Diedalus TEKNISKA MUSEETS ÅRSBOK I96I TEKNISKA MUSEET • STOCKHOLM 1961 6X( Tillhör TELEGRAFUUSEUJI  TEKNISKA MUSEETS ÅRSBOK 1961 DÄ.DALUS  D ä. D A L U S tekniska museets 19 6 1 STOCKHOLM 1961 Redaktionskommitté för Dxdalus 1960: Hans Hylander, Thure Öberg och Torsten Althin. Redaktör och ansvarig utgivare: Torsten Althin. Vid återgivandet av text eller bilder angives såsom källa: Dazdalus 1961. Tryckt hos NORDISK ROTOGRAVYR, STOCKHOLM 1961. Typografi: Anders Billow. INLEDNING IVOU har varit Tekniska Museets trettiosjunde arbetsår. Denna volym av Dasdalus är den trettioförsta, som utgivits i obruten följd. Besöksfrekvensen har ökat i jämförelse med föregående år, likaså antalet till museet förlagda tekniska och liknande konferenser, sam­ manträden och föredrag. Utredning har gjorts för att erhålla en stör­ re aula och i anslutning till denna en stor hall för tillfälliga utställ­ ningar inom en på museets område befintlig byggnad. Efterfrågan på lokaler av detta slag från sammanslutningar inom museets verksam­ hetsfält har väsentligt ökat under de senaste åren. Det är därför mu­ seiledningens förhoppning att inom snar framtid kunna realisera de uppgjorda planerna. Även under det gångna arbetsåret har donatorer ihågkommit mu­ seet med värdefulla gåvor till samlingarna i samma utsträckning som tidigare. De för driften använda medlen har erhållits från industri­ företag, organisationer och privatpersoner liksom från medlemsavgif­ ter från Föreningen Tekniska Museet. En aktion har igångsatts för att förbättra museets ekonomi och därmed museets möjligheter att möta de krav, som forskare, allmänheten och inte minst den studeran­ de ungdomen ställer på en institution av Tekniska Museets art. Det är nödvändigt att vidga kretsen av museets intressenter. Vi uttala förhoppningen om välvillig förståelse för de framställningar, som komma att göras i detta avseende. GUNNAR SUNDBLAD Ordförande i styrelsen för Stiftelsen Tekniska Museet HÅKAN STERKY Ordförande i Föreningen Tekniska Museet 5  INNEHALL Inledning ............ 5 Contents in English . . . . . . . . . In Memoriam . . . . . . . . . . . Redogörelser. . . . . . . Tekniska Museet under år 1960 FöreningenTekniskaMuseetunderår1960 ... Filmhistoriska Samlingarna under år 1960 • • Avhandlingar. 1725 — 1806 i Sydamerika 8 9 11 31 • 35 39 95 . 101 109 . 117 125 135 . 155 165 . 171 Carl-Fredrik Corin, N. A. Edelcrantz och Eldkvarn Torsten Althin, Stationary Steam Engines in Sweden . .......... Fritz Andersson, Järnvägen Surahammar-Lisjö . . Bengt Hildebrand, Nils Fock, en nittiotals-ingeniör ......... Gunilla Nathorst, Aviatördräkt från år 1910 . . Torsten Althin, Gruv- och hyttscener på en karta från år 1729 ............................................................................................. Vanadin, volfram, krom och molybden. En historisk sammanställning från Aktiebolaget Ferrolegeringar . Gunnar Lindmark, Teknikhistoriska notiser . Författareregister 1931—1961.............................................. Svensk ingeniörskonst och industri i annonser . . . . CONTENTS Contents of Da^dalus 1961. Transactions of Tekniska Museet.................... 7 Annual reports from Tekniska Museet, the Association of Friends of Tekniska Museet and the Swedish Film Archives....................................11 C-F.Corin:Eldkvarn,FirstSteamFlour-millinSweden1806.... 39 T. Althin: Stationary Steam Engines in Sweden 1725-1806.................... 95 F. Andersson: Surahammar-Lisjö Railway 1895.........................................101 B. Hildebrand: Nils Fock, i89o’s-Engineer in South America......................... 109 G. Nathorst: Carl Cederström’s Aviator Apparel 1910...............................117 T. Althin: Mining Operations Depicted on Norwegian Map 1729 . . . 125 Chrome, Molybdenum, Vanadium, and Tungsten. An Historical Summary from Aktiebolaget Ferrolegeringar..................................................................135 G. Lindmark: Condensed Notes 011 Origins and Precursory Concepts in Technology......................................................................................................155 Index of artides published in Dxdalus.............................................................165 Reprints of artides published 1931—1961 available by request free of charge from Tekniska Museet, Stockholm NO, Sweden IN MEMORIAM Gösta Bodman, Alex Engblom och Karl A. Wessblad — tre sär­ präglade män som länge stått Tekniska Museet nära — ha under år 1960 avlidit. Ännu vid 85 års ålder var Professor emeritus. Fil. Dr Gösta Bod­ man dagligen verksam på museet. Ingen vet hur många elever och åhörare han haft under sin tid som läroverkslärare, som kemiprofes­ sor under 30 år på Chalmers, som populärföreläsare överallt i landet och som museilektor under 17 år på Tekniska Museet. Sitt precisa, eleganta och humoristiska sätt att uttrycka sig behöll han oförändrat genom decennier när han undervisade eller berättade, det må ha varit för kemistuderande, för ett brokigt sammansatt auditorium som lyss­ nade till hans äventyr under den långa vistelsen i Antarktis med den övervintrande Nordenskjöldska expeditionen 1901—03, eller för de tusentals folkskolebarn, som i museets maskinhall hörde honom be­ rätta om gångna tiders teknik eller om egna upplevelser under bal­ longfärder när seklet var ungt. Gösta Bodman var flitig från mor­ gon till kväll. En rad historiker och industrimonografier vittnar om hans forskar- och författarmöda. Som en ständig erinran om hans dagliga möda på museet förvaras i museets arkiv ett av Bodman ut­ arbetat register om ca 230 000 kort med korshänvisningar till teknik- historisk litteratur, arkivdokument och andra källor av betydelse när det gäller att finna sak- och personuppgifter i industrihistoriska och tekniska ämnen. Från skolpojksåren var han en ivrig filatelist. Tack vare hans samlarnit äger museet en under ett tiotal år hopbragt frimärkssamling »Teknik och filateli», ca 6 000 märken med veten­ skapliga, tekniska och industriella motiv. Det gamla ordstävet: Nyttig flit är vila, hade Gösta Bodman omedvetet gjort till sitt, men därtill också lagt, att allt som med flit uträttas, skall göras snabbt och med gott humör. Överingeniören, sedermera direktören vid Borås Wäfweri AB, Alex Engblom, var en av Sveriges Industriförbunds representanter i museistyrelsen under 20 år. Mer än de flesta tekniker intresserade 9 10 sig Alex Engblom för sitt yrkes historia, liksom för allmän kultur­ historia. Hans huvudintresse var och förblev textilindustriens ratio­ nalisering, dess utbildningsfrågor och nyrekryteringen till industrien. Som ett led i hans mångfasetterade arbete för det sistnämnda med­ verkade han särskilt aktivt vid tillkomsten av museets textilhistoriska avdelning år 1942 såväl vid anskaffande av en historiskt synnerligen värdefull uppsättning av kardmaskiner med spinnstol, som vid an­ skaffandet av de medel som erfordrades för att ordna avdelningen och en med denna under ett halvår förenad textil vandringsutställ­ ning. Det Alex Engblom föresatte sig genomdrev han med enträgen entusiasm, vilket vid många tillfällen kom museet tillgodo, liksom de textilinstitut i Borås och Göteborg, som låg hans hjärta nära. Civilingeniören Karl A. Wessblad har mången gång betecknats som urteknologen, som den idérike ingeniören och uppfinnaren, som den gladaste och kvickaste bland de kvicka. Förvisso är detta sant, men det låg ofta ett djupt allvar bakom det Wessbladska skämtet. Alltsedan 1912 var han ivrigt intresserad av scoutrörelsen, i vilken han såg ett medel för uppfostran och meddelande av kunskaper. Att sådant kunde ske under glada och trevliga former låg helt i linje med hans sällsynt rörliga ingenium och hans öppna hjälpsamhet mot yngre ingeniörskamrater och vänner. Karl Wessblad var road av att ställa problem och att ställa problem på huvudet för att komma fram till nya lösningar. Med sin slösande rikedom på idéer för att meddela kunskaper och vinna ungdomars intresse för teknologiska ämnen var han för museidirektören ytterst inspirerande under de 20 år, då han som en av Svenska Teknologföreningens representanter var le­ damot av museistyrelsen. Som trofast vän under ett halvt sekel var Karl A. Wessblad enastående. För mig som haft förmånen att under sällsynt lång tid stå dessa tre, varandra så olika vänner till museet, mycket nära är tacksam­ heten för vad de betytt för mig personligen lika stor som saknaden, när de nu inte längre tillhöra kretsen av våra museiintressenter. TORSTEN ALTHIN TEKNISKA MUSEET UNDER ÅR 1960 Tekniska Museet år 1960 Beskyddare. Hedersledamöter. Styrelse. H. M. KONUNGEN Hedersledamöter av Stiftelsen T ekniska Museet: Ingeniör C. A. Hult Direktören Ekon. Dr Albin Johansson Generaldirektören Fil. Dr Axel Gjöres Styrelsen för Stiftelsen Tekniska Museet består av: en av Kungl. Maj:t utsedd representant, tre av respektive Ingeniörsvetenskapsakademien, Sveriges Industriförbund, Svenska Teknologföreningen och Svenska Uppfinnareföreningen utsedda representanter, Ingeniörsvetenskapsaka- demiens verkst. direktör och museidirektören såsom självskrivna leda­ möter samt ytterligare högst fem av styrelsen valda personer. Styrelsens ledamöter äro: 12 Två av museets äldsta vänner, styrelseledamöterna Direktör Alex Engblom och Civilingeniör K. A. Wessblad, har under arbetsåret av­ lidit. Deras insatser till museets bästa skall bevaras i tacksamt minne. Till Direktör Engbloms efterträdare som representant för Sveriges In­ dustriförbund har förbundet utsett Direktör Elam Tunhammar. Till Civilingeniör Wessblads efterträdare som representant för Svenska Teknologföreningen har utsetts Direktör Thure Öberg. Professor Edy Velander, som i egenskap av Ingeniörsvetenskapsakademiens direktör varit självskriven ledamot i styrelsen, har efter sin avgång från sin be­ fattning, efterträtts av den nytillträdande direktören, Professor Sven Brohult. Tekn. Dr Gunnar Sundblad (ordf.) Direktör Hans Hylander (i :e vice ordf.) Dir. Carl A. Jacobsson (2:e vice ordf.) Professor Sven Brohult Civilingeniör A. B. C. Dahlberg Direktör Hugo Edström Civilingeniör Birger Kock Hovrättsrådet Åke Martenius Fil. Dr Harald Nordenson Direktör Fredrik Schéle Generaldirektören Tekn. Dr Håkan Sterky Direktör Elam Tunhammar Tekn. Dr M. Wallenberg Professorn Tekn. Dr R. Woxén Civilingeniör Oskar Åkerman överingeniör Tord Ångström Direktör Thure Öberg Kommerserådet S. E. österberg Museidirektören Fil. Dr T. Althin Arbetsutskottet har bestått av ordf., i:e vice ordf., IVA:s verkst. direktör samt Herrar Martenius och Althin. Kassaförvaltare har varit Kamrerare Gösta Bergh. Revisorer ha varit Direktör R. Steenhoff med överingeniör Kurt Trägårdh som ersättare och Direktör K. Söderberg med Sekreterare Aug. Hessler som ersättare. Budgetåret 1959/60 balanserade museets vinst- och förlusträkning för den löpande driften med kronor 420 526: 93. För driftskostnadernas täckande har museet liksom förut helt måst lita till inkomster i form av anslag från industriföretag och från Föreningen Tekniska Museet samt av entréavgifter och publikationer. Som bidrag till tryckande av Torsten Wilners uppsats i DaMalus 1960 ATOMARIUM, Dit atomvetenskapen hunnit, har Statens Råd för Atomforskning beviljat ett anslag på 3 800 kronor. Från Wilkie Brothers Foundation, Des Plaines, Illinois, U.S.A., har erhållits $ 1 000 till verksamheten genom Mr. Leighton Wilkie vid hans besök på mu­ seet den 29 juli. Från Cellulosaindustriens Stiftelse för teknisk och skog- lig forskning samt utbildning har utgått ett anslag om 10 000 kronor. Anslag om 15 000 kronor har utgått från Wenner-Grenska Samfundet till museets Atomarium. Från Skandias 100-årsfond har beviljats 15 000 kronor för vård och forskning i Skandias historiska arkiv som över­ lämnades till museet år 1945. Arbeten har igångsatts för en ny avdelning omfattande cement, be­ tong, tegel, keramik och glas. För dessa utställningar har Skånska Ce­ ment AB och Tegelindustriens Centralkontor AB lämnat medverkan även ekonomiskt. Redogörelser för detta kommer att lämnas, när av­ delningarna färdigställts. För den välvilja och förståelse för museets arbeten, som på detta sätt visats och för den medverkan som under år 1960 i olika former lämnats från nedanstående företag och sammanslutningar, frambäres museistyrelsens tacksamhet. Kassaförvaltare. Revisorer. Ekonomi, AB Addo, Malmö H. Albihns Patentbyrå AB Albin Motor, Kommanditbolag L. A. Larsson, Kristinehamn Alby Nya Kloratfabriks AB, Avesta Allmänna Svenska Elektriska AB Almqvist & Wiksells Boktryckeri AB, Uppsala AB Alpha, Sundbyberg J. R. Andersson & Co AB, Sundbyberg AB Åbjörn Andersson, Svedala Apotekarnes Mineralvattens AB AB Arboga Mekaniska Verkstad Askersundsverken AB AB Asser AB Atlas Copco 13 Tekniska Museet år 1960 Tekniska Museet år 1960 AB Automobilpalatset AB Bahco Barnängens Tekniska Fabrikers AB AB Wilh. Becker AB Berglöfs Verkstäder, Kopparberg AB W. Dan Bergman, Södertälje E. A. Bergs Fabriks AB, Eskilstuna Bergvik och Ala AB, Söderhamn AB Billingsfors-Långed Björkå AB, Björkåbruk Björneborgs Jernverks AB AB Bofors Bolidens Gruv AB Boxholms AB AB Bröderna Envall, Fellingsbro AB Bröderna Fledlund Bultfabriks AB, Hallstahammar Bygg-Oleba, Olle Engkvist AB Byggnads AB Contractor Byggnadsfirman Anders Diös, Uppsala Bäckhammars Bruk AB AB A. F. Carlssons Skofabrik AB Cykelfabriken Fram, Uppsala AB Dannemora Gruvor AB Defo, Malmö Degerfors Järnverks AB De Laval Ljungström Pump AB Dorch, Bäcksin & Co:s AB, Göteborg Dux Radio AB AB Ehrnberg & Sons Läderfabrik Elektriska AB John Österman Elektriska Svetsnings AB, Göteborg Elektrokemiska AB, Bohus AB Electrolux AB Emsfors Bruk Eriksbergs Mek. Verkstads AB Eskilstuna Bryggeri AB Fabriks AB Osmund, Uppsala Facit Electronics AB Fagersta Bruks AB G. C. Faxe AB, Malmö AB Ferrolegeringar AB Figeholms Bruk AB Finnboda Varf 14 Finnes AB, Lingbo Ford Motor Company AB Forsaströms Kraft AB, Åtvidaberg AB Forshammars Bergverk, Köping Forss AB, Köpmanholmen Fridafors Fabriks AB AB Fyrtornet, Göteborg Färg AB International, Göteborg AB Förenade Superfosfatfabriker, Fiälsingborg AB Galco AB Garphytte Bruk Gas- &: Koksverkens Ekonomiska Förening u.p.a. General Motors Nordiska AB AB Gense, Eskilstuna AB Glacéläderfabriken, Kävlinge Granit & Beton AB Grycksbo Pappersbruk AB Grytgöls Bruks AB Guldsmedshytte AB AB Gullhögens Bruk, Skövde Gullspångs Elektrokemiska AB Gunnebo Bruks AB Gusums Bruk AB AB Götaverken Flallstahammars AB Halmstads Järnverks AB Hammarforsens Kraft AB, Sundsvall Hasselfors Bruks AB AB Hedemora Verkstäder Hellefors Bruks AB Helsingborgs Gummifabriks AB Hissmofors AB, Krokom Holmens Bruks och Fabriks AB AB Malcus Holmquist, Halmstad AB Hultfreds-Industrierna Husqvarna Vapenfabriks AB Hylte Bruks AB Häfla Bruks AB AB Hägglund & Söner, Örnsköldsvik Höganäs-Billesholms AB AB Höganäsarbeten AB Iföverken, Bromölla AB Iggesunds Bruk AB Imo-Industri Ingeniörsfirma Sven Carlson AB, Falun Jernkontoret AB C. E. Johansson, Eskilstuna Jönköpings Mek. Werkstads AB Kalkbränneri & Kalkstens AB Kalmar Verkstads AB AB Karlstads Mek. Werkstad Katrinefors AB AB Klippans Finpappersbruk AB Klippans Läderfabrik AB Klosters Fabriker, Jönköping Knutsbro Kraft AB, Norrköping Kockums Jernverks AB, Kallinge Kockums Mek. Verkstads AB, Malmö Kohlswa Jernverks AB Kopparfors AB, Ockelbo Korsnäs AB, Gävle Kraft AB Gullspång-Munkfors Krångede AB Köpings Mekaniska Verkstads AB AB Landsverk, Landskrona Dr-Ing. Fferbert Lickfett AB Liljeholmens Stearinfabriks AB Lindås Gjuteri- & Formfabriks AB AB Linköpings Elverk Linoleum AB Forshaga, Göteborg Ljusne-Woxna AB AB Lorentzen &Wettres Maskinaffär Lumalampan AB Luossavaara-Kiirunavaara AB Luxor Radio AB, Motala Mackmyra Sulfit AB AB Malmö Förenade Bryggerier Margarin AB Zenith, Malmö Marma-Långrörs AB, Söderhamn Mo och Domsjö AB Mora Bryggeri AB Morgårdshammars Mek. Verkstads AB Motala Ströms Kraft AB AB Motala Verkstad Munksjö AB, Jönköping AB Mälardalens Tegelbruk AB Mörrums Bruk Nissaströms Bruks och Kraft AB Nitroglycerin AB, Gyttorp AB Nora Tändrörsfabrik Norbergs Grufförvaltning Nordisk Rotogravyr AB Nordiska Armaturfabrikerna AB Nordiska Kompaniet Nordiska Maskinfilt AB, Halmstad AB Nordiska Metallduksväveriet, Uppsala Nordiska Syrgasverken AB AB Nordströms Linbanor AB Norma Projektilfabrik, Åmotsfors Norrköpings Tidningar — Östergötlands Dagblad Norrmalms Livsmedels AB AB Nya Centralbryggeriet, Linköping Nya Murbruksfabrikens i Stockholm AB Nydqvist & Holm AB AB Nyhammars Bruk Nyköpings Bryggeri AB Nymanbolagen AB, Uppsala AB Odelberg & Olson AB Joh. Ohlssons Tekniska Fabrik Oppboga AB, Fellingsbro AB Osram-Elektraverken Oxelösunds Järnverks AB AB Oxygenol AB Papyrus, Mölndal AB Pellerins Margarinfabrik AB Plåtmanufaktur AB Pripp & Lyckholm Ramnäs Bruks AB Riddarhytte AB AB Rosenblads Patenter E. A. Rosengrens AB, Göteborg Sala Maskinfabriks AB AB Saltsjöqvarn AB Sandwalls Ångbryggeri, Borås Sandvikens Jernverks AB AB Scania-Vabis, Södertälje Schullström & Sjöströms Fabriks AB AB Separator Carl Setterwall & Co AB AB Max Sievert, Sundbyberg 15 Tekniska Museet år 1960 Tekniska Museet år 1960 Sieverts Kabelverk AB, Sundbyberg Singer Co Symaskins AB Skandinaviska Eternit AB, Lomma AB Skandinaviska Glödlampfabriken Skandinaviska Grafitindustri AB, Trollhättan Skandinaviska Jute- Spinneri- & Väveri AB, Oskarström Skogsägarnas Industri AB, Åryd Skyllbergs Bruks AB Skånska Cement AB AB Skånska Cementgjuteriet AB Slipmaterial-Naxos, Västervik AB Julius Slöör Smedjebackens Valsverks AB Spångsholms Bruks AB, Sya Aug. Stenman AB, Eskilstuna AB Alf Stigens Fabriker, Sandared AB Stjernfors-Ställdalen Stockholms Benmjölsfabriks AB Stockholms Bomullsspinneri & Väfveri AB AB Stockholms Bryggerier Stockholms Galvaniseringsfabrik AB Stockholms Siporexfabrik AB Stockholms Superfosfat Fabriks AB Stora Kopparbergs Bergslags AB Stribergs Grufve AB AB Stridsberg & Biörck Strömma Bomulls Spinneri AB Ströms Bruks AB Strömsnäs Bruks AB Ställbergsbolagen, Ludvika AB Surte Glasbruk AB Svensk Torvförädling, Sösdala Svenska Ackumulator AB Jungner Svenska Aeroplan AB, Linköping AB Svenska Aluminiumkompaniet Svenska AB Bromsregulator, Malmö Svenska Cellulosa AB Svenska Cementförsäljnings AB Cementa, Malmö Svenska Choklad och Konfektyrfabri- kantföreningen u.p.a. 16 Svenska Esso AB AB Svenska Fläktfabriken Svenska AB Gasaccumulator AB Svenska Järnvägsverkstäderna Svenska Jästfabriks AB Svenska Kolsyrefabriken AB Svenska Kullagerfabriken Svenska Limämnesfabriken AB AB Svenska Metallverken Svenska Motorborr AB Svenska Oljeslageri AB, Mölndal Svenska AB Philips AB Svenska Pressbyrån Svenska Rotor Maskiner AB Svenska Siemens AB Svenska Sockerfabriks AB, Malmö Svenska Stålpressnings AB, Olofström AB Svenska Telegrambyrån AB Svenska Tobaksmonopolet AB Svenskt Exporttackjärn Sveriges Industriförbund Sydsvenska Kraft AB, Malmö Sydöstra Sveriges Skogsägares Förbund, Växjö AB Sågbladsfabriken i Nora AB Tedeco Telefon AB L M Ericsson Torsviks Sågverks AB, Härnösand Trafik AB Grängesberg-Oxelösund Tuolluvaara Gruv AB Turbin AB de Laval Ljungström Uddeholms AB AB Ulax, Motala Ulvsunda Gummifabriks AB AB Wahlén & Block Wargöns AB AB Vattenbyggnadsbyrån Verkstads AB Mekano, Hälsingborg AB C. M. Wibergs Vagn- & Red- skapsfabrik, Ransta AB Wicanders Korkfabriker Wirsbo Bruks AB Viskafors Gummifabriks AB Viskans Kraft AB, Borås AB Vårgårda Armaturfabrik AB Vagförbättringar AB Värnamo Wellpappfabrik Västerviks Kraft AB Yngeredsfors Kraft AB AB Zander & Ingeström AB Åkerlund & Rausing, Lund AB Åkers Styckebruk Åskammars Bultfabriks AB AB Åtvidabergs Industrier Ödeborgs Bruks AB AB öfvergård & Co Till föremålssamlingarna har under året med stor tacksamhet mot­ tagits en mångfald gåvor. Då ej annat angives, är givarens adress Stock­ holm. Gåvor och depositioner ha mottagits från: Ingeniör V. Ahlberg, Roslags-Näsby: hopfällbar reseskrivmaskin »Corona», såld år 1919 av AB Halda Fabriker, Stockholm. — Herr R. Andersson: Flygradiosta­ tion AD6h från MarconFs Wireless Telegraph Co. Ltd., England, år Föremåls­ samlingarna. 1927. — Revisor Ä. Barck-Berkén: två cylindriska fodral från 1880- talet för stapling av guldmynt, miniatyrtermometer från 1870-talet. — Fru Karin Bjelfvenstam, Djursholm: cirkulär logaritmisk räkneskala av fickurtyp, »The Mechanical Engineer» jämte två ex. bruksanvisning, från England under 1920-talets början. — Framlidne Professor G. Bod­ man: proportionalcirkel av elfenben för trigonometriska kalkyler, till­ verkad under 1800-talets början av G. Adams, London. — Fru Mabel Brunander, Malmö: konservburks-sax av vridet plattjärn, sannolikt engelsk och från 1880-talet. — Major E. Christel!, Djursholm: flygar- huva av skinn, persedel för sommarbruk, och enkel hörtelefon, fabrikat Telefunken, för mottagning av radiomeddelanden, använda av svenska marinens flygpersonal år 1921. — F. Riksantikvarien S. Curman, Sol­ na: en sats »Universal-Klebemittel» i kuvert med bruksanvisning, tysk tillverkning, sannolikt 1870-talet. — Civilingeniör H. Dilot: två bitar av nitfogar i tubpanna och namnskylt till en ångbil, »Stanley Steam Gar», år 1920, ritning till stor, liggande ångpumpmaskin för stenkols­ gruva i Skåne under 1870-talet. — Civilingeniör S. Ekengren: elektro­ magnetisk ljuddosa, »Super Lissenola», för högtalare till grammofon el­ ler radiomottagare omkring år 1928. —Civilingeniör S. Elgestad, Djurs­ holm: varmluftskalorifer av gjutjärn, med vattenkyld eldstad enligt H. Theorells konstruktion med patent år 1903, från Ludvigsbergs Me­ kaniska Verkstad. — Ingeniör O. Evenson, Lidingö: buchholzrelä, »gasvakt», för automatiskt larm eller strömbrytning vid fel med olje- förgasning i transformatorer, från A.E.G., Berlin, 1920-talet. — Fru Susie Fjällbäck: propeller, Nieuport, till den år 1911 av sedermera Flygdirektör Lars Fjällbäck byggda flygmaskinen samt ritningar till flygplan, motorer och propellrar för Nordiska Aviatik AB, Stockholm, 17 Tekniska Museet år 1960 Tekniska Museet år 1960 18 åren 1917—1918 och till stor del av Fjällbäcks konstruktion. — Flyg­ vapnets Robotbyrå, genom Kapten G. Möller: styrautomat PSA, typ A till försök åren 1948—1955 med kustrobotflygmaskin. — Folkskolese- minariet, Falun: detaljer till gnisttelegrafstationer, system Slaby-Arco och Telefunken, tillverkade av A.E.G. och av Gesellschaft fiir draht- lose Telegraphie åren 1901—1905 och använda på svenska flottans fartyg, samt äldre mikrofoner av Lars Magnus Ericssons konstruktioner och tillverkning åren 1885—1888. — Fröken Valborg Fröman: elek­ trisk hårtångvärmare, två hårtänger, axelstöd för handmikrotelefon, bälgkamera av trä jämte tillbehör. — Vägmästare K.-G. Granquist: över 200 elektriska glödlampor av olika storlek och utförande från svenska och utländska fabriker åren 1905—1935* — Rudolph Grave AB: analysvåg, tillverkad under 1940-talets början, med licens från Sartorius, av AB Lindelis Vågfabrik. — Kommendörkaptenen Greve Edw. Hamilton, Lidingö: våffeljärn, inköpt år 1921, planslipat år 1944, skärbräda av porslin, Gustafsbergs tillverkning omkring år 1920, lyx- vaxtändstickor från Sydamerika, kaffekvarn, tillverkad år 1921 av Peugeot Fréres, Frankrike, enligt egen patenterad modell från 1870- talet samt skärapparat för potatis omkring år 1955. — Fru Anne-Marie Ffecht-Fiökerberg och Fröken Gunnel Hökerberg: tre fotografiappara­ ter jämte tillbehör, en reskamera för plåtar 13X18 cm från Wien om­ kring år 1880, två klappkameror, Kodak för rullfilm 9X12 från år 1912, Rodenstock för plåtar 13X18 cm från år 1920. — Professor Nils Herlitz, Djursholm: digelpress för accidenstryck, troligen tillver­ kad av Köpings Mekaniska Verkstad omkring år 1909 jämte stilar. — Tekn. dr J. Fiesselmans stärbhus: en stor samling konstruktionsritningar, kalkyler och andra arkivalier från Hesselmans långvariga verksamhet som förbränningsmotortekniker. — Ingeniörsvetenskapsakademien: medalj i brons över Knut Lindmark (1838—1892), slagen till akade­ miens högtidssammankomst 1960. — Fru Eva Jacobson: tre propellrar till flygmaskiner från år 1918, varav två »Garuda propeller» för 100 hk »Argus» motorer och en av märket »Integrale». — Bergsingeniör E. Krantz, Djursholm: avvägningsinstrument med på kvicksilver fly­ tande dioptersikten och ett instrument av silver för obekant använd­ ning. — Förste Fotograf S. J. Kronberg: »Pathé Motocamera» för cen- tralperforerad 9,5 mm smalfilm jämte tillbehör, från Continsouza, Paris, år 1926. — Civilingeniör B. Lagerman: larmapparat för dörr eller fönster, U. S. patent år 1888. — Civilingeniör S.-E. Lindberg: hållare för cylinderfräsar till cirkelsågtandskärpningsmaskiner enligt U.S. pa- tent år 1868 för A. Disston & Son. — Bergsingeniören Fil. dr T. Lind­ roth, Strängnäs: gruvkarta över Knutsbo järngruva, Folkärna sn, av A. J. Tallås år 1875. — Direktör P. H. Ling: televisionsmottagare TV 202, byggd av givaren år 1955—1957 enligt Beva-Teknik, Linköping. — Fil. dr G. Lundberg, Paris: reklampresent, fat av porslin med bild i färgtryck av personbil Renault från år 1898. — Stud. Th. Nathanson: encylindrig utombordsmotor »Welox», tillverkad av AB Pettersson & Kinnander, Stockholm, omkring år 1912. — Typograf E. Ollsund: slipapparat, »The Nutshell», för rakknivar och spritlampa, »Weel’s original, Quick», för locktänger, båda från 1900-talets början och san­ nolikt gjorda i England. — Arkivassistent E. Palmquist: polhemslås från Stjärnsunds manufakturverk under 1700-talets slut. — Stud. N. Rib- bing: balanshjul till förut skänkt cykelmotorhjul »öwa». — Riksarki­ vet: fyra aneroider, »Holosteric barometer compensiert», i läderfodral, från omkring år 1905, två »N:o 4 Panoram-Kodak Model D» för 10X32 cm bilder, i läderfodral, troligen från år 1905. — Rindefjords Elektromekaniska Reparationsverkstad: 25 st. radiorör av olika typer och fabrikat från 1930—1950-talen, en elektrisk ringklocka med skal- mejklang från omkring år 1920 samt en hörlur av celluloid med ställbar bygel, från 1900-talets början. — AB Scania-Vabis: en serie större tänd­ sticksaskar med etiketter, bilder i färgtryck av nio olika bilar byggda åren 1897—1923 av Vabis, Scania och Scania-Vabis. — Sprängämnes- inspektionen: utdragbar mätstång av två spontade ekstavar, sannolikt 1800-talets mitt, genomskuren acetylengaslampa av den åren 1917— 1919 officiellt godkända typ 16, från AB LM Ericsson & Co. — Direk­ tör Nils Stedt: tvinnapparat med vev för fyra kugghjulsdrivna krokar för högst fyra snodder samtidigt, sannolikt gjord i Sverige under 18oo­ talets mitt. — Framl. Fröken Tyra Stenberg, enligt testamente: minia­ tyrporträtt av Grosshandlande J. A. Stenberg (1781—1839) som åren 1812—1826 först ägde Gripsholms Kemiska Fabriker och senare var förvaltare där. — Direktör E. Sunström, Ffäverödal: universalsaxverk- tyg med femton olika funktioner, i slida av läder, tysk tillverkning om­ kring år 1900. — K. Svea Livgarde, Solna: dupliceringsapparat »Mi- meograph», tillverkad av A.B. Dick Co, Chicago, omkring år 1915. — Svenska Aeroplan AB, Linköping: modell i skala 1: 25 av reaktions- plan »Saab 35 Draken». — Sjökapten S. Svensson: två obrutna burkar av papp med kraftskurpulver »Röda Björn» från år 1947. — Sveriges Riksbank: checksifferstansapparat, tillverkad enligt patent av And. Mattssons Mekaniska Verkstad, Mora, omkring år 1900. — K. Tek- 19 Tekniska Museet år 1960 Tekniska Museet år 1960 niska Högskolans bibliotek: två folder prover på färgning av japanskt silke med 40 % förtyngning från Bayer år 1905 och av ull från Sandoz, Schweiz, år 1923. — Fröken Kerstin Tholander: stereokamera för rull­ film, omkring år 1925. — Ingeniör Sture Thulin: smörjkopp av glas med skruvlock med dropptråd, troligen från 1870-talet, lamphållare- proppkontakt från 1900-talets början. — Disponent C. Th. Thäberg: stämpel av trä för risomslag av papper. — F. överjägmästare C. G. Timberg, Leksand: stycke av stång av elektrostål, enligt uppgift av den första chargen ur F. A. Kjellins induktionsugn vid Gysinge år 1904. — Stud. G. Udde: skrivmaskin, »Geniatus», med typband och visare med tangent, tyskt fabrikat från 1920-talets slut. — Kungl. Universitetet i Uppsala, fysiska institutionen: måttstav av koppar med skala 14—o— 14 engelska decimaltum, av Thomas Jones, London, sannolikt 1820- talet, stång av mässing, sannolikt till apparat för jordmagnetiska mät­ ningar omkring år 1800, meterlikare av mässing enligt etalon vid Paris observatorium vid 1800-talets mitt och riktig vid 150 C, av Perreaux, Paris, stroboskop enligt G. Quincke med 18 olika bildremsor för att visa svängningar och vågrörelser, från Springer, Berlin, år 1871, plankonvex glaslins med 37 fasetter, troligen pressgjuten, i svarvad fattning av trä, lufttermometer enligt Riess för mätning av elektrisk ström, årder av trä för frösådd, deklinatorium-inklinatorium från Pixii, Paris, 1800-talets mitt, apparat enligt Weiler för att visa växelströmmotorns princip, från Ernecke, Berlin, 1800-talets slut, elektromedicinskt induktorium från Ruhmkorff, Paris, 1870-talet, skivmolekylarpump och röntgenspek- trometer enligt Siegbähn, mekanism för dimkammare med expansions- kolv, ett par stora brännspeglar på var sitt stativ, sannolikt från 18oo­ talets mitt, elektriskt vätgaselddon enligt Fiirstenberg-Döbereiner från 1800-talets början, spektroskop av mässing på fot, av J. Dubosq, Paris, 1860-talet, modell till optisk telegrafmaskin enligt A. N. Edelcrantz. — Fil. dr Greve A. Wachtmeister: pneumatisk musikapparat, »Intona», med handvev jämte sex stansade zinkplåtskivor för kompositioner med högst 16 stämmor, en klappkamera, »Minimal», för plåtar och planfilm 9X12 cm från Emil Wiinsche AG, Dresden, omkring år 1908 och en lådkamera, »Hasselblads svenska Express», för plåtar 9X12 cm från sekelskiftet. — Civilingeniör S. Wallin, Lidingö: prover på tre slags MG-papper av olika vikt och massa, från den åren 1903—1959 i Laga- mills Pappersbruk använda maskinen av skobeltyp. — Fru Adéle Ven- nerstens stärbhus: golvgrammofon, »Ultraphone», cylindrisk modell 20 med elektrisk drift och två ljuddosor i tandem med var sin ljudtratt. — Vid Svenska Kemistsamfundets Berzelius- dagar i<)6o medverkade Laborator T. Wil- ner med en serie experiment för de hundra deltagande läroverkseleverna, lärare och andra intresserade. Foto Pressens Bild. Professor G. Ljunggren, Försvarets Forsk­ ningsanstalt, och Professor Gösta Bodman, (t.h.), Tekniska Museets museilektor un­ der // år till sin död den 22 november 1960, i samspråk under en paus vid Ber- zeliusdagarna. Foto Pressens Bild. Vid Fysikdagarna 1960, arrangerade av Svenska Fysikersamfnndet och Sveriges Me­ kanförhund, föreläste Professor Per Ohlin om »Fasta kroppars byggnad» i museets förläsningssal. Foto Reportagebild. Den yngsta aktiva deltagaren i de pa mu­ seet ordnade föredragen, demonstrationerna och tävlingarna under skollovsveckan 1961 var Eva Björkman ($ år). Amatörfoto: Håkan Lans. Fru Elin Westerlind, Nacka: ett stort album med omkring 130 st. foto­ porträtt av inom bergsbruk och järnhantering i Sverige under 1870— 1880 talen verksamma män jämte deras namn. — Bolaget Vieille Mon- tagne,Åmmeberg: elektrisk impulssignalsändare med ratt och visare för åtta kontakter, använd i Ämmebergs Zinkgruvor under 1800-talets slut. — Fru Greta Wilner: elektrisk kokplatta, »Helios», typ 1225, 850 W, år 1924. — Civilingeniör T. Wilner: teleprinter för elektrisk drift, san­ nolikt från Siemens & Fialske A.G., Berlin, omkring år 1925, tre stolp- isolatorer med skruvlock, från Ifö Chamotte- och Kaolinfabrik under 1920-talets början, smältskydd med tryckknappsbrytare, system Sie­ mens 1920-talet, två stickkontakter av bakelit till röntgenapparatur från 1930-talet, konisk skärm av mjölkglas till elektrisk takpendellam- pa under 1900-talets början, miniatyrmikrofon gjord år 1940 av giva­ ren, elektromagnetisk högtalare från japansk transistormottagare år 1955, prover på ryskt papper av olika slag år 1958, leksaksmodell av svängbar lyftkran från Gebr. Bing, Nurnberg, omkring år 1910 samt stuff av stenkol av kvalitet A från Gustaf Adolfs schakt vid Fiöganäs år 1935. — Lantbruksingeniör E. Zielfelt, Växjö: liten box av vulcan- fiber med lock och bärrem, fabrikat »Unica» från Tidans Vulcanfiber- fabrik vid Mariestad omkring år 1920. — F. Luftfartsinspektör T. Ång­ ström: förslag, ritningar och utkast till flygplan jämte detaljer, utförda av givaren år 1910—1912. — Fru Signe Åström: flygplanspropeller, skänkt i Finland år 1918 till Kapten Fi. Åström av en tysk officer. Herr Berthold Ericsson har deponerat den tvåhjulsdrivna motorcy­ kel, som åren 1934—1935 byggdes av Ingeniör Einar Stormark och Ericsson och med vilken den senare framgångsrikt deltog i hastighets- tävlingar. — Filmhistoriska Samlingarna har deponerat en skioptikon- apparat Bausch & Lomb från 1920-talet, en eldriven filmprojektor Zeiss-Ikon från 1920-talet, en filmkamera av engelsk modell omkring år 1915 från Pathé Fréres, Paris. Sex daguerreotypier i glas med motiv från Sala Silvergruva under 1850-talet, vilka tillhört Bergmästare Erik Sjögren, ha inköpts. Museets arkiv och boksamling har under 1960 mottagit gåvor av följande personer och institutioner: Herr Algot Arnberg, Johanneshov, ASEA, Biblioteket, Ludvika, Civilingeniör Th. Bagge, AB Banankom­ paniet genom Direktör Axel Frisk, Revisor Åke Barck Berkén, Bergs- ingeniör Torkel Berglund, Bilfirma Gustaf E. Johansson AB, Falkö­ ping, Redaktör Anders Billow, Fru Karin Bjelfvenstam, Djursholm, Björneborgs Jernverk, Björneborg, Fru Anna Bremmer genom Civil- Arkiv och boksamling. 23 Tekniska Museet år 1960 Tekniska Museet år 1960 Ny avdelning. 24 ingeniör Birger Kock, Bultfabriks AB, Hallstahammar, Byggnads AB Contractor, Kommerserådet Harald Carlborg, Ingeniör Håkon Di- lot, AB Ferrolegeringar, Fröken Valborg Fröman, Överingeniör Ar­ vid Gumadius stärbhus genom fröken Astrid Gumadius, Lektor Bror Gustaver, Herr Ove Haak, Civilingeniör Sven A. Hansson, Arkivarie B. Helmfrid, Tekn. Dr Jonas Hesselmans stärbhus, Direktör Walter Hesselman genom Direktör G. J. Leire, Marindirektör Ivar Hult, Höganäs-Billesholms AB, Industrimuseet, Göteborg, AB C. E. Jo­ hansson, Direktör Ch. Kroon, Vansbro, Direktör Carl-Olov Lind­ berg, A. Lindholms Elektriska Affär, Direktör Gunnar Lindmark, Bergsingeniör, Fil. Dr G. T. Lindroth, Fil. Dr Gunnar W. Lundberg, Paris, Medicinhistoriska Museet, Greve Stellan Mörner, Civilingeniör Ejvind Hj. Naess, Jönköping, Advokat Ernst Nathorst-Böös, Ingen­ iör Sven-Åke Nilsson, Bromma, Norrbärke Sparbank, Direktör Len­ nart Norström, Saltsjöbaden, Civilingeniör Ulf Näslund, Göteborg, AB Papyrus, Reijmyre Glasbruk, Verkaufsdirektor Max Ruegger, Göteborg, Bergsingeniör E. Runestad, Sundbyberg, Fil. Dr Stig Ry­ dén, AB Scania-Vabis, Professor Olof Selling, Stockholms Enskilda Bank, Stockholms Jernkramhandlareförening, Stockholms Spårvä­ gar, Försäkringstjänsteman Wilhelm Strehlenert, Docent Svante Stu- belius, Göteborg, Fröken Lena Styren, Svenska Bryggareföreningen, Svenska Industritjänstemannaförbundet, Svenska Konsulterande In- geniörers Förening, Svenska Uppfinnareföreningen, Svenskt Biogra­ fiskt Lexikon, Sveriges Industriförbund, Sveriges Riksbank, Kungl. Telestyrelsens Tekniska Byrå, Bokhandlare P. Thulin, Uppsala Uni- verisitets Institution för systematisk botanik, Valdemar Larsens Me- talvasrk, Köpenhamn, Civilingeniör Sam Wallin, Lidingö, Kungl. Vattenfallsstyrelsen, Fru Elin Westerlind, Civilingeniör Torsten Wil­ ner, Väg- och Vattenbyggnadsstyrelsen, Civilingeniör Torsten Ygge, Gävle, AB Zander & Ingeström, Åkers Styckebruk. Under året har, som tidigare antytts, planer uppgjorts och arbeten igångsatts för nya avdelningar för cement, betong, tegel, keramik och glas i museets fjärde våning. Museet disponerar för detta ändamål en betydande samling historiska föremål. Konstnärlig ledare för arbetet är Konstnären Jerk Werkmäster. Avdelningarna beräknas kunna färdig­ ställas under år 1961. Ritningar till ombyggnad av f.d. ridhuset (ca 1 600 m2) på museets tomt för aula med arbets- och studielokaler samt en hall för tillfälliga utställningar har på museistyrelsens uppdrag uppgjorts av arkitekterna SAR B. och K. Abramson. Följande sammanslutningar ha i museets lokaler avhållit konferen­ ser, i flesta fall med specialutställningar och föredrag av museidirek- tören: Sveriges Mekanförbund, Sveriges Sågverksmän, Ingeniörsveten­ skapsakademiens Transportforskningskommission, Ingeniörsveten­ skapsakademiens Korrosionsnämnd, Sveriges Standardiseringskommis- sion, Emballagestandardiseringens internationella konferens, Cement- varufabrikanternas Riksförbund, Svenska Kemistsamfundet, Svenska Pappersbruksföreningen, Flygtekniska Föreningen, Automobilhistoriska Klubben, Tråddrageritekniska Klubben, Telefonaktiebolaget L. M. Ericsson, AB Atlas Copco, AB Åtvidabergs Industrier och AB Separa­ tor. Facit Säljskola har under två perioder varit förlagd till museet. För Kungl. Ecklesiastikdepartementets personal visades den 26 april museets Atomarium och delar av museet av museidirektören. Vid deltagarnas i den internationella Heraldikerkongressen besök på museet den 23 augusti hade ordnats en specialutställning om heraldiken i de gamla järnstämplarna. Den internationella astronautiska kongres­ sen i augusti besåg museet, särskilt den flygtekniska avdelningen. Under den årligen återkommande skollovsveckan ägde visningar och tävlingar rum i museet i stort sett efter samma program som följts under de senaste åren. För femte året i följd ägde Svenska Kemistsamfundets Berzeliusdagar för ca 100 läroverkselever i de högsta ringarna rum på museet den 4 och 5 januari varvid följande föredrag höllos. Disponent Axel Laudon: Kemisten i industrien; Professor Hugo Theorell: Enzymernas sätt att arbeta; Professor Gunnar Hägg: Höger och vänster i levande och död materia; Laborator Axel Johansson: Polarografiska försök (1959 års Nobelpris); Docent Stig Sunner: Hur går en kemisk reaktion till; Professor Börje Steenberg: Cellulosa, ett konstruktionsmaterial i natur och teknik; Fil. Dr Torsten Althin: Jöns Jacob Berzelius — kokkons­ tens mästare. Laborator T. Wilner medverkade med demonstrationer och experiment. Studiebesök gjordes vid Svenska Träforskningsinstitu­ tet och Försvarets Forskningsanstalt, avd. 1. H.M. Konungen behagade åhöra föredragen bägge Berzeliusdagarna. I samarbete mellan Svenska Fysikersamfundet och Sveriges Mekan­ förbund ordnades för första gången den 3 och 4 november på museet Fysikdagar för ett 70-tal läroverkselever från de högsta ringarna. Före­ dragshållare och föredragens titlar: Fil. Dr Torsten Althin: Kontrahen- Utställningar och konferenser. Tekniska Museet år 1960 25 Tekniska Museet år 1960 terna skall mötas med stor hastighet; Tekn. Dr Ingvar Jung: Fysiken i praktiken; Professor Per Ohlin: Fasta kroppars byggnad; Professor Oskar Klein: Den moderna fysikens världsbild; Professor Hannes Alf- vén: Vad är ett plasma? Laborator Torsten Wilner visade museets Ato­ marium och medverkade med experiment och demonstrationer. Studie­ besök gjordes, förutom på museet, på AB Atomenergi, Sveriges Radio & TV samt Svenska AB Gasaccumulator. Förutom vid ett stort antal demonstrationer och föredrag hållna inom museet har museidirektören medverkat i radio och hållit föredrag i olika delar av landet, bland annat vid Hindersmässan i Örebro. I museets Atomarium har föreläsningar och demonstrationer hållits av Laborator Wilner i samma utsträckning som under föregående år. Kurser i atom- och kärnfysik för folkskolelärare och läroverkslärare har även ordnats under förvaltningsåret. Svenska Uppfinnareföreningen har av sin Silverfond beviljat Labo­ rator Wilner ett resebidrag om 4 000 kronor för studier i europeiska tekniska museer av de anordningar och metoder som användas, främst vid undervisning i fysikämnen och atom- och kärnfysik. Svenska Industritjänstemannaförbundets högtidssammankomst i an­ ledning av att förbundet överskridit antalet 100 000 medlemmar avhölls i museets minneshäll den 1 oktober i närvaro av Statsministern och ca 500 inbjudna gäster och medlemmar. Samtidigt öppnades på museet en utställning SIF — 100 000 till vilken museet bidragit med en avdelning visande de tekniska hjälpmedel man förr haft på affärs- och ritkontor, varjämte en gammal kontorsinteriör byggts upp i museets sal för till­ fälliga utställningar. SIF-utställningen pågick i tre veckor och var livligt besökt även av studiegrupper och skolklasser. Med Lennart Khan som dirigent gav Stockholms Teknologorkester en promenadkonsert i museets minneshäll den 24 april. I detta sammanhang bör erinras om att den 26 oktober högtidligen invigdes en teknisk avdelning vid Malmö Museum i en ändamålsenlig nybyggnad, som kunnat uppföras främst med anslag från Skånska Ingeniörsklubben. Museidirektören har deltagit den 30 maj—4 juni i en konferens i Luzern med the Commission for Transport Museums of the Internatio­ nal Council of Museums (ICOM) samt vid sammanträden med ICOM i Paris den 9—14 juli. Under 1960 har 986 grupper under ledning besett museet från folk­ 26 skolor, läroverk, folkhögskolor, tekniska läroanstalter samt yrkes- och / samband med Aatomobilhistoriska Klubbens tioårsjubileum år 1960 var i museets minneshäll ordnad en utställning av några av klubbmedlemmarnas restaurerade auto- mobiler, motorer och tillbehör. Nedan: en Fiat $20 från år 1928. Foto Per Larsson Saltsjöbaden.  Sedan utredningen om såpe- och oljeindustrien vid Värnanäs publicerats (Dxdalus 1959) har i egendomens arkiv en ritning framkommit, visande förslag till en ny oljekvarn vid bru­ ket. Som i denna utredning framhållits hade år 1789 majoren Carl Mannerskantz blivit ägare till Värnanäs och samtidigt gjort anstalter till återupptagande av såpebruket och oljeslageriet där, vilka företag några år legat i lägervall. Som ett led i dessa anstalter bör förslaget till en ny oljekvarn uppfattas. Sedan Kommerskollegium 1798 meddelat tillstånd till inrättandet av en ny liknande industri i grannskapet, synes Mannerskantz dock ha skrinlagt sina planer på att ge godsets 1600-talsindustrier nytt liv. Ritningen är signerad av Peter Granstedt och daterad Hangö den 19 november 1794. Peter Granstedt, som år 1788 blev vallmästare vid Stockholmsbrigaden (Munthe, Fortifika­ tionens historia), tjänstgjorde på 1790-talet som konduktör utan lön och avlade 1799 officers­ examen å Hangö fästning med de allra amplaste vitsord, särskilt prisades hans mycket vackra ritningsprov. »Stadd i torftiga villkor», som examensprotokollet meddelar, torde Peter Gran­ stedt med tacksamhet ha mottagit civila uppdrag liknande det han fick för Mannerskantz. Ritningen visar längd- och tvärsektion samt plan dels av själva kvarnen, dels av »hjul­ verket». Teckenförklaringen meddelar: a. Vattenhjulet, som är beklätt, med botten. l. Kvarnstenar, som på kant, vandra runt b. Större drefhjul. c. Drillar. d Mindre drefhjul. e. Valsar med 3 valsar. f. Stampar. g. Press-stampar. h. Stamphoar. i. Presshoar. k. Presskilar. omkring en underliggande. m. Ram, fästad vid spindeln och styrer ste­ narna. n. Fyrugnar. o. Spindlar. p. Hjulstocken. q. Saxar, varuti spindlarna löpa. r. Ställning för stamparna. Manne Hofrén lärlingsskolor, militära skolor, klubbar och föreningar. Pedagogiska kurser för folkskolelärare har varit förlagda till museet i februari var­ jämte föreläsningar hållits för grupp från Kungl. överstyrelsen för yrkesutbildning och för historielärare. Museets permanenta avdelningar ha under året besetts av 62 on personer. Vid museet ha arbetat: T. Althin som museidirektör; L. Way-Mat- thiesen som samlare, forskare och registrator för föremålssamlingarna och ritningsarkivet; G. Liljegren som förrådsförvaltare; G. Bodman till den 1/10 som teknikhistorisk forskare; T. Wilner som laborator och föreläsare; T. Glass från den 1/6 som museiassistent; B. Engman som verkmästare med H. Helander som medhjälpare på verkstaden; Fru I. Danielsson som kassörska och bokförerska; Fru B. Rydell som före­ ståndarens sekreterare; E. Palmquist som arkivassistent, tillika registra­ tor för fotonegativ; Fröken A. Lundstedt och Fru A. Engman som tele­ fonister och som biträden vid maskinskrivning; Fru M. Fernsten som kassörska vid huvudentrén; K. A. Hellberg från den 1/10, C. W. Carlsson och A. Högberg som museivakter; S. Lindekrantz som eldare; O. Ekberg som fotograf; D. Landelius som bokbindare. Museets perso­ nalrestaurang har skötts av Fru B. Callius till den 15/9 och därefter av Fröken K. Andersson. Som studieinspektor har fungerat Fil. Dr Ernst Herlin. Under året ha arbetat som arkivarbetare J. A. Broomé, E. Holm från den 1/9, K. W. Johansson från den 23/2, Fru S. Kimberg, P. Möller samt Fröken G. Toksvig. Under året har av Arbetsnämnden i Stockholms stad 8—12 perso­ ner hänvisats arbete inom museet och under ledning av museets för­ rådsförvaltare utfört rengörings- och konserveringsarbeten på före­ mål samt andra arbeten i magasin och museisalar. Medarbetaren på museet sedan 17 år, Professor emeritus G. Bodman avled den 22 november i en ålder av 8 5 år. Hans hängivna dagliga arbete på museet efter uppnådd pensionsålder var föredömligt, och de insatser han därigenom gjort som föreläsare, forskare och samlare har för all framtid satt sina spår i museets verksamhet och samlingar. Stockholm den 31 december 1960. Torsten Althin Personal. Tekniska Museet år 1960 29  FÖRENINGEN TEKNISKA MUSEET UNDER ÅR 1960 Föreningens verksamhet år 1960 Styrelse. Föreningens Tekniska Museet styrelse har under året 1960 utgjorts av: Ordförande: Generaldirektör Håkan Sterky Vice ordförande: Kommerserådet S. E. österberg Styrelsens ledamöter: Museidirektören Fil. Dr Torsten Althin Ingeniör Arne Broberg Direktör Björn Edström Civilingeniör Sven A. Hansson Fil. Dr Ernst Herlin Direktören Ekon. Dr Albin Johansson Ingeniör Selim Karlebo Civilingeniör Einar Lagrelius Direktören Dr Techn. Ragnar Liljeblad Direktör E. David Lindblom Fil. Dr Sven Rydberg Fil. Dr Alvar Silow Disponent Sten Simonsson Ingeniör Nils Sköldberg Direktören Dr Hilding Törnebohm Direktör Bo Westerberg Civilingeniör Torsten Wilner Professor Torsten R. Åström Sekreterare och Skattmästare: Civilingeniör Sven A. Hansson Revisorer: Kamrerare Gösta Bergh Revisor Harry Sjöåker Revisorssuppleanter: Civilingeniör Axel Härlin Revisor Joel Nandorf 32 Föreningens årsmöte under ordförandeskap av Tekn. Dr Gunnar Sundblad hölls den 29 mars. Vid stadgeenliga val omvaldes de styrelse­ ledamöter, revisorer och revisorssuppleanter som voro i tur att avgå samt nyvaldes Ingeniör Arne Broberg. Sedan Tekn. Dr Gunnar Sundblad utsetts till ordförande i styrelsen för Stiftelsen Tekniska Museet utsågs till hans efterträdare som ordförande i Föreningens styrelse Generaldirektören Tekn. Dr Håkan Sterky. Vid årsmötet höll Adjunkt G. Liljedahl föredrag över ämnet »Fili- granologi, en okänd vetenskap. Om vattenmärken i papper och dessas historia». Med anledning av Föreningens 30-åriga verksamhet höll museidirektören ett anförande »30 år FTM på 5 minuter». Nya expe­ riment med enkla medel visades av Laborator T. Wilner. En utställning hade ordnats av Professor G. Bodmans filatelistiska motivsamling. Ad­ junkt Liljedahls föredrag är publicerat i Daedalus 1960. Vid Föreningens höstmöte den 23 november höll Författaren Sten Söderberg föredrag om Johan Carl Wilcke som människa och experi- mentalfysiker. Laborator Wilner utförde experiment från den av Wilcke uppfunna elektroforen över Hertzska vågor till en nutida band­ generator. En nyligen inköpt avhandling ATOMIS, tryckt 1674 före­ visades av museidirektören. En av Telestyrelsen upptagen film över ut- byggnaden av televisionsnätet i Sverige samt Vattenfallsstyrelsens film »Från fall till fall» förevisades. Föreningens medlemmar, som alla ha fritt tillträde till museet, ha varit inbjudna till de inom museet under året anordnade tillfälliga ut­ ställningarna. Av föreningens medlemmar ha under året 14 avgått ur föreningen på grund av åldersskäl, 21 avlidit samt 46 tillkommit. Medlemsantalet var vid årsskiftet: Årligen betalande 778 Ständiga medlemmar 73 Korporativa medlemmar 58 Korporativa medlemmar äro: Bergshandteringens Vänner, Jern- kontoret, Järnverksföreningen, Konfektionsindustriföreningen, Kö­ ping-Arboga Tekniska Förening, Lapplands Tekniska Förening, Lä­ kemedelsindustriföreningen, Mellersta och Norra Sveriges Ångpanne- förening, Norrköpings Polytekniska Förening, Sancte örjens Gille, Verksamhet. Föreningens verksamhet år 1960 Medlemmar, 33 Föreningens verksamhet år 1960 34 Skånska Ingeniörsklubben, Snickerifabrikernas Riksförbund, Stock­ holms Byggmästareförening, Stockholms Stads Hantverksförening, Sundsvalls Tekniska Förening, Svenska Betongföreningen, Svenska Boktryckareföreningen, Svenska Bryggareföreningen, Svenska Bygg­ nadsentreprenörföreningen, Svenska Choklad- och Konfektyrfabri- kantföreningen u.p.a., Svenska Elverksföreningen, Svenska Garveri- idkareföreningen, Svenska Gasverksföreningen, Svenska Gruvför­ eningen, Svenska Industritjänstemannaförbundet, Svenska Kommu- nal-Tekniska Föreningen, Svenska Konsulterande Ingeniörers För­ ening, Svenska Pappers- & Cellulosaingeniörsföreningen, Svenska Pap- persbruksföreningen, Svenska Plastföreningen, Svenska Radioindustri- föreningen, Svenska Teknologföreningen, Svenska Uppfinnareför­ eningen, Svenska Vattenkraftföreningen, Svenska Yllefabrikantför­ eningen, Svenska Ylleindustriföreningen, Sveriges Allmänna Export­ förening, Sveriges Automobilindustriförening, Sveriges Elektroindustri- förening, Sveriges Färgfabrikanters Förening, Sveriges Industriförbund, Sveriges Kemiska Industrikontor, Sveriges Mekanförbund, Sveriges Smides & Mekaniska Verkstäders Riksförbund, Sveriges Tegelindustri- förening, Sveriges Textilindustriförbund, Sveriges Vattenfabrikanters Riksförbund, Södra Dalarnes Tekniska Förening, Tekniska Förbundet i Borås, Tekniska Föreningen i Eskilstuna, Tekniska Föreningen i Gävle, Tekniska Föreningen i Jönköping, Tekniska Föreningen i Västerås, Tekniska Läroverkens Ingeniörsförbund, Textilrådet, Träindustriens Branschorganisation Tibo, Värme- och Sanitetstekniska Föreningen, Örebro Ingeniörsklubb. Föreningen Tekniska Museet har under året till museet kunnat överlämna 17000 kronor. Stockholm den 31 december 1960. Sven A. Hansson FILMHISTORISKA SAMLINGARNA UNDER ÅR 1960 Filmhistoriska Samlingarna under år 1960 Styrelse. Ekonomi. Filmvisningar och arkiv­ arbeten. Under år 1960 har styrelsen haft följande sammansättning: Fil. lic. Carl Anders Dymling, ordförande, Fil. dr Torsten Althin, vice ord­ förande, Direktör Vilhelm Bryde, Direktör Birger Juberg, Direktör Eric A. Pettersson, Direktör Gustav Scheutz och Fil. mag. Rune Wal- dekranz. I likhet med tidigare år har verksamheten möjliggjorts genom an­ slag, dels från Filmägarnas Kontrollförening u.p.a. och Sveriges Bio- grafägareförbund, dels från Holger och Thyra Lauritzens stiftelse för främjande av filmhistorisk verksamhet. Dessutom har bidrag till film­ anskaffningar lämnats av Sveriges Förenade Filmstudios. Några filmvisningsserier ha icke anordnats under året, men special­ visningar av film för föreningar och slutna sällskap ha ägt rum på Tekniska Museet, och utlåning av film till filmstudios samt till film­ arkiv i andra länder har förekommit i minst lika stor utsträckning som under år 1959. Stora uppordnings- och katalogiseringsarbeten, vilka de senaste åren blivit eftersatta på grund av den myckna tid filmserierna tagit i anspråk, ha under år 1960 kunnat genomföras. Såväl boksamlingen som den omfattande bild- och klippsamlingen har sålunda avsevärt utökats och kunnat i större utsträckning ställas till förfogande för studier och forskning. Ett synnerligen betydelsefullt och välbehövligt arbete har likaledes slutförts under år 1960, i det Samlingarnas hela förråd av äldre film genomsetts och tekniskt kontrollerats. Detta arbete har utförts under överinseende av Herr Roland Gooes, ledare av AB Hollywood Film­ laboratorier i Rotebro, den firma som sedan många år haft hand om förvaringen av Samlingarnas filmer. I anledning av att ett flertal biografer i Stockholm nedlagts under året har Samlingarna föranstaltat om en fotografering av sådana lo­ kaler, innan rivning eller ombyggnad definitivt omvandlat dem. Vid en utställning i Göteborg benämnd »Farfars bio», som ägde rum i maj månad, hade en del av det filmhistoriska materialet häm­ tats från Filmhistoriska Samlingarna. Gåvor i form av film, föremål och arkivalier har Samlingarna un­ der året fått mottaga från följande personer, bolag och institutioner: Reklamkonsulent Stig Alnemyr, Regissör Ingmar Bergman, Direktör Oscar Björkman, Direktör Vilhelm Bryde, Fru Birgitta Callius, Herr Gåvor, depositio­ ner m.m. 36 Erik Edeman, Fru Alma Feght, Fröken Christina Gyllencreutz, Fru Grete van Hoboken, Fil. lic. Bengt Idestam-Almquist, Direktör Sven Lundin, Fru Margareta Rosengren, Fierr Arne Sahlström, Herr Jack Soifer, samtliga Stockholm, Fru Ester Andersson, Sala, Herr Folke Holmberg, Paris, Fil. dr A. Lundström, Kalmar, och Civilingeniör Ludwig Traugott, Djursholm, Columbia Film AB, Barnmorskeläro- anstalten, AB Europa-Film, AB Fox Film, Monark Film AB, Svenska AB Nordisk Tonefilm, Nygrens Damfrisering, Rank Film Distribu­ törs of Sweden AB, AB Svanfilm, AB Svensk Filmindustri, Sveriges Industriförbund, AB Tellusfilm, Unifrance Film, Universal Film AB, Warner Bros. Film AB, AB Wivefilm, samtliga Stockholm, och Svenska Ambassaden, Paris. Som deposition ha filmer överlämnats av Columbia Film AB, AB Metro-Goldwyn-Mayer och Film AB Paramount. Genom byten och inköp ha slutligen Samlingarna tillförts såväl fil­ mer som böcker och arkivalier. Samlingarnas föreståndare har i egenskap av skattmästare i FIAF företagit två resor till Paris för att delta i styrelsemöten. De vid Filmhistoriska Samlingarna anställda ha liksom tidigare ut­ gjorts av Arkivarie Einar Lauritzen som föreståndare och Redaktör Gunnar Lundquist och Herr Olle Rosberg som medhjälpare. Stockholm den 31 december 1960. Einar Lauritzen När Holger och Thyra Lauritzens stiftelse för stödjande av film­ historisk verksamhet bildades år 1951, deltog Fru Thyra Lauritzen med entusiasm i beslutet. Med inlevelse hade Fru Lauritzen liksom sin make under en lång följd av år följt arbetet för Filmhistoriska Samlingarna, på olika sätt stött verksamheten, glatt sig åt nyförvärv av filmer och dokument och åt framgångarna, men också delat och lättat bekymmer, som tid efter annan uppstått. Detta hennes gene­ rösa intresse fortsatte genom åren på det glada och spontana sätt som var henne eget. Vi som i styrelsen för Stiftelsen Filmhistoriska Sam­ lingarna upplevt detta närmare än andra kände vid Fru Lauritzens under 1960 timade bortgång, att vi förlorat en storslagen främjare av de intressen som ligga inom Filmhistoriska Samlingarnas verk­ samhetsfält. Torsten Althin v. ordf. i Stiftelsen Filmhistoriska Samlingarna Personal. Filmhistoriska Samlingarna under år 1960 37  N. A. DELCRANTZ OCH ELDKVARN Carl-Fredrik Corin Förste Arkivarien Fil. Dr Carl-Fredrik Corin behandlar här tillkomsten av Sveriges första ångmaskinsdrivna mjölkvarnar till anläggningens försäljning år 1815. Eldkvarn Målning och väderlek. Eldkvarnen i Stockholm, färdigbyggd 1806 på den plats, där nu Stadshuset reser sig, förbindes i det allmänna medvetandet kanske mest med den våldsamma brand, som på kvällen den 31 oktober 1878 utbröt i anläggningen och på några få timmar förvandlade den till en rykande ruin. Flammorna och gnistregnet, som lyste upp den mörka hösthimlen, återskenet i Riddarfjärden, allt erbjöd ett så praktfullt skådespel, att det gjorde ett outplånligt intryck på de täta åskådar­ massorna. Väl ingen av de många, ofta långt mer förhärjande brän­ der, som förekommit i Stockholm, har som denna fångat intresset och återberättats från generation till generation. Så starkt upplevdes branden, att stockholmarna förr gärna tidfäste händelser med ut­ gångspunkt från det år, »när eldkvarn brann». Mer än genom eldsvådedramat 1878 — i sina verkningar dock ingen katastrof, då anläggningen uppstod i utvidgad gestalt för att sedan gå en blomstrande framtid till mötes — är emellertid Eldkvar­ nen värd att minnas som Sveriges första ångkvarn. Namnet härleder sig av den där installerade ångmaskinen, i 1800-talets början benämnd »eld- och luftmaskin». Kvarnens tillkomst var i sin mån av revolu­ tionerande innebörd. Genom att ta ångan i spannmålsförmalningens tjänst, hade man på en viktig punkt inom livsmedelsförsörjningens fält frigjort sig från naturens makter. Väderlekens växlingar var ju över huvud taget i äldre tid långt mer bestämmande över människornas tillvaro än i våra dagar. Inför de för årsväxten ogynnsamma faktorerna stod man sålunda ganska maktlös. Jordbrukstekniken var alltför ofullkomlig för att i nämn­ värd grad kunna eliminera deras verkningar. Missväxter var därför mycket vanligare företeelser än nu och dessutom ödeläggande på ett sätt, som är okänt i det moderna samhället med dess snabba kom­ munikationer och högt uppdrivna organisation. Icke minst transport­ väsendets bristfälligheter spelade här in, särskilt kännbara, om skör­ den slagit fel inom ett vidsträckt område. Svår dyrtid följde i miss­ växternas spår, svält och umbäranden blev den fattiges lott. Men det kunde hända, att brödet tröt även vid god tillgång på spannmål. För att komma hushållen till godo måste ju spannmålen beredas till mjöl eller gryn. Förutsättningen för att dessa produkter skulle framställas i tillräckliga kvantiteter var, att förmalningen, även den intimt be- roende av vädrets skiften, fungerade på ett tillfredsställande sätt. 40 Särskilt var detta av vikt på platser med större befolkningsanhop- ningar. Närmast skall vi rikta uppmärksamheten på hur möjligheter­ na att tillgodose förmalningsbehovet gestaltade sig i Stockholm från 1700-talets slut fram till tidpunkten för Eldkvarnens tillkomst. Karakteristisk för Stockholms silhuett före industrialiseringens ti­ devarv var väderkvarnen. Från höjder och krön i stadens utkanter svingade överallt väderkvarnar sina vingar mot skyn. Förmalningen ombesörjdes av medlemmar av det lovliga mjölnarskrået. Sedan långt tillbaka hade man också förstått att som drivkraft för kvarnar ta i anspråk de strida strömdrag, som Stockholm var så lyckligt lottat med. Redan under medeltiden anlades kvarnverk i Söderström, un­ der tidernas lopp utvidgade, stundom genom nybyggnader från grun­ den. Fänge, alltsedan 1500-talet, hade också Norrström utnyttjats för kvarnrörelse, men den sista kvarnen där, förvisso ett störande inslag i denna arkitektoniskt känsliga trakt, revs 1780. Den norra ström­ kvarnen var i privat ägo, medan den södra tillhörde staden; rörelsen var utarrenderad. I normala lägen torde förmalningsresurserna i stort sett ha svarat mot behovet. Men såväl väder- som strömkvarnarna hade en mycket betänklig egenskap: det starka beroendet av naturens nyckfulla mak­ ter. Vid lugnt väder stod de förra till ingen nytta, och långvarig vind­ stilla kunde förorsaka allvarlig mjölbrist. Inte heller Stockholms strömmar var alldeles att lita på; lågvatten och uppström dömde strömkvarnarna till overksamhet. När denna företeelse råkade kom­ bineras med stiltje i luftlagren, kunde situationen bli synnerligen brydsam. Helt utan ersättare för de naturdrivna kvarntyperna stod man visserligen inte, ty det fanns sedan gammalt hästkvarnar, men deras kapacitet var givetvis liten i förhållande till de andra kvarnar­ nas. Dessutom var — i mjölnarämbetets intresse — ännu i kraft ett kungligt brev av 1735, som stadgade förbud mot att utöka det då­ varande beståndet av hästkvarnar med nya sådana. Då det gäller kvarndriften och möjligheterna att öka dess kapaci­ tet får man ej heller lämna ur sikte de näringspolitiska aspekterna. Man levde i privilegiesamhällets tid. Näringslivet i alla dess förgre­ ningar var underkastat noggrant reglerande bestämmelser. Varje hantverksämbete och handelssocietet hade sina speciella rättigheter, som deras medlemmar avundsjukt bevakade. Mjölnarämbetet hade monopol på produktionen vid väderkvarnarna. Vi finner av Ernst Söderlunds stora arbete om Stockholms hantverkarklass under fri- 41 Eldkvarn Näringspolitik. Eldkvarn 42 hetstiden — över huvud av vikt för kännedomen om de förhållanden, som vi här sysslar med —, att mjölnarna frenetiskt ehuru ej med sär­ skild framgång sökte tillägna sig monopol på all förmalning. Med en sådan inställning hos mjölnarna säger det sig självt, att de — vilket kommer att framgå av denna skildring — med all makt skulle mot­ sätta sig alla tendenser till skärpt konkurrens från andra samhälls­ gruppers sida. Redan de befintliga strömkvarnarna var för dem up­ penbarligen en källa till irritation. Varje tanke på nya kvarnar av en konstruktion, som utanför deras krets kunde göra det möjligt att mala även vid vindstilla, hade i dem en svuren fiende. Var och en, som tog initiativet till sådana kvarnar, hade att räkna med mjölnar- nas motstånd. Detta visade inga tecken på att mjukna ens i tider, då långvarig vindstilla med ty åtföljande mjölbrist vållat allmänheten de mest kännbara olägenheter. Ej heller inom Stockholms magistrat, som uppbar arrendeavgifter av strömkvarnen — för att ej tala om arrendatorerna själva — var man särdeles trakterad av nya idéer på förmalningens område. För att kvarndriften skulle bli lönsam förband man med den gärna en önskan om rätt att få utminutera de framställda produkterna direkt till allmänheten. Men även här låg privilegier i vägen; ensamrätt till sådan utminutering tillkom enligt gällande författningar spannmåls- minut- och viktualiehandelssocieteten eller hökaresocieteten, som den också kallades. Mjölnarämbetet gjorde intensiva men fruktlösa an­ strängningar att bryta hökarnas försäljningsmonopol. Så länge de själva var avstängda från rätten att avyttra mjöl till allmänheten, ville de givetvis inte unna andra kvarnägare denna förmån. Även i detta fall var mjölnarämbetets inställning till hinder för dem, som sökte tillstånd att driva kvarnar av ny konstruktion. Redan har antytts, att man bland mjölnarna och andra, som sedan gammalt tillhandagick stadens invånare med förmalning, börjat få anledning till oro inför en konkurrens av alldeles nytt slag. Teknikens segrar har som bekant till stor del vunnits i tecknet av en strävan att bryta människornas slaveri under motspänstiga naturmakter. Vad var naturligare än att man genom nya uppfinningar även skulle söka att gardera sig mot de av väderleken framkallade förhållanden, som hindrade de konventionella kvarntyperna att fungera. Det eftersträ­ vade målet ryckte närmare än någonsin, sedan James Watt utfört sina epokgörande förbättringar av ångmaskinen. Tanken på att nyttiggöra ångkraften för spannmålsförmalning Ångkvarnsprojekt. blev i vårt land aktuell i slutet av 1700-talet. Är 1790 framlades så­ lunda planer på att medelst en eld- och luftmaskin driva en kvarn i kronans regi. Meningen var att den skulle anläggas i Stockholm. Men avsikten synes aldrig ha fullföljts. Bättre underrättade är vi om ett annat ångkvarnsprojekt ej långt därefter. Dess upphovsman var ma­ joren och stallmästaren hos konungen Lars Bergencreutz. Han hade blivit ägare av det bekanta glasbruket på Kungsholmen, och i en skrivelse till konungen, som han ingav i juni 1797, sade han sig öns­ ka förbättra driftens dittills ofullkomliga resultat »genom den i sed- nare tider upptäckte eld- och luft-mashine». I vedbesparande syfte skulle maskinen eldas med stenkol. Men enligt vad Bergencreutz framhöll skulle det inte löna sig att använda denna i och för sig dyr­ bara maskin endast för glasbrukets räkning. Han anhöll därför i dju­ paste underdånighet att jämväl — mot utgörande av vanliga utskyl- der — få begagna maskinen för ett kvarnverk med 6 par stenar, så att dagligen 4 par stenar var i gång. För att ytterligare motivera sin ansökan hänvisade Bergencreutz till den brist på spannmål och mjöl, som ej sällan inträffade, genom att strömkvarnarna stannade som följd av stillastående vatten. Väderkvarnarna, menade han, förmåd­ de vid sådana tillfällen inte täcka behovet. Bergencreutz5 ärende remitterades till överståthållarämbetet, som lät infordra yttranden av magistraten med dess ämbets- och bygg- ningskollegium samt mjölnarämbetet och arrendatorerna av stadens strömkvarn. Mjölnarna utbredde sig särskilt i klagan över den kon­ kurrens, som från alla sidor ansatte dem och hotade att ruinera deras tillvaro. Eldkvarnsprojektet förekom dem »wid första påseende . . . ganska rysligt, hälst som embetet är nog tilförene inskränkt medelst förbud, fuskerier så af private som flerehanda anläggningar». Dock ställde de sig inte alldeles avvisande, under förutsättning att deras rättigheter och privilegier lämnades utan inskränkning. De anhöll om att kvarnrörelsen måtte bibehållas i händerna på utlärda och i mjöl­ narskrået organiserade personer. Även kvarnarrendatorernas utlå­ tande dominerades av konkurrenssynpunkter. Om flera kvarnar skulle anläggas i Stockholm, skulle de förutvarande, de i stadens när­ het belägna odalkvarnarna däri inbegripna, »alldeles ruineras och förstöras». Det var, menade de, ingen brist på kvarnar, men däremot kunde det vara ont om mäld. Att vädret i detta fall skulle spela nå­ gon större roll, ville de för sin del inte tro. Också magistratens äm- 43 Eldkvarn Eldkvarn bets- och byggningskollegium underströk, att det inte vore fråga om någon brist på kvarnar; det var mäld, som fattades. Inom magistraten företrädde särskilt rådmannen Stenhammar en från de förutnämnda synpunkterna avvikande mening. I ett särskilt utlåtande avvisade han påståendet om otillräcklig tillgång på mäld. Det vore enligt honom allbekant, att flera par stenar i strömkvarnen inte var i gång under en stor del av året på grund av ogynnsamma strömförhållanden. Mjölnarna ägde inte heller, hävdade han bl.a., uteslutande rätt att anlägga mjölkvarnar; de hade blott erhållit till­ stånd att genom sina väderkvarnar betjäna allmänheten med mäld, »vilket av tillfälliga händelser, då blåst inträffar, helt och hållit be­ ror». Stick i stäv mot de förut framkomna åsikterna hävdade Sten­ hammar den goda nyttan av ett ökat antal kvarnanläggningar. Råd­ mannens tillstyrkande av den ovanliga ansökningen formade sig som en hyllning åt framsynt initiativkraft; i saknad av strömfall skulle säkerligen många »majoren Bergencreutz’ patriotiska tänkesätt efter­ följa och hans uppfinning begagna». Stenhammars utlåtande togs under omröstning, varvid de flesta stannade för bifall. Säkerligen är det ingen tillfällighet, att denna majoritet så när som på två rådmän bestod av litterata, d.v.s. rätts- lärda magistratspersoner. Såsom tillhörande samhällets konsument­ grupp hade dessa intet intresse av att instämma i de meningar, som framfördes av den snäva skråsynpunktens förkämpar. Av deras tven- ne illitterata eller näringsutövande meningsfränder, rådmännen Sasse och Beve, hade i varje fall den senare ingen anledning att gå på mjöl­ narämbetets linje, ty han var deputerad för mjölnarnas gamla med­ tävlare spannmålsminut-och viktualiehandelssocieteten. Samtidigt må påpekas, att herrarna i ämbets- och byggningskollegium, som förfäk­ tat en motsatt ståndpunkt, samtliga var illitterata. Som följd av om­ röstningen tillstyrkte magistraten Bergencreutz’ ansökan. Så gjorde även överståthållarämbetet, dock med särskilt understrykande av att ett nådigt bifall med hänsyn till det höga vedpriset borde åtföljas av ett förbud mot att för eld- och luftmaskinen nyttja annat bränsle än stenkol. Det var ett krav, som i senare liknande fall skulle återkom­ ma med långt större styrka och spela en framträdande roll i den svens­ ka ångteknikens barndom. Den 30 mars 1798 resolverade Kungl. Maj:t i enlighet med överståthållarämbetets mening. Det kan emeller­ tid med säkerhet konstateras, att Bergencreutz’ maskin ännu 1801 44 inte kommit till utförande. Av allt att döma har så aldrig skett. Det finns ingenting, som tyder på att bakom Bergencreutz’ ång- Nödåren. kvarnsplaner skulle ligga några akuta, av vädret betingade svårig­ heter för spannmålsförmalningen. Vid diskussionen om hans ansökan berörde man helt allmänt de ogynnsamma följder, som kunde uppstå av lågvatten och vindstilla. Emellertid skulle vädret under de närmast följande åren under återkommande längre perioder anta en sådan prägel, att styrkan i argumenteringen för en kvarnteknik enligt mera avancerade metoder skulle framstå i en klar, för alla uppenbar belys­ ning. Under åren 1798—1800 var vädrets makter lantbrukaren i högsta grad ogunstiga. På sommaren 1798 sände solen brännheta strå­ lar från en molnfri himmel, och den förtorkade marken suktade efter regn. Följden blev felslagen skörd. På hösten blev väderleken dess­ utom sådan, att den satte spannmålsförmalningen ur spel. Den bekan­ te memoarförfattaren, stadssekreteraren i Stockholm Rutger Fredrik Hochschild antecknar den 12 november 1798: »Denna tiden hade en ovanlig torka och lugnt väder vållat, att vatten- och väderkvarnarna nästan afstannat, hvaraf uppkom mjölbrist i Stockholm, till hvars af- hjälpande man vidtog anstalter, som, om väderleken icke ändrar sig, blifva ändock otillräckliga, dyrheten alldeles ovanlig och agio 38 till 40 pr.» Även i fortsättningen dröjer Hochschilds tankar emellanåt vid vädret och dess verkningar för folkhushållningen. Den 16 mars 1799 skriver han: »Början af detta år visar icke särdeles goda utsikter. Förlidet års torka och den nu tillryggalagda stränga vintern ha vållat en sådan vattenbrist, att alla kvarnar stannat; därtill kommer, att fort­ farande lugnt väder göra väderkvarnarna onyttiga. På somliga orter finnes ej mjöl för pengar, och i Stockholm är mjölbristen äfven så märklig som till sina följder äfventyrlig.» Myndigheterna ansträngde sig visserligen att lindra de nödställdas lott, men anstalterna befanns otillräckliga. Det är tydligt, att svälten mångenstädes i huvudstaden stod för dörren. Och värre blev det, särskilt som en regnig höst 1799 ödeläde skörden. I slutet av nämnda år och början av det följande framkallade nöden oroligheter i Stockholm och flera andra av lan­ dets större städer. Genom att utfärda förbud mot brännvinsbränning och utförsel av spannmål och genom att upphäva tullen på spann­ målsimport sökte regeringen mildra följderna av missväxten. Först 1802 återvände ljusare tider, sedan gynnsam väderlek under den före­ gående sommaren ånyo fyllt lantmännens lador med god äring. Det är mot den dystra bakgrunden av växande bekymmer för det dagliga brödet man har att se några förslag till kvarnanläggningar av 45 Eldkvarn Eldkvarn 46 ovanligare konstruktion, vilka framställdes under åren 1799 och 1800. De kvarnprojekt, som under de åren såg dagen, byggde visser­ ligen inte på eld- och luftmaskinens principer. Men det är likväl allt skäl att något stanna vid dem. De visar, hur intensivt man vid denna tid — ej långt innan Edelcrantz lanserade sin eldkvarnsidé — sökte efter utvägar att göra förmalningen oberoende av väder och vind. I sin mån förebådar även dessa kvarnprojekt det nya, som skulle ta slutlig gestalt med Eldkvarnens tillkomst. Den kände direktören i Ostindiska kompaniet och ledamoten av Vetenskapsakademien Johan Abraham Grill ingick i januari 1799 å egna och intressenternas i Södra skeppsvarvet vägnar med en under­ dånig ansökan om att få anlägga en skeppskvarn. Så särdeles origi­ nell var nu inte hans idé — detta påpekades också från magistrathåll —, då skeppskvarnar omtalas redan i århundradets början. Deras fö­ reträde framför andra strömkvarnar låg i deras flyttbarhet allt efter vattenståndet, men här rörde det sig uppenbarligen om en förbättrad modell, då Grill sade sig ha korresponderat med utländska byggmäs­ tare om den tillämnade anläggningen. Även utbad han sig bl.a. rätt att avyttra mjöl i större och mindre partier. Vid remissbehandlingen av skeppsvarvsintressenternas ärende gick meningarna liksom i fallet Bergencreutz vitt i sär. Grupperingarna var i stort sett desamma som då, med den väsentliga skillnaden att magistratens flertal ställde sig avvisande. Det var fruktan för över­ mäktig konkurrens med strömkvarnen, som här kom till uttryck. Att likaledes arrendatorerna av strömkvarnen liksom mjölnarna skulle gå emot ansökningen säger sig ju själv. I diskussionen figurerade Ber­ gencreutz’ eldkvarn — man utgick då från att den skulle komma till stånd — och det kan vara av intresse att iaktta, hur man föreställde sig effekten av ångkraften i spannmålsförmalningens tjänst. Magist­ raten menade för sin del, att maskinen skulle »i sin gång bliva mera säker än både väder och vattenkvarnar», för övrigt ett led i argumen­ teringen mot varvsintressenternas planer. Även kvarnarrendatorerna hade en hög uppfattning om verket, men den framförde de inte liksom magistraten i en känsla av tillfredsställelse med en uppfinning, som väntades skänka det allmänna stora fördelar. De såg i anläggningen blott den farlige konkurrenten; med bekymmer och oro sade de sig avbida effekten av Bergencreutz’ kvarn. På vissa håll inom magistra­ ten, där tanken på nödens bekämpande trängde alla andra hänsyn i bakgrunden, var man emellertid beredd att oavsett nyssnämnda kvarn med tacksamhet acceptera varje sådant tillskott till kvarnbeståndet, som innebar möjlighet att mala under alla förhållanden. Men ju högre upp i ämbetsmannavärlden, desto liberalare brukade inställningen i dylika frågor vara; överståthållarämbetet förordade skeppskvarnen som en nyttig och förut i riket okänd kvarnanläggning. Till de rörelseidkare, som blivit särskilt lidande av de onormala väderleksförhållandena 1798 och 1799, hörde bryggare och bagare. I mars 1799 ansökte bryggaren Jakob Röhl hos konungen om till­ stånd att i förening med sitt bryggeri på Söder få driva en hästkvarn. Även vid handläggningen av hans ärende talades åtskilligt om det väder, som hejdat vatten- och väderkvarnarna i deras gång. Liksom i de förut relaterade fallen tillstyrkte överståthållarämbetet — mot övriga remissinstansers mening — och Kungl. Maj:t biföll. I april 1799 överlämnades till överståthållarämbetet för yttrande ännu en ansökan om en kvarnanläggning, ingiven av den kände »konduktö­ ren» Pehr Estenberg. Allmänheten svårigheter att under den gångna vintern få mala sin säd hade, såsom han uttryckte sig, »givit anledning till en ny upptäckt i mekaniken». Det rörde sig om ett slags kombi­ nerad häst- och vattenkvarn, vilken uppgavs kunna mala 60 tunnor mjöl om dygnet. Dess sätt att fungera sammanfattade Estenberg i or­ den: »Denna rörelse uppkommer genom en gungbotten, som förvand­ lar en del av hästarnes tyngd i en vattenmassa, som bliver överfall på ett 13 alnars hjul.» Även Estenberg önskade rätt att sälja mjöl i mi­ nut; detta ansågs tydligen som ett oeftergivligt villkor för att en kvarnanläggning i större skala skulle kunna bära sig. Efter att ha hört vederbörande myndigheter ansåg sig Kungl. Maj:t ha funnit, att den föreslagna konstruktionen inte vore sådan, att den torde kunna leda till åsyftat ändamål. Kungl. Maj:t ville dock ge honom sin chans; om han kunde förbättra sin »mechaniske principe», så att förmalning bleve möjlig, skulle han därmed få betjäna allmänheten. Mjöl skulle han däremot inte få utminutera, ett beslut i linje med av mjölnaräm- betet framförda erinringar. Magistraten hade för sin del, som vanligt av omtanke om strömkvarnen, helst velat se ett bifall till Estenbergs ansökan förknippat med villkoret, att anläggningen finge träda i funktion endast de tider, då väderleken stoppat övriga kvarnar — så långt sträckte man sig dock i tillmötesgående mot allmänheten. På hösten 1800, medan nödtiden ännu varade, uppdök ännu ett kvarnprojekt. »Det är i detta svåra ögnablick jag insett med smärta huru denna huvudstad äger brist på mjölförråd, då flere dagar ut- 47 Eldkvarn Eldkvarn 48 visat, att fattigt folk hos stadsens bagare ej kunnat få köpa en enda grov brödkaka.» Så uttalade sig avskedade korpralen vid livhusar­ regementet, sedermera extra kammarskrivaren Carl Wilhelm Florman i en inlaga till konungen, där han hemställde om tillstånd att få an­ lägga »en flytande vattenkvarn i Saltsjön med 2:ne par stenar, som drives med vattenkonst både sommar och vinter». Den gången gick emellertid även överståthållarämbetet, jämte övriga remissinstanser, på avslagslinjen; det är uppenbart, att ämbetet funnit, att det nu kunde vara nog. Flormans affärer befann sig i sådant skick, att mjöl- narämbetet, som just inte brukade skräda orden, tilläde honom epi­ tetet bankruttör. Kanske bidrog detta till överståthållarämbetets ne­ gativa inställning. Den 26 januari 1802 utfärdades ett kungligt brev i Flormans ären­ de. Han skulle, hette det där, rätta sig efter ett annat, samma dag daterat kungabrev, enligt vilket det förutnämnda, 1735 stadgade för­ budet mot anläggande av flera hästkvarnar inte längre skulle få lig­ ga i vägen för »ansökningar om tilstånd til inrättande af hästquarnar och andre mechaniske mjölquarnar, som uppfinnas kunna, för att därmed betjena allmänheten med spannmålsmalning». Sådana ansök­ ningar ägde »vederbörande» att pröva och avgöra med hänsyn till de föreliggande omständigheterna. Beslutet, som intogs i en överståt­ hållarämbetets kungörelse den 16 februari, är av stort intresse. Det visar, att nödårens erfarenheter var på väg att tvinga fram en libe­ ralare, av skråmässiga betraktelsesätt mera obunden syn på mekanisk kvarndrift. Men ännu skulle det dröja någon tid, innan det stora ge­ nombrottet på spannmålsförmalningens område skedde genom till­ komsten av en kvarn, som drevs av en ångmaskin av James Watts modell. Äran av att ha bringat denna anläggning till verkställighet tillkommer ett mångfrestande geni, ryktbart genom insatser på såväl den materiella som andliga odlingens fält: Abraham Niclas Clewberg, adlad Edelcrantz. Men även om hans planer skulle röna mindre mot­ stånd än föregångarnas — tack vare den förändrade inställning, som möter oss i det kungliga brevet av den 26 januari 1802 — skulle ock­ så han få känna av deras svårigheter att rå på konkurrensavund och ingrott privilegietänkande. Innan Eldkvarnen förs in i skildringen, bör dock lämnas en kort presentation av mannen och vad han uträt­ tade intill den tidpunkt, då ångteknikens landvinningar övertygat honom om möjligheten att definitivt lösgöra spannmålsförmalningen från beroendet av de oberäkneliga vädergudarna. Demonstrationsmodell (220 cm hög) av Edelcrantz' optiska telegraf med ett system av 10 luckor och med regering med nedfällhara tangenter samt vev­ mekanism. På en silverplatta på modellen finns in­ graverat: A. N. Edelcrantz invt. 1794. Modellen har ingått i Kongl. Modellkammaren, nu i Tekniska Mu­ seet. Foto Olle Ekberg. Om Edelcrantz' telegraf se: Svenska Telegrafverket, del 111, Göteborg 1938. 1 $£&&& -Sfi^' $ “ • "Hi ‘ '::s*-I-V Modell (21 cm hög) av Edelcrantz' optiska telegraf med 9 luckor. Den franske snicka­ ren och mekanikern Joannet kom 1803 till Sverige. Den 19 mars 1808 hade han för­ färdigat en modell till Edelcrantz' stora telegraf med regering och den 26 april 1808 en portativ modelltelegraf. Troligen har han gjort de här avbildade apparaterna. Mo­ dellen på denna sida har av Fysiska Institutionen vid Uppsala Universitet överläm­ nats till Tekniska Museet. Luckorna för telegraftecknens åstadkommande är genom snören förbundna med varandra på ett sådant sätt, att när de horisontella tangenterna dragas åt sidan erhålles för varje tangent en viss kombination av uppfällda luckor och således ett på långt håll synligt telegraftecken. Foto Olle Ekberg. Släkten härstammade från uppländsk allmoge. Lärdomen vann insteg genom prästmannen Nils Clewberg, och dennes son Carl Abra­ ham gick likaledes den lärda banan. Efter studier i Uppsala utnämn­ des han 1741 till professor vid akademien i Åbo. I denna stad föddes 1754 sonen Abraham Niclas, som fick sin grundläggande utbildning vid hemstadens vid denna tid ambitiöst livaktiga lärosäte. Redan ti­ digt lade han i dagen ovanliga anlag åt så vitt skilda håll som natur­ vetenskap och poesi; vad han förmådde i sistnämnda avseende visade han prov på i det vittra Auroraförbundet under uppmuntran av sin intime vän Johan Henrik Kellgren, då studiosus vid Åbo akademi. Clewbergs bana gick raskt uppåt. Efter att ha vunnit graden på en avhandling i optiken, utnämndes han 1773 till docent i litteratur­ historia och naturkunnighet, en konstellation, som är synnerligen be­ tecknande för den dubbla intresseinriktningen i hans väsen. En vitter värld i större format än det ganska anspråkslösa Åbo kunde bjuda öppnade sig för Clewberg i Stockholm, som från 1783 blev hans varaktiga hemvist. Det var nu han togs i anspråk för tea­ terns ledning — i vår teaterhistoria intar han ett bemärkt rum —; han tilldrog sig Gustav III:s livliga uppmärksamhet och utnämndes vid 29 års ålder till andre direktör vid de kungliga spektaklerna. Jäm­ sides med sin nitiska verksamhet för skådespelarkonsten anlitades han även på andra krävande poster. Framtiden log mot den unge fin­ ländske skalden och naturvetaren, och hans väg steg snabbt mot ärans höjder. Den kungliga nådens sol strålade allt rikligare över hans bana. Clewberg förstod också att hålla sin konungs ynnest vid liv. I tal och skrift, i strofer, som för oss delvis ter sig ganska banala, lovprisade han Gustav III och hans hus. Som skald slog han framför allt igenom med diktverket Ode till svenska folket, skrivet 1786. Samma år in­ valdes han i Svenska akademien, blev 1787 medlem av tulldirektio­ nen och adlades 1789 med namnet Edelcrantz. År 1790 företog han en studieresa i flera länder med teaterstudier främst på programmet. Efter Gustav III:s bortgång vidtog för Edelcrantz — vi omnämner honom i fortsättningen med detta namn — ett skede, då den på prak­ tiska nyttostudier inriktade lidelsen i hans sällsynt mångfrestande natur på allvar skulle ta ut sin rätt. Tidsandan inbjöd härtill. Med.de gamla gustavianernas fall inbröt en ny era, präglad av helt andra grundsatser än tjusarkonungens flärdfyllda tidevarv. Nyttan sattes i högsätet, och teater och vitterhet fann en allt kargare jordmån i Gustav IV Adolfs och Reuterholms stramt regerade Sverige. I olikhet Edelcrantz. Eldkvarn 51 Eldkvarn Optisk telegraf. mot så många andra av den gamla regimens ledande personligheter lyckades Edelcrantz bevara ett gott förhållande till de nya maktha­ varna — om så alldeles utan men för heder och ära må dock här lämnas osagt. När han 1793 erhöll kansliråds titel, betecknade detta endast början på en rad nya nådevedermälen. Med intresse följde man hans verksamhet. Han gjorde sig livligt bemärkt genom att i Sverige införa den optiska telegrafen. En dylik hade i augusti 1794 av fransmannen Chappe anlagts mellan Paris och Lille, och i oktober samma år lät Edelcrantz utföra en liknande anläggning mellan Stock­ holm och Drottningholm. Denna telegraflinje följdes inom kort av andra. Dessutom framträdde Edelcrantz 1796 med en uppseende­ väckande avhandling om telegrafer. Året därpå invaldes han i Ve­ tenskapsakademien, i vars skrifter han varit en flitig medarbetare. Men samtidigt fanns det åtskilligt annat, som sysselsatte detta rör­ liga ingenium. Teatern bibehöll som förr sitt grepp över hans sinne. I den ivriga omvårdnad om modernäringen, som vid denna tid blev utmärkande för vårt land och bl.a. tog sig uttryck i stiftande av hus­ hållningssällskap, tog även Edelcrantz en framträdande del. På sin lägenhet Stora Skuggan sysslade han med experiment i jordbruk och trädgårdsskötsel. Högst betydelsefullt för vårt ämne blev ett uppdrag att företaga en utländsk studieresa, vilket Edelcrantz i december 1801 mottog av Kungl. Maj:t. Enligt för honom utfärdad instruktion skulle hans ar­ betsprogram omfatta studier av penningväsende, brännvinstillverk­ ning och järnmarknaden. I den berättelse, han senare avgav över sin resa, kan vi följa den vaket iakttagande, för allt intresserade resenä­ rens färd genom Tyskland, Holland och Frankrike. Hans undersök­ ningar sträckte sig långt utöver de officiellt utstakade studieområde­ na. Spannmålsmagasiner, skogsvård, såg- och väderkvarnar och myc­ ket annat, som kan vara av nytta för ett land, upptog livligt hans tankar. Själv blev han föremål för en smickrande uppskattning — ej minst i Berlin, där han demonstrerade en av honom själv uppfunnen kokmaskin — och invaldes i ett flertal lärda sällskap. I Paris väckte han uppmärksamhet genom en av honom uppfunnen lampa av ny konstruktion. Efter vistelsen i Frankrike, vars folk Edelcrantz betraktade med ytterst kritiska ögon — ganska oväntat för övrigt, då han så länge inandats den fransyska atmosfären vid Gustav III:s hov — gick fär­ den vidare till England. För det brittiska öriket däremot hyste Edel- 52 crantz den mest oförställda beundran; betecknande härför är bl.a., att han till svenska översatt den engelska kungssången God Save the King. över huvud dyrkades England av tidens hänförda nyttobeund- rare i dess egenskap av handelns och industrialismens högborg — »the workshop of the world». Enligt Edelcrantz’ mening var det endast där man fann »verkliga och huvudsakliga förbättringar i allt, som är nyttigt för ett land». Tyvärr berör den tidigare omnämnda reseberättelsen icke uppe­ hållet i England, vars jord resenären beträdde i början av 1803. Ge­ nom andra källor, främst hans brevväxling med hemlandet, kan man dock ganska noga följa hans förbindelser med engelsmännen. De blev av den allra största, ja, man kan nästan påstå revolutionerande be­ tydelse för hans svenska fosterland. Detta sammanhängde med Edel­ crantz’ oerhörda intresse för den uppfinning, som mer än annorstädes nyttjades i England, och som enligt hans egen uppfattning tillskyndat detta land största delen av dess välstånd: James Watts ångmaskin. Men vid sidan därav underlät Edelcrantz icke att skaffa sig nog­ grann kännedom även om andra grenar av landets materiella kultur. Jordbruket ägnade han ett flitigt studium, varpå hans landsmän fick ett konkret bevis genom den mängd engelska jordbruksredskap Edel­ crantz lät överföra till Sverige. Samtidigt sökte han intränga i de engelska manufakturernas hemligheter. De var dock väl avskärmade och lät ingalunda avslöja sig så lätt. Edelcrantz var emellertid icke den, som endast helt passivt uppsamlade erfarenheter och lät sig im­ poneras av vad han fick se. Han förstod även själv att från början göra ett starkt intryck på sina engelska värdar, vilket t.ex. framgår av följande rad i den svenske envoyén i London Silfverhielms den 15 april 1803 daterade depesch: »Herr cantzlirådet Edelcrantz är redan proponerad och lärer snart bliva vald till hedersledamot av the Board of Agriculture.» Även vann han erkännande, då hans in­ tresse för ångtekniken eggade honom till egna insatser på detta om­ råde. Han uppfann en säkerhetsventil för ångpannor och belönades härför 1803 med silvermedalj av The Society for the Encouragement of Arts, Manufactures and Commerce i London, som dessutom i lik­ het med flera andra lärda samfund i utlandet kallade honom till sin ledamot. Redan i Frankrike hade Edelcrantz knutit personlig bekantskap med James Watt, som där inviterade honom till Birmingham. Om mötet mellan den ryktbare uppfinnaren och hans svenske beundrare 53 Eldkvarn Eldkvarn verkligen blev av på engelsk botten, är däremot ej känt. Hur värde­ full Edelcrantz’ personliga kontakt med Watt än må ha varit, kom den dock i sina följder både för honom själv och hans svenska foster­ land att stå i skuggan för ett annat sammanträffande. Den i den svenska teknikens och industrins historia så ryktbare Samuel Owen, den förste ångbåtsbyggaren i vårt land, råkade nämligen komma i hans färdeväg. Från en torftig miljö hade Owen arbetat sig fram på egen hand. I sin ungdom hade han i fyra års tid smitt grunden till sina senare framgångar i gjuteriet och modellverkstaden i en Boulton & Watt tillhörig verkstad i Soho nära Birmingham. Owen begav sig sedan till Fenton, Murray and Wood i Feeds, de största konkurren­ terna till verkstaden i Birmingham, där hans duglighet skördade nya triumfer. Vid tiden för hans anställning där inledde Edelcrantz affärsför­ bindelser med fabriksledningen. I England sysslade nämligen Edel­ crantz även med uppköp av ångmaskiner enligt den av Watt för­ bättrade modellen. I brev till presidenten C. E. Lagerheim lovprisade Edelcrantz ång­ maskinernas egenskaper. Deras rationaliserande verkan imponerade på honom; i skotska brännerier och bryggerier hade han iakttagit, huru de sparade arbetskraft av människor och hästar. Vissa av ma­ skinerna, vilka Edelcrantz beställde i England, var avsedda för kro­ nans räkning, väl från början med tanke på att de skulle komma till användning i brännerier. Men en av dem tänkte han tydligen driva för eget bruk. I varje fall lät han sina tankar syssla med planer på spannmålsförmalning förmedelst »eld- och luftmaskin». Hur långt hans idéer om en ångmaskin i egen regi avancerat, kan icke avgöras; dock är det sannolikt, att en egen eldkvarn hemma i Stockholm före­ svävat Edelcrantz redan i England. I ett i London den 5 maj daterat brev till Lagerheim skriver han bl.a.: »Jag anser som en oundvikelig nödvändighet att härifrån låta komma en god eld- och luftmaskin, inrättad för sädesmalning, och ehuru den ej genast blir färdig, måste något därav betalas förut. Denna maskin är, ävensom åkerbruksverk- tyg, tillåten att exporteras, och jag tror mig kunna göra mycken nytta därmed hemma.» Som synes berör dessa rader även betalningen. Pen­ ningproblem sysselsätter honom över huvud taget ständigt; han käm­ par med besvärligheter att anskaffa de för maskinuppköpen nödiga medlen och ansättes av bekymmer för de dryga reseomkostnaderna. 54 Man ser inför sig den fordom så vanliga bilden av en resande repre- sentant för det fattiga Sverige, ständigt på bönestråten för att hop­ skrapa pengar till det nödvändigaste. Edelcrantz upphandlade fyra ångmaskiner, en i London och de övriga hos Owens principaler i Leeds. Till den för kvarnverket av­ sedda maskinen anskaffade han dessutom drev och kugghjul av tack­ järn. Men det gällde också att förvärva en person förfaren i konsten att montera dylika maskiner. I Sverige fanns nämligen ingen sådan sakkunskap att uppbringa. Ledarna för ångmaskinstillverkarna i Leeds föreslog Owen som den lämplige mannen. De stod ändå i be­ grepp att mista honom; just då hade han fattat ett beslut att emigrera till Amerika för att där söka sin lycka inom ångtekniken. Owen för­ måddes dock att lägga om den tillämnade resrutten för att i stället verka som Edelcrantz5 maskinexpert i Sverige. Edelcrantz trivdes alldeles förträffligt i England. Men ändå tärdes han av en hemlängtan, som med tiden blev alltmera brinnande. I glad förväntan motsåg han på våren 1804 den annalkande tidpunkten för hemresa, vilken emellertid fördröjdes av alla bestyr med ångmaski­ nerna. Av dessa hoppades han mycket, ehuru han var fullt medveten om att vissa inrotade fördomar skulle försvåra hans projekt i hem­ landet. »Jag vet», skriver han på tal om maskinerna till Lagerheim, »att allmänna opinionen i Stockholm ej är fördelaktig i anseende till dem»; han trodde dock ej, »att några misslyckade försök av charla­ taner» skulle stämma omdömesgilla personer ovilliga mot vad som var grunden till den engelska nationens välstånd. I mars hade Edel­ crantz förberedelser fortskridit så långt, att tiden för hemfärd någor­ lunda lät sig fixeras. Av Sveriges minister i London utverkade han resepass genom Kent, Sussex, Hampshire och andra grevskap, vilka han måste passera på väg till Harwich för vidare befordran till Sve­ rige. I brev av den 25 mars underrättade han Lagerheim, att han föl­ jande vecka ämnade gå ombord på en paketbåt i nyssnämnda hamn. Sina ångmaskiner måste han lämna efter sig; han kunde dock avsegla från England i visshet om att de blivit emballerade och inskeppade. På samma fartyg som Edelcrantz befann sig även Samuel Owen. Den 4 maj 1804 landsteg Edelcrantz och Samuel Owen i Göteborg. Ångmaskins- import. Betydande uppgifter väntade dem. Med den okuvliga energi, som kännetecknade dem båda, grep de sig verket an, så snart omständig­ heterna så tillät. De tre i Leeds beställda ångmaskinerna anlände på eftersommaren via Hull till Gävle, dit de fraktats av brist på lägen­ het till Stockholm. Edelcrantz anhöll hos kommerskollegium om tull- 55 Eldkvarn Eldkvarn 56 frihet för dessa maskiner »såsom verkeliga modeller till högst nyttiga verktyg för flere fäderneslandet gagnande inrättningar». Owen fick nu full sysselsättning. Till en början inmonterade han en av maski­ nerna i en klädesfabrik vid Elfvik på Lidingö, tillhörig fabrikören Lars Lresk, tygleverantör till kronan.1 Den togs i bruk på julaftonen 1804. Enligt uppgift av en samtida satte »detta konstverk, som dag­ ligen drifver alla spinn- och spolmaskinerna . . . om nattetid de qvarnar i rörelse, hvarigenom 150 arbetare förses med mjöl och gryn.» Sedan kom turen till Kungsholms och Ladugårdslands brännerier i Stockholm att förses med dylika maskiner. Som vi erinrar oss, hade ett av ändamålen med Edelcrantz’ resa varit upphjälpandet av brän- nerinäringen. Med frågan, hur den fjärde, senare än de övriga levere­ rade ångmaskinen skulle användas, träder Edelcrantz själv åter i brännpunkten.1 Efter hemkomsten kastade sig den outtröttlige skalden, uppfinna­ ren och ämbetsmannen med vanlig glupande arbetsaptit genast in i ärendenas mångfald. Han anförtroddes nu högsta ledningen av de kungliga teatrarna. Men vid sidan härav och många andra bestyr vinnläde han sig ivrigt om sina gamla planer på en ångkvarn. Hans avsikt var, att den fjärde ångmaskinen skulle komma en dylik inrätt­ ning till pass. Men redan på ett tidigt stadium konstaterades, att ma­ skinen var för liten för sitt tilltänkta ändamål. Dess säkerligen högst besvikne ägare erbjöd den i stället till intressenterna i Dannemora gru­ vor för uppfordring av vatten. Dessa rådförde sig först, enligt vad Owen senare uppgiver, »hos de fyra största mechanici, som då funnos i Sverige». De sakkunniga stannade inför åsikten, att ångmaskiner icke dugde i Sverige, men däremot i England i anseende till det låga priset på stenkol därstädes. Eldning med ved skulle enligt dem ställa 1 Se Déedalus 1958. 1 Det kan här inskjutas, att enligt en bevarad räkning, utfärdad på Edelcrantz, till­ verkades vid Bergsunds mekaniska verkstad delar till en ångmaskin med början under hösten 1804. Den sista räkningsposten är daterad den 13 december 1805, men räkningen är inte utställd förrän den 30 augusti 1806, då verkstaden genom Edelcrantz’ och Fresks förmedling övergått i G. D. Wilckes ägo. Denne säger i sina minnesanteckningar, att den första ångmaskinen från Bergsund levererades till en kvarn i Dannemora år 1807. Senare såldes maskinen till Zach. Tilländers klädesfabrik i Stockholm. Sannolikt var detta den maskin som började tillverkas 1804. Räkningen visar att en ångmaskinstill- verkning kom i gång under Samuel Owens ledning ganska snart efter hans första an­ komst till Stockholm (räkningen är i avskrift intagen i en räkningskopiebok 1806— 1807, som tillhört Bergsunds gjuteri, men numera ingår i borgerskapets bemedlings- kommissions i Stockholms stadsarkiv förvarade arkiv, där den redovisas under sig­ num H II f). sig för dyrbar och besvärlig. Om sina betänkligheter inför James Watts uppfinning var de heller icke ensamma i denna tids Sverige, varöver ju Edelcrantz haft anledning att beklaga sig. Intressenterna böjde sig dock inför hans och Owens argument i motsatt riktning och inköpte maskinen. Tillika med ett pumpverk uppsattes den av Owen. Arbetet blev färdigt sommaren 1805 och utföll till stor belåtenhet. I stället för den sålda lät Edelcrantz från England införskriva en femte, för kvarnen avsedd ångmaskin. Enligt uppgörelse den 13 sep­ tember 1804 mellan Edelcrantz och gruvintressenterna i Dannemora skulle betalningen för den nya maskinen för deras räkning erläggas av kommerserådet och riddaren Carl Christopher Arfwedson, var­ igenom likvid erhölls för den till dem förut levererade maskinen. I februari 1805 var kvarnplanerna så långt framskridna, att Edel­ crantz ansåg tiden mogen för att till Kungl. Maj:t ingå med en fram­ ställning om tillstånd att förverkliga sin gamla dröm. I en till ko­ nungen ställd skrivelse erinrade han till en början om de fyra ång­ maskiner, vilka genom hans försorg ställts i svenska industriers tjänst. Därpå följer en underdånig »anhållan om tillstånd att nu för egen räkning få låta inkomma och sätta igång en dylik machin i huvud­ staden, egenteligen ämnad att för allmänhetens behof drifva en mjöl- qvarn med tre par stenar tjänande även till modell för andre dylika nyttiga inrättningar på flera ställen i riket». Maskinkraften önskade han utnyttja även för andra tillverkningar. Slutligen hänvisade han till överståthållarämbetets förutnämnda kungörelse av den 16 feb­ ruari 1802, enligt vilken äldre författningar ej mera skulle lägga hin­ der i vägen för inrättandet av nya mekaniska mjölkvarnar i Stock­ holm. Han hade dock velat inhämta Kungl. Maj:ts bifall till inrätt­ ningen med hänsyn till de dryga och med vissa risker förbundna för- lagskostnader, som företaget krävde. Edelcrantz’ ansökan remitterades till kommerskollegium, som i sin tur lät höra överståthållaren och andra stadens myndigheter. Även mjölnarämbetet anmodades såsom alltid, då det var fråga om kvarn­ anläggningar, att ingiva sina påminnelser. Som väntat gjorde ämbetet gällande, att rika möjligheter till målning förelåg i huvudstaden. Och dock kunde, menade mjölnarna, icke ens dessa nyttjas till sin fulla kapacitet på grund av bristande spannmålstillförsel. Det var ett om­ kväde av mjölnarnas gamla vanliga visa. Enligt deras övertygelse skulle ett bifall till Edelcrantz’ ansökan endast leda till ämbetets »yt­ terligare förtryck». Dessutom påpekades den stora brandrisk, som Eldkvarnen. Eldkvarn 57 Eldkvarn eld- och luftmaskinerna i ännu högre grad än väderkvarnarna med­ förde. Med hänsyn till brandfaran hade också utfärdats förbud mot uppbyggande av flera väderkvarnar. Mjölnarnas högst naturliga räds­ la för konkurrens och i all synnerhet en mekaniserad sådan, inför vars verkningar de med sina gammaldags malningsmetoder kände en myc­ ket berättigad ängslan, vann dock ingen genklang på rådhuset. Han­ dels- samt byggnings- och ämbetskollegierna avvisade påståendet om för liten tillgång på mäld; i stället menade de, att denna ökats just tack vare tillkomsten av flera kvarnar. De tillstyrkte därför Edel­ crantz’ ansökan, och magistraten gick på samma linje. Så gjorde även överståthållarämbetet. I mycket bestämda ordalag tog detta avstånd från mjölnarnas utlåtande och uttryckte sina icke minst då aktuella farhågor för följderna av vattenbrist och lugnt väder. På dessa grun­ der tillstyrkte ämbetet på det högsta en så nationen hedrande och i flera avseenden gagnelig inrättning, varom det här var fråga. Som även kommerskollegiets yttrande gick i för Edelcrantz förmånlig riktning, var ärendets utgång på högsta ort given. Den kungliga re­ solution av den 24 juli 1805, genom vilken Edelcrantz’ ansökan bi­ fölls, må här återges in extenso i dess egenskap av för Eldkvarnen grundläggande urkund. »Kongl. Majas nådiga resolution uppå öfwerintendentens och riddarens af Wår nordstjerne-orden A. N. Edelcrantz’s underdåniga ansökning, att för egen räkning från England få låta inkomma och i Stockholm i gång sätta en eld- och luftmachin, egenthn ämnad, att för allmänhetens behof drifwa en mjölqwarn med tre par stenar, men tillika tjenande till modell för andra dylika nyttiga inrättningar på flere ställen i riket, hwarjemte öfwerintendenten i underdånighet anhållit, att få anwända samma machin till andre mechaniske werk, hwartill dess kraft kan wara lämpelig och omständigheter och behof föranleda, gifwen Hellsingborg den 24. julii 1805. Kongl. Maj:t har, sedan wederbörande hörde blifwit, denna underdåniga an­ sökning sig föredragas låtit, och hwad angår det af öfwerintendenten sökte till­ stånd, att med ifråga warande eld- och luft-machin drifwa en mjölqwarn till allmänhetens betjenande, så, emedan Kongl. Maj:t, genom nådig skrifwelse, den 26 januari 1802, i nåder förklarat, att det medelst kongl. brefwet den i5:de julii 1735 stadgade förbud emot flere häst- och handqwarnars inrättande i Stock­ holm, än som den tiden woro att tillgå, icke bör ligga i wägen för ansökningar om tillstånd till inrättande af hästqwarnar och andre mechaniska mjölqwarnar; ty anser Kongl. Maj:t öfwerintendenten så mycket häldre böra wara obetaget, att till allmänhetens betjenande få i Stockholm, emot behörige utskylder till kronan och staden, drifwa mjölqwarn af ofwannämnde beskaffenhet, som ett 58 dylikt qwarnwerk bör kunna blifwa wid flere tillfällen för stadens inwånare Stentryck av L. W. Holm, verksam som stentryckare på 1830— 40-talen vid Tjär- hovsgatan 6 i Stockholm. Tekniska Museets arkiv. - a*’ '+£ T ^ fl ^ 1c-^»hr^ mam 1 Detalj av »Utsigt af Kungsholmen ifrän östra Sidan», utförd 180S av 2 Carl Petter Hilleström (1760—1812). Vid hrons västra landfäste reser sig Eldkvarn pä den tomt där Stockholms stadshus uppfördes 1911 — 1923. Belägenheten framgär närmare av tomtkartan bilagd överstäthällarens skrivelse till Kongl. Maj:t den 28 september 1803, Riksarkivet. /., (^L. Detalj av Carl Akrels karta över Stockholm ritad 1802 och 180} med Kungsholmsbron och närmaste omgivningar, innan Eldkvarn byggdes. Detalj av panorama över Stockholm pa i8yo-talet av Heinrich Nenhaus visande Eldkvarns belägenhet och storlek ungefär 60 år efter det kvarnen byggdes. — Neuhaus, panorama utgiven av Magnus Lundqvist och Gösta Selling, Stockholm 1954. Modell (?} cm hög) av magasin med central hiss för uppfordring av säd till toppen av magasinets åtta torkrior med triangulära luftkanaler och separat tappning från varje torkria. Denna konstruktion av Edelcrantz är ett exempel på hans arheten till förbättringar av sädes- och mjöl- försörjningen. Modellen från omkring 1S10 har ingått i Kongl. Modell- kammaren, nu i Tekniska Museet, och är här fotograferad öppen för att visa det inre av denna föregångare till nutida siloanläggningar. Jfr V etenskapsakademiens Handlingar 1812. gagneligt och i öfrigt medföra den wäsenteliga nytta, att, efter öfwerintendentens föresats, kunna tjena till modell för andre sådana inrättningar på flere ställen i riket. Widkommande sedan öfwerintendentens underdåniga anhållan, att få anwända ofwanberörde eld- och luft-machin till andre mechaniske werk, så finner Kongl. Maj:t ej därwid något hinder förekomma, så framt öfwerinten­ dentens afsigt är, att drifwa sådana inrättningar, som utan särskildt tillstånd få werkställas; men att honom deremot bör åligga, att i behörig ordning om tillåtelse sig anmäla, däräst fråga är om sådana werk, hwilka icke utan erhållit tillstånd få anläggas.» Edelcrantz5 ansökan hade lyckligen förts i hamn. Nu återstod det svåra värvet att överflytta tankarna i verklighetens värld. Den fi­ nansiella sidan av saken berör Edelcrantz i en promemoria av den 2 5 aug. 1805 till en nära förbunden vän, sannolikt presidenten Lager- heim. Sin länge närda plan på en ångkvarnanläggning motiverar han då med avsikten att förbättra sina inkomster. Edelcrantz5 mål var dels att befria sig från en gammal skuld, dels att uppnå en lugn och bekymmersfri framtid, som gjorde det möjligt för honom att verka »för allmänt gagn». Frasen är mycket typisk för Edelcrantz; vare sig omtanken om egen vinning — för övrigt ett allmänmänskligt drag, vars styrka hos honom det är oss omöjligt att mäta — varit förhärs­ kande eller verkligen intagit en underordnad plats i hans medvetan­ de, ger han den gärna en högre, ideell syftning. Hans egentliga avsikt med brevet var emellertid att förmå mottagaren att nedlägga kapital i anläggningen, vilket enligt brevskrivarens uppfattning icke inne- bure några faror. »På andra sidan», faller hans ord, »finner jag min egen dels använda möda och förlagskostnad vid inrättningen, dels omsorg och vaksamhet vid dess framdeles styrelse och förvaltning, åtföljd av så pass förmåner, att jag lätt bör kunna lyda min böjelse att dela avantagerne därav med en gynnare eller en vän.» Han öns­ kade, att adressaten skulle i företaget insätta en fond av 5 å 6 000 riksdaler banco. I gengäld förband sig Edelcrantz att lämna full sä­ kerhet i inrättningen och lovade vidare att kapitalet skulle lämna en utdelning av 12 procent, samt att det alltid skulle vara fästat vid in­ rättningen med ett års uppsägning från insättarens sida. Slutligen för­ klarade han sig villig att ensam påtaga sig hela ansvaret för rörelsen. Huruvida adressaten godkände Edelcrantz5 förslag eller ej, är oss icke bekant. Men i varje fall tycks den senare ägt starkt ekonomiskt stöd bakom sig, ty hans planer antog snabbt fasta konturer och blev snart nog verklighet. 65 Eldkvarn Eldkvarn Tomten. Efter att alla formella hinder för anläggningen undanröjts genom den kungliga resolutionen, och ekonomin efter vad det vill synas icke uppreste några svårare problem, blev Edelcrantz’ nästa åtgärd att ordna tomtfrågan och planera för sitt bygge. Där nu stadshuset reser sig, låg ännu 1805 intill Nya Kungsholms- brons södra sida en liten klippa, sköljd av Mälarens vatten och invid bron bevuxen med pilträd. Vid mitten av 1700-talet hade detta stycke jungfrulig natur varit nära att skövlas. En handelsman, Nils Asklöf, kastade nämligen då sina blickar på klippan vid Nya Kungsholms­ bron i akt och mening att där grunda ett såp- och tvålsjuderi, på vil­ ket han 1747 erhållit kommerskollegiets privilegium. Stadsingeniören konstaterade också platsens förmånliga läge ur transportsynpunkt. Asklöfs manufaktur kom emellertid inte att förläggas dit utan upp­ stod på ett annat håll. På klippan med dess pilträd föll även Edel­ crantz’ val, då han sökte en tomt för sin kvarn. Själv var han dock icke kungsholmsbo; han bebodde en våning i Operahuset, vilken på sin tid fritt upplåtits åt honom av Gustav IIL Vi lämnar här ett ögonblick Edelcrantz, som för övrigt under vå­ ren 1805 utnämnts till överintendent och preses i Konstakademien och högste styresman för dess skolor, för att något orientera oss i den del av staden, som i hundra år skulle bli Eldkvarnens hemvist, nedre Kungsholmen. Det område, som 1672 fick namnet Kungsholmen efter att tidigare ha benämnts Munklägret, donerades av kronan till staden på 1640- talet. Meningen var framför allt, att den nya stadsdelen skulle bli ett näringsflitens hemvist. Redan namnet Hantverkargatan vittnar om att avsikten kröntes med framgång. Vid fördelningen av tomterna skulle magistraten tillse, att sådana hantverksämbeten, som för sin rörelse drev vattenverk, skulle få företrädesrätt till strandtomterna. Stränderna, i all synnerhet Mälarens norra, ojämnt buktade strand, som då gick ett bra stycke innanför linjen för den nuvarande Norr Mälarstrands massiva stenkaj, kom också att med tiden garneras av hantverkerier och manufakturanläggningar. Särskilt blev tomterna begärliga för garvare, vilket avsatt spår i gatunamnen Garvaregatan och Garvar Lundins gränd för att ej nämna Jakob Westingatan, upp­ kallad efter en medlem av den berömda garvarsläkten. På 1700-talet uppstod klädesfabriker, såp- och tvålsjuderi, en pipfabrik vid Gamla Kungsholmsbron och andra anläggningar. De lyckades dock till stor del icke överleva de förhärjande kriserna i århundradets slut. 66 För att nu särskilt inrikta oss på den blivande kvarnens allra när­ maste omgivning, tar vi lämpligen Tegelbacken till utgångspunkt. Med denna plats förenades Kungsholmen genom den långsträckta Nya Kungsholmsbron — den ena av stadsdelens broförbindelser med Norrmalm; den andra, Gamla Kungsholmsbron, gick över Blekhol­ men. Dess östra landfäste låg redan ungefär där Tegelbacken nu vid­ tager, och bron ledde följaktligen över en vattenyta, som upptog en betydligt större bredd än Klara sjö i våra dagar. Vad som nu endast är en trång farled, var då en mäktig vik. Vid entrén till Kungshol­ men låg till höger kvarteret Pilträdet med det kungliga lasarettet och andra byggnader men eljest med mycket utrymme för grönska. Lägre tjänstemän, men mestadels gesäller, bränneridrängar och annat ar­ betsfolk var utom läkarpersonal mantalsskrivna i kvarteret. Bakom sjukhuset och dess mera blygsamma grannar skymtade bland träd­ kronorna kyrkans tämligen oansenliga, ännu ej kupolförsedda torn och väl även dess enkla klockstapel. Till vänster om landfästet på Kungsholmssidan var dock ingen bebyggelse att iakttaga. Sedan Plant- verkaregatan tagit sin början vid Edelcrantz’ pilbevuxna klippa följ­ de den vattenbrynet ett långt stycke ända upp till trakten av kyrkan. Med gatan landfast bebyggelse började först ungefär på andra sidan nuvarande Owengatan med kvarteret Bryggaren, ett typiskt industri­ område. Där bodde »majoren mechanicus» vid arméns flotta, ridda­ ren av Vasaorden Charles Apelquist, en av de mera bekanta företrä­ darna för teknisk sakkunskap i dåtidens Stockholm, vilken gjort sig bemärkt genom sin 1799 verkställda gjutning av Gustav III:s staty. Bland sina invånare räknade kvarteret även garvaren Jakob Westin med familj, gesäller och lärlingar. I verkstadsslamret blandade sig kanske även bullret från den nyuppsatta ångmaskinen i det på platsen likaledes belägna Kungsholms kronobränneri, där en inspektor, en brännmästare och talrika verkdrängar såg till att en för kronan in­ komstbringande brännvinsström flödade ut i marknaden i tillfreds­ ställande kvantiteter. Innan dåtidens vandrare Hantverkaregatan uppåt nått kvarteret Bryggaren, hade han på samma sida lagt märke till en i den svenska konstflitens hävder märklig, på en holme belägen anläggning, skild från gatan blott genom en smal vattenled. Det var Kungsholms glas­ bruk. Dess tomt, vilken redan i drottning Kristinas dagar »varit till manufactori ämnad», hade 1688 upplåtits åt tillverkning av glas, tidigare bedriven på annat håll i huvudstaden. År 1804 förvärvades 67 Eldkvarn Eldkvarn 68 glasbruket av grosshandlaren »av judiska nationen» Moses Jacobsson, bördig från Karlsruhe. Denne ingick sedermera i kompanjonskap med brodern Abraham. Rörelsen stod vid denna tid inför sin nedgång; år 1816 blev kronan ägare av tomten, och glasbiåsarna övergav de gamla byggnaderna för att lämna rum åt Karolinska medikokirurgiska in­ stitutet. Eldkvarnen uppstod således i en trakt, som fått sin prägel av vardagsslit och idoghet och av gammal förnämlig industritradi­ tion. Vi skall närmast betrakta nykomlingen i vardande och bevittna, hur det nya företaget infogades i stadens näringsliv och mötte de stundande svåra tider, som bragte dess närmaste granne, det ärevör­ diga glasbruket, på fall. Den av Edelcrantz för Eldkvarnen utsedda klippan vid Nya Kungsholmsbron räknades i början av 1800-talet till kvarteret Glas­ bruket. Först sedan nykomlingen på platsen mera vuxit sig in i stock­ holmarnas medvetande vann kvartersbenämningen »Eldkvarnen» stadga och hävd. Det var, när sommaren 1805 övergick i höst, som Edelcrantz’ avsikt att här anlägga sin kvarn fästes på papperet. Han vände sig till magistraten med begäran att få intaga och begagna detta område, det tjänligaste han funnit för dess tilltänkta ändamål. I när­ varo av rådmannen J. E. Blom avmättes platsen, bestående av större och mindre klippor såväl ovan som under vatten och i övrigt klapper­ sten, av stadsingeniören Hieronymus von der Burg. Den befanns vara 38V4 alnar bred och 44 alnar lång eller till ytinnehållet 1 683 kvad­ ratalnar. För sin del förordade stadsingeniören en upplåtelse av om­ rådet med hänsyn till att olägenheten av de för sjöfarten riskfyllda undervattenklipporna härigenom skulle bortfalla. Tomtörena före­ slogs till 25 sk. specie. Även byggnings- och ämbetskollegium, vilket annars skulle vålla Edelcrantz så mycken förtret, tillstyrkte ansök­ ningen, särskilt »som huvudstaden därigenom kommer att äga en in­ rättning, som på samma gång hedrar dess verkställare och gagnar allmänheten». Magistraten fann heller ingen anledning att avslå, var­ för överståthållaren insände planritning och andra handlingar i ären­ det till Kungl. Maj:t för nådig approbation. Efter godkännande på högsta ort följde magistratens upplåtelseresolution den 25 oktober och slutligen dess upplåtelsebrev den 8 april 1806. Tillståndet för Edelcrantz att få intaga och begagna platsen lämnades dock med vill­ kor, att densamma vid behov för staden genast skulle avträdas till denna utan ersättning för fyllning, odling eller annat; ej heller var det dåvarande eller framtida ägare tillåtet att utan magistratens bi- fall genom köp, gåva eller förpantning upplåta tomten »till annor Bygget. man». Desseinen återställdes till Edelcrantz för att bli till gagn vid bygget. Kvarnbygget bedrevs anmärkningsvärt raskt. I januari 1806 be­ viljades Edelcrantz av byggnings- och ämbetskollegium att för sin kvarn med iakttagande av tillbörlig försiktighet få spränga sten »å det öppna berg, som är belägit på Kongsholmen, väster om continua- tion av Capellans Backen, mitt emot herr majoren Ingelots tomt». Närmare detaljer om bygget står i övrigt knappast att vinna. Får man tro en långt senare uppgift av Owen, skulle byggnaden stått färdig redan på sommaren samma år. Kvarnbyggnaden var ett hus av sten i fyra våningar med tegeltak. En av Edelcrantz för brandförsäkringskontoret utarbetad beskriv­ ning av den 10 dec. 1807 ger en god föreställning om anläggningen i dess minsta enskildheter. Endast vissa karakteristika skall här fram­ hävas. Jämte huvudbyggnaden, som var 29V4 alnar lång och 21 alnar bred, märktes ett särskilt pannhus, där ångmaskinen hade sin plats, samt vid västra gaveln en byggnad för »grynverket». De båda sist­ nämnda husen var täckta med järnplåt. Huvudbyggnaden vilade på en fot av gråsten, som från klippan uppförts i höjd med bron. Innan­ för gråstensmuren låg ett redskapsrum, genom vilket ledde en från sjön långt in i huset införd kanal. Där fanns även en siktmaskin för gryn. I nedre våningen hade inretts ett kvarnrum med kontor och vaktrum. Ett kvarnrum fanns också en trappa upp. Ovanför detta, två trappor upp alltså, låg ett siktrum jämte lokaler med gipsade tak för betjäningen, och i våningen ovanför märktes bl.a. ett magasins- rum och ett litet kök. I de nämnda tre våningarna befann sig kvarn­ verket med tre par stenar, två siktmaskiner, ett par gröpningsvalsar jämte sädesrensnings- och uppfordringsverk m.m., allt vägande 48 skeppund. I övrigt upptogs byggnaden av förstuga, stentrappa och maskinhus. Vidare är att anteckna en »verkstadsspisel» med ett ar­ betsrum ovanför. I detta hade anlagts en vattenreservoir »dels för verkets behov, dels emot eldfara, vartill» — såsom Edelcrantz föga profetiskt inflikade — »dock här ingen anledning lärer finnas». Slut­ ligen må nämnas en utfyllnad i sjön, tydligen utanför pannhuset, med stenmurar och grusfyllning, omgärdad med plank och staket. Edelcrantz’ glädje över det fullbordade bygget grumlades säker­ ligen i hög grad av omöjligheten att omedelbart göra detsamma funk­ tionsdugligt. Som anförts, hade den för kvarnen ursprungligen på- 69 Eldkvarn Eldkvarn 70 tänkta maskinen inte visat sig lämplig utan i stället hamnat i Danne- mora. En annan maskin hade införskaffats från England, och så långt var allt gott och väl. Men uppmonteringen vållade svårigheter. Var skulle Edelcrantz få en yrkesskicklig kraft för detta grannlaga värv? I Stockholm fanns i varje fall ingen sådan att tillgå. Edelcrantz måste se sig om efter engelsk sakkunskap. Owen var nämligen ej längre inom räckhåll. Han hade i december 1805 återvänt till England i tanke att ej återse det land han lämnat. Hemkommen redogjorde Owen inför sina pricipaler för sin verksamhet i Sverige. Han lämnade därefter sin anställning, blev londonbo och tog tjänst hos ingeniören och upp­ finnaren A. Woolf. Edelcrantz vände sig i sitt dilemma till Owens förre principal Murray för att få över en person för uppsättning av maskinen. Men intet svar inkom. Han beslöt därför att höra sig för hos sin gamle medhjälpare. I maj 1806 nåddes Owen av ett bekymrat brev från Edelcrantz med meddelande, att denne fått sin nya ång­ maskin, men att hans därav föranledda hänvändelse till Murray läm­ nats obesvarad. Edelcrantz anmodade därför Owen att i stället åtaga sig uppdraget. Men den engelske experten var denna gången svår- bedd. I ett svar till sin forne välgörare framhöll han sin motvilja mot att lämna den fördelaktiga anställning han innehade. Emellertid lo­ vade Owen att rikta en påminnelse till Murray, vilket även skedde. Men ej heller han erhöll något svar. I augusti mottog han så ännu ett brev från Edelcrantz med bön att för all del komma; byggnaden var färdig, men ingenting kunde företagas, innan maskinen uppsatts. Owens tacksamhet mot Edelcrantz för den godhet han tidigare be­ visat honom tog nu överhanden. Han lät äntligen beveka sig att an­ träda den långa färden. Men det visade sig nu, att ej heller Murray varit okänslig för anbudet från Sverige. Samma dag Owen anlände till Stockholm, öppnade nämligen Edelcrantz ett från England av­ sänt brev med underrättelse, att Murray och tre man var på väg till den svenska huvudstaden. Redan dagen efter brevets ankomst nådde de sin bestämmelseort. Edelcrantz hade således bönhörts över hövan. För Murray och hans färdkamrater måste han nu förklara Owens närvaro. Eftersom den förstnämnde icke besvarat hans brev, hade han sett sig nödsakad att skriva efter Owen. Denne tycks ha känt sig besvärad över den oväntat komplicerade situationen. Den genom­ hederlige Owen tillkännagav omedelbart för Edelcrantz sin avsikt att träda tillbaka men med det naturliga förbehållet att beviljas kost­ nadsfri återresa till England. Därhän behövde det emellertid icke gå, då Owen hade turen att anställas som verkmästare vid Bergsunds me­ kaniska verkstad. Hans långa resa hade således ändå icke varit för­ gäves. Man må ingalunda föreställa sig, att Edelcrantz’ kvarnbygge för­ Reklam. siggått med den förströdda uppmärksamhet, ett dylikt företag skulle ha rönt i vår tid. Allt talar för att det av samtiden betraktades som ett intressant och djärvt experiment, och ångmaskinen var ju något av en sensation. Edelcrantz förstod också konsten att smida, medan järnet var varmt. Reklamens betydelse var honom ingalunda främ­ mande. Han anmodade arkitekten Fredrik Blom att göra en avrit­ ning av ångmaskinen. Meningen var, att vidare kretsar härigenom skulle kunna bilda sig en uppfattning om märkvärdigheten. Fredrik Blom stod då ännu i början av den lysand arkitektbana, som senare under Karl XIV Johan skulle nå sin kulmen. Det var då han i värdig klassicistisk stil bl.a. skapade sina kända kasernbyggnader på Ladu­ gårdslandet och Skeppsholmen, kyrkan på denna holme och posthuset vid Lilla Nygatan. I konstakademiens utställningskatalog 1807 upp­ tages under n:r 49 följande ritning av Blom: »Ångmaskin, af 20 häs­ tars kraft, samt där till hörande quarnverk, med 3 par stenar, som nu uppbygges af herr öfver-intendenten och riddaren Edelcrantz, vid Nya Kongsholmsbron i Stockholm afritad efter meddelta underrät­ telser.» Årets utställningsbesökare fick emellertid inte nöjet att skåda denna ritning, då den på grund av mellankommande hinder inte blev fullbordad förrän till följande års utställning. Att döma av att samma ritning även företeddes på konstakademien 1809 måtte den väckt ett betydande intresse. Vid sistnämnda års utställning fanns för övrigt även andra ritningar, vilka direkt anknöt till Eldkvarnen. Arkitekten Samuel Enander utställde nämligen där ett par lavyrer, den ena en profilritning av Eldkvarnen, den andra föreställande en i kvarnen an­ lagd »grynsållningsinrättning». Reklamen för Eldkvarnen arbetade även efter en annan linje. Edel­ crantz tog det tryckta ordet i sin tjänst. Hos direktören Johan A. Carlbohm i Stockholm trycktes 1807 en broschyr under titeln Allmän underrättelse om eld-quarnen vid Nya Kungsholms-bron i Stock­ holm, daterad den 15 juni 1807 och undertecknad Joh. Malmström, bokhållare vid Eldkvarnen. Det är en synnerligen utförlig beskrivning av kvarnen, främst avsedd till vägledning för dem, som där önskade mala sin spannmål. »Verket drifves», heter det där, »af kokande vattens ångor, genom en maskin, hvars kraft hvarje dag svarar emot 71 Eldkvarn Eldkvarn hvad ioo verkelige hästars eller 800 menniskjors styrka på samma tid kunde högst uträtta.» Kvarnens fördelaktiga läge, nästan på tröskeln mellan tvenne viktiga vattenleder, framhäves eftertryckligt: såväl bebyggarna vid »havskusten» som de, vilka ägde tillgång till Mäla­ ren, kunde därigenom bekvämt betjänas med mäld. Så ges råd och anvisningar för dem, vilka med sin spannmål anländer till kvarnen. Båtarna kan, heter det, lägga till invid kvarnmuren, varvid säckarna utan besvär upphissas medelst en maskin. De, vilka färdas land­ vägen, skall avlämna sina lass vissa bestämda tider och alltid följa vänstra sidan av bron, »der ingen trängsel, genom fleras körning i bredd, får förorsakas». Utförligt beskrives den procedur, som tillämpas vid leverans av spannmål. Vid avlämnandet av sin spannmål erhåller ägaren en kvarnsedel. På denna angives tid för sädesmalning och för avhämt­ ning av mjölet jämte spannmålens och mjölets vikt samt avgång per tunna, allt med avsikt att förhindra underslev och onödig tidsutdräkt. överstiger kvantiteten ej 50 tunnor, behöver ingen efter föregående anmälan om spannmålsmängdens storlek vänta på expedition utöver 24 timmar. Varken vattenbrist eller lugnt väder kan ju här verka hämmande. Genom att vikten åsättes kvarnsedeln, förekommes även underslev vid transporterna, om nämligen ägaren varit förutseende nog att vid avsändandet uppväga de för målning avsedda partierna. Vid beräknandet av avgifterna tages vikten som måttstock. Det mot­ tagna mjölet kvitteras av spannmålsägaren i en särskild journal; ock­ så står det honom fritt att till vidare rättelse göra anteckningar om oordningar, över vilka han ansett sig ha skäl att klaga. De för mälden fastställda avgifterna, vilka kan sammanfattas i den gamla benämningen kvarntull, specificeras noga. I stort sett utgår de i enlighet med 1671 års kvarnordning. Att avgifterna icke kan hållas lägre än »vid de flesta andra bättre mjölkkvarnar i städer» motiveras med Eldkvarnens dyrbara drift i anseende till betjäning och bränsle. När verket är i ständig gång, åtgår för ved eller stenkol 15 å 25 riks­ daler dagligen. Vidare saluföres vid kvarnen vete- och rågmjöl av alla sorter i parti jämte pärlgryn, havregryn m.m. Prover och pris­ kurant tillhandahålles av bokhållaren direkt eller per post. Även lämnas en kort redogörelse för kvarnens maskinella utrust­ ning. Ångmaskinen har ju redan nämnts. Därtill omtalas en rens- ningsmaskin för åstadkommande av ett renare mjöl — »ett i sådant 72 ändamål upptänkt nytt instrument» — med vars tillhjälp »fugtig eller rå säd, emot en lindrig afgift, och på mindre tid än ett dygn, torkas efter behof, eller förvandlas till ritorr». I särskilda sikt för­ delas mjölet i fem sorter. Kvarnstenarna omnämnes med omisskännlig stolthet. De är, heter det, av franskt ursprung och de förnämsta i sitt slag i Europa, och de har kostat 700 riksd. riksg. paret. Så äger de egenskapen »att mycket mindre än de vanliga hetta mjölet eller blanda det med sand». I mot­ sats till vad är fallet i de av naturens skiften beroende väder- och vat­ tenkvarnarna utmärker sig dessa stenar för en jämn gång, »likt i ett ur», varigenom frambringas mjöl av jämn kvalitet. Provmalningar har dessutom utvisat en ovanligt ringa avgång. Besökande är enligt broschyren välkomna att ta verket i skärskå­ dande men dock med vissa ganska snäva inskränkningar. En meka­ nisk inrättning kan ju, påpekas det, medföra fara till liv och lem för dem, som oförsiktigt nalkas densamma. Även är det störande för driften, om arbetarna besväras med täta besök utan annan anledning än nyfikenhet. Bokhållaren framhåller dock sin redobogenhet att stå till tjänst med upplysningar om maskinen för »de kända personer, som täckas dertill först begära någon viss tid». Den lilla skriften med dess genomgående lätt moraliserande tonfall slutar med en uppmaning till allmänheten att icke låta sig förledas av osäkra förutbestämda meningar utan vänta med sina omdömen, till dess tiden givit pålitliga erfarenheter. Maningen hade säkerligen formulerats på förekommen anledning; en gissning ligger nära till hands, att allmänhetens naturliga misstro mot alla nymodigheter i detta fall med förtjusning underblåstes av Edelcrantz’ konkurrenter: medlemmarna av det lovliga mjölnarskrået. År 1807 förspordes dess­ utom mera konkreta — och farligare — yttringar av missnöje, vilka uppfordrade Edelcrantz till försvar. De framträdde i samband med en av denne begärd utvidgning av kvarntomten. Redan i början av året hade det blivit uppenbart, att kvarntomten Utvidgning. var för liten. Edelcrantz anhöll därför hos byggnings- och ämbets- kollegium att emot tomtöresavgift på västra sidan av kvarnhuset få »ytterligare inhägna och planera en del av den därvarande sjöplats». Kollegiet tillstyrkte, varpå magistraten tog ärendet i övervägande. Det visade sig då, att Edelcrantz’ planer mötte vissa invändningar. Rådman Sandberg, som tydligen gärna brukade företräda avvikande meningar, ville för bifall uppställa förbehållet, att ägaren vid risk att mista platsen skulle förbjudas att där uppföra en byggnad. Han be- 73 Eldkvarn Eldkvarn kymrade sig för bropassagen: det kunde hända, att man inom kort invid denna skulle få se en räcka höga byggnader, som skulle för­ vandla bron till en trång gata. Redan fann man där ett stenhus i tre våningar, »helt visst ingen särdeles prydnad för staden». Däremot vållade byggnaden olägenheter såsom hindrande samfärdseln över bron, och när kvarnen kom i gång — kvarnhjulen hade då ännu ej satts i rörelse — skulle genom den därav följande trafiken ytterligare svårigheter uppstå. Därigenom skulle också, menade Sandberg, staden förorsakas ökade underhållskostnader för bron. Rådmannen Lalér instämde. Innan beslut i saken fattades, befanns det emellertid rådligt att höra Edelcrantz’ mening. Edelcrantz sökte hävda sin rätt att bebygga platsen — han sade sig verkligen vara sinnad att göra detta — i en ganska amper inlaga, vars tonfall ingalunda svarar mot aktstyckets överrubrik »ödmjukt me­ morial». Skrivelsen upplästes i magistraten den 17 april. Utom till »inrättande av en ny i fäderneslandet förut okänd manufaktur» vore det hans avsikt, hette det där, att begagna platsen till upplag av sten­ kol, ved, kvarnstenar och andra förnödenheter. »Byggnader, som in­ nehålla nyttiga och nödvändiga inrättningar för allmänheten, som be­ fordra slöjder, handel och industri, lära ej kunna på något ställe, minst i en folkrik huvudstad, anses som vanprydnader, även då de ej medgiva någon arkitektonisk prakt eller grannlåt i execution.» Efter denna något syrliga reflexion övergick Edelcrantz till de befarade olägenheterna för trafiken på bron. Hans byggnader inkräktade icke på dennas bredd, menade han; för övrigt uppstod det ju alltid mera rörelse såväl i Stockholm som på andra håll, så snart ett nytt hus blivit uppfört. Men sådant brukade ju icke lända till hinder för bygg­ nadsverksamheten, inflikade han spydigt. Det nya tomtförvärvet skulle dessutom motverka trafiksvårigheterna på bron såsom görande det möjligt att befria området mellan kvarnen och sjön från upplag. I stället för att förorsaka trängsel på bron, kunde då kärror och sädes- lass köras ner på nämnda plats. Edelcrantz’ synpunkter bidrog till att stämma stadens styresmän gynnsamma gentemot hans ansökan. Den nya marken uppmättes och avritades, och den 4 juni utfärdades upplåtelsebrev på tomten. Även i fortsättningen skulle Edelcrantz få anledning att utkämpa duster med herrarna i rådhuset, som ingalunda alltid fann hans pla­ ner i samklang med det allmänna bästa. Magistraten stod ju städse i 74 skottlinjen för argusblickarna från de sedan gammalt privilegierade närmgskorporationerna, vilka ängsligt vakade över sina rättigheter. Man levde i en tid, då visserligen de under sekler uppbyggda skran- kor, vilka omgärdade all näringsutövning, redan betänkligt börjat lossna i sina fogar. De var dock ännu långt ifrån fallfärdiga; vid be­ farad konkurrens utifrån — d.v.s. från icke borgerligt håll — sökte handelns och hantverkets män ivrigt stöd hos lagens väktare för att skaffa respekt för länge sedan utfärdade privilegier och kungaresolu- tioner. Åtskilliga prov härpå har ju redan företetts. Fortfarande hade näringstvångets och konkurrensskräckens krafter starkt infly­ tande i Stockholms rådhus. Å andra sidan var magistraten icke helt okänslig för de liberala näringsidéer, vilka framför allt fått fäste i kommerskollegium. Det är i och för sig anmärkningsvärt, att en mångbetrodd ämbets­ man som Edelcrantz vid sidan av sina officiella plikter och med mångahanda järn i elden varit i stånd att planera och fullfölja ett så kostsamt företag som Eldkvarnen. Men så hade också denna anlägg­ ning frestat hårt på hans penningpung och åsamkat honom allvarliga ekonomiska bekymmer. Enligt egen uppgift i början av 1807 hade kvarnen, som han säger sig ha fullbordat till största delen utan under­ stöd av staten, förtagit både hans kredit och enskilda tillgångar och försänkt honom i skulder, som han blott småningom såg det möjligt att avbörda sig. Han skriver detta i en ansökan till konungen, inläm­ nad den 2 februari nyssnämnda år. Edelcrantz’ avsikt med denna var dels att utverka privilegium exclusivum på linspånad med maskin­ kraft, dels att vinna ekonomiskt understöd. Det var Edelcrantz’ över­ tygelse, att en sådan dittills utanför England okänd manufaktur — den därtill avsedda maskinkraften grundade sig på hans egna uppfin­ ningar — skulle fylla ett verkligt behov i fäderneslandet. All införsel av lärft och buldan, som åtgick till tält, beklädnad och segelduk för Kungl. Maj:ts flotta och armé samt andra ändamål utgjorde ju en svår tyngd på »rikets handelsvåg», som han en smula poetiskt ut­ trycker sig. Men ett privilegium av antydd art skulle, menade Edel­ crantz, bli verkningslöst utan erforderligt förlag. Han utbad sig där­ för ett lån av allmänna medel på 6 000 Rdr »emot så lindrig ränta författningarna medgiva och att på 10 års tid eller 1/10 årligen av­ betalas». Som vanligt mötte Edelcrantz välvillig förståelse hos kommers­ kollegium. Den av honom uppfunna spinnerimaskinen ansågs vara av särdeles nytta för ett land som Sverige, vilket i nästan alla industrier Besvär. Eldkvarn 75 Eldkvarn hade att kämpa med brist på arbetskraft. Kollegiet tillstyrkte därför med vissa modifikationer hans ansökan. I nådigt brev den 2 maj till­ mötesgick också Kungl. Maj:t Edelcrantz’ önskemål på av kommers­ kollegium utformade villkor. Hans för en tid av 15 år gällande privi­ legium skulle sålunda förfalla, därest verket icke vore i gång inom 4 år. De 6 000 Rdr B:co, vilka som lån beviljades honom med 3 pro­ cents ränta, skulle han vidare uppbära blott under iakttagande av vissa förpliktelser; hade icke spinneriverket färdigställts inom 4 år, skulle hela summan återgå. Halva lånebeloppet erhöll Edelcrantz i december. Den fastställda tidsfristen skulle emellertid visa sig för kort, vilket 1811 ledde till svårigheter. Innan dithörande frågor be­ röras, skall dock först uppmärksammas Edelcrantz’ ansträngningar att genom andra inkomstkällor fylla hålen i sin tydligen ganska sön­ dertrasade ekonomi. Att hans finanser icke var så alldeles välbeställ­ da framgår t.ex. därav, att Edelcrantz i oktober 1810 mot viss säker­ het upplånade 5 000 Rdr B:co av kryddkramhandelssocieteten. Sum­ man återbetalades emellertid 1815. Kvarnens avkastning gav också anledning till bekymmersam eftertanke. Förtjänsten på spannmåls- förmalningen stod tydligen icke i någon rimlig proportion till utgif­ terna. Här måste andra medel tillgripas, om debet och kredit skulle gå ihop. Edelcrantz beslöt därför att vidga ramen för sina försälj­ ningar. Rättighet till utminutering av mjöl och gryn blev målet för hans närmaste strävanden. Vägen dit var dock icke så lätt att vandra i dessa skråsamhällets ännu gyllene tider. Ensamrätt på minuthandel med mjöl och gryn tillkom som förut nämnts sedan gammalt spannmålsminut- och viktualiehandelssociete- ten. Hökarna kunde därvidlag stödja sig på åtskilliga kungliga reso­ lutioner. Edelcrantz såg sig därför nödsakad att ingå med en särskild ansökan om sådan handel till konungen. Den nådde sin höga bestäm­ melseort den 8 januari 1808. Edelcrantz framhöll där, huru kost­ naderna för kvarnen, vars ändamål »i avseende till allmänhetens nytta» enligt honom redan uppfyllts, överstigit hans tillgångar. Enda sättet att råda bot på svårigheterna vore frihet att ej blott i parti — mjölhandel i parti var nämligen i viss utsträckning tillåten även för andra än hökarna — utan även i minut få försälja egen tillverkning av spannmål. Han motiverade sin anhållan med icke mindre än åtta olika skäl. Edelcrantz betonade bl.a., att intet »publikt understöd» kommit hans inrättning till godo, ehuru denna var av en i Sverige 76 dittills okänd modell. Ångmaskinen slukade en högst betydande kvantitet bränsle och vållade därmed utgifter, okända för kvarnar, vilka hämtade sin kraft ur väder och vatten. Alldeles särskilda kost­ nader hade dessutom drabbat honom i hans egenskap av uppfinnare av vissa i kvarnen anbragta mekaniska drivmedel. Edelcrantz var där­ för angelägen att framhäva, att hans tillverkningar naturnödvändigt måste bli dyrare än andras. Trots sin extra goda kvalitet skulle till följd därav hans varor finna en trögare avsättning än övrigas, om deras pris belastades genom den vinst mellanhänderna förbehöll sig. Och genom direkt utförsäljning från kvarnen skulle allmänheten — alltid fylld av fördomar mot »nya inrättningar», varav ju Edelcrantz gjort vissa bittra erfarenheter — själv kunna övertyga sig om de goda egenskaperna hos Eldkvarnens produkter. Detta vore knappast möj­ ligt, om hans tillverkningar hos mellanhänder sammanblandades med andras. Slutligen vädjade kvarnägaren till Kungl. Maj:ts omvittnade intresse för en god handelsbalans, detta med tanke på att hans kvarn framställde pärlgryn och andra tidigare till Sverige blott importerade grynsorter. Spannmålsminut- och viktualiehandelssocieteten, vilken som sig borde bereddes tillfälle att yttra sig i ärendet, ställde sig helt naturligt avvisande gentemot konkurrenten Edelcrantz’ ansökan. Hökarna slog vakt om sina rättigheter. De påminde om att all utminuteringsrättig- het vore vatten- och väderkvarnarna förbjuden. Om Eldkvarnen icke bure sig, vore detta ett bevis, att den ej kunde upptaga tävlan med omnämnda kvarnar. Societeten framhöll, att den levererat betydande mängder spannmål till kronan och givit väderkvarnarna full syssel­ sättning. Som hökarna under tidernas lopp gått vissa rättigheter för­ lustiga, fasthöll de desto ivrigare vid privilegiet att utminutera mjöl och gryn såsom den »huvudsakliga grunden för deras nödtorftiga bärgning». Skulle Eldkvarnen ur allmännyttig synpunkt förklaras oumbärlig, vore skäl att giva den understöd på allmän bekostnad. Därför borde dock icke societeten få vidkännas enskilda förluster. Saken gjordes därefter till föremål för överläggningar i rådhuset. I magistratens handelskollegium var den uppe den 29 mars. Dettas ledamöter — utom en — tog helt parti för hökarna med hänsyn till deras i lag och förordning förankrade intressen. Handelskollegiets memorial i ärendet till magistraten kom således att gå i för Edelcrantz oförmånlig riktning. Fronten hade dock som nämnts icke varit all­ deles obruten. Rådmannen Hallquist gav uttryck åt en egen mening. I fråga om mjölförsäljning gick han visserligen på de övrigas linje 77 Eldkvarn Eldkvarn Bränsle. men yrkade bifall till Edelcrantz’ anhållan om avyttring av gryn. Sådana kunde icke, påpekade Hallquist, tillverkas på vanliga kvar­ nar; de hade tidigare måst importeras till Sverige, varför Eldkvarnens gryntillverkning kunde »skattas såsom en national vinst». I magistraten lyckades Edelcrantz ej heller vinna mera än en enda anhängare. Rådmannen Blom ställde sig utan reservation på hans sida. Visserligen, menade denne, vilade handelskollegiets åsikt på rättvis grund, men ändå borde man helt göra undantag för eldkvarnen. Han vidrörde Edelcrantz5 stora ekonomiska offringar för denna, för visso »överstigande en ämbetsmans tillgångar». Han talade också högst erkännsamma ord om allmänhetens nytta av Eldkvarnen, denna in­ rättning, som försåg staden med mjöl och gryn oberoende av vatten­ brist och blåst. Edelcrantz, vars »verkelige patriotisme» lagts i dagen genom skapandet av detta verk, ansåg han förtjänt av all den upp­ muntran han kunde få. Men trots Bloms av värme uppburna anföran­ de prövade magistraten i övrigt skäligt att avstyrka Edelcrantz5 an­ sökan. Efter vanligheten skulle Edelcrantz möta större förståelse hos de högre instanserna med deras från en skråmässig uppfattning skäligen frigjorda syn på näringslivets krav. överståthållaren fann visserligen i likhet med magistraten att spannmålsminut- och viktualiehandels- societetens ståndpunkt förestavades av rättsligt bärande motiv. Men då Eldkvarnen ej kunde jämföras med vanliga, av naturkraft drivna kvarnar och därtill dragit ansenliga kostnader, förordades Edel­ crantz5 ansökan. Den understöddes även av kommerskollegium, som dock ansåg, att Edelcrantz5 frihet att till allmänheten utminutera sina tillverkningar skulle inskränkas till tvenne salubodar. Så blev också Kungl. Maj:ts beslut i brev av den 9 juni. Av detta framgår, att man i den högsta instansen ej velat äventyra en för det allmänna så oerhört nyttig inrättnings bestånd genom att dess tillverkningar betungades genom prisfördyrande mellanhänder. Magistratsbyråkrati och skråväsen hade som vi sett gjort Edel­ crantz5 bana som kvarnägare ganska törnbeströdd. I gengäld hade den högre ämbetsmannavärldens hållning bildat en för honom gläd­ jande motvikt till de krafter, som sökte rida spärr mot hans okonven­ tionella påfund. En snarlik rollfördelning ehuru endast med magistra­ ten som utpräglad motspelare skulle under samma år 1808 möta Edelcrantz i en annan fråga av vital betydelse för hans ekonomi. Det 78 gällde i detta fall det material, ur vilket Eldkvarnen hämtade sin energi, nämligen bränslet. Sin ångmaskin drev Edelcrantz med ved. Han ansåg detta mest lönande och han räknade med en årlig förbruk­ ning av 800 famnar bryggved för att produktionen skulle nå en till­ fredsställande nivå. Till en början väckte väl heller icke de vedforor, som dundrade fram på Nya Kungsholmsbron, några farhågor hos magistraten annat än som trafikhinder och ägnade att slita på brobe­ läggningen, och de växande vedtravarna på tomten, fartygen, som angjorde kajen med sin bränslelast, rönte väl icke heller någon sär­ skild uppmärksamhet. Men 1808, detta svarta år i Sveriges hävder, blev det annorlunda. Den 21 februari ryckte kejsar Alexanders armé­ er in i Finland. I mars besattes Åbo — vilka känslor av bitterhet måste icke detta ha utlöst hos den gamle åbostudenten Edelcrantz — och redan i april stod ryssarna på Åland. Dessa händelser äger direkt sam­ band med ett hos myndigheterna plötsligt uppvaknande intresse för huvudstadens vedkonsumtion i allmänhet och Eldkvarnens i syn­ nerhet. Finland och den åländska ögruppen var ju sedan gammalt Stock­ holms förnämsta vedleverantörer. Varje år, från islossningen och till dess vintern åter lade skärgårdsvattnen i bojor, sökte sig en mängd vedlastade farkoster från finska kuster in i Stockholms hamn, och så hade de gjort i århundraden. Men den ryska ockupationen åstadkom svåra rubbningar i denna trafik, och finnskutorna blev allt sällsyntare gäster på Stockholms ström. Följden blev bristande vedtillgång, och detta födde i sin tur nödvändigheten att hushålla med den dyrbara varan. Regeringen fann, att situationen krävde särskilda åtgärder. Anstalter vidtogs för att underlätta vedimporten. I samband därmed förständigades överståthållarämbetet genom nådigt brev den 28 maj att utreda, om icke vissa vedödande verk i stället skulle kunna betjäna sig av stenkol. På grundval av därvid vunna erfarenheter skulle äm­ betet föreslå en lämplig författning i ämnet. I motsats till 1900-talets svåra bränslekriser kännetecknades nämligen läget 1808 ingalunda av någon kolbrist. Tillfartslederna västerut låg ju öppna, och i övrigt var kolkonsumenterna i denna tids industriellt outvecklade Sverige lätt räknade. Stadens myndigheter gick snabbt till verket i enlighet med det kungliga brevets riktlinjer. För att bilda sig ett begrepp om förbruk­ ningen på bränslemarknaden lät man på rådhuset uppkalla en rad representanter för tillverkningar, vilkas behov av bränsle var särskilt utpräglat. Den 7 juni hördes inför byggnings- och ämbetskollegium 79 Eldkvarn Eldkvarn Konflikt. 80 åldermännen för kopparslagarna, kakelugnsmakarna, mässings- och plåtslagarna, tenn- och klockgjutarna, bagarna, klen- och pistolsme­ derna och andra »ämbeten». Det visade sig därvid, att endast plåt- slagarna, klen- och pistolsmederna och hovslagarna brukade mata sina ugnar med stenkol. De övriga förklarade sig absolut beroende av ved. Någon påpekade skillnaden i fråga om ugnarnas konstruktion i det koleldande England och i Sverige — här i landet var de special­ byggda för ved — och på ett annat håll framhölls de svenska arbe­ tarnas ovana vid konsten att elda med kol. Under några följande junidagar var det därpå industrimännens och ett par societeters tur att inför magistratens handelskollegium föra sina synpunkter till torgs. Sockerbruksidkarna förklarade enstäm­ migt, att de för sin sockerkokning enbart nyttjade stenkol. Ved före­ kom blott för påtändning av kolen. Samma eldningsmetod tillämpa­ des av kronobrännerierna och av Samuel Owens arbetsgivare, chefen för Bergsunds gjuteri G. D. Wilcke. Men i övrigt var anhängarna av koleldning mera tunnsådda. Båda bränslesorterna användes i större mängder av tre tillverkare, bl.a. överdirektören för Rörstrands pors­ linsbruk Bengt Reinhold Geijer. Mer eller mindre kategoriskt till för­ mån för veden uttalade sig de återstående, åtta till antalet, såsom ägaren av Kungsholms glasbruk. Till dessa sällade sig även Edel­ crantz. Hans eldkvarn betraktades tydligen som en vedslukare av betydande mått, ty man uppbjöd speciellt stora ansträngningar att bringa Edelcrantz på andra tankar. Men han blev icke lätt att komma till rätta med, hans ståndpunkter tycks i allmänhet präglade av en hårdnackad envishet. Vad kvarnens bokhållare Johan Malmström, tidigare omtalad som författare till kvarnbroschyren, till en början hade att andraga, tycks visserligen peka på en något annan inställ­ ning hos Edelcrantz än den nyss antydda. Bokhållaren förklarade, att av 600 föregående år uppköpta famnar ved 300 famnar ännu var i behåll. Dock, menade han, vore verket så beskaffat, att det kunde eldas med stenkol. Edelcrantz skulle därtill ha förbjudit ytterligare uppköp av ved i anseende till varans dyrhet innevarande tid. På Malmströms yttrande skulle magistraten med förtjusning ta fasta. Men i själva verket stod det inte i någon samklang med de åsik­ ter, som omfattades av bokhållarens chef. I ett dagen därpå genom Malmström till handelskollegium ingivet, av Edelcrantz författat memorial ljuder nämligen helt andra tonarter. »Eldkvarnens gång och möjeliga bestånd», heter det, »är helt och hållet grundat på ved». Man hade från början, menade han, icke kunnat kalkylera med sten­ kol med hänsyn till de väldiga avstånd transporterna av denna bräns­ lepost från främmande land måste tillryggalägga. Antydande vissa vid eldning med stenkol prisfördyrande faktorer betecknade han den årliga ökningen i kostnad till 200 Rdr B:o, om veden utbyttes mot kol. I ty fall måste dessutom ugnen byggas om. Årsförbrukningen av ved uppgick till 800 famnar eller blott omkring en åttondedel av dit­ tills för brännerierna i Stockholm åtgångna kvantiteter, »då likväl en inrättning, som lättar tillgången av mjöl och bröd för allmänheten, synes böra hava företrädet för dem, som tillverka brännvin». Edel­ crantz anhöll slutligen att få tillhandla sig vedpartier i förut antydd mängd, för så vitt vedpriset tillät kvarnens fortsatta bestånd. Magistraten lät sig icke alldeles övertygas av Edelcrantz’ argumen­ tering. Handels- samt byggnings- och ämbetskollegierna hade visser­ ligen genom sina underhandlingar med industrimän och hantverkare drivits till slutsatsen, att det icke vore lämpligt att föreslå en ändring i gängse eldningsmetoder. De ansåg i stället bäst att vädja till de med­ borgerliga dygderna för att uppnå sparsamhet med ved. Det uppoff­ rande patriotiska sinnelaget skulle nog leda till en önskvärd begräns­ ning i vedkonsumtionen. »Av dessa känslor intagen, skulle ock, som collegierna hoppas, varje enskild person av förmögenhet inskränka sina behov av denna nödvändighetsvara och ej elda flera rum, än han för sig och de sina oumgängligen behöver.» I en skrivelse till över­ ståthållaren bekände sig magistraten i princip till kollegiernas upp­ fattning, dock med bestämt undantag för Eldkvarnen. Att Edelcrantz så otvetydigt framhållit sitt beroende av vedtillförsel ansågs icke böra tillerkännas avgörande betydelse. I stället ville magistraten ehuru utan full säkerhet erinra sig, att Edelcrantz redan i sin första ansökan om en ångkvarn tillkännagivit en avsikt att för denna använda sten­ kol. Vidare hänvisade magistraten till Malmströms förutnämnda ytt­ rande, vilket gick ut på att ved skulle kunna undvaras; ett vittnesmål av en så i verket insatt person måste ju tillmätas trovärdighet. Dessutom framfördes en synpunkt, som ter sig ganska främmande ut ifrån erfarenheterna under 1900-talets kristider. Stenkol, påpeka­ des det, var en inhemsk artikel, som kunde införskaffas oberoende av läget inom handelskonjunkturer och sjöfart, ja, att konsumera sten­ kol vore en »national vinst». Man hade därvid Höganäs, där sten­ kolsbrytningen sedan 1700-talets slut skjutit kraftig fart, i tankarna; en inskränkning i vedförbrukningen skulle med andra ord innebära 81 Eldkvarn Eldkvarn 82 en uppmuntran för den skånska kolgruvan. På alla dessa grunder sade sig magistraten övertygad om att Eldkvarnen skulle kunna drivas med stenkol i analogi med förhållandena i England. Beträffande Kungsholms glasbruk anbefalldes slutligen en förnyad undersökning. Edelcrantz blev inte svaret skyldig. Han gick till kungs med en vid­ lyftig, temperamentsfullt författad inlaga. Han var en mästare i att utarbeta dylika försvarsskrifter. Med nykter saklighet förenar de en starkt känslobetonad, medryckande stil — det är teknikern och skal­ den i samma person som talar — och de synes alltid skrivna con amore. Verkningsfullt ställde Edelcrantz mot varandra den kungliga nåd, som dittills låtit hans planer gå i fullbordan, och en motvillig magistrats upprepade försök att tillintetgöra dem. Egendomligt nog lät han påskina, att magistraten även skulle gått honom emot, då han 1805 ansökte om Eldkvarnens anläggning. Så förhöll det sig lika litet, som att Edelcrantz vid samma tillfälle skulle lovat att elda sin kvarn med stenkol, som nyss nämnts ett påstående av magistraten, vilket Edelcrantz nu förklarade osant. Det förtörnade honom även, att han ensam skulle förständigas att bruka stenkol; inte ens hade Eldkvarnen förunnats nåden av en förnyad undersökning, såsom föreslagits be­ träffande glasbruket. Finge man i rådhuset igenom sin vilja, så skulle, menade Edelcrantz, han ensam åläggas en ökning i utgifter motsva­ rande en årlig beskattning av mer än 1 600 Rdr B:co. Verkan därav bleve enligt hans uträkning blott, att vedtillgången i Stockholm för­ bättrades med en hundradedel. Magistratens avsikter vägrade Edelcrantz dock att härleda ur nå­ gon ovilja mot kvarninrättningen, ehuru de, om de förverkligades, enligt hans mening skulle leda till Eldkvarnens totala ruin. »En så respectable och upplyst corps kan ej beskyllas för väld eller fördo­ mar.» Han vågade förutsätta såsom magistraten bekant, att mjölpri­ sets jämnhet trots kriget och dyrtiden kunde tillskrivas hans Eldkvarn. Ej heller ville han rygga tillbaka för påståendet, att en stegring i mjöl­ priset omedelbart skulle följa, om kvarnrörelsen bringades att upp­ höra. Men vilken var då orsaken till att man gjorde skillnad i rättig­ heterna mellan honom och »de övriga 237 vedförödande verk i hu­ vudstaden»? Knappast förelåg några olikheter mellan honom och de andra i fråga om förutsättningarna att elda antingen med ved eller med stenkol. Edelcrantz’ argumentering gick ut på att visa, att alla härvidlag satt i samma båt — att elda med stenkol vore ju ej otänk­ bart för någon, som ville nedlägga större summor på bränsleförbruk- ningen — därför obegripligt, att magistraten placerade just honom i särklass. Nej, detta, menade han, måste berott på att han saknade hemortsrätt i Stockholms borgerskap och var den kanske ende frälse­ man, som drev en borgerlig rörelse, låt vara en högst allmännyttig sådan. Under Kungl. Maj:ts nådiga prövning hemställde därför Edel­ crantz, om denna särställning för honom borde leda till mistning av rättigheter, omgivna av äganderättens helgd. Edelcrantz erkände visserligen, att sådana situationer kunde upp­ stå, då rättigheterna måste inskränkas. Men vad han krävde var rätt­ visa. Bördorna bars lätt, om de delades lika av alla. Orättvisa ingrepp i äganderätten kunde »ej annat än farligt såra allmänna förtroendet och säkerheten, de måste tillika bliva dråpslag för industrin i det land, där de möjeligen kunde äga framgång». Med siffror sökte han bevisa, hur en övergång till eldning med enbart stenkol skulle störta honom i ruin utan att likväl Eldkvarnens upphörande skulle under­ lätta möjligheten att erhålla ved. I en medföljande bilaga utvecklade han detta tema ytterligare, samtidigt som han där tecknade prisför­ hållandena på vedmarknaden mot en vidare nationalekonomisk bak­ grund. I det stigande vedpriset såg han i och för sig icke något fel. Allting steg ju under kristiden. Enligt hans åsikt bottnade bränsle­ krisen i stället i att vedpriserna icke stod i rimlig relation till kostna­ derna för skogshygge och vedtransporter. En förnuftig prispolitik, som ökade avkastningen av vedproduktionen, skulle leda till det bästa resultatet. Skogsägarna föredrog i annat fall att låta sina skogar för­ multna i vindfällen eller att förvandla dem till aska för att åtminstone få »ett magert bete för kreaturen». Edelcrantz’ avslutade sin underdåniga skrivelse med en förhopp­ ning om Kungl. Maj:ts »rättvisa beskydd» mot de anslag, som hotade hans näring. Elan lyckades även vinna visst gehör på högre ort. över­ ståthållarämbetet beaktade hans farhågor för de dryga summor eld­ ning med stenkol skulle medföra i den skrivelse i ärendet, som ämbetet den 12 juli avlät till Kungl. Maj:t. Man skulle knappast, menade äm­ betet, kunna hoppas på en lönande drift med stenkol, innan det blev möjligt att utnyttja den större stenkolsflötsen i Skåne. Men enligt in­ lämnade upplysningar hade denna ännu ej hunnit blottas till följd av mängder av framströmmande vatten. Antalet av dittills där anlagda ångmaskiner — det var ju i Eföganäs de nya engelska ångmaskinerna för första gången i större utsträckning användes i Sverige — var ännu ej tillräckligt stort för gruvans vattentömning. I övrigt gav ämbetet 83 Eldkvarn Eldkvarn Bränsleåtgång. åtskilliga uppslag, delvis ganska fantasifulla, i syfte att inskränka statens egen och den privata vedförbrukningen. Som nämnts hade Edelcrantz med beklagande noterat, att man för honom icke ställt i utsikt en förnyad undersökning rörande bränslet såsom varit fallet med Kungsholms glasbruk. En sådan hade ej heller bringats på tal i överståthållarämbetets skrivelse. Innan Kungl. Maj:t fattade sin ståndpunkt, prövades likväl Eldkvarnens jämte glasbru­ kets bränslebehov på ort och ställe — vem det nu var, som givit Edel­ crantz denna uppmuntran. Förrättningen ägde rum den 22 augusti. Kvarnägaren var vid tillfället själv närvarande samt dessutom stads­ arkitekten Gjörwell, bergmästaren Broberg och stadsingeniören von der Burg. Klockan 12 på middagen började man att fyra på i pannan, och kl. 1.14 hade ångorna nått den volym, att kvarnverket satte sig i rörelse. Då hade nära 2 tunnor stenkol förbrukats. Kl. 11 på kvällen kunde konstateras, att närmare 10 tunnor stenkol gått åt. Genom ti­ digare beräkningar hade det visat sig, att en famn tallved mestadels räckt till för 5 å 5V2 timmars eldning. Man lade märke till att denna proportion var en helt annan i jämförelse med »eldverk», där båda bränslesorterna ömsevis förekom; i de sistnämnda åtgick långt mindre kvantiteter stenkol i relation till veden. Detta ansågs bero på att Eld­ kvarnens ugn ej från början konstruerats för stenkol. Vid försöken användes engelska kol. Man lutade dock åt åsikten, att eldningsresul- tatet knappast blivit ett annat, om Höganäskol i stället nyttjats. En av de närvarande gällde som sakkunnig i kolfrågan. Elan visste för­ mäla, att förhållandet mellan engelska och skånska kol vid fyrbåkar- na stundom kunde betecknas som 7 till 6. På vissa kemiska grunder framhöll därtill de sakkunniga i sin berättelse över de anställda pro­ ven, att där en ångpanna eldad med stenkol stod rycken i högst 10 år, den gott och väl kunde brukas i 15 år och ännu längre tid, om ved kom till användning. Sedan de sakkunniga utfört sina rön vid Eldkvarnen, förflyttade de sig till Kungsholms glasbruk för att där i närvaro av ägaren Moses Jacobsson göra motsvarande iakttagelser. Regeringen dryftade Stockholms bränslefråga den 7 september. Man konstaterade, att den bristande vedtillförseln berodde på kriget i Finland. Däremot skulle Åland ännu vara leveranskraftigt, och vissa åtgärder anbefalldes för att öka importen därifrån. I motsats till över­ ståthållarens mening ansågs dock icke några inskränkande föreskrif­ ter i bränslefrågan påkallade. Man fruktade som en verkan därav 84 och förmodligen med rätta vad som med nutida terminologi brukar betecknas som hamstring, vilken i sin tur skulle leda till prisstegring. Den enskildes omtanke om egen fördel och redan bestående polis­ författningar betraktades åtminstone för det närvarande ögonblicket som tillräckligt verksamma garantier mot slösaktig vedförbrukning. En vecka senare kom Edelcrantz’ ärende före. Som resultat av överläggningarna undertecknade konungen ett nådigt brev i denna fråga den 30 september. Det utfärdades från jakten Amadis, som då låg för ankar vid Grönvikssund. Av ordalagen att döma har Edel­ crantz tydligen funnit det klokast att gå myndigheternas önskemål åtminstone några steg till mötes. I det kungliga brevet hette det näm­ ligen, att konungen funnit för gott att låta bero vid Edelcrantz’ »be­ givande att för berörde inrättning, vars årliga vedbehov vanligen är 800 famnar, för i år, då han i anseende till dess ägande besparde lager av ved, icke skall behöva upphandla mer än 450 famnar, likväl i stället för 150 famnar ved nyttja stenkol och således för detta år icke uppköpa mer än 300 famnar bryggved». Frågan hade således lösts i kompromissens tecken. Under de i vår historia så skickelsedigra åren 1808—1810, märkta av krigslarmet i Finland, nederlagsfreden, Gustav IV Adolfs för­ svinnande från arenan, den stora författningsreformen och Berna­ dottes val till tronföljare, fylldes Edelcrantz’ liv av en rastlös verk­ samhet. Han deltog i ridderskapets och adelns förhandlingar vid de riksdagar, där de stora avgörandena föll. I dessa har han dock icke spelat någon mera framskjuten roll. Kanske just hans försiktiga åter­ hållsamhet i politiska ting — säkerligen saknade han också djupare intresse för dylikt — varit en viktig nyckel till hans oavbrutet fram­ gångsrika, av de tvära omkastningarna i riksledningen fullständigt oberörda karriär. Desto intensivare spände han sina krafter på den andliga och materiella odlingens marker. Hedersbevisningar och för­ troendeuppdrag formligen regnade över honom. Utöver tidigare och förut omnämnda utmärkelser, vartill bl.a. kan tilläggas ledamotskap i Kungl. Krigsvetenskapsakademien, inhöstade han 1808 en vacker skörd av nya lagrar. Han kallades till hedersledamot i Kungl. Vitter­ hets-, Historie- och Antikvitetsakademien, bereddes därjämte säte i regeringen som hovkansler och utnämndes till kommendör av Nord- stjärneorden. Samtidigt fortsatte Edelcrantz sitt värv som Thalias högste tjänare i landet. Men teatern hade blivit hans sorgebarn. Ekonomiska besvär- Ångtekniska försök. Eldkvarn 85 Eldkvarn ligheter och tråkigheter av alla slag hopade sig över den kungliga scenen, och Gustav IV Adolf gjorde sitt till för att förbittra tillvaron för teaterkonstens vänner. Besatt av ett sjukligt hat mot operan um­ gicks han ständigt med den bisarra planen att nedriva operahuset, skådeplatsen för mordet på hans fader. I en sådan atmosfär hade Edel­ crantz intet lätt arbete, men det är nog inte heller utan, att hans ung­ doms heta kärlek till sånggudinnorna betänkligt hunnit svalna. Ko­ nungens avsättning beredde väl åter operakonsten en rikare jordmån, men det finansiella eländet fortsatte, och Edelcrantz kom i en allt annat än behaglig ställning. På sommaren 1810 nedlade han chefs- skapet över teatrarna. Detta övertogs i stället av den nye överståt­ hållaren A. F. Skjöldebrand. Edelcrantz avskydde han. Inför honom tycks han ha känt en rent kväljande motvilja. För den gamla teater­ förvaltningen medförde chefsombytet räfst och rättarting, och en mångårig, föga uppbygglig process tog sin början. »Kallad av Gustav den III:s förförande uppmuntran ifrån en obemärkt men stilla krets till en bana, för vilken varken ödet eller böjelsen ämnat mig . . .», med dessa ord inleder Edelcrantz en vidlyftig redogörelse för sitt långvariga ledarskap för den svenska scenen, där den avgående teater­ chefen — om på bärande skäl eller ej må lämnas osagt — söker rentvå sig från alla beskyllningar. Edelcrantz’ inledningsord i den stora inlagan i teaterfrågan var säkerligen icke endast framsprungna ur ett tillfälligt känsloutbrott. De får nog fattas som en öppen bekännelse till den verksamhet i tek­ nikens och det praktiska livets tjänst, som alltmer satte sin stämpel på hans gärning. Där hade tydligen denna mångfrestande begåvning omsider funnit sitt rätta element. Under de här avhandlade åren återfinns också Edelcrantz’ namn ideligen i samband med maskiner och uppfinningar. Det skulle här föra för långt att nämna dem alla. Blott några skall bringas på tal. Den optiska telegrafen hade sedan gammalt varit hans skötebarn. Nya telegraflinjer drogs norr och söder om Stockholm åren 1808— 1810 av en särskild kår, vilken organiserades av Edelcrantz och ar­ betade efter hans direktiv. Det första krigsåret tillkom 43 stationer mellan Landsort och Gävle. Ångtekniken lämnade Edelcrantz heller ingen ro. Tidigare har här berättats, hur hans intresse för denna gren av tekniken avsatt vackra frukter redan under besöket i England. I Sverige gick Edelcrantz vi­ 86 dare på den inslagna vägen och med samma framgång. Många måste de timmar ha varit, som han tillbringat vid sitt arbetsbord i grubbel över kondensorer, luftpumpar och annan ångteknisk attiralj. Hans mödor gav uppmärksammade resultat. År 1809 framträdde han i Ve­ tenskapsakademiens handlingar med en »afhandling om nödige rät­ telser vid mätningen af ångornes spänstighet och determination af deras kraft, uti ångmaskiner, samt beskrifning på en förbättrad Ång- mätare». Samma år konstruerade han dessutom en ångmaskin, vilken dock först 1811 bringades till offentligheten. På Konstakademiens utställning detta år kunde man beskåda tvenne av arkitekten Samuel Enander ritade och laverade planscher med rubriken »Ny ångmaskin till besparing av kostnad, arbete och bränsle, uppfunnen af A. N. Edelcrantz, öfverintendent, år 1809». Ett visst samband mellan detta kraft- och bränslebesparande syftemål med uppfinningen och de obe­ hag Edelcrantz året innan haft att utstå för den stora vedåtgången i Eldkvarnen är kanske icke alldeles uteslutet. Senare sökte och erhöll uppfinnaren patent på sin ångmaskin.1 En uppfinning, som skänkte Edelcrantz stor ryktbarhet, var en av honom konstruerad torkmaskin för torkning av spannmål och malt m.m. Tydligen någon gång i slutet av 1809 uppsattes den i Eldkvar­ nen, för vars vidare öden maskinen blev av den mest utslagsgivande betydelse. Enligt Edelcrantz5 egna ord var uppfinningens ändamål »att kunna förbättra och med ökad säkerhet bevara ett, kanske det förnämsta, nödvändighets behov hos alla folkslag». Goda torkinrätt­ ningar fann han särskilt angelägna i Norden, där spannmålen ofta ej nådde mognad och sällan kunde bärgas torr. Maskinen beskrives av en författare (H. Juhlin-Dannfelt) såsom bestående »af en i lutande ställning anbragt plåtcylinder, genom hvilken spannmålen fick rinna fram, under det att den uppvärmdes genom en het luftström, som leddes utefter cylinderns utsida, eller genom hans inre». Dess kon­ struktion kan närmare studeras i den beskrivning Edelcrantz själv publicerade i Vetenskapsakademiens handlingar. För att skydda sin rätt till uppfinningen begärde Edelcrantz tioårigt privilegium exclu­ sivum för sin maskin. Hans ansökan nagelfors i olika instanser under loppet av år 1811. Vetenskapsakademien, som brukade yttra sig i dylika spörsmål, gav sin tillstyrkan. Dess ledamöter fann maskinen vittna om »en ganska lycklig uppfinningsgåva» och de hade sig icke bekant att någon vare sig inom eller utom landet dessförinnan kon- Torkmaskinen. 1 Se Dcedalus 1940. 87 Eldkvarn Eldkvarn struerat en torkmaskin, som till sin sammansättning företedde likheter med Edelcrantz’. Men på andra håll väcktes gensagor. Ingenstädes ville man visserligen hindra detta nya allmännyttiga uppsåt i och för sig. Frågan om maskinens bränsle visade sig dock — nu som förr — utgöra ett ganska eldfängt stoff i diskussionen. Liksom trenne år tidigare ansågs fortfarande läget på bränslemark­ naden ge anledning till bekymmersam eftertanke. Stockholms sedan gammalt stora vedleverantör Finland hade definitivt lösslitits från riket, och vedpriserna undgick icke inverkan därav. Situationen skulle ännu mera förvärras, trodde man i ansvariga kretsar i stadsförvalt­ ningen, om en ny bränslehungrande maskin ökade efterfrågan på ved. Det var naturligt, att man i ett sådant fall också lyssnade till produ­ center, vilka i högre grad för sin rörelse var beroende av ved. Bryg­ garnas och bagarnas ämbeten fick framföra sina tankar angående Edelcrantz’ sökta privilegium. Ämbetena fann visserligen hans »i flera fall visade patriotiska bemödanden förtjäna belöning». Men med hänsyn till faran av bristande vedtillgång, som hotfullt vilade över huvudstaden, önskade de, att torkmaskinen icke måtte drivas med annat bränsle än med stenkol. Magistraten yttrade sig ännu skarpare i ett utlåtande i saken, som den 13 februari avgick till Kungl. Maj:t. Det hette visserligen där, att Edelcrantz’ »kända förtjänst av gag­ nande economiska till allmänhetens nytta syftande inrättningar, bör av var man värderas». Men sedan ändrade sig tonfallet. Magistraten lät med all önskvärd tydlighet förstå, att dess stridigheter med Edel­ crantz 1808 rörande ångmaskinens eldning ingalunda fallit i glömska. Elan hade, påpekades det, då sökt göra gällande »sin förmente rätt» att begagna ved; som synes vidhöll magistraten ännu envist sin upp­ fattning om att Edelcrantz från början skulle lovat elda ångmaskinen med stenkol, en mening, som denne betecknat som helt gripen ur luf­ ten. Vidare betonades faran för att de förut dryga vedpriserna ytter­ ligare skulle skruvas i höjden. Samtidigt påpekade magistraten, huru redan i mitten av 1700-talet förbud blivit utfärdade mot anläggande av särskilt vedödande manufakturer i Stockholm med omnejd och detta i en tid, då Finland ännu var svenskt och ingen vedbrist rådde. Magistraten anhöll därför, att ett eventuellt bifall till Edelcrantz’ ansökan endast skulle givas på villkor, att han under inga som helst omständigheter finge driva sin torkmaskin med ved utan blott med stenkol. Men ett växande behov av sistnämnda vara med ty åtföl­ 88 jande prisstegring var ju också tänkbart. Det var en faktor, med vil­ ken magistraten även räknade. I så fall skulle, menade man i rådhuset, torkmaskinen stoppas, till dess förefallande olägenheter hunnit av­ hjälpas. Magistratens mening, till vilken även överståthållaren förklarade sin anslutning, kom emellertid ej att betyda någonting för ärendets utgång. Så gjorde ej heller kommerskollegiets reservationslösa till­ styrkan till Edelcrantz’ ansökan. Sökanden själv avstod nämligen från att fullfölja sina anspråk. Han förband sig i stället att till Veten­ skapsakademien insända en fullständig beskrivning av torkmaskinen avsedd att publiceras i dess skriftserie för att lända allmänheten till upplysning. I gengäld uppnådde Edelcrantz därmed andra, värde­ fullare mål, och det var väl av den anledningen, han offrade sin en­ samrätt till torkmaskinen. För honom gällde det närmast att tillvara­ taga de förmåner, som beviljats honom i samband med den av honom konstruerade spinnerimaskinen. De satt ett ögonblick ganska löst. Från det föregående erinrar vi oss, huru Edelcrantz 1807 utverkat privilegium på en linnespinnerimaskin — idén till denna hade han hämtat från England — och samtidigt för dess förverkligande till­ erkänts lån av allmänna medel på vissa villkor. Ett av dessa hade varit, att maskinen skulle stå färdig inom fyra år, d.v.s. senast i maj 1811. Men en av kommerskollegium detta år föranstaltad undersök­ ning bragte i dagen, att arbetet med maskinens uppsättning — den installerades på eldkvarnstomten — icke hållit den fastställda takten. Tolkades bestämmelserna efter bokstaven, skulle således Edelcrantz rätteligen gått sina låneförmåner förlustig. För en sådan åtgärd drog man sig likväl, och Edelcrantz gjorde vad han kunde för att avvärja hotet. Han kunde därvid stödja sig på omständigheter av starkt för­ mildrande verkan. Som vi sett hade han verkligen haft åtskilligt an­ nat att tänka på under denna fyraårsperiod. Den energi han under krigsåren utvecklat vid telegraflinjernas framdragande, en viktig de­ talj i den tidens svenska beredskap, var ännu i särskilt gott minne. Sina egna arbetare, den fåtaliga skara, som egentligen skulle stått till förfogande för spinneriet, hade han därvid tagit till hjälp. Dröjs­ målet med spinneriindustrins igångsättande visade sig också bero på att den verkmästare, som haft hand om uppdraget, rest utrikes och efter halvtannat års bortovaro ännu ej återvänt. Som alltid höll dess­ utom kommerskollegium sin skyddande hand över Edelcrantz och även nu med framgång. Genom ett kungligt brev den 20 nov. 1811 beviljades han två års anstånd, d.v.s. uppskov till slutet av 1813, med Spinnmaskin. Eldkvarn 89 Eldkvarn fullbordandet av sin spinnerimaskin. Kungl. Maj:t medgav även, att återstående lånesumma, utgörande 3 000 Rdr, måtte till Edelcrantz utbetalas i slutet av året. Avbetalningarna skulle börja verkställas 1814; kunde låntagaren ej uppfylla sina i brevet statuerade förplik­ telser, skulle hela lånebeloppet återgå. Ett av skälen till ärendets lyck­ liga utgång hade just varit Edelcrantz’ beredvillighet att avstå från privilegium exclusivum för sin torkmaskin. I lugn och ro kunde han nu slutföra sin linnespinnerianläggning i Eldkvarnen. Den ovannämnda lånesumman utbetalades genom statskontoret till kommerskollegium för vidare befordran till Edelcrantz i början av 1812, sedan han styrkt, att han till Vetenskapsakademien inlämnat fullständig beskrivning såväl av linnespinneri- som torkmaskinen, villkoret för att lånet skulle få uppbäras. I detta sammanhang må även nämnas, att Edelcrantz ett år tidigare kunnat inregistrera en annan viktig framgång för sin ekonomi. Elan hade hos konungen begärt försäkran om oinskränkt äganderätt till Eldkvarnens byggna­ der, manufakturer och privilegier för att därigenom kunna erhålla ett förlagslån »med tillräckelig säkerhet för långivaren». Hans an­ sökan beviljades genom kungligt brev den 9 januari 1811. Bilden av Edelcrantz livliga aktivitet under år 1811 kan komplet­ teras genom en ytterligare framstöt av honom syftande till att för­ bättra hans tydligen icke alldeles idealiska positioner som kvarnägare. Men som vanligt skulle hans planer råka i motvind på rådhuset. Edel­ crantz hade i en ansökan begärt att »uti kvarteret Glasbruket eller Eldkvarnen under nr 1 efter nya numreringen å ofri eller stadens grund belägna plats, som ock att ifrån dess nyssnämnda plats öster ut i sjön, utmed bron, få intaga och friköpa ett stycke så långt som första broöppningen och stenkistan sig sträcker». Byggnings- och äm­ betskollegium tillstyrkte. Men då ärendet kom upp i magistraten, gjorde rådmannen Sandberg vissa svårigheter. Denne var tillika leda­ mot av en kommitté, som blivit tillsatt för reglering av stadens stat. Vid överläggningar där om reparation av Nya Kungsholmsbron hade det icke undgått herrarnas uppmärksamhet, att bron tog »betydelig skada» genom de dagliga körslorna till och från Eldkvarnen. På be­ gäran av kommitterade anhöll därför Sandberg, att ärendet måtte förvisas till dem för att handläggas samtidigt med frågan om brons iståndsättande. Detta bifölls av magistraten. Därmed tycks ärendet ha blivit begravt. Friköpet kom i varje fall icke på tal förrän senare, 90 då Eldkvarnen bytt ägare. Eldkvarnens korrespondens och räkenskaper är icke bevarade. Man kan därför icke bilda sig en uppfattning om Eldkvarnens ställ­ ning annat än på grundvalen av akter i de offentliga arkiven; när dessa sviker, insveps följaktligen kvarnägarnas transaktioner i tyst­ nad. En ganska tät slöja breder sig också över de sista åren av Edel­ crantz’ kvarnstyre. Efter 1811 var ju expansionen slutförd. Tomten utvidgades ej mera, och innanför murarna gick kvarnhjulen, torkma­ skinen och linnespinneriet sin dagliga gång med tillhjälp av ångan, se­ dan överhetens vederbörliga tillstånd inhämtats. Med myndigheterna behövde han därför icke träda i kontakt på samma sätt som förr. En flik av förlåten lyftes först genom en av Edelcrantz i september 1814 författad »ödmjuk promemoria». Läget tecknas där i ganska mörka färger. Man märker, att konjunkturerna icke varit Edelcrantz sär­ deles gynnsamma. Tidsperioden 1811—1813, särskilt de två första åren, medförde kännbara svårigheter för Sveriges näringsliv. Sommaren 1811 rådde en osedvanlig torka, vilken orsakade dålig skörd, på sina håll t.o.m. missväxt. Under det följande året förbyttes en för lantbruket till en början lovande väderlek i dess motsats, och spannmålsbrist blev följ­ den. Tungt vilade ansvar och arbetsbörda på kronans centrala organ för upphandling och distribution av spannmål, kungliga allmänna magasinsdirektionen, ett vid denna tid mycket viktigt ämbetsverk. Importvägarna var emellertid icke alldeles stängda. Så utverkades tillstånd av ryska regeringen att i Petersburg upphandla mjöl. Det var en frukt av förhandlingen mellan kronprins Karl Johan och kej­ sar Alexander vid det bekanta mötet i Åbo, vilket inledde en era av samförstånd mellan Sverige och dess arvfiende i öster, vanligtvis sam­ manfattad i orden »1812 års politik». Västerifrån inlöpte dessutom spannmåls- och risgrynslaster. Ännu 1813 kvardröjde olägenheter av de föregående årens felslagna skördar. För att ytterligare trygga tillgången på brödföda infördes totalförbud mot brännvinsbränning åren 1812 och 1813, för Edelcrantz’ rörelse icke utan betydelse. Edelcrantz beklagar i sin promemoria, att kronans hjälpaktioner till en stor del tagit form av införskrivningar av mjöl i stället för säd. »Genom denna åtgärd, till förmån för ryska kvarnarna, som ännu fortfar, bliva de svenska oskyldigt lidande, men i synnerhet Eldkvar­ nen, vilken är grundad på förmalning av den säd, som till Stockholm införes.» Ej heller förbudet mot brännvinsbränning faller honom i smaken. Därigenom hade Eldkvarnen i likhet med andra inhemska Kvarnens för­ säljning. Eldkvarn 91 Eldkvarn kvarnar gått miste om den beräknade inkomsten på gröpning av spannmål till landets brännerier. Oavsett de förluster, som uppstått genom de av det allmänna läget påkallade anstalterna, sade sig Edel­ crantz även i övrigt ha drabbats av besvikelser. Hans kvarn hade nämligen icke anlitats för målning för kronans räkning annat än när andra kvarnar ej kunde arbeta på grund av vattenbrist eller lugnt väder. Ur dessa oväntade omständigheter utdrog Edelcrantz pessi­ mistiska tankegångar; han fruktade, att »ej allenast den billige vinst skall försvinna, varmed Eldkvarnen borde ersätta inrättarens upp­ offrade tid, möda och kostnader, utan ock den ringa avkastning små­ ningom minskas, om ej alldeles upphöra, som till betalning av räntan för det upplänta förlags capitalet är nödvändig». För att »verkets undergång» skulle undvikas föreslog han tvenne alternativ. Det ena gick ut på att han skulle beviljas ett publikt lån svarande mot brand­ försäkringssumman, 24 000 Rdr B:co, enligt grunder, vilka han när­ mare utvecklar. I detta sammanhang tillkännager Edelcrantz, att hans skulder bestiger sig till omkring 50 000 Rdr. Denna nätta skuld­ summa föll i huvudsak på kvarnrörelsens konto. Sina förtjänster an­ såg dock Edelcrantz väga så tungt, att intet vore naturligare än att han tillerkändes lika betydligt understöd som andra fabriksägare. I av självkänsla vibrerande ordalag framhäver han, att de sistnämnda hade hans uppoffrande mödor »att tacka för den utsträckning deras inrättningar erhållit, och den rätt till läneunderstöd de själve därige­ nom förvärvat». Edelcrantz var nu icke den, som ställde sitt ljus under en skäppa. I motiveringen till sin förhoppning om ett lån låter han denna egen­ skap tydligt träda i dagen. Men så hade han ju onekligen någonting att peka på. Han hade, säger Edelcrantz, varit den förste, som efter misslyckanden av andra infört ångmaskinerna och säkrat deras an­ vändning i Sverige, och andra manufakturister hade genom hans för­ sorg kommit i besittning av dylika maskiner och därigenom utvecklat sina företag. Vidare var det hans förtjänst, att Dannemora järngruva — »vilken redan ansågs så gott som förlorad» — blivit länspumpad och iståndsatt, och även berodde det på honom, att en verkstad för tillverkning av ångmaskiner inrättats i Stockholm. Upplysningen är intressant. Den visar, att Edelcrantz stått bakom tillkomsten av Sa­ muel Owens sedermera så berömda och för den svenska industrin banbrytande verkstadsanläggning. Slutligen påminner Edelcrantz om 92 att den på enskild kredit och förlag grundade Eldkvarnen betygsatts som allmännyttig »om ej nödvändig för huvudstaden» samt erinrar om det tidigare refererade kungabrevet av den 9 januari 1811, vilket medgav kvarnägaren tillämpning av 1772 års manufakturordning beträffande lån mot säkerhet i anläggningen. Som nämnts sökte Edelcrantz sin räddning i ännu ett alternativ. Det gick ut på verkets försäljning till allmänna magasinsdirektionen. Edelcrantz påpekar de betydande fördelar kronan i dess egenskap av stor bränneriägare därigenom skulle vinna. Särskilt låter han ett kro­ nans eventuella besittningstagande av torkmaskinen framstå i ett loc­ kande perspektiv. Spannmålslagringens problem skulle därigenom, menar han, väsentligen förenklas. Ingen av de utvägar Edelcrantz föreslagit i sin promemoria kom emellertid att beträdas. Edelcrantz lyckades nämligen att i handlan­ den Jacob Wahren finna en hugad spekulant på sin kvarn. Enligt köpebrev av den 26 april 1815 skulle för anläggningen erläggas 48.500 Rdr B:co, varav 25.000 för ångmaskinen med kvarnar, sikt-, gryn- och valsverk samt övrigt maskineri. Sådan bilden av Edelcrantz i denna skildring har tecknats, har han framför allt trätt oss tillmötes som ekonom, uppfinnare och organisa­ tör. Hans egenskaper i förstnämnda fall vann också det högsta tänk­ bara erkännande, i det att han 1813 sattes i spetsen för rikets handel och manufakturer som president för kommerskollegium. Det höga ämbetet omfattade Edelcrantz med det plikttrogna allvar och den entusiasm för uppgiften, som utmärker hans verksamhet i övrigt, var­ om åtskilliga vägande utlåtanden i handelssaker bär vittne. På det nationalekonomiska planet framträder han som en utpräglad för­ kämpe för liberala grundsatser, en inställning, som säkerligen mottog riklig näring genom hans nödtvungna kamp i hans egenskap av kvarnägare gentemot skråintressen och irriterande inblandning från det allmännas sida. Själv hade han ju gjort den ena bittra erfaren­ heten efter den andra av de mäktiga krafter, vilka i skråintressets och statsingripandets form sökt lägga hämsko på hans fria närings­ utövning. Edelcrantz avled ogift den 15 mars 1821, in i det sista outtröttligt verksam. Den kvarn, på vilken han nedlagt sådan möda, skulle bestå 1800-talet ut och ett stycke in på det följande seklet. Efter flera ägar­ skiften övertogs rörelsen 1843 av viktualiehandlaren Adam Ulric Svanberg och den från Tyskland invandrade bagaren Fredrik Alt- hainz, bekant för sin yrkesskicklighet. Kvarnbolaget, sedermera 93 Eldkvarn Eldkvarn Källor. Uppgifter om Edelcrantz kan hämtas ur en mycket omfattande litteratur, över vil­ ken föreligger en översikt i anslutning till C.-F. Corins artikel om honom i Svenskt biografiskt lexikon, bd 12, Sthlm 1949. Där återfinns även en förteckning över av honom författade skrifter, såväl tryckta som otryckta. Hans verksamhet som ång- tekniker och i någon mån kvarnägare — eljest mycket obetydligt uppmärksammad — har behandlats av C.-F. Corin i upp­ satsen A. N. Edelcrantz’ ångmaskinspro- jekt, Dredalus 1940. Även hänvisas till där anförd litteratur; särskilt må fästas upp­ märksamheten på de arbeten, som belyser Edelcrantz’ förbindelser med Samuel Owen. För utarbetandet av framställning­ en i den del, som berör eldkvarnstomten och angränsande fastigheter, har av C. Kinnman och H. G. F. Sundberg utförda Äganderättsliga undersökningar rörande tomterna vid Norr Mälarstrand (Stadskol- legiets utlåtanden och memorial 1928, bih. nr 15) varit av stort värde. Nedan följer en summarisk förteckning över otryckt källmaterial. Riksarkivet. Konseljprotokoll i inrikes civilärenden. Allmänna beredningens protokoll i inrikes civilärenden. Inrikes civilexpeditionens registratur. Handels- och finansexpeditionens registra­ tur. Kommerskollegii skrivelser till Kungl. Maj:t. överståthållarens skrivelser till Kungl. Maj: t. Kommerskollegii arkiv, huvudarkivet: handels- och manufakturdivisionens protokoll, kungl. brev, skrivelser från landshövdingar och överståthållare, acta privatorum. Anglica: J. Silfverhielms depescher. K. E. Eagerheims samling: brev från Edelcrantz. Stockholms stads acta, nr 46 (handl. ang. Eldkvarnen). Stockholms stadsarkiv. Kungl. brev till överståthållarämbetet. Magistratens ekonomiprotokoll. Memorial till magistraten. Handelskollegiets protokoll och registra­ tur. Ämbets- och byggningskollegiets proto­ koll. Kryddkramhandelssocietetens huvudbok. Mantalslängder. Stockholms stads brandförsäkringskontor. Fastighetsbeskrivning avseende Eldkvar­ nen. Tekniska museets arkiv. Samuel Owens självbiografi. Avskrift (se härom närmare källförteckningen till den ovannämnda uppsatsen A. N. Edel­ crantz’ ångmaskinsprojekt). 94 kvarnaktiebolaget Svanberg & Co blev känt som ett välskött och lukrativt företag, om vilket Fredrik Althainz’ son, Fredrik Gerhard Althainz, gjort sig särskilt förtjänt. År 1905 övergick eldkvarnstom­ ten i Stockholms stads ägo. När stadshusbygget påbörjades 1911, hade redan den efter branden 1878 nyuppförda Eldkvarnen sedan flera år tillbaka försvunnit ur stadsbilden. STATIONARY STEAM ENGINES IN SWEDEN 1725-1806 Early data on the steam engine in Sweden briefly re­ viewed on the occasion of the Summer Meeting 1961 in Stockholm of the Newcomen Society for the Study of the History of Engineering and Technology. Torsten Althin Steam Engines 96 In Sweden the steam engine made but little headway imtil about the turn of the i8th Century. Compared with developments on the Con- tinent, this might seem tardy indeed but is explained by the fact that Swedish industry for centuries was wont to rely on water-driven constructions while our hydraulic power resources in those days were deemed wellnigh inexhaustible. Moreover, our fossil fuel assets being negligible, wood had to be resorted to for firing the boilers. The table on Stationary Steam Engines 1725—1806 shows plainly that the necessary steam engines were applied in the first place to the pump installations at the mines and to various other establishments where distant transmission of energy by lengthy wooden shafts or connect- ing-rods did not prove feasible. The steam engines in Sweden during the 18th Century had but lim- ited life expectancy and many of them should be regarded merely as more or less successful experiments. Parties applying for “privilegium exclusivum” or other official approval stress as a rule that they have in one way or another improved sundry details in the foreign con­ structions while rarely specifying what such improvements actually implied. “N” refers to atmospheric engines—“eld- och luft-maskiner”—of Thomas Newcomen’s (b. 1663, d. 1729) construction, towards the end of the century according to John Smeaton’s improvements. “W” stands for steam engines with separate condensor according to James Watt’s (b. 1736, d. 1819) design actually constructed by Watt and Matthew Boulton (b. 1728, d. 1809). In cases where in drawings and similar documents from the end of the i8th Century nothing is said about the system used, this fact is difficult to establish so that the table shows a question mark or two. Foremost competitor of Boulton’s works at Birmingham was the firm founded 1789 at Leeds by Matthew Murray, which in a brief period via A. N. Edelcrantz and Samuel Owen delivered at least four steam engines to Sweden. As regards John 0’Kelly’s project, reference is made to Daedalus 1936, article by Carl Björkman. The plan never got beyond some correspondence with Swedish authorities. Following a sojourn in England which included practical studies of Newcomen’s constructions, Mårten Triewald (b. 1691, d. 1747), i. Project N N N N N N N N N W W ? N N N N N Location Year Applica­ tion (l725) pumping 1728 pumping 1766 pumping (1769) pumping I77I pumping l779 pumping '779 pumping pumping 1780 pumping 1781 pumping '791 pumping System Cyl. diam. Designer, Constructor or Supplier John 0’Kelly, Ireland Mårten Triewald, Stockholm Carron Iron Works, Scotland J. Cahman, Göteborg John Fellers, Karlskrona J. E. Norberg, Karlskrona J. E. Norberg, Karlskrona J. E. Norberg, Karlskrona J. E. Norberg, Karlskrona Magnus (Cosswa) Ankar- swärd, Karlskrona Magnus (Cosswa) Ankar- swärd, Karlskrona Lars Bergencreutz, Stockholm Robert Innes, Newcastle Thomas Stawford Robert Innes, Newcastle Bought from Persberg. See No. 3 Åkers Styckebruk, Söderfors Bruk } Fenton, Murray and Wood, Leeds Fenton, Murray and Wood, Leeds Fenton, Murray and Wood, Leeds p (London) ? Fenton, Murray and Wood, Leeds Fenton, Murray and Wood, Leeds 2. Dannemora Gruvor, Uppland (iron ore mines) 3. Persbergs gruva, Värmland (iron ore mines) sold 1800 to Höganäs. See No. 16 4. Project Dannemora Gruvor 5. Karlskrona örlogsvarvs dockbyggnader (naval dock constructions) 6. Karlskrona Kronobränneri (alcohol distillery) 7. Kalmar Kronobränneri (alcohol distillery) 8. Karlskrona örlogsvarvs dockbyggnader (naval dock constructions) 9. Karlskrona örlogsvarvs dockbyggnader (naval dock constructions) 10. Karlskrona örlogsvarv, nya dockbyggna­ den (naval dock constructions) 11. Karlskrona örlogsvarv, nya dockbyggna­ den (naval dock constructions) 36" 45" 12. Project, ångkvarn vid Kungsholms Glas­ ('797) rotative bruk, Stockholm (flour-mill) 13. Höganäs stenkolsgruvor, Skåne (colliery) 14. Höganäs stenkolsgruvor, Skåne (colliery) 15. Höganäs stenkolsgruvor, Skåne (colliery) 16. Höganäs stenkolsgruvor, Skåne (colliery) 17. Höganäs stenkolsgruvor, Skåne (colliery) 18. Höganäs stenkolsgruvor, Skåne (colliery) 19. Lars Fresk’s klädesfabrik, Elfvik, Lidingö (textile factory) 20. Kungsholms Brännvins Bränneri, Stock­ holm (alcohol distillery) 21. Ladugårdslands Brännvins Bränneri, Stock­ holm (alcohol distillery) 22. Höganäs stenkolsgruvor, Skåne (colliery) 23. Dannemora Gruvor, Uppland (iron ore mines) 24. Höganäs stenkolsgruvor, Skåne (colliery) 25. Höganäs stenkolsgruvor, Skåne (colliery) 26. Eldqvarn vid Nya Kungsholmsbron, Stockholm (flour-mill) motion pumping 1799 raising coal 1800 pumping and raising coal 1801 pumping rotative motion 1803 pumping 1804 rotative motion 1804 pumping 1804 pumping 1805 pumping pumping 28" U // 45" 45" 74" STATIONARY STEAM ENGINES IN SWEDEN 1725-1806 1806 raising coal 1806 pumping w 53" 1806 rotative w motion W 18" w w w w N 18" 18" 00 OO 0 G V\ OO CO OO Steam Engines 98 one of the most outstanding mechanicians and scientists of the cen- tury, in a dual sense proved the real steam engine pioneer in Sweden. On the one hand he succeeded after much travail in convincing the Swedish authorities and the Dannemora interests of the advisability of constructing at Stockholm, and installing at Dannemora, Sweden’s first steam-pump which, with minor interruptions, kept running till 1735. On the other hand he described its working in an account orig­ inal in all essentials, “Kort Beskrifning Om Eld- och Luft-MACHIN Wid DANNEMORA Grufvor Dedicerad Til RESPECTIVE Her­ rar INTERESSENTERNE, Utaf samma importanta Wärck För- fattadt Af MÅRTEN TRIEWALD,” printed 1734. It can be termed the first authoritative account of the mode of operation of an atmos- pheric engine and was translated into English in 1928 (The New- comen Society, Extra Publication No. 1). Nor did the attempt in 1765 at the Persberg mine prove so very longlived—a mere five years (Daedalus 1939, article by T. A.). A visit in Falkirk to the renowned Carron Iron Works is recounted by A. Odencrantz in Daedalus 1948. During the years around 1770 J. Cahman, a native of Poland, ran a magnificent foundry at Gothenburg—one of the largest establish- ment in the town. His project of 1769 seems not to have materialized. About Johan Fellers (b. 1727, d. 1778) it could be mentioned that he was a naval officer serving inter alia in connection with the dock constructions at Karlskrona naval shipyard. He seems to have been technically gifted and enjoyed widespread esteem. J. E. Norberg (b. 1747, d. 1818) was “aptain mechanicus” of the Admiralty. Following a lengthy stay in Russia, he advanced a steam engine project which in its realization proved costlier than calculated, hence was severely criticized. He also advocated a plan (1796) for propulsion of marine craft by steam engine (Daedalus 1941, article by Georg Granmalm, 1955, article by T. A.) which, however, is not likely to have led to any practical results. Magnus (Cosswa) Ankarswärd (b. 1745, d. 1812) made his career in the Navy and may have been the sole Swedish national at the time properly to grasp the technique of the steam engine. This is attested by his structural drawings 1795 of a Boulton & Watt engine (Dae­ dalus 1950, article by T. A.). Lars Bergencreutz’s idea of a flour-mill at the Kungsholm glass- works is not likely to have got beyond the planning stage. It must be held remarkable that the technical head since 1797 of the Höganäs coal-mines, the Englishman Thomas Stawford (b. 1766, d. 1831), in 1802 dared to entrust the construction of a steam engine with a 74-inch cylinder diameter to two Swedish iron works and foundries, Åkers Styckebruk and Söderfors Bruk, neither of which had any experience of this sort of work, instead of purchasing the engine from some of England’s renowned engineering establishments. Everything points to the fact that the steam engine which since 1804 drove Lars Fresk’s spinning and other machines in his textile mill was the first steam engine for factory use in our country (Daeda­ lus 1958, article by Inga Lindskog). By this token as well as the fact that the steam engine in Stock­ holm^ flour-mill Eldqvarn had started 1806 as result of A. N. Edel- crantz’s and Samuel Owen’s mutual efforts, the steam engine as such was definitely introduced in Swedish industry (Daedalus 1940 and 1961, artides by Carl-Fredrik Corin). Samuel Owen (b. 1774, d. 1854), who had been trained at Boulton & Watt’s in Birmingham, subsequently at Fenton, Murray & Wood’s was persuaded by Edelcrantz to go to Sweden for the purpose of installing steam engines. In his new homeland Owen is regarded as a pioneer in mechanical engineering. For some decades ahead the steam-pumps predominated, but the first six years of the i9th Century beyond question marked the de- finite establishment of the steam engine in Sweden, hence this review has not been carried further. Some project or engine may not have been included in the table which should be considered merely an initial attempt at a chronology. The writer is indebted to Mr. Yngve Johansson, Keeper of Karlskrona Naval Dockyard Museum, and Dr. Gustaf Clemensson, Gothenburg, for kindly supply- ing data on steam engines and other matters. 99 Steam Engines  JÄRNVÄGEN SURAHAMMAR — LISJÖ Fritz Andersson Liksom i Daedalus 1960 ger förre Kamreraren Fritz An­ dersson en teknikhistorisk notis från Surahammars Bruk. Surahammar — Lisjö En bland de tidigare industrijärnvägarna i Sverige, var den i det följande beskrivna mellan Surahammars bruk och Lisjö i Västman­ land. Tillkomsten av järnvägen var så mycket märkligare som Sura­ hammar på denna tid i övrigt saknade järnvägsförbindelse. Suraham­ mar fick nämligen sådan först den 4 nov. 1899. Till Surahammars bruks bolagsstämma den 30 augusti 1873 före­ låg ett förslag från bolagets tvenne disponenter om anläggning av en hästbana mellan Surahammar och Lisjö för att på detta sätt förbilliga transporterna mellan de båda platserna. Bolagsstämman beslöt att utredning skulle verkställas och om möjligt framläggas vid nästa års ordinarie bolagsstämma. På uppdrag av disponenten verkställde ingeniören J. Nilsson ut- stakning och avvägning av en planerad railvägsanläggning mellan Björkkärret och Surahammar. Ingeniör Nilsson, som var chef för järnvägsanläggningen Västerås—Köping, hade ej haft tillfälle att till bolagsstämman 1874 utarbeta fullständigt detaljerat kostnadsförslag, men han överlämnade tvenne approximativa förslag. Det ena alter­ nativet avsåg en hästbana som beräknades kosta 95 490 Rdr, förutom vad kostnaden kunde bli för lösen av mark samt anläggande av bro eller färja över Kolbäcksån och det andra alternativet en railväg för lokomotiv, vilken kostnadsberäknats till 139 805 Rdr exkl. marklö­ sen samt 3 :ne broar över kanalerna och strömmen, varav 11 000 Rdr utgjorde kostnaden för en större bro som skulle sammanbinda en för bruksanläggningen lämplig holme (förrådsholmen) med verkstads­ holmen samt bereda en bekväm väg för forsling av färdiga produk­ ter till ifrågasatt hamnplats vid gamla kanalens inlopp. Styrelsen var övertygad om att en »järnbana» av ena eller andra slaget borde anläggas, men ansåg för sin del, »ehuruväl ett lokomotiv skulle kunna fördelaktigt användas på flera sätt till besparing av andra kostnader, likväl med avseende å den betydliga differensen i anläggningskostnaden stanna i ett tillstyrkande av en hästbana». Vid bolagsstämman den 10 oktober 1874 beslöts, efter en långva­ rig överläggning, att till bolagets delegerade och styrelsen överlämna detta ärende för närmare utredning. Till den extra ordinarie bolags­ stämman, som hölls den 29 maj 1875, överlämnade disponent Alex- 102 anderson en skrivelse med bl.a. följande huvudpunkter. »Då styrelsen kommit till öfvertygelse derom, att en rälväg borde emellan Surahammar och Lisjö anläggas, har härvid följande hufvudsynpunkter gjort sig gällande: i :a att Surahammars bruk borde göras så sjelfständigt som möjligt, hvad be­ träffar tillgången å brännmaterialier, hvarpå de vidsträckta mosstrakter, der rälvägen är föreslagen att sluta åt Lisjösidan, erbjuda god läglighet, på samma gång rälvägen öppnar en beqväm tillförsel af effekter från ime skogsallmän- ningar; a:a att tillverkningspriserna torde vid användning af torf såsom bränsle kunna ganska väsentligt reduceras, i synnerhet å tider då stenkol stå högt i pris; 3 :e att med de nu till buds stående fortskaffningsmedel någon möjlighet ej före­ finnes att tillgodogöra sig de betydliga förråder af bränsle, som förenämnde mosstrakter innehålla, enär, oafsedt torfvens för landsvägstransport alltför skrymmande beskaffenhet och dervid oundviklig stor afstybbning, dessutom en talrikare dragarestyrka än den, egendomarne nu upställt, ej kan derstädes fram­ födas, samt den emellan Lisjö och Surahammar varande backiga landsvägen re­ dan tillförene kan endast med ganska känbara ekonomiska upoffringar hållas i farbart skick för den trafik, som nu derå eger rum; 4:e att erfarenheten sednast under vintrarne 1872 och 1873 temligen tydligt bestyrkt svårigheten, för att icke säga omöjligheten, att kunna med nuvarande befordringsmedel framföra till bruket erforderligt bränsle de år, då blid väder­ lek under vintren inträffat; 5:6 att, derest bolagets nu invid verkstäderna egande uplager af brännmate­ rialier skulle vårtiden eller under sommar och höstmånaderna upbrännas ge­ nom vådeld, faran för en betydande, och ej ringa del af kostnaden för anlägg­ ning af rälvägen motsvarande, ekonomisk förlust synes oundviklig, enär till­ räckliga förråder af brännmateriel derefter omöjligen kunna under närmaste månaderna anskaffas; samt 6:e att landtegendomarne måste i längden utarmas genom uppehållandet af stor dragarstyrka, hvaraf alltför liten gödseltillgång är att påräkna, under det att antalet öfriga fäkreatur är jemförelsevis ringa». Trots att anläggandet av en hästbana skulle ställa sig betydligt bil­ ligare för bolaget förordade disponenten anläggandet av en lokomo­ tivbana, varvid han bl.a. framhöll att ingeniören C. Nilsson vid De- gerfors förklarat att erfarenheten ådalagt olämpligheten av hästba­ nor, så snart banans längd överstiger /a mil. Bolagsstämman ansåg sig böra uttrycka sin erkänsla för de läm­ nade mycket intressanta upplysningarna och beslöt att åt styrelsen överlämna avgörandet av detta ärende. Styrelsen beslöt någon tid efter denna bolagsstämma, att järnvä­ gen skulle byggas och infordrade kostnadsförslag samt förde under- 103 Surahammar — Lisjö Surahammar — Lisjö 104 Spårvidden blev densamma som för Köping—Uttersbergs banan, således 1 093 m, de enda järnvägar i Sverige som haft denna spår­ vidd. Orsaken till att Lisjöbanan fick denna spårvidd var, att styrel­ sen hade ett förslag att sammanbinda de bägge banorna och på så sätt få förbindelse med hamnen i Köping. Banans längd från slussen i Surahammar till Lisjö lastkaj var 10 384 meter. År 1877 uppfördes ett lokstall på Hovgårdsgärde till en kostnad av 740,89 kr. Det revs 50 år senare. Den beredvillighet och noggrannhet ingeniör Nilsson visat vid järnvägsanläggningens utförande föranledde disponenten att hem­ ställa, huruvida bolagsstämman kunde vara villig, att vid banans invigning till Nilsson lämna någon värdefull gåva som ett minne och ett erkännande från bolaget av dess tillfredsställelse med arbetets ut- handlingar om marklösen med de markägare, som berördes av järn­ vägsbygget. Kungl. Maj:ts tillstånd att anlägga järnvägen erhölls 1875, och samma år lämnade Strömsholms Nya Kanalbolag tillstånd att anordna rullbro över kanalen. Den 30 augusti 1875 framlade Styrelsen till bolagsstämman för­ slag till kontrakt med byggnadsentreprenören, varvid disponenten fick i uppdrag att underteckna detsamma samt anställa en rådgi­ vande och kontrollerande ingeniör. Järnvägsanläggningen började på sensommaren 1875 och fortgick utan avbrott till hösten 1876 då banan var färdig för trafik och besiktning. Från början var meningen, att Björkkärret (Bovallen) skulle vara slutstation för järnvägen, men den utsträcktes till Lisjö, varigenom kostnaderna ökade med över 20 000 kr. Lokomotivet levererades av Kristinehamns mekaniska verkstad, och då det var vanligt att loken på denna tid hade namn, fick detta lok namnet Vaulunder, räls inköptes från Norbergs nedlagda järn­ väg och järnvägsvagnar från Kristinehamn—Sjöändans järnväg, ge­ nom Kristinehamns verkstad. Kostnaden för den rullande materialen utgjorde vid starten: 1 st lokomotiv avgår rabatt för försenad leverans 24 st lastvagnar 2 » bagagevagnar (täckta godsvagnar) 11 000 250 Summa kr 10750 8 300 800 19 850 Surahammars bruk och bruksherrgård på 1870-talet då järnvägen Surahammar—Lisjö byggdes. Vaulunder vid slussen i Surahammar. På loket dess jörste förare Frans Ljunggren.  förande. Bolagsstämman uppdrog åt disponenten att inköpa lämplig gåva vilket blev ett par större silverljusstakar med inskription. Under första världskriget blev järnvägen hästbana. För detta än­ damål blev en godsvagn ombyggd, försågs med tak och handbroms. På denna vagn fraktades under många år mjölken från Lisjö till me­ jeriet i Surahammar. År 1917 genomgick Vaulunder en genomgri­ pande renovering, och under det halvår som loket var ur trafik frak­ tades veden från Lisjö på tvenne vagnar dragna av oxar, varvid två man åtföljde »tågsättet». Av dessa körde den ena oxarna och den andra tjänstgjorde som bromsare, ty vid alla utförsbackar måste oxarna spännas ifrån och vagnarna fick rulla av sin egen kraft, sedan kom oxköraren lunkande efter med dragarna, varefter de åter spän­ des för när bromsaren fått vagnarna att stanna. När disponent A. Sjöholm kom till Surahammar, lät han bygga om »mjölkvagnen» till motorvagn, varvid som drivkraft inmonterades en disponent Sjöholm tidigare tillhörig utombordsmotor. Ombyggnaden skedde i Suraham­ mar och mekaniker var verkmästare Aug. Velander. Men trots många reparationer och omändringar måste i regel vagnen hämtas ute på linjen med häst, varför experiment efter några månader upphörde. Under järnvägens glanstid anordnas av olika föreningar under sommarsöndagarna utfärder till Lisjö, varvid passagerarna fick åka i öppna lövklädda godsvagnar. Vid dessa utfärder hände det ofta att några av passagerarna fingo sina kläder sönderbrända av gnistor från lokomotivet. Personalen på ett tågsätt utgjordes av förare, eldare och bromsare och vid full drift bestod tågsättet i regel av en täckt godsvagn (broms­ vagn) och 8 öppna godsvagnar. Vaulunders förare under 40 år från 1877 till 1917 var Frans Ljunggren, en mycket bestämd och vilje- kraftig man, han har bland andra dikter även skrivit en dikt till Vau- lunders ära. Den återges här nedan. AVSKEDET För fyrtio år se’n en högsommarkväll Man gick att beskåda ett under, En Ånghäst var kommen så knubbig å snäll, Och Hästen var du, Vaulunder. Din färg var dock ej något vidare skön Du ännu ej fått denna bruna, Du var grå, när du kom, snart du målades grön Av nuvarande*prosten i Tuna. * Senare biskop Lindberg (brukspojke från Surahammar) 107 Surahammar — Lisjö Surahammar — Lisjö 108 Under fyrtio år, som jag stått på din rygg Och blev utsedd att tömmarna sköta, Jag ständigt har känt mig så lugn och så trygg> Vad äventyr än månde möta. I fyrtio år, denna tid så lång, Du travat så villigt och trogen, Väl haver du snedsprång gjort någon gång, Men aldrig det burit åt skogen. För Lisjöbor blev du oändligen kär, De gratis fick åka var givet, Och gummorna ropte i korus så här: »Se nu kommer Lunkamelivet». Ur klaraste källan i allmänningsskog Du fått dricka och krafter fått samla, Även jag där har druckit, och därföre nog Vi se unga ut, fastän vi ä gamla. Men du har dock ännu så präktiga ben, Du kan trava samt frusta och röka, Men det knakar i lederna, magen är klen, Du läkarvård snart måste söka. Nu vill jag dig tacka för tiden som gått, För både glada och tråkiga stunder, Som vi haft tillsammans i torrt och i vått, Farväl, ja farväl Vaulunder. Under torvan på vallen, där kyrkan står, Jag får vila och taga en blund där, Till krematoriet (Martängen) du slutligen går, Då är din saga all, Vaulunder. En bland många historier om Frans Ljunggren är berättad av för- rådsman Ivar Andersson, vilken under några år tjänstgjorde som el­ dare under Ljunggren. Tåget hade på återväg från Lisjö gjort det vanliga uppehållet vid pumpstationen på allmänningen för att inta vatten. Vid dessa uppehåll sade Ljunggren alltid till eldaren att se till loket under det att bromsaren pumpade vatten, för själv skulle han kontrollera vagnarna. En gång kom Ljunggren tillbaka och hade hela storvästen nedspilld med mjölk, vilket Ivar Andersson gjorde honom uppmärksam på. Härvid svarade Ljunggren: »Sannerligen, sannerli­ gen har jag inte låtit förråda mig». Ljunggren hade då varit och tullat i mjölkflaskorna från Lisjö. Järnvägsdriften lämnade under många år god vinst, men sedan torvberedningen vid Björkkärret upphörde, förlorade järnvägen sin största betydelse, övriga effekter kunde fraktas billigare med bilar, varför järnvägen nedlades 1926 och lokomotivet Vaulunder samt en person- och en godsvagn fick en fristad på Surahammars bruksmu- seum. NILS FOCK, EN NITTIOTALS- INGENIÖR I SYDAMERIKA Bengt Hildebrand Professor Bengt Hildebrands bidrag till årsboken har hållits som radioföredrag. Nils Fock 110 De sydamerikanska republikernas historia utgör ju en legendarisk kedja av revolutioner och kontrarevolutioner. I allmänhet finner man därvid inte några svenska namn inblandade. Ett undantag är i viss mån den svenske ingeniören och brasilianske sjöofficeren Nils Fock, som kom att nämnas i samband med brasilianska strider 1894. Innan dess hade han dock redan haft en lång och ganska omväxlande levnadshistoria. Nils Fock, f. 1855, var smålandspojke, officersson, och gick i skola i Jönköping. Han synes sedan ha genomgått någon teknisk skola — i varje fall fick han ingeniörsutbildning. Hans tidigaste platser var i Tyskland från 1876 hos firman Gebriider Siemens och från 1877 hos firman Siemens & Halske i Berlin. Han tjänstgjorde där som telegraf- ingeniör. Sina studier fortsatte han 1879 i Wien, Miinchen och Kon- stanz. Därpå fick han tjänstgöring i Frankrike och vistades 1879—80 i Algeriet för att anlägga telegraflinjer i Saharaöknen. I Afrika var han med om spännande panterjakter, som han som äldre skildrade i västgötska tidningar. Hemkommen till Sverige fick han statligt upp­ drag 1883 att övervaka vissa maskinleveranser från firman Siemens. Fock utbildade sig därpå i England till sprängämnesexpert genom tjänstgöring i Nordenfeldtska firman Maxim Gun Company. över­ flyttad till Nordamerika senast 1885 hade Fock också där arbete hos olika vapenfirmor, och en tid även åt marindepartementet i Wash­ ington, samt var 1893 ingeniör och vapenkonstruktör hos The Pneu- matic Dynamite Gun Co. i New York. Det var här som han fick kal­ lelse att gå i brasiliansk tjänst. Brasilien, som är Sydamerikas enda portugisisk-talande land, hade 1822 blivit självständigt kejsardöme under en gren av portugisiska dynastien. Efter den förste kejsaren Dom Pedro I — som genom sitt andra gifte var svåger till Oscar I i Sverige — kom sonen i första gif­ tet, kejsar Dom Pedro II. Denne regerade länge men blev som åldring avsatt genom en militärrevolt 1889, som förvandlade det stora riket till republik. På 1890-talet, då Nils Fock skulle kallas dit, var Brasilien således ännu en helt ung republik, vars andre president efter åtskilliga oro­ ligheter blev general Floriano Peixoto. Denne regerade, liksom före­ trädaren, som diktator och ett nytt inbördeskrig utbröt i september 1893 under amiral de Mello som revoltledare. Då de upproriska ge- nom denne behärskade flottan blev Peixotos första åtgärd att på olika håll söka uppköpa krigsfartyg eller att armera handelsfartyg, så att de kunde göra tjänst i marinen. Man lyckades få fem torpedbåtar från ett varv i Danzig jämte några hastigt upparmerade handels­ ångare. I New York befann sig vid den tiden John Ericssons sista sjömilitära experiment, kanonbåten »Destroyer». Den hade använts som verkstadsfartyg och plattform för vad man kallade en under- vattensdynamitkanon. Denna hade emellertid ej fungerat tillfreds­ ställande och amerikanska marinen hade upphört att intressera sig för Destroyer. För den beträngde presidenten Peixoto syntes emeller­ tid Destroyer, som omstrålades av John Ericssons ryktbara namn, vara ett lämpligt kap och brasilianska regeringen köpte fartyget, som nätt och jämnt var sjövärdigt. Man bättrade på det så gott sig göra lät och lyckades därpå hyra mestadels skandinaver till besättning. Nils Fock, som hade deltagit i experimenten med den famösa dyna­ mitkanonen, med vilken i verkligheten inte ett enda skott med spräng- laddade projektiler avlossats, lät sig av brasilianske ministern de Men- don5a övertalas att skriva kontrakt på att bli Destroyers artilleribe­ fälhavare. På däck lät han placera två små snabbskjutande 37 mm kanoner och en utskjutningstub för en torped, för den händelse den Ericssonska kanonen i det avgörande ögonblicket skulle strejka, vilket var rätt antagligt. I Nils Focks bok 1920 »På äventyr i Sydamerika», skriven med både humor och självironi, har man en underhållande lektyr för att följa hans öden. Boken har visserligen det felet att inne­ hålla en rad data men inte ett enda årtal. Som Focks arkiv emellertid numera finns i Krigsarkivet, går det rätt lätt att kronologiskt inordna Destroyers expedition under 1893 och 1894. Medlemmarna i den blivande expeditionen samlades hos minister Mendon^a, där bl.a. fartygsbefälhavaren, en f.d. marinlöjtnant Buck, var med. Som kanonbåten aldrig varit avsedd för öppna havet och dessutom låg blott ett par fot över vattnet, bestämdes, utom förbätt­ ringarna på båten, att den skulle tas på släp av ett större fartyg. Destroyer skulle först gå under stjärnbaneret ned till ön Fernando de Noronha i Atlanten, där den brasilianska flaggan skulle hissas. Expeditionen började med dramatiska händelser. Befälhavaren kapten Buck skulle redan i New York visa, hur snabbgående båten var, och satte hög fart. När han sen gav order ’sakta fart — back’, hade maskinisten, som stärkt sig med whisky, omedelbart missför­ stått ordern och satte full fart framåt. Med ett väldigt brak tornade 111 Nils Fock Nils Fock Destroyer mot bryggan, plank och pålar flög omkring och åtskilliga åskådare hamnade i vattnet. Ovanpå detta tittade maskinisten upp, varpå kaptenen och han flög i luven på varandra. Destroyer själv var skamfilad och ramponerad, ett propellerblad avslaget och kanonen full av vatten. Svenske konsuln Bagge besvor Fock att omedelbart avstå från expeditionen, men kontraktet var skrivet och Fock road av äventyr, varför han stannade kvar. Men Destroyer fick först repareras, innan avfärden kunde försiggå. Så styrde man äntligen mot söder, Destroyer på släp efter bogser- ångaren Santuit, som nyss upptagits efter ett års vistelse på Hudson­ flodens dybotten. Den var eljest komfortabel och trevlig, men med en viss odör av kloak efter dyvistelsen. Kapten Buck var på dystert humör, ty en stor låda whisky, den enda i sitt slag ombord, hade ge­ nom ovarsamhet hamnat hos fiskarna. Det gick några dagar framåt utan större svårigheter men så blev det storm. Destroyer gav täta nödsignaler med röda raketer och slutligen kunde man från bogser- båten inte längre se den. Om kanonbåten sjunkit, förelåg fara också för bogseraren genom bogserlinan och Buck beslöt sig för att kapa denna. Endast Focks bestämda ingripande med en höjd revolver (som inom parentes var tom) hindrade Buck, och Destroyer visade sig snart igen. Fock lyckades ta sig dit och fann vatten i pannrummet, elden släckt och ångpumpen fungerade ej. Med en stor säck segelduk lycka­ des man dock få båten läns. Efter ännu en svår stormnatt kunde man äntligen dra andan. Fock blev dyster, när han på kartan såg att när­ maste kust bar namnet Dödskusten. När nu solen kom och Destroyer, obesegrad och skön, gungade på vågen, blev det extra förplägnad åt besättningen. Man kunde ankra på den franska ön Martinique, där Destroyer åter undergick välbehövlig reparation. Besättningen fi­ rade samtidigt jul. En ny form av hajfiske infördes. I en butelj in­ sattes bomullskrut, tändhatt och koppartråd och detta i förbindelse med ett elektriskt batteri. Flaskan omvirades med delikat skinka. Hajen lät lura sig, man tryckte på en knapp och pang sam en huvud­ lös haj på vågorna. Nyåret 1894 avgick man från Martinique mot ön Fernando de Noronha. Där, 600 sjömil från brasilianska kusten, hade republiken en straffkoloni. När man anlänt, mottogs telegram med ordern: »Ka­ nonbåt Destroyer beordras att med största skyndsamhet avgå till Pernambuco för att där invänta vidare order». Förbi ön kom nu de 112 fem jagare, som president Peixoto lyckats inköpa från Danzig. De- stroyer lättade ankar följande morgon för att förena sig med den nya, regeringstrogna flottan. Befälhavaren i Pernambuco amiral Duarte ställde sig emellertid tvivlande till Destroyers kapacitet och båten fick karakteristiken: ’ett stort strykjärn’. En inspektion verkställdes av storamiral Gon5alves och utföll märkligt nog till i huvudsak be­ låtenhet. Destroyer förklarades vara både stridsduglig och sjövärdig. Som kapten Buck söp ihjäl sig i Pernambuco, övertog Fock befälet. Tillsammans med ett par andra fartyg fortsatte man resan. Man kom lyckligt fram till Bahias vidsträckta hamn. Dit kom snart brasilianske marinministern. Från Rio de Janeiro meddelades, att revolutionen ej vunnit terräng, men flottans utrustning skulle påskyndas för att framtvinga ett avgörande. Fock fick nu kontrakt som sjöofficer, när­ mast ungefär fregattkapten. Bland hans manskap var en pålitlig och duktig tysk, Otto Griinewald, en fullblodsindian Luiz från Amazo­ nas och en löjtnant med det imponerande namnet Epaminondas Villa- boas, som blev sekond. En natt togs man på släp igen och fortsatte. Men Destroyer tog åter in vatten och man fick fara tillbaka till Bahia. Staden hette förut San Salvador och portugiserna hade där framför allt byggt kyrkor, om vilka engelska pastorn sade till Fock: »Gud skall veta de behöver dem alla»! En s.k. blind gatutiggare fick en nic­ kelpeng av Fock men kastade den genast förgrymmad i ryggen på denne. Mannen lär ha varit synnerligen välbärgad genom sin säkra inkomst. Fock avnjöt promenader i den ståtliga urskogen. En dag kom ett amerikanskt krigsfartyg till Bahia med en chef, som råkade känna Fock, och som blev lätt förvånad, då han fann denne tillfäl­ ligtvis som högste representant för brasilianska flottan. När man lämnat Bahia, friskade vinden i ordentligt. Sekonden Epaminondas, som var föga sjövan, offrade under ljudliga rop och kval flitigt åt Neptun över fartygets reling. På tredje dagen stannade båten vid en kraftig stöt, började ta in vatten och ångpumpen fun­ gerade som vanligt inte. Fock styrde mot land och några hundra me­ ter från stranden satte sig John Ericssons gamla järnkista på den lyckligtvis mjuka sandbottnen till ro med en suck som från en lev­ nadstrött. Ångan släpptes ut och vattnet strömmade in. Besättningen lyckades, trots ganska närgående hajar, ta sig i land. Man hämtade till stranden filtar, konserver, matförråd, gevär och ammunition. Så blev det kolmörkt och en otrevlig natt med kringkrypande krabbor och rytande rovdjur. Nästa dag kunde man överblicka läget. Vid ebb reste sig den gamla järnkistan likt ett sjöodjur, vid flod försvann den, 113 Nils Fock Nils Fock så att blott den blågröna flaggan på maststumpen kunde vinka en sorglig avskedshälsning. Åtföljd av indianen Luiz traskade Fock i väg och först på aftonen kom de till en fiskarby. Tre mil sydligare skulle ligga en liten stad Cannaviciras, med telegraf. Dit hittade man änt­ ligen och Fock, som avsände telegram till Rio om hjälp, blev entu­ siastiskt omhändertagen av kommendanten, som var ivrig anhängare av president Peixoto. Inbjuden på middag i kommendantens familj med sköna och svartögda döttrar undfägnades Fock bl.a.med den som läckerhet ansedda ödlan inguana samt stekta sköldpaddsägg, bananer och apelsiner, stora som meloner. Slutligen starkt brasilianskt kaffe. På stadens torg nedanför kommendantens boning ledde en katolsk padre en fäktning mellan två ödlor, medan befolkningen gick allt högre i vadhållning. Av ödlorna, s.k. geckos, hette den besegrade Mello liksom den upproriske amiralen, vilket väckte ofantlig mun­ terhet och bifall. Följande morgon kom telegramsvar från Rio, att en bogserångare med dykare farit iväg för att hjälpa upp Destroyer, och Fock gav sig tillbaka till lägret i urskogen. På vägen fick han skjuta en puma. Från lägret tog sig Fock ut till vraket, från vars inre ett våldsamt oväsen hördes av stora fiskar, boniter, som summit in genom skansluckan och nu inte kunde hitta ut. Återvänd till staden gjorde Fock en liten jakt­ expedition, åtföljd av Epaminondas och Luiz. Fock har i sin bok givit en så suggestiv skildring härav, att den förtjänar att anföras. »Efter en besvärlig marsch», heter det, »genom de täta och taggiga snåren av palmetto och acaciabuskar kom vi fram till ett stort träsk, upp­ fyllt av otaliga sävbevuxna öar. Allt var tyst och stilla under midda­ gens glödande solstrålar. Därute i det grunda, dyiga vattnet stod ljus­ röda flamingos på sina oerhört höga styltben. De långa halsarna med den breda, vinkelformigt böjda näbben undersökte kärrets dybotten. Flär och där stod eldröda ibis med sina i spetsen kolsvarta vingar. Längre bort spatserade en jaribu omkring, två meter hög och ståtlig som en grenadjär av gamla gardet i sin vita rock och helsvarta ben­ kläder. Rosenfärgade skedgäss, med sina spadformade näbbar, sim­ made omkring på djupare ställen i sällskap med flockar av andra gäss och otaliga skaror av brokigt färgade änder. Jag var överväldi­ gad vid anblicken av denna intressanta fågelvärld, vars make jag aldrig sett ens vid den berömda sjön Lac Fetzarra i Algeriet. Alla des­ sa mångfaldiga och i så betydligt antal individer uppträdande fåglar 114 var väl ägnade att rättfärdiga Brasiliens rykte i ornitologiskt hän- seende. Att det även fanns rovfåglar visade de talrika örnar och fal­ kar, som ständigt kretsade över träsket. På en hundra meter avlägsen sandbank låg en mängd alligatorer i solgasset. Knappt 50 m från land låg en väldig alligator uppkrupen, sorglös och obekymrad. Smy­ gande fram genom rörvassen kom jag i gott skotthåll, la ett gevär över knäet, tog noga sikte och gav besten en kula bakom frambenet. Den väldiga stjärten slog ett par matta slag, och stora gapet med dess rader av hemska, skarpa tänder öppnade och slöt sig med en smäll som från två hopslagna bräder och lagunens pansarklädda skräck och gissel låg död. Skottet satte liv i fågelvärlden. Under starka, trumpetliknande läten höjde sig hela regementen av flamingos och ibisar. Utbredande de eldröda vingarnas svarta flygfjädrar flög de upp likt ett plötsligt uppdykande hav av lågor.» Vi återvände till lägret, som med sina 14 man nu väntat i urskogen i nio dagar. Först efter 16 dagar kom bogserångaren från Rio. Hålet i Destroyers botten lagades och en morgon flöt båten åter gungande på vågen. Tysken Otto hade ett otroligt arbete att rengöra det inre, be- fälshytten stank, så att Fock föredrog att vistas på däck. Tre av de tyska inköpta jagarna kom nu och bogserade Destroyer på färd mot söder. Nu nalkades man Rio de Janeiro och stridsområdet. En löjtnant hoppade ombord med order till Destroyer att hålla sig stridsbereddo Det lät något. Fock befallde Epaminondas och en annan officer att söka göra undervattenskanonen så nära rost- och smutsfri som möj­ ligt. Man rekognoscerade under natten och blev beskjuten. På morgo­ nen hördes kraftig artillerield. Amiral Mellos skepp Aquidaban lyc­ kades ta sig ut, utan att Destroyer kunde göra något. När det be­ fanns att revolutionärerna flytt under natten började segertåget, skildrat i tidningen Republica triumphante. Den berömda och fruk­ tansvärda kanonbåten Destroyer hade, i spetsen för den segerkrönta, lojala armadan inlupit i hamnen och tvingat den revolutionära flot­ tan att kapitulera. I Rios hamn mötte Destroyer sitt öde. Under nat­ ten glömde man att stänga en bottenventil och tyst och stilla gick John Ericssons fartyg till den eviga vilan i Riohamnens dyiga botten. Fock och större delen av besättningen var emellertid då inkvarterade på olika håll i staden. När Fock sedan på torpedbåten Gustavo Sam- paio verkligen lyckades hitta amiral Mellos skepp och genom god skjutposition fick in en fullträff, blev han dagens hjälte i Rio, fick en briljanterad kråsnål av kadetter i den sjökrigsskola, där han nu 115 Nils Fock Nils Fock 116 blev informationsofficer, samt av presidenten en check, som visade sig inlösbar och därtill att börja med tjänstledighet. Fock hade sedan många andra öden i Sydamerika, gjorde bl.a. en äventyrlig färd över Anderna, var några år utrikes i Europa, gifte sig med en amerikansk dam och inköpte en liten gård Sköttorp, nära Skövde. Sina sista år återupplivade han sina minnen, utom i den stora reseboken, också i pressartiklar med jaktminnen. Nils Fock dog i Skövde 1925. Källor (utom N. F:s anförda arbete 1920): Nils Focks arkiv (4 vol.) i Krigsarkivet; A. Paulin, Svenska öden i Sydamerika (1951). AV IATÖRDRÄKT FRÅN ÅR 1910 Gunilla Nathorst Under tjänstgöring vid Tekniska Museet har Fil. stud. Gunilla Nathorst gjort en undersökning av den äldsta svenska flygardräkten. Aviatördräkt 118 Numera reflekterar man över huvud taget inte över det fantastiska i att kunna färdas i luften. För endast femtio år sedan var det bara ett fåtal framsynta människor, som trodde på en sådan utveckling. Tiden från 1900 till 1908 kan betraktas som flygningens egentliga genombrottsperiod. Frankrike stod i centrum med ett flertal skickliga flygare, bl.a. Blériot, som året därpå gjorde sensation genom att flyga över Engelska kanalen. Av den stora allmänheten betraktades dock flygningen ännu så länge som ett nytt och spännande cirkusnummer. Beundran var stor för aviatörerna, som vågade livet i sina osäkra ma­ skiner, och folk gick man ur huse för att beskåda de hisnande luftfär­ derna, men få tog flygningen på allvar. En, som förstod, att detta nya skulle kunna utvecklas till något stort, var den kände och originelle Friherre Carl Cederström. Ffan blev det svenska flygets pionjär och som sådan känd under namnet Flygbaronen och beundrad för sin djärva och skickliga flygning. Carl Cederström var född 1867 i Stockholm. Från år 1895 arren­ derade han fädernegården Brunn på Ingarö. Dessförinnan hade han hunnit med åtskilligt. Ffan hade gått i flera skolor, bl.a. Alnarps lant­ bruksinstitut, där han avlade sin enda examen utom den som flygare. Flan hade varit till sjöss som extra kadett vid flottan, och han hade varit fårhandlare och vissångare i Amerika. År 1905 blev Cederström chef för Aktiebolaget Bil-Bol, en av Sveriges större bilfirmor, startad på hans initiativ. I september 1909 var Cederström på väg till Paris i bilaffärer. Han passerade Köln, där han fick tillfälle att se en flyguppvisning av Blé­ riot. Cederström hade redan tidigare varit intresserad av flygning, men nu blev han eld och lågor. Han sökte genast upp Blériot, som föreslog att Cederström skulle lära sig konsten i Blériots nystartade flygskola i Pau. På vintern 1909 började Cederström där, och den 24 maj 1910 fick han sitt certifikat, det sjuttiofjärde i världen. Sedan vistades han en tid i Paris för att flyga in en maskin som han beställt av Blériot. I det sambandet utförde han det på den tiden beundrade konststycket att flyga runt Eiffeltornet. I slutet av juni väntade Cederström i Köpenhamn tillsammans med flera farliga konkurrenter på lämpligt väder för att flyga över Öre­ sund. En stor belöning var utfäst till den som först lyckades. Vinnare blev dansken Svendsen. Cederström fick fel på sitt plan och kunde iÉiÉM Cederström i sitt Blériot aeroplan »Bil-Bol» vid flygning över Ladu­ gårdsgärde i Stockholm år 1910. Samtida tuschteckning, troligen av Caleh Althin. Tekniska Museets arkiv. inte utföra flygningen förrän den 24 augusti, en dryg månad senare än dansken, men i gengäld dubbelt så fort. I slutet av september och början av oktober 1910 hölls på Gärdet den första flygveckan i Stockholm. Cederström uppnådde den högsta höjden, 160 meter, med sitt Blériotplan »Bil-Bol». I maj 1911 anord­ nades en ny flygvecka på samma plats. Cederström flög då en ny maskin, döpt till Nordstjärnan. Med den satte han nytt höjdrekord, denna gång på 740 meter. Under sommaren gav Cederström uppvis­ ningar på olika platser i Sverige och Norge och blev omåttligt popu­ lär överallt. Följande år startade han i Malmslätt Sveriges första flyg­ skola och året därpå började han med flygplanstillverkning vid Sö­ dertälje Verkstäder. Den 29 juli 1918 skulle Cederström flyga till Finland med ett plan från Nordiska Aviatikaktiebolaget, vars chef han var sedan 1916. Planet störtade, och Cederström omkom i Ålands hav. Hans flygar- bana varade bara i åtta år, men blev ändå av stor betydelse för det svenska flygets utveckling. I Tekniska Museets samlingar finns en dräkt, som Cederström an­ vände i början av sin flygarbana. Dräkten har tidigare varit utställd på Panoptikon. Den består av jacka, byxor, huva och skor. Jacka och byxor är gjorda hos A. H. Heurlin & Co i Köpenhamn. På byxornas spänntamp sitter en märklapp med Cederströms namn och ett datum, 20.8.10. Kostymen är alltså tillverkad medan Cederström väntade i Köpenhamn för att flyga över Öresund. Huvan kommer från Paris och är liksom jacka och byxor gjord av getskinn. På den tiden fanns ingen speciell flygardräkt. Man använde vanligen sportkostymer, golfbyxor, ollar, vanliga kavajer, sportmössor o.dyl. Carl Ceder­ ström var känd för att vara något av en snobb, och denna eleganta, specialbeställda flygkostym av fint skinn jävar inte den uppfatt­ ningen. Kostymen är mörkbrun med ljusa rektangulära fläckar, speciellt på höger fram- och vänster baksida. Den har troligen blivit blekt, då den var utställd på Panoptikon. Jackan är ganska lång, 64 cm mitt fram, dubbelknäppt, utsvängd i sidorna från midjan och neråt, försedd med skärp och lång ärm. Kragen, som har spetsiga snibbar, kan användas både nervikt och som ståndkrage. Jackan är gjord av två fram- och två bakstycken. Söm­ marna sitter ej mitt i sidorna eller på axlarna utan en bit in på rygg­ sidan. Det finns knapphål på båda slagen, och jackan kan alltså knäp- 121 Aviatördräkt Aviatördräkt 122 pas på vilken sida man vill. Knappar och knapphål är placerade snett utåt uppåt för att följa slagen, som är skurna på detta sätt. Mitt fram på vardera slaget finns en figursöm, som börjar vid halsringningen och är 17,5 cm lång. Knapparna är bruna. På var sida finns fem knappar med 11 cm mellanrum. Den nedersta sitter 19 cm från ne- derkanten. Runt vardera knappraden går en söm, som bildar en 3 cm bred slå, spetsig i ändarna. Sömmen håller fast en tygförstärkning på jackans insida. Knapphålen är 3,5 cm långa, vågräta och placerade 2 cm från kanten. De tre översta knapp-paren har vid något tillfälle blivit flyttade inåt, det översta 1 cm, nästa 0,7 cm och det tredje 0,5 cm. Detta kan ha blivit gjort vid dräktens montering på Panop- tikon. Mitt fram, direkt under kragen, finns hyska och hake. Kragens höjd mitt bak är stående 7 cm, nervikt 4 cm. Snibbarna är 7 cm långa. På kragens undersida finns som fortsättning på vardera snibben en triangel, 555X6X5,5 cm, försedd med knapphål. När kragen är ner­ vikt, är triangeln fastknäppt på undersidan. När den används som ståndkrage, knäpps den vänstra triangeln på en knapp, som sitter vid basen av högra kraghalvan, 3,5 cm från kanten. På vardera framstyc­ ket, 20 cm från nederkanten, finns en vågrät ficköppning, 16 cm bred och placerad 15,5 cm in på framstycket. Fickorna når ned till kanten. På varje sida finns också en innerficka. Fodret, som är av ljust brun­ grå bomull, är ganska nött och trasigt på några ställen. Skärpet är 5 cm brett, fodrat med mörkbrunt ylle. Det sitter i hällor i sidorna och knäpps med två knappar. Ärmarna är gjorda av två stycken var­ dera. Ärmen är isydd, och längden är 60 cm. Vidden nertill är 30 cm. I bakre sömmen, 3 cm från nederkanten, sitter en 6 cm lång tamp med knapphål. Den kan knäppas så att ärmvidden vid handleden minskas 5 cm. Byxorna, som består av två bakstycken, två framstycken och en linning i två delar, är skurna som ballongbyxor. Deras längd är 115 cm. De nedersta 40 cm av byxbenen är snörda i nedifrån räknat 9 hakar och 5 hål på vardera utsidan, överkanten bak är snett uppåt­ lutande från sidorna. Mitt bak finns en liten kilformad utskärning för att ett snyggt och smidigt veck skall bildas, när spänntampen, som sitter 4 cm från kanten, dras åt. Tampen är gjord av mörkbrunt ylle, fodrad med brun bomull. Den är 2,5 cm bred och löper genom två hällor, vardera 10 cm från mittsömmen. Ett vävt firmamärke är fastsytt på tampens baksida. Under firmanamnet står skrivet med märkbläck: »Hr. Baron Cederström 4505 20/8 10». På vardera bak- stycket finns en snedficka med en 14 cm bred öppning. Fickans djup är 16 cm. Den sitter 7 cm från mittsömmen, 10,5 cm från kanten, och knäpps på en gråbrun knapp med texten »for gentlemen» runt kan­ ten. Knapphålet på fickan är lodrätt och 2 cm långt. Framstycket knäpps på linningen, som är 10 cm bred mitt fram och 23 cm i si­ dorna. Linningen knäpps mitt fram med tre knappar med texten »A. H. Heurlin & Co, Kjöbenhavn». I sidan är den hopsydd med bakstycket. Framstycket är inte hopsytt med bakstycket tillsammans med linningen utan bildar en lucka från linningen och uppåt. Den knäpps på linningen på dess mellersta knapp och på fyra andra på ömse sidor om mittknappen. Av dessa är två placerade mitt i sidan och två halvvägs mellan sidknapparna och mittlinjen, alla 4,3 cm från överkanten. Byxorna är fodrade med brun bomull utom övre delen av luckan, som är fodrad med brunt ylle. Huvan, som kommer från firman Au Petit Matelot i Paris, är lju­ sare än den övriga dräkten. Den är gulbrun till färgen. Själva mössan är gjord av sex trekantiga kilar, som möts uppe på hjässan. Nack- och öronskydden består av två stycken hopsydda mitt bak. Denna nedre del är fastsydd på kalottens nederkant bak och i sidan. Neder- delen fortsätter i vardera sidan direkt i hakband, på vänster sida 14,5 cm långt och 5,5 cm brett längst ner, på höger sida 24 cm långt. Bred­ den avsmalnar neråt från 4 till 2,5 cm. Längst ner på vänster band finns en hälla längs kanten. Högra bandet drogs genom denna och fästes med någon anordning, som numera saknas, i en liten ring, som sitter ute i kanten på vänster sida, i skarven mellan huvans övre och undre parti. Vid platsen för öronen finns små runda hörhål, 1,5 cm i diameter. Framför vardera hålet sitter en rulle av skinn, 7 cm lång och med 1,5 cm diameter. Mössans foder skiftar i grönt och grått. Fodret i öronlapparna är ganska slitet. I fodrets pannsida är pressat ett stort firmamärke i silver. Namnet, Au Petit Matelot, är insatt i det engelska riksvapnet, en krönt sköld med texten »Honi soit qui mal y pense», omgiven av på höger sida ett lejon och på vänster sida en en­ hörning med en krona om halsen. Djuren vilar på fladdrande band med texten »Best quality» och »Trade mark». Under vapnet står firmans adress, 27 Av:e de la G:de Armée Paris. Skorna är gjorda av tre delar, ett framstycke, som är lågt i sidorna och bildar plös mitt fram, och två sidostycken, som är hopsydda mitt bak. Bakkappan är också låg i sidorna och är mitt bak lika hög som plösen. På vardera sidan finns en kilformig något rundad resår, som 123 Aviatördräkt Aviatördräkt 124 har hållit till skon, så att den satt åt om foten. Skorna är fodrade med lejongult filtliknande ylle. Deras längd är 28 cm. Höjden bak är 11 cm från klacken. Klackhöjden är 18 mm. Plösen är 5,5 cm bred. I vardera skosulan finns tre hål, ett större i klacken och två mindre med märken efter något slags beslag i mitten av sulan. De härstam­ mar troligen från utställningen på Panoptikon. Trots den relativt låga flyghastigheten var det kallt i dåtidens öppna maskiner, men Cederströms väl genomtänkta aviatördräkt bör ha lämnat det skydd mot kylan som behövdes. GRUV- OCH HYTTSCENER PA EN KARTA FRÅN ÅR 1729 Torsten Althin Gruv- och hyttscener Vårt land är relativt fattigt på realistiska bilder av arbete och liv vid gruvor, hyttor och hammarsmedjor under 1600-talet och första hälf­ ten av 1700-talet. Bästa källan i detta avseende är ofta gruvkartor eller lantmäterikartor på vilka en eller annan arbetsscen inkompone­ rats av kartritaren, som i allmänhet inte haft tanke på högre grad av konstnärlighet. Från slutet av 1700-talet blir förhållandet ett annat genom att sådana konstnärer som Pehr Hilleström och hans samtida, som voro genremålare och tecknare av rang, ägnade sig åt detta äm­ nesområde. När man studerar det äldre bildförsedda kartmaterialet, måste man fråga sig, om tecknaren-kartritaren haft förebilder, eftersom det är påtagligt att inte minst de tyska kartritarna särskilt omhuldat idén att fylla ut en kartas hörn- och obetäckta ytor med naturscenerier och arbetsbilder. I det följande skall något granskas en landskapskarta från 1729, framställd i Tyskland, över en del av de norska gränstrakterna mot Värmland och försedd med en innehållsrik framställning av gruv- och hyttarbete. Årtalet 1729 är av visst intresse. Samma år gjorde nämligen Augus­ tin Ehrensvärd, då som tjugoårig elev hos Christopher Polhem, en realistisk landskapsbild över Polhems manufakturverk Stjernsund i Dalarna, och hans studiekamrat Carl Johan Cronstedt tecknade och laverade detaljtrogna interiörbilder från stora smedjan på Stjernsund. (Se D^dalus 1940.) Det har gått att konstatera, att dessa bilder noggrant återge verk­ ligheten. Svårare är att säga om andra samtida och framförallt tidi­ gare arbetsbilder hålla sig till faktiska förhållanden i Sverige eller äro generaliserade framställningar av arbetsförlopp, tekniska anord­ ningar och miljöer påverkade av utländska förebilder. Det är tydligt, att en kunnig kartritare stundom justerat en förebild till lokala för­ hållanden. Så är det t.ex. med bilder på kartor över Falu gruva av Hans Ranie från slutet av 1600-talet. Men det är också påtagligt att kartritare utan vidare ibland tagit detaljer från annat håll för att åstadkomma en dekorativ effekt, i vissa fall kanske en säljande ef­ fekt. Endast ett ingående kontrollerande av detaljer av den tekniska apparaturen i vårt land vid ifrågavarande tidpunkt kan ge ett defini­ 126 tivt svar. Detta ligger dock utanför vad som avses med denna upp- sats. Vi vet nämligen ännu inte tillräckligt om den tekniska utrust­ ningen under 1600-talet och 1700-talets början för att med säkerhet kunna bedöma, vad som är fantasi eller vad som är verklighet. En av de mest innehållsrika och kanske den mest koncentrerade bildberättelsen från arbete och liv i en gruva är kopparsticket från 1740-talet över saltgruvorna i Wielitzka (Polen). Dessutom måste detta kopparstick (exemplar i Tekniska Museet) betraktas som ett ståtligt konstverk i komposition, figurernas livfullhet och miljöskild­ ringens detaljrikedom. Även i formatet (89 X 57 cm) är det en presta­ tion av rang, en förnämlig produkt från en kopparstickares tryckeri. Detta kopparstick är dock helt och hållet en berättande framställning och inte en på ett kartblad inkomponerad bild. På den ovannämnda kartan1 från 1729 läses inom en kartusch: TRACTUS NORWEGItD DANICUS Magnam Dioecefeos AG- GERHUSIENSIS Partem Siftens editus a JOHANNIS BAPTISTS HOMANNI S.C.M. GEOGRAPHI FILIO NORIBERGiE Anno 1729 Gum Privilegio S.C.M. Det högra partiet av kartbladet över en del av Norge upptar det parti, som här skall kommenteras ur bergshistorisk synpunkt. överdrivet i höjdskalan syns ett parti av ett malmförande berg, på toppen traditionsenligt krönt av tre granar enligt den medeltida tyska bergsmansversen: Es griine die Tanne Es wachse das Erz Gott gibt uns ein fröhliches Herz! En toppformad träbyggnad, laven, utgör skyddet över schaktet ur vilket en bergsman stiger upp på en stege mötande en bergstjänsteman av någon rang med bergsmanskäppen som värdighetstecken i sin hand. Två figurer utanför schaktbyggnaden äro män som förefalla inspektera gruvan, möjligen ur prospekteringssynpunkt. I stegschaktet nedanför denna scen se vi en bergsman med aschläder (bergläder) bestiga en stege, hållande en gruvlampa i sin högra hand. Under jord arbetar här ett överfallsvattenhjul, som med kugghjul och »lykta» driver ett pumpverk med skopor för undan­ hållande av gruvvattnet. (Jfr Agricola De re Metallica, 1556, Liber 1) Tekniska Museets inv. nr 14.693, skänkt till museet av Fil. Dr Carl Sahlin. 127 Gruv- och hyttscener Gruv- och hyttscener 128 VI.) Kartritaren-konstnären låter detta vatten rinna till en fyrkantig damm till vilken vi skall återkomma. Ännu ett stort hjul finns på bilden. Det är ett tramphjul i vilket en bergsman trampar liksom »en ekorre i hjul» och får hjulet att ro­ tera. Därvid lindas ett grovt rep kring hjulets axel och en laggad, uppåt konisk trätunna, fylld med bruten malm uppfordras från bryt­ ningsorten samtidigt som en i linans andra ände fäst tunna sänkes ned i gruvan. Malmen transporteras i kärror (hundar) på små trähjul direkt på ortens golv (sulan). Här finns således ingen antydan om att man an­ vänt träskenor för dessa malmvagnar, vilka började användas i tyska gruvor i varje fall på 1500-talet. I fria luften utanför schaktet passe­ rar en bergsman, bärande på sin axel ett malmfat, troligen med ut­ valda stuffer. På kartan, knappast skönjbart, pågår i ortens bakgrund brytning med tillmakning (eldsättning) samt arbete med slägga och bergjärn (Schlägel und Eisen). Dessa scenerier röra arbetet under jord. Låter vi blicken följa bil­ dens nedre del från höger till vänster finner vi scener från arbetet i dagen. Vid en gams (handspel) synas tre män, magra och illa klädda, eftersom de knappast räknades till gruvans män, utan tillhörde den kategori som kallades »mindervärdigt folk». De sköta detta spel och ur gruvans djup hissar de upp en gruvarbetare stående på kanten av en gruvtunna, vilket var det sätt man tog sig ned och upp i gruvan på, om man inte använde stegvägarna. En i elegant långrock klädd och med lösperuk och trikorn på hu­ vudet utrustad högre tjänsteman, möjligen en bergshauptman, inspek­ terar arbetet. I förgrunden finner vi ryggen av en arbetare med en höjd hammare i handen. Det är en man som skräder malmen, knackar sönder det uppfordrade berget för att skilja fyndigt från ofyndigt. Framför gämsen skjuter en bergsman en gruvhund på hjul av mas­ siva träskivor och karakteristiskt nog med högre gavel på ena sidan, för att göra det möjligt att lasta hunden full, men samtidigt för att underlätta dess tömning. Slutligen några scener, som inte hör ihop med malmbrytningen, inkomponerade vid »bergets» fot. Som nämnts fick det ur gruvan pumpade vattnet rinna till en fyr­ kantig damm. I denna damm vaskades den sovrade malmen. Vid dammens kant passerar en bergsman med en lastad gruvhund på väg r x \ Akvarefterad karta (54X47 cm) i kopparstick år 1729 över trakten kring cfc('5t'ania’ skänkt till Tekniska Museet av Fil. Dr Carl Sahlin.  *11 *»tjro • | till en metallurgisk ugn. Denna är avbildad som en cirkulär ugn un­ der ett på stolpar upplagt träspånbelagt, åttkantigt skyddstak med ett rör för ugnsgasernas avlopp. Bälgen drives för hand till höger om ugnen. Det finns ingen bild av malmrostning medtagen. Utanför ugnen står en hyttarbetare, som ur den glödheta ugnen tar ut en smältdegel med en degeltång. Detta antyder att det är frågan om prövning av den brutna malmens halt av ädel malm, sannolikt silver, vilket i sin tur möjligen skulle attributera bildskildringen till Kongsbergs Solv- verk, vars gruvor upptäcktes hundra år tidigare än kartan ritades, nämligen 1623. Driften övertogs 1683 av staten, d.v.s. Norge-Dan- mark. Visserligen inföll gruvans glansperiod omkring 1760—70, men i början av 1700-talet, då vår karta var aktuell, var Kongsbergs en gruva att räkna med. Namn på fältets gruvor »Armen-Grube, Gottes Hiilfe, Haus Sachsen Grube, Gabe Gottes», antyder det tyska infly­ tandet, vilket måhända har påverkat kartritaren, när han utformat skildringen på kartans fria del. Med undantag för den bildmässiga centrala figuren, den nämnde inspekterande tjänstemannen i långrock och vitbrämad svart hatt, bä­ ra alla de med arbetet sysselsatta enkla bergsmansdräkter med berg- läder hängande ned på ryggen från midjan. På huvudet ha de endast tjocka luvor. Denna klädsel var sedan länge den traditionella. På kar­ tans figurer kan inte spåras något inflytande från de bergsmansuni- former (eller dräkter), som fastställdes år 1719 av August den Starke av Sachsen och som blev normgivande för klädseln i Kursachsen och andra gruvdistrikt och som än i dag kan spåras i dräktplagg burna av tyska och andra bergsmän. I vårt land ha vi haft mycket litet av det som på tyska kallas »Bergmännisches Brauchtum» med undan­ tag av bergsmanskäppen och ganska enkla och föga spridda unifor­ mer. Den stränga differentieringen av klädesplaggen efter funktion inom gruv- och hyttarbetet, vilken fanns framför allt i Tyskland, nådde inte upp till vår bergshantering. Är det sannolikt att de skildrade arbetsscenerna varit främmande — apnk_ och SVensk gruvmiljö? Säkert inte helt. Tekniken var då lik­ som idag så likartad över den del av Europa, som var indragen i samma kulturkrets. Givetvis förekom variationer i verktygens och maskinernas utformning och konstruktion, i den lokala tekniska ter­ minologien, i processförfarandet, men detta måste anses vara bagatel­ ler i jämförelse med det principiella förfarandet. 131 Gruv- och hyttscener Gruv- och hyttscener 132 !) Zeitschrift der Gesellschaft fur Erdkunde, 1886. Man skulle därför vilja acceptera kartritarens livfulla bilder som ett någotsånär realistiskt återgivande av gruvarbetet även norr om Öresund omkring 1730. Det är därigenom dessa situationsbilder äga sitt teknikhistoriska värde. Som alltid när man konfronteras med en bildskildring av ifråga­ varande slag frågar man sig, vem har åstadkommit detta och för vil­ ket ändamål har det skett? Det finns alltid en person bakom verket och en anledning. Om vi i första hand fästa oss vid personen så uppgives kartans upp­ hovsman vara Johann Baptist Homann, S.C.M. Geographi Filio No- ribergas. Flan är en känd tysk geograf och kartritare (f. 1664, d. 1724 i Niirnberg). Han flydde ur ett kloster, övergick till den protestan­ tiska läran och blev notarie i Niirnberg. År 1702 grundade han ett kartförlag, eftersom kartritning var hans allt uppslukande intresse. Därifrån publicerade förlaget ca 200 kartor, till stor del kopior av holländska och franska original, stora atlasverk, fickglober samt kop­ parstick över åtskilliga mekaniska konstverk. Den romerske kejsaren, den siste på det habsburgska husets manliga linje, Karl VI (1685— 1740), utnämnde honom till kejserlig geograf.1 Det är således ett förnämligt och välkänt kartförlag som publicerat kartan över trakten söder, norr och öster om det dåtida Christiania och därvid inte försummat att rita befästningsverken i trakten. I vil­ ken utsträckning någon av förlagets medhjälpare besökt området är svårt att säga. Det finns vissa topografiska felaktigheter på kartan. Man kan fråga sig, varför kartan försetts med den här detaljgrans- kade gruvbilden i samband med Norge, som på den tiden endast hade Kongsbergs silververk och Röros m.fl. koppargruvor samt några järn­ verk i drift, när Sverige samtidigt hade en sedan många århundraden rikt differentierad gruvhantering med utvinning av järn, koppar och silver. Kanske har Homanns förlag känt ett behov att fylla ut kartbladet på konventionellt sätt, eftersom kartan endast antyder några platser öster om Kölen i Värmland och övre Dalsland och plats funnits ledig på kartbladet. Kanske har man rent rutinmässigt återgivit gryv-,g£lr' — hyttscenerna så som dessa tedde sig på kontinenten. Kanske har man velat markera att de långt norrut belägna länderna Norge och Sverige ägde ett bergsbruk. Det kan också tänkas att kartan beställts för att visa en ur försvarssynpunkt viktig del av södra Norge, sedan det hårda kriget med Sverige åren 1709—20 var avslutat. De sista tio åren av Fredrik IV:s (1699—1730) regering bildade inledningen till en lång fredsperiod, och upptakten till en tid, då Norge repade sig efter kriget och fördes fram till ett förut okänt välstånd. Gruv- och hyttscenerna ge otvivelaktigt en bild av fredligt arbete. Avsikten och uppgiften må ha varit vilken som helst. Genom kar­ tans bildsvit har den gett oss en sammanfattande skildring av den tek­ niska utrustningen och en antydan om en metallurgisk process, som stod till buds vid den tidpunkt då bergsmekanikern Christopher Pol­ hem och många av hans samtida i Sverige voro klart lysande stjärnor även på den internationella teknikens himmel. Gruv- och hyttscener 133  VANADIN -VOLFRAM- KROM- MO LYB D E N Efterföljande historiska notiser om fyra viktiga metaller har sammanställts av Aktiebolaget Ferrolegeringar. Vanadin — Volfram — Krom — Molybden Vanadin. Den götiska mytologien har genom tiderna fått ge namn åt många väsensskilda ting. Till och med det metalliska grundämnet vanadin — eller vanadium — har blivit uppkallat efter en av dess mest kända kvinnogestalter, kärleksgudinnan Freja med tillnamnet Vanadis. Ele­ mentets definitive upptäckare, svensken Sefström, valde beteckningen Vanadin, emedan dess begynnelsebokstav »ej förekommer såsom så­ dan uti hittills kända enkla kroppars namn». Vanadin upptäcktes första gången av den spanske mineralogen pro­ fessor Andres Manuel del Rio, då denne år 1801 examinerade ett bly­ mineral från gruvan Zimapan i Mexiko och trodde att detta innehöll en ny metall besläktad med krom och uran. Detta nya grundämne gav del Rio benämningen erythronium, enär dess salter vid upphett­ ning antogo en röd färgton. Några år senare, år 1805, analyserade emellertid den franske kemisten Collet-Discotils det nya ämnet och förklarade att erythronium inte var annat än krom. Del Rio ansåg sig då av en högre auktoritet övertygad om ett misstag och metallen föll i glömska ända tills Nils Gabriel Sefström år 1830 återfann den i järn, framställt ur malm från Smålands Taberg och kallade den va­ nadin. Konstaterandet av att mineralet från Zimapan håller vana- dinsyra och inte kromsyra gjordes av tysken Wöhler, som påvisade att erythronium och vanadin voro identiska; likväl fick den nya me­ tallen behålla namnet vanadin. Den mexikanska blymalm, i vilken del Rio upptäckte sitt erythronium, kallades sedermera vanadinit. N. G. Sefström föddes i Ilsbo socken i Hälsingland den 2 juni 1787. Efter studentexamen i Upsala biträdde han några år sin fader i den­ nes prästerliga gärning men kom 1809 till Karolinska institutet, där han uppmärksammades av Berzelius och snart blev en av dennes mest omhuldade lärjungar. Han disputerade för medicine doktorsgrad och tjänstgjorde därefter några år som underläkare vid Serafimerlasaret- tet. Sefström verkade även samtidigt som lärare i kemi och natural- historia vid Krigsakademien på Karlberg, och blev 1818 professor vid Högre artilleriläroverket på Marieberg. Två år senare utnämndes Sefström till föreståndare för Bergsskolan i Falun, men måste 1838 begära avsked på grund av sjukdom och återvände till Stockholm, där han till sin död 1845 bl.a. var adjungerad ledamot av Bergskolle­ gium. Sefström var icke blott framstående kemist utan även utmärkt 136 geolog, bl.a. känd för sin teori att orsaken till räfflorna i våra berg Vanadin — Volfram — Krom — Molybden skulle ha varit en våldsam rullstensflod, som antogs ha översvämmat landet. Det var alltså under sin Falutid som Sefström gjorde sin märkliga upptäckt av vanadin, dels på Bergsskolan och dels hos Berzelius i Stockholm. Låt oss höra vad han själv berättar härom i Kongl. Veten­ skaps-Academiens Handlingar för år 1830. Han skriver sålunda: »För några år sedan uppgaf Bergmästaren Rinman en method att lätt upptäcka, om ett jern är kallbräckt, grundad på den omständigheten, att dylikt jern vid etsning med saltsyra gifver ett svart pulver. — Vid ett tillfälle, då jag var i behof af ett jern, som ej var kallbräckt, och för det ändamålet tog Eckersholms-jern, hvilket är tillverkadt af Ta- bergs-malm, samt undersökte det med det Rinmanska profvet, gaf det till min förundran reaction för kallbräcka. Detta jern är eljest, ända sedan Bergs-Rådet Rinmans tid, kändt för att vara ett af de mjukaste och segaste, som uti landet finnas. Tiden tillät mig då ej, att undersöka detta förhållande närmare; men uti nästlidne April månad återtog jag försöket, för att se om det svarta pulvret innehöll fosfor, eller om det förorsakades af något an­ nat ämne. Jag löste då en betydlig qvantitet jern ifrån Eckersholm, och undersökte den lilla qvantitet svart pulver, som dervid erhölls. Vid lösningen företedde sig den märkvärdiga omständigheten, att vissa delar af jernet, i synnerhet de som lemnade det svarta pulvret, löste sig hastigare än de öfriga, och att sådana ådror, liggande midtuti stången, bortlöstes så fort, att den blef ihålig på längden. Vid undersökningen af det svarta pulvret, fanns deruti kiselsyra, jern, lerjord, kalkjord, koppar, kobolt, samt en kropp som i vissa af- seenden liknar Chrom, och i andra Uran. I hvilket förhållande de förekomma, kunde ej bestämmas, emedan hela den qvantitet svart pulver, som erhölls, ej öfversteg 2 decigrammer, hvaraf kiselsyran ut­ gjorde mer än hälften. Efter några få försök, upptäcktes det lätt att den ej var chrom, och följande jemförelse visar äfven, att den ej var uran. Det var nemligen de högre syrsättningsgraderna som jemfördes; men den af den nya kroppen innehöll äfven något af en lägre oxid.» Sefström deklarerar så i tabellform de divergenser han funnit mel­ lan urans och den nya kroppens reaktioner och relaterar vidare: »Dessa reactioner bekräftades ytterligare i Maj månad på Professor Berzelii Laboratorium, hvarvid den nya kroppen reducerades med vätgas, och det afgjordes, att den hade en lägre oxidationsgrad, som 137 Vanadin—Volfram—Krom—Molybden med. syror gaf blågröna lösningar, och äfven var löslig uti alkalier. Bland flere methoder som försökts, att bereda ren vanadin, har följande funnits ändamålsenligast. Stångjernsslaggen rifves först så fin som möjligt, för att kunna siktas genom ett vanligt tagelsikt. Finare kan den ej, uti sitt vanliga skick, fås; emedan de deri varande jernkornen hindra pulveriseringen. För att undanröja detta hinder, genomfuktas det silade pulvret med vatten i en postlinsskål, hvarefter rökande salpetersyra tillsättes, så mycket som man anser nödigt för jernkornens oxidering, och massan ställes på ett kapell, samt omröres oupphörligt, tills syran upphört att verka. Den är då nästan torr. Derefter glödgas den uti en jernpanna, pulveriseras ytterst fin, slammas, tages på filtrum och torkas. Emot 3 delar slammad slagg tager man sedan 2 delar salpeter och 1 del fa- tisceradt kolsyradt natron, pulveriserar dem och sammansiktar alla ingredienserna i tre omgångar, så att de blifva noga blandade. Seder­ mera inläggas de uti en tackjernspanna med lock, samt hållas 4 tim­ mar uti så stark glödgning som pannan tål, utan att smälta. I stället för glödgning uti jernkärl, skulle bränning uti calcinerugn vara för­ delaktig; men med så små qvantiteter som jag arbetat, 2 G (skålpund) slammad slagg i sänder, har det ej varit verkställbart. Om bränningen gått väl, så har massan dragit sig tillsammans till en fast klump, som är tät och homogen i brottet. Massan pulveriseras sedan ganska fin, öfvergjutes med vatten och kokas helst uti ett silfverkärl i flere om­ gångar. De frånsilade solutionerna blandas och mättas så noga som möjligt med salpetersyra, ifrån hvilken man, genom kokning, bort­ jagat all salpetersyrlighet, hvilken eljest oxideras på vanadinsyrans bekostnad, som reduceras till oxid, hvilken fälles. Fivad som eljest faller, består till största delen af kiselsyra, som frånskiljes genom filtrering. Skulle äfven någon vanadinsyra hafva blifvit utfälld, hvil­ ket synes deraf att precipitatet på filtrum är tegelfärgadt,så öfvergju­ tes det ett par gånger med caustik ammoniak, och sedan med kokhett vatten. Utur den genomgångna solutionen, som än en gång neutrali­ seras, utfälles sedan vanadinsyran, med blysocker eller salpetersyrad blyoxid. Den erhållna fällningen tages på filtrum och tvättas. Sedan vattnet blifvit utprässadt, öfvergjutes fällningen med concentrerad saltsyra och omröres dermed ganska väl tid efter annan, under loppet af ett par timmar, hvarefter alkohol tillsättes och blandningen ställes några timmar i en temperatur, som går nära till dess kokning. Den blå 138 solutionen af vanadinchlorur, smittad av lerjord, kiselsyra, zirkon- jord och fosforsyra, afdunstas i retort, löses i vatten och försättes med salpetersyra, för att åter syrsätta vanadinoxiden till syra, hvilken mättas med kolsyradt kali och evaporeras. Den erhållna saltmassan lägges sedermera uti platinadegel och glödgas, tills den är fullkomligt smält och flyter utan gasutveckling. Derefter löses den i varmt vat­ ten, filtreras och evaporeras, så att solutionen är temligen concentre­ rad, hvarvid man deruti insätter stycken af salmiak. I den mån dessa lösas, bildas vanadinsyrad ammoniak, hvilken fal­ ler ut, tages på filtrum och tvättas med salmiakvatten, tills den fos- forsyrade ammoniaken är aflägsnad, hvarefter salmiaken borttvättas med sprit. Genom lösning i kokhett vatten och omkristallisering fås saltet re­ nare, och gifver, om det upphettas uti öppen luft, vanadinsyra; men om det upphettas uti en atmosfer af kolsyregas, gifver det vanadin- oxid. Den vidare undersökningen deraf har Professor Berzelius lofvat att ytterligare fortsätta, hvarpå vetenskapen vinner och äfven de gö- romål, som tillhöra mitt kall. Här må blott nämnas att de kroppar, med hvilka vanadin eljest skulle kunna förvexlas, äro Chrom, Mo- lybdén och Wolfram.» Sefström och Berzelius arbetade i fortsättningen gemensamt med den nya metallen och i ett brev till sin f.d. lärjunge, den tidigare nämnde tysken Wöhler, berättar Berzelius i skämtsamma ordalag om den remarkabla upptäckten; Wöhler hade ju själv varit nära att göra samma upptäckt, då han sysslade med det mexikanska mineralet. Episteln inleds med följande drastiska anekdot: »I höga Norden bodde i fordom tid gudinnan Vanadis, skön och älskvärd. På hennes dörr knappade det en dag. Gudinnan satt bekvämt och tänkte: Det får väl knappas än en gång; men det knappade intet mer utan den knappande geck trappan utför. Gudinnan var nyfiken att se, vem det kunde vara, som var så likgiltig att komma in, sprang till fönstret och bekikade den bortgående. Ah! saden hon för sig själv, det är den skalken Wöhler. Nå, det har han rätt väl förtjänt, han kunde hava gjort sig litet angelägnare, så skulle han hava sluppit in. Den slusken tittar ej en gång uppåt fönstret i förbigående. — Om några dagar bultades åter på dörren; men bultades om och om igen. Gudinnan kom äntlig själv och öppnade dörren. Sefström steg in, och av detta möte föddes Vanadin.» Vanadin — Volfram — Krom — Molybden Berzelius tröstade sedan Wöhler för hans misslyckande att upp- 139 Vanadin — Volfram — Krom — Molybden täcka vanadin med att det fordras långt mer geni till att syntetisera de urinämnen han undersökte än att upptäcka tio nya grundämnen. Ett par veckor senare tackade Wöhler för Berzelii brev med historien om gudinnan Vanadis, som hade roat honom mycket, ehuru det i bör­ jan retat honom litet att han inte hade besökt den sköna. Mer miss­ lynt är han däremot i ett brev till Liebig den 2 januari 1831, där han skriver, att han för tillfället bara är intresserad av den nya svenska metallen vanadin »upptäckt av Sefström, men i själva verket av Ber­ zelius». Han säger vidare: »Jag var en åsna, som inte förr upptäckte vanadium i den bruna blymalmen från Zimapan i Mexiko. Jag höll på med att analysera den och hade redan funnit något nytt, men så blev jag sjuk i flera månader av fluorvätgas.» Vanadinförsöken fortsattes alltjämt av både Sefström, Berzelius och Wöhler men det slutliga steget i upptäckten av vanadin och dess kemi togs av den engelske kemisten Sir Henry Enfield Roscoe, som år 1867 lyckades isolera metallen och påvisa att vanadin tillhör fos­ forgruppen och ej, som man tidigare trott, kromgruppens metaller. Man påträffar vanadin mycket utspritt i naturen, men rena malm­ förekomster med betydande vanadinhalt äro sällsynta. Vanligen är vanadin bundet vid andra metaller i mineral av skiftande karaktär, såsom patronit, cartonit och vanadinit. I övrigt förekommer vanadin i låga halter i vissa skiffrar, sandstenar, bauxiter och bergoljor m.m., vilka även kunna tjäna som vanadinkällor. Den mesta vanadinmal- men kommer från Peru, U.S.A., Ceylon och Sydafrika. I Sverige fin­ nas inga egentliga vanadinmalmer, men vanadin ingår dock till nå­ gon eller några tiondels procent i de titanrika järnmalmerna, t.ex. Taberg-malmen och i apatitjärnmalmerna från exempelvis Gränges berg och Blötberget. Dessa förekomster kunna tillvaratagas vid tack­ järns- och stålproduktion, vilket exempelvis sker vid Domnarfvets Jernverk. Europas största vanadinproducent är Otanmäki-verken i Finland, där materialet utvinnes ur järnmalm och tillvaratages vid kulsintringen. Magnetitsligen blandas med ett natriumsalt och det under sintringen bildade vanadatet lakas ur kulsintern med vatten. Vanadin uppträder så gott som alltid bundet vid andra metaller, men efter separations- och anrikningsprocesser kan vanadin- pentoxid erhållas. Detta utgör utgångsmaterialet vid tillverkning av ferrovanadin, som är det ojämförligt mest använda för vanadintill- sats vid ståltillverkningen, även om givetvis vanadinmetall, vanadin- 140 tackjärn, vanadinslagg eller vanadinpentoxid nyttjas i vissa fall. Hu- Vanadin —Volfram — Krom — Molybden vuddelen av det vanadin som produceras går till stålverken för lege- ringsändamål; genom tillsats av vanadin kan man nämligen bibringa stålet vissa önskade egenskaper. Så t.ex. ger en V-halt av omkring 0,20 % i verktygsstål utmärkt seghet och slaghållfasthet i såväl nor­ maliserat som härdat tillstånd genom att tillsatsen i främsta rummet åstadkommer kornförfining. Den goda anlöpningsbeständighet som även erhålles gör att vanadinstål utnyttjas t.ex. i ventilfjädrar för hårt belastade förbränningsmotorer. Vid snabbstålstillverkning önskar man vanligen ca i—2 °/o V, ty denna tillsats ökar både slitstyrka och anlöpningsbeständighet och ger därför stålet stor livslängd. För att trygga de svenska ståltillverkarnas behov av vanadin, har AB Ferrolegeringar sedan många år producerat ferrovanadin vid Trollhätteverket även för export. Förbrukningen av ferrovanadin ökar för var dag i allt snabbare takt, beroende på de allt större krav som ställas på stålet i vitt skilda sammanhang. Så har metallen, som Sefström och Berzelius en gång uppkallade efter den fornnordiska kärleksgudinnan, kommit att bli ett nyckelelement i atomernas och automationens dynamiska tids­ ålder. »Detta Tidehwarf gynnar Natural Historien, likasom det förra Volfram. Seculum befordrade det Philologiske och Antiquitets Studium, åt­ minstone hos oss», heter det i det anonyma företalet till Axel Fredrik Cronstedts vittberömda arbete »Försök til mineralogie eller Mineral- Rikets upställning», tryckt i Stockholm 1758 och sedermera översatt till ett flertal språk. Denne frejdade naturforskare tillkommer äran att ha gett den första betydelsefulla impulsen till vetenskapliga un­ dersökningar av de mineral, ur vilka man lyckats framställa ett bland våra dagars viktigaste element i mekan- och elektroindustriens tjänst, nämligen volfram, eller tungsten som han kallade mineralet. Säreget nog har den svenska beteckningen tungsten hos oss remplacerats av det tyska ordet volfram, medan den däremot alltjämt används i den anglosachsiska världen. Meningarna om ordet volframs uppkomst går visserligen isär, men den mest plausibla tolkningen är att det här­ stammar från en tid långt innan metallen upptäcktes och har sin rot i en medeltida tysk bergsmansterm. Då de gode bergsmännen i Sach­ sen och Böhmen sysslade med att utvinna tenn ur mineralet kassiterit fann de understundom att störningar uppträdde under reduktions- processen, varvid den utvunna tennmängden minskade. De ansåg, att 141 Vanadin—Volfram—Krom—Molybden 142 8. Med acidis effervescerar denna art hvarken rå eller rostad.» störningen berodde på ett främmande ämne, som de kallade för Wolf, sedermera Wolfs-Rahm eller Wolfs-Schaum, emedan det så att säga åt upp delar av tennmängden liksom vargen äter upp fåren. Det kan också nämnas att Agricola i sin avhandling »De natura fos- silium», utgiven år 1546 översatte detta tyska ord till latin med »Spuma Lupis», Vargens fradga. En lång rad namn är förknippade med volframs upptäcktshistoria. Länge ansåg man mineralet tillhöra tennmalmerna tills A. F. Cron­ stedt år 1751 i Kongl. Vetenskapsakademiens handlingar beskriver en järnmalmsart från Bispberget i Säters socken, Dalarna. Hos malmen, som förekom »i körtlar uti en kopparskerpning» fann Cronstedt föl­ jande egenskaper: »1. Färgen är hvit-grå, och visar brottet ingen viss figur af Partic- larna, utan är gläntsande lika som en del quartz och Spatfjellig kalk­ sten. 2. Har ingen särdeles hårdhet, utan låter sig rifvas til et hvitt pulf- ver, lika lätt som kalkstenar. 3. Sprakar sönder i elden, gifver då ingen lukt eller rök; men blif- ver rödaktig til färgen: uthärdar 1/2 timas hetta för stark bläster i degel, utan att smälta, och har ensam icke stått at bringas til slagg, ej heller förhåller sig derefter såsom bränd kalksten; men 4. Smält med lika mycket fluss-spat i 12 minuter, går til et blek- gult opact glas, som dock vid bottnen finnes vara allena halfsmält, och med glas-sats i 1/2 tima til et igenomskinligt svartbrunt glas likt colophonium. 5. Är ganska tung, nämligen inemot 6 gånger mer än vatten, och är förhållandet emellan deras tyngder såsom 5,825 til 1,000. 6. Magneten har til denna art ingen attraction, förrän den med hartz (phlogisto) blifvit länge rostad, och är deraf anledning tagen, at, sedan den på tenn, zink och andra metaller fåfängt blifvit pro- berad; 7. Deraf utbringa järn, i et lika prof med det, som på den före­ gående arten blifvit anstält, fast halten icke säkert kan upgifvas, efter slaggen hölt sig seg och kornen voro strödde både der i och i det of- vanpå liggande kolstybbet. Vanadin — Volfram — Krom — Molybden I det tidigare nämnda, sju år senare utgivna verket »Försök til mi­ neralogie» kallar Cronstedt detta mineral för tungsten och beskriver det som en järnkalk bunden med en annan obekant jord. Så tar Carl Wilhelm Scheele och Torbern Bergman vid och för forskningsarbetet vidare. Sina försök redovisar de i ett par uppsatser i Vetenskapsakademiens handlingar 1781. Scheele behandlade i sitt meddelande »Tungstens beståndsdelar». Inledningsvis heter det: »Denna sten-artens constituerande delar lära förmodligen ännu för Chemisterne vara obekante. Cronstedt räknar den bland järnhal- tiga sten-arter, under namn af Ferrum calciforme, terra quadam incognita intime mixtum. Den, som jag brukat til mina försök, är pärlfärgad och tagen från Bitsbergs järngrufva». I fortsättningen re­ laterar Scheele hur han genom sina försök utrönt att tungstenen inne­ höll en syra, av honom kallad tungstenssyra, samt kalk. Han skriver bl.a. »På 4 Scrupel ganska fint rifven Tungsten slogos 12 Scrupel van­ lig salpter-syra eller rent skedvatten; blandningen effervescerade ej, hvarpå den sattes i stark digestion och strax derpå fick pulvret citron­ gul färg. Syran afhälldes då uti särskild flaska och gula pulvret edul- corerades med vatten, som slogs i samma flaska. På detta gula pulvret slogs 8 Scrupel Alkali volatile causticum, samt ställdes uti varmen: gula färgen försvann genast och pulvret blef hvitt; detta menstruum afhälldes då likaledes uti särskild flaska och pulvret ut- lutades. Som nu stenen genom detta arbete var ansenligen minskad, så upprepades förra operationen med samma pulver flere gånger; först medelst digestion i Acidum nitri, och sedan i Alkali volatile, då om­ sider stenen til största delen uplöstes. Det som ouplöst återstod, vägde 3 gran, och tycktes vara Kisel. Salt-syra förhåller sig med Tungstenen på samma sätt som salpeter-syra, dock stöter denna solution mera på gult». I en följande uppsats betitlad »Tilläggning om tungsten» noterar Torbern Bergman: »Redan för några år sedan, anstälte jag en under­ sökning om Tungstens bestånds-delar. Dess ansenliga tyngd gaf mig anledning at deruti söka tung-jord, men på så sätt, som den vanligen utdrages, ärhölls i stället en verkelig kalk, och första alkaliska uplös- ningen, som var med vatten gjord, afhälldes, innan på den smälta massan slogs syra, samt gaf genom mättning med någon syra, en hvit fällning af syrlig natur. Et ganska lätt medel at skilja Tungsten från alla andra hittils be­ kanta sten-arter, är, at öfvergjuta dess pulver med skedvatten eller 143 Vanadin — Volfram — Krom — Molybden saltsyra, och ställa i digestionsvarme. Man blifver då snart varse, i synnerhet med den senare, at pulvret efter hand vinner en vacker ljusgul färg.» Några reduktionsförsök hann Torbern Bergman emellertid ej med att utföra. »Jag har hittils», säger han, »för andra göromål, blifvit afhållen at bestyrka min tanka genom reduction, men har icke dess mindre vid detta tilfälle bordt nämna derom, emedan til äfventyrs någon annan, förr än jag, torde hafva rådrum at, til vetenskapens fördel, anställa vederbörliga prof.» Scheele hade alltså påvisat att det mineral Cronstedt benämnt tung­ sten var en kemisk förening av kalk med en tidigare okänd syra, tung­ stenssyra. Att lyckas frigöra själva metallen blev emellertid förunnat två spanska kemister bröderna Don Juan José och Don Fausto D’E!- huyar. Dessa fastslog 1783 att den syra, vilken Scheele funnit i tung­ sten eller scheelit, även fanns i volframit. Namnet scheelit myntades år 1821 av tysken C. G. Leonhard som en honnör för Scheele. Don Juan José D’Elhuyar var liksom brodern, Fausto, född i Lo- groho, Juan José 1754, Fausto 1755. 1781 kommer bröderna till Frei- berg för att studera kemi och mineralogi vid därvarande bergshög­ skola. Sannolikheten talar för att bröderna redan under vistelsen i Freiburg stiftade bekantskap med »Spuma Lupis». Senare besökte den äldre brodern Juan José även Uppsala, där han i sällskap med en fransk naturvetare, de Virly, arbetade ett halvår på Torbern Berg­ mans berömda laboratorium. Bergman håller för deras skull också en serie föreläsningar »i högre chemien». Av Don Juan Josés person­ liga anteckningar om dessa framgår att han härigenom fått känne­ dom om den svenska tungsten-volframforskningen. Under sin vistelse i Sverige sammanträffar Don Juan José också med Scheele. 1781 hade hans yngre broder Fausto tillträtt en plats som lärare i mine­ ralogi och kemi vid Real Seminario Patriotico i Vergara och det är här som bröderna omedelbart efter Juan Josés hemkomst från Sve­ rige utförde den remarkabla analysen av volframiten, vilken resul­ terade i den på sin tid mycket uppmärksammade isoleringen av den nya metallen, volfram. Sedermera förläde de båda bröderna sin verk­ samhet till Amerika. Juan José beger sig redan i maj 1784 till Nya Granada — nuvarande republiken Colombia — för att reformera arbetsmetoderna vid silvergruvorna, medan Fausto några år senare blir generalintendent för gruvväsendet i Mexiko. 1822 återvänder 144 Don Fausto till sitt fädernesland och inträdde som generaldirektör Vanadin — Volfram — Krom — Molybden för den spanska gruvförvaltningen. Han kom även att bekläda pos­ ten som minister för gruvärenden. Don Fausto gick ur tiden år 1833 i Madrid. Hans äldre broder Juan José, som för en mera obemärkt tillvaro i Colombia, avlider redan den 20 sept. 1796 i Bogotå. Man har tidigare på spanskt håll gjort gällande att Fausto skulle varit den mest aktive vid forskningsarbetet rörande volfram och att initiativet till detta utgått från Fausto efter ett påstått besök i Sverige. Bevara­ de — tidigare misstolkade — brev från Don Fausto till Torbern Bergman liksom en bevarad kopia på ett brev från brodern Juan José från Sydamerika till Bergman visar emellertid att den senare spelat huvudrollen och att det ursprungliga initiativet till deras ge­ mensamma insats när det gäller volframforskningen utgår från Tor­ bern Bergman och Juan Josés besök hos denne i Uppsala. Som utgångsmaterial för sina undersökningar använde bröderna D’Elhuyar volframit, som de hemfört från Zinnwald i Siebenbiirgen under en resa i Mellaneuropa år 1783, varvid bl.a. de sachsiska och böhmiska tenngruvorna besöktes. Den apparatur de använde var mycket enkel. En intim blandning av volframtrioxid och pulverise- rat träkol upphettades starkt i en degel. Sedan degeln därefter av­ kylts lossade man därur en mörkbrun, metallisk bottensats, som lätt smulades sönder mellan fingrarna. När de undersökte pulvret genom en lins upptäckte de små kulor av volframmetall, en del så stora som knappnålshuvuden. Innan resultatet av undersökningarna kungjordes hade bröderna D’Elhuyar i brev underrättat Torbern Bergman om sin upptäckt och våren 1784 skriver Bergman i Vetenskapsakademiens Nya Hand­ lingar under rubriken »Mineralogiske Anmärkningar» bl.a.: »Ändteligen får jag nämna något om Tungsten, som Herr Cron­ stedt förer under Järnmalmer. Dess grundämnen äro redan upgifne i Kongl. Academiens Handlingar för år 1781. Jag har då, och sedan utförligare i Vol. III. af mina Oposcula, budit til at göra troligt, det den syrliga ingående gula jorden är metallisk. Denne sats är nu satt utom alt tvifvelsmål. Herr D’Elhuyar från Spanien, som 1782 vista­ des et halft år i Upsala, fann, vid sin återkomst till fäderneslandet, tungsten tillräckeligen för at underkasta min mening reductionsprof. Han afsöndrade den syrliga jorden, anstälte på vanligt sätt försöket, och erhöll omsider, men med strängaste eld, regulus. Denne metall har besynnerliga egenskaper, som skilja honom från alla andra be­ kanta. Gravitas specifica går till 17,6: fordrar strängare eld at smäl- 145 Vanadin—Volfram—Krom—Molybden 146 ta, än manganesium: löses icke i någon af de tre vanliga mineralsy­ rorna, ej heller i Kungs-vatten, salpetersyra och Kungs-vatten kunna dock, men med möda, calcinera honom. Än en märkvärdighet. Det är just denne metall, som tillika med litet manganesium och järn utgör hvad i Tyskland kallas Wolfram, och som gifvit anledning at med detta namn betekna den nya metallen. Herr DTlhuyar är såsom Directeur öfver alla smeltverk i Nya Granada rest til America, men hans broder, som uti nu nämnda arbete varit honom behjelpelig, fort­ far att undersöka den nya metallen, och arbetar dessutom på en Mi­ neralogie öfver Spanien, inrättad efter grundämnen. Om nya metallen blifver med första, eller kanske redan är, en afhandling tryckt uti Journal de Physique.» Trots att metallen sålunda var framreducerad redan år 1784 dröjde det till inpå 1850-talet innan de första försöken gjordes att använda volfram och dess föreningar för industriellt bruk. Det bör­ jade inom textilindustrien, där man använde natriumvolframat som betmedel vid färgning av tyger. Så blev det emellertid stålindustriens tur att taga det nya grundämnet i sin tjänst som legeringsmedel och därmed fick volfram sin nutida huvuduppgift. AB Ferrolegeringar upptog redan i mitten på 1930-talet tillverk­ ning av ferrovolfram i Sverige. Som råmaterial för tillverkning av volframlegeringar används mineralerna scheelit, volframit, ferbe- rit och hiibnerit. Dessa malmer kommer huvudsakligen från Kina och Sovjet, U.S.A., Portugal, Bolivia, Korea och Australien. I Sverige bryts scheelit vid Yxsjöbergsfältet i Ljusnarsbergs kommun i Väst­ manland. Tidigare har ferberit utvunnits vid de numera nedlagda Baggetorps- och Algruvorna i Tjällmo, Östergötland. Volframmalmen kan vidarebearbetas på två vägar antingen den metallurgiska eller den kemiska. I den metallurgiska processen, där utgångsmaterialet i regel är volframit, utreduceras volfram och järn i elektriska smältugnar, var­ vid man erhåller ferrovolfram med ca 80 °/o W och max. 1 % C„ Ferrovolfram går sedan till stålverken, som inlegerar det i stål för att öka stålets hårdhet och anlöpningsbeständighet. En karakteristisk ståltyp är snabbstål, som huvudsakligen används i verktyg för me­ tallbearbetning. Det kemiska förfarandet, som även kallas den våta vägen, ger efter en serie upplösnings- och fällningsprocesser ren volframsyra, WOs, vilken glödgas och reduceras till ren volframmetall i vätgas- atmosfär. Därefter karbureras volframmetallen, alltså överförs till volframkarbid, och blandas framför allt med koboltmetall, men även med karbider av titan, tantal och niob för erhållande av hårdmetall. I form av små skärbitar används denna hårdmetall i skärande verk­ tyg för metallbearbetning ävensom till skär på bergborrar. Den på kemisk väg framställda volframmetallen sintras även till stavar som dragas till lystråd i glödlampor. Volfram, legerad i stål, i form av karbid eller som ren metall har alltså förmågan att kunna bana väg genom både berg och mörker, ja eventuellt kan den t.o.m. bli ett betydelsefullt element i den moderna astronautikens tjänst och tränga genom rymden. Det berättas hur man redan ett par tusen år före Kristi födelse bröt ädla metaller i Kleopatras gruvor vid Röda havet, smaragden, vil­ ken Plinius den äldre ansåg vara den enda ädelsten som ögat inte tröttnar på att se. Sitt underbara gröna skimmer lånar dessa kostbar­ heter från metallen krom, som på grund av sina mångfärgade för­ eningar fått sitt namn efter det grekiska kroma, d.v.s. färg. Äran av grundämnet kroms upptäckt tillkommer den franske ke­ misten Nicolas-Louis Vauquelin, vilken 1797 analyserade ett krom­ förande mineral och följande år lyckades framställa den fria metal­ len. Vauquelin var född 1763 i den lilla byn St. André d’Hébertot i Normandie, men begav sig vid 14 års ålder till Rouen och fick plats som assistent på ett apotek. Senare reste Vauquelin till Paris, där han kom in på den akademiska banan och slutade som professor i kemi vid universitetet i Sorbonne. Vauquelin räknas med rätta till de största analytikerna genom ti­ derna. Hans berömmelse knyter sig måhända allra främst just till kroms upptäckt. Som utgångsmaterial begagnade Vauquelin ett vac­ kert rött mineral från de ryska guldgruvorna i Beresof nära Ekate- rinburg i Sibirien. Samma röda malm, numera känd som krokoit, dvs kromblyspat eller röd blymalm, hade redan trettio år tidigare analy­ serats av den tyske kemisten Johan Gottlob Lehmann. Denne blev Krom. Vanadin —Volfram — Krom —Molybden 1761 professor i kemi i S:t Petersburg och bemyndigades av Katarina II att utföra ingående mineralogiska inventeringar i hela det ryska imperiet. Lehmann beskrev det sibiriska mineralet i ett brev till Comte de Byffon 1766, vari han uppger att det endast fanns vid en hytta femton verst från Ekaterinburg. När Lehmann analyserade mineralet löste han det i saltsyra, iakttog lösningens smaragdgröna färg och fann att den innehöll bly. Han drog då slutsatsen att det 147 Vanadin—Volfram—Krom—Molybden 148 måste vara »ett bly mineraliserat med seleniumspat och järnpartik­ lar». Tyvärr hann Lehmann aldrig fullfölja sina undersökningar, han omkom nämligen genom olyckshändelse 1767, när en retort explode­ rade under ett av hans experiment. De kromförande gruvorna vid Ekaterinburg beskrevs vid samma tid ochså av en tysk vetenskapsman Peter Simon Pallas, som även han på uppdrag av Katarina II företog omfattande resor i Sibirien, Altaibergen, nedre Volga-regionen och södra delen av europeiska Ryssland. Han berättade bl.a. att Beresofgruvorna voro fyra och att de brutits sedan 1752. De voro både koppar-, bly- och silverförande. »Här bryts också ett mycket märkligt rött blymineral, som aldrig tidigare utvunnits vid någon annan gruva i kejsardömet eller annorstädes», säger Pallas. »Denna blymalm är tung, av varie­ rande, stundom cinnoberliknande färg och halvgenomskinlig . . . Ef­ ter pulverisering av densamma får man en vacker gul substans, som borde kunna användas inom miniatyrmåleriet.» Ett intressant bidrag till den röda malmens historia har även Vauquelin själv lämnat. Han skrev på slutet av 1790-talet att »alla de stycken av denna substans som finnas i de mineralogiska kabinet­ ten i Europa, härstamma från guldgruvan i Beresof, vilket tyder på tidigare riklig förekomst, men det sägs att sedan några år tillbaka har malmen blivit mycket eftersökt och att den för närvarande betingar ett pris av sin vikt i guld, speciellt om den är ren och regelbunden till formen. De stycken som ej äro symmetriska eller äro brutna i fragment lämpa sig för målarkonsten, där detta material är av högt värde på grund av den vackra orangegula färgen, luftbeständigheten och lättheten att lösa det i olja». För att återgå till själva händelserna vid kromens upptäckt så fann Vauquelin vid analyseringen av den sibiriska malmen att mineralet bestod av blyperoxid, järn och aluminium. Kemisten Johann Jakob Bindheim rapporterade emellertid från Moskva att det innehöll mo- lybdensyra, nickel, kobolt, järn och koppar. Frågan måste avgöras, och Vauquelin upprepade därför sin analys. När han kokade det pulveriserade mineralet med kaliumkarbonat fick han en vit fäll­ ning av blykarbonat och en gul lösning innehållande kaliumsalt. Den­ na lösning gav én vackert röd fällning då Vauquelin tillsatte kvick­ silversaltlösning och en gul vid tillsats av blysaltlösning. Syran vari den nya metallen ingick var röd, men lösningen blev grön då den reducerades med tennklorid. Följande år kunde Vauquelin som nämnts isolera den nya metal­ len. Efter att ha avlägsnat blyet genom fällning med saltsyra avduns­ tade han filtratet och erhöll som återstod kromtrioxid. Denna lade han i en träkolsdegel placerad i en stor lerdegel fylld med pulveriserat träkol. Så följde en halv timmes intensiv upphettning samt därpå av- svalning. Den inre degeln befanns efter processen vara fylld med ett nätverk av grå, sammanflätade metallnålar vägande tredjedelen så mycket som den ursprungliga, nu reducerade kromtrioxiden. Metal­ len krom var fri! Först hundra år senare, närmare bestämt 1894, lyckades man er­ hålla större kvantiteter krom i rent tillstånd genom att reducera kromoxid med kol i elektrisk ugn. Äran härav tillkom den franske kemisten Henri Moissan. Numera utför man reduktionen enligt Gold- schmidts metod med aluminiumpulver. På detta sätt framställes krom i stora mängder, som framförallt användas inom metallindustrien som legeringstillsats. Intensiva och banbrytande forskningsarbeten på kromlegeringarnas område resulterade i att AB Ferrolegeringar som ett av de första företagen i världen i slutet på 1920-talet kunde framställa ferrokrom med mycket låga kolhalter på elektrothermisk väg. Först vid tillgång på dessa kvaliteter blev det möjligt för stål­ verken att på allvar sätta igång tillverkningen av rostfritt och syra- beständigt stål. Idag finner man metallisk krom, kromföreningar och kromlege­ ringar på snart sagt alla områden av den moderna tekniken. Sålunda användes krom bl.a. i värmebeständiga legeringar och motstånds- metall, såsom kromsalter inom garveriindustrien, till betsning av trä, till betning inom färgeritekniken och som utgångsmaterial för de talrika kromhaltiga färgstofferna samt inom fotografien, pyrotekni- ken m.m. På grund av sin beständighet mot luftens angrepp har kro­ men på senare år också fått en allt större betydelse som rostskyd­ dande överdrag på järn och metaller. Även i vissa medicinska prepa­ rat möter man krom som ingående beståndsdel. Aristoteles, Plinius och andra sökandets stora män under antiken berör i sina naturvetenskapliga skrifter ett element, som i våra dagar fått en alldeles särskild aktualitet, den till kromgruppen hörande me­ tallen molybden. Metallen som sådan kände de inte till, men använde beteckningen molybdaena — en latiniserad form av det grekiska or­ det för bly—på allehanda blyliknande mineral som t.ex. grafit. Den­ na förväxling med bly fortfor ända in till senare delen av 1700-talet, Molybden. 149 V a n a d i n Volfram — Krom — Molybden Vanadin — Volfram — Krom — Molybden 150 då svensken Carl Wilhelm Scheele påvisade att grafit och molybden är två till sitt väsen fullkomligt olika ämnen. Genom att behandla molybdenglans med salpetersyra lyckades han 1778 erhålla en vit oxid, molybdentrioxid, som han kallade acidum molybdaenae, mo- lybdensyra. Fyra år senare, 1782, isolerade Scheeles vän och lärjunge Peter Jacob Pljelm den fria metallen och gav den dess nuvarande namn, molybden. Studiet och utforskningen fortsatte sedan i början av 1800-talet, främst genom Jöns Jacob Berzelius, som ingående un­ dersökte molybden och dess föreningar. Molybdens upptäcktshistoria rymmer många intressanta blad, in­ tressanta inte minst för oss svenskar. I december 1777 skrev Scheele, som då var apotekare i Köping, till sin kollega den framstående mi­ neralogen assessor J. G. Gahn: »Ni har säkert i Eder mineralsamling litet bladig molybdaena av samma slag som bifogade prov. Jag fick litet i somras från Assessor Hoffgaard och jag finner något egendom­ ligt i det. Vill Ni vara snäll och sända mig litet per post! Vid tillfälle skall jag lämna en beskrivning över mina experiment.» Det mineral Scheele här begär är molybdenglans, i vilken han se­ dermera kom att upptäcka det nya grundämnet molybden. I maj året därpå berättar Scheele i brev till Hjelm om sina undersökningar av molybdaena. I brevet lämnas en kort men innehållsrik redogörelse för den nyupptäckta molybdenens viktigaste reaktioner. Själva av­ handlingen om det resultat han kommit till vid sitt »försök med bly­ erts, molybdaena» publicerade Scheele i Kongl. Vetenskap Academi- ens Handlingar samma år. Här skriver Scheele: »Jag menar här ej den allmänna blyertsen, som finns på apoteken, ty denna är mycket skild ifrån den, om vilken jag nu vill meddela Kgl. Akademien mina försök; jag menar här den, som i Herr Cronstedts Mineralogie kallas Molybdaena membranacea nitens, och på vilken Hr Qwist, med flere, lärer hava anställt sina för­ sök. De sorter jag haft tillfälle att underkasta prov, äro tagna på sär­ skilda ställen, men funnits vara av enahanda art, och av samma be­ ståndsdelar sammansatta.» För att kunna pulvrisera det mjuka mineralet lade Scheele under hand in små mängder kaliumsulfat i glasmorteln och kunde på så sätt sönderdela detsamma till fint pulver. Därefter lakade han ut pulvret genom att dekantera det med varmt vatten i syfte att få bort kaliumsulfatet. Efter att dessutom upprepade gånger ha tillsatt sal­ petersyra och indunstat fuktigheten lyckades han till slut finfördela mineralet så fullständigt att endast ett vitt pulver återstod. Detta kal­ lade han terra molybdaenae. »Molybdaenae jord är av syrlig natur» konstaterade Scheele, »ty hennes solution rodnar av lacmus.» Vidare säger han: »På reduktionsvägen har jag undersökt molybdaenae-jord med svarta flussen och kol, och med Boraxglas och kol, men det var förgäves, jag blev ej varse det minsta metalliskt.» Avhandlingen slutar med följande konklusion: »Man ser således här en jord art, som till denna tiden lärer varit okänd, och vilken man med skäl kan kalla acidum molybdaenae, efter den har alla egenskaper som syra. Men jag tycker mig redan höra sägas: den torde vara någon metallisk jord, förenad med en ännu obekant syra, eller ock vice versa. Jag lämnar sådan eller dylik mening i sitt värde: så länge här felas övertygande bevis, grundade på tydeliga försök. Och ehuru den samma uti vissa omständigheter liknar metallisk jord, tror jag dock med visshet, att molybdaena består av en syra, mineraliserad med svavel.» Torbern Bergman framkastade för Scheele att molybdensyran måste vara oxiden av en ny metall. Scheele vände sig då med en direkt uppmaning till sin vän Hjelm att söka reducera syran enär han själv inte hade tillgång till de för dylika försök nödiga ugnarna. Hjelm villfor hans begäran och igångsatte omedelbart försöken att reducera molybdensyra med kol. För att få bästa möjliga kontakt mellan de båda komponenterna blandade han den pulvriserade syran med linolja så att en pasta bil­ dades. Därpå utsatte han blandningen för stark hetta i en sluten de­ gel, varvid oljan förkolades och kolet reducerade molybdensyran till den metall, vilken blev känd under namnet molybden. När Hjelm notifierat Scheele om det lyckliga resultatet uttalar denna sin glädje över molybdensyrans reaktion. Han skriver bl.a.: »Högtärade Herre! Gärna ursäktar jag min Herre för dröjsmålet uti skrivande, jag vet att min Herre är nu ganska mycket occuperad. Jag fägnar mig, att vi nu åter hava en ny metall, molybdaenum. Jag tycker redan att åtminstone fransoserne lära vilja neka denna nya halvmetalls existens, efter de ej äro inventorer därav.------- Se här allt mitt förråd av acidum molybdaenum, som med salpeter är tillrett, men ej med salpeter i elden. Det uti ena papperet är samma syra, som jag en gång smälte i digel. Om min Herre får en gång regulus därav, sänd mig då litet, om det ock allenast vore ett gram, för dess raritets skull. Molybdaena har jag ej. Lev väl.» 151 Vanadin — Volfram — Krom — Molybden Vanadin—Volfram—Krom—Molybden År 1790, då såväl Scheele som Bergman gått ur tiden, publicerade Hjelm en redogörelse över sina försök: »På begäran av framlidna Scheele och Bergman», säger Hjelm, »anställde jag försök att ur gul molybdensyra framställa en metall med användande av samma syra, som den förre själv sände mig. Först smälte jag vegetabiliskt alkali flera gånger tillsammans med oxblod; därpå tillsatte jag lika mycket naturlig urinsyra och litet vinsten eller svart fluss för att reducera syran, sedan jag förut upprepade gånger bortdunstat fettet. Hela blandningen, ibland dock täckt med koksalt, satte jag in i en tillkittad degel och utsatte den under några timmar för hettan från en god blästerugn. önskar man reducera en ny om­ gång syra använder man det vid föregående operation sammansmälta glaset, emedan detta torde vara mindre benäget att angripa själva terra molybdaenae och upplösa den. Den lilla regulus jag erhöll ur det sparsamt tilltagna förråd av jord, som stod mig till buds, föranledde den beskrivning därav som återfinns i Herr Bergmans avhandling om biåsrör. De spår av svavel och järn, som förekommer i denna regulus, tillskriver jag den erhållna terra molybdaenae, enär min fluss var fullständigt ren: den förre var alltså blott ett slags sten, vars metalliska egenskaper äro fundamen­ tala. » Peter Jacob Hjelm, som räknades till tidens mest intelligenta ke­ mister och mineraloger, blev sedermera föreståndare för Bergskolle­ giets kemiska laboratorium där han för att tala med en engelsk sam­ tida »utförde sitt arbete i stor stil: de ugnar, som Mr. Hjelm hade på Kungl. laboratoriet voro lika stora, som dem våra hovslagare använ­ de och hans övriga apparatur var av samma format». Molybdenen framställdes ända in mot slutet av 1800-talet enligt den ursprungliga, relativt primitiva metoden tills fransmannen Hen­ ri Moissan 1893 reducerade oxiden med kol i elektrisk ugn. Numera smälter man i allmänhet molybdenglans med kalk och flusspat i elek- trougn. Molybden är en ganska hård, silvervit, glänsande metall, som vid vanlig temperatur är tämligen luftbeständig och smälter först vid ca 2 6oo°. Den påträffas aldrig i fritt tillstånd i naturen, men uppträder i flera mineraler, framförallt i molybdenglans eller molybdenit, MoS.(, och i wulfenit, PbMoCh, av vilka den första är den huvud­ sakliga råvarukällan vid nutida molybdenutvinning för kommersiellt 152 bruk. Mineralet förekommer i malmer, som bryts enbart eller huvud­ sakligen på grund av sin molybdenhalt, men erhålles även som bipro­ dukt vid anrikning av vissa koppar- och volframmalmer. De största fyndigheterna finns i U.S.A. och Chile. I Europa förekommer molyb­ den endast sparsamt, bl.a. i Norge och Finland. Sveriges molybden- förekomster är obetydliga och kan ej brytas ekonomiskt under nor­ mala tider. Under andra världskriget bröts dock molybdenmalm på flera platser, främst i den numera utbrutna Uddgruvan utanför Grängesberg. Även efter kriget utvann man smärre mängder ur Bag­ getorp- och Algruvorna i Östergötland. Numera importerar vi hela vårt behov av molybdenmalm, huvudsakligen från U.S.A., Chile och Norge. Molybden i ren form används i stor utsträckning inom den elek­ triska industrien för tillverkning av glödlampor och elektroniska rör samt i motståndstråd för ugnar och annan apparatur med hög värme­ beständighet. På senaste tiden har även molybden i vissa svavelföre­ ningar börjat nyttjas som tillsats till smörjoljor. Ferromolybden kom­ mer till användning uteslutande för legeringsändamål, framförallt vid ståltillverkning. Framställning av ferromolybden, det vill säga den molybdenlegering som för närvarande är tonnagemässigt störst, har sedan början av 1930-talet bedrivits vid AB Ferrolegeringars smältverk i Trollhättan. Denna tillgång på inom landet tillverkade legeringar har på ett icke oväsentligt sätt bidragit till de över hela världen välkända svenska stålens kvalitet. Vissa av dessa molybdenlegerade stålsorter utmärker sig för god beständighet mot syror samt hög värmehållfasthet. Det torde därför ej vara alltför djärvt att förutspå en väsentligt ökad förbrukning, med tanke på jordsatelliter och månraketer, vid vilka en av stöte­ stenarna är de enorma påkänningar som konstruktionsmaterialen ut- sättes för. Vanadin —Volfram — Krom —Molybden 153  TEKNIKHISTORISKA NOTISER Gunnar Lindmark För tolfte gången sedan 1949 lämnar Direktör G. Lind­ mark notiser om patenterade föregångare till nutida tekniska hjälpmedel. Teknikhistoriska notiser Gummi. Sedan européerna i början av 1500-talet i Mexiko och Centralamerika lärt känna något av egenskaperna hos gummi (»cahucha», sedan europeiserat till »caoutchouc»), betraktades gummit länge i Europa mera som en kuriositet än som en praktisk realitet. Först i förra hälften av 1700-talet kom från Amerika prov på föremål behandlade med eller tillverkade av gummi, såsom hattar, skor, kläder och behållare. Dessa stimulerade intresset för ett närmare utforskande av möjligheterna för gummits praktiska utnyttjande. Härvid skall engelsmannen E. Nairne ha upptäckt gummits förmåga att utplåna blyertsstreck, något som skall ha givit upphov till den engelska benämningen »india rubber» (av »rub» = gnida). Försök med olika lösningsmedel för att bringa det stelnade gummit åter till flytande form förde år 1778 till upptäckten av att man genom lösning i eter eller terpentinolja kunde framställa en klar, tjockflytande gummilösning. Med denna lyckades år 1791 engelsmannen S. Peal framställa vattentätt tyg. Härav tillverkade plagg blevo emellertid stela och mindre hållbara, särskilt i värme och kyla, samt klibbiga. Från 1820-talet finns ett stort antal patent och förslag till övervinnande av dessa svårigheter. Sålunda föreslog engelsmannen Nadier år 1820 att tillverka elastisk väv för strumpeband o.d. genom att väva in gummitrådar i väven. Skotten C. Mac Intosh angav i patentet 4804 av år 1823 en metod för tillverk­ ning av vattentäta överplagg av två tyglager med ett mellanliggande tunt lager av gummi löst i bensin och nafta. Av liknande material framställda regnrockar o.d. kallades ännu i början av innevarande århundrade »Mackintosh». En an­ nan metod för tillverkning av vattentätt tyg för hattar och klädesplagg paten- terades i engelska patentet 5018 av år 1824, W. P. Weise: med en gummilösning genomdränkt garn vävdes till tyg, vilket sedan behandlades med värme. Andra patent avsågo behandling av läder med gummilösning, liksom även tillverkning av vattentätt konstläder genom gummibehandling av väv. Emellertid kvarstod alltjämt rågummits olägenheter: känslighet för värme och kyla samt klibbighet, vilka dock småningom övervunnos. Sålunda fann tysken Liidersdorff efter många försök att i terpentin löst gummi vid tillsats av svavel­ pulver förlorade sin klibbighet; han nyttiggjorde emellertid inte sin upptäckt. Det blev i stället amerikanen N. Hayward, som några år senare gjorde samma erfarenhet, vilken han patenterade i amerikanska patentet 1690 av år 1839. En annan amerikan fann år 1840 att man genom upphettning av sådant med sva­ vel behandlat gummi fick detta fast och högelastiskt även vid låga temperaturer. Icke heller denna upptäckt fullföljdes genast, men upptogs av engelsmannen Th. Hancock, som patenterade den i patentet 9952 av år 1843. Han doppade ut­ valsade tunna gummiplattor i varmt, smält svavel. Allt efter neddoppningstiden kunde han erhålla hård- eller mjukgummi. Metoden benämndes vulkanisering. Engelsmannen A. Parkes förbättrade metoden enligt hans patent 11147 av år 1846, avseende gummits neddoppning i en kall lösning av svavelklorur och kolsvavla, s.k. kallvulkanisering. 156 Genom vulkaniseringen undanröjdes de sista hinder, som dittills stått i vägen för gummits praktiska användning. En mängd patent uttogs nu successivt och gummi i alla former trängde in på de mångsidigaste användningsområden. I tra­ fikväsendet kom gummit först in i form av massivringar. I Dasdalus årgång 1956 har den av amerikanen R. W. Thompson år 1844 i U.S.A. och år 1845 i England patenterade första luftgummiringen närmare omnämnts och visats. Ett tungt, hastigt roterande svänghjuls kända förmåga att magasinera och åter avge en stor mängd rörelseenergi har bl.a. utnyttjats i det av Ilgner år 1901 patenterade Ilgneraggregatet. Tack vare detta kan man i anläggningar med höga toppbelastningar, exempelvis valsverk, gruvspel o.d., nöja sig med en be­ tydligt svagare drivmotor, än som skulle erfordras för att bära belastningstop- parna. Under arbetspauserna laddas svänghjulet under hastighetsökning upp med ett betydande energibelopp, vilket under arbetstopparna åter successivt avges, samtidigt som rotationshastigheten i någon mån går ned. En intressant variant av de nämnda anordningarna har under senare tid pa- tenterats i Sverige under nr 118639, år 1947 av Maschinenfabrik Oerlikon, av­ seende drift av omnibussar. Elektrisk drift av bussar på långa sträckor kräver såsom bekant strömtillförsel genom kontaktledningar, vilka äro både dyrbara och ur estetisk synpunkt mindre tilltalande. Enligt uppfinningen är bussen för­ sedd med ett tungt, på en lodrät axel kardanskt upphängt svänghjul samman­ kopplat med en elektrisk drivmotor, vilken periodiskt tillföres ström från en kraftledning, varvid svänghjulet bringas upp till högt varvtal. Den härvid magasinerade rotationsenergien utnyttjas under mellanperioderna mellan upp­ laddningarna för bussens drivning, varvid svänghjulets drivmotor arbetar såsom generator för alstrande av ström till bussens drivmotor. En busslinje enligt detta system kan sålunda anordnas så, att ström tillföres alla hållplatser, varvid en på bussens tak befintlig automatisk kontaktanordning under bussens stillastående vid hållplatsen bringas i kontakt med den strömförande ledningen. Svänghjulets drivmotor accelererar då upp svänghjulet, vilket under körningen från närmast föregående hållplats fått sitt varvtal nedsatt. Man kan även taga energi direkt från nätet för igångsättningen. En kombination med luftledning på vissa sträc­ kor gör det givetvis möjligt att utföra uppladdning av, svänghjulet även under färden och att taga långa, energiförbrukande stigningar. För att kunna uppmagasinera en tillräcklig energimängd per kg svängmassa i svänghjulet måste man använda mycket hög periferihastighet. I praktiken kan man med fördel använda värden av 150—300 m/sek. Till minskande av frik­ tionen vid den stora rotationshastigheten och för erhållande av god kylning för svänghjulet måste detta löpa i vakuum eller i en starkt förtunnad gas, t.ex. helium eller väte. I nödfall kan svänghjulet stannas genom insläppande av luft i dess hölje. En rälsbuss med en effektiv svängmassevikt av ca 10 °/o av hela fordonets vikt och en periferihastighet hos svänghjulet av 200—250 m/sek kan befara sträckor om 20—30 km mellan laddningsställena. Vid landsvägsbussar sjunka dessa värden genom det större rullningsmotståndet till ca 5—10 km, allt efter de föreliggande driftförhållandena. Svcmghjulsbuss. Teknikhistoriska notiser 157 Teknikhistoriska notiser Periskopet. Eng. pat. 3173/1878 Den första kända anordningen för att från en skyddad plats osedd kunna iakttaga den omgivande terrängen skall vara ett för krigsbruk avsett teleskop med dubbelböjd tub, uppfunnet på 1600-talet av J. Helvelius. Instrumentet hade dock ett för praktiskt bruk för litet synfält. Äret efter publicerandet av det första egentliga undervattensbåtspatentet, eller år 1854, skall M. Davy ha kon­ struerat ett periskop för undervattensbåt. I patent framkom periskopet för krigsbruk första gången med engelska pa­ tentet 1244 av år 1855, Sir J. W. Lubbock. En rak tub var i vardera änden för­ sedd med en i 450 mot tubens längdriktning placerad plan spegel eller prisma. Periskopet anges vara avsett för att »military or naval officers» skall kunna iakttaga en fiendes rörelser, med endast instrumentets »object end» uppstickande oskyddad. Reflektorns ram kan anordnas antingen avtagbar från teleskopet eller förbunden med detta medelst gångjärn för att kunna fällas ned i skyddsläge resp. höjas upp i observationsläge. Engelska patentet 3173 av år 1878, J. G. Surman, avser ett slags undervat- tensperiskop för undervattensbåt, » a floating observing glass constructed so that the occupants of the boat can see through many feet under water»; se detalj 6 på bilden. Det första periskop, som veterligen varit använt i krig, konstruerades av amerikanen F. Doughty år 1864 under inbördeskriget för monitoren Osage. Ett järnrör sköt upp något över däck och gick ned till maskinrummet, där obser­ vatören var placerad. Vid vardera änden hade röret en öppning med spegel. En gammal uppfinning, som under de senaste årtiondena kommit till stor an­ vändning i varuhus, tunnelbanor etc. med stor besöksfrekvens, är rulltrappan, vilken redan år 1838 i princip patenterades i England under nr 2312; uppfin­ nare var en icke namngiven utlänning. En serie fotsteg voro antingen fästa vid en lutande, ändlös rem, eller också voro fotstegen på annat sätt så förbundna Rulltrappa. 158 med varandra, att de bildade en ändlös trappa, vilken gick på rullar, drivna från en drivanordning. Vid trappans bas och topp gick remmen genom ett plan, bildande en på- resp. avstigningsplattform. Två trappor kunde placeras bred­ vid varandra, så att de erbjödo möjlighet till såväl upp- som nedfärd. Trapp- typen benämnes i patentskriften »revolving stairs» och var avsedd för såväl offentliga som privata byggnader. Eventuellt kunde trappan användas även såsom en vanlig stillastående trappa. Am. pat. 979993 Från år 1910 finns ett amerikanskt patent nr 979993, J. F. O. Byrne och T. A. Flood, å en gevärskula innehållande narkotika med anestetisk effekt på det träffade villebrådet, varigenom dettas infångande avsågs att underlättas. Kulan har på mitten en insnörning fylld med narkotika av något slag, opiat, morfin e.d. i fast eller flytande form, ägnade att framkalla bedövning eller sömn. In- snörningen täckes av en med kulans periferi sammanfallande hylsa av gelatin eller annat lösligt ämne. Kulan är avsedd att skjutas med en laddning stark nog att låta kulan intränga något i kroppens köttiga delar, varvid gelatinhylsan upplöses och giftet intränger i köttet och absorberas av blodet. Det skjutna dju­ ret påverkas snabbt allt efter giftets beskaffenhet och kan sedan lätt fångas. Sedan mer än hundra år är det känt att såga stål medelst en hastigt roterande tandlös klinga av mjukt järn. Sålunda konstruerade en amerikansk verkstads- innehavare J. Joslyn inemot år 1850 en maskin, i vilken en grov stålfil kunde avskäras medelst en med stor hastighet roterande tandlös cirkelsåg med ca 150 mm diameter och utförd av vanlig mjuk järnplåt. Vid skärningen alstrades en lång kvast av gnistor. En maskin för kapning av stänger, rör, cylindrar etc. av järn eller stål me­ delst en hastigt roterande skiva av mjukt järn patenterades även år 1875 av amerikanen J. Reese i amerikanska patentet 159448. Det material som skall skäras försättes i rotation med en hastighet, som är betydligt lägre än den, med vilken den i styrningar förskjutbart lagrade skärande skivan drives. Denna skiva, sågklingan, är utförd av mjukt järn eller stål och har slät omkrets. Tanken på pneumatisk befordran av föremål genom en tub skall ha fram­ förts redan av den franske fysikern D. Papin under 1600-talets senare hälft. Någon praktisk utformning av idén synes emellertid icke ha kommit till stånd förr än under 1800-talets början. Humana gevärskulor. Teknikhistoriska notiser Skärning av stål med mjukt järn. Pneumatisk post-, paket- och person­ befordran. Teknikhistoriska notiser Glas- resp. pappers- emballage- för mjölk. Det första patentet av detta slag är engelska patentet 4905 av år 1824, J. Vallance, avseende pneumatisk befordran av personer och gods genom en tub, en »atmospheric railway». Uppfinnaren räknade med en tubdiameter upp till närmare 2 m och en tublängd upp till 160 km. Tuben skulle vara gjuten i sek­ tioner med noggrant tätade skarvar och med krökar med stor radie till under­ lättande av framkomligheten. I tubens botten anordnades en ca 75 mm bred ränna för vagnens enda hjul; eventuellt kunde vagnen ha två hjul i tandem- placering. Själva vagnen var av trä och kunde förutom bärhjulet ha ett antal styrrullar för att hålla vagnen i läge och dessutom en pneumatisk stötdämpare med tillhörande luftpump. Vagnens ändgavlar voro svängbara för att kunna låta den vagnen påverkande luften strömma genom vagnen i och för dennas stannande. Dessutom fanns en inifrån vagnen påverkbar friktionsbroms. Tuben var invändigt försedd med målade mile-märken. Vid vardera änden av tuben fanns en ångdriven luftpump anordnad att suga resp. komprimera luften. Even­ tuellt var pumpen anbragt inne i vagnen. Särskilt under 1840-talet synes intresset för »atmospheric railways» ha varit stort att döma av de många uttagna engelska patenten. Huruvida några av dessa kommit till utförande torde vara ovisst. I form av rörpost skall idén ha praktiskt omsatts första gången omkring år 1850 i en liten rörpostanläggning i London. Det första patentet på en egentlig sådan anläggning var engelska patentet 212 av år 1854, J. L. Clark. Tuben hade vid stationerna på översidan in- och uttagningsöppning täckt av ett gång- järnsförsett, tätt slutande lock. Kapseln för breven var utförd av läder e.d., med tätning mot tubväggen. Genom mot tuben vinkelräta slider kunde tuben av­ stängas och öppnas för kapselns hejdande resp. ivägsändande. Stationerna voro medelst elektriska signalledningar förbundna med varandra. Det första verkliga rörpostsystemet i större utsträckning anlades i England år 1860, nämligen för lokalpost i London. I mitten av 1860-talet hade även Berlin, Paris och New York rörpostanläggningar. Den under det senaste årtiondet i vårt land förda diskussionen om glas- resp. pappersemballage för mjölk hade för ett fyrtiotal år sedan sin motsvarighet i Förenta Staterna. Under åren 1916/1917 diskuterades där frågan ur såväl hygie­ nisk som ekonomisk synpunkt. En del fackmän hävdade att glasflaskornas upp­ repade användning innebar stora smittorisker, varför man på vissa håll yrkade på förbud mot glasflaskor för mjölk och övergång till flaskor av paraffinerat papper, vilka påstods bliva i längden billigare. Andra hävdade rakt motsatta åsikter ur både hygieniska och ekonomiska synpunkter, bl.a. under påstående att paraffineringen var skadlig för mjölken. Vid nämnda tidpunkt hade man emellertid icke nått fram så långt som nu i rationalisering och förbilligande av pappersemballaget, utan hade att räkna med egentliga flaskor av papper. Först år 1934 framkom några engelska patent på pappersbehållare av ratio­ nellare utförande med hänsyn till kostnadssynpunkten. Patentet nr 433480, A. Duckham, avsåg en behållare för oljor o.d. utförd av en papperstub, vars båda 160 Teknikhistoriska notiser ändar pressats tillsammans medelst en U-formad metallklämma eller genom överlappning och klistring. I syfte att styva upp behållaren voro båda ändars hoppressning ställda i rät vinkel mot varandra. Enligt patenten nr 442176 och 442180 av samma år, H. W. S. Palmer, var en mjölkbehållare av papper utförd i tetraeder-form med båda ändar slutna medelst överlappning och klistring samt ställda i rät vinkel mot varandra. Eventuellt kunde den ena änden slutas medelst en U-formad metallklämma. Härmed var man nästan framme vid vår nutida »tetra-pak» behållare för mjölk och grädde enligt svenska patentet nr 131599 av år 1944 med K. E. S. Wallenberg såsom uppfinnare. Den sedan århundraden kända konsten att gjuta bokstavstyper blev först i jämförelsevis sen tid föremål för mekanisering. Vid handgjutning skall en stil- gjutare ha kunnat framställa endast ca 3 000 typer per dag, varför en mekani­ sering av arbetet uppenbarligen var påkallad. Såsom ett kanske första försök i denna riktning kan nämnas engelsmannen W. Nicholsons patent nr 1748 av år 1790. Patentet innebär huvudsakligen ett sådant anordnande av gjutformen, att i denna samtidigt flera typer gjutas, en anordning, som emellertid icke kan anses innebära något större framsteg. Först i början av 1800-talet kom nya framsteg i typgjutningen. I engelska patentet nr 2931 av år 1806 visar sålunda A. F. Berte »A Machine for Casting Types» med en behållare för den smälta stilmetallen, försedd med ett antal öppningar, till vilka kunde anslutas gjutformar. Vid öppnandet av mellan behållaren och de anslutna gjutformarna anordnade ventiler e.d. ström­ made den smälta metallen in i gjutformarna under ett tryck, som förorsakades av den i behållaren befintliga smältans tryckhöjd. I Bertes patent nr 3033 av Pionjärer i maskingjutning av bokstavstyper. 161 Teknikhistoriska notiser Bimetall- termometer. år 1807 visas en förbättring av anordningen innebärande att i förbindelsen mel­ lan behållaren och resp. gjutform är placerad en pumpkolv, vid vars påverkan den inströmmande gjutmetallen underkastas ett större tryck än det av tryck­ höjden förorsakade. Trots den härmed uppnådda förenklingen av gjutarbetet kvarstod dock handgjutning länge i bruk. Först med de s.k. handgjutningsmaskinerna, vilka synas ha haft sitt ursprung i U.S.A. med början ca år 1826, framkom verkligt praktiskt brukbara sådana gjutmaskiner. Det egentliga genombrottet kom emellertid först under åren 1838 —1845 genom D. Bruces amerikanska patent nr 632, 3324 och 4072 å »Type casting machines» och genom hans samarbete med den hos honom anställde dansken L. Brandt. Den lilla, såsom ett ur formade bimetalltermometern, som särskilt lämpar sig för inomhusbruk, t.ex. på skrivbordet, har, ehuru den länge varit känd, ännu icke slagit riktigt igenom. Dess verkan grundar sig som bekant på den olika stora värmeutvidgningen hos två olika fasta kroppar, i regel två med varandra fast förenade metallstavar av olika material. Principen har varit känd åtmins­ tone sedan 1800-talets början. I ett mera primitivt utförande beskrives en dylik termometer i engelska pa­ tentet 3206 av år 1809, S. Hooper. I ett mässingsrör är glidbart anordnad en trästav. I den ena änden äro båda fast förenade, under det att de fria ändarna äro anordnade för avläsning av den inbördes förskjutningen vid temperatur­ förändringar. Avläsningen underlättas genom en utväxlingsanordning med en kuggstång på röret och ett kuggdrev med visare och en cirkulär temperaturskala på trästången. Patentet nr 6014 av år 1830, A. Ure, visar en elegantare konstruktion med en cirkelformigt krökt bimetallfjäder av två hoplödda metallfjädrar med olika stor värmeutvidgning. Fjädern är fäst i sin mitt, under det att de båda fria än­ darna äro medelst var sin länk förbundna med anordningar för att dels öppna resp. stänga en ventil i beroende av temperaturförändringar, dels medelst en visare ange temperaturen på en cirkelbågformad temperaturskala. Även en bimetallpyrometer för köksugnar, d.v.s. för jämförelsevis höga tem­ peraturer, har patenterats under nr 104 av år 1859, C. N. May. Bimetallfjädern är halvcirkelformig, av mässing och stål. Dess fria ände trycker under fjäder­ påverkan mot den kortare armen av en hävstång, vars längre arm är utbildad till ett kuggsegment. I detta kuggar in ett kuggdrev bärande en visare, vilken rör sig över en temperaturgraderad skala. En regleringsskruv är anordnad för fjäderspänningens reglerande. Det i musikkretsar kända taktmätningsinstrumentet, som av J. Mälzel (Mael- zel) år 1815 patenterades i England under nr 3966: »Metronome or Musical Time-keeper» var icke det allra första i sitt slag. Sålunda finns från år 1798 ett patent nr 2267, A. G. Eckhardt, på ett instrument med samma syfte som Metronom. 162 Mälzels, dock icke grundat på pendelprincipen. Eckhardt anger i patentet två olika utföringsformer. Enligt den ena drivs medelst någon mekanisk drivanord­ ning ett antal hjul med inställbar rotationshastighet. Hjulen påverkar var sin hammare, som slår en viss takt, svarande mot kompositionens tempo-beteckning: allegro, andante, adagio, etc. Enligt uppfinnarens andra förslag är anordnad en roterande cylinder med i rader anordnade tänder och en flyttbar hammare att påverkas av en viss tandrad för slående av den önskade takten. Instrumentet anges i patentskriften vara särskilt användbart för att lära nybörjare att hålla rätt och hela tiden jämn hastighet vid spelandet. Eng. pat. 3146/1868 Såsom tidigare omnämnts i Dasdalus föreslogs reaktionsdrift av båtar redan år 1726 och av flygplan år 1860. För fordon blev frågan aktuell något senare eller år 1866, då M. P. W. Boulton i engelska patentet nr 2809 angav principen för drift av vägfordon medelst en gasstråle. Ett par år senare patenterade J. Robertson ett reaktionsdrivet ånglokomotiv enligt engelska patentet nr 3146 av år 1868. På ett i huvudsak normalt lokomotivunderrede anordnade han framtill på ångpannans översida två större koniska luftintag. I vartdera av dessa var anordnade två bakåtriktade ångstrålmunstycken för insugning av luft genom luftintagen, vilka munstycken medelst ventiler reglerades av loko­ motivföraren. En omböjd tratt ledde dessutom heta gaser från röklådan för blandning med den insugna luften. Blandningen av ånga, friskluft och heta rök­ gaser utströmmade sedan bakåt genom en stor trattformad avloppskanal, härvid framdrivande lokomotivet. Reaktionsdrift av fordon. Teknikhistoriska notiser 163  FÖRFATTAREREGISTER UNDER TRETTIOETT AR 1931— 1961 Adler, Gun: Åskledare, en 1700-tals notis. 1944, s. 106. Alm, Josef: »Werchmestere». 1943, s. 99. Althin, Torsten: Industrihistoriska minnesmärken. 1932,5. 110. Polhemsstickan. 1932, s. 111. Carl Daniel Ekmans liv och person. 1935, s. 48. Industrihistoriska minnesmärken. 1935, s. 106. »Hans papper äro brända!» 1938, s. 109. Sveriges andra ångmaskin. 1939, s. 50. Sveriges äldsta bevarade fartygspropeller. 1939, s. 94. Augustin Ehrensvärds anteckningsbok från år 1729. 1939, s. 106. Stjernsunds manufakturverk år 1729. 1940, s. 54. Kraftöverföringen Hellsjön—Grängesberg år 1893 i samtida beskrivning. 1940, s. 98. Omdömen om det tekniska museet i Stock­ holm för 150 år sedan. 1940, s. 103. Ett Polhemsspel vid Falu gruva. 1942, s. 94. Tjugo år. En återblick och några minnen. 1944, s. 37. Teknik i Miniatyr. 1944, s. 102. Om polhemsknuten. 1944, s. 107. Gustaf Dalén. 1945, s. 37. Elektrotekniska avdelningen på Tekniska Museet. 1945, s. 105. Teknik- och industrihistoria. 1946, s. 39. Thulin-samlingarna i Landskrona. 1946, s. 134. Nya avdelningar 1947. 1948, s. 41. Nya avdelningar 1948. 1949, s. 33. »Udmaskinen paa Gammelholm». 1950, s. 27. Enkelmikroskop, som möjligen tillhört Ema­ nuel Swedenborg. (Tills, med G. Spaak). 1950, s. 41. Backmans kassaskåp. 1950, s. 140. Arkiv och föremål från Gripsholms och Kummelnäs Kemiska fabriker. 1951, s. 132. Italienska textilmaskiner i England under 1700-talet. 1952, s. 117. Leonardo — introduktören. 1954, s. 140. Vad vi fått och vad vi förmått. 1955, s. 45. J. E. Norbergs ångmaskinsprojekt år 1796. 1955, s. 83. Theodor Ekroth. 1956, s. 121. Kring Dtedalus Hyperboreus, 1716—1717. 1958, s. 55. C. G. Wittenström, 1831—1911. 1959, s. 73. Materiens byggstenar. 1960, s. 45. Ideas—the Mainspring of Progress. 1960, s. IJI. Stationary Steam Engines in Sweden 1725 —1806. 1961, s. 95. Gruv- och hyttscener på en karta år 1729. 1961, s. 125. Ambrosiani, Sune: Ett bidrag till de nordiska gjutjärnshällarnas historia, I. 1936, s. 66. Ett bidrag till de nordiska gjutjärnshällarnas historia, II. 1937, s. 76. Anbo, Lars: Christopher Polhems valsverk. 1941, s. 46. Andersson, Fritz: Svanå bruk och Nyhyttan, 1960, s. 139. Järnvägen Surahammar—Lisjö 1875. 1961, s. 101. Andersson, Tore: Den första vattenledningen? 1931, s. 117. Sveriges första järnbro? 1931, s. 118. Den första svenska räknemaskinen? 1932, s. 106. Martin Wibergs räknemaskin. 1933, s. 98. Notis om tidiga svenska ångmaskiner. 1933, s. 104. Ångdriven karusell? 1934, s. 113. »Elektriskt ägg?» 1935, s. 104. Notis om ångsprutor. 1937, s. 107. Andrén, Erik: Rademachersmedjorna i Eskilstuna och de­ ras arkitekt. 1942, s. 40. 165 DÄDALUS 1931—1961 166 Anstrin, Hans: Från handpappersbruk till maskindrift på 1830-talet. 1935, s. 68. Backhoff-Malmquist, Helga: Polsunovs atmosfäriska ångmaskin 1763— 1766. 1953, s. 51. Kinematografen i Ryssland under 1800-talet. 1956, s. 9j. Baeckström, Arvid: Arbets- och disciplinförhållanden vid Rör­ strands Porslinsfabrik under 1700-talet. 1934, s. 50. Kongl. Modellkammaren. 1959, s. 55. Benedicks, Carl: Förord till Emanuel Tranas uppsats om F. A. Kjellins elektriska induktionsugn. 1933, s. 74. Bergman, Gertrud: Charles Apelquist. En pionjär inom den mekaniska verkstadsindustrien i Sverige. 1952, s. 129. Bjarme, Alfred: Christopher Polhems valsverk. 1941, s. 46. Björkbom, Carl: Ett projekt att bygga en ångmaskin i Sveri­ ge år 1725. 1936, s. 80. Teknisk dokumentation för hundra år se­ dan. 1952, s. 147. Björnberg, Bertil: Tobaksmonopolets museum. 1948, s. 49. Bodman, Gösta: Förstärkning av otydlig bläckskrift. 1944, s. 106. R. W. Strehlenert. 1945, s. 47. »Om chemiens natur», ett 1700-talsmanu- skript (kommentarer). 1946, s. 65. Klippans superfosfatfabrik 1857—1875. 1947, s. 41. Skotska släktnamn i svensk industri och teknik. 1948, s. 77. Radioaktivering av vatten enligt John Lan- dins patent. 1948, s. 142. Sven Rinmans reseanteckningar 1746—47. Del I. 1949, s. 71. Industri- och teknikhistoriskt kartotek på Tekniska Museet. 1949, s. 116. Sven Rinmans reseanteckningar 1746—47. Del II. 1950, s. 53. Pottasketillverkning i Sverige till 1700-talets mitt. 1950, s. 89. Sven Rinmans reseanteckningar 1746—47. Del III. 1952, s. 103. Carl Palmstedt. Utställningsexperten och museimannen. 1953, s. 67. Voltaiska krafter. Ur Carl Palmstedts rese- dagböcker. 1954, s. 73. Carl Palmstedts verser till J. J. Berzelius. 1956, s. 41. Gripsholms och Kummelnäs kemiska fabri­ ker. 1957, s. 93. Teknik och filateli. 1958, s. 141. Boesen, Gudmund: Stålskulptur i de Danske Kongers Krono- logiske Samling paa Rosenborg. 1941,$. 106. Borggren, Ludvig: Från »Vandal» till »Ymer». 1954, s. 117. Bäckström, Helmer: Daguerreotypien i Sverige. 1943, s. 63. Talbots fotografier på papper. 1944, s. 61. Carlqvist, Sten: Polhems flottbro. 1931, s. 109. En masugnsmodell från 1700-talet. 1931, s. 121. Polhems klädespress. 1932, s. 109. Kanonborrningsmaskin från 1700-talet. 1934, s. 117. K. Tekniska Högskolans ritningssamling. 1935, s. 105. Mudderpråm från år 1749. 1937, s. 108. Christel 1, Einar: Data om fartygspropellern. 1934, s. 110. Chudi, Sixten: Tidaholms Bruks biltillverkning 1903—1933. 1956, s. 101. Collberg, Gustaf: »En telefon i varje hem». 1943, s. 85. Collinder, Per: Foucaults pendelförsök. 1953, s. 45. Corin, Car1-Fredrik: A. N. Edelcrantz’ ångmaskinsprojekt år 1809. 1940, s. 72. N. A. Edelcrantz och Eldkvarn. 1961, s. 39. Dahlstedt, Stellan: Film och ljud. 1956, s. 73. Ekeberg, Birger: Alfred Nobel, tal vid Nobelfesten 1956. 1957» s. 47. Eli, Bernhard: Starkströmskabel på 360 meters djup. 1931, s. 82. Engström, Albert: Daidalos och Ikaros. 1958, s. 41. Falk, Erik: Lahälls silververk. 1943, s. 97. Forsberg, Karin: Samling av inventioner. 1947, s. 123. Rodga. Kring ett säteri och dess textilfabrik. 1951, s. 9j. de på Polhemsdagen den 30 augusti 1951. 1932, s. 41. Hellgren, Olof: J. F. Lundin och hans ugnskonstruktioner. 1946, s. 51. Hernmarck, Carl: Polhems snusdosa. 1942, s. 69. Hessen, Gustaf: Äldre kopparsmältningsmetoder vid Falu gruva. 1932, s. 60. Hildebrand, Bengt: Nils Fock, en nittiotals-ingenjör i Sydame­ rika. 1961, s. 109. Hildebrand, Elis: Rinmansarkivet. 1939, s. 105. Hofrén, Manne: Värnaby Bruk. 1959, s. 89. Holmberg, Arne: En svensk diplomat på ballongfärd år 1846. 1955, s. 133. Hubendick, E.: »Mera arbete». 1931, s. 74. Olika tiders uppfattning om temperatur­ begreppet. 1932, s. 78. Perpetuum mobile. 1933, s. 86. James Watts liv och verk. 1936, s. 96. Gasgeneratorn förr och nu. 1941, s. 38. Hultberg, Gösta: Martin von Wahrendorff. 1938, s. 88. Humbla, Philibert: Christopher Polhems järnvåg i Gävle. 1947, s. 118. Hunter, William A.: John Mercer, 1791—1866. 1937, s. 133. Hylander, Hans: Hult-bokens proveniens. 1948, s. 147. Hessiska pumpen. Bidrag till centrifugal- pumpens tidigaste historia. 1931, s. 63. Tre mekaniska bröder. Jacob, Johan och Abraham Eurenius. 1932, s. 37. Håkansson, Harald: Elektrotekniska data intill sekelskiftet 1900. 1938, s. 72. En elteknisk kuriositet. 1939, s. 107. Gelhaar, Julius: Karbidindustriens begynnelse 1954, s. 81. i Sverige. Goldkuhl, Carola: Hjalmar Ehvorth, 1824—1887. 1957, s. 107. John Ericssons brevväxling. 1958, s. 75. Granmalm, Georg: Bergsrådet Johan Erik Norberg. 1941, s. 66. Grenande r-N y b e r g, Gertrud: Beklädnadsindustriens historia. 1942, s. 102. Sömnadsindustrien. En översikt av dess uppkomst och utveckling i Sverige. 1946, s. 75. Gullbring-Odelberg, Maj: Crystal Palace. Kring en färglitografi. 1944, s. 83. Två böcker. 1945, s. 114. Göransson, Edvard: Arvid Johanssons boksamling. 1937, s. 108. Hagen, Ellen: Carl Bernhard Wadström. 1941, s. 78. Hall, Tord: Ikaros. 1958, s. 47. Den kosmiska tekniken. 1960, s. 39. Ha11erdt, Björn: Strumpvävstolar av Christopher Polhem. 1951, s. 51. Heckscher, Eli F.: Christopher Polhem och hans tid. Anföran­ 167 DA:DALUS 1931—1961 D^DALUS 1931—1961 168 Jansson, August V.: Släplinorna till Andrées polarballong. 1932, s. 112. Johansson, Arvid: Det svenska järnets världsrykte. II. Från omkring år 1850 till nuvarande tid. 1933, s. 52. K i 11 i g, Franz: öländska slipverk och skurkvarnar. 1935 s. 76. Kjellander, Rune G:son: J. E. Erikson, en bortglömd konstruktör och industrimän. 1947, s. 89. J. W. Bergström — mekanikus och daguer- reotypist. 1953, s. 99. Eberhard Seger, en mångsidig konstruktör. I954, s. 105. Anton Flenric öller, en pionjär inom svensk elektroteknik. 1955, s. 89. Per Persson och den svenska stickmaskinen. 1956, s. 51. J. G. Wikström och den första symaskins- tillverkningen. 1956, s. 131. Wilhelm Wiklund: 1832—1902. 1957, s. 127. Gerhard Arehn och tändsticksmaskinerna. 1958, s. 123. Lagerqvist, Lars O.: (Se Norberg, P.) 1955, s. 61. Landberg, Erik: En ångmaskinsritning. 1935, s. 106. Lauritzen, Einar: Svenska Filmsamfundets samlingar. 1940, s. 107. »Carl XII»-filmen. 1941, s. 109. Rörlig filmkamera förr och nu. 1942, s. 100. Edisons kinetoskop och »Svarta Maria». 1943, s. 94. När ljudfilmen kom till Stockholm. 1944, s. 100. G. Méliés’ filmateljé och »Mannen med gummihuvudet». 1946, s. 140. Lenk, Torsten: Daterat läskpapper. 1943, s. 94. Liljedahl, Gösta: Filigranologi. Om vattenmärken i papper. 1960, s. 119. Lindberg, Sten G.: Kepler, Newton och Lunik. 1959, s. 47. Linder, Gurli: Om S. A. Andrée. 1934, s. 84. Lindh, Nils: Hönsäters alunbruk. 1942, s. 50. Lindmark, Gunnar: Teknikhistoriska notiser ur gamla patent. 1949> s. 103. Teknikhistoriska notiser. 1950, s. 121. 1951, s. 125. 1953, s. 139. 1934, s. 131. 1955, s. 119. 1956, s. 149. 1957, s. 159. 1958, s. 145. 1939, s. 167. 1960, s. 133. 1961, s. 133. Turbok av år 1743. 1938, s. 63. Lindmark, Tore: Ångteknikens utveckling efter James Watt. 1936, s. 11S. Lindskog, Inga: Arvid Faxe och hans stenpapper. 1932, s. 172. Lars Fresks klädesfabrik. 1938, s. 103. Lundeberg, Erik: Hesselmanmotorn som bilmotor. 1931, s. 98. Lundwall, Sten: Christopher Polhems skärmaskiner för ur­ hjul. 1949, s. 31. Astronomiskt ur av Christopher Polhem år 1690. 1931, s. 43. Jacob Magnusson Dahl, urmakare på Stjern- sund. 1932, s. 177. Malmsten, Karl: Från krigsingeniör till bergsingeniör. 1942, s. 60. Martin, Harald: Ciervas autogiro. 1933, s. 94. Martinson, Harry: Tekniken och själen. 1933, s. 33. Matthiesen, Lennart Way-: John Ericssons varmluftmaskin. 1932, s. 86. En 1600-tals måttstav. 1933, s. 100. K. Tekniska Högskolans deposition av äldre undervisningsföremål, I. 1934, s. 107. Gotländska kalkugnar. 1933, s. 104. K. Tekniska Högskolans deposition av äldre undervisningsföremål, II. 1933, s. 109. En precisionsmekaniker. 1937, s. 102. Grov ankarkätting från Tönshammars Bruk. 1941, s. 106. En analysvåg. 1941, s. 109. Några historiska aluminiumföremål. 1943, s. 79. Polhemsstickan II. 1944, s. 94. Digelpressen — från trä till järn. 1946, s. 134. S-formad ångturbin av Gustaf de Lavals konstruktion. 1947, s. 129. Meyerson, Åke: Rationaliseringssträvanden vid svenska ge­ värsfaktorier under 1700-talets mitt. 1937, s. 90. Carl Knutberg. 1937, s. 102. En ritningsskatt. 1939, s. 68. Mileikowsky, Curt: Atomenergien under ett årtionde. 1953, s. 37- Montelius, Carl: En uppfinnare berättar. 1945, s. 91. Montell, Gösta: Kineserna kom först. 1958, s. 91. Nathorst, Gunilla: Aviatördräkt från 1910. 1961, s. 117. Nauckhoff, Sigurd: Sobreros nitroglycerin och Nobels spräng- olja. 1948, s. 89. Neumeyer, Friedrich: Carl August Ehrensvärds ballongteckningar. 1943. s. 55. Nihlén, John: Spiselstolpen från Kullands gård. 1931, s. 114. Norberg, Per, Lagerqvist, Lars O.: Polletter vid Sala Silvergruva. 1955, s. 61. Nyström, Erik T.: Malmgeologiska expeditionen till Kina 1914. 1956, s. 141. Nyströmer, C. Bertil: Carl (Carlos) Nyströmer. 1937, s. 58. Odencrants, Arvid: Höganäs och Kullen år 1806. 1947, s. 79. T. A. Odencrants’ reseanteckningar i Skott­ land. 1948, s. 67. Ur T. A. Odencrants’ dagbok. 1949, s. 63. Ur T. A. Odencrants’ reseanteckningar år 1807. 1951, s. 81. Ohlsson, Martin A.: Viksbergsbacken. Kring museistadens på Kungl. Djurgården historia. 1952, s. 161. Olsson, Reinhold: Per Fredrik Heffner. 1949, s. 87. Pichler, Nils: Automatisk brandalarm. 1939, s. 102. Rang, Valdemar: De gamla mudderverken i Malmö hamn. 1941, s. 100. Rennerfelt, Ivar: Flytande tillverkning av hästskor på 1800- talet. 1944, s. 73. Ringius, Cecilia: Elektroteknisk terminologi. 1959, s. 155. Ru dberg, Erik: Metallografiska Institutet. Tal vid invig­ ningen av institutets nya byggnad 6 sept. 1947. 1948, s. 55. Rönno w, Sixten: En glasbruksmålning. 1931, s. 108. Ett par fotografiska inkunabler från 1850- talet. 1932, s. 100. Bidrag till en svensk Technologia Numis- matica. 1941, s. 84. P. G. von Heidekens bruksvyer. 1942, s. 99. Svenskt Industri- och Handelsmuseum 1895 — 1909. 1943, s. 35. »Naturselbstdruck». 1945, s. 116. Belöningsmedaljer inom industrien. 1946, s. 139- Sahlin, Carl: Svenska linbanekonstruktioner. 1931, s. 56. Nordens äldsta byggnadsritning. 1931,5.116. Presskopiering av brev. 1931, s. 116. Den första svenska blåkopian. 1931, s. 117. Det svenska järnets världsrykte. I. Från äldsta tid till omkring år 1850. 1932, s. 48. Det 100-åriga ölet i Dannemora bergslag. 1935, s. 88. Vaskguld i norra Skandinavien och Fin­ land. 1936, s. 44. De släta fingerringarna. 1938, s. 40. Ervalla bruk. Dess utrustning och drift un­ der 1600-talet. 1940, s. 38. Tidigt användande av läskpapper. 1941, s. 108. 169 DälDALUS 1931—1961 DÄ.DALUS 1931 — 1961 170 Simonsson, Sten: Ett mälteri från 1760-talet vid Leufsta bruk. 1935, s. 96. Om mältning och brygd vid några gamla bruk. 1938, s. 104. Sjöstedt, Georg: Ljuskänsliga skiktets idéhistoria. 1947, s. 69. Sköldberg, Sven: Christopher Polhems Konstige Tapp. 1939, s. 86. Beskrivning av Edelcrantz’ ångmaskin. 1940, s. 80. Till blixtlåsens historia. 1940, s. 84. Christopher Polhems valsverk. 1941, s. 46. Judsons originalblixtlås till Tekniska Mu­ seet. 1942, s. 106. Smedberg, Richard: Äldre förslag till tunnel under Öresund. 1937, s. 42. Carl Edw. Norström. Ett hundraårsminne. 1948, s. 61. Smedinge r, Helge: J. G. Darell, en pionjär inom eltekniken. 1940, s. 100. Spaak, George: Enkelmikroskop, som möjligen tillhört Ema­ nuel Swedenborg. (Tills, med T. Althin.) 1950, s. 41. Männen kring Carl Daniel Ekman. 1951, s. 109. Stockhaus-Englund, Brita: Bilder av stockholmsindustrier under 1800- talet. 1954, s. 146. Stoltz, Elof: De skandinaviska alunbruken. 1934, s. 96. Stubelius, Svante: Den heliga skruven. 1959, s. 145. Sundblad, Gunnar: Skog, trä, cellulosa och papper. 1959, s. 41. Svedberg, Ivar: Andrées ballonghus. 1931, s. 88. Svensson, Helge: Jonas Wenströms-utställningen 1933. 1934, s. 102. Tandberg, John: Esaias Tegnér och magnetismen. 1939, s. 77. Thunaeus, Harald: Mjödet genom tiderna. 1954, s. 47. Trana, Emanuel: F. A. Kjellins elektriska induktionsugn. i933> «• 73- Tranteus, Bertil: Företagstidskrifter. 1948, s. 150. Trotzig, Dag: Maria kyrkas i Stockholm tornur från Stjernsund. 1938, s. 56. Törnebohm, Hilding: Måttens mästare, C. E. Johansson. 1944, s. 53. Weibull, Waloddi: Alexander Lagermans livsgärning. 1934, s. 68. Matematiken, maskinen och människan. 1952, s. 47. Westerberg, Charles: P. E. Fahlberg. En pionjär på elektrotekni­ kens område. 1951, s. 133. Westerlund, Gunnar: Talmaskinens uppfinnare. 1942, s. 77. Grammofonen i varumärket. 1943, s. 103. Fonografen och grammofonen. 1945, s. 119. Wichman, Holger: Harmens register. 1957, s. 53. Wiberg, Helgo: Några av Martin Wibergs uppfinningar 1955, s. III. Wilner, Torsten: Tekniska Museets Atomarium. 1953, s. 117. Nyheter i Tekniska Museets Atomarium. Partiklars rörelse i elektriska fält. 1954, s. 39. Klangfigurer och atomfysik. 1957, s. 41. Dit atomvetenskapen hunnit, kring Tekniska Museets Atomarium, 1960, s. 55. Ångström, Tord: Emanuel Swedenborgs flygplansprojekt. 1932, s. 74. Äström, Irma: Linberedningsverken i Hälsingland under 1700-talet. 1950, s. 65. öhman, Einar: Elektronhjärnan till läsarens tjänst. 1960, s. 107. SVENSK INGENIÖRSKONST OCH INDUSTRI I ANNONSER FRÅN Allmänna Svenska Elektriska AB AB Bofors De Laval Ljungström Pump AB Facit Electronics AB Fagersta Bruks AB AB Ferrolegeringar AB Malcus Holmquist AB Iggesunds Bruk AB C. E. Johansson AB Karlstads Mekaniska Werkstad Köpings Mekaniska Verkstads AB Nitroglycerin AB Nordisk Rotogravyr AB Nordiska Armaturfabrikerna AB Papyrus Ramnäs Bruks AB Sieverts Kabelverk AB Slipmaterial-Naxos Smedjebackens Valsverks AB Stora Kopparbergs Bergslags AB Svenska Aeroplan AB Svenska Cementförsäljnings AB Cementa AB Svenska Fläktfabriken AB Svenska Kullagerfabriken Telefon AB L M Ericsson Turbin AB de Laval Ljungström Uddeholms AB AB Zander & Ingeström  Rundgående väljare RVF 10—12. Max. 30 lägen och 6 poler eller 15 lägen och 12 poler. Planera med L M Ericssons komponenter Telejonrelä RAF av högsta kvalitet för max. 12 slutningar eller brytningar. ► Tänk efter hur driftsäker en telefon i själva verket är . . . Låt samma säkerhet prägla de områden, där just precisionen och drift­ säkerheten spelar en avgörande roll, i kon­ trollsystem, fjärrmanövrering etc. Tar Ni L M Ericsson-komponenter, har Ni garanti för telejonkvalitet med decenniers teleteknisk er­ farenhet som grund. # koordinatväljare # runrigåemle väljare # reläer # omkastare # räknare # proppar # jackar # säkrinjjsmateriel Koordinatväljare RVD. Storlekar: 5 och 6 stänger m. 5 el. 10 bryggor och max. 10 poler. LM ERICSSONS SVENSKA FÖRSÄLJNINGS AB STOCKHOLM: Kungsgatan 33, tel. 010/22 3100 • MALMÖ: St. Nygatan 29, tel. 040/711 60 GÖTEBORG: St. Badhusgatan 20. tel. 03l/l7 09 90 • SUNDSVALL: Rådhusgatan 1, tel. 060/559 90 JUST NU EN MYCKET VIKTIG TRANSPORT Dagligen rullar många lika viktiga transporter från vår fabrik till kraftverk — industrier — varv och byggnadsplatser runt hela världen; oljekablar — massakablar — plastkablar — tråd och ledningar för kraft- telefoni- och manöverändamål. SIEVERTS KABELVERK Facit Electronics AB framställer utrustningar för civil och militär databehandling V5 A O I TT electronlcs ab ÅTVIDABERGSFÖRETAGET FÖR AUTOMATISK DATABEHANDLING Där metallen betvingas ... behövs SKF-lager Lagren på valsarna i moderna valsverk utsätts för stora påfrestningar. Valstrycket är i många fall enormt — ända upp till 4000 ton; i andra fall förekommer så höga varvtal som 2000 r/m. Trots detta måste lagren ständigt fungera perfekt, så att driftsstörningar undvikes och den valsade produkten får så snäva dimensionstole- ranser och så hög ytfinish som möjligt. SDSfF har det rätta lagret för varje typ av valsverk — urvalet är det mest om­ fattande i världen. Sålunda levereras för valsverk inte bara standardutföranden av sfäriska och cylindriska rullager samt axiallager utan även flerradiga cylindriska rullager m. fl. Sedan början av 1920-talet har SöCSfF-lager inbyggts i valsverk, och ®CS!F är en av de främsta leverantörerna inom detta område. All vår erfarenhet kommer auto­ matiskt kunderna till godo.  KRIGSFLVCPLAN Draken i versionen J 35Aärettav Europas moder­ naste jaktflygplan i tjänst. J 35 B, en senare och mera avancerad version, har uppnått mer än Mach 2 i planflykt. Svenska Aeroplan Aktiebolaget (SAAB) är ett av Sveriges största industriföretag. SAAB har sju fabriker som sysselsätter närmare 10.000 personer. SAAB är en av Europas ledande tillverkare av krigsflyg- plan och har också ett omfattande program för utveckling av robotvapen. SAAB är också biltillverkare med en årsproduktion av omkring 30.000 enheter. SKOLFLYGPLAN SAAB Safir an­ vänds som militärt skolflygplan i Sve­ rige, Finland, Nor­ ge, Etiopien och Tunisien och för utbildning av tra­ fikflygare i Frank­ rike, Holland, Indo­ nesien och Väst­ tyskland. HELIKOPTRAR Den franska Alou- ette II, en turbin- driven femsitsig helikopter, tillver­ kas på licens för svenska armén, ma­ rinen och flygvap­ net. En sjusitsig ver­ sion, Alouette III, introduceras nu på den skandinaviska marknaden. EN NY BILFÖRSÄLJNINGSORGANISATION ANA • AB NYKÖPINGS AUTOMOBILFABRIK handhar nu försäljning och service av Saab-bilen på den svenska markna­ den med 120 återförsäljare över hela landet. SAAB har också dotter­ företag i USA och Eng­ land för bilförsäljning. ROC »EM SAAB har också ett omfattande pro­ gram för utveck­ ling av robotvapen och har i samband härmed blivit en av landets största till­ verkare av elektro­ nisk utrustning. SAAB har också i Jönköping en bety­ dande produktion av flygplan- och ro­ botapparater, även för export. DATAMASKINER SAAB Electronic är en ny organisa­ tion för försäljning av företagets civila elektroniska pro­ dukter. SAAB Elec­ tronic har nyligen introducerat en hel- transistoriserad da­ tamaskin, SAAB D2. BILAR SAAB har ökat sin biltillverkning från 18.000 enheter 1959 till nära 30.000 en­ heter 1960. Biltill­ verkningen sker främst vid fabriken i Trollhättan. 1963 beräknas produk­ tionen vara uppe i 60.000 enhet per år. SVENSKA AEROPLAN AKTIEBOLAGET • LINKÖPING KVALITET PRECISION SERVICE ,|K fl!, !