eller definitiv; skillnaden mellan en kvantmekaniker och en kirurg är knappast större än skill­ naden mellan en klassisk arkeolog och en litteraturhistorisk stilfors­ kare; ingendera av dessa personer torde förstå mycket av den andres visdom, men alla har ändå sitt mänskliga sanningssökande gemensamt. Den telluriska humanismen — med sina rötter i en tid då det ovan­ nämnda motsatsförhållandet inte existerade — bör självklart kunna 43 Den kosmiska tekniken Den kosmiska tekniken 44 vidgas och förnyas till en kosmisk humanism. Men då måste den kasta överbord de fördomar som dröjer kvar sedan den tid då jorden — och mera speciellt Hellas — ansågs som världsalltets medelpunkt. Humanismens mest angelägna uppgift — att slå vakt om individens värde — är universell och bör inte förändras av en utvidgning mot t.ex. hypotetiska varelser i fjärran stjärnsystem. SF-litteraturen, vet- sagan, begår här ofta en grov psykologisk försyndelse genom att förutsätta att vi nödvändigtvis måste slåss ute i rymden precis som vi slåss på jorden. Här dyker återigen den antropocentriska synpunk­ ten upp: vi tror att hela universum sysslar med samma galna strider som vi alltid sysslat med. Om sålunda humanismen inte borde ha några svårigheter att över­ föras i ett kosmiskt perspektiv, ligger det förmodligen annorlunda till i fråga om religionen, som i varje fall officiellt är fastlåst i ett för jor­ den mer än tillräckligt antal dogmsystem, vart och ett hållet som ofelbart av sina övertygade anhängare. För att ställa problemet på sin skolastiska spets: Dog Jesus på korset även för varelserna i Andro- medagalaxen? (Det närmast till hands liggande exemplet.) Katolska kyrkan har, kanske på grund av sitt ödesdigra misstag beträffande Galilei, tagit upp sådana frågor, och en avancerad falang där lär re­ dan ha inmutat hela universum, även den del som ännu ingen jordisk astronom har sett på sina plåtar. Men det är inte på detta antropocentriska sätt som människan skall söka kontakt med universum och dess outgrundliga lagar. Då kommer vi för alltid att lämnas utanför de kosmiska sammanhangen. — Det finns en annan, mera ödmjuk inställning, representerad av sådana fromma och av kosmisk religiositet genomströmmade andar som Spi- noza och Einstein. MATERIENS BYGGSTENAR Svenska bidrag till upptäckten av grundämnena Omarbetat radioföredrag hållet den 7 november 1959. Torsten Althin Materiens byggstenar 46 jag säger att en viss herr Johansson är världsmästare i tungvikt, så vet förmodligen alla vem jag menar. Men om jag säger, att en viss herr Nilson år 1879 upptäckte det sällsyntaste av alla grundämnen som finns i jorden, nämligen skandium, så vore det för mycket be­ gärt, om man visste vilken herr Nilson jag avser. Det är väl endast ett fåtal specialister som gör det. För övrigt visste hans egen tid gans­ ka lite om honom och hans upptäckt. Den betaltes inte med miljoner och slogs inte upp på tidningarnas första sidor med jätterubriker som en boxningsseger och belönades inte med pris av något slag. Jag skall inte gå in på vad som menas med kemiska grundämnen eller på atom- och kärnfysik, utan endast göra ett försök att över­ siktligt redogöra för svenskarnas roll vid upptäckten av grundämnen och berikandet av våra kunskaper om materiens hemlighetsfulla byggstenar. Det är i första hand upptäckter som gjorts för rätt länge sedan och som gjorts med i våra ögon otroligt enkla hjälpmedel. En vers, som författades 1818 och som beskriver arbetet på laboratoriet hos dåtidens främste svenska kemist, Jöns Jacob Berzelius, lyder så­ lunda: Hör mortelns hårda stöt lik aftonklockan klämtar, En rivstens hesa ton ledsagar hennes sång. Ack, riv. Ja, riv och pulverisera, Till provet vi behöva mera. Nu sållas, tvättas allt. På filtrum massan gjutes. Man fäller, tittar, ler och kokar om varann. Så enkelt kanske det ändå inte var med mortlar, retorter, biåsrör och att slabba med kemikalier. Det behövdes skarp iakttagelseför­ måga, förmåga att göra kombinationer, det behövdes kunskaper och förmåga att tänka logiskt och intuitivt för att komma till resultat. Och sist men inte minst fordrades det då liksom i dag kemistens för­ nämsta instrument — hans goda näsa med uppövat luktsinne. Samme amatörskald som nyss citerades, Carl Palmstedt1, skrev en annan vers. Det var den gången han förärade sin käre vän Berzelius en nattmössa i julklapp. Plan säger så här: Carl Palmstedt, 1785—1870, tekniker, lärjunge och medhjälpare till Berzelius, organi­ satör och föreståndare för Chalmerska Slöjdskolan i Göteborg. En tänkares huvud är svettigt ibland Ja, hett som en sjudande gryta! Ty ofta han förer systemer iland som gammaldags meningar bryta! Kemien kallades på den tiden den ädla kokkonsten och det var främst kemister och mineraloger som gjorde upptäckterna och just »förde systemer iland», som ingen ville riktigt tro på och som det tog tid att få erkända. Men resultatet av deras arbete dra vi nytta av idag, vi känner till materiens byggstenar bättre än förut och vi ha fått dem ordnade i ett system. Vi ha fått kännedom om en mängd nya grundämnen, som användas i det dagliga livet utan att man närmare tänker på det. De hundra åren som löpte från i stort sett 1750 till 1850 kan kallas för en de stora upptäckternas tid inom naturvetenskaperna, inte minst i vårt land. Förutom nya upptäckter tillkom hos oss något som tycks vara typiskt svenskt. Man försökte bringa reda och ordning i pre­ misserna genom att finna ut olika system. Det brukar sägas att Gud skapade, men Carl von Linné ordnade växternas värld. Med lika stor rättighet kan man säga att Magnus von Bromell och senare Axel Fredrik Cronstedt åstadkom reda och ordning inom mineralogien och att Berzelius gjorde detsamma inom kemien. Visserligen ha deras system måst modifieras under årens lopp, men de ha varit grundläggande för det systematiska betraktelsesättet. När Sveriges politiska stormaktsvälde tog en ände med förskräc­ kelse efter Carl XII:s död borde, kan man tycka, den intellektuella aktiviteten ha lamslagits eller åtminstone haft en kärv jordmån. Det blev inte alls så. I stället kan man tala om »det svenska undret» för att använda en aktuell term. Man kan helt enkelt peka på en forsk­ ningens storhetstid. Under mer än ett sekel arbetade här hemma en rad astronomer, geologer, mineraloger, botanister, kemister, fysiker och andra naturvetare framgångsrikt. Mer än ett dussin av dem har för alltid skrivit sina namn i de naturvetenskapliga upptäckternas histo­ ria. De arbetade ingalunda isolerade i en fattig nordlig bygd i ett land med liten befolkning, utan uppehöll intima och förvånansvärt snabba förbindelser med lärda män och forskningscentra i det övriga Euro­ pa. Svenskarna blev i mångt och mycket orakel, som tillfrågades i kvistiga fall, och som i sin tur generöst distribuerade resultaten av sin forskarmöda genom samtal, brev och publikationer och icke minst 47 Materiens byggstenar Materiens byggstenar 48 offentliggjorts. därigenom, att till dem drog ett pilgrimståg av unga studerande, lik­ som dåtidens lärdaste kolleger från de stora kulturländerna. Gränserna var öppna och glädjen och stoltheten över nya upptäck­ ter och arbetsresultat ville man gärna dela med sig. Man kan förres­ ten finna en direkt motsvarighet till vad som är särskilt aktuellt i dag, nämligen forskarnas team work. Mycket blev känt och publicerat, men ibland hände att så inte blev fallet, och jag skall här stanna vid ett sådant. Carl Wilhelm Scheele, den tillbakadragne och ytterst flitige apo­ tekaren i Uppsala och senare i Köping, den främste kemiske forska­ ren på sin tid, hade 1771 upptäckt en ny gas, vitriolluft eller eldluft, på tyska kallad »Feuerluft». Det var syre och han hade studerat egenskaperna hos denna gas. Detta blev dock inte publicerat på någ­ ra år och under tiden hann engelsmannen Priestly komma fram till samma resultat och dessutom att publicera detta. Alltsedan dess, det vill säga 1770-talet, har det då och då blossat upp en strid om vem som skall anses vara syrets upptäcktare, till dess att helt nyligen en artikel av Uno Boklund publicerades i Lärdomshistoriska Sällskapets årsbok Lychnos med klara bevis för Scheeles prioritet. Det kunde ske tack vare fyndet och tolkningen av ett på franska avfattat manu­ skript till ett brev från Scheele till dåtidens främste franske kemist — Lavoisier. Så att nu kan vi sätta Scheeles namn i kombination med syrets upptäckt. Vi är då inne på vad som menas med att verkligen ha upptäckt ett nytt grundämne, en materiens byggsten. Här är det nästan detsam­ ma som med uppfinningar. Vem kom med den första idén, vem var den förste som fick prioritet genom patent, vem var den förste som bragte en ny sak till praktisk användning och nådde ett riktigt resul­ tat? Detta är mången gång ytterst svårt att avgöra, och var och en håller på sin grynvälling. Många ord har ödats på den saken liksom på prioriteten till upptäckten av grundämnen. För att få något grepp om de svenska insatserna vid upptäckten av grundämnen kan man ställa upp följande villkor: 1. grundämnet skall experimentellt ha framställts i ren form, eller 2. grundämnets existens skall ha påvisats genom att det framställts i någon definierad kemisk förening, fast det inte kunnat fram­ ställas i rent tillstånd, 3. upptäckten skall helst genom föredrag, brev eller tryckalster ha Innan jag med utgångspunkt från dess villkor går igenom de svens­ ka insatserna under de senaste 250 åren, skall vi göra ett långt hopp tillbaka i tiden till det gamla Roms glanstid. En förnäm romersk patricier kunde i de stora offentliga baden njuta av byggnadernas underbara alabastergolv, av porfyrvaser, mar­ mortrappor och fantastiska mosaiktak — men där fanns inte en enda förnicklad eller förkromad tappkran för vatten, eftersom de viktiga metallerna nickel och krom var okända. Bland romarens konstnärligt högtstående bägare, andra husgeråd och smycken av guld och silver fanns inte ett enda föremål av platina. Även om en romersk härska­ re gjorde aldrig så många härjningståg till främmande land, kunde han inte hemföra ens den minsta bit aluminium. Den stoltaste romare var jordbunden. Han kände inte till de lätta metallerna eller de lätta gaserna väte och helium, som kunde möjliggöra byggandet av en far­ kost för färder i luften, den äldsta av människans tekniska drömmar. Även om Roms gator var belagda med den slätaste och finaste lavabeläggning kunde stadsborna inte färdas på natten utan att ha en lampa i sin hand eller vandra fram i fackelbärarnas sken. Att för­ vandla natten till dag blev möjligt först i vår tid sedan glödlampan med dess tråd av metallerna tantal eller volfram och lysämnesröret med ädelgasen neon kunnat fabriceras. Detta skedde långt senare än när dessa metaller och denna gas först upptäcktes och inrangerades bland grundämnena. Grundämnet klor, ursprungligen mest använt för blekning, an­ vänds nu bl.a. som bakteriedödare och därmed renare av vatten. Så­ dant har man inte känt till så länge. Jod för att desinficera sår med saknades förr och var ännu långt fram under 1800-talet okänt som skyddsmedel. Detta allt nämnt endast som några få exempel. Vad kände man då till för några hundra år sedan? Under alkemisternas tid (de var ofta skickliga kemister och sysslade med mycket annat än att förgäves göra guld) kände man till 13 av de 83 grundämnen, som vi nu vet ingår i jordskorpan, när man undantar sönderfallsprodukter av ra­ dioaktiva element såsom radium, polonium och radon. Av de 70 återstående, således 83 minus 13, har ett dussintal svenskar på olika sätt bidragit till att upptäcka 27 stycken, d.v.s. ungefär 40 °/o. Detta om vi fortfarande hålla oss till de grundämnen som finns i jord­ skorpan och atmosfären och bortser från de radioaktiva sönderfalls- produkterna. 49 Materiens byggstenar Materiens byggstenar 50 Så har vi Lars Fredrik Nilson, som jag började med att nämna. Se vi på hela skalan av grundämnen sådana de nu är numrerade och hittills kända från nummer i väte till nummer 102 nobelium, blir resultatet, att svenskarna varit med om att upptäcka 30 av dessa 102, således ungefär 30 °/o. En förvisso vacker siffra, som inte överträffas av något annat lands forskare. Jag skall nu räkna upp dessa grund­ ämnen och nämna svenska forskares namn som på ett eller annat sätt är knutna till upptäckten av grundämnen och därvid hålla i minnet de villkor som ovan nämndes för bedömningen av deras insatser. Främst på listan vill jag då sätta Carl Wilhelm Scheele. Förutom allt sitt övriga forskningsarbete har han verksamt bidragit till upp­ täckten av syre, kväve, fluor, klor, mangan, molybden, barium och volfram. Detta ger till resultat att han sysslat med inte mindre än 8 grundämnen, men hans namn är internationellt sett endast direkt knutet till två, nämligen syre och kväve. Man kan säga att Scheele var den store vägröjaren för andra som fullbordade det verk han påbörjat. Ingen kemist har gjort så många viktiga och oftast banbry­ tande rön som Scheele, trots att han arbetade med ytterst enkla in­ strument och redskap för sina experiment i apoteken i Uppsala och Köping. På motsvarande sätt kan man anse att Torbern Bergman under 1700-talets mitt förberedde marken för upptäckten av mangan, ko­ bolt, nickel, volfram och molybden, dock utan att han står som upp­ täckare av något enda grundämne, märkligt nog. Inte mindre än 7 grundämnen hör direkt ihop med Jacob Berzelius och kunna anses vara upptäckta av honom. Det är: kisel, kalcium, selen, zirkonium, barium, cerium (tillsammans med Wilhelm Hising- er), och torium, alla upptäckta under de första trettio åren av 18oo­ talet. Åren omkring 1840 upptäckte Carl Gustaf Mosander yttrium, lantan, terbium och erbium, d.v.s. 4 av de sällsynta lätta jordarts- metallerna. Så följer svenska forskarnamn, som är bundna till ett eller två grundämnen. Per Cleve med holmium och tulium 1879 (holmium uppkallat ef­ ter det latiniserade namnet på Stockholm). ]. A. Arfwedson, upptäckare av litium (1817). Han sysslade ock­ så mycket med urans föreningar, men lyckades inte isolera grund­ ämnet uran, som är bränslet i nutidens atomreaktorer. Lärjunge till Berzelius och professor i kemi i Uppsala, skicklig kemist och experimentator lyckades han 1879 få fram grundämnet skan- dium efter ett systematiskt sökande. Det var nämligen så att tio år tidigare hade den ryske forskaren Mendelejeff kommit fram med det som kallas periodiska systemet för grundämnena och därvid förut­ sagt, att ett grundämne med just skandiums egenskaper skulle finnas — och så blev det Nilson förunnat att få fram detta element. Nästa namn på listan är Nils Gabriel Sefström med vanadin (1831), Johan Gottlieb Gahn med mangan (1774), Georg Brandt med kobolt (1737). Så har vi den framstående minaralogen Carl Fredrik Cronstedt, upptäckaren av nickel (1751), den för nutida metallindustri så bety­ delsefulla metallen som vi ha svårt att tänka oss att vara utan. Sin upptäckt gjorde Cronstedt 29 år gammal, men den ignorerades och förnekades av hans samtid. Cronstedt dog 1765 och först 1776 be­ kräftade Torbern Bergman riktigheten av Cronstedts upptäckt. Jag nämnde att Scheele varit inne på molybden. Den förste som framställde molybden i metallisk form var emellertid Peter Jacob Hjelm år 1781. Grundämnet tantal med nummer 73 i det periodiska systemet upp­ täcktes redan 1802 av Anders Gustaf Ekeberg. Tantal fick ingen an­ vändning förrän nästan jämnt hundra år senare, då metallen tantal liksom molybden användes som glödtråd i elektriska glödlampor. På samma sätt var det i stort sett också med selens upptäckt — som jag nämnde av Berzelius. Först långt in på detta århundrade har selen blivit en viktig ingrediens i dagligen använda apparater, t.ex. i foto­ celler, vilket beror på selens märkliga elektriska egenskaper. Detta är bara två exempel på att det tar lång tid från fastställandet av ett grundämnes existens till dess att grundämnet kommer in i ingenjörs­ konst, teknik och industri. Detsamma kan också sägas om vissa av de i naturen förekommande radioaktiva grundämnena. Först i vår tid ha deras egenskaper gjort dem efterfrågade och användbara inom atomreaktortekniken och inom kärnfysikalisk, medicinsk och annan forskning. Ju längre fram man kom under 1800-talet på grundämnenas stege från nummer 1 väte och uppemot nummer 92 uran, ju svårare blev det att påvisa grundämnen, som man visste borde existera. Det be­ hövdes en alltmer raffinerad och dyrbar apparatur för att komma till rätta med problemen. Efter 1879 finns inget svenskt namn på 51 Materiens byggstenar Materiens byggstenar 52 listan förrän på 1950-talet. En forskargrupp vid det av Manne Sieg- bahn ledda Nobelinstitutet för experimentell fysik vid Vetenskaps­ akademien var då nära att bli först med upptäckten av nr 100 fer- mium, men en amerikansk grupp kom före. En annan forskargrupp vid samma institut har i sitt arbete år 1957 kommit till resultat, vilka tolkats som det väntade kortlivade grundämnet 102. Detta har till Alfred Nobels ära får namnet nobelium. Jag nämner ur denna fors­ kargrupp namnen Atterling, Forsling, Holm och Åström och med dem är vi framme i nutiden. Här bör inte förbigås två svenska medborgare fast deras forskar- bragder på detta område gjordes innan de vunno svenskt medborgar­ skap. Det är George de Hevesy, som 1923 var med om att upptäcka nummer 72 hafnium och Lise Meitner, som medverkade 1917, då man fann nummer 91 protaktinium. Sammanfattningsvis kan sägas att det rör sig om 13 svenska fors­ kare under 1700- och 1800-talen, två naturaliserade svenskar och en svensk forskargrupp under 1900-talet. Dessa ha upptäckt eller bidragit till att upptäcka 30 grundämnen av 102 hittills möjliga. Jag är fullt medveten om, att några av dessa upptäckter kan diskuteras, men även om så bleve, att en eller annan skulle falla bort, är det svenska bidraget till kunskapen om materiens byggstenar så dominerande, att ställningen inte nämnvärt rubbas. Det största antalet upptäckter ligger således mellan 1730-talet och 1880. Hur var det då möjligt för dåtidens svenskar att nå sådant re­ sultat? Först och främst måste vi minnas, att en svensk kemisk forsk­ ning grundades redan på 1680-talet av Urban Hjärne. Därtill kom­ mer det jag tidigare sagt om den svenska forskningens storhetstid under 1700-och 1800-talen. En annan förklaring ligger däri att bör­ jar en forskare så smittar det av sig. Det finns mellan de uppräknade personerna ofta många band av vänskap, av förhållandet lärare och lärjunge och av skola, om man så vill kalla det. Så får vi inte glöm­ ma en viktig sak, nämligen att det svenska berget innehåller många givande mineral och sällsynta jordartsmetaller. Därför fanns det en extra chans för den svensk som sökte att också finna någonting. I de flesta fall var det frågan om ett systematiskt sökande efter skatterna i vår jord och inte ett slumpvis finnande, även om sådant förekommit vid förutsättningslöst experimenterande. Nu kan man fråga sig: fanns det ingen svensk kvinna med i laget och som gjort någon insats under den tid, jag här närmast sysslat med, 1700- och 1800-talen? Det fanns åtminstone två kvinnor i bakgrun­ den. Den enas namn var Anna Sundström. Hon var hushållerska hos Berzelius under en lång följd av år till dess att Berzelius gifte sig vid 56 års ålder. Anna Sundström skötte om den besvärlige och inbitne ungkarlen Berzelius på bästa sätt och lagade hans mat i det kombi­ nerade köket-laboratoriet i Stockholm, där det viktigaste förvisso inte var maten och matspiseln, utan att elden under Berzelius’ expe­ rimentapparat, sandbadet som han flitigt använde, aldrig fick slock­ na. Inte för inte kallades kemien på den tiden den ädla kokkonsten. Det har funnits trogna hushållerskor och hustrur vid sidan om andra trägna forskare och till deras hjälp i all tysthet, men Anna Sund­ ströms namn har gått till eftervärlden. Den tjänande hushållerskans skarpa profil finns också bevarad på en liten bild där hon insvept i en rutig schal på gamla dar sitter och sömmar i Carl XI:s jaktstuga vid Saltmätaregatan i Stockholm. Detta porträtt pryder bland hund­ ratalet manliga porträtt en av sidorna i den första och fullständigaste sammanställningen om grundämnenas upptäckt — Discovery of the Elements — skriven av en amerikanska, Maria Elvira Weeks, som läser och förstår svenska och därför i sin bok på ett objektivt sätt kunnat göra full rättvisa åt de svenska insatserna. Även Scheele hade en berömd medhjälperska i änkan efter sin före­ trädare som apotekare i Köping, Sara Sommerman Pohl, som han gifte sig med två dagar före sin död. Även hennes namn brukar näm­ nas i kemihistorien, kanske mest därför att hon var gift tre gånger med apotekare, och på så sätt konserverade apotekarerättigheterna. Det är anmärkningsvärt att man ingenstädes i vårt land visar upp en samlad bild av de naturvetenskapliga bragdernas svenska histo­ ria. Det vore något att bjuda gästande främlingar från andra länder, som på sin höjd känna till svenskt glas, svensk ingenjörskonst, svens­ ka filmstjärnor, boxare och dålig moral. Sveriges ansikte utåt bor­ de i långt större utsträckning än vad som hittills skett få sin karaktär av grundläggande svenska idéer, som nått resultat, och av svensk forskarmöda, som lett till vetenskapliga landvinningar, vårt land till heder och mänskligheten till gagn. Materiens byggstenar 53  ATOMAR i U M Dit atom vetenskapen hunnit Efterföljande artikel är en utvidgning och aktualisering av de artiklar i anslutning till Tekniska Museets Atoma- rium, som Laborator T. Wilner publicerat i Dasdalus 1953, 1954 och 1957. Torsten Wilner Atomarium Atommodell. Fältelektron- mikroskop. Tekniska Museets Atomarium är uppbyggt kring en samling atom­ fysikaliska demonstrationsapparater av originellt slag. Anläggningen är förenad med museets demonstrations- och föreläsningsverksamhet, och den visas endast i samband med föredrag. De arbetande appara­ terna och modellerna äga en dramatisk effekt, som enkelt och påtag­ ligt framhäva några av den moderna atomfysikens väsentliga drag. Framställningen har därför något att ge åt alla, oavsett ålder och för­ kunskaper. Den här följande beskrivningen ägnas i särskild grad åt kärnfysi­ ken och dess tekniska tillämpningar i samband med utvinning av atomenergi. Atomforskningens resultat ha emellertid på ett genom­ gripande sätt påverkat naturvetenskapens och teknikens alla områ­ den. Tekniska Museet bygger vidare på den grund som lagts, och in­ tresset knytes därvid även till andra egenskaper hos atomerna, såsom deras förmåga att binda varandra på olika sätt, bilda molekyler och bygga upp materien i alla dess skiftande former. Detta leder in på ett annat av vår tids tekniskt mest betydelsefulla områden, kemien. Atomarievisningarna bruka inledas med en allmän orientering över materiens och atomernas byggnad. Bohrs atommodell beskriver ato­ men såsom en positivt laddad kärna med däromkring i olika banor kretsande negativa elektroner. Elektronhöljet är på detta sätt upp­ byggt i olika skal, där elektronerna ha olika innehåll av energi. Varje grundämne har ett karakteristiskt antal kärnladdningar och i grund­ tillståndet ett däremot svarande antal elektroner i höljet. Ffos ämnen i form av kristaller motsvaras den yttre regelbunden­ heten av en bestämd ordning i den inre strukturen. Mycket vackra experiment belysande dessa förhållanden kunna göras med det av Erwin Muller utvecklade fältelektronmikroskopet (i o. 2). Museet har förvärvat ett exemplar av Leybolds tillverkning. Apparatens huvud­ del utgöres av en lufttom, klotformig glaskolv med en i mitten an- bragt ytterst fin spets, utgörande en enhetlig kristall av metallen vol- fram. Inuti kristallen bilda atomerna ett regelbundet gittermönster av kubisk karaktär. Den sida av kolven mot vilken spetsen är riktad är belagd med ett lysämne. Laddas nu spetsen negativt med hög spän­ ning, drivas elektroner direkt ut ur gittret, och detta sker till följd av strukturen med olika intensitet i olika riktningar. Elektronerna stråla radiellt ut mot lysytan, där de framkalla en bild av spetsens ändyta 56 i omkring femhundratusenfaldig förstoring. Gitterstrukturen fram­ träder här såsom ett vackert och regelbundet mönster med omväx­ lande ljusa och mörka partier. Den direkta inblick i materiens inre som på detta enkla sätt bjudes är högst märklig. Experimentet kan emellertid drivas längre. Från en särskild glödelektrod förångas en ringa mängd av metallen barium. De bariumatomer som råka slå ned på spetsen framträda inom apparatens bildfält såsom små lysande prickar, företrädesvis grupperade kring vissa bestämda partier av bildmönstret. Uppvärmes nu spetsen — vilket kan ske på elektrisk väg — iakttages värmerörelserna direkt såsom en tilltagande oro hos de enskilda bariumatomerna. Stegras temperaturen tillräckligt, för­ ångas beläggningen på spetsen, de lysande punkterna glesna alltmera, och slutligen framträder volframgittret i sin ursprungliga rena form. Såväl atomerna själva som de system som byggas upp därav — molekyler eller kristallgitter — kunna upptaga eller avgiva energi. Förloppen ske alltid plötsligt och språngvis. Liksom själva materien visar även energien diskontinuerlig karaktär. När vi se det hela i stort — och ytligt — kunna dessa diskontinuiteter dock ej iakttagas. De nämnda förhållandena spela emellertid en avgörande roll vid alla såväl fysiska som kemiska förlopp. ★ Några av elektronhöljenas energiförhållanden kunna ganska på­ Lysskärm, energinivåer. tagligt demonstreras med hjälp av fosforescerande lysfärger, vilka ha en särskild förmåga att upptaga och magasinera ljusenergi. När materialet belyses, upptaga en del av elektronerna energi, och de sä­ gas därvid övergå till högre energinivåer. När de återgå till lägre ni­ våer, utsändes ljus. De högre nivåerna ha här karaktären av maga- sinsnivåer, där elektronerna ha viss benägenhet att dröja kvar. Vär­ merörelsen inom materialet ger emellertid då och då impulser, som leda till återgång under utsändande av fosforescensljus. Vid stark avkylning minskas värmerörelsen, tillståndet blir mera stabilt och ljuset dör bort. Energien konserveras i »djupfryst» form. Efter »upp- tining» återkommer fosforescensljuset, men det dör åter bort alltefter­ som den upplagrade energien förbrukas. I djupfryst tillstånd kan materialet emellertid behålla den magasinerade energien under lång tid. Förloppet är en motsvarighet till den fixering av ett visst ut- gångstillstånd som all fryskonservering innebär. Fryskonserverade varor bibehålla därför sin friskhet så länge den låga temperaturen 57 Atomarium Atomarium 58 bibehålies. Uppvärmning av lysfärgen eller bestrålning med infrarött ljus ger motsatt effekt. Ljusstyrkan ökar tillfälligt, men den avtager snabbt genom den ökade förbrukningen av upplagrad energi. I Atomariet göres försöken direkt på ytan av en större lysskärm, där de framträda på ett effektfullt sätt. Skärmen »laddas» med ljus från en kraftig projektionslampa försedd med bländskydd. Ytan kan kylas ned med ett stycke kolsyreis, och för uppvärmning användes en vanlig elektrisk värmestrålare. Ett demonstrativt inslag är den »atomporträttering» av åskådar­ na som lätt göres på lysskärmen. Efter några sekunders belysning framträder den avbildades silhuett såsom en kvarvarande skugga i naturlig storlek. Text och figurer ritas på skärmen i lysande skrift med en särskild liten skrivlampa, och det hela kan snabbt åter tagas bort, om den större lampan användes som »tavelsudd». En »svart» tavla av detta slag är en värdefull tillgång vid experiment i skym­ ning eller i mörker. När ljus avlämnar energi till elektronerna, sker detta i form av impulser, som hos ljus av olika våglängd ha olika energiinnehåll. Blått ljus är förhållandevis kortvågigt, och det är energirikare än exem­ pelvis det långvågigare gula ljuset. En elektron kan icke lyftas upp till högre energinivå — exciteras — om icke den inkommande ljus­ impulsen har energi nog för detta. Detta grundläggande förhållande kan lätt visas med hjälp av lysskärmen. Två glaskärl, det ena inne­ hållande en djupt blå lösning och det andra en gul lösning hålles framför skärmen och genomlysas med en stark lampa. Det energirika ljus som den blå lösningen genomsläpper uppväcker fosforescens, och därför framträder här ingen kvarstående skuggbild. Den gula lös­ ningen absorberar energirikt ljus och genomsläpper trots sin för ögat ljusa färg endast energifattigare sådant. Därför uppkommer här en helt mörk skugga. Grunden till materiens olika egenskaper ligger hos atomerna. De flesta av dessa egenskaper, såväl fysiska som kemiska, förmedlas av elektronhöljet, atomens »utåtvända» del. Det är också genom elek­ tronhöljet som atomerna binda varandra, forma molekyler eller kri­ stallgitter och bygga upp materien i alla dess mångskiftande fysiska och kemiska former. Utom ljuset ha även många andra praktiskt viktiga energiformer sitt ursprung inom elektronhöljet. Vi kunna nämna den kemiska ener­ gin, vilken bl.a. kan tillgodogöras såsom förbränningsenergi, samt Tekniska Museets Atomarium. Då en del demonstrationer fordra mörkeranpassa­ de ögon, är belysningen i salen starkt dämpad. På en fosforescerande lysskärm demonstreras åtskilliga av atomernas egenskaper. Till höger, i nischer i väg­ gen, visas naturliga atomkärnsönderfall med hjälp av scinstallationsskärm samt en kontinuerligt arbetande dimkammare. / taket projicieras ett partikelspel, som belyser olika kärnprocesser. Atomkär­ nornas byggnad och den kosmiska strål­ ningens karaktär visas med lysfärgbe- lagda figurer. Atomkärnornas energiför­ hållanden samt olika möjligheter att ut­ vinna atomenergi beskrives med hjälp av en anordning, byggande på kärnfysikens bindningsenergikurva. Fältelektronmikroskop enligt Erwin Miiller. 1 en lufttom glaskolv är en kristall av metallen volfram (genomskärning omkring 0,0002 mm) anbragt. När denna laddas negativt med hög spänning, kastas elektroner ut från kristallen och ge på kolvens lysfärgbelagda sida en »skuggbild» av kristallens struktur med en förstoring av ca joo 000 gånger. På lysfärgytan framträda regelbundet ord­ nade mörka fläckar, vilka markera de rikt­ ningar i vilka elektronemissionen hämmas av kristallens atomplan. Förångas en ringa mängd av metallen barium inom kolven, framträda på bilden ljusa fläckar, företrädesvis synliga kring de mörka partierna. Dessa fläckar mar­ kera enskilda bariumatomer, som slagit ned på kristallytan.  Modeller för att illustrera atomkärnor­ nas byggnad och egenskaper. Överst: Två magneter, båda med nord­ polen riktad framåt, stöta bort varand­ ra i likhet med vad de positivt laddade protonerna göra. 1 mitten: Magneterna sammanbindas ge­ nom mjukjärnsbitar, som ej ha någon egen bindkraft. Gruppen bildar en mo­ dell av atomkärnan i helium 4, alfapar­ tikeln, vilken utmärker sig genom sär­ skilt stabil byggnad. De två magneterna motsvara här protoner och rnjukjärns- bitarna neutroner. Nederst: Kärnan 1 helium 3 är uppbyggd av två protoner och en neutron. Helium 3 och helium 4 äro isotoper. Kraftverkningar mellan en fri proton och en atomkärna. Kärnan tillhör här litium 7. Den består av tre protoner och fyra neutroner. Bortom ett visst avstånd från kärnan repelleras protonen, men nära intill kärnan uppträder attraktion. Kärnan omgives av en potentialbarriär innanför vilken de intensiva kärnkraf­ terna råda. Modellen, som består av magneter och mjukjärnsbitar, illustrerar dessa förhållanden. Materien i kärnfysikens ljus — från väte till nobelium. En sammanställning, vi­ sande atomkärnornas sammansättning av protoner och neutroner. Atomkärnornas bindningsenergi — atomenergiens ursprung. Ett diagram, format av ett vatten­ fyllt glasrör och sträckande sig från väte till uran. Vid rörän­ darna finnas vattenbehållare, och på några ställen av röret kan vatten tappas ut med olika fallhöjd, illustrerande den ener­ gi, som frigöres vid ett antal olika kärnprocesser, såsom na­ turlig radioaktivitet, urankär­ nans klyvning och heliumbild- ning i solen.  elektriciteten. Storleken av de energimängder det här är fråga om kan belysas därav, att den värmemängd, som utvecklas vid förbränning av ett kilogram av något av våra högvärdiga bränslen ungefärligen motsvarar tio kilowattimmar, mätt såsom elektrisk energi. Atomforskningen har under de senaste årtiondena gjort utomor­ dentliga framsteg. Tolkandet av de experimentella resultaten har med matematikens hjälp lett fram till en helt ny naturvetenskaplig före­ ställningsvärld med begrepp som sträcka sig långt utanför dem våra vanliga ytligare erfarenheter av tingen ger oss. Museet ser som sin uppgift att söka finna framföringsformer som med nödvändig för­ enkling dock ge något väsentligt ur allt detta. Från enkla och lätt­ fattliga utgångspunkter ledes resonemanget fram till åskådliga bilder och modeller, vilka belysa de nya begreppen och ge dem levande in­ nebörd. Liknelser bli dock aldrig helt täckande, och de kunna, om de drivas alltför långt, leda till rena motsägelser. Detta är svårigheter, som även den enligt stränga principer arbetande vetenskapen har att kämpa emot, och det här använda bildspråket kan kanske trots sina ofullkomligheter vara en hjälp på vägen in i atomfysikens tanke­ värld. Den följande framställningen berör delvis något av den dju­ pare fysikaliska bakgrunden till de visade modellerna och försöken. Sedan vi nu stiftat någon bekantskap med atomens yttre, låta vi tanken glida vidare — allt djupare in emot materiens innersta. Vi stanna inför atomkärnan, den lilla centrala del av atomen, som inne­ håller huvuddelen av massan samt även i övrigt bär många av ato­ mens viktigaste egenskaper. Kärnans diameter beräknas till blott mel­ lan tiotusendelen och hundratusendelen av atomens yttre, och dess täthet måste följaktligen vara oerhörd. Om det vore möjligt att av den kompakta massa, som bildar det lätta vätets atomkärna, proto­ nen, framställa en kub med en millimeters kantlängd, så skulle vikten av denna lilla volym materia uppgå till över hundratusental ton! Vi ha kanske svårt att fatta den verkliga innebörden av detta, men siff­ ran må på sitt sätt belysa de ytterst säregna förhållanden som råda inom atomkärnan. Atomkärnans byggnad och egenskaper äro alltjämt föremål för in­ tensiv forskning. Bland andra möjligheter har man tänkt sig att kär­ nan i likhet med elektronhöljet skulle ha ett slags skalstruktur. Även hos kärnan sker upptagande eller avgivande av energi såsom plöts­ liga språng, och de yttre egenskaper hos atomen som vi i det föregå­ ende berört kunna kanske därför bidraga till att öka förståelsen även Atomkärnan. Atomarium 63 Atomarium Protoner och neutroner. för atomkärnan. Vi måste emellertid från början observera, att de vid kärnförlopp omsatta energimängderna kunna vara miljontals gånger större eller ännu mera än dem vi möta inom atomens yttre delar. När kärnan avger någon del av sitt väldiga energiinnehåll, så sker detta på bekostnad av massan, som minskas i motsvarande grad. Einsteins kända ekvation1 rörande sambandet mellan massa och energi kan med ord uttryckas så, att när ett gram materia — av vilket slag som helst — helt omvandlas till energi, så uppgår denna till omkring 2 5 miljoner kilowattimmar. Lagen är helt allmängiltig, men vid de ener­ giförlopp, vi vanligen möta inom materiens yttre, är massföränd- ringen omärkligt liten. Atomkärnorna tänkas uppbyggda av huvudsakligen två slags ele­ mentarpartiklar — protonen och neutronen. Den förra är den positivt laddade kärnan i vanligt lätt väte och den senare en partikel av lik­ nande beskaffenhet men utan laddning. Enligt kända lagar sträva de positiva partiklarna att stöta bort — repellera — varandra, men det hela hålles samman av särskilda oerhört intensiva kärnkrafter, vilka emellertid ha mycket litet verkningsområde. Såsom redan nämnts, kännetecknas varje grundämne av ett be­ stämt antal positiva kärnladdningar. Ordnas nu ämnena i följd efter stigande atomvikt och med väte, det lättaste grundämnet, i början, så anger ordningstalet direkt antalet kärnladdningar, d.v.s. antalet protoner i kärnan. Neutroninnehållet kan hos ett och samma grund­ ämne variera inom vissa gränser. Masstalet — sammanlagda antalet partiklar i kärnan — kan sålunda vara olika. Ämnet har olika iso­ toper. De kemiska atomvikterna utgöra ett slags medelvärden som bero på isotopernas inbördes mängdförhållanden, vilka i allmänhet äro ganska konstanta. I modellerna låta vi nu protonerna motsvaras av korta cylind­ riska magneter och neutronerna av liknande stycken av omagnetise- rat mjukjärn. Hos magneterna utgöras polerna av de plana ändytor- na. Hållas nu två magneter sida vid sida och med samma polriktning, stöta de bort varandra i likhet med vad de positivt laddade proto­ nerna göra. Mjukjärnstyckena visa sinsemellan inga avståndsverk- ningar, men de attraheras av magneterna, och de kunna även för­ medla bindning mellan två eller flera varandra repellerande magnet- x) E = mc2, där E är energien, mätt i den fysikaliska enheten erg (1 erg^a./S-io-14 kilo­ wattimmar), m är massan, mätt i gram, och c ljushastigheten, 3-io10 cm per sekund. Kärnmodell. 64 stycken. Sammanhållningen gör sig gällande först när modellbitarna kommit varandra tämligen nära, och vi finna här åtskilliga likheter med de krafter som råda inom atomkärnan. Väte har utom den i naturen rikligast företrädda lätta formen yt­ terligare två isotoper, deuterium och tritium. Låta vi protonen, den lättaste vätekärnan, representeras av en magnet, så motsvaras deute- riumkärnan, deuteronen, av en magnet och en mjukjärnsbit och tri­ tiumkärnan av en magnet och två mjukjärnsbitar. Nästa grundämne i serien, helium, har fyra kända isotoper med masstal från tre till sex. Kärnan hos den lättaste av dessa, helium 3, representeras av två magneter och en mjukjärnsbit. Kärnan hos isotopen helium 4 inne­ håller två protoner och två neutroner, och den är kanske mest känd under benämningen alfapartikel. Den utmärker sig genom en särskilt framträdande stabilitet i uppbyggnaden, vilket kanske även partikel­ grupperingen i modellen kan ge en antydan om. När större kärnor falla sönder, händer det ej sällan, att delar av dem slungas ut i form av alfapartiklar. Vi kunna nu bygga vidare och steg för steg framställa allt större och tyngre kärnmodeller med varierande grad av inre sammanhåll- ningsförmåga. Jämförelsen med verkliga kärnfysikaliska förhållan­ den blir visserligen mycket fri — vi röra oss ju bland annat här blott med plana modeller, medan vi inom atomkärnorna måste tänka oss rymdgrupperingar — men vi kunna ändå lätt spåra några av de all­ männa lagarna för kärnornas uppbyggnad och stabilitet. Den elektriska repulsionen begränsar kärnans protonhalt. Ä andra sidan nedsättes bindningsförmågan även av alltför hög halt av neu­ troner. Dessa omständigheter bestämma de gränser, inom vilka kärn- sammansättningen kan variera. En väggbild i Atomariet visar en sammanställning omfattande flertalet av de för närvarande kända olika slagen av atomkärnor — från väte till nobelium — sammanlagt långt över tusentalet. Neu­ tronantalet anges i vågrät och protonantalet i lodrät riktning. Kär­ norna gruppera sig efter stigande masstal i en långsträckt svärm, som sträcker sig snett uppåt. De lättaste kärnorna innehålla ungefär sam­ ma antal protoner som neutroner, och punktsvärmens mittlinje bildar omkring 450 vinkel med axlarna. Längre upp överväger neutronan­ talet, och lutningen är mindre. Varje horisontalrad omfattar isotoper av ett och samma grundämne, och den kemiska beteckningen är ut­ satt till vänster därom. Atomernas vintergata. Atomarium 65 Atomarium Radioaktivitet. Halveringstid. De stabila kärnorna, vilka bygga upp huvuddelen av den materia vi i praktiska livet ha att göra med, angives med helt fyllda vita prickar. I naturen förekomma även åtskilliga slags instabila kärnor, å schemat utmärkta med kors. Dessa kärnor tillhöra de naturligt ra­ dioaktiva ämnena, vilka kännetecknas av ett i mer eller mindre snabb följd pågående ständigt kärnsönderfall. Varje individuellt sön- derfallsförlopp sker plötsligt och utan någon iakttagbar regelbunden­ het. Här råder den i grunden underbara lag, som vi kalla slumpens. Sett i stort framträder emellertid förloppet med utomordentlig jämn­ het och precision, och det kan iakttagas och mätas genom de yttre verkningarna: strålningen och de utslungade kärnfragmenten. Här framträder ett mycket intressant förhållande: den konstanta halveringstiden. En enkel bild kan kanske klarlägga vad detta inne­ bär. Vi tänka oss en rak vattenbehållare med bottenavlopp så ordnat, att utrinningshastigheten alltid är proportionell mot vattenhöjden i kärlet och därmed också mot den inrymda vattenmängden. Vi kunna nu lätt mäta den tid som går åt för att halva vattenvolymen skall rinna ut. Fortsätta vi, så se vi att efter ytterligare lika lång tid en fjärdedel av den ursprungliga mängden är kvar. Mäta vi vidare på samma sätt, så finna vi varje gång en halvering av den vid föregåen­ de avläsning kvarvarande mängden. Vattenflödet sinar långsamt ut på ett sätt som motsvarar radioaktivitetens avtagande. I naturen finna vi ämnen med mycket olika halveringstid. Hos de mest lång­ livade kan det röra sig om miljarder år eller mera, och dessa ämnen te sig sålunda ganska stabila. På vårt schema finna vi enstaka naturligt radioaktiva kärnor bland de lättare och medeltunga grundämnena. Högre upp minskar stabiliteten, och från och med masstalet 210 finna vi endast radioak­ tiva kärnor. Man kan sluta sig till, att det bör finnas en viss storleks- gräns, ovan vilken kärnor överhuvud taget ej kunna existera, i varje fall inte under så lång tid, att de kunna påvisas. Ända till för ett eller annat årtionde sedan var uran, grundämnet nummer 92, det tyngsta man kände. Numera har man med konst framställt tyngre radioaktiva kärnor, de s.k. transuranerna, ända upp till nummer 102, nobelium. En forskargrupp vid forskningsinstitutet för experimentell fysik (Nobelinstitutet vid Kungl. Vetenskapsaka­ demien) i Stockholm kom år 1957 till resultat vilka tolkats som upp­ täckten av detta nya grundämne. Man anser sig ha ännu ett antal steg kvar på grundämnesskalan, innan slutgränsen är nådd. I sam- Transuraner. 66 manhanget kan nämnas, att sedan man med konst framställt grund­ ämnet nummer 94, plutonium, så har man även funnit det i små mängder i naturligt pechblände. Det är den moderna kärnfysikens och kärnkemiens raffinerade hjälpmedel — partikelacceleratorer och atomreaktorer — samt en förfinad fysikalisk och kemisk separationsteknik, som möjliggjort framställningen av transuranerna. På liknande väg har man även med konst framställt radioaktiva isotoper av alla övriga grundäm­ nen. Många av dessa äro ganska kortlivade. Man finner halverings- tider från de minsta mätbara bråkdelar av sekunder upp till minuter, dagar eller år. I åtskilliga fall rör det sig om lång tid. De instabila kärnornas register är mycket omfattande. Vi kunna genom hela punktsvärmen på vårt schema draga en me­ dellinje, kring vilken de stabila kärnorna ordna sig som ett intressant sicksackmönster med de instabila kärnorna däromkring. Gruppe­ ringen röjer åtskilligt om kärnornas inre byggnad. Vissa partikelkom­ binationer ge kärnor av särskilt utpräglad stabilitet. Så är fallet vid proton- eller neutronantalen 2, 8, 20, 28, 50, 82 och 126, de s.k. »ma­ giska talen», vilka kunna anses markera fullbyggda kärnskal. Längs några av de linjer som markera dessa tal framträder på diagrammet utpräglade anhopningar av stabila kärnor. Ännu några viktiga egenskaper hos atomkärnan kunna belysas genom experiment med våra magneter och järnbitar. Vi hänga upp en av magneterna på sådant sätt, att den kan pendla åt sidan men ej ändra polriktning. Vi bygga dessutom upp en kärngrupp, motsva­ rande exempelvis litiumisotopen 7, vilken innehåller tre protoner och fyra neutroner. Liksom tidigare låta vi alla magneterna ha sam­ ma polriktning. Närma vi nu kärnmodellen till den fria partikeln, finna vi att denna väjer undan. — En fri proton stötes bort av den positivt laddade kärnan. Inom ett visst kort avstånd från kärnan är emellertid kraftverkan omvänd. Partikeln attraheras. — Motsva­ rande förhållande framträder tydligt även vid vårt modellförsök, och det sammanhänger här med en viss ompolarisering av partik­ larna. Magiska tal. Som ett tankeexperiment kunna vi föreställa oss förloppet när en Bindningsenergi, massdefekt. atomkärna bygges upp av sina beståndsdelar. Att mot de repelle­ rande elektriska fältkrafterna föra samman de protoner som ingå i kärnan innebär ett betydande arbete. Inom kärnkrafternas verk­ ningsområde äro förhållandena omvända, och här frigöres åter energi 67 Atomarium Atomarium Potentialbarriär, tunneleffekt, resonans. vid sammanbindningens fullbordande. Det sålunda frigjorda arbetet är större än den arbetsinsats som gjorts under förloppets första del, och överskottet benämnes bindningsenergi. Då den avgivna energien här hämtas direkt ur massan, kommer den bildade kärnan att vara något lättare än de ursprungliga partiklarna tillsammantagna. Detta innebär en massdefekt, som vid de medeltunga kärnorna uppgår till omkring 0,9 °/o av totalvikten. Med tillämpande av klassiska elektrostatiska lagar har man be­ skrivit förhållandena i kärnans närhet så, att kärnan omgives av en potentialbarriär, vilken en mot kärnan slungad positivt laddad par­ tikel måste övervinna för att tränga in i kärnan. En enkel geometrisk bild kan åskådliggöra detta. Den framrusande partikeln far under uppoffrande av rörelseenergi upp för en »backe» med tilltagande branthet för att därpå, när krönet nåtts, plötsligt och under stor energiutveckling störta in emot kärnan, till en nivå som ligger be­ tydligt lägre än den, från vilken partikeln började sin rörelse. Bind- ningsenergien härrör från denna sistnämnda nivåskillnad. Nu visa emellertid experimentella resultat, att partikeln kan tränga in i kärnan redan med betydligt lägre energi än vad som motsvarar fulla barriärhöjden. Man har infört begreppet tunneleffekt och be­ skriver förloppet så, att partikeln tränger in i kärnan genom en po­ tentialtunnel. Detta jämte andra fenomen beskrives fullständigare under antagande av att de partiklar som bygga upp atomen ha våg­ natur. De visa sådana egenskaper som känneteckna vågor och sväng- ningsrörelser, och de kunna framkalla resonansfenomen. Den franske fysikern Louis de Broglie har infört begreppet materievågor. Om man intill en spänd fri sträng, exempelvis en gitarr- eller fiol­ sträng, sjunger en ton, som motsvarar strängens grundton eller någon av dess övertoner, så kommer strängen i svängning, vilket annars icke inträffar. På liknande sätt kan en med viss bestämd resonanshastighet framrusande partikel — en materievåg med bestämt svängningstal — ge större verkan på atomkärnan än partiklar med annan — högre eller lägre — hastighet. Den svängande strängens beteende illustrerar helt allmänt det sätt, på vilket energiinnehållet hos en atom språngvis förändras. Strängen kan under upptagande av bestämda mängder energi bringas att svänga på vissa bestämda sätt, motsvarande grundton och övertoner, men icke på något annat sätt däremellan. 68 ★ Vågmekaniken, som grundats av den tysk-österrikiske fysikern Vågmekanik, Schrödinger, beskriver atomerna, utgående från lagarna för vågor och svängningsrörelser. Atomen framträder såsom ett system av stå­ ende materievågor med så komplicerad struktur, att den i stort sett endast kan beskrivas med matematikens abstrakta formelspråk. Ett visst grepp om några hithörande frågor kan emellertid fås ge­ nom försök med Chladnis klangfigurer, som bruka visas på Tekniska Museets Atomarium med en speciellt för detta ändamål byggd appa­ rat (io). En i mitten fast inspänd vågrät stålskiva sättes i vibration medelst en nära skivkanten anbragt elektromagnet, matad med växel­ ström, vars periodtal eller frekvens kan varieras. Skivkanten bringas härigenom att svänga uppåt och nedåt. Svängningarna fortlöpa så­ som vågor genom skivan, och när dessa reflekteras vid skivkanten, bildas ett sammansatt vågsystem, som utbreder sig över hela skivan. Vid vissa bestämda svängningstal eller frekvensvärden utbildas sta­ bila stående vågsystem, kännetecknade därav, att skivan uppdelas i olika svängande partier med mellanliggande nodlinjer, utmed vilka stillestånd råder. Strös nu fin sand på skivan, samlas denna utmed nodlinjerna, och på detta sätt bildas vid en rad bestämda frekvens­ värden vackra figurer med olika utseende, ett slags avbildning av de vågstrukturer, som motsvara de olika svängningstalen. Dessa olika svängningstillstånd kunna sägas motsvara bestämda mekaniska ener­ gitillstånd hos skivan — en viss motsvarighet till atomernas energi­ nivåer. Atomernas materievågsystem — på en och samma gång ma­ teria och energi — äro dock ofantligt mycket mera komplicerade än dessa plana mekaniska vågsystem. Materievågsystemen kunna beskri­ vas såsom flerdimensionella rymdsystem av kraftfält i svängning, växelfält. Den nu antydda vågmekaniska beskrivningen av atomen nödvän­ diggör ett dubbelt betraktelsesätt i fråga om de elementarpartiklar som bygga upp atomen. Dessa kunna ses än såsom vågsystem och än som partiklar i mera egentlig betydelse. Partiklarnas vågegenskaper yttra sig bland annat i det egendomliga förhållande som benämnes Heisenbergs osäkerhetsrelation, vilken utsäger, att det är omöjligt att på en och samma gång med noggrannhet bestämma en partikels läge och hastighet. kvantmekanik. Vågmekaniken ansluter sig till kvantmekaniken, en form av mate­ matik, som helt schematiskt och utan direkt åskådlighet behandlar 69 Atomarium Atomarium Partikelspel. diskontinuiteten hos materien och energien samt den senares uppdel­ ning i »portioner», kvanta. De magnetiska kärnmodeller vi hittills sett kunna kanske uppfat­ tas som ett slags »ögonblicksbilder». De ge ej någon uppfattning om de ständiga växlingarna och energiutbytena inom atomkärnan. En mera levande bild av detta spel kunna vi få genom rörliga modeller. För Atomariet har en sådan modell byggts (6). Kärnan representeras av ett antal magneter, burna av stålfjädrar, vilka äro fästa på en bottenplatta. Omedelbart ovan dessa magneters poler är en »fri» magnet upphängd i en något mera än meterlång pendel, så att den kan röra sig inom kärnmodellens kraftfält utan att direkt beröra de övriga magneterna. Polriktningarna äro sådana, att samtliga magne­ ter repellera varandra. De sammanhållande kärnkrafterna represen­ teras av stålfjädrarna. Alla magneterna äro försedda med små elekt­ riska lampor, vilka genom en enkel lins projiceras såsom lysande punkter på en skärm i taket. Det variationsrika partikelspel som framträder sedan pendeln satts i rörelse erbjuder en ganska fascine­ rande anblick, och många atomkärnsprocesser kunde här på ett slå­ ende sätt efterliknas. Om den fria partikeln snabbt får passera kärnan, så hinner den under den korta genomloppstiden ej framkalla stor verkan. En lång­ sammare partikel kan ge resonans. Kärnpartiklarna väja undan, och barriären öppnar sig. Kärnan exciteras, d.v.s. den övergår i ett energi­ rikt tillstånd. Dess partiklar komma i livlig rörelse under ständiga inbördes energiutbyten. Den fria partikeln kan eventuellt infångas under överlåtande av hela sin energi åt kärnan. Modellen avger därvid överskottsenergien huvudsakligen därigenom att den sätter omgivande luft i rörelse. Den kärnfysikaliska motsvarigheten är partikelinfångning under utsän­ dande av gammasträlning, hård genomträngande strålning, liknande röntgenstrålningen. En ny stabil kärna bildas, en enhet större än den ursprungliga kärnan. Modellen kan också visa huru den exciterade radioaktiva kärnan efter en stunds intressanta inre variationer slungar ut den inneslutna partikeln. En radioaktiv isotop faller sönder! Många av de förlopp vi här se utspelas under några sekunder mot­ svara kärnprocesser som inträffa under oerhört korta tidrymder — miljondels sekunder eller långt därunder. Vi se det hela såsom genom ett »tidsförstoringsglas». En av modellens brister ligger däri, att den 70 Chladnis klangfigurer i nutida utförande. En i mitten fast in­ spänd stålskiva sättes i vibration genom energitillförsel från en vid kanten placerad elektromagnet, matad med växelström med reglerbar frekvens. Vid vissa bestämda frekvensvärden råkar skivan i stabila svängningstillstånd med stående vågor. Vågstrukturen kan synliggöras med hjälp av fin sand, som strös på skivan. Sanden samlar sig utmed skivans stillastående nod­ linjer. Skivans olika svängningstillstånd kunna betraktas som en viss motsvarighet till atomernas energitillstånd. Enligt vågmekani­ ken uppfattas atomerna såsom flerdimensionella system av stå­ ende materievågor — en form av kraftfält i svängning. Atomen kan upptaga och avge energi i form av strålning. Det finns ett bestämt samband mellan strålningens frekvens och energi, och detta ger möjlighet till mycket noggranna bestämningar av atomernas energitillstånd. Spel med svängande partiklar. Några av atomkärnans egenska­ per åskådliggjorda med museets »atomprojektor». Från vänster till höger: En snabb partikel kan passera kärnan utan större verkan. En långsammare partikel kan ge resonansverkan. Kärnan exciteras. Partikeln infångas av kärnan, som avger överskottsenergien utåt i form av gammastråning. En radioaktiv energirik kärna slungar ut en partikel. En partikelgrupp föreställande en atomkärna bombarderas av en ström av fria partiklar. Några av partikelbanorna böjas av. Kärnan omges av en potentialbar­ riär. Här glider en pendlande par­ tikel utmed kärnmodellens magne­ tiska barriär. Resonansförsök. En liten svängbart anbragt magnetstav intar ett bestämt Läge i fältet mellan ett par fasta magnetpoler. En omgivande spole matas med ström frän en vevdriven telefoninduktor. Vid viss bestämd vridningshastighet och strömfrekvens kommer magnetstaven i intensiv resonanssvängning, vilket inte inträffar vid andra — högre eller lägre — frekvensvärden. Apparaten illustrerar metoder, som användas för noggranna mätningar rörande elektronernas och atomkärnornas egenskaper. kan antaga godtyckliga energitillstånd, vilka kontinuerligt dämpas, medan atomkärnan, såsom redan sagts, är bunden till vissa bestämda tillstånd, vilka språngvis ändras. Trots detta kan den enkla appara­ ten ge en viss åskådlighet åt atomkärnans svårtillgängliga värld, och den förmedlar på ett lättfattligt sätt bekantskap med åtskilliga av kärnfysikens begrepp. Även andra resonansverkningar än de redan nämnda göra sig gäl­ lande inom atomfysiken. Såväl atomkärnor som elektroner kunna bete sig som små snurror med en magnetstav som axel. Det bidrag till energiinnehållet som detta innebär kallas spin. I ett magnetfält sträva partiklarna att enligt kompassnålens princip ställa in sig på bestämt sätt. Liksom hos en vanlig snurra finnas emellertid här olika möjlig­ heter. Snurran kan stå rakt upp och ned, men den kan också »stå på huvudet». Den kan vidare utföra en »virrande» rörelse, en preces- sionsrörelse. Just denna rörelse gör sig gällande hos de partiklar vi nu studera, och antalet precessionsvarv per sekund beror på partikelns magnetiska egenskaper samt det fasta magnetfältets styrka. Pålägges nu från ett par strömspolar ett växelfält, vinkelrätt mot det fasta fältets riktning, så uppträder resonans och energiupptagning, när den pålagda frekvensen stämmer överens med partiklarnas precessions- frekvens. Genom resonansmätningar enligt denna princip ha de båda amerikanska forskarna Bloch och Purcell kunnat bestämma de mag­ netiska egenskaperna hos atomkärnor mycket noggrant, och detta har lagt grunden till andra viktiga upptäckter. På Tekniska Museets Atomarium belysas de nämnda förhållandena med en modellapparat (9), i vilken en liten vridbar magnetstav intar ett bestämt läge i fältet mellan ett par fast anbragta magneter. Ett par spolar, matade med ström från en vanlig telefoninduktor, alstra ett växelfält, vinkelrätt mot det fasta fältet. Vrides nu induktorns vev, observeras lätt, huru den lilla magnetstaven kommer i intensiv resonanssvängning vid viss bestämd vevningshastighet och strömfre­ kvens, medan den inte nämnvärt påverkas vid andra, högre eller lägre, frekvensvärden. Kärnomvandlingar kunna framkallas genom bombardemang av materia med laddade partiklar av olika slag. Med hjälp av starka elektriska fält accelereras partiklarna till hög hastighet. I cyklotroner och andra anordningar för multipel acceleration genomlöpes fältet ett stort antal gånger, och hastigheten kan därvid närma sig ljusets. Par­ tikelströmmen får såsom en stråle träffa det preparat man vill be- Spin, spinresonans. Aiomarium Cyklotron. Partiklar i elektriska fält. 75 Atomarium Atomenergi. handla. På detta sätt kunna såväl stabila som radioaktiva nya iso­ toper framställas i små mängder. Det uppnådda resultatet är starkt beroende av sannolikheten för verksamma kärnträffar. De oladdade neutronerna kunna ej accelereras i elektriska fält. De frigöras emellertid sekundärt vid många kärnreaktioner, ofta med hög energi, och de ha i sin tur utomordentlig förmåga att framkalla nya omvandlingar. Denna omständighet utnyttjas inom atomtekniken för genomförande av kärnomvandlingar i stor skala i samband med utvinning av atomenergi — eller rättare sagt atomkärnenergi. Innan vi gå in på de praktiskt viktiga områden, som här öppna sig, kan det vara lämpligt att beröra ytterligare några grundföreteel­ ser. Avgörande för många atomfysikaliska förlopp är det sätt, på vil­ ket laddade och oladdade partiklar bete sig i ett elektriskt kraftfält. Några hithörande fenomen visas på Atomariet medelst en apparat, där rörelsen hos en belyst rökstråle — en ström av små partiklar — mellan ett par högspänningselektroder direkt kan följas (5 och 8). De laddade partiklarna vika av i fältriktningen, medan de oladdade partiklarna ej påverkas. Kärnfysikaliskt sett framträder materien såsom en mycket gles byggnad, där de positivt laddade atomkärnorna äro utspridda med — relativt sett — mycket stora inbördes avstånd. Avståndet mellan kärnorna är omkring tiotusen gånger kärndiametern. I rummet mel­ lan kärnorna röra sig de negativa elektronerna i mer eller mindre bundna banor. Elektronernas vikt är obetydlig jämfört med kärnor­ nas. Den sammanhängande materiens fasthet betingas av de fältkraf­ ter, som råda mellan partiklarna. Neutroner kunna tämligen obehindrat passera genom all materia utan att hejdas av de elektriska fältkrafter, som råda därinom. De påverkas i sin rörelse endast om de komma i nära kontakt med atom­ kärnorna, och här finns spelrum för företeelser av mycket skiftande slag. I många fall kunna neutronerna elastiskt stöta mot kärnorna utan bestående åverkan. I andra fall kunna de under energiutveckling »falla» in i kärnan, infångas och eventuellt därefter ge upphov till vidare förändringar eller bildning av radioaktiva kärnor. Ofta visa sig resonansfenomen, d.v.s. neutroner med viss bestämd hastighet ge större verkan än sådana som ha högre eller lägre hastighet. Vissa atomkärnor, såsom exempelvis de hos uranisotopen med masstalet 235, betecknad U 235, råka efter neutroninfångning i ett mycket labilt tillstånd, och detta har till följd att kärnan klyves i två 76 nära lika delar, vilka under strålning slungas ut med våldsam energi. Därvid frigöres även överskottsneutroner, vilka ej kunna bindas av de nybildade kärnorna. En sådan atomklyvning, genomförd i teknisk skala, är den grund­ läggande processen i de atomreaktorer eller atommilor, som numera byggas för forskning och för utvinning av atomenergi. Det finns mindre forskningsreaktorer som lämna en effekt av några få watt, och det finns atomkraftreaktorer utvecklande upp till hundratusen­ tals kilowatt. Man ordnar så, att de genom kärnklyvning frigjorda neutronerna utnyttjas för fortsatt klyvning av kärnor i det omgi­ vande materialet. Processen kommer på detta sätt att löpa vidare så­ som en kedjereaktion. Man kan här tala om neutronekonomi, och avgörande för resultatet är det sätt, på vilket det utvecklade neutron­ flödet utnyttjas. Naturligt uran består till större delen av isotopen U 238, sålunda med masstalet 238. Denna isotop kan upptaga neutroner, men dess benägenhet för klyvning är ej stor. Den lättare klyvbara delen, iso­ topen U 235, ingår med blott 0,7 °/o. Vi ha sett, att en långsam partikel kan ha större verkan än en snabb. Så är fallet vid klyvning av U 235. Isotopen U 238 visar vid något högre energivärden resonans med ökad benägenhet för neu­ troninfångning — utan klyvning. En förutsättning för att en klyv- ningsprocess skall kunna underhållas i naturligt uran är därför att de frigjorda neutronerna bromsas, så att klyvningsreaktionen gynnas, medan den neutronslukande infångningsreaktionen undertryckes. Neutronerna få därför i reaktorn passera en moderator, en sub­ stans där de genom kärnkollisioner avge energi. Man måste välja ett ämne, vars kärnor ej själva absorbera neutroner. Det bör därtill vara lätta kärnor, vilka vid elastiska stötar upptaga mera energi än tyngre kärnor och därför ha bättre bromsverkan. Lämpliga moderatormate­ rial äro i detta fall tungt vatten och grafit. En reaktor kan byggas så, att uranet i form av inkapslade stavar, bränsleelement, placeras med noga beräknade mellanrum inom mo­ deratorsubstansen. Består denna av tungt vatten, inneslutes det hela i en behållare av aluminium. Moderatorn kan kompletteras med ett omgivande hölje av grafit, vilket är mycket billigare än tungt vatten, och här återkastas neutroner som annars skulle försvinna ur systemet. Ytterst omges det hela av ett tjockt betonghölje, ofta med inbland­ ning av krossad järnmalm, för att skydda omgivningen mot strålning. Atomreaktor — atommila. Atomarium 77 Atomarium 78 Det är möjligt att nå ett sådant löpande jämviktstillstånd i reak­ torn, att för varje kluven urankärna i genomsnitt en av de frigjorda neutronerna får tillfälle att klyva en ny kärna. Reaktorn befinner sig då just på det kritiska stadiet, och förloppet fortsätter med oför­ ändrad intensitet. Av praktiska skäl överdimensionerar man det hela något, så att processen i sig själv får benägenhet att öka i styrka. För att hålla det hela i styr och möjliggöra inställning av energiutveck­ ling på önskad nivå förser man reaktorn med automatiskt arbetande regleringsstavar av kadmium eller annat starkt neutronabsorberande material. När stavarna sänkas helt ned i reaktorn, upphör kedjereak­ tionen. När reaktorn är i drift, hållas stavarna med hjälp av elektro­ niska styrorgan på sådan nivå, att önskad effekt utvinnes. Reaktor­ förloppet bestämmes av flera olika faktorer, vilka alla måste behärs­ kas och bringas att samverka. Regleringsorganet måste därför i viss mån ha karaktären av en »tänkande» matematikmaskin. Anord­ ningen är ett ganska typiskt exempel på vad som ibland kallas autro- nik. I händelse av fara falla särskilda säkerhetsstavar ned och stoppa reaktorn. Vid klyvningsprocessen hos uran 235 omvandlas omkring 0,09 °/o av materialet till energi. Det övriga finnes kvar i form av klyvnings- produkter. Den utvecklade energin motsvarar omkring 23 miljoner kilowattimmar per kilogram omsatt uran 235. övervägande delen av denna energi övergår till värme, och det är sålunda i denna form som atomenergien i första hand utvinnes. För att nyttiggöra värmet för­ ser man reaktorn med slutna cirkulationssystem, innehållande en vätska eller i vissa fall en gas, som pumpas runt och överför värmet till användningsstället. Gäller det produktion av elektrisk energi, överföres värmet till ett slags ångpanna, och den där bildade ångan får driva turbiner och generatorer på samma sätt som vid ett vanligt ångkraftverk. En reliefmodell i Atomariet visar huvudprincipen hos den första experimentreaktor, som byggts hos AB Atomenergi i Stockholm. Den är uppställd i ett bergskyddsrum, och dess konstruktion motsva­ rar i huvudsak vad som redan sagts. Reaktorn är närmast dimensio­ nerad för en effekt av 300 kilowatt, men den har kortvarigt drivits med 1 000 kilowatt. Det utvecklade värmet tillgodogöres ej vid den­ na anläggning. Det tunga vattnet pumpas genom en luftkyld värme­ växlare, och dessutom kyles grafiten med luft, som blåses genom sär­ skilda kanaler. Kylluften släppes ut genom en skorsten. Demonstration ---- partiklars beteende i elektriska fält. En rökstråle — en ström av sma partiklar, svävande i varm uppåtstigande luft — passerar mellan ett par högspänrnngsförande elektroder, den vänstra positivt och den högra negativt laddad. Partiklarna äro ursprungligen oladdade, och strålen gar sin väg rakt uppåt oavsett om elektroderna äro spänningsförande eller ej. Om däremot rökpartiklarna laddas elektriskt, böjes strålen i fältriktningen. Pä bilden laddas partiklarna positivt därigenom att de fä passera en osynlig ström av posi­ tiva gasjoner, utsända frän en glödträd pä vänstra elektroden. Motsvarande för­ sök kan göras med negativ laddning, varvid strälen böjes ät motsatt hall. / anslutning till en schematisk modell av den första svenska forskningsreaktorn (Ri) visas i museets Atomarium råmaterial (Närkeskiffer), mellanprodukter samt ett kilogram uran, framställt vid AB Atomenergi. Museibesökare »leta uran» med Geiger—Mullerapparater i Teknis­ ka Museets Atomarium.  Modell av atomreaktor av bassängtyp i museets Atomarium för illustration av Cerenkoveffekten. Fältverkningar, demonstrerade som skuggspel. Ett par grova kopparringar ma­ tas med växelström (omkring 700 ampere, med samma fasläge i bada ringarna). De elektromagnetiska växelfält, som i knippen genomlöpa och omsluta ringarna, kunna ej direkt iakttagas, men de ge sig dock tillkänna pä olika sätt. Om ring­ arna föras mot varandra, repellera de varandra. Vid begynnande överlappning uppträder attraktion, och ringarna sträva att helt täcka varandra. Matas ringarna med ström i motsatt fasläge (180° fasförskjutning), inträder ett stabilt jämviktsläge — en potentialgrop — när ringarna tangera varandra. De »immateriella» fältknippena kunna betraktas som huvudagerande vid detta försök. Kopparringarna vila i elektrodynamiska jämviktslägen inom fälten och följa med i dessas rörelser. Försöket ger åtskilliga anknytningar till de kvant­ teoretiska föreställningarna om energi och materia, fält och elementpartiklar. Anläggningens huvuduppgift är att möjliggöra forskning och be­ räkningar till grund för konstruktion av kommande reaktorer för värmealstring och kraftproduktion. Reaktorn har särskilda kanaler, där inkapslade preparat kunna införas i neutronflödet för framställ­ ning av radioaktiva isotoper, och öppningar finnas även, genom vilka strömmar av snabba neutroner kunna uttagas för experimentända- mål. Invid modellen visas tillverkningsgången vid framställning av uran ur svensk skiffer. Denna har visserligen låg uranhalt, men den förekommer i mycket stora mängder. Våra urantillgångar kunna där­ för betecknas som rikliga. Viktiga förenklingar av atomreaktorernas byggnad kunna uppnås, om man i stället för naturlig uran som bränsle använder en produkt, där innehållet av klyvbart material ökats genom en dyrbar anrik- ningsprocess. En sådan »snabb» reaktor ställer emellertid starkt öka­ de krav på regleringsanordningarnas effektivitet, om den kritiska gränsen ej skall överskridas och reaktorn gå ur kontroll. Här finns emellertid möjlighet att bygga relativt lätta reaktorer för fartygsdrift och kanske också för andra ändamål. Intressanta möjligheter bjuder den homogena reaktorn, där bränslet är blandat med moderatorsub­ stansen eller löst i den flytande moderatorn. Vid atomkonferensen i Geneve 1955 visades i drift en mycket in­ tressant amerikansk experimentreaktor av »simbassäng»-typ. Bräns­ leelementen bilda här ett lamellerat system av aluminium med in­ pressad uranoxid, anrikad med avseende på isotopen U 235 till 20 °/o av uraninnehållet. Det hela är nedsänkt i en i marken nedgrävd, upp­ till öppen stålbehållare, 3 m i diameter och 7 m djup. På grund av den höga halten av klyvbar isotop kan vanligt vatten användas som moderator. Detta fyller därvid även uppgiften som strålskydd för de åskådare som uppifrån betrakta det hela. Reaktorn kan drivas med en effekt av upp till 100 kW, och när den är i drift visar sig i det klara vattnet omkring bränslesystemet en vackert blålysande ljus­ slöja, den s.k. Cerenkoveffekten. Fenomenet beror på elektroner, som slungas ut med en hastighet överstigande den i vatten rådande ljushastigheten, och härvid bildas ett slags bogvågor, en viss motsva­ righet till företeelserna kring ett flygplan, som går med en hastighet över ljudets. På Atomariet har byggts en modell av denna reaktor i ungefärlig skala 1:6. Genom särskilda anordningar framkallas en ljuseffekt, 83 Atomarium Atomarium Avelsreaktor. som på ett slående sätt efterliknar Cerenkoveffekten, och åskådaren får härigenom ett långt mera påtagligt intryck av det märkliga ske­ endet i en atomreaktor än vad enbart ord och bilder kunna ge. Atomtekniken arbetar nu på att vidare utveckla reaktorerna och att få fram specialutföranden för olika ändamål. Här öppnar sig ett stort fält för nykonstruktioner. Problemen äro många såväl i fråga om lämpliga konstruktionsmaterial som när det gäller behandlingen av bränslet och avlägsnandet av de farliga radioaktiva klyvnings- produkterna. Vid den andra atomkonferensen i Geneve, som hölls 1958, visades i modell ett stort antal högeffekt-atomreaktorer, i några fall i full skala. Därtill visades ett antal mindre reaktorer för forskning och undervisning i full drift. En av de senare byggdes i besökarnas åsyn upp på några dagar, visades i drift, och monterades därpå åter ned, ett mycket instruktivt arrangemang. Även om utvecklingen inom den tillämpade atomtekniken kanske gått långsammare än vad de mest utpräglade optimisterna väntat, så gåvo demonstrationerna dock en god bild av imponerande framsteg under de allra senaste åren. Bland det intressantaste som bjuds i fråga om nykonstruktioner är kanske den s.k. breedingreaktorn — »avelsreaktorn». Vi ha nämnt, att isotopen U 238 upptager neutroner utan klyvning. I stället in­ träffa radioaktiva omvandlingar, som på kort tid leda till bildning av ett nytt klyvbart ämne, plutonium. Genom åtskilligt raffinemang i konstruktionen kan man leda reaktorförloppet så, att jämsides med klyvningsprocessen nytt klyvbart bränsle bildas ur material som i sig självt icke är klyvbart. På detta sätt kan det naturliga uranet utnytt­ jas på ett mycket fullständigare sätt än vad som annars skulle vara möjligt, och som bränsle kan även torium användas. Dessa för­ bättringar kunna bli avgörande för reaktorekonomin och för atom­ energins ekonomiska konkurrenskraft med andra energikällor. Vi ha nämnt, huru radioaktiva isotoper kunna framställas i en atomreaktor genom neutronbestrålning av olika preparat. Klyv- ningsprodukterna innehålla många ämnen av denna typ som också kunna utvinnas. De radioaktiva isotoperna röja alltid sin närvaro genom den strål­ ning de utsända, och de kunna därför påvisas och mätas även i myc­ ket små mängder. Dessa egenskaper ha gjort dem till utomordentliga hjälpmedel inom forskning, medicin och teknik, när det gäller att närmare utreda komplicerade eller svåråtkomliga förlopp. Radioaktiva isotoper. 84 I form av starkare preparat ha radioaktiva isotoper fått betydelse­ full användning inom medicinen för behandling av tumörer och lik­ nande. Ett relativt billigt litet radioaktivt preparat kan ersätta en hel röntgenanläggning, när det gäller att genomfotografera maskin­ delar för att söka efter inre felaktigheter. Den radioaktiva strålningen kan observeras och mätas genom den joniserande verkan den utövar på olika substanser. Strålningsenergi absorberas under frigörelse av elektroner från atomerna, och detta leder till olika fysikaliska och kemiska förändringar. Fotografiska plåtar svärtas, och glas kan vid stark bestrålning ändra färg. Gaser äro normalt elektriskt oledande, men vid bestrålning uppträder viss ledningsförmåga, beroende på uppkomsten av gasjoner. Jonmängden kan mätas på elektrisk väg, och härigenom fås ett mått på strålmäng- den, stråldosen. På detta sätt arbeta vissa av de små fickdosmätare, som användas vid radiologiskt arbete. En mycket känslig mätanordning är Geiger-Miillerröret, vilket ofta har en viss yttre likhet med ett radiorör. Det är fyllt med gas vid lågt tryck. En elektrod i rörets mitt hålles vid en spänning, nära den gräns, vid vilken självständig urladdning uppkommer. Enstaka par­ tiklar eller strålningsimpulser, som passera genom röret, utlösa under dessa omständigheter korta, förstärkta urladdningsstötar, som kunna driva elektroniska mät- och räkneanordningar. Stötarna kunna också avlyssnas såsom knäppar i hörlurar eller högtalare. På Atomariet vi­ sas olika typer av Geiger-Miillerapparater, såväl större apparater för vetenskapligt bruk som lätta bärbara sådana, lämpliga för uppspå­ rande av radioaktiva ämnen, exempelvis uran- eller toriumförande mineral. En förutsättning för ett lyckligt genomförande av kärntekniskt ar­ bete av vad slag det vara må är att betryggande strålskyddsåtgärder vidtagas. En fara ligger däri, att vi icke direkt med våra sinnen kun­ na iakttaga den radioaktiva strålningen. Effektiv avskärmning måste anordnas, och allt arbete måste utföras med största noggrannhet. Automatisering och avståndsmanövrering är ofta nödvändiga. Ge­ nom ständiga strålningsmätningar kontrolleras att skyddsanordning­ arna äro effektiva och att radioaktiva ämnen ej spridas. Mycket ar­ bete lägges för närvarande ned på studium av strålningens verkan på den levande organismen och på utarbetande av skydd mot skadeverk­ ningar. Stråiningsmätning, strålskydd, Atomarium 85 Atomarium Termonukleära processer, solenergi. Väteatomreaktor. Vid mycket hög temperatur — tiotals miljoner grader eller mera — har atomernas värmerörelse nått sådan intensitet, att den direkt kan framkalla kärnomvandlingar, termonukleära processer. Dylika spela stor roll vid stjärnornas utveckling, och de utgöra viktiga led i de gigantiska kosmiska skeenden under vilka vår materia danats. Solen, vars strålning är ett grundläggande villkor för all livsverk­ samhet här på jorden, anses hämta energi ur en serie termonukleära reaktioner under vilka kärnan i heliumisotopen 4, alfapartikeln, byg­ ges upp ur väte. De energimängder som frigöras vid dessa förlopp äro betydligt större än vad de för närvarande tekniskt utnyttjade kärnproces- serna ge, och dessutom finns bränsle i praktiskt taget obegränsade kvantiteter. Det ter sig mycket lockande att söka på ett kontroller­ bart och tekniskt användbart sätt genomföra liknande reaktioner. Hittills ha alla i större skala med konst framkallade termonukleära förlopp haft karaktären av våldsamma explosioner. Det gäller att »tämja» ett sådant explosionsförlopp, en uppgift som kanske att börja med förefaller ganska orimlig. På senare år har mycket arbete lagts ned på denna sak i världens ledande forskningscentra. I Sverige bearbetas hithörande problem i såväl Stockholm som Uppsala. Det första offentliga meddelandet om forskningar på detta om­ råde kom 1956 från de ryska forskarna L. A. Artsimovitch och V. Kurchatov. Vid försök med kraftiga elektriska urladdningar i tung vätgas kunde de påvisa energirik röntgenstrålning och frigörelse av neutroner. Detta tydde på att termonukleära reaktioner verkligen åstadkommits, och i detta fall på ett kontrollerbart sätt. En i sam­ manhanget väsentlig sak är den oerhörda sammanpressning av gasen, närmare 400 000 gånger, som inträffar vid gnistans hopkrympning i det bildade starka magnetfältet. Kort efter detta offentliggörande meddelades, att såväl i U.S.A. som England omfattande forskningar och experiment utförts inom samma område. Vid atomkonferensen i Geneve 1958 ägnades mycket stort intresse åt detta forskningsområde, och ett stort antal kompletta experiment­ anläggningar hade ställts upp i full drift inom den tillhörande ut­ ställningen. Det kan vara av intresse att nämna, att svenska försök i samma riktning redan i början av 1930-talet utfördes av J. Tandberg. En 86 tråd av metallen palladium mättades på elektrolytisk väg med tung vätgas, vilken därigenom redan från början kom att befinna sig under ett tillstånd motsvarande mycket högt tryck. Genom en kraftig elekt­ risk urladdning, som fick passera tråden, höjdes temperaturen mycket plötsligt, så att materialet förångades, vilket hade ytterligare tryck­ stegring som följd. Metoden föreföll rymma åtskilliga möjligheter, men en redan tidigare (1927) inlämnad patentansökan avslogs av pa­ tentverket, och arbetet kom att taga en annan riktning. Vid den höga temperatur — hundratals miljoner grader — som är Plasmafysik, nödvändig för att tekniskt användbara termonukleära reaktioner skola kunna äga rum, har materien förlorat sin vanliga karaktär. Den är helt upplöst i fria atomkärnor och elektroner. Denna tillståndsform kallas plasma, och man har ibland kallat den för det fjärde aggrega- tionstillståndet, där fast form, vätskeform och gasform äro de tre övriga. Det är omöjligt att förvara en substans i detta tillstånd i något kärl eller någon behållare av vanlig materia. Plasmat skulle avge värme till kärlväggarna och därigenom förlora sin karaktär, och därtill skulle väggarna förstöras av hettan. Man har därför funnit på ett slags »immateriella» behållare, ett system av magnetiska kraftfält, som likt en osynlig »magnetisk flaska» håller plasmat inom en be­ gränsad volym. När de framrusande elektriskt laddade partiklarna träffa magnetfältet, böjes deras bana. De »studsa» tillbaka, ungefär som om de träffat en vägg. I våra televisionsapparater böjes den ener­ girika elektronstrålen på liknande sätt genom magnetiska fält, som i detta fall snabbt variera, och därigenom »ritas» bilden på skärmen. magnetohydro- dynamik. Ett plasma i rörelse beter sig mycket egendomligt. Genom rö­ relsen alstras magnetiska och elektriska fält, som i sin tur åter­ verka på plasmat. Rörelsen blir därför långt mera komplicerad än den man finner hos våra vanliga vätskor och gaser. Här öpp­ nar sig ett helt nytt forskningsfält, magnetohydrodynamiken, som introducerats av den svenske fysikern Hannes Alfvén. Inom jordens glödande inre råda magnetohydrodynamikens lagar, och dessa lagar styra också världsrymdens gigantiska processer, där solar och världar uppstå och förgå under omsättning av ofattbara mängder energi. Kanske kan forskningen inom plasmafysiken och magnetohydrody- namiken leda till konstruktion av den hägrande termonukleära väte­ atomreaktorn, som för all överskådlig framtid skulle kunna täcka jordens energibehov. 87 Atomarium Atomarium Levande energikurva. Bindningsenergien, den energi som frigöres när en atomkärna byg­ ges upp av de ingående elementarpartiklarna, spelar en grundläg­ gande roll vid alla kärnprocesser. Energiutvecklingen vid ett kärn- omvandlingsförlopp kan beräknas såsom skillnaden mellan de bilda­ de och de ursprungliga kärnornas bindningsenergi. Detta söker Atomariet — med tillåtliga approximationer — åskådliggöra med hjälp av den inom kärnfysiken välkända bindningsenergikurvan i originell framställningsform. I vågrät riktning tänka vi oss de olika atomkärnorna — i detta fall från väte till uran — ordnade efter sti­ gande masstal. Den lodräta axeln anger i »fallande» riktning bind­ ningsenergien, beräknad i miljontal kilowattimmar per kilogram substans. Redan en blick på kurvans form ger en uppfattning om de möjligheter som finnas att utvinna energi ur atomkärnorna. Från ett högt utgångsläge, markerande de lätta kärnornas energiinnehåll fal­ ler kurvan brant mot ett minimum, motsvarande de medeltunga kär­ norna för att därefter åter långsamt stiga i riktning mot de tyngre kärnorna. Energi frigöres sålunda, när de tyngsta kärnorna sönder­ falla till lättare kärnor, belägna närmare kurvans mitt, men ännu mycket mera energi utvecklas, när lätta kärnor sammansmälta under bildning av kärnor inom denna mittelgrupp. Själva kurvan fram- ställes här som ett vattenfyllt glasrör, matat från behållare vid änd­ punkterna. På några ställen finnas kranar, där vatten kan tappas ut vid olika fallhöjder, representerande energiutvecklingen vid några olika kärnförlopp, såsom vid naturligt radioaktivt sönderfall, vid urankärnans klyvning samt vid de termonukleära reaktionerna i so­ len vilka såsom nämnts nu även börja få stor teknisk aktualitet. I naturen möta vi kärnomvandlingar i ytterligare en annan form — den kosmiska strålningen. Från rymden utanför jordatmosfären komma strömmar av oerhört energirika partiklar — protoner eller andra atomkärnor. När dessa löpa in i atmosfären, utlösa de explo­ sionsartade kärnomvandlingar, vilka i sin tur ge sekundära verk­ ningar i upprepad följd. På detta sätt kan en enda infallande partikel framkalla en partikelskur. Förloppets huvuddrag visas i Atomariet på en väggbild i självlysande färg. Vi möta här ett nytt partikelslag, som vi ej förut omnämnt, de gåtfulla mesonerna. Dessa anses spela roll vid atomkärnans bindning, och de uppträda fritt i samband med våldsamma energiomsättningar. Mesonforskningen har öppnat nya perspektiv inom atomfysiken. Man har funnit serier av olika slags mesoner med massa eller vikt Kosmisk strålning. Mesoner, hyperoner och »besynnerliga» partiklar. 88 från ett par hundra gånger elektronens och uppåt (protonens massa är omkring 1800 gånger elektronens), och man har vidare funnit lik­ nande partiklar som äro tyngre än protonen, de s.k. hyperonerna. Även bland fysiker talar man i detta sammanhang om »besynnerliga» partiklar. Om vi betrakta de »vanliga» partiklar1 vi hittills stiftat bekant­ skap med såsom stabila former av »materialiserad» energi, så bilda mesonerna och hyperonerna ett slags mellanformer, som ytterst snabbt förändras eller sönderfalla. En laddad partikel kan i vakuum med hjälp av elektriska fält ac­ celereras till hög hastighet. Hastighetsökning åtföljes hos alla krop­ par av massökning, men vid måttlig hastighet är massökningen omärkligt liten. Ljusets hastighet i vakuum är ungefär trehundra­ tusen kilometer i sekunden, och om partikelhastigheten närmar sig detta värde, ökar massan mycket kraftigt. Här ligger en gräns, som enligt naturens ordning ej kan överskridas. Matematiskt sett skulle partikelns massa bli oändligt stor, om ljushastigheten kunde uppnås. Om en elektron, som bringats upp till en hastighet närmande sig lju­ sets, utsättes för fortsatt energitillförsel, så kan den i sitt rörelsetill­ stånd få en massa som ligger långt över protonens. Partikelns vilo- massa förblir emellertid oförändrad.2 För att närmare studera problem som aktualiserats genom forsk­ ningar rörande den kosmiska strålningen har man utvecklat nya ty­ per av acceleratorer, i viss mån byggande vidare på cyklotronens princip, men där huvuddelen av energien tillföres partiklarna genom kraftiga impulser av magnetfält. På sätt och vis likna dessa apparater ett slags transformatorer, där sekundärlindningen består av ett ring- formigt urladdningsrör, i vilket partiklarna accelereras. Magnetpul- serna framkalla elektriska fält, som driva fram partiklarna. I Berkeley i Californien har man enligt dessa principer byggt den s.k. bevatronen, där protoner kunna accelereras till energivärden över 6 tusen miljoner elektronvolt. (En elektronvolt (eV) är den energi som en elektron får, när den genomlöper ett elektriskt fält, motsva­ rande en spänning av en volt.) Man har infört särskilda beteckningar Neutronen i fritt tillstånd är icke stabil. Den sönderfaller med en halveringstid på 12,8 minuter till en proton och en negativ elektron. -) Inom materiella medier, där ljushastigheten är lägre än i vakuum, kan ljushastigheten överskridas. Materia-energi, massökning. Atomarium Bevatron, högenergifysik. Atomarium Kraftfält. för dessa höga energivärden. En mega-elektronvolt (MeV) betyder en miljon elektronvolt, och en giga-elektronvolt (GeV) en miljard elek­ tronvolt eller tusen miljoner elektronvolt. Som jämförelse kan näm­ nas, att värmerörelsen hos atomer och molekyler vid rumstemperatur ungefärligen motsvarar energien 0.03 elektronvolt (eV). Vill man räkna ut vad bevatronens energivärden motsvarar såsom värmerö­ relse måste man multiplicera de höga elektronvoltvärdena med 10 000. De temperaturvärden som på detta sätt nås te sig gigantiska till och med i jämförelse med den termonukleära teknikens tempera­ turvärden på några hundra miljoner grader! Nära Moskva har man byggt en liknande anordning som ger mera än 10 GeV, och hösten 1959 har man startat en ännu större an­ läggning vid europeiska kärnforskningsinstitutet (CERN) i Geneve. Protonsynkrotronen i detta institut ger över 25 GeV. Den är byggd under markytan, och den ter sig närmast som en stor tunnelbane- slinga med diametern 200 meter. Partikelaccelerationen sker i va­ kuum i ett genom tunneln löpande ringformat accelerationsrör, mera än 600 meter långt. Röret löper genom ett system av stora elektro- magneter, och arbetsplatserna invid röret se närmast ut som tunnel­ banestationer med ett innestående långt och tungt tunnelbanetåg. När apparaten är i gång, får givetvis ingen befinna sig inom de närmaste lokalerna med hänsyn till den intensiva strålningen. Från anlägg­ ningen uttagas olika strålknippen, som genom särskilda kanaler löpa till speciallaboratorier. Med de nu nämnda stora och dyrbara forskningsanläggningarnas hjälp prövas bärkraften hos några av de föreställningar om energi och materia, som vuxit fram inom den teoretiska fysiken. Energi är alltid knuten till kraftverken av något slag. Matematiskt uttryckes energin som produkten av en kraft och längden av den väg, utefter vilken kraften arbetar. Den energi, som upplagras exempelvis i ett uppdraget klocklod, beräknas genom multiplikation av lodets tyngd och den längd lodet hissats upp. Alla kraftverkningar äro knutna till kraftfält. Tyngden är en ytt­ ring av gravitationsfältet kring jorden. Det är även gravitationsfält som styra himlakropparnas rörelser och hålla planeterna i deras om­ loppsbanor kring solen. I det föregående ha berörts även andra fält, såsom de elektriska och magnetiska fälten. Elektriska fält binda elektronerna till atomkärnan och förmedla även atomernas sammanfogning till molekyler och kri- 90 stallgitter, vilka båda bygga upp materien i stort. Inom atomernas elektriska fält ligger grunden till elektronernas energi. Vid de Atoma- rieexperiment som visas med lysskärmens hjälp se vi, huru energi i form av ljus kan upptagas av atomernas elektronhöljen och även av­ givas därifrån. Energi, bunden i elektronhöljet, kan också frigöras såsom kemisk energi, exempelvis förbränningsenergi. Våra ångmaski­ ner, ångturbiner och förbränningsmotorer ha sedan länge hämtat energi ur denna elektronernas energikälla. De elektriska och magnetiska fälten kunna enligt den beskrivning, som lämnats redan av Maxwell, ses som yttringar av en och samma grundföreteelse. Ett föränderligt elektriskt fält ger upphov till ett magnetfält, och om ett magnetfält i sin tur förändras eller rör sig, visar sig ett elektriskt fält. Man talar därför om elektromagnetiska fält. Hela elektrotekniken bygger på praktiskt utnyttjande av sådana fält. Radiotekniken använder elektromagnetiska vågor, vilka liksom ljuset kunna beskrivas såsom fortlöpande elektromagnetiska fält­ svängningar. I Atomariet demonstreras modellmässigt de krafter som råda inom atomkärnan. Dessa ha sin grund i kärnkraftfälten, vilka fysikerna numera äro i färd med att söka närmare utforska. Dessa kraftfält äro bärare av vad vi kalla atomenergi, eller rättare uttryckt atomkärn­ energi. Här ligga energikällor, som redan börjat praktiskt användas och som väntas få alltmera ökad praktisk betydelse. Enligt Einsteins redan 1905 formulerade relativitetsteori äro ma­ teria och energi ytterst en och samma sak. Kraftfält, energi och ma­ teria äro därför i grunden förenade med varandra, och den fysikaliska forskningen berör i lika mån samtliga dessa företeelser. Kraftfälten äro generella energibärare överallt, även i det som vi uppfatta som tomrum. Gravitationen går som ett flöde genom hela världsrymden. De ljus- och radiovågor som nå oss från de avlägsnaste nebulosor och andra himlaobjekt vittna om att även det elektromagnetiska fältet har universell utsträckning. Till Tekniska Museets Atomarium höra några demonstrationsap- parater, som utvecklats speciellt för att demonstrera några grund­ läggande egenskaper hos kraftfälten (4, 11 och 12). Därvid visas bl.a. en av V. Bjerknes angiven modell, i vilken olika slags fältverkningar jämföras med de krafter av statiskt och dynamiskt slag, som verka på föremål, omslutna av vatten. Som annat exempel visas den påtagliga likheten mellan de krafter som styra en gyroskopsnurra och de mag- 91 Atomarium Atomarium Kvantfältteori. netiska fältkrafter som verka på en kompassnål. Gyrokompassen grundas på gyroskopverkan. I en annan försöksanordning visas elektromagnetiska fältverk­ ningar mellan växelströmförande kopparringar. Ringarna genomlö­ pas och omgivas av energiflöden i form av växelfält, vilka vi inte kunna upptäcka med våra sinnen. De kunna emellertid påvisas med hjälp av en liten provmagnet, som kommer i vibration. Ringarnas immateriella fältknippen visa inbördes kraftverkningar, som på ett påfallande sätt likna dem som demonstreras med Atomariets par­ tikelmodeller. Redan ett så enkelt försök som detta leder tanken till sambandet mellan energi och materia. Liksom materien har sin struktur av atomer och elementarpartik­ lar, har även energin, ytterst sett, diskontinuerlig struktur. Den upp­ delas i grundenheter, kvanta. Motsvarande egenskaper måste då även tillkomma kraftfälten, energins bärare. Kraftfältens struktur fram­ träder såsom ett system av olika energitillstånd, som kunna »besät­ tas» med partiklar. Med en mycket enkel bild skulle det hela kunna liknas vid ett »hyllsystem», där partiklar placeras på olika hyllhöjd och med olika energiinnehåll. Den del av den teoretiska fysiken som behandlar de spörsmål som här antytts kallas kvantfältteori. Att även abstrakta teoretiska resonemang kunna leda till experi­ mentella och praktiska resultat skall i det följande visas. Vid teore­ tiska betraktelser, speciellt rörande elektronernas natur och energi, kom den engelske fysikern Dirac redan före 1930 till högst märkvär­ diga resultat. Utom den positiva delen av den skala som betecknar fältens energitillstånd — ett område inom vilket våra vanliga erfa­ renheter sträcka sig — är även en motsvarande negativ del matema­ tiskt möjlig. Denna del antages emellertid normalt vara »fullbesatt» — kvantfysikaliskt sett. Hela detta innehållsrika negativa system är av denna anledning icke iakttagbart. Tillståndet är på något sätt »dött» och orörligt. Ingenting händer, som kan bilda grund för ob­ servationer av något som helst slag. Vi uppfatta därför det hela som vakuum — tomrum! Kan emellertid så mycket energi ställas till för­ fogande, att »någonting» hämtas upp ur det negativa tillståndet, Hålteori, partikelpar, finns möjlighet för att ett observerbart partikelpar skall framträda. materialisation — dematerialisation. Detta »någonting», som hämtas upp ur det negativa tillståndet, upp­ träder som en partikel, och det »hål», som efterlämnas i det förut fullbesatta och låsta negativa systemet, får genom ingreppet möjlig­ 92 het till rörelse. »Hålet» har alla egenskaper som tillkomma en parti- kel av motsatt slag — den förstnämndas antipartikel. Förloppet kan uttryckas så, att de båda partiklarna nybildas genom materialisation av energi. Sammanträffa de båda motsatta partiklarna, förinta de varandra. »Hålet» utfylles. Dematerialisation inträffar under frigö­ relse av strålningsenergi, och det ursprungliga begynnelsetillståndet av »tomrum» återställes. Diracs djärva och till synes orimliga teori bekräftades ganska ovän­ tat genom den svenskättade amerikanske fysikern C. D. Andersons upptäckt av den positiva elektronen, positronen, den vanliga negativa elektronens antipartikel. Detta skedde genom studier av den kosmiska strålningen. De parvis bildade partiklarna kunna skiljas därigenom att rörelsebanorna böjas åt motsatta håll i ett magnetfält. Med hjälp av Wilsons dimkammare (som kommer att beskrivas nedan) lyckades Anderson fotografera sådana banor. Mycket snart visades, att sådan parbildning av elektroner är en mycket vanlig företeelse, när atom­ kärnor träffas av energirik röntgenstrålning eller gammastrålning. Man fick härigenom möjlighet att i detalj studera såväl uppkomsten av sådana partiklar som deras förintelse vid sammanträffande. En förutsättning för bildningen av ett partikelpar är att en sam­ lad energimängd finns för handen, som enligt Einsteins redan om­ nämnda ekvation E = mc2 motsvarar partiklarnas sammanlagda massa. Massan av ett par elektroner motsvarar ungefär en megaelek- tronvolt i energimått. Denna energi bindes vid partiklarnas bildning och frigöres åter vid förintelsen. De uppnådda märkliga resultaten ledde till tanken, att även tyngre Antiprotonen. partiklar skulle kunna alstras på motsvarande sätt. Protonens massa är, såsom redan nämnts, omkring 1800 gånger större än elektronens. Om energikoncentrationen kunde ökas i motsvarande grad, så skulle kanske protoner och dess motpartiklar antiprotoner, negativa pro­ toner kunna framställas. Detta var utgångstanken vid byggandet av bevatronen i Berkeley och vid de arbeten som kommo att utföras av Segré, Chamberlain och medarbetare. Som energibärare valdes vanliga protoner. Med hänsyn till förut­ sedda förluster och för att göra utbytet så pass stort, att det fanns någon utsikt att finna ev. bildade antiprotoner, valdes så hög energi som omkring 6 GeV (6 miljarder elektronvolt). Den energirika pro­ tonstrålen fick träffa ett kopparbleck. Härvid utslungades en oer­ hörd mängd partiklar av olika slag. En första uppsortering skedde i ett magnetfält, där banorna för olika partikelslag böjdes i olika grad 93 Atomarium Experiment med vattenvågor för att illustrera den av Cerenkov upptäckta ef­ fekten. — En partikel, som i ett materiellt medium rör sig med en hastighet överstigande ljusets hastighet i mediet, framkallar en bogvåg med konformad vågfront. I öppna atomreaktorer av bassängtyp visar sig Cerenkoveffekten så­ som en blåfärgad ljusslöja kring reaktorkärnan. Genom optisk mätning av frontvinkeln kan partikelhastigheten bestämmas i en Cerenkovräknare. Detta har bland annat möjliggjort upptäckten av antipro­ tonen. Bilderna visa uppkomsten av olika bogvågor i en vattenyta i vilken en kropp föres fram med lägre eller högre hastighet. Atomarium Scintiilations- räknare, Cerenkovräknare, bubbelkammare, partikelspår. och i olika riktning. Negativa partiklar böjdes åt ett håll och positiva åt ett annat, räknat från den ursprungliga rörelseriktningen. Partikel­ strömmarna kunde på detta sätt uppdelas i olika delströmmar eller strålar. I en viss bestämd sådan stråle kunde antiprotoner väntas före­ komma. Det visade sig i verkligheten, att man här kunde finna 2 anti­ protoner på 100 000 negativa s.k. /r-mesoner med egenskaper som ha viss likhet med antiprotonernas. Att under sådana omständighe­ ter finna just antiprotonerna var svårare än att finna en nål i en hö­ stack, men trots detta kunde sorteringen genomföras med lyckat re­ sultat. En antydan om den härvid använda metodiken kan vara av intresse. Partiklarna registrerades med hjälp av olika samverkande scintilla- tionsräknare, och genom särskilda anordningar kunde sådana partik­ lar borträknas, som uppenbarligen inte voro antiprotoner. Därtill sorterades partiklarna efter olika hastighet med s.k. Cerenkovräk­ nare. Båda dessa instrumenttyper komma att närmare beskrivas i det följande. Efter ytterligare och noggrannare hastighetsmätning kunde partiklarnas massa eller vikt beräknas med kännedom om strålens avböjningsvinkel i magnetfältet. Genom dessa och åtskilliga andra kontrollåtgärder kunde antiprotonens existens klart och tydligt på­ visas. Nu återstod att närmare studera de kärnreaktioner antiprotonen kan framkalla samt dess förintelseprocess. Redan från början använ­ de man därvid den av C. F. Powell utvecklade metoden att direkt avbilda laddade partiklars banor såsom spår i emulsionen på en fo­ tografisk plåt. Partiklarna aktivera de bromsilverkorn de passera, och efter framkallning framträda därför partikelbanorna såsom sam­ manhängande rader av svarta silverkorn. Dessa spår kunna närmare studeras i mikroskop och därvid fotograferas i lämplig förstoring. Bilder av detta slag bruka visas på Atomariet. Antiprotonspåren sluta som regel med en »stjärna», framkallad av partiklar som slungas ut vid sprängning av en atomkärna, i vilken antiprotonen trängt in och under förintelse reagerat med någon av kärnpartiklarna. På allra senaste år har ett nytt och betydelsefullt hjälpmedel, den s.k. bubbelkammaren, utvecklats för att avbilda laddade partiklars banor. Apparaten utgör ett slags »omvänd» Wilsonkammare. I sin mest avancerade form består apparaten av en närmare två meter lång behållare med glasfönster. Den är fylld med flytande väte med 96 en temperatur av —25$ C. För att hålla en sådan apparat i drift fordras en anläggning som närmast har karaktären av kylindustri. Genom särskilda arrangemang bringas vätskan i ett labilt tillstånd nära kokpunkten. Passera nu laddade partiklar genom vätskan, så framträda banorna såsom mycket vältecknade spår, bestående av små gasbubblor. Detta är den hittills förnämligaste möjligheten att följa enstaka partiklars banor och reaktioner. Anordnas ett magnet­ fält genom apparaten, kunna olika partikelslag särskiljas genom ba­ nornas olika krökning. Oladdade partiklar, såsom exempelvis neutronen, framkalla ingen direkt verkan i de nu nämnda apparaterna, och detta beror på att inga elektriska fältverkningar finnas mellan sådana partiklar och omgivande atomer, såsom visats i det föregående. Oladdade partik­ lar kunna emellertid ofta spåras genom indirekta verkningar. Det händer, att ett antiprotonspår slutar helt tvärt och utan synlig ver­ kan. Förloppet är mycket intressant. Partikeln har vid passage nära intill en vanlig proton utbytt laddning med denna och övergått till en oladdad antineutron1. Den vanliga protonen har övergått till en vanlig neutron. Ingen av dessa partiklar ger direkta spår. Antineu- tronen röjer sig emellertid, när den längre fram kolliderar med någon atomkärna och förintas under bildning av en »stjärna», liknande den som antiprotonen kan framkalla. Upptäckterna av antiprotonen och antineutronen ha givit ett utomordentligt stöd åt Diracs hålteori och kommit den att framstå såsom något av det mest fascinerande fysiken bjuder. Ett av de senaste tillskotten i Atomariets demonstrationsserier är en enkel anordning, som i färgprojektion ger en symbolisk bild av uppkomsten och förintelsen av ett partikelpar. Inom materien finnas energitillstånd, som ligga mycket nära intill varandra. Den energi, som fordras för att flytta en elektron till ett högre energitillstånd kan därför i detta fall vara mycket ringa. Detta förhållande är av utomordentligt stor betydelse inom halvledaretek­ niken vid utformning av transistorer, likriktare, fotoceller och lik­ nande. I dessa förmedlas elektricitetstransporten av såväl negativa elektroner som frilagda »hål». De senare utgöra positiva laddnings- bärare. 1 Den oladdade antineutronen skiljer sig från den vanliga neutronen genom motsatta magnetiska egenskaper. Den kan jämföras med en strömspole, i vilken den magnetiska polriktningen följer en »tumregel», motsatt den vanliga. Transistorer, likriktare, fotoceller. Atomarium 97 Atomarium Det kan vara lämpligt att något förklara de båda partikelobserva- tionsinstrumenten scintillationsräknare och Cerenkovräknare. Den förstnämnda utgöres huvudsakligen av en speciellt utvald kristall, genom vilken partikeln får passera. Härvid alstras en ljus­ glimt, en scintillation, som elektriskt registreras med hjälp av en ljus­ känslig fotoelektrisk cell. Om två sådana räknare anordnas med känt avstånd, kan partikelns hastighet noggrant bestämmas genom elekt­ risk mätning av den korta tid som förflyter mellan passagerna. Fö­ rekomma många partiklar, som dessutom ha olika hastighet, kan denna metod ej ensam användas. Man utnyttjar då olika former av Cerenkovräknare, vilkas verkan bygger på den i samband med atom­ reaktorn omnämnda Cerenkoveffekten. Partikeln får passera ett genomskinligt fast eller flytande medium. I detta är ljushastigheten lägre än den som råder i vakuum. En par­ tikel med hög energi kan då mycket väl ha högre hastighet än den som ljuset har i mediet. Den går med »överljushastighet» och därvid uppträda, såsom redan nämnts, vissa fenomen som äro analoga med dem vi känna från flygplan som gå med hastighet över ljudets. Det bildas ett system av bogvågor med konisk vågfront. Ju snabbare par­ tikeln går, desto spetsigare blir könens toppvinkel. Denna vinkel kan mätas på optisk väg, och härigenom kan partikelns hastighet auto­ matiskt bestämmas. Cerenkoveffekten har fått namn efter upptäcka­ ren, den ryske fysikern Cerenkov, som jämte forskarkollegerna Frank och Tamm närmare utrett fenomenets natur. I Tekniska Museets Atomarium demonstreras Cerenkoveffekten modellmässigt med hjälp av vattenvågor, vilka projiceras i taket så­ som ett skuggspel. Om en partikelmodell föres fram genom vattnet med större hastighet än den som vattenvågorna ha, så framträder bogvågsbildningen mycket vackert och tydligt. Likaså syns, hur bog- vågsvinkeln förändras med hastigheten. Högenergifysiken har lett till ett närmare klarläggande även av Naturens asymmetri. tidigare i och för sig kända företeelser inom radioaktiviteten. Vid det s. k. betasönderfallet av atomkärnor utsändas negativa eller positiva elektroner från atomkärnan. Elektronerna kunna icke i enklare be­ märkelse sägas utgöra byggstenar i kärnan, men de bildas och utsän­ das i många fall, då kärnans massa och laddning ej stå i stabilt för­ hållande till varandra. Genom betasönderfallet ökas eller minskas kärnladdningen, och förloppet innebär sålunda att ett grundämne Nyare rön. 98 förvandlas till ett annat. Vid betasönderfallet framträder en tidigare okänd form av osym- metri, som på teoretisk grund förutsagts av de båda kinesiska fors­ karna T. D. Lee och C. N. Yang. Inriktas exempelvis betastrålande kärnor av radioaktivt kobolt i ett magnetfält vid låg temperatur, så observeras, att strålningen utsändes med olika intensitet i olika rikt­ ningar från kärnan. Naturen tycks skilja på höger och vänster! I van­ liga fall äro kärnorna helt fritt inriktade på alla tänkbara sätt, och ingen särskild riktning dominerar. Därför kan denna osymmetriska fördelning inte iakttagas. Upptäckten, som innebär att en av den teo­ retiska fysikens viktigaste satser, den s.k. paritetsprincipen, inte gäl­ ler i detta fall, väckte enormt uppseende bland fysikerna, och redan inom ett år efter offentliggörandet, som skedde 1956, belönades upp­ täckten med nobelpriset. I vår elementarpartikelöversikt ha vi hittills omnämnt elektroner, protoner, neutroner, mesoner och hyperoner. I denna samling bör även jotonerna, »ljuspartiklarna», omnämnas. Liksom övriga partik­ lar ha även fotonerna vågkaraktär, och ljuset uppfattas därför i van­ liga fall såsom en vågrörelse. Redan vid beskrivningen av lysskärms- experimenten i Atomariet omnämndes, att atomernas energiinnehåll alltid förändras språngvis. Energi avgives eller upptages härvid i form av »portioner», kvanta. Fotonerna äro just sådana kvanta, och energi­ innehållet motsvarar den vid atomens energisprång omsatta energi­ mängden. Nu finns det fotoner med olika energiinnehåll. Hithörande förhållanden ha klarlagts framför allt av Planck och Bohr. Fotonens energiinnehåll är direkt proportionellt mot ljusets svängningstal, frekvens. Denna viktiga lag gäller inte bara ljuset. Den omfattar alla slag av elektromagnetisk strålning — ett vidsträckt register, från radioastronomiens meter- och centimetervågor, över infrarödstrål- ning, synligt ljus, ultraviolettstrålning, röntgenstrålning till atomkär­ nornas ofattbart kortvågiga gammastrålning. Genom undersökning på spektroskopisk väg av strålningens frekvents eller energi kunna atomernas energitillstånd bestämmas mycket exakt. Detta är av utomordentlig betydelse för atomfysiken. Yår översikt skulle inte vara fullständig utan omnämnande av neutrinon, kanske den gåtfullaste bland elementarpartiklarna. Denna partikel är ytterst svår att spåra, då den saknar laddning och dess­ utom har försvinnande liten massa. Dess existens förutsattes emeller­ tid på rent teoretisk grund för att förklara vissa energiförluster vid betastrålningen. 99 Atomarium Atomarium Rymdforskning. Man antog, att den energi, som sålunda inte kunde redovisas, bort­ fördes av någon partikel av just detta slag. Vid sällsynta tillfällen kan emellertid neutrinon visa sekundära verkningar. Vid träff mot en proton — som i sig själv är stabil — kan denna omvandlas till en neutron och en positiv elektron. Kan man på ett distinkt sätt påvisa den samtidiga uppkomsten av dessa två partiklar, inte bara en utan många gånger, och på ett sätt som uppfyller de matematiska sanno- likhetslagarnas krav, så är neutrinons existens bevisad. Att så verk­ ligen kunnat ske är ännu en stor triumf för den nutida raffinerade experiment- och observationstekniken. Neutrinons upptäckare äro de båda amerikanska forskarna Reines och Cowan. Man räknar även med en motpartikel, antineutrinon. Den mångfald former som elementarpartiklarna visa ter sig för­ bryllande. Den framträdande vågnaturen ger därtill utpräglade drag av ogripbarhet och obestämbarhet hos dessa partiklar, som markera gränsövergången mellan energi och materia. Mycket raffinerade ob­ servationer kunna visserligen göras, men själva observationsförfaran- det innebär alltid ett allvarligt ingrepp i partikelns tillstånd. Tolkan­ det av de iakttagelser som göras inom detta område leder till ingen­ ting mindre än upplösning av grunderna för ett invant vardagligt tänkande. Atomvärlden framträder som ett kollektiv, inom vilket många begrepp, som hänföra sig enbart till erfarenheter av den yt­ ligare omvärlden, sakna mening. Här råda förhållanden, som endast kunna beskrivas med matematiska sannolikhetslagar. De distinkta naturlagar, som göra sig gällande i det yttre skeendet, framstå för atomfysikern såsom statistiska yttringar av ett ofantligt stort antal — i och för sig obestämbara — skeenden i mikrokosmos. Ett av forsk­ ningens mål är att söka nå en systematisering, i vilken de många de­ taljiakttagelserna rörande elementpartiklarna kunna samordnas. Atomfysik och astronomi arbeta hand i hand och berika varandra ömsesidigt. Atomfysikens rön tillämpas såväl inom den astronomiska observationsmetodiken som vid tolkningen av de vunna resultaten. Optiska teleskop och radioteleskop ha utvecklats såväl i storlek som i fråga om prestationsförmåga, och gränsen för observationsfältet flyttas allt längre bort. Helt nya vägar beträdas när raketprojektiler med instrument, försöksdjur och radio sändas ut såsom jordsatelliter eller fria himlakroppar. Redan vid de hittills utförda försöken har man funnit, att jorden omgives av tidigare okända intensiva strål- 100 ningsbälten. Mycket tyder på, att även människan själv snart står in- för sina första utflykter i rymden utanför jordatmosfären. I fram­ tiden kunna — kanske med atomenergins hjälp — tekniska förutsätt­ ningar skapas för längre rymdfärder med lycklig återkomst. Till slut blir det väl människans livslängd som begränsar färden i tid och rum. Eggande för fantasien är tanken på ömsesidig förbindelse av ett eller annat slag med levande varelser, som kunna finnas på andra himla­ kroppar. Upptäckten av antipartiklarna har givit upphov till nya egendom­ liga frågor. Fysikaliskt sett synes existensen av »anti-materia», byggd av negativa atomkärnor och positiva elektroner vara möjlig. Sådan materia skulle i och för sig kunna tänkas motsvara vår vanliga ma­ teria i fysiskt och kemiskt avseende. Om så är fallet, skulle en »anti- värld», byggd av detta motsatta slags materia, inte med astronomiens vanliga hjälpmedel kunna skiljas från den värld vi sedan länge varit vana att räkna med. Atomariets enklaste partikelmodeller utfördes redan från början så att de kunna vändas, vilket motsvarar en om­ kastning av polariteten. Dessa omvända modeller visa verkningar, som helt motsvara dem vi finna hos de rättvända modellerna. Det är dock ännu ej helt klart, om elementarpartiklarna och deras antipartik- lar visa lika utpräglad motsvarighet i detta avseende. Med kännedom om de två motsatta partikelslagens beteende vid sammanträffande kan man dock befara en förintande katastrof, om de båda världarna komma i närmare beröring med varandra. Visserligen finns intet som tyder på, att vi för egen del ha något sådant att vänta inom en över­ skådlig framtid, men frågan är ett framträdande exempel på, huru nya stora upptäckter alltid skapa nya spörsmål. Ett positivt inslag i naturforskningen är det förtroliga och öppen­ hjärtiga internationella samarbete som kan upprätthållas naturveten­ skapsmän emellan, alla politiska motsättningar till trots. Detta ger ökat hopp om en lycklig framtid för mänskligheten. Mycket tankearbete har lagts ned på att söka samla den teoretiska fysikens beskrivning av naturföreteelserna i en enda universell for­ mel, en generell fältteori. I detta sammanhang framträda många stora namn, främst Einstein, Heisenberg och Schrödinger. Framtiden får visa, om det är möjligt att förverkliga denna förhoppning om en sam­ manfattande teori, ur vilken alla tidigare kända naturlagar ytterst skulle kunna härledas. Naturvetenskapens tankar spänna över världsvidder — från yt­ tersta gränsen av astronomiens observerbara universum till atomerna »Omvänd» materia — antimateria. Atomarium Generell fältteori— »världsformel». 101 Atomarium Scintillationsskärm. och elementarpartiklarna. De fysiska förloppen utspelas inom system av kraftfält, som i gåtfulla flöden genomtränga och uppfylla världs­ alltet. Fälten äro energiens och materiens bärare. Fysikens kanske yppersta vinning är att i fältsystemen ha spårat en genomgripande struktur, en sällsam vävnad med latenta möjligheter till skapelse av materia, något av en allomfattande kosmisk princip. ★ Atomarievisningarna bruka avslutas med demonstration av natur­ liga kärnomvandlingar, direkt synliggjorda medelst två av kärnfy­ sikens klassiska instrument: spintariskopet och Wilsonkammaren. De bilda båda, vart och ett på sitt sätt, grunden till nutidens raffinerade atomfysikaliska observationsinstrument. Spintariskopet är grunden till scintillationsräknarna i deras olika former. För Atomariet har apparaten utvecklats till en scintillations­ skärm (3) av alldeles nytt slag. En glasskiva, på undersidan beklädd med speciellt preparerade små zinksulfidkristaller (sidotblände) är på ovansidan belagd med ett fastkittat lager av små glaskulor, verkande som ljussamlande linser. Det hela påminner något om de Ijusreflek- terande material som bl.a. användas till trafikmärken. Skärmen är till konstruktionen inte märkvärdigare än att den lätt kan tillverkas av en händig person. Få nu alfapartiklar som slungas ut vid kärn- sönderfall i ett radioaktivt preparat bombardera zinksulfidkristal- lerna, så kunna enskilda träffar direkt iakttagas på skärmen så­ som små ljusglimtar, scintillationer. Den förmåga till mörkerseende som observationen kräver bruka åskådarna förvärva efter en stunds vistelse i Atomariets dämpade belysning. Wilsonkammaren står inte spintariskopet efter som förmedlare av direkt kontakt med atomvärlden. Det här visade utförandet (7) grun­ das på en av Langsdorf angiven, kontinuerligt arbetande konstruk­ tion. Utformningen är så enkel, att många ungdomar, ända ned till tolvårsåldern, med stor framgång byggt sådana apparater efter an­ visningar från Atomariet. På en med tunt svart tyg klädd bottenplatta av plåt, underifrån kyld med ett stycke kolsyreis, står en glasklocka, upptill försedd med en sluten vattenbehållare, vilken på undersidan är klädd med ett po­ röst tygskikt, fuktat med en blandning av alkohol och vatten. Vat­ tenbehållaren utgör ett slags värmereserv, som underlättar avdunst- Wilsonkammare. 102 ningen. Ängan utbreder sig långsamt nedåt mot den kalla bottenytan. Inom ett visst skikt invid denna inträder det tillstånd som benämnes övermättning. Den normala kondensationstemperaturen underskrides utan att någon dimutfällning sker. Passera nu laddade atomfragment genom detta skikt, så utfällas små vätskedroppar i stora mängder längs partikelbanorna, varigenom dessa vid lämplig belysning framträda såsom skarpt markerade dim- streck. En elektrisk spänning som anlägges mellan apparatens övre och undre del ger förbättrade försöksbetingelser. Man kan i denna apparat direkt se, huru även ett ytterst obetydligt radioaktivt pre­ parat slungar ut partiklar i ständig följd. Någon enstaka gång visa partikelspåren en tvär krök eller en förgrening. — En atomkärna i luften har träffats och kanske sprängts! Då och då iakttages även helt fristående partikelspår, härrörande från den kosmiska strål­ ningen. Intrycket av det underbara mikroskopiska skådespel som här framträder på ett så gripbart sätt förtages knappast av den visade anordningens enkelhet. Det radioaktiva preparatet består av en tänd­ sticka, i ena änden överpudrad med något tiotal milligram pulvrise­ rat pechblände, det uranmineral, från vilket makarna Curie utgingo vid upptäckten av radium. Mineralet innehåller något tiondels gram radium per ton. Radiumvärdet i vårt lilla preparat kan därför upp­ skattas till ett eller annat hundradels öre! Radium har en halverings- tid av i 620 år, och det nybildas ständigt ur sönderfallande uran. Preparatets livslängd bestämmes därför av uraninnehållet, vars hal- veringstid överstiger fyra miljarder år. Den lilla obetydliga svarta pulverfläcken, som varje sekund slungar ut ett icke så ringa antal partiklar, har sålunda efter denna ofantliga tidrymd förlorat endast hälften av sin aktivitet. Ännu finnes halva mängden av den sönder­ fallande substansen kvar — en överväldigande bild av atomernas li­ tenhet och mångfald! ★ De senaste årtiondenas storslagna naturvetenskapliga och tekniska utveckling har nåtts genom ett framgångsrikt samspel mellan en fri forskning, som söker sig nya vägar, och en målmedveten ingenjörs­ konst. Ganska slående är ofta den snabbhet med vilken de vunna re­ sultaten finna praktisk tillämpning. Samtidigt som den yttre bilden 103 Atomarium Atomarium Litteratur. i. Bäckhind, Birger, Gittermodell till Fältelektronmikroskopet. Elementa 39 (1956), s. 19. 1. Staffanson, Eve, Fältelektronmikrosko­ pet. Elementa 35 (1952), s. 101. 3. Wilner, Torsten, Scintillationsskärm. Elementa 33 (1950), s. 239. 4. — Självstudier med experiment. Kos­ mos 29 (1951), s. 9. 5. — Demonstration av laddade partik­ lars rörelse i elektriska fält. Elementa 34 (I951)» s- 35- 6. — Försök med enkla atomkärnmodel- ler. Elementa 35 (1952), s. 245. rimentatorer, har lämnats i Teknik för Alla nr 22 och 25, 1957.) 8. — Partiklars rörelse i elektriska fält. Dasdalus (1954), s. 40. 9. — Resonansförsök. D^dalus (1954), s. 44. 10. — Klangfigurer och atomfysik. Dseda- lus (1957), s. 42, samt Elementa 41 (1958), s. 41 (Något fullständigare framställning). 11. — Det tyngdlösa tillståndet. Elementa 42 (1959), s. 238. 12. — Försök med växelfält. Elementa 43 (1960), s. 11. Atomforskning och kärnteknik — viktiga data. beskrivning, anpassad för unga expe- 1895 Röntgen upptäcker den efter honom uppkallade röntgenstrålningen. 1896 Becquerel upptäcker radioaktiviteten hos uran. 1898 Makarna Curie upptäcka radium och polonium. 1900 Planck grundlägger kvantteorien. 1905 Einstein uppställer relativitetsteo- rien. 1909 Strömholm och Svedberg göra för­ utsägelser rörande isotopernas exi­ stens. 1911 Rutherford och medarbetare påvisa atomkärnans existens. Wilson utvecklar dimkammarmeto- den. 1912 de Flevesy introducerar de radioak­ tiva indikatorerna. En kort beskrivning med bild av Atoma­ Dasdalus 1956. Aston bygger masspektrografen. 1913 Bohr uppställer sin atommodell. 1919 Rutherford och Chadwick spränga kvävekärnor genom bombardemang med alfapartiklar. 1924 Ising anger principen för multipel partikelacceleration. 1924—1927 de Broglie, Heisenberg och Schrödinger införa nya begrepp in­ om den teoretiska fysiken: materie- vågor, kvantmekanik och vågmeka­ nik. 1927 Geiger och Muller introducera räk- neröret. Tandberg påbörjar försök att åstad­ komma termonukleära reaktioner och frigörelse av kärnenergi. 1928—1930 Dirac uppställer sin hålteori. i93°— 1931 Lawrence och medarbetare konstruera den första cyklotronen. 104 av detta skeende ter sig alltmera mångskiftande, märkes inom grund­ forskningen en tydlig strävan att nå enhetliga föreställningar om na­ turföreteelserna. 7. — Kontinuerligt arbetande dimkam- mare. Elementa 36 (1953), s. 265. (En riets bassängreaktormodell lämnades i i9°9— 1913 Soddy, Thomson m.fl. närmare isotopien. utreda 1932 Urey upptäcker den tunga väteiso- topen. Cockeroft och W alton genomföra de första helt konstgjorda kärnom- vandlingarna med i högspännings­ fält accelererade partiklar. Chadwick upptäcker neutronen. 1933 Anderson upptäcker den positiva elektronen, positronen. 1934 Makarna Joliot (Irene Curie-Joliot och F. Joliot) upptäcka den konst­ gjorda radioaktiviteten. Heisenberg uppställer teorien att atomkärnorna äro sammansatta av protoner och neutroner. 1937 Y ukawas förutsägelse av mesonernas existens bekräftas genom undersök­ ningar över den kosmiska strål­ ningen. Cerenkov, Frank och Tamm klar­ lägga den av Cerenkov upptäckta strålningen, Cerenkoveffekten. 1939 Hahn och Strassmann klarlägga urankärnans klyvning genom neu­ troner. Grundläggande arbeten tidi­ gare utförda tillsammans med Meit- ner. Den första svenska cyklotronen byg­ ges vid Kungl. V etenskapsakade­ miens Forskningsinstitut för Fysik i Stockholm på initiativ av M. Sieg- bahn. 1940 McMillan och Abelson framställa den första transuranen, neptunium. 1942 Fermi och medarbetare starta i Chi­ cago den första atomreaktorn. 1945 De första atombombsprängningarna. Den svenska atomkommittén till­ sättes. Det svenska arbetet på kärn­ fysikens område hade redan tidigare grundlagts, främst genom insatser av M. Siegbahn. 1947 AB Atomenergi startas för att möj­ liggöra ett rationellt svenskt arbete på utvinning av atomenergi. 1951 Detonation av den första vätebomb­ laddningen. En »breeding»-reaktor, avelsreaktor, alstrande elenergi startas i U.S.A. »Breeding» innebär, att klyvbart ma­ terial nyproduceras i reaktorn i en mängd motsvarande eller överstigan­ de vad som förbrukas för driften. 1954 Den första svenska experimentreak­ torn startas hos AB Atomenergi, Stockholm. 1953 Ett första atomkraftverk (5000 kW) igångsättes i Sovjetunionen. Den första atomdrivna ubåten »Nautilus» sjösättes i U.S.A. Den första internationella konferen­ sen för atomenergiens fredliga an­ vändning hålles i Geneve. Segré, Chamberlain och medarbetare i Berkeley, U.S.A., framställa med konst den negativa protonen, anti­ protonen. FN tillsätter en expertkommitté för utredning av strålningsverkan. I Sverige bedrives vid Radiofysiska Institutionen, Stockholm, ett redan 1921 grundlagt forskningsarbete in­ om området, samtidigt som kontroll utövas över allt radiologiskt arbete inom landet. 1956 Artsimovitch och Kurchatov med­ dela, att de vid försök i Sovjetunio­ nen med elektriska urladdningar i tung vätgas påvisat neutronstrål­ ning och hård röntgenstrålning, vil­ ket tolkas så, att termonukleära för­ lopp framkallats på detta sätt. Efter detta meddelande har offent­ liggjorts, att motsvarande försök i stor skala sedan åtskilliga år bedri­ vits i USA och Storbritannien. Även i Sverige göras liknande försök. Reines och Cowan i Los Alamos, U.S.A., påvisa experimentellt den av Pauli och Fermi förutsedda neutri­ non. Lee och Yang, två kinesiska forska­ re, upptäcka den s.k. paritetslagens begränsade giltighet, en förut ej beaktad asymmetri i naturföreteel­ serna. I samband med försök med anti­ protonen upptäcker en forskargrupp i Berkeley antineutronen. Det första atomdrivna storkraft- 105 Atomarium Atomarium 106 Foto i denna artikel: Olof Ekberg, Hans Hammarskiöld, Torsten Wilner. verket igångsättes i Storbritannien vid Calder Hall. 1957 I strävan att framställa grundämnet nummer 102 kommer ett forskarlag vid Nobelstiftelsens forskningsinsti­ tut för experimentell fysik i Stock­ holm till resultat som tolkas som upptäckten av detta ämne, vilket får namnet nobelium. Tidigare framställda transuraner äro: 93 neptunium 94 plutonium 95 americium 96 curium 97 berkelium 98 californium 99 einsteinium 100 fermium 101 mendelevium En av grundämnet fermiums isotoper (250) framställdes för första gången vid det ovannämnda forsknings­ institutet. 1958 Den andra internationella konferen­ sen för atomenergins fredliga an­ vändning hålles i Geneve. Särskilt framträdande äro de många demonstrerade försöksanordningarna rörande plasmafysik och termonu­ kleära reaktioner. 1959 Med hjälp av uppsända rymdprojek­ tiler och jordsatelliter upptäckas ti­ digare ej kända intensiva strålnings- bälten utanför jordatmosfären. 1960 Atomdrivna storkraftverk med olika typer av reaktorer, bl.a. avelsreak- torer, byggas och igångsättas inom stormakterna. E LE KTRO N HJÄR N AN TILL LÄSARENS TJÄNST Inför S:t örjens Gille höll chefen för Jernkontorets lit­ teraturtjänst, Bergsingeniör Einar öhman, den n jan. 1960 det föredrag som återges i det följande. Einar Öhman Elektronhjärnan till läsarens tjänst 108 Novembernumret 1959 av den amerikanska tidskriften Metal Pro- gress, som läses av bl.a. American Society for Metals mer än 30 000 medlemmar, innehöll en ganska märklig artikel. Den var författad av Mrs. Marjorie R. Hyslop, en veteran inom sällskapets sekretariat och tidskriftens redaktion, som bl.a. under många år haft det främsta ansvaret för sällskapets mycket omfattande litteraturtjänst. Artikeln meddelade med något av jubel i tonen att sällskapet nu kunde erbjuda industrien och medlemmarna en helt ny service. Den försöksverksamhet, som sällskapet i över fyra år bedrivit i samarbete med Center for Documentation and Communication Research vid Western Reserve University i Cleveland beträffande maskinell be­ handling av tidskriftsreferat hade framskridit så långt att en nykon- struerad elektronisk databehandlingsmaskin stod färdig att besvara frågor. Till exempel — finns det något publicerat om olika orsaker till rälsbrott, om metoder att undvika väteupptagning vid titantill- verkning, om svetsning av titanlegeringar med upp till 10 % man­ gan, om inverkan av silver på magnesiumlegeringars hållfasthet, om hur man mäter slaggers fluiditet mellan 1 150 och 1 40o°C, om kar­ biderna i systemet järn—mangan—kol? — Och var står detta? Fråga oss om allt, är vad artikeln egentligen går ut på. Och svaren skall komma fort. Maskinen granskar 100 000 till ett magnetband överförda kodifierade referat per timme och registrerar de referat som överensstämmer med den likaledes kodifierade frågan. Slutresul­ tatet blir en liten bibliografisk förteckning på uppsatser med förfat­ tarnamn, titel, tidskrift, årgång, häfte och sida samt ett kort referat. I princip är det bara en sak maskinen inte kan göra. Den kan inte säga så här: av dessa tio uppsatser skall Ni studera nr 3 och 7 grund­ ligt. De ger Er sannolikt allt Ni vill ha. Titta dessutom på bilder och tabeller i nr 1 och 8, det kan ge Er vissa kompletterande upplys­ ningar. Däremot innehåller 2, 4, 6 och 10 ingenting som inte står i 3 och 7. Tyvärr var Er fråga något för vagt formulerad och den kodifierade frågan blev därför inte tillräckligt skarpt avgränsad. Nr 5 och 9 har därför kommit med på köpet, de har uppenbart ingenting med Er frågeställning att göra. — Det vore kanske för mycket begärt, att maskinen skulle befria oss från allt arbete. Det är mycket nog om den kan avlasta oss från mödosamt sökande i kartotek och register. Elektronhjärnan till läsarens tjänst Under alla förhållanden är det här otvivelaktigt fråga om »elektron­ hjärnan till läsarens tjänst». Mrs. Hyslop underlåter att tala om vad det hela kostar. Tidigare visste man att Western Reserve fått ett anslag om 15 000 dollar per år sedan fyra år tillbaka från American Society for Metals och att detta anslag på hösten 1958 höjdes med femtio procent, allt för för­ beredande arbeten. Mycket påpassligt har emellertid en annan stor amerikansk tidskrift, The Iron Age, skyndat sig att stilla vår nyfi­ kenhet. I ett av sina decembernummer meddelar den att den av Ge­ neral Electric byggda nya maskinen med beteckningen GE 250 kostar 100 000 dollar och att man kan få prenumerera på kontinuerlig in­ formation på ett begränsat specialområde för 300 dollar om året. Vad en enkel fråga kostar får man däremot inte veta, men det är ju rätt självklart att man inte besvärar maskinen om inte ett svar på den ställda frågan har ett visst värde. Nu ligger väl den frågan nära till hands: lönar det sig? Metallurgi är ju dock ett ganska begränsat ämnesområde, och för övrigt, de som sysslar med järn och stål kan väl klara sig med något mycket mindre och enklare. Vad rör dem beryllium och zirkonium, ja, för den delen, vad rör dem aluminium, magnesium och koppar? Räcker inte de kon­ ventionella metoderna för dem? Motsvarande frågor kan naturligtvis den ställa som sysslar med t.ex. lättmetall. Att många tycker så, det har vi just fått ett slående bevis på. Ny­ ligen har det kommit ett meddelande att det ärevördiga Iron & Steel Institute i London, som i likhet med American Society for Metals se­ dan länge bedrivit en omfattande referattjänst, också har beslutat ut­ öka sin service. Där går man en helt annan väg. Iron & Steel erbjuder nu 9 000 referat om året till ett pris av £ 90, tryckta på separata kort, och klassificerade efter det internationellt använda universella deci- malklassifikationssystemet. Det är så konventionellt som man kan begära, i själva verket precis samma slags service som Tekniska Lit­ teratursällskapet i Sverige sedan tio år i något blygsammare omfatt­ ning kunnat erbjuda den svenska industrien på basis av de referat, som utarbetas av Jernkontorets och Mekanförbundets litteraturtjäns­ ter, av Statens Nämnd för Byggnadsforskning m.fl. Att man nog i alla fall vill tro på att maskinell litteraturunder­ sökning har framtiden för sig, beror bl.a. på att vad jag hittills sagt endast är en liten rännil i den störtflod av litteratur inom den rena naturvetenskapen, inom teknik, medicin och andra tillämpade om- 109 Elektronhjärnan till läsarens tjänst råden som numera störtar över oss och som ökar i omfattning för var dag. Operation Syndafloden, som Carl Björkbom, Tekniska Högsko­ lans överbibliotekarie, kallat denna företeelse. Inom områden där bokfloden är avsevärt större än på det metallurgiska ser man på ini­ tiativet i Cleveland som en försöksverksamhet, a pilot plant, som man står färdig att tillämpa om den slår väl ut. Att intresset i Förenta Staterna är stort för detta projekt framgår av att National Science Foundation i dagarna beviljat Western Reserve University ett anslag av S 159 200 för fortsatta forskningar om systemets allmänna an­ vändbarhet. Ett enda exempel kan kanske räcka till för att åskådliggöra pro­ blemets räckvidd. I Amerika utkommer en referattidskrift, som de flesta kemister betraktar som oumbärlig, Chemical Abstracts. Det är en föredömlig publikation med utförliga, väl genomarbetade referat och utmärkta register. Den omfattar kemi och kemisk industri och närliggande områden. För att underlätta det jättelika verkets an­ vändning ger man ut tioårsregister. För närvarande är registret för åren 1947 till 1956 under utgivning. Det omfattar 19 volymer med sammanlagt 21 500 stora fintryckta sidor. Man kan här slå upp 647 000 referenser efter författare, ämnesord, patentnummer och ke­ misk formel. Ofta kan man finna en och samma referens på flera olika ämnesord. Registret har sammanställts av ett kartotek på 6 millioner kort. Detta gäller kemilitteraturen under en tioårsperiod, men hur utförlig Chemical Abstracts än är, kan man vara övertygad om att fullständig är den inte. Bland annat saknas åtskilligt av den mera svåråtkomliga ryska litteraturen. För varje forskare, han må vara teoretisk fysiker eller syssla med tillämpad forskning på ett industrilaboratorium, gäller det att känna till vad andra gjort. Särskilt på de tillämpade områdena är detta utomordentligt svårt, men även inom den rena vetenskapen blir pro­ blemet allt mer allvarligt. Av ålder är det ju biblioteken som skall ställa litteraturen till förfogande. Förr var bibliotekarierna enbart vårdare av litteraturen, kanske själva mest intresserade av gamla handskrifter och inkunabler. På franska kallas ju en bibliotekarie fortfarande conservateur. Men nu räcker det inte att endast ställa lit­ teraturen till förfogande på begäran, bibliotekariernas arbetsuppgif­ ter har blivit alltmera mångskiftande och innefattar bl.a. en omfat­ tande aktiv service. Nya typer av bibliotek har kommit till vid forsk­ 110 ningsinstitut, vid vetenskapliga institutioner och inte minst inom in- Elektronhjärnan till läsarens tjänst dustrin med nya befattningshavare — dokumentalister eller littera- turingenjörer — vid sidan av de egentliga bibliotekarierna. Dessa nya män och kvinnor har själva en naturvetenskaplig eller tek­ nisk utbildning och kan därför kontinuerligt informera forskarna om vad som just publicerats på deras specialområden. De kan utföra de litteratursammanställningar som alltid föregår upptagandet av en ny forskningsuppgift och biträda vid de utredningar, som man alltid måste företa innan man sätter igång en ny tillverkning. I Förenta Staterna har det sedan länge funnits utbildning på uni- versitetsplanet för denna nya yrkeskategori, man kan där ta ett Mas­ ters Degree i Special Librarianship. I Sverige är utövarna av yrket — till vilka förf. kanske i all anspråkslöshet vågar räkna sig — autodi­ dakter, ett förhållande som Tekniska Litteratursällskapet i viss mån sökt förbättra genom en rätt omfattande kursverksamhet. Ffur goda de bibliografiska hjälpmedlen än är idag — och i själva verket är de visst inte lika bra på alla områden som inom kemin och metallurgin, som här valts som exempel — är det ofta svårt att hitta precis det man vill ha fram. Alltför mycket tid som kunde ägnats åt litteraturens utvärdering går åt för att finna den. I själva verket är man ofta tveksam om man lyckats finna det viktigaste, det enda man säkert vet är att man inte funnit allt. Här borde maskinsökning kunna medföra en betydlig förenkling och större säkerhet. Kanske kan jag lättast förklara detta med ett exempel. Vi tänker oss att vi är ute efter information om analytisk be­ stämning av väte i stål. Vare sig vi använder ett register eller ett kar­ totek, vare sig materialet är ordnat efter uppslagsord eller klassifika- tionssystem, uppställer sig omedelbart frågan om vi skall söka under analys, under väte eller under stål. Bestämmer vi oss för väte återstår sedan frågan om den fortsatta sökningen skall ske under väte, analys av, i stål eller väte i stål, analys av. I själva verket finns det sex sätt att ordna de tre begreppen, sex permutationer. Naturligtvis kan man komma överens om en viss konvention vid klassificeringen, i det här fallet t.ex. att alltid sätta det ämne vars halt bestämmes först och den produkt som analyseras sist, men därmed är inte alla svårigheter lösta. Det kan hända att viktig information finns i uppsatser om gaser i stål, och en analysmetod finns kanske till och med beskriven i en artikel som huvudsakligen handlar om svalsprickor. Då gäller det att se upp och använda ett tillräckligt antal korsreferenser eller att klassificera 111 Elektronhjärnan till läsarens tjänst 112 Det torde väl ha framgått av vad här sagts, att den kod som an- på varje begrepp som uppsatsen innehåller information om. Annars kan informationen inte återfinnas. Den institution, som torde ha gått längst i detta hänseende är Verein Deutscher Eisenhiittenleute, som har ett mycket stort referat­ kartotek alfabetiskt ordnat efter uppslagsord. Det finns uppsatser som registreras under inte mindre än fyrtio olika uppslagsord i detta kartotek. På de flesta bibliotek har man inte möjlighet att gå så långt utan klassificerar efter bästa förstånd, och i fullt medvetande om att endast sådana uppgifter som man själv uppfattat som särskilt viktiga i framtiden kommer att kunna återfinnas i kartoteket. Här erbjuder maskinsökningen uppenbara fördelar. Alla i en viss uppsats förekommande ämnen, egenskaper, framställnings- och be­ handlingsmetoder etc. kan inbyggas i koden, som samtidigt kan ange att ett visst ämne är råmaterial, är föremål för framställning och be­ handling eller för kemisk analys, eller är det ämne vars halt man be­ stämmer vid analysen. Det kodifierade referatet utgör en översätt­ ning till kodtecken av ett på ett slags speciellt telegramspråk avfattat referat och kan av maskinen också återställas till motsvarande klar­ text. Konsten är att kodifiera såväl referatet som frågan lika, och i själva verket har utarbetande och omsorgsfull prövning av koden ut­ gjort en väsentlig del av arbetet inom den arbetsgrupp vid Western Reserve University som ansvarat för förberedelserna för American Society for Metals nya litteraturtjänst. Är frågan formulerad »bestämning av väte i stål» så skall alla rele­ vanta referat komma fram, vare sig uppsatsen ifråga endast behand­ lar detta ämne eller även bestämning av t.ex. syre och kväve. Även uppsatser som i första hand sysslar med svalsprickor eller med vätets diffusion i stål kommer med, om i dessa uppsatser analysmetoder för väte är beskrivna. Nu säger kanske någon: »Det här låter ju mycket bra, men inte kan vi skicka frågor till Amerika i tid och otid. Förresten är det kanske inte så säkert att vi alltid är så intresserade att tala om för amerika­ narna vad det är för frågor vi är intresserade av”. Här tillkommer då den stora fördelen att magnetbanden lätt och till ringa kostnad kan kopieras. Inget hindrar alltså att vi här i Sverige hyr en maskin, pre­ numererar på en bandkopia och kodifierar våra egna frågor. Man kanske inte ens behöver hyra en maskin. Man kan hyra in sig i en existerande maskin som kan programmeras för koden ifråga. vänds i Cleveland är begränsad till ett relativt avgränsat tekniskt- vetenskapligt område, ett område inom vilket man kan förutsätta att forskarna önskar uttömmande specialinformationer. Detsamma gäl­ ler den verksamhet som bedrives vid Centre de Documentation i Pa­ ris, som tillhör Centre National de la Recherche Scientifique. Där behandlas den farmakologiska litteraturen maskinellt, dock enligt ett annat system med separata filmblad, där referensen och koden foto­ graferats på var sin halva av bladet. Koden består av ett system av svärtade rutor. De relevanta filmbladen sorteras ut av maskinen och referenserna kopieras förstorade på ett fotografiskt papper. Det finns flera institutioner som använder datamaskiner för doku- mentationsområdet, exempelvis Gmelin-Institut i Tyskland, det stora kemiska handboksförlaget. Man har nyligen påbörjat ett internatio­ nellt samarbete och söker nu genomföra enhetliga kodningsprinciper. Därvid uppmärksammar man också önskvärdheten av att existerande databehandlingsmaskiner bör kunna programmeras för dokumenta­ tionsarbete. Ett större industriföretag kräver ju emellertid information på många olika områden, ögnar man på ett av de senaste häftena av de meddelanden, som litteraturtjänsten vid ett av våra största industri­ företag sänder ut med täta mellanrum — det rör sig om ett för Sverige typiskt företag med omfattande såväl horisontell som vertikal integ­ ration — så hittar man rubriker såsom: juridik, skatt, försäkring, skyddsteknik, teknisk hygien, belysning, atomreaktorer, elektriska installationer, frihandel, björk, flis, insektsmedel, operationsanalys, virkesmätning, arbetsstudier, datamaskiner, företagsledareutbildning, lönesystem. Detta är endast ett axplock bland sådana rubriker, som inte direkt syftar på de tekniska specialproblemen inom företagets till­ verknings- och forskningsprogram. Det är klart att en så brett upp­ lagd information måste lämnas av företagets egna dokumentalister, som är väl hemmastadda i företagets behov och intressen. Centrala litteraturtjänster, med eller utan mekaniska och elektroniska hjälp­ medel, har nog föga att erbjuda företagsledaren och de administrativa avdelningarna, det är främst forskarna som har nytta av dem. Den gjorda uppräkningen kanske kan bidraga till att öka respekten för de företagsbibliotek, som måste betjäna båda kategorierna. Vi stöter här på konflikten mellan universalitet och specialisering. Det kan då vara lämpligt att gå tillbaka litet i tiden och för ett ögon­ blick lämna elektronhjärnan åt sitt öde. 113 Elektronhjärnan till läsarens tjänst Eiektronhjärnan till läsarens tjänst 114 I staten Massachusetts finns en liten stad som heter Amherst. Den är mycket liten, 1930 uppgick invånarantalet inte till mer än 6 000 personer. Men där finns i alla fall ett college, som grundades för så länge sedan som 1821. Vid detta Amherst College verkade på 1870- talet som biträdande bibliotekarie en något över tjugoårig man, som hette Melvil Dewey. Han kom på idén att utarbeta ett system för att klassificera bibliotekets bokförråd. Det var ett ganska enkelt system, som inte gick vidare mycket i detalj. I den första upplagan, som kom ut 1876 sedan Dewey prövat systemet i tre år vid sitt bibliotek, om­ fattar själva klassifikationen inte mer än tolv sidor. Huvudindelning­ en byggde på Francis Bacon’s »Advancement of Learning», som gavs ut i London år 1605 och detaljerna bestämdes helt av den dåvarande omfattningen av undervisningen vid Amherst College. Under sådana omständigheter är det ju rätt märkvärdigt att systemet skulle göra honom berömd. Egentligen skulle han nog hellre ha velat bli berömd för något helt annat, han blev nämligen senare apostel för en radikal och högst originell nystavning av engelska språket. Den lyckades han emellertid aldrig intressera det amerikanska folket för. Att Dewey Classification, nu med en omfattning av två tjocka vo­ lymer, idag används vid de flesta amerikanska folkbibliotek beror på att det var det första konsekvent genomförda decimalsystemet. Huruvida Dewey kan betraktas som uppfinnare av decimalklassifika- tionen är omtvistat. Han var i alla händelser den som först insåg sys­ temets fördelar. Här behöver inte decimalsystemets principer och an­ vändning förklaras. Dess framgång talar för sig själv. Låt oss nu ett ögonblick vända oss till ett annat land, Belgien. På 1890-talet fanns i Bryssel två advokater, Otlet och La Fontaine. Den förre var utomordentligt intresserad av litteraturproblem och han lyckades också intressera sin vän La Fontaine för sina mycket vitt­ gående planer. La Fontaine är annars mest känd som fredskämpe och fick 1913 Nobels fredspris. Otlet och La Fontaine bildade tillsamman Institut de Bibliographie med uppgift att centralt registrera all världens litteratur. Dock inte tidskriftsuppsatser utan tills vidare endast boklitteraturen. Allt efter­ som åren gick, samlades allt mera oöverskådliga mängder av kort i Bryssel, men första världskrigets påfrestningar kunde företaget inte överleva. Om korten finns kvar idag, så är det i alla händelser ingen som använder dem. Ett bestående resultat fick ändå Otlets arbete: universella decimalklassifikationssystemet, UDK. Och här kommer Eiektronhjärnan till läsarens tjänsv Dewey åter in i bilden. Det var på hans system som Otlet kom att kasta blickarna, när han fann, att man måste klassificera de växande korthögarna. Så lades grunden till det mycket detaljerade och mycket flexibla system för klassifikation av all världens vetande som UDK i dag utgör. Mycket ofullkomligt förvisso och i behov av ständig för­ bättring. Numera är det Fédération Internationale de Documentation, en direkt avläggare av Otlet’s Institut de Bibliographie, som har hand om systemet, och i det ständiga revisionsarbetet deltar osjälviska en­ tusiaster i hela världen, bland dem inte minst medlemmarna i Tek­ niska Litteratursällskapets energiska UDK-nämnd, som just fått en ny svensk upplaga av systemet tryckfärdig. Men varför tala om UDK-systemet, här skulle det ju vara fråga om elektronhjärnor? Jag nämnde nyss universalitet och specialisering. Man kunde också säga information på djupet och på bredden, eller, kanske något tillspetsat, information för forskare och för bruksdispo­ nenter. För detaljinformation om allt nytt på ett litet specialområde kommer elektronisk sökning nog att bli framtidens melodi. Men det finns ofantligt mycket allmän information, som vi med största lätthet finner på två eller fem minuter i ett medelstort kartotek klassificerat enligt UDK. Eller något annat system om man föredrar det. Alltså, den elektroniska sökningen kommer aldrig att göra de äldre, konven­ tionella systemen onödiga. Otlets försök att i ett kartotek samla uppgifter om all världens boklitteratur visade sig i längden ogenomförbart. Utvecklingen har i fortsättningen gått specialiseringens väg och det är ju självklart, när det gäller referat av den enorma tidskriftsfloden. Man har referat­ organ för fysik, kemi, atomteknik, elektroteknik, metallurgi osv. Men det finns ett undantag, Ryssland. I Moskva finns en enorm dokumen­ tationscentral, som omfattar hela vetenskapen och tekniken och som har en högst betydande medarbetarstab. Men även här förekommer en specialisering såtillvida, att referaten inom olika fack publiceras i olika serier. Specialiseringen är enbart av godo, värre är det med dubbelarbetet. För några år sedan tog jag mig för att undersöka hur många av origi­ naluppsatserna i en årgång av Jernkontorets Annaler — med undan­ tag av gruvuppsatserna, som refereras i särskilda organ — hade re­ fererats i fem referattidskrifter: Chemical Abstracts och Metals Re- view i Amerika, Journal of the Iron and Steel Institute i England, Stahl und Eisen i Tyskland och Bulletin ddnformation Sidérurgique 115 Eiektronhjärnan till läsarens tjänst i Frankrike. Resultatet var angenämt för mig som redaktör, men kan­ ske mera betänkligt ur allmän synpunkt. I medeltal hade uppsatserna refererats på tre håll, ingen var helt förbisedd och ett par hade refe­ rerats av alla fem tidskrifterna. I sistnämnda fall hade sålunda tre referenter på samma språk gjort oberoende referat av artiklarna. Nu är det kanske i vårt fall inte så farligt med dubbelarbetet, alla refe­ renterna bygger på våra fylliga engelska sammanfattningar, som ger alla möjligheter att lätt skriva ett långt, informativt, eller ett kort, indikativt, referat allt efter önskan. Samtidigt visade en omfattande undersökning i Norge att en hel rad norskspråkiga tidskrifter med originaluppsatser inom olika äm­ nesområden så gott som helt förbisetts av de internationella referat­ organen. Det sistnämnda förhållandet är givetvis mycket mera be­ tänkligt än dubbelarbetet och ett bevis bland många på ojämnheten i det internationella referatarbetet. Säkert skulle förhållandena avsevärt förbättras om varje tidskrifts- redaktion satte sin ära i att trycka referat eller sammanfattningar till alla uppsatser, som har mer än rent lokala pretentioner, på något och helst flera av de stora språken. Flera, ja gärna det, men vilka? För inte så många år sedan skulle det vara självklart att säga engelska, franska och tyska. Idag är svaret utan minsta tvekan engelska och ryska. Det dröjer antagligen inte så länge innan det blir lika självklart att säga engelska, ryska och japanska. Och kinesiskan skymtar redan i bakgrunden. Det är ganska hemska framtidsperspektiv, men vi måste inse, att det skrivs en hel del värdefullt även utanför Västeu­ ropa och Amerika. Vill vi förmå ryssarna att underlätta översikten av deras enorma tidskriftslitteratur med hjälp av referat på engelska så måste vi i västerlandet göra en motsvarande prestation. Det inser man i Amerika, åtminstone inom National Research Council och andra ledande vetenskapliga kretsar. Vi har härmed kommit in på språkfrågan, och den är nog i närva­ rande stund den viktigaste och mest svårlösta inom hela dokumenta- tionsområdet. Även här dyker eiektronhjärnan upp, men först skall jag försöka ge en något vidare bakgrund till problemet. Den tid är ju inte så långt avlägsen — ett par hundra år — när alla vetenskapsmän skrev på latin och sålunda utan svårighet förstod var­ andras skrifter. Den idylliska tiden är oåterkalleligen förbi, national- språken har trätt i förgrunden. Här i Sverige är vi inte värre behäf­ 116 tade med chauvinism än att våra naturvetenskapsmän genomgående skriver på engelska, tyska eller någon gång franska, och detsamma är förhållandet med många tekniska författare. Själva läser vi ju littera­ tur på dessa språk, ofta är det visserligen knaggligt med franskan, och inbillar oss därför lätt att andra gör likadant. Men är det så? För något över ett år sedan besökte jag ett forskningsinstitut nära Chicago, som tillhör en av de större amerikanska stålkoncernerna. De hade ett rätt stort bibliotek med många tidskrifter. Av dessa var fem på andra språk än engelska. Det var Stahl und Eisen, Revue de Mé- tallurgie och en annan fransk tidskrift, den ryska Stal’ och — Jern­ kontorets Annaler. Jag frågade bibliotekarien hur mycket dessa tid­ skrifter utnyttjades. Svaret blev: det är ingen som läser dem, vi litar på Brutcher’s översättningar. (Brutcher är en firma i Californien som sedan 20 år gör översättningar, särskilt på det metallurgiska området, av uppsatser på olika språk, som de tror är av intresse för industrin.) Jag fick det intrycket, att för de flesta amerikanska forskare var det just ingen skillnad mellan tysk, fransk, rysk, japansk och kinesisk lit­ teratur. Det kunde alltsammans lika väl ha varit mesopotamiska. Kan­ ske är mitt intryck ensidigt och vilseledande, men jag har belägg från England som pekar i samma riktning. Där kan man ju franska rätt bra, men jag tror att det är signifikativt, att de tre sista listorna på översättningar från British Iron and Steel Industry Translation Ser­ vice innehåller följande antal översättningar till engelska från olika språk: tyska 17, ryska 5, tjeckiska 5, franska 4, svenska, japanska och kinesiska vardera 1. Annars är det ryskan som dominerar intresset. Den första sputniken blev ju en chock för det amerikanska folket. Så småningom upptäckte man, att om man följt med den ryska litteraturen bättre, så skulle det inte ha blivit någon chock. Just nu läggs det ner stora kostnader och ett enormt arbete på att översätta viktigare ryska tidskrifter från pärm till pärm. På det metallurgiska området översätts i Amerika två stora tidskrifter och en referattidskrift, delvis med hjälp av bidrag från National Science Foundation och Atomic Energy Commission. I England har Iron and Steel Institute börjat ge ut en engelskspråkig upplaga av StaP. Samtidigt har olika översättningstjänster intensifie­ rat sin verksamhet. Även på översättningsområdet har databehandlingsmaskiner börjat tas i bruk, såväl i Sovjetunionen som i Förenta Staterna. Plär ställs det magnetiska minnet på avsevärt större prov än vid litteratursök­ ning. I och för sig är det inte så oöverkomligt att översätta ord för 117 Eiektronhjärnan till läsarens tjänst Eiektronhjärnan till läsarens tjänst 118 ord. Man behöver bara bygga in ett lexikon i en maskin av lämplig typ, så kan den bringas att översätta. Men resultatet blir högst be­ drövligt. Substantiven går väl an, de viktigaste orden, fackuttrycken, har ju en väl definierad betydelse. I andra fall är ju betydelseskift­ ningar vanliga. Prepositionerna vållar särskilda svårigheter på grund av de stora olikheterna mellan språken, överhuvud är skillnaden mel­ lan de syntaktiska grundelementen i språken oerhört stor och måste bli föremål för en mycket ingående forskning innan man når målet. Det är här faktiskt fråga om en ny typ av språkforskning, och de som sysslar med den väntar sig nog att verkligt goda mekaniska översätt­ ningar först skall kunna göras om några tiotal år. Samtidigt som denna långsiktiga forskning pågår, sysslar man emel­ lertid redan med praktiska översättningsförsök. En forskargrupp vid Georgetown University i Washington D.C. har sålunda kommit gan­ ska långt när det gäller översättning av organisk kemi från ryska till engelska. Man har här kommit åtminstone en liten bit längre än till den rena ord-för-ord-översättningen. Organisk kemi bör också vara ett för maskinöversättning lämpligt område. Ofta är det ju så att säga fråga om kokboksspråk: man tar det och det, gör så och så, får det och det med dom och dom egenskaperna. Oerhört mycket svårare är det självfallet att översätta en text som innehåller vägda omdömen. Vid Georgetown skrivs den text som skall översättas in i maskinen på ett tangentbord och resultatet kommer fram i form av en maskin- skriven text. Den är ytterst svårläst för en vanlig människa, men man påstår att den som känner maskinens idiosynkrasier lätt kan göra texten läsbar. Och fort går det, maskinen skulle, försäkrades det på hösten 1958, inom en kort tid kunna sysselsätta tio maskinskriverskor samtidigt och få fram ca 20 000 ord i timmen. Man ställer sig onekligen frågande: Är det inte enklare att folk lär sig språk? Ja kanske för oss om det gäller engelska, franska och tyska. Men ta och bläddra ett slag i en japansk tidskrift! Då förefaller det kanske rimligare med ett gemensamt vetenskapligt språk som alter­ nativ till översättningsmaskinerna, en ersättning alltså för det gamla latinet. Men vilket språk? Med det ovan sagda har jag velat sätta in ett par relativt nya an­ vändningar av de elektroniska datamaskinerna i deras sammanhang, som hjälpmedel att bemästra den överväldigande flod av teknisk och vetenskaplig litteratur, som hotar att dränka oss, men som vi måste utnyttja. Fl Ll G RAN O LO G I Om vattenmärken i papper och dessas historia Gösta Liljedahl Läroverksadjunkt Gösta Liljedahl är vår ende specialist på vattenmärken och har ägnat filigranologien ett mång­ årigt studium. Filigranologi Vattenmärken i papper torde väl de flesta någon gång ha iakttagit i våra bättre papperssorter — maskinskrivningspapper, brevpapper, papper för offentliga handlingar o.d. När man håller papperet mot ljuset, framträder tydligt vattenmärket (i fortsättningen förkortat v/m). Det kan vara namnet på pappersbruket: Klippan, Lessebo, Pa­ pyrus, det kan vara symboliska figurer av det ena eller andra slaget: en krona, en bikupa, en örn, ett medaljongporträtt (som på våra sed­ lar), det kan bestå bara av våglinjer (som på en del sedlar och frimär­ ken). Ibland ha de kallats »vattenstämplar», »pappersstämplar» eller »pappersmärken», men i facklitteraturen har benämningen »vatten­ märken» slagit igenom. Den har fördelen att vara tämligen interna­ tionell: norska och danska har »vandmaerke», engelska »watermark», tyska »Wasserzeichen» (numera allmänt brukade i stället för tidigare även »papermark», resp. »Papiermarke» el. »Papierzeichen»). De romanska språken har visserligen också motsvarande ord: »marque d’eau» el. »marque du papier», »marca d’aqua» resp. »marca de agua», men där har åter ett annat namn slagit igenom, nämligen »fili- grane» (fra.) och »filigrana» (it. o. spa.), som egentligen betyder »guld- el. silvertrådsarbete» och sålunda anger det material, som förr brukades för att åstadkomma vattenmärket. Och därmed torde det dels vara klart, vad ordet filigranologi betyder — det är läran om vattenmärken, vattenmärksvetenskap — dels kommer man osökt in på hur ett v/m tillkom, när man förr tillverkade papper för hand. Förfaringssättet är i princip detsamma beträffande maskingjort pap­ per, men det har mindre intresse från den historiska synpunkt jag an­ lägger här. Papper tillverkades fram mot mitten av 1800-talet huvudsakligen av linnelump. Denna behandlades mekaniskt och i någon mån ke­ miskt (vilka alla processer jag förbigår såsom oväsentliga för mitt ämne; intresserade hänvisas beträffande papperstillverkningens histo­ ria till Gustaf Clemenssons översikt i Grafiska Institutets skriftserie: Papperets historia intill 1880. Gebers 1953), tills den befann sig i ett starkt sönderdelat, lättflytande tillstånd, pappersmassan, färdig att formas till pappersark. Vid vissa detaljer i denna centrala process måste jag uppehålla mig med någon utförlighet. Formen bestod av en rektangulär ram av hållfast träslag, stagad 120 med träspjälor, varöver i rektangelns längdriktning med mycket små mellanrum spänts tunna metalltrådar, vilka alltså utgjorde en sorts sil. Ovanpå denna sil, som hade en varierande täthet av 8—15 trådar per cm, gick, för att ge stadga åt den, tvärsöver — parallellt med ramens kortsidor — något grövre trådar på 2—3 cm:s avstånd från varandra, vilka förenats med bottensilens trådar medelst mycket fin metalltråd. Vanligen sammanföll de också med träspjälorna och var också fästade vid dem. Till formen hörde vidare en däckel, som lades över formen för att hindra massan att helt rinna av den. Slutligen var på silduken fastsydda med fin metalltråd de av grövre metalltråd formade bokstäver och figurer, som gav upphov till vattenmärket. Formar och vattenmärksfigurer tillverkades i regel av särskilda formbindare, som under senare tider nog bedrev sin hantering i täm­ ligen stor skala och avyttrade sina alster till många pappersbruk. Formningsproceduren tillgick på följande sätt. Formen med pålagd däckel doppas ned i kypen eller hyttan, karet med den färdigberedda, varma och vällingliknande pappersmassan, och lyftes upp fylld med massa. Formaren skakar försiktigt formen, så att massan jämnt ut- bredes över formen och den överflödiga massan rinner över däckelns kanter, samtidigt som vatten rinner ut genom silduken. I formen lig­ ger kvar det färdigbildade, ännu knappt sammanhängande arket. På en bräda skjuter formaren över formen till guskaren, som dels lämnar en ny form till sin arbetspartner, dels avlägsnar det nybildade arket genom att trycka formen mot en tunn ylleduk, filt, av samma format som arket (han guskar av arket; ordet är en förvrängning av frans­ kans coucher, liksom tyskans gautschen och eng. couch). På så sätt går tvd formar i en ständig kretsgång mellan formare och guskare. De avguskade pappersarken med sina filtar — en för varje ark — samlas på hög, tills de bildar en post (vanligen 150—200 st.), var­ efter de omhändertagas av andra arbetare, pressas, torkas, limmas, glättas, putsas osv., arbetsmoment, som vi här inte har anledning uppehålla oss vid. Det tunna massaskiktet i formen — pappersarket i vardande — anpassar sig känsligt efter alla ojämnheter i underlaget: över alla upp­ höjningar blir det tunnare, över eventuella nedsänkningar blir det tjockare. Sålunda avtecknar sig själva silduken med sina längsgående fina och tvärsgående grövre trådar mycket tydligt i det färdiga pap­ peret — papperet blir randigt, ränderna kallas vattenlinjer — dels framträder med än större tydlighet och skärpa förtunningarna efter de påsydda bokstäverna eller figurerna — papperets egentliga vat- 121 Filigranologi Filigranologi 122 tenmärke. Minsta defekt i silduk eller vattenmärkesfigur (några trå­ dar har lossnat och börjat förskjutas, den rätt ömtåliga figuren har deformerats, av en rengöringsborste t.ex.) avspeglar sig troget i pap­ peret, och just detta har ett speciellt intresse för den forskande fili- granisten. Först några ord om hur länge v/m funnits till och vad som är syftet med dem. De äldsta v/m man än så länge känner till, uppträder i ita­ lienskt papper från de sista decennierna av 1200-talet, då ett antal pappersmakare i den lilla norditalienska staden Fabriano, vilken hys­ te inte mindre än ett tjugutal sådana utövare av »den vita konsten», tydligen kom på idén att skilja sina produkter åt genom dylika in­ satta v/m — till en början enkla tecken, såsom kors, stjärnor, vinklar, cirklar m.m. men också ibland tillverkarnas initialer eller t.o.m. hela namn. Seden spred sig snabbt över det pappersproducerande Väster­ landet, och snart tillverkades praktiskt taget allt skrivpapper med v/m av olika slag. I regel placerades det endast i den ena halvan av helarket, varför man alltså mycket ofta påträffar halvark utan v/m. Först in på 1600-talet blev det vanligt att placera ett motmärke (eng. counter-mark) i den andra halvan, i allmänhet tillverkarens (brukets ägares eller arrendators) initialer eller hela namn. Det kan tyckas egendomligt, att denna naturliga och i praktiken så lätt omsatta idé inte uppkom långt tidigare — papperet hade vid det här laget en fullt säkert dokumenterad mer än tusenårig historia bakom sig. Det började tillverkas i Kina omkring år 100 e.Kr. och nådde, efter att förvånande långsamt ha vandrat västerut, via ara­ berna det egentliga Västerlandet (vartill Spanien och Sicilien under morernas välde inte kan räknas) möjligen först på 1200-talet och då förmodligen Italien. Men det tycks ha varit så, att de tekniska förut­ sättningarna för anbringande av de västerländska v/m helt enkelt inte förelåg beträffande det österländska papperet. I Orienten var silduken nämligen en matta av bambustrimlor, sammanhållna av hår eller silke, som lades löst över en träram och sedan rullades av från det färdiga arket, och på detta böjliga underlag kunde inte anbringas några metalltrådar eller annat, som inte rubbades ur sitt läge. Vattenmärkena tjänade alltså från början som ursprungsbeteck- ning och samtidigt som en kvalitetsbeteckning, eftersom det ena na­ turligt hänger ihop med det andra: tillverkaren ville märka sin goda vara, så att den inte skulle kunna förväxlas med konkurrenternas mindre goda. Detta i sin tur ledde lika naturligt till att v/m, som ge- H» !*] i / översta raden exempel pä bland pappersmakare ofta använda vatten­ märken: AL MODE PAPPIER »ä la mode» särskilt i Tyskland i6$o— /7jo. Narrhuvudet, överallt i Europa använt under 1600-talet. En variant av »Amsterdams vapen»,allmänt 1650—17fo,använt även vid svenska bruk. Tre olika typer av monogram frän Klippans pappersbruk under 1600-talet: i. HWC — Herrevads Closter. 2. C(arolus) R(ex). 3. Samuel Dröscher, PRO PATRIA-märket allmänt under /700-talet. Symboliken i märket: kvinnan representerar Holland, hatten på spjutspetsen är den borgerliga frihetens symbol. Lejonet vaktar landet inom pafissaden, det »hollandsche tuin». Lejonets sju pilar representerar Hollands sju provinser —HB — Hargs Bruk. En av de bättre svenska imitationerna, dock är pilarnas antal redu­ cerat. Tid omkring 1770. — Gransholms bruk, omkring 1800. Avsevärd ändring. — Förmodligen också Gransholms bruk, något senare. Vatten­ märket bör ha sin upprinnelse i Pro Patria-märket, men visar en påtaglig förändring av m otivet. Reproduktion i förminskad skala efter ritade avbildningar av vattenmär­ ken ur Riksarkivets samling. På denna och följande sidor: variationer av samma vapenbild, förmodligen Tysk­ land omkring 1640, två tecknade efter original, en här reproducerad efter foto­ grafi. Riksarkivets samling.   nom papperets goda kvalitet fått gott anseende, snart började efter­ apas av mindre framgångsrika men så mycket mer fördomsfria kon­ kurrenter, vilket ledsamma och besvärliga faktum vållar bl.a. fili- granisten de största bekymmer. De rena förfalskningarna är talrika, medan vad man med en mildare term möjligen kan kalla plagiat (na­ turligtvis ibland bara en sorts mindre väl gjorda förfalskningar) sna­ rast blev regel: vissa v/m, som förvärvat goodwill, blev under långa perioder stående beteckningar för vissa papperssorter eller vissa for­ mat vid flertalet pappersbruk i Västerlandet! Detta mer eller mindre uppenbara eller skickliga efterapande be­ redde också redan från början de stora pappersländernas myndig­ heter stora bekymmer. Man intresserade sig i hög grad för ett gott papper — ett mycket naturligt intresse, kan man säga, eftersom just myndigheterna i alla tider väl varit de största skrivpapperskonsu- menterna — gav föreskrifter om dess format, vikt och pris, överva­ kade dess kvalitet och beslagtog och förstörde dåligt papper samt böt- fällde dess tillverkare, utfärdade bestämmelser om v/m och straffade efterapare. Inför den allmänna plagieringen av vissa populära v/m fick man tydligen ge sig, men sökte upprätthålla påbud om att de olika bruken skulle skilja sig åt genom vid bilden anbragta initialer eller namn. Det var dessa påbjudna ursprungsbeteckningar, som se­ nare anbragtes som motmärken i det motsatta halvarket. I förbigående sagt har verkligen denna synnerligen naturliga och plausibla teori om vattenmärkenas uppkomst och fortsatta använd­ ning som ursprungs- och kvalitetsmärken — i likhet med porslins­ märken, järn-, silver- och möbelstämplar, moderna fabriksmärken o.d. — bestritts, och en helt annan tolkning av dem har givits. Ett oemotsägligt faktum är att de allra flesta v/m från äldre tider — fram mot 1700-talet — är eller kan tolkas som kristna symboler med skiftande innebörd (naturligtvis frånsett namn på tillverkare och orter, vapensköldar o.d.) — så t.ex. det under medeltiden ytterst po­ pulära oxhuvudet, vidare så gott som alla djur och växter, människo- figurer, avbildade bruksföremål och rent geometriska tecken. Mot detta synes föga vara att invända, och det behöver inte på något sätt komma i strid med den refererade konventionella teorien. Medeltiden var till den grad genomträngd av kristna tankar och för alla förståelig kristen bildsymbolik, att vi har svårt att fatta det; det som för den tidens människor var klart och lätt uttolkat bildspråk, är för de flesta av oss »rena hebreiskan», vi ser bara tecknen och bilderna men inte 127 Filigranologi Filigranologi den i dem liggande meningen eller maningen. Men härifrån och till att hävda att v/m i huvudsak begagnades av vissa av kyrkan förföljda religiösa sekter, bland vilka papperstillverkning skall ha varit särskilt vanlig som ett slags uppmuntrande hälsningar trosfränderna emellan, är att gå långt och förefaller ganska fantastiskt. En »privatlärd» eng­ elsman vid namn Harold Bayley, enligt uppgift senare bankdirektör, har i ett par stora böcker i detta sekels begynnelse med ett förkros­ sande uppbåd av symbolistisk lärdom sökt bevisa denna tes. Han sak­ nar ingalunda anhängare, men hans teorier har ganska bistert tillbaka­ visats av den auktoritativa forskningen på området bl.a. med hän­ visning till den uppfattning av v/m, som myndigheterna så ofta och så klart betygade. Detta om v/m i allmänhet. Vari består då filigranologi? Är den något liknande filateli, d.v.s. samlande och ordnande av v/m i krono­ logiska serier från olika pappersbruk i olika länder, ev. efter andra principer, t.ex. den nära till hands liggande »ideografiska», efter bil­ dens utseende, jämte de allmänt kulturhistoriska och speciellt pappers- historiska kunskaper, som kan utvinnas ur detta arbete? (Jag bortser helt i detta sammanhang från det estetiska behaget och det angenäma i att tillfredsställa den hos de flesta så djupt rotade samlar- och ord- nardriften.) Naturligtvis är den det — jag behöver väl knappast betona, att en utredning om vilka v/m med sina många ägar-och pappersmästare- namn, som hört till olika bruken, måste innebära en värdefull kom­ plettering av annan pappershistorisk och personhistorisk forskning. Men den är också något annat och mer, eller rättare, den hoppas påi att bli något mer, när den trampat ur barnskorna, nämligen en icke föraktlig historiens hjälpvetenskap. Som sådana räknas sedan gam­ malt t.ex. kronologi (läran om tideräkningen hos olika folk under olika tider), sfragistik (sigillära), heraldik, numismatik, genealogi, paleografi (läran om skriften), diplomatik (urkundslära), och till denna grupp vill nu filigranologien ansluta sig som en självständig medlem. I den mån skriftunderlaget (papyrus, pergament, papper) ti­ digare blivit uppmärksammat av historikerna, har nämligen kunska­ pen om sådant material förts till diplomatik eller paleografi. På vad sätt skall då den nya specialvetenskapen kunna lämna sitt bidrag till historieforskningen? Genom att ett v/m i ett skrivpapper av det vanliga äldre folioformatet rent teoretiskt sett i regel, i prak­ 128 tiken mycket ofta — om än ofta med oändlig möda — kan fixeras i tiden till ett visst årtal eller två eller tre på varandra följande år, så kan man med dess hjälp datera det papper, varpå något är skrivet eller tryckt, t.ex. politiska dokument, ekonomiska handlingar, brev, minnesanteckningar, koncept, vilka eljest saknar datering. De flesta handlingar är naturligtvis daterade, och många odaterade kan man tidfästa genom upplysningar i texten, men i en hel del fall kan man det inte, och sådana dokument utgör ofta förargliga stötestenar för historikern och ibland problem av stor räckvidd, centrala diskussions- punkter, där man varken kommer fram eller tillbaka, hur djärvt man än staplar hypoteserna på varann. Jag bortser för ögonblicket från oavsiktligt eller avsiktligt feldaterade handlingar, brev och tryck, i det sistnämnda fallet förfalskningar, men skall återkomma senare till detta ytterst viktiga område. Papperet kan sålunda i princip dateras, men skriften kan det inte, åtminstone inte med tillnärmelsevis så trång marginal. Det är dock vackert nog att få en bakre tidsgräns för den. Sedan är det av starka sannolikhetsskäl troligt, att skriften följt ganska snart efter papperets tillkomsttid, enär i äldre tider papper gick åt som smör i solen; det var alltid ont om det, och varken myndigheter eller privatpersoner brukade ha förråd, som räckte länge. Givetvis måste sådant dock ha förekommit emellanåt, men då framförallt hos privatpersoner med mera sporadisk korrespondens och bara högst sällsynt i t.ex. kanslier med deras konstanta utflöde av handlingar. Men säker kan man ju tyvärr aldrig vara på den saken. Det återstår emellertid att förklara, hur man kan datera ett v/m, och då kommer vi igen till teorien och praktiken. Först teorien. Varpå grundar man de djärva anspråken på att kunna fixera ett v/m till en så utomordentligt kort period som ett eller två år? Har det inte tidi­ gare sagts, att en hel del v/m kunde vara i bruk under en rätt lång period och användas av många bruk på en gång? Jo, men ett och samma märke vid olika bruk härrörde inte från samma v/mfigur, och det gjorde det inte heller vid ett enstaka bruk, ty figurerna var spröda och ömtåliga ting, som ofta måste repareras och förnyas. De gjordes för hand och kunde givetvis inte, trots alla bemödanden av den ofta förvånande skicklige formbindaren, bli exakt lika i alla de­ taljer. Vidare fastsattes v/mfiguren på en formsil av ett visst utseende; dess placering i förhållande till de grövre vattenlinjerna är en annan viktig detalj. Denna kombination av tre detaljer: vattenmärkets ut­ seende, dess placering i formsilen, dennas struktur (t.ex. de inbördes 129 Filigranologi Filigranologi 130 avstånden mellan de grova trådarna) räcker mycket bra för att fixera v/m till en period, som i de flesta fall är kortare än ett år. Formen hade nämligen inte heller lång livslängd. Man räknar med mindre än ett år, om den varit i oavbrutet bruk (med endast normala smärre driftsavbrott). En sifferberäkning lyder: en form anses ha »tålt» i genomsnitt 250 000 ark utan grundlig reparation, ett formpar alltså 500 000 ark = 1 000 ris. Då en genomsnittlig årsproduktion per kyp anses ha varit 1 500 ris, kommer man till att formens verk­ liga livslängd, dess »Gebrauchsdauer», som tyskarna kallat den, upp­ går till 2/3 år. Emellertid förekom det mycket sällan, att en form (ett formpar) var i bruk oavbrutet. De allra flesta pappersbruk tillverkade också papper av annat format och annan kvalitet än sitt standardpapper, t.ex. både skriv- och tryckpapper. Härtill användes andra formpar, som sålunda under kortare perioder avlöste det ordinarie paret (det stora flertalet bruk var små och hade i regel bara en kyp). Fick detta vila under t.ex. 2/5 av årets arbetsdagar, förlängdes följaktligen dess livslängd med motsvarande antal arbetsdagar. Antalet »vilodagar» skiftade naturligtvis under olika tider och förhållanden och vid olika bruk, men den genomsnittliga användningstiden, formens »Verwen- dungsdauer», när det rör sig om normalformat, torde ha varit unge­ fär två år. Formar för mera ovanliga format och papperssorter hade proportionellt längre användningstid, men den verkliga livstiden var givetvis ungefär densamma. Under dessa två år kunde emellertid åtskilligt hända med en form, vilket bara föranledde provisoriska förbättringar. Framför allt de­ formerades och skadades den ömtåliga v/mfiguren, som ingalunda hade en användningstid av två år. Blev inte skadan för omfattande, fick figuren sitta kvar i sitt derangerade tillstånd, eller man sökte nöd­ torftigt tota till den igen, men riktigt samma figur var den ju inte längre. Det är klart, att en dylik förändring av en av de tre detaljer­ na i kombinationen figur-silduk-placering, som tydligt avspeglar sig i papperet, bidrar till tidsfixeringen. Någon svårighet att identifiera det ursprungliga v/m med det skadade föreligger sällan, då de i regel uppvisar ett flertal gemensamma absolut särpräglade detaljer, som det övade ögat strax uppfattar. Och så var det »praktiken», m.a.o. hur man faktiskt daterar dessa daterbara kombinationer av detaljer. Det kan tänkas ske på två vä­ gar. Den ena går från pappersbruk till papper, dvs. man kan genom forskning i ett bruks historia få reda på vilka v/m som där använts och få data på dem. Den andra går i motsatt riktning: man utgår från daterade papper med ett visst v/m och söker sig sedan tillbaka till bruket för att få dateringen bekräftad eller korrigerad. Det blir den senare metoden, som mest kommer till användning. Endast i undantagsfall och då från senare perioder, finns arkivalier bevarade från pappersbruk — räkenskaper, diarier, korrespondens o.d. Den obrutna serien räkenskaper vid Tumba bruk från dess grun­ dande 1758 till våra dagar är förmodligen unik och sammanhänger naturligtvis med dess ställning som en sorts statlig institution. Än mindre påträffar man från den egentliga handpapperstiden systema­ tiskt tillvaratagna prover på ett bruks tillverkning eller av dess for­ mar och v/mfigurer. Någon gång kan man i bevarade processhand­ lingar finna enstaka upplysningar av värde om använda papperssor­ ter, formar och vattenmärken. Frånsett den grovdatering en initierad ofta lätt nog kan göra, blir tillvägagångssättet helt enkelt detta: man söker upp i olikartat arkiv­ material (och då är det rätt bra att först ha kunnat grovdatera det) så många exaka motsvarigheter som möjligt till ifrågavarande v/m och jämför dokumentens dateringar. Vanligen koncentreras dessa till ett par tre år, vartill kommer ett betydligt mindre antal senare exem­ plar. Ett konkret exempel ur författarens erfarenhet. Av en viss med absolut säkerhet identifierad variant av ett visst v/m (det under ca 150 år oerhört vanliga s.k. Amsterdams vapen, varav det troligen finns tusentalet varianter) har i ett material härstammande från olika tider och platser påträffats 34 exemplar. Inget papper är daterat före mars 1671, 11 st. under det året, 16 st. under 1672, 5 st. under 1673, 1 st. under 1675 och slutligen 1 st. under 1684. Man torde då ha rätt att draga slutsatsen, att v/m ifråga tillkommit obetydligt tidigare än 1671 (med all säkerhet ett holländskt eller franskt v/m, varför jäm­ förelse med utländskt arkivmaterial vore önskvärt), och att det för­ modligen upphört att användas 1672. Förekommer dessutom tillsam­ mans med detta v/m i ungefär samma procenttal en s.k. identisk va­ riant, är saken alldeles klar, de båda varianterna härstammar från ett formpar, som på det sätt jag beskrivit använts samtidigt i samma verkstad. De identiska varianterna är ofta, men inte alltid, ytterst lika. Det väsentliga är att de alltid uppträda tillsammans. Så enkelt är det emellertid inte. Som var och en förstår är genom­ gången av det nödiga materialet en synnerligen tidsödande historia. 131 Filigranologi Filigranologi 132 Man skall först och främst ha material från olika håll. Om man i rä­ kenskaper eller protokoll från samma plats och samma år hittar 50— 60 exemplar av en variant — ofta blad efter blad omväxlande med den identiska varianten — så är det visserligen högst värdefullt och intressant men kan bara räknas som ett tidsbelägg, ehuru ett kvalifi­ cerat sådant. De centrala arkiven innehåller ju material från många olika håll, så att man inte behöver resa omkring ständigt, men önsk­ värt är naturligtvis, att man besöker även andra arkiv. I materialet ger vidare endast en mindre del av pappersarken så tydliga bilder av v/m, att man kan urskilja enskildheter i det och sär­ skilja varianter. Man måste ha helt blanka blad eller sådana, där inte v/m alltför mycket skymmes av skriften. Identifikationen sker vanligen genom att lägga en på genomskinligt papper utförd av­ bildning ovanpå det nya v/m och konstatera, att de fullständigt täc­ ker varandra. Rent okulär jämförelse med originalpapperet eller ett fotografi anses av en del forskare inte fullt tillförlitlig, men om un­ dersökaren har ett övat öga och ingående förtrogenhet med ifråga­ varande v/m:s olika varianter, torde risken för misstag vara ringa. Av det sagda framgår, att ett utomordentligt hjälpmedel vid så­ dana jämförelser skulle vara en större samling originalpapper, oskriv­ na men daterade och kända till sin härkomst. En sådan samling finns, närmare bestämt i vårt Riksarkiv! Eller rättare sagt: den är under tillskapande och kan kanske först om något tiotal år börja tillfredsställande fungera som dateringsinstrument, fast den redan nu kan vara pappershistoriker till viss hjälp. Den förvaras f.n. i Riksarkivets östermalmsavdelning, där författaren och en assistent, Fru Mary Nilsson, som Kungl. Arbetsmarknadsstyrelsen ställt till förfogande, är sysselsatta med samlingens ordnande. Den består av mer än 150 000 oskrivna halvark, s.k. bakar, som utgallrats från Riksarkivets arkivalier, jämte något tusental likaledes utgallrade helark, vilka senare givetvis är värdefullare. Beståndet utgöres till ungefär lika delar av svenskt och utländskt papper med v/m, till allra största delen från tiden efter 1600. Med undantag av en mindre del, som direkt undantagits i filigranistiska syften av två pionjärer på om­ rådet, nämligen överkammarherren Greve Adam Casimir Lewen- haupt (d. 1895, fader till framlidne Riksheraldikern m.m. Adam Le- wenhaupt, d. 1944) och den kände kulturhistorikern och pappers- forskaren, Fil. dr Sune Ambrosiani, d. 1950, var det papper, dömt att inom kort förintas i »papperskvarnen» för att sedan som Fågel Fenix uppstå som nytt fräscht papper med nya v/m, detta papperets ganska märkliga cirkelgång. Ingen hade tänkt sig, att det skulle vara använd­ bart för någon sorts forskning. Att samlingen ännu är i vardande, innebär att den för att kunna användas för det avsedda ändamålet måste ordnas ytterst noggrant efter olika v/m i lätt klassificerbara typologiska serier (mycket påmin­ nande om Linnés sexualsystem) till ett slags »lexikon», där man snabbt skall kunna finna en önskad variant. När, för att fullfölja bilden, »uppslagsorden» (— v/m) kommit på sin rätta plats i lexikonet efter ett oändligt mödosamt arbete, som utom det rent manuella ordnandet efter tusen sinom tusen jämförelser mellan varianter kräver en mång­ fald av förteckningar och kartotek, saknas ändå den förklarande tex­ ten till »orden», dateringarna! Det hela är ett arbete på lång sikt, vars fortgång självfallet är helt beroende på den tid, som ägnas åt det. Det är frestande att ge några glimtar från detta ordningsarbete, skenbart så torrt knappologiskt, men för mig i varje fall fyllt med fascinerande intresse, kombinationsglädje och upptäckarlycka. En filatelist skulle säkert förstå min entusiasm. Jag skulle t.ex. vilja il­ lustrera, hur tidsepokerna med sina konststilar avspeglar sig i fili- granernas fantasifulla värld, hur de små svenska brukens vatten- märksskapare trohjärtat, men ibland ganska tafatt, söker efterlikna de eleganta utländska förebilderna, ofta missförstår symboliken och utlämnar eller vanställer väsentliga detaljer, hur vårt svenska papper till en början vanmäktigt men så småningom allt framgångsrikare kämpar mot den utländska konkurrensen. Jag får dock av utrymmesskäl avstå från detta, liksom från att ge åtskilliga rätt väsentliga upplysningar om filigranistens metodik, och hänvisar intresserade till vad jag om dylikt meddelat i tre tidigare publicerade uppsatser, i Historisk Tidskrift 1956 (s. 241—274) och 1958 (s. 206—220; denna senare en kompletterande översikt av de senaste årens litteratur på området) samt i »Meddelanden från svens­ ka riksarkivet för år 1955» (utkommen 1957). Nyss antyddes att v/m kan användas för att avslöja förfalskningar. Det har också skett i många fall. Så har konsthandlare och andra konstexperter sedan länge använt v/m:s bevisvärde, när det gäl­ ler etsningar, gravyrer o.d. Vattenmärken i Albrecht Durers och Anthonis van Dycks verk är väl kända, katalogiserade och avbildade. Fel angivna tryckår i Shakespeareupplagor och diverse litterära fal- 133 Filigranologi Filigranologi 134 sarier har upptäckts med hjälp av v/m. I några fall har v/m använts som bevismedel inför domstol. Tre kända fall skall här omnämnas. År 1770—71 fördes i England en rättegång mot två personer, som anklagats för att ha förfalskat ett testamente, som av dem utgavs vara daterat 1764. En känd pappersmakare, James Whatman d.y., inkal­ lades som vittne och kunde för domstolen övertygande visa, att testa­ mentet ifråga på grund av papperets v/m, hans egna nämligen, och vissa andra karakteristika ej kunde vara skrivet före 1768. De båda förfalskarna fälldes på grund av detta vittnesmål och dömdes till döden. Den 9 november 1887 bevisade inför en fransk domstol en av åkla­ garen tillkallad pappersfabrikant med v/m:s hjälp, att två brev, som spelade en viktig roll i en pågående process med politisk bakgrund, var antedaterade. Den anklagade, presidenten Grévys måg, som varit nära att frikännas, fälldes härigenom, den uppenbarligen kompromet­ terade justitieministern avgick, och svårt ansatt av bl.a. Georges Clé- menceau, då en 46-årig deputerad och känd »ministerstörtare», måste inom några dagar hela kabinettet Rouvier demissionera, varefter slut­ ligen också presidenten själv den 2 december trädde tillbaka och ef­ terträddes av Sidi Carnot. Den 21 februari 1955, slutligen, debuterade möjligen v/m som be­ vismedel inför svensk domstol. Den anklagade i en bekant process eller, rättare sagt, serie av invecklade processer, påstod sig ha en »min­ neslapp» från 1932 angående en viss konkurs, vilken skulle bestyrka, att han då lämnat samma uppgifter till konkursdomaren, som han nu gjorde inför rätta. Åklagaren höll upp papperet mot ljuset och kon­ staterade torrt, att lappen från 1932 hade årtalet 1937 som v/m. Sva­ randen, hette det i tidningsreferatet, »avstod för dagen att förklara saken». Till slut en högst komprimerad redogörelse för vad som gjorts på v/m-forskningens område i andra länder och i vårt eget land. För när­ mare detaljer hänvisar jag till betydligt grundligare framställningar i Historisk Tidskrift 1956 och 1958. Vattenmärken i papper var i äldre tid en för alla välbekant före­ teelse, och samlingar av sådana publicerades faktiskt redan under 1700-talet i England. Då och då framfördes av enstaka forskare tan­ ken på att använda dem för dateringsändamål, i vårt land väl först av den bekante fornforskaren, »Ydredrotten» Leonhard Fredrik Rääf, i hans inträdestal i Vitterhetsakademien 1829. Under 1800-ta- let tilltog intresset för dem i hög grad, ehuru i Sverige den förut nämnde Lewenhaupt d.ä. torde varit vår ende verklige filigranist. Under seklets sista decennier bedrevs systematisk v/m-forskning av bröderna Zonghi i Fabriano — moderorten för v/m i Västerlandet —, av ryssen Likhachev och först och sist av schweizaren Briquet. Med sitt väldiga verk »Les Filigranes», som utkom 1907, fyra volymer fyllda med mer än 16 000 noggrant avritade, säkert daterade v/m från perioden 1280—1600 jämte förklarande text och de noggran­ naste källhänvisningar, ett arbete grundat på ett trettioårigt intensivt arbete i många länders arkiv, intar Briquet utan gensaga platsen som filigranologiens fader, grundaren av en vetenskaplig v/m-forskning. Han var vid denna tid ingalunda något okänt namn bland pappers­ historiker. Bl.a. hade han redan 1884 framlagt vissa på kemisk och mikroskopisk analys grundade rön, som gick ut på att det då mycket omtalade arabiska bomullspapperet aldrig existerat, utan att linne­ lump varit den vanliga råvaran även i Orienten från åtminstone 900- talet. Hans upptäckter bestreds av andra forskare men bekräftades till alla delar, då några år senare den berömde växtbiologen Julius Wiesner i Wien undersökte ett mycket stort material av arabiskt och europeiskt papper. »Les Filigranes» väckte stor uppmärksamhet inom den lärda värl­ den, och utan att riktigt förstå de metodiska vanskligheter, som fili­ granologien innehåller — vilka Briquet förvisso sökte klargöra för den, som verkligen läste den långa inledningen till verket, även om kanske inte heller han själv var fullt på det klara med hela vidden av svårigheterna — fäste man något överdrivna förhoppningar vid den nya hjälpvetenskapen. De närmaste fyrtio åren efter publiceran­ det av denna »kanoniska skrift» betecknar faktiskt dels en avmatt­ ning av v/m-forskningen — Briquets verk var så överväldigande, att man trodde det mesta vara sagt om den äldre periodens v/m, och den senare periodens vågade sig ingen på — dels en avmattning av tron på dess förmåga att ge säkra dateringar. Rätt sällan lyckades det forskare att exakt identifiera ett v/m med en avbildning i »Les Fili­ granes»; man besinnade inte, att de 16 000 publicerade bara var ett urval av hans 44 000 olika avritade. Av kostnadsskäl hade det totala antalet inte kunnat publiceras. Dock utkom under denna tid många förnämliga arbeten om v/m, oftast i form av monografier över pappersbruk eller regionalt be­ gränsade undersökningar av papperstillverkning. Utmärkta svenska 135 Filigranologi Filigranologi 136 tekniskt betonade. monografier är t.ex. Gustaf Clemenssons böcker om Klippan och Lessebo, Bertil Boéthius’ över Grycksbo och Torsten Althins över Papyrus. Med grundandet 1949 av den internationella sammanslutningen The Paper Publications Society i Hilversum i Holland av den där bosatte engelsmannen E. J. Labarre har filigranologien fått en ny vind i seglen. Föreningens nu tioåriga verksamhet har bestått i att ur glömskan framdraga och nypublicera åtskilliga äldre svåröverkom­ liga »klassiker» om v/m och papperstillverkning, t.ex. de nämnda bröderna Zonghis arbeten från 1880-talet, Briquets många mindre skrifter från denna tid, spanska arbeten om v/m från början av 1900- talet, samt att ge ut en rad betydande nya verk på samma område. Redaktör för serien, som bär namnet »Monumenta Chartae Papyra- ceae Historiam Illustrantia» (Collection of Works and Documents Illustrating the History of Paper), är Labarre själv, volymerna har påkostats ett mycket gediget utförande och står på en vetenskapligt fullt tillfredsställande nivå. Flera nya viktiga verk är under arbete, publiceringstakten är häpnadsväckande rask, och organisationens och dess ledares verksamhet förtjänar alla filigranisters tacksamhet. Alldeles fristående från men i gott samarbete med The Paper Pub­ lications Society har den holländska pappersindustrien år 1953 i Haarlem upprättat en institution avsedd »att främja forskning i den nederländska papperstillverkningens historia». Den utger en tidskrift »De Papierwereld», som har både tekniskt och historiskt innehåll. Institutionens energiske ledare, Henk Voorn, känd för små trevliga artiklar i den eleganta amerikanska tidskriften »The Paper Maker» (utgiven av Hercules Powder Company i Delaware, USA) om bl.a. dansk och norsk pappershistoria, ger i år ut ett 500-sidigt verk om ca 70 pappersbruks i Nord-Holland tillverkning och v/m, av största in­ tresse för vårt land, som hämtat så mycket av sitt papper därifrån. I Tyskland finns i Mainz en motsvarande institution, dock med mera internationell målsättning, kallad »Forschungsstelle Papierge- schichte», grundad 1938 av Alfred Schulte, en entusiastisk pappers­ historiker och filigranist, som tyvärr stupade under kriget. Först 1948 kom verksamheten i gång igen och ledes sedan dess av hans änka, fru Toni Schulte, på ett mycket förtjänstfullt sätt. Institutionen stödes av den tyska pappersindustrien, som också, sedan 1951, utger en för­ träfflig tidskrift, »Papiergeschichte», vid sidan om sin tidigare mera Det skulle föra för långt att här redogöra för alla de privata eller t.o.m. statliga institutioner (i Jugoslavien) som i skilda länder, ofta knutna till fackmuseer, främjar pappershistorisk forskning. Det åter­ står bara att konstatera, att de nordiska länderna härvidlag visat mycket ringa aktivitet. Frånsett de förut exemplifierade goda mono­ grafierna, vartill på senare år kommit t.ex. vackra böcker om Hol­ mens bruk och Tumba, är det inte heller så mycket pappershistorisk litteratur, som sett dagens ljus i våra länder, framför allt inte arbeten av den regionala typen eller större sammanfattande verk. Sune Am­ brosiani utgav 1919—23 »Dokument rörande de äldre pappersbruken i Sverige» och 1923 den i Svenska Pappersbruksföreningens 25-års­ skrift ingående, ytterst välkomna, »Papperstillverkning i Sverige in­ till 1800-talets mitt». År 1944 kom den innehållsrika »En bok om papper», tillägnad Carl Johan Malmros och utgiven av Klippans Fin­ pappersbruk. Den hade många väsentliga bidrag, bl.a. Gustaf Cle­ menssons välbehövliga revidering av Ambrosianis förteckning över äldre svenska pappersbruk. Den torde nu i sin tur vara i behov av re­ videring och komplettering. I en bok om papper ingår också Tönnes Klebergs utförliga bibliografi över svensk pappershistorisk litteratur. Av de nordiska länderna har Finland först lyckats att ge en sam­ manfattande, något så när grundlig skildring av den egna äldre pap­ persindustrien med historiker över samtliga bruk, nämligen den 1955 av Finska Pappersingeniörsföreningen utgivna »Lumppappersbruken i Finland» (av Gabriel Nikander och Ingvald Sourander). Att Sverige i viss mån kommit på efterkälken är dock inte så underligt, då vårt material är så mycket mer omfattande. Mot Finlands 13 små hand­ pappersbruk från 1667 till 1879, då det sista nedlades, står våra ca 140, åtskilliga av helt annan storlek än de finska. Den komprimerade presentation av filigranologien, som här kun­ nat ges i årsboken Dasdalus, har främst haft syftet att väcka intresse för denna historiens hjälpvetenskap samt att visa att ett stort arbets­ fält för vetenskaplig forskning än så länge ligger förhållandevis oplöjt i vårt land. Filigranologi 137  SVANÅ RU K OCH NYHYTTAN Fritz Andersson Förre Kamreraren Fritz Andersson vid Surahammars Bruks Aktiebolag har ur bolagets rika och välordnade arkiv sammanställt några notiser om två nedlagda före­ tag inom bolagets intressesfär. Svanå bruk och Nyhyttan Segelleden Svanå—Fors. Svartån, som faller ut i Mälaren vid Västerås, förenar i sitt övre lopp Fläcksjön med Hällsjön. Söder om Källsjön låg Svanå järnbruk vid Svartån, anlagt i början av 1600-talet, nedlagt år 1919. Norr om Fläcksjön och fågelvägen ca 15 km från Svanå ligger Salbo i Väster- färnebo socken med goda sandtag. År 1836 beslöt ägaren av Svanå bruk att muddra upp ån och att bygga en segelled i Svartån och över Hällsjön till Fors i nyssnämnda socken. Förbindelse erhölls då även med högre upp efter vattendraget och sjöarna belägna platser. Vid arbetet måste bron vid Salbo byggas om, Vagnsbron vid Västerfär- nebo göras om till vindbro och bron över ån mellan Källsjö och Kars- bo helt slopas. Denna gamla segelled är helt försvunnen och numera bortglömd. Orsaken till att Svanå bruk satte igång dessa rätt omfattande och ganska dyrbara arbeten var dels den stora förbrukningen av sand vid Svanå nyanlagda tegelbruk, vilken sand köptes från Salbo, dels for­ böndernas oupphörliga klagomål på de dåliga vägarna och på forlö­ nerna, som de ansågo voro alldeles för låga. Samtidigt med iordningställandet av farleden satte brukets ägare, greve K. L. Posse, igång att med hjälp av dalkarlar och under ledning av byggmästaren Johan Winkler, bygga en ångbåt vid Svanå. Maski­ nen till båten levererades från Åkers Styckebruk, som även utfört rit­ ningen till densamma. Kostnaden att bygga denna hjulbåt uppgick till 985 riksd. 16 skill. och 2 runst. banco. Troligtvis var båten även försedd med segel, ty i maj 1837 inköptes 100 alnar segelduksväv. Det var nämligen vanligt att ångbåtarna på denna tid förde segel. I början av juni år 1837 skedde stapelavlöpningen, varvid till arbetsfolket ut­ delades 4 kannor brännvin samt 2 riksd. banco i »drickspengar» och båten erhöll namnet Svanen, vilket namn efter något år ändrades till Svan. Vid Axholm byggdes samtidigt pråmar. Enligt vad som fram­ går av Svanå bruks räkenskaper har 3 stycken pråmar blivit byggda vid »varvet». Lastkapaciteten var på ångbåten ca 5 ton och på prå­ marna var den beroende på vattenståndet. Största lasten på pråmarna tycks ha varit ca 15 ton och utgjorde sand från Salbo. Ångbåten eller »ångfartyget», som det står i böckerna, användes huvudsakligen till bogsering och för mindre laster samt på högsom­ maren som utflyktsbåt för greve Posse med familj och vänner, ty Posse hade även låtit inreda en mindre salong till skydd för passage- 140 rare vid dåligt väder. Varje sommar, så länge trafiken pågick före­ togs lustresor till Braheholmen, Axholm och Fors. Godstransporterna på segelleden till Svanå utgjordes av sand från Salbo, tackjärn från Karbennings hytta, ved och träkol från olika lastplatser samt lantbruksprodukter från Axholm. Från Svanå trans­ porterades tegel samt en del smiden till Axholm och till diverse kö­ pare efter segelleden. Rederirörelsen gick emellertid med förlust dels på grund av de dryga kostnaderna varje år för muddring av farleden och underhåll av broarna, dels på grund av att såväl inlastnings- som avlastnings­ platserna inte var belägna vid tillverknings- eller förbrukningsplat- serna, vilket förorsakade dyra omlastnings- och transportkostnader, dels höga löner och omkostnader i förhållande till lastkapaciteten. På grund härav beslutade greve K. L. Posse att 1842 nedlägga rörelsen, vilket beslut man väl förstår när »Seglationens konto» detta år visar en förlust på ej mindre än 3 031 riksd. 38 skill. banco, vilket var ett avsevärt belopp på denna tid. Under februari månad år 1843 transporterades ångbåten till Ram­ näs, där den sjösattes och tycks ha blivit såld till Smedjebacken. För transporten från Svanå till Ramnäs åtgick bl.a. 81 mansdagsverken. Sedan båten blivit såld och satt i trafik på Strömsholms kanal, erhöll hon namnet Delfin. Besättningen under första seglationsåret på Svartån utgjordes av Skepparen Anders Persson, Styrman C. E. Lindgren, Maskinist John Häggblom, Matros Per Jacobsson. Därtill kom en pråmstyrare på varje pråm. Förutom lön enligt städsel erhöll besättningsmännen under år 1838 som »extra förpläg- nad och uppmuntran» 5 /2 kannor brännvin. Enligt uppgift av en gammal soldat i Fläckebo, skulle skepparen på Svanen ha varit en mycket obehärskad herre, varför han kom på kant med befolkningen efter Svartån. För att hämnas flyttade bön­ derna vid flera tillfällen de utsatta prickarna i Fläcksjön, så att båten kom ur segelleden och gick på grund, men då Fläcksjön är en dysjö uppstod aldrig några allvarligare skador, utan endast besvärligheter med att åter få Svanen på fritt vatten. Svanå bruk är ett av de första bruk i Sverige, som börjat tillverka Redskaps- tillverkning. ställning av bysmedjor samt för egen räkning vid gårdssmedjor. 141 lantbruksredskap till försäljning samt att lagerföra dylika redskap. Lantbruksredskap tillverkades vid denna tid huvudsakligen på be­ Svanå bruk och Nyhyttan Svanå bruk och Nyhyttan 142 Försäljningspriset på jernplogar var detta år 25 riksd. banco pr styck, fritt Svanå. Under år 1849 tillkommer en hel del nya redskap och den totala tillverkningen utgjorde detta år Jernplog av Degeberga modell 39 st. Jernplog av Sjögesta modell 7 Dubbelplogar med vingar 3 Dito utan vingar 1 Engelska plogar 4 Rullharvar 5 Klöversåningsmaskiner 2 Extirpatorer 2 Scharificatorer 2 Ultuna egendom återfinnes bland köparna av plogar detta år. I berättelsen, avgiven av dåvarande disponenten Greve Ffenning Hamilton, till bolagsstämman den 14 juni 1849 skriver greven: »Beställningarna av Åkerbruksredskap synes vara i tilltagande. Av sådana äro betingade, men ännu ej färdiga 8 jernplogar, 3 dubbelplo­ gar, 1 Extirpator, 1 Scharifikator, 1 Rullharv, 2 Jernvältar och 4 Trädplogar.» Den första tillverkningen vid Svanå omfattade i huvudsak billar till plogar samt några »trädplogar». Från mitten av 1840-talet till slutet av 1850-talet synes tillverkningen ha varit mest omfattande. I Vestmanlands Läns Tidning för den 22 februari år 1844 finnes följande annons införd. Vid Svanå Bruk förfärdigas till försäljning diverse nyare tiders Åkerbruks- Redskaper, såsom Plogar, Klöfver- och Rofsåningsmaskiner, Rullharvar, Jern- vältar m.m. Den s.k. Eng. Plogen säljes för 25 R:dr. r:gds. Smidet tillika med Gjutgodset till en sådan Plog utan träverke för 16 R:dr. rrgds. Vidare underrättelse härom lemnas af Inspektor F. R. Moell, hvars adress är Wästerås och Svanå Bruk. År 1845 tillverkades följande redskap: 2 rullharvar, 2 dubbelplo­ gar, 2 trädplogar, 31 jernplogar. Redskapstillverkningen tycks ha varit känd över hela landet, vilket framgår av att bland köparna år 1846 återfinnes N. Mannerkranz, Skåne P. W. Lokrantz, Sköfde 8 R. Th. Wahlberg, Gefle 2 C. Ridderstolpe, Fiholm 1 O. W. Montgomery, Ekolsund 2 2jernplogar Svanå stångjärnssmedja, kolhus m.m. Lavering av P. G. von Heideken 1812.  Ars : i* r i s - f 1 o ii r a n i vid Svann Hruk. R : 8<« s Uillar, Årder ..... |>i Lö ?/9 >. Träilstock . d:o ?n 1 st. Engelsk Trädplog med Smide . 1 st. Ridlharl................................................... Smide jemte Gjutgods till 1 st. Trädplog /C 1 st. Klöfver.sånings-lMiischin 39, 1st.Rofsånings-Miischin..... 1 st. Dubbel-Plog........................................... U 1 st. Jernvält .... .... . // /j ... d:o ?X ' •• Stillade Knosler...................................d:o Oslålade d:o...........................................d:o Stälade Sliiggor....................................d;o Ostålade d:o............................................d:o Större och mindre Hamrar . . d:o Klafbindsel........................................... d:o Skofvelskor...................................................d:o Gröfre Hästskor............................. d:o n '7 f Finare d:o . . iMyllsli;n r&billar . . Spadar . . ? 'k t94 3 . J. 4 _ d:o .....................................d:o. ........ ! 1 ! Skyfflar Brokkedjor............................................ Klösharfpihnar .....................................d:o Hugg-, Slöjd-, och Tälg-Yxar . d:o Större Draggar ...... d:o tMindre dito............................................d:o .H-tums Furu-Spik pr små tooorde 4 tums d:o d:o 5-tun:s d:o d:o (i-tums d:o d:o / 3-tums & 4-tums Ek-Spik pr Sk® 5-tums & G-tums d:o d:o 7-tums & 8-tums d:o d:o 9-lums & 1o-tums d:o d:o ■ i-tums & 1 a-tums d:o d:o — /Inni. Vi«l kontant li-|viil, samt ilå liandoln tifv.r- stigi-r SO R: s. 50. Kongl. Modellkammaren. 1959, s. 55. Benedicks, Carl: Förord till Emanuel Tranas uppsats om F. A. Kjellins elektriska induktionsugn. 1933, s. 74. Bergman, Gertrud: Charles Apelquist. En pionjär inom den mekaniska verkstadsindustrien i Sverige. 1952, s. 129. Bjarme, Alfred: Christopher Polhems valsverk. 1941, s. 46. Björkbom, Carl: Ett projekt att bygga en ångmaskin i Sveri­ ge år 1725. 1936, s. 80. Teknisk dokumentation för hundra år se­ dan. 1952, s. 147. Björnberg, Bertil: Tobaksmonopolets museum. 1948, s. 49. Bodman, Gösta: Förstärkning av otydlig bläckskrift. 1944, s. 106. R. W. Strehlenert. 1945, s. 47. »Om chemiens natur», ett 1700-talsmanu- skript (kommentarer). 1946, s. 6s. Klippans superfosfatfabrik 1857—1875. 1947, s. 41. Skotska släktnamn i svensk industri och teknik. 1948, s. 77. Radioaktivering av vatten enligt John Lan- dins patent. 1948, s. 142. Sven Rinmans reseanteckningar 1746—47. Del I. 1949, s. 71. Industri- och teknikhistoriskt kartotek på Tekniska Museet. 1949, s. 116. Sven Rinmans reseanteckningar 1746—47. Del II. 1950, s. 33. Pottasketillverkning i Sverige till 1700-talets mitt. 1950, s. 89. Sven Rinmans reseanteckningar 1746—47. Del III. 1952, s. 103. Carl Palmstedt. Utställningsexperten och museimannen. 1953, s. 67. Voltaiska krafter. Ur Carl Palmstedts rese- dagböcker. 1954, s. 73. Carl Palmstedts verser till J. J. Berzelius. 1956, s. 41. Gripsholms och Kummelnäs kemiska fabri­ ker. 1957, s. 93. Teknik och filateli. 1958, s. 141. Boesen, Gudmund: Stålskulptur i de Danske Kongers Krono- logiske Samling paa Rosenborg. 1941,5. 106. Borggren, Ludvig: Från »Vandal» till »Ymer». 1954, s. 117. Bäckström, Helmer: Daguerreotypien i Sverige. 1943, s. 63. Talbots fotografier på papper. 1944, s. 61. Carlqvist, Sten: Polhems flottbro. 1931, s. 109. En masugnsmodell från 1700-talet. 1931, s. 121. Polhems klädespress. 1932, s. 109. Kanonborrningsmaskin från 1700-talet. 1934, s. 117. K. Tekniska Högskolans ritningssamling. 1935, s. 105. Mudderpråm från år 1749. i937> s. 108. Christel 1, Einar: Data om fartygspropellern. 1934, s. 110. Chudi, Sixten: Tidaholms Bruks biltillverkning 1903—1933. 1956, s. 101. Collberg, Gustaf: »En telefon i varje hem». 1943, s. 85. Collinder, Per: Foucaults pendelförsök. 1953, s. 45. Corin, Car1-Fredrik: A. N. Edelcrantz’ ångmaskinsprojekt år 1809. 1940, s. 72. Dahlstedt, Stellan: Film och ljud. 1956, s. 73. Ekeberg, Birger: Alfred Nobel, tal vid Nobelfesten 1956. 1957, s. 47. Eli, Bernhard: Starkströmskabel på 360 meters djup. 1931, s. 82. Engström, Albert: Daidalos och Ikaros. 1958, s. 41. Falk, Erik: Lahälls silververk. 1945, s. 97. Forsberg, Karin: Samling av inventioner. 1947, s. 123. Rodga. Kring ett säteri och dess textilfabrik. 1951, s. 95. Gelhaar, Julius: Karbidindustriens begynnelse i Sverige. 1954, s. 81. Goldkuhl, Carola: Hjalmar Elworth, 1824—1887. 1957, s. 107. John Ericssons brevväxling. 1958, s. 75. Granmalm, Georg: Bergsrådet Johan Erik Norberg. 1941, s. 66. Grenande r-N yberg, Gertrud: Beklädnadsindustriens historia. 1942, s. 102. Sömnadsindustrien. En översikt av dess uppkomst och utveckling i Sverige. 1946, s. 75. Gu11 bring-Odelberg, Maj: Crystal Palace. Kring en färglitografi. 1944, s. 83. Två böcker. 1945, s. 114. Göransson, Edvard: Arvid Johanssons boksamling. 1937, s. 108. Hagen, Ellen: Carl Bernhard Wadström. 1941, s. 78. Hall, Tord: Ikaros. 1958, s. 47. Den kosmiska tekniken. 1960, s. 39. Hallerd t, Björn: Strumpvävstolar av Christopher Polhem. 1951, s. 51. Heckscher, Eli F.: Christopher Polhem och hans tid. Anföran­ de på Polhemsdagen den 30 augusti 1951. 1952, s. 41. H e 11 g r e n, Olof: J. F. Lundin och hans ugnskonstruktioner. 1946, s. 51. Hern marek, Carl: Polhems snusdosa. 1942, s. 69. Hessen, Gustaf: Äldre kopparsmältningsmetoder vid Falu gruva. 1932, s. 60. Hildebrand, Elis: Rinmansarkivet. 1939, s. 105. Hofrén, Manne: Värnaby Bruk. 1959, s. 89. Holmberg, Arne: En svensk diplomat på ballongfärd år 1846. 1955, s. 135. Hubendick, E.: »Mera arbete». 1931, s. 74. Olika tiders uppfattning om temperatur­ begreppet. 1932, s. 78. Perpetuum mobile. 1933, s. 86. James Watts liv och verk. 1936, s. 96. Gasgeneratorn förr och nu. 1941, s. 38. Hultberg, Gösta: Martin von Wahrendorff. 1938, s. 88. Humbla, Philibert: Christopher Polhems järnvåg i Gävle. 1947, s. 118. Hunter, William A.: John Mercer, 1791—1866. 1957, s. 155. Hylander, Hans: Hult-bokens proveniens. 1948, s. 147. Hessiska pumpen. Bidrag till centrifugal- pumpens tidigaste historia. 1951, s. 63. Tre mekaniska bröder. Jacob, Johan och Abraham Eurenius. 1952, s. 57. Håkansson, Harald: Elektrotekniska data intill sekelskiftet 1900. 1938, s. 72. En elteknisk kuriositet. 1939, s. 107. Jansson, August V.: Släplinorna till Andrées polarballong. 1932, s. 112. 167 DÄDALUS 1931—1960 Dä.DALUS 1931—1960 168 Johansson, Arvid: Det svenska järnets världsrykte. II. Från omkring år 1850 till nuvarande tid. 1933, s. 52. Killig, Franz: öländska slipverk och skurkvarnar. 1935, s. 76. Kjellander, Rune G:son: J. E. Erikson, en bortglömd konstruktör och industrimän. 1947, s. 89. J. W. Bergström — mekanikus och daguer- reotypist. 1933» s- 99- Eberhard Seger, en mångsidig konstruktör. 1954, s. 105. Anton Henric öller, en pionjär inom svensk elektroteknik. 1953, s. 89. Per Persson och den svenska stickmaskinen. 1936, s. 31. J. G. Wikström och den första symaskins- tillverkningen. 1936, s. 131. Wilhelm Wiklund: 1832—1902. 1937, s. 127. Gerhard Arehn och tändsticksmaskinerna. 1938, s. 123. Lagerqvist, Lars O.: (Se Norberg, P.) 1933, s. 61. Landberg, Erik: En ångmaskinsritning. 1933, s. 106. Lauritzen, Einar: Svenska Filmsamfundets samlingar. 1940, s. 107. »Carl XII»-filmen. 1941, s. 109. Rörlig filmkamera förr och nu. 1942, s. 100. Edisons kinetoskop och »Svarta Maria». 1943» s. 94- När ljudfilmen kom till Stockholm. 1944, s. 100. G. Méliés’ filmateljé och »Mannen med gummihuvudet». 1946, s. 140. Lenk, Torsten: Daterat läskpapper. 1943, s. 94. Liljedahl, Gösta: Filigranologi. Om vattenmärken i papper. 1960, s. 119. Lindberg, Sten G.: Kepler, Newton och Lunik. 1939, s. 47. Linder, Gurli: Om S. A. Andrée. 1934, s. 84. L i n d h, Nils: Hönsäters alunbruk. 1942, s. 30. Lindmark, Gunnar: Teknikhistoriska notiser ur gamla patent. 1949, s. 103. Teknikhistoriska notiser. 1930, s. 121. 1931, s. 123. 1933, s. 139. 1934, s. 131. 1933,s. 119. 1936, s. 149. 1937, s. 139. 1938, s. 143. 1939, s. 167. 1960, s. 133. Turbok av år 1743. 1938, s. 63. Lindmark, Tore: Ångteknikens utveckling efter James Watt. 1936, s. 118. Lindskog, Inga: Arvid Faxe och hans stenpapper. 1932, s. 172. Lars Fresks klädesfabrik. 1938, s. 103. Lundeberg, Erik: Hesselmanmotorn som bilmotor. 1931, s. 98. Lundwall, Sten: Christopher Polhems skärmaskiner för ur­ hjul. 1949, s. 31. Astronomiskt ur av Christopher Polhem år 1690. 1951, s. 43. Jacob Magnusson Dahl, urmakare på Stjern- sund. 1932, s. 177. Malmsten, Karl: Från krigsingeniör till bergsingeniör. 1942, s. 60. Martin, Harald: Ciervas autogiro. 1933, s. 94. Martinson, Harry: Tekniken och själen. 1933, s. 33. Matthiesen, Lennart Way-: John Ericssons varmluftmaskin. 1932, s. 86. En 1600-tals måttstav. 1933, s. 100. K. Tekniska Högskolans deposition av äldre undervisningsföremål, I. 1934, s. 107. Gotländska kalkugnar. 1933, s. 104. K. Tekniska Högskolans deposition av äldre undervisningsföremål, II. 1933, s. 109. En precisionsmekaniker. 1937, s. 102. Grov ankarkätting från Tönshammars Bruk. 1941, s. 106. En analysvåg. 1941, s. 109. Några historiska aluminiumföremål. 1943, s. 79. Polhemsstickan II. 1944, s. 94. Digelpressen — från trä till järn. 1946, s. 134. S-formad ångturbin av Gustaf de Lavals konstruktion. 1947, s. 129. Meyerson, Äke: Rationaliseringssträvanden vid svenska ge­ värsfaktorier under 1700-talets mitt. 1937, s. 90. Carl Knutberg. 1937, s. 102. En ritningsskatt. 1939, s. 68. Mileikowsky, Curt: Atomenergien under ett årtionde. 1953, s. 37- Montelius, Carl: En uppfinnare berättar. 1945, s. 91. Montell, Gösta: Kineserna kom först. 1958, s. 91. Nauckhoff, Sigurd: Sobreros nitroglycerin och Nobels spräng- olja. 1948, s. 89. Neumeyer, Friedrich: Carl August Ehrensvärds ballongteckningar. 1943, s- 55- N i h 1 é n, J o h n • Spiselstolpen från Kullands gård. 1931, s. 114. Norberg, Per, Lagerqvist, Lars O.: Polletter vid Sala Silvergruva. 1955, s. 61. Nyström, Erik T.: Malmgeologiska expeditionen till Kina 1914. 1956, s. 141. Nyströmer, C. Bertil: Carl (Carlos) Nyströmer. 1937, s. 58. Odencrants, Arvid: Höganäs och Kullen år 1806. 1947, s. 79. T. A. Odencrants’ reseanteckningar i Skott­ land. 1948, s. 67. Ur T. A. Odencrants’ dagbok. 1949, s. 63. Ur T. A. Odencrants’ reseanteckningar år 1807. 1951, s. 81. Ohlsson, Martin A.: Yiksbergsbacken. Kring museistadens på Kungl. Djurgården historia. 1952, s. 161. Olsson, Reinhold: Per Fredrik Heffner. 1949, s. 87. Pichler, Nils: Automatisk brandalarm. 1939, s. 102. Rang, Valdemar: De gamla mudderverken i Malmö hamn. 1941, s. 100. Rennerfelt, Ivar: Flytande tillverkning av hästskor på 1800- talet. 1944, s. 73. Ringius, Cecilia: Elektroteknisk terminologi. 1959, s. 155. Rudberg, Erik: Metallografiska Institutet. Tal vid invig­ ningen av institutets nya byggnad 6 sept. 1947. 1948, s. 55. Rönno w, Sixten: En glasbruksmålning. 1931, s. 108. Ett par fotografiska inkunabler från 1850- talet. 1932, s. 100. Bidrag till en svensk Technologia Numis^ matica. 1941, s. 84. P. G. von Heidekens bruksvyer. 1942, s. 99. Svenskt Industri- och Handelsmuseum 1895 — 1909. 1943, s. 33. »Naturselbstdruck». 1945, s. 116. Belöningsmedaljer inom industrien. 1946, s. I39- Sahlin, Carl: Svenska linbanekonstruktioner. 1931, s. 56. Nordens äldsta byggnadsritning. 1931,5. 116. Presskopiering av brev. 1931, s. 116. Den första svenska blåkopian. 1931, s. 117. Det svenska järnets världsrykte. I. Från äldsta tid till omkring år 1850. 1932, s. 48. Det 100-åriga ölet i Dannemora bergslag. 1933, s. 88. Vaskguld i norra Skandinavien och Fin­ land. 1936, s. 44. De släta fingerringarna. 1938, s. 40. Ervalla bruk. Dess utrustning och drift un­ der 1600-talet. 1940, s. 38. Tidigt användande av läskpapper. 1941, s. 108. Simonsson, Sten: Ett mälteri från 1760-talet vid Leufsta bruk. 1933, s. 96. Om mältning och brygd vid några gamla bruk. 1938, s. 104. 169 DAlDALUS 1931—1960 DÄ.DALUS 1 93 1 —1 960 170 Sjöstedt, Georg: Ljuskänsliga skiktets idéhistoria. 1947, s. 69. Sköldberg, Sven: Christopher Polhems Konstige Tapp. 1939, s. 86. Beskrivning av Edelcrantz’ ångmaskin. 1940, s. 80. Till blixtlåsens historia. 1940, s. 84. Christopher Polhems valsverk. 1941, s. 46. Judsons originalblixtlås till Tekniska Mu­ seet. 1942, s. 106. Smedberg, Richard: Äldre förslag till tunnel under Öresund. 1937, s. 42. Carl Edw. Norström. Ett hundraårsminne. 1948, s. 61. Smedinge r, Helge: J. G. Darell, en pionjär inom eltekniken. 1940, s. 100. Spaak, George: Enkelmikroskop, som möjligen tillhört Ema­ nuel Swedenborg. (Tills, med T. Althin.) 1950, s. 41. Männen kring Carl Daniel Ekman. 1951, s. 109. Stockhaus-Englund, Brita: Bilder av stockholmsindustrier under 1800- talet. 1954, s. 146. Stoltz, Elof: De skandinaviska alunbruken. 1934, s. 96. Stubelius, Svante: Den heliga skruven. 1959, s. 145. Sundblad, Gunnar: Skog, trä, cellulosa och papper. 1959, s. 41. Svedberg, Ivar: Andrées ballonghus. 1931, s. 88. Svensson, Helge: Jonas Wenströms-utställningen 1933. 1934. S. 102. Tandberg, John: Esaias Tegnér och magnetismen. 1939, s. 77. Thunseus, Harald: Mjödet genom tiderna. 1954, s. 47. Trana, Emanuel: F. A. Kjellins elektriska induktionsugn. 1933. s. 73- Tranasus, Bertil: Företagstidskrifter. 1948, s. 150. Trotzig, Dag: Maria kyrkas i Stockholm tornur från Stjernsund. 1938, s. 56. Törnebohm, Hilding: Måttens mästare, C. E. Johansson. 1944, s. 33. Weibull, Waloddi: Alexander Lagermans livsgärning. 1934, s. 68. Matematiken, maskinen och människan. 1952, s. 47. Westerberg, Charles: P. E. Fahlberg. En pionjär på elektrotekni­ kens område. 1951, s. 133. Westerlund,Gunnar: Talmaskinens uppfinnare. 1942, s. 77. Grammofonen i varumärket. 1943, s. 103. Fonografen och grammofonen. 1943, s. 119. Wichman, Holger: Harmens register. 1937, s. 33. Wiberg, Helgo: Några av Martin Wibergs uppfinningar I933,s.ut. Wilner, Torsten: Tekniska Museets Atomarium. 1933, s. 117. Nyheter i Tekniska Museets Atomarium. Partiklars rörelse i elektriska fält. 1934, s. 39, Klangfigurer och atomfysik. 1937, s. 41. Dit atomvetenskapen hunnit, kring Tekniska Museets Atomarium, 1960, s. 33. Ångström, Tord: Emanuel Swedenborgs flygplansprojekt. 1932, s. 74. Åström, Irma: Linberedningsverken i Hälsingland under 1700-talet. 1930, s. 63. öhman, Einar: Elektronhjärnan till läsarens tjänst. 1960, s. 107. SVENSK INGENIöRSKONST OCH INDUSTRI I ANNONSER FRÅN Allmänna Svenska Elektriska AB AB Bofors De Laval Ljungström Pump AB Facit Electronics AB Fagersta Bruks AB AB Ferrolegeringar AB Malcus Ffolmquist AB Iggesunds Bruk AB C. E. Johansson AB Karlstads Mekaniska Werkstad Köpings Mekaniska Verkstads AB Nitroglycerin AB Nordisk Rotogravyr AB Nordiska Armaturfabrikerna Ramnäs Bruks AB Sieverts Kabelverk AB Slipmaterial-Naxos Smedjebackens Valsverks AB Stora Kopparbergs Bergslags AB Svenska Aeroplan AB Svenska Cementförsäljnings AB Cementa AB Svenska Fläktfabriken AB Svenska Kullagerfabriken Telefon AB L M Ericsson Turbin AB de Laval Ljungström Uddeholms AB AB Zander & Ingeström  Ericovox med Ericofonen i bakgrunden. nya telefon — helt transistoriserad Ericovox, L M Ericssons nya hög- talande telefon, har tack vare den mo­ derna transistortekniken kunnat ut­ formas i en enda enhet. Den enkla och smakfulla telefonen med kåpa i ljusgrå färg smälter in i varje miljö. Höglalaröppningen med galler runt om fördelar del inkom­ mande talet lika åt alla håll i rummet, och den helt inbyggda mikrofonen är riktningsoberoende. Ericovox kopp­ las bekvämt in och ur med den vänstra knappen, med mittknappen ökas Ijud- styrkan och den högra är en sekretess- knapp. Ericofonen, allt-i-ett-telefonen, en an­ Med LM Ericssons högtalande telefon nan L M Ericsson-succé, kan också med fördel kombineras med Erico­ vox. Den används när man önskar 0 har Ni häda händerna fria och kan obehindrat skriva, bläddra i papper osv. medan samtalet pågår. 0 kan Ni låta andra delta i telefonsamtal, utan att de för den skull behöver flytta sig frän sina platser i rummet. Q kan Ni koppla bort högtalaren även under pågående samtal genom att lyfta Ericofonen och sedan fortsätta pä van­ ligt sätt. telefonera »på vanligt sätt». TELEFONAKTIEBOLAGET LM ERICSSON o Ångkraften rycker fram Den första turbingeneratorn i Vattenfallsstyrelsens ångkraft­ station i Stenungsund beteck­ nar ett nytt rekord i både stor­ lek — 160 000 kW — och drift­ ekonomi. Nettobränslekostna- den ligger under 1,5 öre per kilowattimme, och kostnaderna för ränta och amortering blir vid grundlastkörning utomor­ dentligt låga. Även personal­ behovet har genom automati- sering av skötseln nått rekord­ låga värden. Nordens billigaste elkraftkäiia för framtiden Driftkostnaden ligger ända ned vid vad ett atomkraftverk för­ brukar i bränsleelement, me­ dan kapitalkostnaderna utgör en bråkdel av vad såväl atom­ kraftverk som vattenkraftverk betingar. Därmed vare dock icke sagt att turbinångkraft- verket utan vidare kan ersätta vattenkraften, som har givna fördelar vid t. ex. en avspärr­ ning, men det är första gången som vi i Sverige ges praktisk erfarenhet av vad modern ång­ kraftteknik kan bjuda i eko­ nomi. Vad som på turbinområdet har gjort dessa rekordprestationer möjliga är de Laval Ljung­ ströms nya Durax-turbin, som förenar radial- och axialturbi- nernas bästa egenskaper. På ritbrädet finns redan turbiner för dubbelt så stor effekt som i Stenungsund, och snart följer Quad-turbinen, som sätter en ytterligare fördubbling inom nära räckhåll, med ännu bättre driftekonomi. Därmed har de Laval Ljung­ ström givit ångkraften goda trumf på hand för att i gott samspel med vattenkraft och atomkraft trygga vårt lands alltmer stigande elkraftbehov. TURBIN AB DE LAVAL LJUNGSTRÖM • Finspång VERKSTÄDER I FINSPÅNG, NACKA, NORRKÖPING, LINKÖPING, TORPS BRUK I hjärtat av Bergslagen där hyttorna dånat i mer än sex århundraden ligger Fagersta — huvudort för fem berömda stålverk. Namnen Fagersta, Kloster, Horndal, Forsbacka och Dannemora har gett klang åt begreppet svensk stålkvalitet. Från dessa bruk går en ständig ström av viktiga stålprodukter, oumbärliga för svenskt näringsliv. Fagerstas bredd och djup i produktionen -— från tackjärn till utpräglad finmanufaktur — ställer Fagerstas servicemöjligheter i särklass! Fagersta har specialister på varje tillverkningssteg och på varje tillverkningsgren. Utnyttja dem och få ut mera av stålet! BAND PLÅT TRÄD RÖR MANUFAKTUR SECO HÅRDMETALL Försaljningskontor: Fagersta, Stockholm, Göteborg, Eskilstuna, Linköping, Danne­ mora (Österbybruk) (HilRM)Representanter: FAGERSTA BRUKS AB FAGERSTA Malmö: Bergsingenjör Inge Erichs AI» Karlstad, Örebro: Herman Geijer & Co AB Härnösand, Luleå: AB Fr. Ramström CEJET nr 2600 är ett pneumatiskt mätinstrument, som fyller de krav modern produktion ställer beträffan­ de noggrannhet, tillförlitlighet och snabbhet. CEJET är ett högtrycksinstrument, som anslutes till fabrikens tryckluft- nät. Den i instrumentet inbyggda konstanttryckregulatorn eliminerar de tryckvariationer, som alltid före­ kommer i ett tryckluftnät och garan­ terar ett konstant tryck hos mät­ AKTIEBOLAGET C. E. JOHANSSON ESKILSTUNA Tel. 374 70 systemet även vid mycket stora tryckvariationer. CEJET är försedd med en cirkulär skala, vars längd är 340 mm och diameter 130 mm. Delningen är lin­ jär inom hela mätområdet. CEJET tillverkas med tre olika mätområden: 0.02 mm, 0.04 mm och 0.08 mm och med motsvarande avläsningar 0.0005 mm, 0.001 mm och 0.002 mm. CEJET kan, om så önskas, förses med två eller flera elektriska kon­ takter. Dessa kontakter kan använ­ das vid t. ex. klassning av detaljer, antingen genom optisk signalering eller genom automatiska sorterings- anordningar, samt för automatise- ring av arbetsförlopp styrda frän detaljernas måttvärden. För hålmätning användes CEJET tillsammans med en lufttolk. Dessa lufttolkar är som standard hårdför- kromade och förenas med CEJET medelst slang eller fästes direkt på instrumenthuset. Försäljningskontor: AB C. E. Johanssons Stockholmskontor, Hjärnegatan 3, Stockholm (Telelon 5413 35); Verktygsfabrikernas Försäljningskontor, Kungsgatan 61 67, Göteborg (Telefon 1 1 5375); Oscar Holmén & Co., Södergatan 26, Malmö (Telefon 295 38). VAD AR SIKRONIL Bilderna här intill visar ett modellprov. En plastskiva på jordat under­ lag har belagts med två sek­ torer metallfolier (A) samt dessutom beläggningar av SIKRONIL (B och C). Ovanpå anordningen ligger en ringformig högspännings- elektrod. Den högra bilden visar anordningen vid 15 kV, varav SIKRONIL-beläggning- ens koronasläckande egen­ skaper klart framgår. SIKRONIL tillhandahålles i form av pasta på tub med vår beteckning IK2001. SIKRONIL är ett nytt koronasläckande mate­ rial, som vi framställt för användning i plastkabelavslutningar för högspänning. SIKRONIL anbringat i ett tunt ytskikt kring kabelisoleringens skärmkant ersätter den konventionella plastbandskonan. SIKRONIL har spänningsberoende lednings­ förmåga så avpassad att en gynnsam för­ delning av den elektriska fältstyrkan kring kabeländan erhålles. SIKRONIL-metoden, som är patentsökt, innebär en avsevärd förenkling av mon­ taget och är tids- utrymmes- och kostnads- besparande. SIEVERTS KABELVERK F C2 I T electronics a.b ÄVEN MINDRE OCH MEDELSTORA FÖRE- TAG UTNYTTJAR MED FÖRDEL FACIT EDB- ^ CENTRAL FÖR BEHANDLING AV FÖRETAGS- PROBLEM OCH TEKNISKA BERÄKNINGAR. MED UTÖKAD KAPACITET OCH EN STAB AV SYSTEMANALYTIKER OCH PROGRAM­ MERARE UTREDER VI ALLSIDIGT ERA PROBLEM. RING 010/631600 OCH BESTÄLL TIMKÖRNING. I HÖST ÖPPNAR VI EDB-CENTRAL I GÖTEBORG. VIAGNETSPOLAR I KARIISEI.LMIIV.NET FACIT ECM 64. Utrustning för 500000 .volt KRAFTÖVERFÖRING Fram till 1952 hade ingen kraftöver­ föring byggts för spänningar över ca 275 kV. Detta år tog överföringstek- niken ett stort steg framåt: världens första kraftöverföring för 400 000 volt, Harsprångslinjen, togs i drift. Huvud­ delen av utrustningen byggdes av ASEA. I själva verket var det tekniska utveck- lingssteget betydligt större än vad spän­ ningarna anger. Den extremt långa lin- jelängden i förening med den relativt låga maskineffekten under den första utbyggnadsetappen gjorde att man måste räkna med exceptionellt höga kopplings- spänningar. Utrustningen måste därför byggas för att uppfylla krav, som man normalt ställer i ett 500 000 volt system. När högre överföringsspänningar blir aktuella är vi beredda att medverka. Vi har redan angripit problemen. Två nya bidrag till storkraftöverfö­ ringarnas utveckling. Nedan: Till vänster: 400 000 volt enfas- 400 000 volt transformator av ASEA  hör expi rinicnltuhi lc och utprovningar nyapump- typer tamt för laerans- kontrollunderful!belast­ ning harJAI\Vinrättat ett provrum. Här han man variera sughöjden upp till 10 m och arheta med effekter upp till 1.200 hk. MICll oljepumpar ...ett problem som tidigt fascinerade honom var att omsätta en roterande rörelse i en likformigt fortskridande. Sedan han fastställt skruvpumpens matematiskt riktiga gängform gjorde han den betydelsefulla upptäckten, att med två enkelgängade skruvar läckaget kvarstår mellan tryck- och sugsida. Genom att utföra skruvarna med olika gängtal erhöll han full täthet. Därmed fastslogs IMO- skruvens bärande idé och den första patentansökan kun­ de inlämnas 1924. Uppfinnaren var Carl Montelius och mannen som insåg uppfinningens värde och exploaterade den var Bengt Ingeström. AKTIEBOLAGET ZANDER A INGESTRÖM . STOCKHOLM •JMW* cenffrifugalpum par .. . 1863 blev Sandwall ensam ägare av gjuteriet, som så småningom utvidgades betydligt. Tidigt tog man upp till­ verkningen av kolvpumpar bl.a. för vattenverkens behov. När landet vid sekelskiftet började elektrifieras steg in­ tresset för centrifugalpumpen, som båttre än kolvpumpen passade för elektrisk drift. Den första centrifugalpumpen tillverkades 1911, och leveranserna av dessa pumpar fick så småningom allt större omfattning. Sedan AB Zander & Ingeström 1950 blivit ägare av Jön­ köpings Mekaniska Werkstad och huvudförsäljare i Sve­ rige för JMW-pumpar har avsättningsområdet ytterligare ökat. JMW är nu Skandinaviens största tillverkare av cent- rifugalpumpar Huvudbanan på Arlanda Stockholms nya storflygplats, Arlanda, har tagits i bruk. Med den 3.300 m långa huvudbanan kommer den betongbelagda ytan där att omfatta 450.000 m2. Till Arlanda har hittills levererats 30.000 ton Blå Rand cement. ett aktuellt betongbygge med BLÄ RAND CEMENTA Stockholm MALMÖ Goteborg  FLYGKVALITET PÅFYRAHJULvärlden runt. SAAB är den eleganta, säkra familjevag- nen med härlig åkkomfort för fem perso­ ner. SAAB har sober inredning, stort ba­ gagerum och slitstark accelerationssnabb motor på 42 hk och synnerligen riklig standardutrustning. SAAB tillverkas av Svenska Aeroplan Aktiebolaget — en av Europas ledande tillverkare av moderna överljudssnabba jetplan. SAAB exporteras nu i allt större omfatt­ ning till länder över hela världen—fram ­ förallt till USA. SAAB har särklassiga vägegenskaper — framhjulsdrift i kombination med ena­ stående fjädring och korrekt viktfördel­ ning gör SAAB till en ytterligt säker väg- vagn, känd för framgångar i tävlingar SVENSKA AEROPLAN AKTIEBOLAGET LINKÖPING c- SF elfilter med världsrekord Vid Liége i Belgien finns hos S.A. Métallurgique d’Espérance- Longdoz en av kontinentens största masugnar med en kapacitet av 1500 ton järn per dygn och en eldstadsdiameter på hela 8,75 meter. Gasen från denna gigant används i vissa värmeapparater, varför högsta krav ställs på gasens renhet. De två elfilter för rening av masugnsgas som Svenska Fläktfabriken levererat är konstruerade för att tåla masugnens höga arbetstryck, 1,5 kg/cm2, och har därför utförts som liggande cylindrar. Kapaci­ teten är 240 000 m:i gas i timmen. Filtren torde vara de största i världen för detta ändamål. Elfilteranläggningen vid det belgiska stålverket är ett nytt exempel på Fläktfabrikens förmåga att lösa alla stoftavskiljningsproblem. SVENSKA SF har luftteknikern alla verksamhetsområden på sitt arbetsprogram Stoftavskiljning Pneumatisk transport Uppvärmning • Kylning Torkning • Värmeåtervinning Ventilation Luftkonditionering Postadress: Box 20040, Stockholm 20 DE LAVAL PUMPAR lör EKONOMI och DRIFTSÄKERHET Stockholms Elektricitetsverks nya fjärrvärmeverk i Hässelby är utrustat med 8 st DE LA VAL cirkulationspumpar med en sam­ manlagd kapacitet av 237.000 l/m )id 67 resp. JS meter. Pumparna är steglöst varvtalsreglerade. Total motoreffekt 5000 Hk. Cirkulationspumpar i fjärrvärmeverk transporterar stora mängder hett vatten. Driftsäkerhet och hög verkningsgrad är väsentliga egenskaper för dessa pumpar. Verknings­ graden måste vara hög även vid varierande kapacitet, ty värmebehovet växlar för olika tider, så att pumparna i regel utföres varvtalsreglerade. Verkningsgraden kan mätas vid leveransprovet, men driftsäkerheten kan endast bedömas av resultaten från pumpar som varit i drift en längre tid. DE LAVAL har en avgörande erfarenhet av liknande pro­ blem, t.ex. cirkulationspumpning av koksyra i massafab­ riker, där man dock har högre tryck och temperatur och besvärligare vätskor. DE LAVAL LJUNGSTRÖM PUMP AB STOCKHOLM — NACKA »SWEDEN »TEL 010/162600    «äAe^a4e sa1 ger små ångförhister, större utblåsningsmängder, bestående tätningsförmåga. Efter åratals forskning i eget labora­ torium och ingående prov i praktisk drift har NAF löst de svåra problem som hör ihop med konstruktion och tillverkning av säkerhetsventiler för de moderna ångkraftverken. VÄL GENOMTÄNKT KONSTRUKTION Ventilhuset avlastat från högtrycket — utsattes endast för avloppstrycket. Dubbla precisionsringar — snäva grän­ ser mellan tryckstegring och stäng- ningstryck under blåsning. Inloppsstuds med fläns eller svetsända. ÖKADE UTBLÅSNINGSMÄNGDER Konstruktionen ger större utblås- ningsmängder per ytenhet än hos äld­ re ventiltyper. Därmed mindre ventil­ käglor — små tätningsytor — färre säkerhetsventiler. BESTÅENDE TÄTNINGSFÖRMÅGA Käglor och tätningsytor utformade med hänsyn till förekommande tem­ peraturvariationer. UPP TILL 127 AT Ö, 5400 C De nya säkerhetsventilerna har leve­ rerats till ångkraftverk för upp till 127 at ö, $4o0C. Ring eller skriv till oss för ytterligare upplysningar. rAB NORDISKA AR MftTU R F ftB BIKERNA LIWKOPIWC KVALITET RRECISIO SERVICE Ni finner namnet »Köping» i alla län­ der med verkstadsin­ dustri av betydelse. Kontakta var försälj- ningsavdelning för vidare information! Vår erfarenhet av verktygsmaskin­ tillverkning daterar sig från 1856. Världens första direktdrivna snabb­ svarv, som konstruerades år 1900, bar ”Köpings” märke. Sedan dess ha vi alltid sökt att hålla oss ett steg före, när det gäller att ge våra kunder det bästa som kan åstadkommas — och detta gäller även servicen på maskinerna. MEKANISKA VERKSTADS AB KÖPING  ”Vi gick ner genom berget tills vi hittade flötsen” Så rapporterar gruvkarlen som den alldagligaste sak. Men vi kan vara säkra på att han inte hackade sig ned eller värmde berget med eldar för att efteråt slå vatten på som det gick till förr i världen. Nej, hans oumbärliga verktyg är med vars hjälp han snabbt kan tränga ned till bergets rikedomar. Djupt under våra fötter finns stora värden och allt eftersom vi hittar dessa blir det med DYNAMITENS hjälp vi komma att hämta upp de dolda skatterna. NITROGLYCERIN AKTIEBOLAGET ■ GYTTORP Sprängämnen • Tändmedel • Krut • Jak.tammunition '•OV ÄR ER ENDA MÖJLIGHET — praktiskt taget — att förflytta Er utan att använda kullager eller rullager. Så snart Ni tar tekniken till hjälp för att komma fortare fram — cykel, bil, tåg, båt, flyg — blir Ni beroende av rullningslager i någon form. Det är då mycket sannolikt att de lager Ni färdas på är märkta SdCSIF’. SSCSÉF3 är nämligen en av världens ledande tillverkare och världens störste exportör av rullningslager. En milstolpe i utvecklingen mot högre materialkvalitet Om vibrationer — ett av de svdraste problemen inom sliptekniken Vibrationer är besvärande vid all skärande bearbetning och särskilt ödesdigra vid slip- ning. SLIP-service fick vid ett tillfälle hand om följande problem: En slipmaskinskonstruktör fick svårigheter med schat­ teringar på de slipade detaljerna. Han misstänkte slip­ skivan som störningskälla. SLIP-service utförde vibra- tionsanalys, som visade att vibrationernas frekvens i slipskivedockan inte alls stämde överens med schatte­ ringarna i de slipade ytorna. Däremot kunde överens­ stämmande vibrationer i bordet registreras. Slipskivan var oskyldig. Störningskällan inringades. Felet bestod i obalans i någ­ ra av maskinens rörliga delar — något som lätt kunde justeras — ett exempel pä vär tekniska service. SUR-NAXOS AKTIEBOLAGET SLIPMATERIAL-NAXOS Västervik • Tel. 130 00 FILIALER: STOCKHOLM TEL. 52 09 90 - GÖTEBORG TEL. 1711 35 • MALMÖ TEL 93 4235 - FALUN TEL 197 98 - KÖPENHAMN C 11502 MED HÅRDFÖRKROMADE KLIRGOR OCh RAMSÅGBLAD 7 Genterlessmc50 • Blocklager för huvudspindeln (sysfem Professor Wallgren) ::: • Kompenserad avrivning med mikromeferinsfällning :::£ »•* aaaa oaa ::: aaaa # Sfeglös inställning av matningen (Leonardaggregat) :jj: • Reglerskivan axiellf förskjutbar samt vridbar kring vertikal axel • Utrustningar för hel- eller halvautomatisk slipning MALCUS AB MALCUS HOLMQUIST • HALMSTAD AB Ferrolegeringar är ett av Europas största företag för framställning av legeringsämnen för stålverk och gjuterier. Vid anläggningarna i Trollhättan, framställes i huvud­ sak ferrokrom, ferromolybden och ferrovanadin, samt ett flertal andra produkter. Företaget driver även mal- verk för pulverisering av legeringar och mineraler av­ sedda för tillverkare av svetselektroder. AB Ferrolege­ ringar har ett omfattande samarbete med utländska verk för att möjliggöra leveranser av övriga legeringsproduk- ter inom skilda områden. AB FERROLEGERINGAR Box 16150 Stockholm 16 Tel. 23 51 30, telex 11 22.  Stora Kopparbergs Bergs­ lags Aktiebolag är ett av Sveriges största företag. Det leder sitt ursprung tillbaka till den arbets­ gemenskap som redanför 800 år sedan fanns kring den gamla koppargruvan i det nuvarande Falun. Bolagets verksamhet är i dag baserad på förädling­ en av naturtillgångarna i trakterna kring Dalälven, malm —skog—vattenkraft. Virket från skogarna går dels till Skutskär där bo­ lagets massafabriker och sågverk ligger, dels till Kvarnsveden därtidnings- och journalpapper tillver­ kas. Malmen från före­ tagets gruvor bearbe­ tas till stålprodukter vid Domnarvet,Söderfors och Älfkarleö. — I Falun och Skutskär tillverkas dess­ utom kemiska produkter. Kraften till denna omfat­ tande industriella verk­ samhet erhålles helt från bolagets egna kraftverk. bättre produkter Inom Stora Kopparberg har särskilt under senare tid den tek­ niska forskningen kommit att intaga en framskjuten plats. Den bedrives centralt vid två institutioner: ett centrallaboratorium i Falun för den organisk-kemiska forskningen och en forsknings­ central i Domnarvet, där man behandlar metallurgiska och metallografiska problem. Kaldo-ugnen för färskning av tackjärn med ren syrgas, som syns här ovan i praktisk drift i Domnarfvets Jernverk, är ett av bolagets många bidrag till skapandet av bättre produkter. STORA KOPPARBERGS BERGSLAGS AB • FALUN JÄRN STÅL MANUFAKTUR Kvalitet med sakkunnig service SMEDJEBACKEN Smedjebackens Valsverks AB • Smedjebacken Tel. Ludvika 711 20 (växel) j: 9 51 tryckte vl första Årgängen av D^EDALUS Utom årsböcker åtar vi oss tryckning av minnesskrifter, tidskrifter, kataloger och broschyrer. Till våra kunder inom indu­ strien har vi under de senaste åren kun­ nat räkna Svenska Metallverken, Stora Kopparberg, Mo och Domsjö, Gränges- bergsbolaget, L. M. Ericsson, Degerfors Järnverk och AB Svenska Philips. Vi trycker ett 40-tal tidskrifter av vilka många planläggs i vår nyligen utvidgade serviceateljé. Som prov på förnämligt djuptryck i fyra färger vill vi nämna veckotidningen Vi. Bland tidskrifter för industrien märks Industria, Gullkornet, Mil och LKAB-tidningen. Vi står till Eder tjänst även med rediger­ ing och anskaffning eller framställning av trycktekniskt perfekt bildmaterial. Vart beställningskontor är centralt beläget vid Luntmakaregatan 19. Telefon 22 75 60. NORDISK ROTOGRAVYR, STOCKHOLM 21 nQr O    ta