—-*



Svenskt järn
under 2500 år


Svenskt järn under 2500 år
Från gruvpigor
och smeddrängar till operatörer
D/^EDALUS • Tekniska Museets Årsbok 1997 • Årgång 65

Framsida: Utsikt över Storrymningen vid Dannemora gruva 1799. Akvarell av Carl Gustaf Gillberg, Gö­ teborgs konstmuseum.
Tekniska Museets Årsbok har fått sitt namn efter den grekiska sagans Daidalos, på latin Dsedalus, som en­ ligt legenden betraktas som den förste uppfinnaren och ingenjören. Dsedalus byggde bl a kung Minos be­ römda labyrint på Kreta, där han själv senare blev instängd tillsammans med sonen Ikaros.
Med hjälp av de vingar Daedalus konstruerade lyckades han och Ikaros flygande ta sig ur labyrinten. I ungdomligt övermod inför den nya tekniken flög Ikaros så högt att solen smälte det vax som fäste vingar­ na på hans rygg, och han föll ned i havet. Den mer erfarne Daedalus höll sig på lagom höjd.
Dadalus Hyperboreus Eller Några Nya Mathematiske och Physicaliske Försök och Anteckningar är också namnet på Sveriges första tekniska tidskrift, utgiven av Emanuel Swedenborg 1716—18.
D7EDALUS 1997
© Respektive författare och Tekniska Museet Redaktör: Jan-Erik Pettersson
Omslag och layout: Embla Grafisk Form & Layout Tryck: Norstedts Tryckeri AB, 1996
ISSN 0070-2528
ISBN 91-7616-049-1

Innehåll Förord vii
Jan-Erik Pettersson
Gammalt och nytt i det svenska järnets historia En översikt över fem årtionden 1 Karl-GustafHiIdebrand
Bergsmän, arbetare, bönder, gruvor, hyttor och oxar Kring den äldsta industrialiseringen i Sverige 31
Gert Magnusson
BERGSMANSBRUK I BERGSLAGSBYGDER 51
Richard Ringmar
Vallonen som metafor
Reflektioner kring arbete och etnicitet 93 Anders Florén
Mästersmedernas uttåg?
Den svenska järnhanteringens förändring före götstålets entré Göran Rydén
Bland gruvpigor och gruvdrängar
Svenskt gruvarbete under 1700- och 1800-talen 165 Hakan Henriksson
Tabergs gruvor i Småland 205
Bengt Berglund
Svensk stålindustri under 1900-talet 223
Martin Fritz

Järn- och stålindustrins arbetsmiljö under 1900-talet 237
Maths Isacson
Järnmalmsgruvorna under efterkrigstiden 263
Boris Serning
Modern järn- och stålframställning 277
Joachim von Schéele
Författare 301 Annonser 303

Förord
ema för Dadalus 1997, den 65:e år­ tiden. I dagens gruvor, anrikningsverk, hyt­ Tgången av Tekniska Museets årsbok, tor, stålverk och valsverk är processerna är Svensktjärn under 2500 ar Från datorstyrda och endast avståndsövervakade gruvpigor och smeddrängar till operatörer.av människan. På vägen från råvara till fär­ dig produkt återstår ytterst få moment som inte nåtts av automationen. I föreliggande uppsatser har denna senare teknikutveck­ ling blott kunnat antydas och det finns an­ ledning att återkomma till ämnet i närmast
Järn har framställts i Sverige i minst 2500 år och exporterats sedan 300-talet. Länge förblev järnhanteringen ett hantverk bland många andra, men så småningom fick den en indust­ riell prägel, som under flera sekler gav den en särställning vid sidan om jordbruket, moder­ näringen. Under 1700-talets första hälft var Sverige världens främsta järnexportör och för vissa stålsorter gäller detta ännu idag.
Järnhanteringens långa och händelserika historia är i sig ett motiv bakom valet av tema, men det finns också mer prosaiska skäl. I no­ vember 1996 återinvigdes museets gruva ef­ ter en välbehövlig modernisering och i maj 1997 öppnas järn- och stålutställningen efter en genomgripande omdaning. Föregångarna till dessa stora basutställningar uppfördes
1938 och 1940 men blev med tiden föråldrade till både form och innehåll. Gruvutställning- en har förnyats med bidrag från Gruvföre­ ningen medan järn- och stålutställningen har finansierats av Jernkontoret, som firar 250- årsjubileum 1997, och av Knut och Alice Wallenbergs stiftelse.
Vare sig en utställning eller en bok kan ge annat än en mycket fragmentarisk bild av en så lång och sammansatt utveckling. Det gäller naturligtvis särskilt den praktiskt taget okända järnhanteringen under fornti­ den, men även utvecklingen den senaste
kommande årgångar av Daedalus. Karl-Gustaf Hildebrand inleder boken med en skarpsynt översikt över forskning­ en kring det svenska järnets historia under det halvsekel han själv varit verksam som forskare. Översikten är med avseende på omfattning och djup unik i sitt slag. Det torde inte vara för mycket sagt att den, trots ett subjektivt urval, blir en nyttig ciceron
inom ämnet den närmaste tiden. Järnhanteringens äldsta tid behandlas av
Gert Magnusson, som i ett svep tecknar hu­ vuddragen under ett par tusen år på grundval av både arkeologiskt och skriftligt källmate­ rial. Mycket av detta bygger på senare rön och var mer eller mindre okänt för bara någ­ ra år sedan. Där Magnusson sätter punkt tar Richard Ringmar \\6. med en initierad skild­ ring av bergsmansbrukets historia. Bergsmän­ nens järnhantering har hittills i forskningen och litteraturen kommit i skymundan av järn­ brukens till synes mera glänsande historia.
Anders Florén bidrar med en etnologiskt inriktad studie av vallonerna som invand­ rade yrkesmän i patriarkaliska brukssam­

viii / Jan-Erik Pettersson
hällen. I ett kommande arbete avser han att
närmare undersöka tekniköverföringen av ”vallonsmidet” från Vallonien till Sverige, men redan här antyds stora organisatoriska och tekniska skillnader mellan länderna.
I tidigare forskning har betydelsen av intro­ duktionen av götstålsmetoderna under 1800- talets andra hälft överbetonats på bekostnad av särskilt lancashiresmidets samtida expansion. Göran Rydén påvisar en evolutionär och grad­ vis utveckling, där de gamla sätten att tillver­ ka järn var märkvärdigt vitala samtidigt som de nya hade svårt att göra sig gällande. Med lancashiresmidet infördes bl a vällugnar, vals­ verk och en industriell organisation för ökad produktion. Det dröjde följaktligen till 1895 innan det tillverkades mer götstål än välljärn.
1900-talets utveckling inom järn- och stål­ hanteringen behandlas översiktligt s■m Martin Fritz och, med särskild hänsyn till arbetsmil­ jön, av Maths Isacson. Tekniken bakom den moderna produktionen presenteras slutligen av Joachim von Schéele. Fritz har valt att lyfta fram några av förändringarna på vägen från den relativt enkla järnhanteringen vid sekel­ skiftet till dagens högteknologiska stålindust­ ri. Inför Jernkontorets250-årsjubileum 1997 publicerar han en mera utförlig studie av sam­ ma tidsskede i form av ett bokverk. Historisk arbetsmiljöforskning är ett nytt och föga ut­ vecklat område för forskningen. Isacson har få föregångare och är så vitt bekant först med att överblicka hela branschens arbetsmiljö under 1900-talet. Den yttre miljön berörs av von Schéele, som bl a uppger att stoftutsläp­ pet vid stålframställningen minskat med 96 % sedan början av 1960-talet.
Trots att stålindustrin i stor utsträckning är ett kretsloppssystem (stål-skrot-stål) med början i martinprocessen på 1860-talet, så kvarstår behovet av järnmalm som väsent­ lig råvara. Gruvhanteringen skildras här av tre författare. Håkan Henriksson har redan tidigare visat att föreställningen om gruvar­ betet som en mycket maskulin syssla saknar grund för en äldre tid. I såväl text som bild dokumenteras nu att kvinnor deltog i det direkta gruvarbetet under jord långt in på
1800-talet och ännu längre ovan jord som skrädare och vaskare.
Om Sveriges största järnmalmsfyndighet, Taberg i Småland, berättar Bengt Berglund. Gruvbrytningen började där redan på 1400- talet och pågick med vissa avbrott till 1960. Sedan 1986 ägs Taberg av Svenska Natur­ skyddsföreningen. De sista järnmalmsgru­ vorna i drift söder om Lappland var Gränges­ berg och Dannemora, vilka nedlades 1990 resp 1991. På kort tid utplånades en 800-årig tradition av järnmalmsbrytning i Bergslagen, varför? Det är den frågan Boris Serning söker svar på i sin avslutande gruvartikel.
Tidigare ingick i Dadalus verksamhetsbe­ rättelser för bl a Tekniska Museet och Tele­ museum. Dessa utges nu var och en för sig som separata trycksaker, vilka kan beställas från resp museum.
Redaktören vill varmt tacka alla medarbe­ tare och samtidigt uttrycka en förhoppning om att Dadalus 1997 med sitt tema skall ge läsaren en stimulerande läsupplevelse.
Jan-Erik Pettersson

Gammalt och nytt i det
svenska järnets historia
En översikt överfem årtionden
Av Karl-Gustaf Hildebrand
enna subjektiva översikt skall inle­ Attmans del om 1800-talet och Ernst Sö­ Ddas med ett verk där jag själv derlunds om vårt eget århundrade (med de var med, Fagerstabrukens historia teknikhistoriska partierna skrivna av Per (1957—59). Verkets titel är i och föErriskigWretblad) nästan helt utan föregånga­
missvisande, på två olika sätt. Fagerstabru- ken - fem traditionsrika bruk som hade rå­ kat i svårigheter efter första världskriget och av Handelsbanken sammanfördes till en enhet —hade ingen gemensam historia, det intressanta med dem är tvärtom att de ger exempel på helt olika typer av järnbruk. Och även om mycket handlar om de speci­ ella bruken har det inte varit det enda eller ens det viktigaste syftet att skildra deras öden; avsikten var att ge en bred framställ­ ning av svensk bruksindustri 1600-1950, med Fagerstabruken som illustrerande case studies. En så omfattande teckning av det allmänna ämnet hade aldrig tidigare för­ sökts.
Av de tre första volymerna, som ger en kronologiskt ordnad helhetsbild, var Artur
re; 1800-talsdelen är ett pionjärarbete av häpnadsväckande mått. Delen om sexton- och sjuttonhundratalen, den del som jag svarade för, kunde däremot ta spjärn mot en ganska rik litteratur, där Eli F Heckscher och Bertil Boethius gjort grundläggande insatser. I Heckschers skildring av Sveriges ekonomiska historia från femtonhundrata­ let till 1815 hade järnhanteringen fått en med varje volym stigande andel; mest bety­ dande var den bild som gavs i hans 1700- talsdelar (1949), som över huvud är de fyl­ ligaste och mest solida i det stora verket. Både Heckscher och Boethius hade skrivit en rad klassiska uppsatser, inte minst om den svenska brukspolitiken. Och Boethius hade 1951, i det LO-fmansierade seriever­ ket om arbetarklassens historia, publicerat

2 / Karl-Gustaf Hildebrand
en mäktig volym som hette Gruvornas, hyt­ tornas och hamrarnas folk-, den var rik på sakliga iakttagelser och som bakgrund till arbetarnas historia gav den en koncentre­ rad bild av den allmänna utvecklingen. Första delen av Boethius'och Åke Krom- nows stora verk om Jernkontorets historia kom redan 1947.'
För en yngre generation är det kanske na­ turligt att se Fagerstabrukens historia som en sammanfattning och ett fullföljande framåt i tiden av de klassiska förebilderna. Själva såg vi det, naturligt nog, inte så. Under ge­ mensamma arkivresor - ingalunda bara till Fagerstabruken - förde Artur Attman och jag en ändlös diskussion om de allmänna frågorna; det gällde framför allt punkter där vår tolkning skilde sig från den traditionel­ la. I fråga om ”min ’ period var Fieckschers framställning i många avseenden ett genialt men provisoriskt utkast. Varken han eller någon annan författare hade försökt ge en konkret bild av den internationella markna­ den. Frågan varför man köpte svenskt järn och vad det användes till hade i allmänhet fatt schablonmässiga svar, och här var det nödvändigt att börja från början. Delvis kunde jag göra det i kontakt med brittiska forskare som just trevade sig mot nya vägar. Bilden av brukens finansiering hade också varit schablonmässig; den hade generalise­ rat och överdrivit brukspatronernas beroen­ de av sina förläggare. När man såg på de en­ skilda fallen var det mycket som stämde med den vedertagna uppfattningen och mycket som inte stämde alls. I våra samtal mellan arkivhyllorna gissade vi att fördel­
ningen kanske var ungefär jämn mellan var­ aktigt skuldsatta och finansiellt oberoende bruk. Den frågan var en sida av något all­
männare; vi försökte se företagshistoriskt på frågorna och inte minst visa hur olika ställda de olika bruken var. För den äldre perioden kunde man sällan mäta deras lönsamhet, men man kunde fa fram olika kostnadspro- filer, och spridningen i kostnadsläge var märkvärdigt stor. För min del vill jag till sist framhålla ett område där jag inte var någon större expert men där jag försökte ge en tyd­ lig och läsbar framställning; det gällde det tekniska. Heckscher var en stor forskare men populär teknikhistoria var inte hans starkas­ te sida.
Jag har här litet förvirrande talat om min del och vära diskussioner. Det förhöll sig så att Attman och jag ställde ungefär samma frågor men hade olika forskningssituationer. Han hade ett mera enhetligt källmaterial och kunde, om än med stora svårigheter, få långa serier, något som också passade hans natur, medan jag fick arbeta mera impressio­ nistiskt. I gengäld hade han, som sagt, inte den ringaste vägledning av andra.2
En sak var självklar för oss under fagersta- arbetet; att forskningsområdet var gigan­ tiskt och att våra sammanfattningar —alldeles särskilt den som gällde äldre tid — måste bli preliminära. Det vi sysslade med kunde al­ drig bli ”färdigt”; på varje punkt fanns det plats för preciseringar, vidgad kunskap, rät­ telse och nytänkande. Det intrycket bekräf­ tades när Attmans lärjunge Rolf Adamson några år efter Fagerstaverkets utgivande pub­ licerade sin avhandling järnavsättning och brukshantering 1800— 1860 (1966), före­ gången av två statistiskt lagda arbeten, Den svenskajärnhanteringensfinansieringsförhål- landen 1800-1884 och De svenskajärnbru­ kens storleksutveckling och avsättningsinrikt- ning 1796—1860 (båda 1963). Här blev det

(Th) Under 1600- och 1700-talet var Sverige
tidvis världensfrämstajärnexportör. En stor delavjärnet kontrollerades och vägdespåjärn­ vågen vid Söder sluss i Stockholm 1662—1864. Tushlavering av Alexander Clemens Wetter- Ungl826. Göteborgs konstmuseum.
(Nedan) Under 1800-talet var den svenska stångjärnsexporten alltjämt betydelsefull. Här järnbärare i arbete vid nyajärnvågen på Djur- gårdsvarvet i Stockholm, i drift 1865—1885. Träsnitt efter teckning av KA Ekvall i Ny Il­ lustrerad Tidning 1869.
Gammalt och nytt i det svenska järnets historia / 3
uppenbart att för en forskare med det rätta sinnet och den rätta järnfliten fanns det obegränsat mycket att göra. Adamsons hu­ vudintresse gällde handeln med järn; sin stora bredd fick hans framställning därav bland annat tack vare de göteborgska han­
delshusens förträffliga arkiv. Men han gav också väsentliga bidrag till järnbrukens his­ toria. I många fall har Adamson kunnat ersätta allmänna antaganden eller strödda exempel med - mer eller mindre - heltäc­ kande sifferserier och exakta bestämningar.

4 / Karl-Gustaf Hildebrand
Ett exempel bland andra på hans friska
iakttagelser är att han i så hög grad tagit järn­ manufakturen på allvar. Han visar att den omkring 1800 värdemässigt motsvarade mellan femton och tjugo procent av den svenska järnexporten; var fjärde brukspat­ ron var intresserad av manufaktur. Konsta­ terandet är viktigt i princip; tiden efter smi- desbegränsningens införande vid mitten av 1700-talet har inte varit den statiska herr- gårdsidyll man gärna tänker sig; det har på­ gått ett liviligt experimenterande med nya slag av tillverkning, och därmed far man ett rimligare samband med förändringarnas
1800-tal.
Naturligtvis kunde det ha funnits plats
för mycket nytt i en historiebeskrivning som fortfarande ställt bruksföretagen i cent­ rum. Men det historiska intresset har sina vågrörelser, och mycket litet har produce­ rats på vårt gamla område. Till undantagen hör den stimulerande diskussionen i Carl- Axel Nilssons Järn och stål i svensk ekonomi 1885-1912 (1972). Ett exempel som rör 1600-talet skall nämnas längre fram. Härtill kommer några delvis utmärkta bruksmono- grafier- jag nämner här bara ett tvåbandsverk om Iggesund (utg. Gustaf Utterström 1985) - och ett par givande stadshistoriska arbe­ ten.
På åttiotalet kom emellertid ett verk som, i mycket anmärkningsvärd form, dis­ kuterar bruksföretag och företagsledningar. Det är det stora projektet om svensk stålin­ dustri under efterkrigstiden. Det är märk­ ligt av två skäl. För det första skildrar det ett sällsynt dramatiskt och betydelsefullt hän­ delseförlopp; den mäktiga efterfrågan och den storartade kapacitetsökningen under decennierna efter kriget, det fruktansvärda
återslag som börjar vid mitten av 1970-ta- let och till sist en total omorganisation av hela järnindustrin. Det är frågan om ett av­ görande gränsmärke i det svenska järnets historia. För det andra utfördes arbetet mycket kort efter den stora vändpunkten och man drog fördel av detta förhållande i ett antal seminarier där ekonomiska histo­ riker mötte några av de ledande aktörerna i påfallande öppna samtal; öppenheten rub­ bades inte av att initiativet hade kommit från Jernkontoret som också bidrog till tryckningskostnaden.
I det fullbordade verket har Martin Fritz (1988) gett en fm sammanfattning av det trassliga förloppet; inte minst har han på ett levande sätt tecknat stålkrisens globala ka­ raktär. Sverker Jonsson har i två tungt vägan­ de volymer, NJA — stålverket i norr (1987) och Vägen mot SSAB. NJA och den svenska handelsstålindustrin 1955—1977 (1990) skildrat en huvuddel av ämnet där statens engagemang och samspelet mellan stat och enskilda industriföretag har en förgrunds- plats. Men mest karakteristisk för seriens egenart är den volym, Från kris till kris (1988), där Jan-Erik Pettersson, den nuva­ rande redaktören för Daedalus, jämför tju­ gotals- och sjuttiotalskriserna. Han gör det naturligtvis i stora drag men studerar också
vad som skett på företagsnivå och ställer med stor frimodighet frågor om i vilken mån olika beslut kan ha lett till eller förvär­ rat svårigheter. Vid seminarierna - där jag själv var med - blev diskussionerna, natur­ ligt nog med den uppläggningen, ganska temperamentsfulla; intensiteten i känslor­ na berodde kanske delvis på vad man ville lägga in i begreppet felinvestering. Jag är knappast kompetent att ta ställning i de

Gammalt och nytt i det svenska järnets historia / 5
Under 1900-talet
reducerades den svenska stångjäms- produktionen (av välljärn) till en obetydlighet och upphörde 1964då lancashiresmedjan vid Ramnäs bruk nedlades. FotoJan- Erik Pettersson 1987, TM.
enskilda frågorna, men Petterssons arbete åskådliggör med ovanlig kraft i vilken grad industrins historia alltid måste gå genom trial and error. Därmed belyser det en vä­ sentlig sida av företagarrollen.
Med verket om efterkrigsförhållandena har järnhanteringens historia förts framåt i tiden. Orienteringen bakåt, mot medelti­ den, har å sin sida gett mycket sensationel­
la resultat. Det är ingen överdrift att ämnet har fått en alldeles ny dimension. Det har skett genom en samverkan mellan arkeolo­ ger och metallurger som inte har någon ti­ digare motsvarighet. En huvudpunkt och en symbol för det nya är upptäckten av en anläggning i Lapphyttan, nära Norberg, som av någon anledning övergavs på 1300- talet men vars historia går betydligt längre

6 / Karl-Gustaf Hildebrand
tillbaka. Medelpunkten är vad som otvivel­ aktigt utgör en masugn, med tillkomst från elva- eller tolvhundratalet, alltså långt äldre än man tidigare kunnat föreställa sig. Vid utgrävningarna har man funnit anslutande delar av helheten; en rostgrop, härdar för färskning av tackjärnet, lagerbyggnader för kol och järn. Givetvis har det också funnits lösa fynd av slagg och järn. Det hela bety­ der naturligtvis långt mer än att man fått ett årtal för den svenska masugnens begyn­ nelse. Hela vår medeltida järnproduktion framstår som intressantare och mindre pri­ mitiv än man förut trott. Frågor om in­ hemsk utveckling och utländsk influens kommer i nytt ljus. Det framstår som rim­ ligt att man redan före 1400-talet har ex­ porterat osmund av den typ som man kän­ ner från 1500-talets kronoräkenskaper; en produkt som utgått från tackjärn och där­ utöver fått en viss begränsad förädling.
Lapphyttan är en - i varje fall historiskt - enastående fullträff, men den har naturligt­ vis gett stimulans åt all forskning kring medeltid och forntida järnproduktion, med intresse också för den oerhörda mängden av små och mindre avancerade anläggningar. Den nya inriktningen introducerades av Åke Hyenstrand. Det vittnar om stor geo­ grafisk spridning att det kanske mest repre: sentativa arbetet är Gert Magnusson, Låg­ tekniskjärnhantering iJämtlands län (1986). Magnussons avhandling är generös och ger i ett särskilt kapitel en översikt över motsva­ righeterna i andra delar av landet.
Bland metallurgerna i sammanhanget har Nils Björkenstam den obestridliga le­ darpositionen; han har ibland samverkat med Sven Fornander. Det är naturligtvis av stor betydelse att dessa fantasieggande frå­
gor behandlas med kritik och saklighet. Björkenstams lärdom och skarpsinne - han är väl förtrogen också med arkivaliska käl­ lor — har fått uttryck som går långt utöver analysen av enskilda fyndgrupper. Jag vill här bara peka på hans översikt av Västeuro­ peisk järnjramställning under medeltiden (1990) där han gör rent hus med allehanda mekaniserade stadieteorier och diskuterar de olika behandlingssättens samband med de olika malmer man haft att utgå ifrån. I det europeiska sammanhanget fogas det svenska medeltidsjärnets historia in på ett mycket naturligt sätt.
Restaurerat vattenhjul vid Orrefors hammarsmedja, som är ett industriminne sedan nedläggningen av drif­ tenpå 1880-talet. FotoJan-ErikPettersson 1988, TM.

Av gammalt har det gjorts mycket vittgå­ ende uttalanden om järnets betydelse för maktutveckling och samhälle under både forntid och medeltid. Här är det naturligt­ vis till stor del fråga om gissningar. En sak bör emellertid påpekas. Eftersom de pro­ ducerade kvantiteterna efter sentida be­ grepp måste ha varit oerhört små ter det sig vid första anblicken orimligt att de kunde haft några alltför märkliga konsekvenser. Här får man emellertid ta sig till vara. Jär­ net var ännu en produkt som användes med mycken sparsamhet och bara på punk­ ter där den verkligen behövdes. Spikarna i
ett vikingaskepp utgjorde ingen stor järn­ kvantitet, inte heller de delar av vapen och redskap som man kostade på sig att göra av järn. Till synes försvinnande små mängder kunde mycket väl få stora verkningar.
För en senare tid då man inte längre be­ höver arkeologerna fortsätter de tekniska ex­ pertena på egen hand. En ständigt pågående forskning samlar sig kring Jernkontorets bergshistoriska utskott. I dess dokumenta- tionsgrupp arbetar erfarna bruksmän med problem där deras speciella branschkuns­ kap kommer till sin rätt, vare sig det gäller deras egen verksamhetstid eller ett tidigare
Gammalt och nytt i det svenska järnets historia / 7
Skebo bruk omkr 1885.1Mitten vallon-/senare lancashiresmedjan. Byggnadenframför denna är "labbit”. Längst bort t vgjuteri och mekanisk verkstadsamtplåtslageriverkstad. Foto TM.

8 / Karl-Gustaf Hildebrand
Vallonsmeder vid Strömbacka bruk 1888. Övre radenfr v: 2) Wilhelm Hammarstedt, smältare, 8) Alfred Rann,
dräng, 9) Fredrik Fasten, mästare, 11) Wilhelm Sjöstedt, räckare, 12) CarlWinlund, mästare, 14) Salomon Lejd- ström, räckare, 16)John Wixner, smältare, 18)AlfedÄrfström, vällare, 19) P Mejer, smältare, 20)AnderiasSin- derström, smältare, 21) Herman Swartz, bokhållare ochjärnsynare. Nedre radenfr v:1) Per E Ström, smältare, 2) J P Hammarstedt, räckare, 3) Janne Wahlström, smältare, 6) OlofPalm, smältare och 7) Anderias Gabriel Ärfström, smältare. Vallonsmidet vid Strömbacka pågick längst i världen, eller till 1946. Foto TM.
skede. Det finns teknikhistoriska höjd­ punkter som Wilhelm Ekmans redan klas­ siska uppsats om vallonjärnet (1987)3 men inte minst har man känslan av att ett allt liv­ ligare arbete av personer som verkligen vet vad det handlar om måste bära rik frukt i framtiden.
Det kan tillfogas att en teknikhistoriker till professionen, Svante Lindqvist, med sin
avhandling Technology on Trial {\9%A) har behandlat den triewaldska eld- och luftmas­ kinen, det första försöket att använda ång­ kraft i Dannemora. Det allra intressantaste är kanske de iakttagelser som gäller bak­ grunden, det starka spontana motståndet mot en arbetsbesparande innovation.
Det teknikhistoriska har ett nära sam­ band med en ny disciplin industriminnes-

Hyttbäcken vid Flatenbergs masugn, som nedlades 1918.
FotoJan-Erik Pettersson 1987, TM.
Mårten Triewalds ångmaskin i Dannemora. Gravering
av Eric Geringius i Triewalds bok Kort beskifning, om eld- och luft-machin wid Dannemora grufvwor, Stock­ holm 1734.
Gammalt och nytt i det svenska järnets historia / 9
forskningen som under de senaste decen­
nierna fått sitt genombrott i Sverige. Det
betyder att ett omfattande nytt material av Industrial Archaeology. Engelsberg Iron-
byggnader och installationer har ställts till forskningens förfogande. I yttre mening har det i allmänhet varit tillgängligt hela ti­ den, men det har inte fått någon egentlig aktualitet förrän det gjorts till föremål för ett systematiskt studium, parallellt med en
works. A Idiot Project (1975). Den omständ­ liga titeln beror på att boken anknyter till en internationell begivenhet, European Archi- tectural Heritage Year 1975; den då nyligen restaurerade bruksmiljön i Engelsberg var ett av de svenska bidragen till en samling
energisk strävan att hindra dess förstöring. Som en programskrift kan man se Swedish

10 / Karl-Gustaf Hildebrand
exempel på byggnader som återställts eller
förtjänade att återställas; boken gavs ut
gemensamt av Jernkontoret och Vitterhets­
akademien. Här möts, utöver själva indus­
triminnesforskningen, representanter för av det moderna självständiga slaget och ekonomisk historia, konstvetenskap, kul­
turgeografi och til i och med trädgårdsarki­
tektur. Exemplet visar hur mycket det ger
att sätta den bevarade miljön i centrum,
både när det gäller arbetsplatserna och när
det gäller inramningen av människors pri­
vata tillvaro. Samtidigt visar det att insatsen
får sitt verkliga värde bara om sambandet
hela tiden hålls uppe med det arbetsliv och
det mänskliga liv över huvud som hört hem­
ma inom den yttre ramen och motiverar dess
existens. Engelsbergsverket väckte stort pekten är naturligtvis speciellt viktig; det intresse och har spelat en roll för industri­
minnesforskningens ställning i Sverige. Bland bokens medarbetare företräddes det nya ämnet av Marie Nisser som i själva
vore ju meningslöst att verka för bevaran­ det av gamla arbetslokaler och deras utrust­ ning om man inte intresserade sig för vad de egentligen använts till.
Engelsbergs bruk är
ett av världensfräm­ sta industriminnen ochfinns sedan 1993 på UNESCOs lista över "världsarvet”,
WorldHeritageList. Här en besöksgrupp framför en av herr­ gårdens båda slagg-
stenspaviljonger (lust­ hus) och övre smedjan
från 1845, som an­ vändesför tysksmide,
franche-comtésmide och lancashiresmide i nämnd ordning. Foto
Jan-Erik Pettersson, TM.
verket också har sakkunskap inom de upp­ räknade grannvetenskaperna. I en lång rad inventeringar, inlägg och uppsatser, historiker över enskilda företag, bildtexter
mycket annat har hon demonstrerat den nya disciplinens möjligheter. För historiker känns det ofta ovant att räkna med andra källor än dem som skrivits på papper eller pergament, men vad det här gäller är inte bara illustrationer till vad vi redan vet eller påminnelser om en värdefull tradition utan just historiskt källmaterial, i själva verket — ifall inte ombyggnader och annan åverkan har drivits för långt — primärkällor i egent­ ligaste mening. Den teknikhistoriska as­

Gammalt och nytt i det svenska järnets historia /ll
De som skrivit om brukens allmänna his­
toria har undvikit den traditionella inrikt­
ningen på brukspatronerna och deras age­
rande, på planer, initiativ och risktagande,
liksom på finansiering och försäljning, vin­
nare och förlorare bland bruksföretagen
eller kontakter med den alltid skiftesrika in­
ternationella marknaden. Eftersom bruken
faktiskt var företag kan resultatet, när före­
tagsledningen så kraftigt skjutits i bakgrun­
den, någon gång verka som Hamlet utan
prinsen av Danmark. Men detta har i själva
verket varit priset för nya landvinningar, för
ett studium inifrån och nerifrån som gett dra viktiga arbeten.4 Men fagerstadelens märkliga inblickar i företagens och de där fortsättning täcker hela perioden fram till verksamma människornas liv och arbete. vår tids totalt omändrade förhållanden; Sö-
Knippsmed smider spadar vid Svanå bruk. Kolteckning av Ferdinand Boberg. Foto TM.
Det är nu inte så att arbetare och arbets­ villkor vid järnbruken skulle ha nonchale­ rats av den tidigare forskningen. Heckscher var livligt intresserad av bruksarbetarna; och Boethius' del i Den svenska arbetarklassens historia har redan nämnts. Fagerstabrukens historia ägnade en särskild volym - författad av Sigvard Montelius, Gustaf Utterström och Ernst Söderlund - åt Arbetare och ar­ betsförhållanden (1959). Montelius fram­ ställning av den äldre tiden (till 1815) har väckt särskilt stort intresse, och han har i fortsättningen fördjupat bilden genom an­

Högfors bruk i Västmänlandpå 1800-
talet. [förgrunden leker disponent- familjen på herrgårdsplanen iakttagna
av ankommande gäster och viLinde
arbetareframfor masugnen, rostugnen J och kolhusen. Foto TM.


derlund skriver att ”utan det intresse fack-
föreningsledningarna ha visat för forsk­ ningen hade denna undersökning knappast kunnat åstadkommas”. I det stora verket om stålindustrin efter andra världskriget in­ går en del av Bengt Berglund, Kampen om
jobben. Stålindustrin, facket ochföretagarna under 1970-talskrisen (1987). Den fackliga rollen är naturligtvis särskilt intressant i ett läge som ställt exceptionella krav.
(T v) Smeden Klas Wennström (f1852) vid Söderfors bruk 1874. Foto J Stenberg, TM.
(T h) Bruksgatan vid Söderfors bruk omkr 1920. Foto TM.
(Nedan) Lancashiresmeder vid Söderfors bruk 1874. Fr v GustafEkström, A GustafBergström, Cl Gustaf Wikström, unge Carl Peter Drougge (1844—1923), Carl Pet Berglund, Lars Ekström och August Ekström (1828-1883). Foto TM.

För att återvända till arbetena om äldre tid,
präglas dessa särskilt av två drag. Det ena är framhävandet av att den arbetskraft som bru­ ken sysselsatte bara till en mindre del var den som arbetade vid hyttorna och i hammar­ smedjorna; den överväldigande majoriteten sysslade främst med kolning och transporter. Särskilt Montelius har studerat den sidan av saken. Därmed stämmer vad Bert Douhan understryker i sin också på många andra sätt
instruktiva avhandling om 1600-talets val- loninvandring, Arbete, kapital och migration (1985). Också bland de vallonska invandrar­ na var bara en mindre del smidespersonal el­ ler hyttarbetare. En särskilt markant plats hade kolarna. Även inom deras lantliga ram kan man i och för sig tala om införande av ny teknik; de introducerade byggandet av res- milor och detta har man ibland sett som en av valtonernas huvudinsatser i Sverige.3
Gammalt och nytt i det svenska järnets historia / 15

16 / Karl-Gustaf Hildebrand
Det andra gemensamma draget är en stor
respekt för hammarsmederna. Man har pekat på deras självständiga ställning, inte minst som ledare för hammarlaget. Man har också framhållit att hammarsmeder före brukssys- temets genombrott kunnat ha en ännu själv­ ständigare position.6 Man har talat om den utomordentliga skicklighet som skolades och uppövades på den praktiska erfarenhetens grund. Man har framhållit släktförhållande­ nas stora betydelse för rekryteringen av sme­ der; Montelius talar om ”smedsdynastier”. Han har också visat att smederna vid ett antal undersökta bruk, trots de hälsorisker som ar­ betet måste ha medfört, nådde högre ålder än genomsnittsbefolkningen.
Till den sistnämnda problematiken an­ knyter en senare avhandling, Mats Essemyr, Bruksarbetarnas livsmedelskonsumtion. Fors­ marks bruk /73ö-7<S5ö(1989). Essemyr har prövat det onekligen djärva greppet att för­ söka ange den totala livsmedelstillförseln per person för olika arbetarkategorier vid bruket och de behov som skapats av deras respekti­ ve engeriförbrukning i arbetet. För smeds­ personalens del måste han då ta upp den all­ männa frågan om deras utomordentligt tunga arbetsbelastning. Det är, i förbigående sagt, ibland svårt att tänka in den i helheten, särskilt för mästarnas del. Det finns en egen­ domlig motsats mellan deras bistra arbets­ förhållanden och det nästan herrskapsmässiga i deras sociala position. Det är också häp­ nadsväckande att personer med så stora fy­ siska påfrestningar kunnat arbeta med så utomordentlig precision. Essemyr anser i varje fall att, också med hänsyn till den stora energiförbrukningen, fick mästersmederna en fullt tillräcklig näringstillförsel. Däremot menar han att detta inte kan sägas om någon
av de andra kategorierna. Å andra sidan gäller det inte bara för mästarna att natura­ förmånerna, tillgången till viss areal och möjligheten att få fram vissa animaliska pro­ dukter, har haft en väsentlig kvalitativ bety­ delse som tillskott till det rikligare men mycket ensidiga uttaget ur bruksmagasinet.
Även om alltså mycket skrivits om bru­ kens arbetare tycker man sig komma till en ny värld när man läser Göran Rydéns avhandling Hammarlag och hushåll. Om relationen mellan smidesarbetet och smeds­ hushållen vid Tore Petrés brukskomplex 1830 —1850 (1990). Mot en intressant teoretisk och ideologisk bakgrund - som det står lä­ saren fritt att ta ställning till - lyckas Rydén, med stor framgång, konsekvent se helheten ur smidespersonalens synpunkt. Mycket får därmed nya proportioner och ny konkre­ tion. Rydén diskuterar bland annat smeder­ nas förhållande till de ändringar som under den behandlade perioden, före lancashire- smidets genombrott, gjordes inom tysksmi- dets ram. Särskilt i det sammanhanget ger han en levande och detaljerad bild av hur stångjärnssmidet faktiskt gick till. Man får också en långt klarare bild än förr av hur ar­ bete och förmåner fördelats inom laget. På ett grundligt sätt klargörs det genealogiska nätverk inom vilket nya medarbetare rekry­ terades. Också när det gäller samspelet mellan smedsarbete och hushåll - ett huvudintresse i avhandlingen - förs man på ett nytt sättfrom sounds to things.
Före Rydéns bok kom en avhandling av Anders Florén, Disciplinering och konflikt. Den sociala organiseringen av arbetet, fäders bruk 1640—1750 (\987). Jäders bruk smid­ de inte stångjärn utan producerade vapen, men dess förhållanden är inte bara intres­

ständighet bland annat en rätt att, utöver sina beting, producera och sälja produkter för egen räkning, som för tanken till den ställning stångjärnssmederna tydligen haft innan brukssystemet var färdigorganiserat. Om detta och annat har det uppstått kon­ flikter mellan arbetare och arbetsgivare, och Floren tecknar sådana motsättningar på ett sätt som är nytt och värdefullt.
Arbete, hushålloch region. Tankarom indust- rialiseringsprocesser och den svenskajärnhan­ teringen (1992). De fördjupar där bilden av de allmänna teorier de utgått ifrån och ger intressanta synpunkter på begreppet pro- toindustrialism och den äldre järnhante­ ringens allmänna betydelse för senare industrialisering. Däremot är de konkreta tillämpningarna ganska snävt tilltagna och
Gammalt och nytt i det svenska järnets historia / 17
santa för vapenindustrin. Från början har Florén och Rydén har tillsammans gett smederna haft en anmärkningsvärd själv­ ut en ganska omfattande programskrift,
Järnboden vid Hargshamn uppfördes under 1700-taletsförra hälft och är idag byggnadsminne. Foto S Carlqvist 1937, TM.

18 / Karl-Gustaf Hildebrand
för en empiriskt lagd översikt som den före­ liggande finns inte så mycket att hämta.
Desto mera berömvärt är det att de två nämnda författarna, tillsammans med en rad andra historiker och ekonomiska histo­ riker (bland vilka historieprofessorn Rolf Torstendahl spelat en stor roll), har öppnat ett samarbete med ryska forskare - från Je- katerinburg, alltså i direkt samhörighet med Uralområdet där den ryska järnhanteringen upplevde sin gigantiska expansion under
1700-talet. En serie förberedande studier är
Ironmaking in Sweden and Russia. A survey of the social organisation of iron production before 1900 (utg G Rydén och Maria Ågren 1993). Både initiativet och den inledande skriften är naturligt nog - hoppingivande. Kanske kan initiativet småningom följas av andra; det är så mycket mer än den sociala organisationen som är gåtfullt och lockande när det gäller järnhanteringen i Ural.
För lancashiresmidets del har arbetsor­ ganisationen behandlats i två avhandlingar, utan stora åthävor men med värdefulla re­ sultat. Kulturgeografen Kersti Morger visar i Skebo bruk. Teknisk och socialförändring vid ett järnbruk under 1870-talet (1983) hur den nya metodens sena införande vid Skebo rubbade ordningarna i det som varit vallonsmedernas tryggade värld. Etnologen Barbro Bursell hade tidigare i Träskoadel (1974) skildrat lancashiresmidets sista decennier i Ramnäs. Hon ger ett starkt in­ tryck av hur mycket av gammal arbetararis­ tokrati som trots allt fanns kvar också hos lancashiresmederna. Det framträder inte minst i skillnaden mellan dem och de tradi- tionsfattiga valsverksarbetarna - en skillnad i inkomst, social ställning och lokalisering i boendet.
Bergsmännen har länge blivit styvmoder­ ligt behandlade i litteraturen. Historiker fas­ cineras ju ofta av regler och bestämmelser; manharsällanbegrundatdetparadoxalaiatt bergsmännen när de i huvudsak motats bort från stångjärnssmidet i gengäld flerdubblade sin tackjärnstillverkning. Fram på sjutton­ hundratalet måste de ha uträttat mycket mer och haft mycket större betydelse för Europas ekonomi än när de ännu hade fulla rättighe­ ter. Denna tanke bejakas uttryckligt i Ture Ombergs avhandling Bergsmän i hyttelag (1992). Den handlar om bergsmannanä- ringen i Linde och Ramsberg från 1700-ta- lets till 1800-talets mitt och ger den första all­ sidiga bilden av bergsmännens yrkestillvaro. Med ungdomlig kraft har Omberg - en pen­ sionerad framstående bruksman - tillägnat sig också de modernaste lärdomarna i 1700- talshistorien. Dit hör den långt mera positiva synen på böndernas möjligheter och själv­ ständiga aktivitet; han gör full rättvisa åt både bergsbrukssidan och den agrara sidan av sitt ämne. Och i deras sätt att omorganisera den ”industriella” verksamheten under det halva århundradet från 1760-talet ser han en om­ fattande rationalisering; det visar en initiativ­ förmåga som strider mot den traditionella bilden av konservativa och efterblivna bergs­ män.
I Maria Sjöbergs Järn ochjord. Bergsmän på 1700-talet (1993) kommer man verklig­ heten nära inpå livet. Intensivundersök­ ningen ägnas en enda by i Söderbärke, och i en genealogisk bilaga framstår författaren som personligt bekant med alla de berörda. Hon löser utan svårighet problemet att kombinera detta mikroperspektiv med en diskussion av större sammanhang. Hon tar bland annat grundligt på ett område som

Gammalt och nytt i det svenska järnets historia / 19
Omberg inte haft skäl att fördjupa sig i; för­ hållandet mellan bergsman och bruk. I bör­ jan av hennes period har bergsmännen i stor utsträckning haft Ramnäs bruk som förläggare. Enligt traditionella föreställ­ ningar borde detta ha lett till allt större be­ roende och småningom till förlust av ägan­ derätten. Men i de undersökta fallen har huvudlinjen blivit den motsatta; man har under århundradets senare del fått en allt mera självständig ställning och tydlingen kunnat ägna en allt större del av sin energi
åt den ”mångfaldens ekonomi” som bon­ denäringen kunde erbjuda. Också hos Maria Sjöberg är alltså bergsmannen en självständigt agerande part i skeendet.
Samtidigt ställer hon ett problem som så vitt jag vet ingen annan har sett. Bergsmän­ nen — eller somliga bergsmän — fick större självständighet, blev mer intresserade av det agrara och mindre beroende av arbetet i järnhanteringens tjänst. Kan detta, bland dem som hade det på det viset, ha förlängt livstiden för ett system som ändå snart mås­

20 / Karl-Gustaf Hildebrand
te förgå, gjort systemet svårare att förändra
och fördröjt en kommande arbetskraftsre- krytering till industrialiserad verksamhet? Omberg antyder att frågan kanske till sist löste sig av sig själv, då svensk exporttill­ verkning en bit in på 1800-talet tvangs att koncentrera sig på kvalitetsjärn och bergs- manstackjärnet i detta nya läge inte längre svarade mot brukens kvalitativa anspråk.
Bergsmännens historia har mer än förr ställts in i sitt sociala sammanhang. Det är en allmän tendens i den nyare litteraturen att inte isolera bergsbruket från samhällsförhål­ landena i stort. Ett utmärkt exempel är Maths Isacsons stora avhandling Ekonomisk tillväxt och social differentiering 1680-1860. Bondeklassen i By socken, Kopparbergs län (1979). För Isacson är det inte ett självända­ mål att undersöka vad bergsmän och andra bönder betytt för svensk järnhantering; han vill veta hur det var med differentieringen bland bönder i Bergslagen och vad skillna­ derna berodde på. Det visar sig emellertid att de tre olika slag av bönder som fanns i By - bergsmän, landbönder och de självägande bönderna utan bergsbruk som Isacson kallar för ”jordbrukare” - alla har haft ett nära sam­ band med bergsbruket; de har genomgående, fastän i olika positioner, ägnat sommarsä­ songen åt agrara sysslor och vintersäsongen åt kolning och transporter. Bergsmännen i By hade rätt till stångjärnssmide, men smi- det sköttes av anställd personal, och inför denkortaperiodenavtackjärnsblåsningin­ skränkte sig deras skyldigheter i regel, utöver framförandet av malm och kol, till bokning och röstning av malmen. De och deras hus­ håll hade sålunda samma årsrytm som de an­ dra böndernas; skillnaden var att de kolade och skötte transporterna för egen räkning.
Landbönderna brukade jord som ägdes av Horndals eller Grönsinka bruk och betalade sitt arrende genom att leverera träkol till un­ derpris; de gjorde också körslor. ”Jordbru­ karna”, slutligen, kunde bara delvis försörja sig med sitt jordbruk och måste komplettera med samma slags vinterarbete som de andra grupperna, fast de fick bättre betalt för kolen än landbönderna.
Inom alla grupperna, också bland land­ bönderna, har det hela tiden funnits intres­ santa ekonomiska skillnader. Dessa har dock länge varit ganska måttliga — i By tycks det, märkligt nog, till och med ha fö­ rekommit en utjämning på 1700-talet. Den stora omvälvningen kommer i stället in på nästa århundrade då stora tekniska och ekonomiska landvinningar sammanfal­ ler med en mycket starkt ökad differentie- ring.
Bergsmännen har blivit färre in på 1800- talet i gengäld har de kvarvarande ökat sitt smide och vid smidesregleringens försvin­ nande fått en tillfällig expansiv glanstid. På något längre sikt var tillvaron osäker för små stångjärnstillverkare, och glansen blev kortvarig.
Det bör påpekas att Isacsons bok kom ti­ digare än de flesta moderna monografier som karakteriseras här. Han har uppenbar­ ligen övat stort inflytande på sina efterfölja­ re.
Maria Ågren har i en välskriven och fint balanseradavhandling,^7^.Social skiktning och rättslig konflikt i södra Dalar­ na ca 1650—1850 (1992) anlagt rättshisto- riska synpunkter och i hög grad använt rättsligt material. Hennes huvudintresse har gällt dels äganderätten till jord, dels for­ merna för utkrävande av fordringar och

övertagande av gäldenärens egendom när
betalningen uteblivit. I båda fallen har en mer rationell och effektiv, men också mer obarmhärtig, uppfattning brutit igenom i början av 1800-talet; hon menar att detta har påskyndat den sociala omvandlingen i landsbygdssamhället och därmed förberett industrialismen. De två problemen är gi­ vetvis av den största betydelse för järnhan­ teringen. I det första fallet blir detta än tyd­ ligare om man inte använder ordet jord utan ordet skog; ibland kan det tyckas som om allting hade handlat om träkol. Och kreditgivningens former och innebörd är en av de centrala frågorna på alla nivåer i bergsbrukets historia. Maria Ågren styrker sina teser med en fängslande bild av relatio­ nerna mellan Grängshammars bruk och bonde- eller brukstorparintressen i Stora Tuna under en mycket lång period.
En rad av de här nämnda arbetena har varit punktundersökningar. Det har gällt att komma nära den konkreta verkligheten med hjälp av ett svårbehandlat källmateri­ al, och begränsningen har varit nödvändig. Men med mångfalden av monografier föl­ jer naturligtvis en viss svårighet att behålla greppet om helheten. Desto mera uppfris­ kande är det att möta Per-Arne Karlsson,
Järnbruken och ståndssamhället. Institutio­ nell och attitydmässig konflikt under Sveriges tidiga industrialisering 1700— 1770 (1990). Karlsson tillhör de stockholmshistoriker som fått inspiration av en lärd och klok väg­ ledare, Birgitta Ericsson. En huvudfråga gäller begränsningen av stångjärnssmidet vid mitten av 1700-talet. På den punkten valde, eller balanserade, vi äldre mellan två förklaringar, båda med bruksintresset i cent­ rum; lusten att utnyttja ett svenskt mono­
polläge och genom begränsat utbud hålla priserna uppe eller behovet att spara på trä­ kol och därmed på skogstillgångarna. Heckscher trodde mest på det monopoli­ tiska (naturligt nog eftersom han överskat­ tade vår monopolställning). Själv kände jag allt mer för kolbesparingsmotivet; det var hårt slit om träkolen och även bortsett från risken för skogsbrist kunde man tänka på de sinnrika system av egna kol och köpta träkol på vilka de olika bruken byggde sin verksamhet och som skulle rubbas om man ökade produktionen. Karlsson har en helt annan förklaring där bruksintresset inte alls står i centrum. Han erinrar om hur man under lång tid systematiskt uppmuntrat järnbruken, som levererade vår domine­ rande exportvara. Detta väckte naturligt nog opposition hos dem som inte blev gyn­ nade; smidesbegränsningen var en marke­ ring av att man inte kunde gå längre utan måste hålla en rimlig balans mellan näringar­ na. Karlsson ger också en rad andra exempel på motsättningar mellan den traditionellt välvilliga bergsverkspolitiken och andra in­ tressen.
Per-Arne Karlsson utvecklar allt detta på ett tveklöst sätt, utan intressse för komplexa eller överbryggande resonemang; därom kan man tycka det ena eller det andra. Men det är ofrånkomligt att han har pekat på någonting väsentligt och tidigare förbisett. Järnhante­ ring och järnexport var väsentliga steg mot ett nytt samhälle men brukens intressen gick na­ turligtvis i vägen för andra, som också hade framtidsbetydelse. Det är som kämpande, omstridd och ibland hårdhänt egoistisk bruksnäringen har fyllt sin historiska uppgift.-
I ett helt annat sammanhang diskuteras frågan om bruk och samhälle inom ett pro­
Gammalt och nytt i det svenska järnets historia / 21

22 / Karl-Gustaf Hildebrand
jekt, Företag och samhälle iförändring som leds av Marie Nisser och hittills har avsatt två volymer: Sverker Jonsson, Företag och samhälle i förvandling. Hellefors Bruk AB och Hellefors Järnverk 1864—1992 (1993) och Björn Tropp, Munkforsband. (1995). Projektet vill undersöka vilken roll bruks- verksamheten i sen tid, under starkt föränd­ rade betingelser, har spelat för de två orterna Munkfors och Hällefors och deras omland. Ett huvuddrag är skildringen av hur bruksföretagens sociala uppgifter steg för steg övergått till kommunerna och vilken omvälvning detta har inneburit. In­ direkt ger detta en väsentlig synpunkt på den äldre bruksekonomin.
En imponerande pionjärinsats, Martin Fritz^ch Bengt Berglunds tvåbandsverk
Gjutjärnets tidsålder (1989) som skildrar svensk järngjutning från början till tidigt 1900-tal, kan här bara nämnas. Det samma gäller de studier över svensk järnmanufaktur och allmogesmide och deras roll för indust- rialiseringsprocessen som utförts särskilt av Lars Magnusson och Maths Isacson. Där­ emot skall något sägas om ett ämne som jag kanske skulle ha börjat med: gruvdrift och
malm.
Kort efter Fagerstabrukens historia kom ett
innehållsrikt kollektivt arbete, Norberg ge­ nom 6Ö0 Jr (1958), redigerat av Kjell Kumli- en. Det har uppmärksammats för två så olika bidrag som Kumliens medeltidshistoriska översikt (som berör mycket mer än gruvdrif­ ten) och Nils Gustav Hildemans mönstergil­ la skildring av norbergsstrejken 1891.
Rastande vedfororjramför brukskontoret vid Österby bruk 1928. T v kolhus och ånghammarsmedjan med den numera rivna skorstenen. Foto Torsten Althin, TM.

Martin Fritz'arbeten om malmexporten
kan tyckas ha ganska litet att skaffa med den svenska järnhanteringens historia, men de hör ändå indirekt dit genom sin diskus­ sion av olika malmkvaliteter och deras an­ vändningsområden. German Steeland Swe- dish Iron Ore 1939—1945 (1974) visar han att det verkligt avgörande tillförselbehovet för tyskarna under krigsåren inte var den fosforrika norrbottensmalmen utan den fosforfattiga malmen från gruvor i Mellan­ sverige som kunde bli utgångspunkt för kvalitetsstål. Det gällde alltså malm av det slag som en gång varit basen för det svenska järnets storhetstid.
Ett arbete som imponerar är Boris Ser- ning, Karl-Axel Björkstedt och Kurt West- lund, De svenskajärnmalmsgruvorna 1930
—1980. En teknikhistorisk studie (1987). Utan avkall på den teknikhistoriska faktici- teten har författarna samtidigt förmått anlägga klart humanistiska synpunkter. Det är ingen tillfällighet att ett avsnitt heter ”Människa - samhälle under de olika tek­ nikfaserna”. Vid läsningen känner man vemod över att så mycket av det skildrade numera tillhör det förgångna.
Det återstår att nämna ett verk som är olikt andra: Ulf Eriksson, Gruva och arbete. Kiirunavaara 1890-1990 (4 vol 1991). Ar­ betet omfattar mer än 1900 sidor och avvi­ ker därmed från vad som anses vara det normala. Men det är inte, som man kunde tro, en oöverskådlig anhopning av abstrus lärdom. Det ingår i raden av arbetslivshis- toriska arbeten vid Uppsala universitet och
Lancashiresmeder vidDonmarvetsjärnverk 1879. Foto TM.
Gammalt och nytt i det svenska järnets historia / 23

Spiksmeder vid Hagge bruk 1895. Fr v OhfKpck
(1812-1900), Knut Magnus Wiksten (liU ~ :7(J2?),, Gustav Backström (1^0—1919) &chErikAttderissoti
Lindqvist (1^35— 1914). Spiksmidet nedlades den 5 iuni^tOOl. WotgXM'- . å ,- , .


26 / Karl-Gustaf Hildebrand
ventilerades som doktorsavhandling där. Det är väl disponerat, det är teoretiskt med­ vetet och det är ovanligt väl skrivet. Förfat­ taren har haft framgång i sin strävan att fånga gruvarbetarens tillvaro, dess förän­ dringar och allt som kan ha påverkat den. Hur man än ser på det konventionellt rim­ liga, måste man erkänna att vad en egenar­ tad forskare här, med stora uppoffringar har åstadkommit måste tas på stort allvar.
Som framgått av denna sammanställning har man under de senaste decennierna i mycket liten utsträckning fullföljt de tradi­ tionella brukshistoriska forskningslinjerna. Däremot har det svenska järnets historia fått en ny tidsmässig dimension genom de vid­ gade insikterna om medeltida järnhante­ ring. För den fortsatta utvecklingen har
Lastning av
malm vid Kiirunavaara malmberg 1915. Svartkritteck- ningav Ferdin­ and Boberg. Foto TM.
man fått en lång rad nya arbeten —under det senaste årtiondet i en nästan förvirrande mångfald — som försökt se ämnet från nya håll. Effekten har ibland varit hälsosamt chockerande; men ofta har den inneburit både värdefulla konkreta resultat och befri­ ande synpunkter på det redan kända. Man har varit angelägen om att se bruksarbetet från insidan och klargöra dess organisation och fördelning. Bergsmännens historia har i högre grad än förr tagits på allvar; både där och på andra områden har, särskilt för 1700-talet och det tidiga 1800-talet, mak­ ten över jorden och verksamhetens agrara sammanhang blivit mera uppmärksamma­ de än förr. Man skulle behöva den distans som tiden ger för att kunna få mer än provi­ soriska uppfattningar om de enskilda bidra-

Gammalt och nytt i det svenska järnets historia / 27
Bergborrare med
Ingersolle-berg- borrmaskin vid Kiirunavaara malmberg. Svartkritteck- ning av Ferdi­ nand Boberg 1915. Foto FM.
gens betydelse och kunna samla intrycken i en helhetssyn. Men hinder har undanröjts, gamla självklarheter har ifrågasatts, vägar har öppnats för en forskning som säkert kommer att bjuda på nya överraskningar.
En speciell synpunkt skall här inskju­ tas. Järnhanteringens historia kan ses från många håll, och det är glädjande att det tvär­ vetenskapliga har fått ökad betydelse. Man kan peka på arkeologernas insatser, på mer avancerade former av teknikhistoria, på in­ dustriminnesforskningen. Kulturgeografin har en klassisk ställning i sammanhanget; den borde ha påpekats tidigare. Sigvard Montelius och Kersti Morger har nämnts när det passat in i sammanhanget men det finns ju klassiska insatser som Gunnar Arpis grundläggnade studier av träkolsfrågan och
Olof Nordströms utforskande av bebyggel­ sen på bruksorterna och deras förhållande till omlandet. Kanske vågar man hoppas på en förnyelse? I våras kom en givande stock- holmsavhandling av Arnold Renting, Iskug­ gan av Lövsta bruk. Järnbruksrörelsens in­ verkanpa agrarsamhälleti norra Uppland 1630 —1930. Och ett verkligt djupperspektiv har en bok av Einar Stridsberg med den kanske inte så lockande titeln Hållnäsbygden under kolskogsepoken 1626—1926 (1992). Där för­ enas djupgående historisk insikt med ett sin­ ne för skog och skogshistoria som kräver annan sakkunskap än den historiska. Bättre kunde det inte visas hur väl vi behöver tvär­ vetenskap.
Hur den framtida forskningen skall läg­ gas upp har ju inte åldringar med att göra.

28 / Karl-Gustaf Hildebrand
Men en skribent som började syssla med
svenskt järn för nästan 45 år sen - och där­ förinnan i rätt många år hade funderat på sextonhundratalskoppar - kanske vågar ge form åt några önskedrömmar.
En av dem kan jag beskriva med utgångs­ punkt från två mycket olika arbeten. Det ena är Carlo Cipollas Guns andsails (1965); han har fäst sig vid hur litet järn det gick åt till skeppskanonerna i en kolonial erövrings- flotta och därmed anser han att den obetyd­ liga del av det svenska järnet som användes till kanongjutning — i lyckosam konkurrens med engelsmännen - spelade en verklig roll på förberedande stadier i den europeiska världserövringen. Den andra är Carl Johan Gadds klarögda och stimulerande avhand- Xmgjärn ochpotatis (1983) som visar att för­ bluffande små järnkvanititeter, rätt använda till jordbruksredskap, delar av vagnshjul och annat, kunde få väsentliga effekter för det agrara framåtskridandet i Västergötland un­ der förra hälften av 1800-talet. Tanken går också till det jag tidigare sagt om forntidens och medeltidens järn. Naturligtvis är det omöjligt, seklerna igenom, att ange hur en svensk årstillverkning av järn har fördelats till olika ändamål. Men det behövdes långt fler undersökningar av järnets historia sedd ur konsumentsynpunkt och med tanke på vilka samhälleliga effekter olika järnkvanti­ teter kunde få under olika tider.
Sedan man under ungefär en mansålder har ställt brukspatronerna och bruken som företag och deras kontakt med marknaden i skuggan, kunde det vidare finnas skäl att — förhoppningsvis med en del damm och be­ läggningar avlägsnat - ta upp sådana frågor på nytt; de kan ju aldrig bli oviktiga. Därvid ville jag göra en allmän reflexion. Moderna
punktundersökningar har gärna tagit upp ganska sena stadier i utvecklingen, de aktu­ ella problemen möter en väletablerad orga­ nisation med långa traditioner bakom sig, med självklara maktstrukturer och sinnrikt uppbyggda nätverk. Vill man få en realistisk bild av bruksägarnas roll - som i och för sig var mycket skiftande, de var av så många oli­ ka slag - kan det ha sina sidor att utgå från ett statiskt och färdigt system. Verket om efterkrigstidens stålkris kan här tyckas ins­ pirerande; skall man få fram företagarfunk- tionen så bör det vara i en dramatisk situa­ tion, där inga inkörda spår är tillräckliga eller där det inte finns några inkörda spår.
En av de saker som slår en är att vi alla har lagt en utomordentlig vikt vid det stora genombrottet under 1600-talet och att det, räknat i sidor, finns mycket skrivet om det­ ta men att det stora verket om denna väldi­ ga förändring ännu inte är skrivet; vi har alla nöjt oss med skisser. Mitt önskemål i det fallet behöver inte gripas ur luften; det finns ett ganska nytt arbete som tydligt ro­ par efter fortsättning.
Jag tänker på Rita Bredefeldts avhand­ ling Tidigmoderna företagarstrategier. Järn­ brukens ägar- och finansieringsförhållanden under 1600-talet (1994). Det är en bok som är svår att karakterisera. Den består av fyra studier vilkas sammanhang med varandra är svårt att se, och i regel gäller det att man får förberedande undersökningar snarare än färdiga bilder. Men det märkliga är att dessa inledande studier inte sällan är fascineran­ de; de innehåller förträffliga iakttagelser, de visar på källor son inte tillräckligt har beak­ tats tidigare, och de inspirerar till fortsatta reflexioner. Där finns en punktstudie som visar hur Grängshammar tog sig igenom de

Gammalt och nytt i det svenska järnets historia / 29
svåra åren på 1690-talet och en studie över
Riksbankens tidigare förbisedda roll som kreditgivare åt - visserligen ett fåtal - bruks­ ägare. Där finns en på rättsligt material byggd diskussion av förhållandet mellan brukspatroner och förläggare. Till sist finns där en nyttig uppsortering av bruksägare ef­ ter de samhällsgrupper de representerade.
Detta må vara fragmentariskt men det är också mycket berömvärt. Inte minst den sociala grupperingen av bruksägarna är sti­ mulerande. Man har glädje av den, men vad man ville komma fram till vore en skildring av ett par decennier på 1600-ta-
let, med allmänna drag men samtidigt med exemplifieringar som kunde visa på olika typer w bruksägare, deras syften, deras risk­ tagande, deras sätt att fungera i det ekono­ miska spelet. De rika köpmansarkiven — och vissa stormannaarkiv - måste kunna ge god hjälp. Här och var i den nyaste ”bruks- patronsfria” litteraturen framstår bruksä­ garna på 1600-talet helt enkelt som för- månstagare (vilket de också var), men till sist var ju deras eget agerande det som fick saker att bli verklighet.
Ett annan område, där välkända översikt­ liga studier kunde utnyttjas men där det ock­

30 / Karl-Gustaf Hildebrand
så är påkallat att fa fram konkreta företags-
och företagartyper är baksidan av 1700-talets brukshistoria, de många misslyckandena. Återigen måste man komma ner till det konkreta; vilka var det som förolyckades, i vilken grad berodde det på bruksaffärerna eller på andra sidor av deras ekonomi, vad be­ rodde på spekulation och vad hängde på di­ rekta svårigheter för bruken, med otillräcklig finansiell bas? Över huvud, hur såg vinnarna och förlorarna ut? Det besvärliga konkurs­ materialet måste ännu ha mycket att ge. Kanske skulle man, i stället för ett uppletan­ de av förolyckade, kunna ge en bred total­ framställning av hur bruksägarna reagerade på 1760-talskrisen; där borde det allmänna och det konkreta särskilt väl kunna mötas.
För övrigt påminner jag om vad jag re­ dan sagt; att vi ännu vet alldeles för litet om det jag en gång funderade över, den inter­ nationella marknaden. Och det ämnet slip­ per man inte. Det är inte så givande att dri­ va en exportindustri om ingen köper.
Noter
1.Jernkontorets historia 1—111:2 (1947-68). Verket
ger inte minst ovärderlig information om debat­ ten och den tekniska utvecklingen från 1700-talet till omkring 1865.
2. Förkortade och delvis starkt omarbetade versio­ ner, utg. avjernkontoret: K.-G, Hildebrand, Svensktjärn. Sexton- och sjuttonhundratal (1987, eng. uppl. 1992). A. Attman, Svensktjärn och stål 1800-1914(1986).
3. Uppsatsen ingår i en förnämlig samlingsvolym, A Attman m fl, Forsmark och vallonjärnet (1987).
4. Viktigast är avhandlingen Säfsnäsbrukens arbets­ kraft ochförsörjningi600-1865 (1962).
Till sist en önskan som inte är bokstavligt menad men har en bakgrund av nästan livs­ lång irritation. Det vore att man skulle av­ skaffa ordet mulltimmerhytta. Det är ett fint gammalt ord, och i sak är det inte något fel på det. Men med sin troskyldiga klang sug­ gererar det fram, ibland hos sådana som skulle förstå bättre, en bild av något outsäg­ ligt allmogeartat, en primitiv ugn för de fat­ tiga. Timret fanns ju i ytterväggarna, i sent 170T)-tal för brandriskens skull bara i deras övre del. Det viktiga i hyttan, masugnspipan där malmen smältes och man producerade tackjärn, måste i alla masugnar vara av sten. Skillnader fanns, till vallonugnarnas fördel, mellan de två masugnstyper som konkurre­ rade med varandra, men de var inte så him­ melsvida som man ofta tror, och experterna har rätt svårt att förklara riktigt vad som var huvudsaken i skillnaderna. Det är ingen illu­ sion då den bevarade stora mulltimmerhyt- tan i Engelsberg ter sig som ett av våra mest imponerande industriminnen.
5. Resmilornas överlägsenhet var emellertid inga­ lunda oomstridd, se (Marie Nisser), Forsmark och vallonjärnet, s 109.
6. Om de tidigare hammarsmederna t ex K G Hil­ debrand, Fagerstabrukens historia 1 (1957) s 304. 7. P-A Karlsson skrev om smidesbegränsningen re­
dan i ett nordiskt kollektivt arbete, Industri og bjergvaerksdrift. Privilegering i Norden i det 18 år- hundrede (1985), där den svenska huvudförfatta­ ren, Birgitta Ericsson bl a ger en modern bild av den svenska bersverkspolitiken sedd i ett kompa­ rativt sammanhang.

Bergsmän, arbetare, bön­ der, gruvor, hyttor och oxar
Kring den äldsta industrialiseringen av Sverige
Av Gert Magnusson
de flesta mänskliga samhällen har järnet under en längre eller kortare en starkare Ioch järnproduktionen en central plats ställning, vilken sedan snabbt kan ha kom­
inom den ekonomiska sfären. Tillgång­ mit att förändras.
en till järn har i många fall varit av en avgö­ De avgörande tekniska innovationerna
rande betydelse för ett samhälles tekniska utveckling inom så väsentliga områden, som byggnadsskick, jordbruk, skeppsbygg- nad, militärväsende osv. Samtliga dessa om­ råden har i många fall en stor betydelse för hur man kan sysslesätta människor utanför familjesfären, vilket i sig på olika sätt måste generera ekonomiska aktiviteter. Till detta kan vi självfallet även räkna de ekonomiska aktiviteter, vilka direkt härrör från produk­ tionen, distributionen och konsumtionen av själva metallen. Detta skapar mycket int­ rikata ekonomiska system, vilka inte alltid följer det vi tycker har varit de naturligaste sätten eller att de skall ha följt några mark­ nadsekonomiska lagar, utan dessa har säker­ ligen i stor utsträckning manipulerats på olika sätt. Något som kan ge vissa personer
för utvecklingen av järnhanteringen kom under den äldre medeltiden. Det var mas­ ugnen och den vattendrivna hammaren. Utvecklandet av dessa betydande innova­ tionerna i industrialiseringens historia i Eu­ ropa har delvis skett under den äldre delen av medeltiden i Sverige. Inom det nuvaran­ de Sveriges gränser finns två betydande platser, Lapphyttan i Norberg i Bergslagen och Järnmöllan vid Ugglehult i Halland. Den är oftast känd som Järnmöllan i Tvåå­ ker. Om detta skulle vara nordiska uppfin­ ningar eller innovationer från Kontinetal- europa är under debatt. Det finns fynd, som pekar mot att det kan vara en teknisk utveckling med en början i Tyskland eller norra Italien, men än så länge är de nordis­ ka fynden äldre.

32 / Gert Magnusson
Något tidigare är kanske den andra be­ tydande innovationen, den vattendrivna hammaren. Det är också en viktig fråga, att söka finna denna innovations ursprung, Frankrike, Spanien, Italien eller Tyskland. Det var introduktionen av den vattendrivna hammaren och masugnen med de vatten­ drivna bälgarna som i grunden förändrade villkoren för järnhanteringen under medel­ tiden. Betydelsen av denna innovation kan inte nog framhållas med tanke på den ut­ veckling som senare skulle komma att ske inom järnhanteringen i den mellansvenska Bergslagen och över hela världen.
Järnhanteringen började på
600-talt f Kr
Den svenska järnanteringens historia bör­ jade under 500- eller 600-talet f Kr. Det finns fynd, som antyder att hanteringen kan ha börjat redan några århundraden ti­ digare. De studier, som gjorts av dessa frå­ gor av främdst Eva Hjärtner-Ffoldar i Upp­ sala har visat att det ofta finns ett samman­ hang mellan fyndplatserna för den äldsta järnhanteringen och bronsålderns boplat­ ser. Det är ett intressant sammanhang, som kanske visar att järnhanteringen har upp­ stått i de metallurgiska miljöerna vid brons­
Järnframställningsplatsfrån perioden 400 - 600 e Kr vid Ångon, Myssjö i Jämtland. Blästerugnarna liggerpå radpå den höga strandbrinken. Mar­ ken är rödfärgad av rostad malm. Foto Gert Magnusson.
hanteringen. Det tyder nog på att järnet ”uppfanns” inte av en tillfällighet, utan kanske mer som ett resultat av ett systema­ tiskt sökande efter metallurgisk kunskap. En kunskap som formulerades på ett annat sätt än vad vi gör och de metallurgiska sam­ banden tolkades säkert på ett annat sätt. Därefter har järn producerats i Sverige med
i 11

hjälp av olika tekniker och i olika områden.
Det var i samband med att man började att tillverka järn ur malmer, som människorna i Sverige på allvar började att nyttja metal­ ler. Livsvillkoren förändrades på ett bety­ dande sätt. Med järnet fick man tillgång till en metall, som fanns och fortfarande finns i överflöd över hela jorden.
Direkt och indirekt järnhantering
1 Sverige under historisk och förhistorisk tid har man tillverkat järn efter i princip två metoder, vilka man brukar kalla direkt och indirekt järnframställning. Skillnaden mel­ lan dessa två huvudmetoder var att om man direkt tillverkar smidbart )ixn eller om man först tillverkar tackjärn med hög kolhalt
Bergsmän, arbetare, bönder, gruvor, hyttor och oxar / 33

34 / Gert Magnusson
och sedan färskar tackjärnet till smidbart
järn, genom att sänka kolhalten. Den indi­ rekta järnframställningen har skett i mas­ ugnar och varit vanlig i Sverige sedan sena­ re delen av 1100-talet.
Den direkta framställningen har skett vanligen i blästerugnar, men under 1500- talet förekom även en framställning i s k rennverksugnar. Blästerugnarna har varit den enda idag kända metoden för att till­ verka järn under förhistorisk tid i Europa och bland bönderna i norra Dalarna och Härjedalen fram till mitten av 1800-talet.
Myrmalm och träkol var förutsätt­ ningen
Råvaran till blästerugnarna i Sverige har vanligen varit olika typer av limonitmal- mer. Det kan ha varit sjö- eller myrmalmer, men även s k rödjord har i vissa delar av vårt land varit en betydande råvara. Malmen har grävts fram på somrarna ur myrarna, under det att sjömalmen har man samlat upp från sjöbottnarna under vintern, då man kunde arbeta från isen.
Efter att malmen brutits, lade man den över sommaren att torka, innan den fördes fram till blästerugnsplatsen. Generellt kan man säga att de allra flesta blästerugnarna är anlagda i direkt anslutning till den malmfö­ rande sjön eller myren. Det har varit förhål­ landevis lätt att anlägga blästerugnen, under det att man i möjligaste mån sökt undvika långa tunga malmtransporter.
Innan man kunde sätta upp malmen på blästerugnen var man tvungen att rosta malmen. Röstningen skedde över öppen eld på ett bål. Vid röstningen tog man bort
svavel och kristallvatten. Båda dessa förore­ ningar hade annars på olika sätt kommit att påverka själva processen i blästerugnen.
Förutom malm var ved och träkol vikti­ ga resurser. I de flesta metallframställnings- sammanhang världen över har det oftast va­ rit tillgången på skog till ved och kol som varit den begränsande faktorn. Endast un­ dantagsvis har malmen tagit slut.
Träkol och skogen var den kanske avgö­ rande naturtillgången för den svenska järn­ hanteringen. När det gäller den direkta järnhanteringen har sannolikt skogen ut­ gjort en oändlig resurs. Ser man t ex på det samlade uttaget av skogsråvara från de jämtska skogarna för de 600 kända järn- framställningsplatserna. Om alla dessa va­ rit i bruk samtidigt skulle det ändå bara be­ tyda att man inte ens utnyttjade den årliga tillväxten i regionens skogar. Under medel­ tiden och 1500-talet förändrades bilden drastiskt. I de svenska gruvdistrikten kunde man då med franska resenärers ord se en skövlad skog och en industriell öken.
Merparten av arbetet med järnhante­ ringen bestod av kolning och huggning av ved till rostbäddar och blästerugnar. Innan man kunde sätta upp malm i blästerugnen var man tvungen att värma den med ved. Vissa blästerugnar under medeltiden före­ faller ha varit helt drivna av ved. Man har inte använt träkol i en senare del av arbetet, utan reduktionen av malmen har skett med hjälp av det kol som bildats av veden i sam­ band med uppvärmningen av blästerugnen.
Folkvandringstidajärnframställningsplatspå dn höga strandbanken av Gavleån vid Valbo. I Gästrikland har man underyngrejärnålder arbetat med likartade ugnar, som man använt i Medelpad, Jämtland och Trondelagen. Foto Gert Magnusson.

Den direkta järnframställning i
Sverige
De äldsta beläggen för en direkt järnhante­ ring i Sverige finns spridda över södra delen av landet. I flera fall är dessa uppgifter base­ rade på Cl4-prover, men ofta visar dessa platser upp en splittrad bild. Där finns mycket gamla dateringar, men också oftast betydligt yngre.
De äldsta platserna, som vi idag känner finns på Gotland, Öland och i Västergötland, Västmanland, Södermanland, Närke och Uppland. Ser man till ugnarna på dessa plat­ ser, verkar det ha varit två olika traditioner som den äldsta järnframställningen grundade sig på. Antingen var ugnarna anlagda i direkt anslutning till bebyggelsen, som t ex fallet har varit på Gotland, Öland, Västergötland och
Bergsmän, arbetare, bönder, gruvor, hyttor och oxar / 35

36 / Gert Magnusson
Närke. I Uppland och Västmanland har man
istället anlagt ugnarna ute i skogarna i direkt anslutning till den malmförande myren. Det är också från dessa två landskap vi har våra äldsta dateringar av järnhanteringen.
Det första stora perioden för den svenska järnhanteringen inföll under romersk järn­ ålder 0-400 e Kr. Då kom järnhanteringen att spridas till nya områden, där den tidiga­ re inte funnits. Tidgare stora skogsmarker kom att exploateras. Då fanns en betydan­ de järnhantering i Västergötland, Småland, Närke, Västmanland, Dalarna, Gästrik­ land och Jämtland. Det förefaller som om uppgången av järnhanteringen speglar de kriser, som utspelades under denna tid i sö­ dra delen av Östersjöområdet. Man kan di­ rekt se vid en sammnställning av datering­ arna av järnhanteringen i Jämtland i norra Sverige och Danmark, att de i tid samman­ föll. I stora delar av Norden förefaller det som om järnhanteringen drabbats av en svår kris och nedgång under den senare de­ len av 500-talet. I flera av de ovan nämnda områdena skulle det sedan dröja till 800-ta- let innan man hade återhämtat sig.
Järnet kvalitetsmärktes genom ÄMNESJÄRNENS FORM
Redan under romersk järnålder har järnet exporterats i form av olika typer av ämnes- järn. I mångt och mycket har dessa kommit att få en mycket standardiserad form, vilket har givit en klar uppgift varifrån järnet har kommit. I dessa sammanhang är de spad- formiga ämnesjärnen från Jämtland, Me­ delpad, Hälsingland och Gästrikland. Des­ sa spadformiga ämnesjärn skiljer sig väsent­
ligt vad gäller storlek från det ena området till det andra. Det man här direkt kan se är att de spadformiga ämnesjärnen från Jämt­ land och Medelpad överenstämmer med varandra. Det kan väl mot denna bakgrund tolkas så att Medelpad och Jämtland här är direkt kopplade till varandra, under det att samtliga områdena tillhör samma större ekonomiska marknad i Östersjöområdet. Där har man påträffat spadformiga ämnes­ järn i Mälardalen med bl a fynd på Helgö, fynd på Gotland och de sydligaste ligger så långt söderut som på Bornholm. Det kan eventuellt tolkas så att det funnits en ”ge­ mensam marknad” över stora delar av Ös­ tersjön redan under romersk järnålder och folkvandringstid.
Det finns ytterligare ett par olika typer av ämnesjärn längs den svenska östkusten. Det är tenformade och lieformade ämnes­ järn. Dessa har ett betydligt mindre utbred­ ningsområde. Det kan betyda en mindre marknad, vilken i princip skulle kunna vara samtida med de spadformiga ämnesjärnen, men det mesta pekar mot att vi här har att göra med ett yngre system, vilket skulle kunna vara medeltida. Här vet vi dock mycket litet om dateringarna, men en del fyndsammanhang talar för att vi här har en tidigmedeltida marknad, vilken kan vara antingen samtida med bergsbruket, men det mesta pekar nog mot att denna ligger direkt före perioden med osmundjärnet.
Vikingatidens järnhantering
Under vikingatiden kom Dalarna tillsam­ mans med Gästrikland, Hälsingland, Värm­ land och Västergötland att få en mycket om­

fattande järnhantering. Under denna period
blev järnhanteringen mer en utmarksnäring. Tidigare obefolkade områden kom nu att befolkas. Uppenbarligen hade befolkningen haft järnhanteringen som en viktig binäring. Det mest typiska området för denna utveck­ ling var Dalarna. Den direkta järnhante­ ringen i Dalarna kom att ha en intensiv hög­ konjunktur, främst under perioden 700-
1100 e Kr. Åke Hyenstrand har visat att järn­ hanteringen i Dalarna väl sammanfaller med de politiska omvälvningarna i Mälardalen, som först efter flera hundra år skulle komma att utgöra grunden för ett svenskt riksenanade.
Den medeltida och senare myr- JÄRNSHANTERINGEN
Nihlén hade avgänsat ett område i östra Små­ land (Nihlén 1932) med en tyngdpunkt främst inom socknarna väster om Kalmar,
Bäckebo, Kråksmåla, Madesjö, Karlslunda Torsås och Gullabo. Det har i samband med fornminnesinventeringen visat sig vara möj­ ligt att förtäta Nihléns områden och något vidga området, men inte att på något mer be­ tydande sätt att ändra områdets utbredning. Skillnaden är dock väsentligt om man ser till antalet järnftamställningsplatser. Nihléen hade drygt 130 registerade (Nihlén 1932)
(T v) Spadformiga ämnesjärnfrån Rev­
sund iJämtland. Denna typ av ämnes­ järn var under perioden 400 - 1050 e
Kr den vanligasteformen av dåtida han- delsjärn. Foto Gert Magnusson.
(Nedan t v) Blästerugnarfrån Järnvirke i Halland. Dessa parugnar var den van­ liga typen av blästerugtiar i sydvästra Sverige under perioden 800 - 1300 e Kr. Foto Foto Gert Magnusson.
Medeltida blästerugnfrån Hammarede i Rätans socken, Jämtland. Denna typ av blästerugnar var i brukfrån 1300-talet in på 1800-talet i norra Sverige. Foto Gert Magnusson.
Bergsmän, arbetare, bönder, gruvor, hyttor och oxar / 37

38 / Gert Magnusson
medan invetneringen på 1970-talet lyckades
registera över 600 platser. I samband med den inventeringen genomfördes även ett för­ sök att datera området med hjälp av C14. Det var att notera att även detta resultat i stort främst kom att verifiera Nihléns date­ ring (Magnusson 1986:187).
Ser man till det intre av Småland finns det ytterligare ett betydande område runt den sentida bergslagen vid Taberg. Här har ytterligt omfattande arbeten skett genom amatörarkeologer. Tekniskt sett förefaller det vara delvis i alla fall skiljda ugnar och teknik i Tabergsområdet och i området Öst­ ra Småland. Ser man till dateringarna vilka även här har skett med hjälp av Cl4 finner man att detta området har en datering med något tidigare tyngdpunkt än det östra om­ rådet. Den ligger snarare i 1000-talet (Mag­ nusson 1986:192) med en fortsättning in i
1200-och 1300-talen.
Längre västerut från Taberg finns det yt­
terligare ett betydande område i Kind, vil­ ket ligger mot gränsen till Halland men i Västergötland. Detta område har sedan några år varit föremål för omfattande arke­ ologiska undersökningar av L-E Englund. (Englund 1984) Det har därvid framkom­ mit ett mycket omfattande område med järnframställningsplatser med oftast två parställda blästerugnar. Dessa påminner på många sätt med järnhanteringen i Tabergs­ området. Även här ligger dateringen i vi­ kingatid och äldre medeltid.
Ytterliare ett motsvarande område finns längre norr ut i Västergötland, mellan Ska­ ra och Skövde. Här har makarna Key under en lång rad av år letat efter blästerugnsplat- ser. De har funnit över 400 platser. Ett 50- tal av dessa platser har kommit att bli före­
mål för Cl4-datering. De har givit en date­ ring till vikingatid och äldre medeltid. (Magnusson-Millberg 1983, Magnusson 1986:194 ff) Även här ansluter sig ugnsty- perna till de i Kind och Taberg.
Motsvarande ugnar finns även med ens­ taka nedslag ända uppe i Jämtland.
I övrigt förefaller dessa ugnar främst ha en västlig utbredning och täcker stora delar av Västeuropa med fynd både i Västtysk­ land, Frankrike och Schweitz (Sönneken
1971 och Sereneels 1990)
I mellersta Sverige från Dalarna, Gäs­
trikland och Hälsingland har vi ett bety­ dande område med nästan 2000 kända järnframställningsplatser. Inom dessa om­ råden har vi flera kronologiska horisonter i järnhanteringen. Dels en äldre horisont med dateringar till vendel och vikingatid men även en senmedeltida horosont med en tyngdpunkt i dateringarna till 1400- och 1500- talen. I vissa delar av dessa områden har det funnits blästerugnar i drift så sent som under 1700- och 1800-talen (Hyen­ strand 1977, Magnusson 1995).
I de NV delarna av Dalarna kom hante­ ringen att vara betydande ännu in på 1700- talet. Det är främst från socknar som Älvda­ len, Lima, Transtrand m fl som vi har de viktiga beskrivningarna från 1700-talet över myrjärnshanteringen av författare som Schoultze, Swedenborg, Carl Rinman m fl. I de SÖ delarna av landskapet kom en bety­ dande förändring redan under den äldre medeltiden — introduktionen av masugnen och den äldsta färskningsmetoden - os- mundsmidet.
Det skulle kunna tyckas att en sådan in­ novation helt skulle komma att ersätta tidi­ gare teknik. Så skedde inte, utan den direkta

Bergsmän, arbetare, bönder, gruvor, hyttor och oxar / 39
Hammarsmed i arbete enligt Olaus Magnus "Historia om de nordiska folken ”,
järnhanteringen kom att producera mycket
stora mängder järn. Det förefaller, som om det först under 1500-talet kom att ske en be­ tydande nedgång i blästerbruket, som sedan skulle komma att vara fram till början av 1800-talet. Den sista gången vi har uppgifter om att man gjort järn med direkt järnfram­ ställning är i mitten av 1800-talet från Stor­ sjö socken i norra Härjedalen. Småland, Halland, Västergötland, Dalarna, Härjeda­ len, Hälsingland, Jämtland var de stora områdena för järnhanteringen under medel­ tiden, men en hög produktion under 1200- till 1400-talen. Under denna tid är det van­ ligt att järnet i de skriftliga ofta anges med ursprungsområde, t ex jemptejern, härdals- jern och calmarejern.
I Halland, Skåne, Jämtland och Härje­ dalen, som före 1645 var en del av det dans­ ka riket kom myjärnshanteringen att bli mycket utvecHad. I mångt och mycket lig­ ger dessa betydande järnframställningsom- råden i direkt anslutning till de gamla me­ deltida gränsområdena mellan Sverige och Danmark eller Sverige och Norge. Möjli­
gen är det konkurensen om skogen, som dri­ vit fram de medeltida gränsläggningarna.
Här kom införandet av de vattendrivna hamrarna att skapa nya förutsättningar för en ökad produktion. De s k vattensläggor­ na kom att läggas vid de mindre vattendra­ gen för att underlätta det tunga arbetet att rensa ut alla de slagginneslutningar, som fanns i luppen från blästerugnarna.
Under denna period sker det en väsent­ lig ökning av produktionen, vilken vi även kan se i det arkeologiska fyndmaterialet, där det på de arkeologiskt undersökta bo­ platserna finns ca 3 gånger mer järn än det det finns på boplatserna från vikingatiden 800-1050 e Kr.
Under 1600- och 1700-talen kommer de första beskrivningar av hanteringen från Dalarna och Härjedalen av Urban Hierne, Lars Schoulze, Carl von Linne, Emanuel Swedenborg och Carl Rinman. Man kan notera att de beskriver en hantering, som då fortfarande levde bland bönderna, men den var i dessa vetenskapsmäns ögon främst en mycket ålderdomlig hantering.

40 / Gert Magnusson
Det medeltida bergsbruket
Under den äldre medeltiden kommer det att ske mycket betydande förändringar inom järnhanteringen i Skandinavien och i Tyskland. Under 1100-talet uppträder i den svenska bergslagen de första masug­ narna. en sådan masugn har blivit föremål för en mer omfattande undersökning. Det är Lapphyttan i Norbergs bergslag. Genom C14-datering har det varit möjligt att date­ ra den äldsta fasen av Lapphyttan till slutet av 1100-talet. Det är ett av de tidigaste be­ läggen för masugnar i Europa. Möjligen kan det finnas masugnar även i Tyskland vid denna tid, men de tidigaste man hittills har daterat är från 1200-talet där.
Med uppkomsten av bergsbruket kom­ mer hela järnhanteringen att förändras. Järnhanteringen hade från denna period fått en karaktär av industri från att ha varit mer ett hantverk. Med hjälp av masugnar­
na kunde man minst 10 dubbla produktio­ nen per plats per dygn.
Det medeltida bergsbruket i Sverige omfattade i huvudsak brytning i gruvor av kopparmalm och järnmalm och mot slutet av medeltiden även en del silver. Malmen bearbetades sedan till metaller i hyttor. Den första gång vi möter ordet hytta i svenska språket är i upplandslagmannen Birger Pers­ sons testamente 1328. Birger Persson var far till den heliga Birgitta. När man läser hennes beskrivning av skärselden, ser man att hon var väl förtrogen med vad som hän­ der i en masugn. Redan 1288 möter vi Kop­ parberget i Falun i ett skriftligt dokument. Ytterligare ett tidigt dokument, som näm­ ner bergsbruket, är ett bytesbrev från 1303 mellan marsken Torgils Knutsson och kung­ en Birger Magnusson. I detta brev nämns bland annat både järn- och stålberget i Nor­ berg.
Masugnen kräver en helt annan organi­ sation av arbetet än vad de äldre och samti­ da blästerugnarna gjorde. Masugnen skulle arbeta dygnet runt och kunde inte stoppas. Detta fordrade att människan anpassade sig efter denna teknik. Man fick indela ar­ betarna i olika lag, vilka sedan fick arbeta i skift, sannolikt om 12 timmar per arbets- lag.
Samtidigt fordrade masugnsanläggning- arna avsevärt mycket mer kapital för byg­ gandet av själva ugnen. Detta medförde att man bildade olika lag där varje andelsägare
Lodbild av masugnen vid Lapphyttan. Foto GertMag- nusson.
V 4 22 Y N 6

hade sin del i vinsten och även i investering­ arna. Dessa delar kunde sedan köpas och säljas. Det är något som vi med bestämdhet vet, ty de första skriftliga källorna kring den denna järnhantering talar just om byten el­ ler försäljningar av sådana andelar, t ex mel­ lan Torgils Knutsson och den dåvarande kungen Birger Magnusson 1303.
En viktig aspekt på detta var att när jär­ net kom att massproduceras blev det ju också en produkt, som både kunde gå som en handelsvara över Östersjön, men även att ligga till grund för en betydande smides- verksamhet i en del av de medeltida städer­ na. Svenska medeltida städer med betydan­ de smidesverksamhet är Lödöse, Kalmar, Söderköping och Visby. Här har det fun­ nits betydande smideskvarter. Motsvaran­ de situation har vi även vid Liibeck och vid Gdansk. Här kom stora delar av det svens­ ka järnet att förädlas till olika smidespro- dukter under 1300-, 1400-, och 1500-ta- len.
Bergsbrukets datering
Mot bakgrund av de skriftliga källorna kan man säga att bergsbruket var i gång senast under 1200-talet. Sannolikt har hantering­ en sina rötter i 1100-talet. Ett flertal hytt­ platser har daterats genom Cl4-ananlys och flera av dessa har fått dateringar till den senare delen av 1100-talet.
I mitten av 1300-talet kom ett flertal av våra medeltida bergslager att få sina speciel­ la privilegiebrev. Det finns uppgifter om att det funnits privilegiebrev redan i slutet av
1200-talet, men dessa brev är tyvärr för­ komna. De äldsta breven vi idag känner är
från 1340, för Västra berget i Närke, 1347 för Kopparberget och 1354 för Norberg samt 1412 för Värmlands berg.
Inom varje bergslag finns ett eller flera gruvfält och grupperade kring dessa låg hyttorna. Under medeltiden har det minst funnits ca 200 hyttor i bergslagerna, under det att gruvorna inom de olika gruvfälten kan räknas i 1000-tal. Runt dessa låg de sto­ ra skogarna, vilka var den väsentligaste för­ utsättningen för hela hanteringen, ved till tillmakningeldarna i gruvorna, till rost- ningshärdarna och träkol till hyttornana. Det är först mot slutet av 1400-talet som vi möter de första vattendrivna hamrana här.
Bergsmännen och bergsmans- HYTTORNA
I det skriftliga materialet från medeltiden möter vi en ny social grupp i Sverige, bergs­ männen. De skulle sedan komma att driva sin verksamhet vid hyttorna och gruvor fram till 1870-talet, då de sista bergsmans- hyttorna blåstes ned i Dalarna och Väst­ manland. Bergsmännen har i många sam­ manhang beskrivits som bönder, med järn­ hanteringen som en betydande binäring, bl a den store franske historikern Fernand Braudel. Mycket tyder på att så har inte bil­ den riktigt varit, utan mer tvärs om. Man har hela tiden behövt jordbruket, för att kunna bedriva bergsbruket. Arbetet vid gruvor, hyttor och i kolningsskogen har hela tiden varit ytterligt transportintensivt. Körslorna har krävt dragdjur, hästar. Häs­ tar behöver havre. Till detta har även bergs­ männen haft en stor grupp människor an­ ställda för hyttdriften, vilka behövde mat.
Bergsmän, arbetare, bönder, gruvor, hyttor och oxar / 41

42 / Gert Magnusson
Bergsmännens organisation kom att for­ muleras i lagstiftningen under 1600-talet, men många av bestämmelserna går tillbaka på medeltida förhållanden och som vi del­ vis möter i privilegiebreven.
Gruvlag och hyttlag
Bergsmännens arbete hade både kollektiva och enskilda arbetsmoment. Vid gruvan var arbetet organiserat i ett gruvlag, där bergsmännen var medlemmar. Gruvlaget anställde gruvdrängar, vilka ombesörjde det direkta arbetet med att bryta malmen och att ösa gruvan från vatten. Gruvarbe­ tarna förde upp malmen på ett malmtorg, där all den brutna malmen skulle läggas samman i lika stora högar. Bergsmännen fördelade sedan den brutna malmen mellan medlemmarna i gruvlaget med lottens hjälp.
Det var sedan varje bergsmans enskilda angelägenhet att föra malmen från gruvan till hyttan, vilken kunde ligga flera mil bort från gruvan. Till de enskilda arbetsuppgif­ terna hörde också kolfångsten. Detta arbe­ te kunde dels ske i bergsmannens egna sko­ gar med hjälp av koltorpare eller att man köpte träkol från omkringboende bönder. Det var den enskilde bergsmannens egna uppgift att se till att han hade tillräckligt med träkol för sin egen drift.
Arbetet vid hyttan var också indelat i en privat och en kollektiv sfär. Till de enskilda arbetsuppgifterna hörde röstningen av malmen i rostbåset på hyttbacken. Det vik­ tigaste kollektiva arbetet var att underhålla själva masugnen, med dess vattenhjul och bälgpar, uppvärmningen av ugnen innan
man kunde börja att sätta upp någon malm på ugnen. Uppvärmningen av ugnen kun­ de vara ett par veckor, därefter kunde man sätta upp malmen. Det var åter ett enskilt arbete, där man fördelade turordningen med lottdragning. Därefter blåste varje bergsman sitt rede, dvs sin malmhög, och tog tillvara sitt tackjärn, som han sedan som ett enskilt arbete färskade i sin osmundugn till en typ av klimpjärn, som vi känner från medeltiden under beteckning­ en osmund. Första gången osmund nämns i skrift är på 1200-talet och osmundjärn kom sedan att tillverkas ännu på 1700-ta- let.
Bergsmannen var främst att se som en företagare med en mindre grupp anställda. Dit hörde smeder, legomän och legokvin- nor. Det är att märka att det fanns en stor grupp kvinnor vid de svenska gruvorna och fram till 1870-talet, då de av någon oklar anledning försvann.
Norbergs bergslag
En av de äldsta järnbergslagerna är Nor­ bergs bergslag. Centralt i denna bergslag låg de betydande gruvfälten vid Norberg, Kolningsberg och Klackbergs fälten, vilka sannolikt avsågs i brevet 1303 som stålber­ get och Risbergsfältet, där Bondgruvan var i bruk ända fram till 1981.
Lapphyttan i Olsbenning utanför Norberg. Denna sista masugnsruin på platsen ärfrån 1300-talet. Foto Gert Magnusson.

Runt gruvorna låg hyttorna, vilka många
finns nämnda vid namn redan under me­ deltiden. Man kan se en viss skillnad, då det förefaller som om skogen närmast gruvorna avsatts till gruvdriften och att hyttorna haft sina skogar i områdena runt om. Det kan i många fall röra sig om åtskilliga kilometerar runt gruvorna till hyttorna. Detta krävde transporter, men också en omfattande orga­ nisation, formulerad och styrd av de lokala bergsmännen.
Lapphyttan
Under slutet av 1970-talet kom arkeologer att undersöka en hyttplats sedan gammalt kallad Lapphyttan i Norbergs bergslag vid den gamla bergsmansbyn Olsbenning. Plat­ sen visade sig ha de bevarade resterna av en medeltida järnhytta, vilken hade övergivits
under den senare delen av 1300-talet. Myck­ et tyder på att platsen då varit i bruk under 200 år och att hanteringen här hade startat redan under senare hälften av 1100-talet.
Lapphyttan innehöll ruinen av en mas­ ugn med rester av vattenkonster i form av en dammvall och en hjulgrav, ett rostbås, flera slaggvarp och rester av malmlager, ett kolhus, åtta färskningshärdar, en järnbod, ett bostadshus och minst ett stall. På hytt­ backen tilvaratogs ca 8000 fynd, vilka till­ sammans skildrar hela hanteringen från det att malmen kom till hyttbacken och till de färdiga produkterna i form av osmundar.
Järnhanteringens betydelse
UTANFÖR DE DIREKTA BERGSLAGERNA Järnhanteringen har även haft en mycket stor betydelse utanför de direkta bergsla-
Bergsmän, arbetare, bönder, gruvor, hyttor och oxar / 43

44 / Gert Magnusson
Den rekonstruerade masugnen vid Nya Lapphyttanär ett spännandeprojekt inom Ekomuseum Bergslagen. Genom
att bygga upp masugnen på en annan och snarlikplats lämnas de arkeologiskafynden vid Lapphyttan orörda. Foto NisseJacobson, TM.
gerna. Hit hör ju bl a sannolikt en stor del av städerna i Mälardalen, vilka säkert på det ena eller andra sättet varit indragen i me­ tallhanteringen. Notabelt är att grundläg­ gandet av många av mälarstäderna i tid sammanföll med metallhanteringens äldsta fas i bergslagen om man tar som utgångs­ punkt dateringen av Lapphyttan och en del andra av hyttorna i Norberg, Söderbärke, Lekebergslagen och Lerbäcks bergslag. Viktiga städer här var Arboga, Köping, Västerås, Enköping, Stockholm, Mariefred m fl. Det är att notera att under senmedel­ tid har samtliga dessa städer t ex järntorg, vilka har varit av den allra största betydel­
sen för den administrativa och kommersi­ ella delen av metallhanteringen. Dessa stä­ der spelade säkert en betydande roll redan från början av metallhanteringen.
Järnet vidarebearbetades i
STÄDERNA
I samband med senare års arkeologiska un­ dersökningar i medeltida stadskärnor har man i många fall funnit stora mängder slagg. Det förefaller som om merparten av dessa slagger är antingen s k kalottslagger eller smidesslagger, vilket kan betyda att

många av dessa städer redan tidigt under
början av 1200-talet haft olika former av färskning eller bearbetning av järnet eller att man ägnat sig åt manufaktur och smide. En stad som vi de flesta internationella jämförelser visat sig ha ett av de väldigaste slagglagren är Visby.
Smedjegatan i Visby
1 samband med att man lade ned vattenled­ ningen i Visby på 1920-talet, kom den då unge John Nihlén att genomföra rent ban­ brytande undersökningar som bl a kom att belysa Visbys äldsta historia. I området runt Smedjegatan i den norra delen av Visby fann Nihlén ett mycket omfattande slaggla­ ger, vilket huvudsakligen utgjordes av smi- deslagger till en uppskattad omfattning av ca 7500 kubikmeter (Nihlén 1927:682). Nihlén daterade slagglagret till i huvudsak tiden före 1250 genom att hänvisa till Roos- vals datering av Helgeandskyrkan (Nihlén 1927:684).
Nihlén diskuterade slagglagrets betydel­ se och framhöll några stycken av Utömalm (Nihlén 1927:688). Med utgångspunkt i dessa stycken framlade han en hypotes om import av Utömalm till Visby, vilket sedan skulle ha reducerats till järn där. Samtidigt noterade emellertid Nihlén att slaggen inte direkt talade för en reduktion av malm utan snarare om smide (Nihlén 1927:693).
Nihléns tankar kring malmtransporter från Utö till Gotland, vilket vi vet skett under 1600-talet till Lummelunds bruk (Lundberg 1936), har haft en mycket stor genomslags- kraft i forskarsamhället. I många fall har man känt igen sitt eget samhälles ekonomi i ett ti-
t
Innan malmen kan sättas upp på masugnen måste den rostas (i gropen i bildens mitt) och bokas med hamma­ re till lämplig storlek. Foto NisseJacobson, TM.
digtmedeltida samhälle, med malmtrans­ porter över stora avstånd. Detta är en utveck­ ling vi först kan se under omlokaliseringen av de svenska järnbruken efter Carl XII:s krig och den systematiska förstörelsen av de sven­ ska järnbruken, som de ryska härjningarna av den svenska östkusten utgjorde. Självfallet har även öppnandet av malmbanan mellan Luleå-Kiruna-Narvik haft en stor betydelse för resnomangen om fjärrtransporter av malm. Det tidigmedeltida samhällets järn­ framställning kännetecknas istället av att malmen oftast reducerats i direkt anslutning till malmens förekomst i naturen och där det fanns tillräckligt med skog till ved och träkol.
Bergsmän, arbetare, bönder, gruvor, hyttor och oxar / 45

46 / Gert Magnusson
Nihléns uppfattning att merparten av
slaggerna i det omfattande slagglagret vid Smedjegatan i Visby är smidesslagger delar jag efter en besiktning av de som finns sam­ lade i Gotlands fornsals samlingar. Denna uppfattning delas även av Valdemar Falck (1979:205 ff) och Gun Andersson (West- holm) (1979:195). Nihlén redovisade hur han med hjälp av sökschakt och provgropar kunde bestämma slagglagrets utbredning och dess tjocklek. Det är mot denna bak­ grund vi kan beräkna slagglagrets omfatt­ ning till ca 7500 kubikmetermidesslagg, producerat under en period av 100-150 år. En datering, som även styrks av Gun An­
derssons redovisade resultat (1979:191ff). Det är en mycket stor mängd slagg vid de flesta jämförelser även vid internationella sådana.
Den mesta slaggen i samband med smi­ de uppkommer då man hettade upp järnet, varvid man för att minska ytspänningen på det upphettade järnet kastade sand i sam­ band med att man skulle välla samman två eller flera järnstycken. Den andra väsentliga komponenten i smidesslagg är s k glödskal, vilket är oxiderat järn. Glödskal bildades och bildas alltid på ytan av ett upphettat järnstycke. Mest smidesslagg bildas i sam­ band mefd avancerat klingsmide, t ex liar

eller vapen, medan det vid spiksmide
knappt blir någon slagg alls.
Nihlén diskuterade även två järnföremål
i akt och mening att belysa frågan om dessa föremål varit tillverkade av direkt eller indi­ rekt framställt järn. Med utgångspunkt från en hög manganhalt hävdade han att det måste ha varit framställt i en masugn (Nih­ lén 1927:692). Hur stark det argumentet är kan jag för närvarande inte bedömma, men man bör kanske notera att vid bildningen av sjö- och myrmalmer förekommer de båda metallerna järn och mangan ofta tillsam­ mans (Rueslåtten 1984:32 ff). Det är ännu inte möjligt att helt kunna avgöra varifrån järnet kommit. Sannolika områden är san­ nolikt Sverige och där antingen från östra Småland, med ett direkt framställt järn eller också kan det vara järn från de mellansvens­ ka bergslagerna i Västmanland, Närke, Ös­ tergötland eller Södermanland.
Det smålänska järnet har varit direkt- framställt i enkla blästerugnar. Från Nor­ bergs bergslag vet vi att masugnen vid Lapphyttan sannolikt var i bruk redan un­ der perioden 1150—1200 (Magnusson
1986:124). detta betyder att järnet mycket väl kan ha varit framställt av masugnar. Under 1200-talet blir masugnshanteringen i den mellansvenska bergslagen mycket omfattande. Det innebar i början av 1300- talet finns det en Olof Gotlänning i Hull, som då handlade med svenskt bergslagsjärn - osmundjärn.
Gör man en grov uppskattning av mängden slagg, betyder det att man minst har bearbetat ca 30.000 ton järn. Det bety­ der att man till Visby måste ha fört ca 90.000 ton ofärskat järn och ca 2,5 milj ton träkol. Ser man till detta finner man att
en mycket stor del av Gotlands befolkning måste ha varit direkt beroende av denna hantering. I pollendiagrammen för Got­ land från tidigmedeltid kan man noter att det då sker en mycket omfattande uthugg- ning av de gotlänska skogarna. Tidigare har detta tolkats som en nyodlingsfas för det gotlänska jordbruket, men sannolikt hör detta samman med kolningen för smedjor­ na i Visby. Motsvarande smedjegator finns i det medeltida Stockholm, Lödöse och Kalmar.
Ser man till bergslagen, Dalarna, Väst­ manland, Uppland och Närke måste en be­ tydande del av befolkningen även här ha varit inriktad på järn- och kopparhante­ ringen. Båda dessa metaller har varit av en helt avgörande betydelse i samband den be­ tydande byggverksamhet, som skedde un­ der 1100- och 1200-talen. Det var ju under denna tid man byggde många kyrkor och städer. Det har gått åt en stor mängd järn till alla de byggnader som då byggdes. Kop­ parn behövdes i stor mängd till gjutningen av t ex kyrkklockor till många av de kyrkor som byggdes under denna period.
Under medeltiden kom bergslagerna att bli mer och mer betydelsefulla, det är ingen tillfällighet att det är just i de södra Dala­ socknarna som Engelbrektsupproret starta­ de med att man vid midsommartid 1434 brände Borganäs. Det var ju bara den dra­ matiska upptakten och inledningen till de många krigen mellan Danmark-Norge och Sverige, vilket skulle komma att vara Kal­ marunionens svanesång.
I mångt och mycket har unionsstriderna skildrats som resultat av enskilda politiska ledare med stora maktambitioner, som då i en nästan sekellång kamp hela tiden utma­
Bergsmän, arbetare, bönder, gruvor, hyttor och oxar / 47

48 / Gert Magnusson
nat varandra. Frågan är om det egentligen
inte var två skiljda system, som kom att
kämpa mot varandra, utan att de förmådde
verbalt eller politiskt att definiera detta. ökar mot slutet av 1500-talet till drygt Den danska staten, som var den ledande i
unionen, var en väl utvecklad feodalstat,
med hela feodalstatens hierarki från kungen
över riddarna till de livegna bönderna. Sve­
rige skiljde sig i sin grundläggande sociala
struktur, som inte var så entydigt jordbruk
och boskapsskötsel. I Sverige fanns en fram­
växande industri och en socialgrupp knuten
till denna, bergsmännen. De var i mångt
och mycket tidiga industrialister. På många
sätt kom detta att påverka den region, dit
driften var orienterad Bergslagen, men även
mycket betydande områden runt Bergsla­
gen var under 1500-talet direkt indragna i
produktionen. Stora delar av norra Mälar­
dalen skattade i järn. På 1500-talet ställde
bergverken ytterligare krav på statsmakten.
Viktigast var bergverkens behov av oxar till
alla gruvrep, som gruvdriften fodrade. Gus­
tav Wasa stöttade gruvdriften och med hjälp
av en drakonisk lagstiftning med bl a förbud
mot export av oxar till de danska städerna i
Blekinge och Halland. Detta medförde ett
flertal uppror, det mest berömda Dackefej-
den, rörde ju direkt oxhandeln. Genom att
vända hela oxhandeln kom Gustav Wasa att
garantera driften vid gruvorna och hyttorna
i Bergslagen. Den unga industrinationen
hade formulerats i direkt politisk handling.
Stora delar av den svenska jordbrukspro­
duktionen var direkt inbegripen i försörj­
ningen av bergverken. Till skillnad från
Danmark, som exporterade jordbrukspro­
dukter och boskap, kom detta att bli en
mindre del av den svenska exporten under
århundraden framåt.
Industriprodukter som järn, koppar och tjära samt trävaror utgör aldrig mindre än knappt 50 % av den svenska exporten och
70%. Under 1600- och 1700-talen ligger de omkring 80%. Det vi ser med dessa siff­ ror, är att den stora delen av det ekonomis­ ka livet i Sverige utanför bondbyarna till mycket stor del har varit knutet till Bergsla­ gen och produkterna därifrån. Bergslagen kom att kräva betydande resuser, vilka mås­ te tillföras utifrån och där hela Sverige och Finland fick ge sina tributer.
Konsumtionen av järn
Ser man till den allmänna bilden får man en känsla av att järnkonsumtionen under vikingatiden och den äldre medeltiden på ett betydande sätt har kommit att öka. Man ska nog se detta som en spegel av den all­ männa trenden i samhället i stort under denna tid. Fartygsbyggandet ökade, farty­ gen blev större, man byggde ett stort antal kyrkor och senare även ett stort antal bor­ gar, plogarna blev tyngre och jordbruket utvecklades, militärväsendet förändrades med bland annat det bepansrade rytteriet osv. Det är nog denna allmänna konsum­ tionsökning och högkonjunktur som vi ser i hela samhället som bl a återspeglar sig i det sätt enligt vilket järnet kom att bearbetas.
Om man med hjälp av masugnen hade effektiviserat själva framställningsproces- sen hade man fortfarande flera arbetsmo­ ment kvar, vilka måste skötas rent hant­ verksmässigt. Det ena var färskningen, dvs att sänka kolhalten i det tackjärn man tap­ pade ut ur masugnen från ca 4 % kol till un­

Bergsmän, arbetare, bönder, gruvor, hyttor och oxar / 49
der 1 % och det andra var den rena manu­ Visby, Kalmar, Söderköping, Liibeck eller fakturen, dvs att tillverka spikar, knivar, Gdansk.
plogar och svärd av järnet. Till detta kräv­ des det åtskilliga smeder och ett omfattan­ de försörjningssystem till dem. För att helt kunna ägna sig åt att smida krävdes det ju att smederna fick både mat och kol och färskat tackjärn. Detta krävde en omfattan­ de organisation vilket på olika sätt ger ett intryck av att vara ett förindustriellt pro­ duktionssätt. Ett i detta sammanhang vik­ tigt spörsmål är i vad mån som dessa sme­ der kunde fungera som egna hantverkare eller om deras arbete ägdes av någon annan.
Distributionen av järnet
Merparten av det vid masugnarna i bergsla­ gen producerade järnet kom sedan att ex­ porteras över främst Mälarstäderna, där kanske Stockholm redan mot slutet av
1200-talet kom att spela en mycket bety­ dande roll som exporthamn för järnet. Allt järn skulle gå över Järntorget i Gamla sta­ den i Stockholm. Man var enligt lag skyldig att packa allt järn i fat ute på torget så att var och en kunde se att det gick rätt till.
Järnet färskades vid själva hyttbacken och kom redan där att huggas upp till klimpar. Det är med största sannolikhet dessa klim­ par man under medeltiden har betecknad som osmundar. Det är alltså i form av osmundar som järnet har exporterats för att sedan komma att förädlas vid smedjorna i
Man måste även i dessa sammanhang vara medveten om att det är inte så att allt järn plötsligt från och med 1100-talet var baserat på masugnsframställt järn, utan den betydande ökning av järnmhanteringen som man kan se under senare delen av vi­ kingatiden och den äldre medeltiden kom­ mer från blästerugnarna. Även här sker det en betydande ökning av järnframställning­ en och även detta järn möter vi de medelti­ da skriftliga källorna ofta då i formen av t ex Calmarejern eller Blekungajern osv. Här har vi att göra med direktframställt järn. Det skulle komma att dröja säker fram mot mitten av 1600-talet innan detta järn helt hade spelat ut sin roll och kommit att ersät­ tas av färskat tackjärn.
Sverige var tidigt en industrialiserad NATION
De arkeologiska fynden från bergslagen visar att gruvhanteringen och hyttorna re­ dan tidigt under medeltiden kom att förän­ dra livsvillkoren för människorna. Gruvor­ na och hyttorna kom att ge rikdom och makt till ett fåtal personer, men arbete och försörjning åt ett flertal. Det är mot denna bakgrund jag tycker att vi måste det moder­ na Sverige, som en gammal industrination och där den industriella utvecklingen sedan medeltiden har varit en drivande kraft.

50 / Gert Magnusson
Referenser
Björkenstam, N, 1991 Västeuropeisk järnframställ­
ning. Jernkontorets bergshistoriska skriftserie. Eriksson, T, 1990 Den förhistoriska järnhantering­
en i Dunshammar. Jernkontorets forskning
Serie H 46.
Hallinder, P, och Haglund, L, 1978 Iron Currency
Bars in Sweden. Excavations at Helgö V:1
KVHAA Stockholm.
Hjärtner-Holdar, E, 1993 Järnets och järnmetallur­
gins introduktion i Sverige. Aun 16. Hyenstrand, Å, 1974 Centralbygd-Randbygd. Diss
Stockholm.
Hyenstrand, Å, 1974 Järn och bebyggelse. Dalarnas
hembygdsbok sid51—210, 159 s.
Hyenstrand, Å, 1977 Hyttor och järnframställnings-
platser. Jernkontorets forskning Serie H 14. Jensen, R., 1983, Bebyggelse och lågtekniska järn-
framställningsplatser i Gävleborgs län. Arkeolo­ gisk järnforskning 1980-83. Jernkontorets Bergshistoriska utskott Serie H 38. Stockholm.
Karlsson, E, 1983 Järnframställningsplatser i Ljus­ nans dalgång. Arkeologisk järnforskning 1980-83. Jernkontorets bergshistoriska utskott Serie H 38 Stockholm.
Ljung, J-Å, 1990 Valbo i Gästrikland, järnframställ­ ning med lång tradition.
Jernkontorets forskning Serie H 46 sid 35—46 Mag­ nusson, G, 1984 Lapphyttan. En medeltida masugn i Karbennings socken. I Karbenning — en Bergsslagssocknen sid 61-86, 25 sid.
Magnusson m fl, 1985 Medieval Iron in Society. Jernkontorets forskning Serie H 34 I-II.
Magnusson, G, 1986 Lågteknisk järnhantering i Jämtlands län. Jerkontorets bergshistoriska skriftserie nr 22.
Magnusson, G, 1993, Early iron manufacturing in Sweden. I Montanarchäologie in Europa. Freiburg.
Magnusson, G, 1994, Järnmöllan i Tvååker iDan- marks bergslag Halmstad.
Nihlén,J, 1927.
Nihlén, J, 1932.
Nihlén, J, 1939.
Pettersson, T J-E, 1982 Myrjärn och Smide I. Lima
och Transtrand, Ur två socknars historia. Ståhl, H, 1984 Ortnamn i Karbenning. I Karben­
ning — en Bergsslagssocken.
Tylecote, R F, 1987 The Early History of Metallur-
gy in Europé.

Bergsmansbruk
i bergslagsbygder Av Richard Ringmar
”Är bergzmannen ey i konsterna snäller Han snarlige sigh i fattigdom feller”.
Månsson (d 1534). Det har räddats
till eftervärlden av Karin CalissendorfSfvoecrhige ett internationellt rykte som fram­
pphovsmannen till detta skalde­
Ustycke är Västeråsbiskopen Peder rande järnbruken, som från mitten av 1600-
det kan gott tjäna som introduktion till en essä om bergsmansbruket och dess utövare i Sverige.1 I sin naivt krönikemässiga 1500- talsutformning pekar det ut de villkor som i alla tider gällt för företagsamhet i egen regi. Endast med en god yrkesskicklighet i botten läggs grunden till en framgångsrik och uthållig karriär. Det är dessutom in­ tressant att notera att Månsson redan i det­ ta mycket tidiga stadium av kapitalistisk hushållning i vårt land uppfattat vilka kri­ terier det är som leder till framgång, och att dess lyckohjul snabbt och obönhörligt kas­ tar av den som inte förmår att rätt tolka omvärldens signaler.
stående järnproducent och järnexportör. Ändå är det bokstavligt talat på bergsmans­ bruket som brukskulturen bygger sina fram­ gångar, och det är bergsmännen som har äran av att vara först på plats, i gruva, i hytta och i smedja. Att brukskulturen är så myck­ et mera känd förvånar inte med hänsyn till mängden av välfyllda och välordnade bruks- arkiv. Någon motsvarighet till dem kan man inte finna på bergsmanshåll. Men i vissa f d bergsmansgårdar, i släktkistor och byrålådor, och i välskötta hembygdsgårdars arkiv finns enstaka spår efter de gamla bergsmännen
Det finns ett par legendariska samman­ ställningar som med det slutande 1800-talets
Bergsmansbrukets historia i vårt land är långt utsträckt i tiden - men ändå inte sär­ skilt väl känd. Den har kommit i skymun­ dan av de dynamiska och kulturellt inspire­
talet och i två århundraden framåt skänker

52 / Richard Ringmar
nyväckta intresse för det folkloristiska beskri­ ver bergsmanslivet, både genom författarnas egna iakttagelser och genom att återge källor av blandat slag. Jag tänker på J Johanssons ambitiösa samlingar från ”Noraskog” och Carl Larssons i By ”En Dalasockens historia”’ I deras efterföljd har många hembygdsföre­ ningar med hemortsrätt i Bergslagen och dess omgivningar upplåtit sina årsskrifter för beskrivningar av gångna tiders bergsmansliv. Hithörande teman har även behandlats i tid­ skrifter av typen ”Blad för Bergshanteringens Vänner” (1866—1962) och ”Ymer” (från 1881). Men för historiker av facket har bergs­ mansbruket varit mera svåråtkomligt. De som tidigast gjort en översiktlig analys av bergsmansbruket och dess villkor är så vitt jag vet A Weinhagen i ”Norbergs Bergslag” (1945), B Boethius i ”Gruvornas, hyttornas och hamrarnas folk”, (1951) och K-G Hilde- brand i ”Fagerstabrukens Historia”, del I (1957) medan t ex E Heckscher i sin ”Sveri­ ges ekonomiska historia” (1936 - 1949), en­ dast ger det en summarisk beskrivning.
Med den ambition som ekonomisk-his­ toriska forskare under de senaste decennier­ na tagit sig an vår socialhistoria,” history from the bottom up”, har nya aspekter på bergmännens och bergsmanshushållets vill­ kor lyfts fram.3 Därmed har bilden avsevärt fördjupats och hittills okända skuggor och dagrar har tillförts. Från den administrativt- kamerala nivå som t ex Boethius rörde sig på har dessa forskare trängt in i nytt källmateri­ al och tolkat det från nya utgångspunkter. De har låtit oss förstå hur mödosamma de yrken var som gav sysselsättning med gruv­ brytning, tackjärnsblåsning, smide och kol­ transporter, och de har gett sina läsare en förnimmelse av svärta, svett och svält i ett
förindustriellt näringsfång. Att det fortfa­ rande saknas en sammanfattande mono­ grafi över bergsmansbrukets historia i vårt land beror nog i första hand på källornas natur. Det som finns i privata arkiv är handlingar som man i släkten ansett ha ett värde, ofta är det av personhistoriskt slag. Det gör att den information som forskaren får där i stor utsträckning måste komplette­ ras med uppgifter som kan stå att hämta i de offentliga arkiven. Dessutom hör det till bilden att de räkenskaper som förts vid gru­ va och hytta sällan utförts med papper och penna. Man har i stället gjort sina notering­ ar med knivskåror i trä på en s k ”karvstock” eller liknande material. Men sådant har man inte sparat. Det är alltså bara i undan­ tagsfall som bergsmansbrukets utövare ger upphov till material som täcker mer än nå­ got år eller en specifik, faktisk händelse. Det material jag grundar min framställning på här är en inventering av ett 40-tal f d bergsmansgårdars arkiv i SV Gästrikland. Jag har därefter kompletterat det med upp­ gifter som står att finna i en rad offentliga arkiv.4
Mitt syfte i denna artikel är tvåfaldigt. Jag vill i en första del beskriva bergsmans­ bruket som en från järnåldern långsamt framväxande näringsgren, förbehållen per­ soner med bosättning i det vi i dagligt tal kallar ”Bergslagen”, och som därtill är bön­ der med jord- och skogsinnehav. Jag vill följa dess framväxt som ett ”stånd” i den medeltida och tidigmoderna statshierarki- en, igenom den transformering som det ut­ sätts för då Bergskollegium knäsätter sin
regleringspolitik vid 1600-talets mitt, fram till senare delen av 1800-talet, då det av­ vecklas.

Bergsmansbruk i bergslagsbygder / 53
Tyska bergsmän i
gruvarbete. Ur Ul- rich Riihlein von Kalbe, Ein niitzlich bergbiichlin, 1905.
I en andra del vill jag presentera några as­ pekter på 1830-talets bergsmansbruk så­ dant det bedrevs i ”Gästriklands bergslag”. Denna omfattar idag Hofors' och Sandvi­ kens kommuner, men benämndes under den tid då bergsmansbruket pågick i byg­ den Torsåkers och Ovansjö socknar. Det var på visst sätt unikt, men kan ändå i det stora hela sägas vara giltigt för bergsmansbrukets utövare i Bergslagen. Hur just denna bergs­ lag skiljde sig från resten av rikets bergslag kommer jag att visa i den fortsatta fram­ ställningen.
Del I. Bergsmännens roll ijärn­ hanteringens historia
Bergsmannen - egenföretagare i koo­ perativ SAMVERKAN
Bergsmannen är en bonde som på sina ägor eller i dess närhet har järnmalmsfyndighe- ter. Han har tillsammans med sina grannar och anställda lärt sig bryta berg, mura hyt­ ta, blåsa tackjärn, bygga dammar och vattenhjul. Han kolar i skogen och vet hur man förvandlar tackjärn till smidbart järn. När lagstiftningen först kommer i mer ord­

54 / Richard Ringmar
nad form under medeltiden stadgas att
med innehav av ett bergsmanshemman föl­ jer skyldighet att betala skatt (i järn). Den­ na skyldighet följer sedan genom århund­ radena själva innehavet av denna jordnatur. För att försäkra sig om skatten stadgas det därför upprepade gånger att dessa hemman inte får försvinna ur ”bergsmansståndet”.
Om vi vill använda en modern term för att karakterisera bergsmannen är ”egenfö­ retagare” ett användbart uttryck, men han samverkar i kollektiva ägande- och arbets­ former vid upprepade tillfällen i den långa produktionskedjan. Med detta ordval vill jag betona att han ändå till slut står ensam, att han med sitt engagemang i järnhante­ ringen tar en ekonomisk risk som kan även­ tyra hans hemman. Det han tvingas lära sig är faktiskt varken mer eller mindre än ”ka­ pitalismens” hårda lagar. Rörelsen måste över tiden ge ett positivt saldo, om så inte sker hamnar han i händerna på sina kredi- torer. Till det skall läggas kraven på att planera den diversifierade verksamheten — försörjningen med malm och träkol, livs­ medel för sitt hushålls överlevnad och arbetskraft för tillfälliga eller mer perma­ nenta behov. Därtill kommer kraven på att knyta kontakter och göra affärer, samt hål­ la hästar och kreatur och driva jordbruk.
Kanske är ”mångsysslare” en lika motive­ rad karakteristik av bergsmannen? Förvisso är det en näringsgren som ger arbetstillfällen till många människor. Men välstånd bara till ett fåtal.
Förhistoriens ”bergsmän”
Boethius uttalar en aning uppgivet (a a s 35): ”Till de frågor som aldrig skola lösas hör sä­ kerligen spörsmålet, när bergsbruket börjar i Sverige”. Han syftar då rimligen på de skrift­ liga källorna, som alla varit föremål för for­ skarnas kritiska granskning och tolkning och som inte ger någon upplysning på denna punkt. Man trodde allmänt vid denna tid (1950-talet) att det svenska bergsbruket med sina silver-, koppar- och järnfyndigheter uppstått genom tysk förmedling av teknik och handelsförbindelser någon gång runt se­ kelskiftet 1200-1300. Men tack vare det ny­ vaknade intresset hos arkeologerna under de senast förlutna decennierna har mycken ny kunskap vunnits om hur den tidigaste järn­ framställningen gått till. Vi behöver inte längre dela Boethius' pessimism.5
I själva verket är det så att man numera kan visa att en lägtekniskjärnhantering växt fram organiskt i Sverige sedan tiden före Kristi födelse. Cl4-bestämningar som ut­ förts på slagg från olika delar av landet ger oss bevisen för detta. Man har då använt sig av limoniter (sjö- eller myrmalm, kans­ ke rödjord) som utgångsmaterial. De har smälts i låga blästerugnar som murats upp i en backsluttning, där vinddraget utnyttjats för att få upp temperaturen. Efter ett antal timmar har elden slocknat och i botten på ugnen har man fångat upp en klump orent men ändå smidbart järn, en ”lupp”. Genom århundradena har denna teknik förfinats, ugnarna har byggts högre och muskeldrivna bälgar har börjat användas för att öka tem-
’Om grufvors åtskiljande medelst kännemärken ” enligt Olaus Magnus "Historia om de nordiskafolken ” 1555.

peraturen i smältan. Järnet har blivit renare
och mängden järn större.Vid de fornmin­ nesinventeringar som utförts på senare tid har mycket stora mängder slagg upptäckts från denna järnhantering. Det gäller bl a för Småland, Gästrikland, Dalarna och Jämt­ land.
Slaggförekomsterna i Gästrikland och Dalarna har sin alldeles speciella betydelse för uppkomsten av svearnas välde runt Uppsala och därmed för den svenska stats­ bildningen.
Åke Hyenstrand (a a s 134 ff) har under­ sökt dem och mot bakgrunden av deras mycket stora omfattning och utbredning i landskapet antagit att det här varit fråga om en produktion av järn som inte använts på platsen utan som förts vidare ner till de täta­ re befolkade områdena kring Mälaren. De talrika åsarna, som ju går i nord-sydlig rikt­ ning, har varit idealiska transportvägar för detta järn. På så sätt har de växande sam­ hällsbildningarna i området kunnat lösa sin försörjning av järn. Behovet därav har rimli­
gen bara ökat, allteftersom fredliga såväl som krigiska värv stått på dagordningen. Det är ju denna tid som kallats ”järnåldern ”: ”vendeltid” och ”vikingatid”.
Arkeologerna kommer kanske också att kunna tala om när de första gruvorna bryts och de egentliga bergsmännen gör entré. Kanske var det i Dannemora eller i Falun el­ ler i Norberg ? Hur det än går med detta - man har numera funnit platsen för den hit­ tills äldsta masugnen i vårt land. Den har drivits med vattenhjul och därmed varit ka­ pabel att ge mycket större kvantiteter järn än vad den tidigare tekniken gav. Det är vid Lapphyttan i Norberg som helt ny kunskap vunnits om masugnsteknikens framväxt.6 Den har troligen varit i gång redan före 1200-talet och använts i bortåt 200 år. Kan­ ske kommer man i en framtid att hitta flera sådana anläggningar? Det som krävs för en sådan teknikutveckling är kunskaper i mas­ ugnsbygge och en insikt om hur vattenhju­ lets roterande rörelser skall överföras till blåsbälgens lineära. Vidare fordras stöm-
Bergsmansbruk i bergslagsbygder / 55

56 / Richard Ringmar
Mätning och vägningavjärn enligt Olaus Magnus ”Historia om de nordiskafolken ” 1555.
mande vatten som kan dämmas upp och en
riklig tillgång på ved och träkol. Rimligen kan inte bergsmännen i Norberg ha varit ensamma om att äga dessa förutsättningar.
Det avgörande i masugnstekniken är alltså vattenhjulet som driver bälgarna. Därmed höjs ugnstemperaturen så att järnet blir fly­ tande och det rinner ut vid ugnens botten. Där får det stelna till tackjärn som därefter måste färskas vid en härd för att bli smid­ bart. Vid Lapphyttan fann man åtta sådana små härdar i omedelbar närhet till masug­ nen. Man gör antagandet att det var just åtta bergsmän som tillsammans ägde och drev masugnen. Men när det kom till vida-
rebearbetning av järnet då tog det individuel­ la draget över. Den egna äganderätten till jär­ net och den individuella smidesskickligheten präglar den slutliga produkten. Därmed har vi belagt en egenhet för bergsmansbruket som går igen i alla led och som bevaras genom alla århundraden: en produktionsform där ett individuellt ägarintresse kombineras med ett kollektivt samägande.
Det fanns inga spår av en stadigvarande bosättning vid Lapphyttan. Bara hus för övernattning och några stall. Det rör sig alltså om arbetare på tillfälligt besök, inte längre tid än förberedelserna tog och blås- ningen varade, och hästar som forslade

malm från gruvan och järn till bebodda
trakter.
Så ser i mycket kort sammanfattning ett
koncept ut på en tidig anläggning för järn­ framställning på svensk botten enligt den nya teknik som introduceras i övergången från järnålder till medeltid.
Medeltidens bergsmän
I medeltidens skriftliga urkunder möter oss benämningen ”bergsman” för första gången i Magnus Erikssons privilegiebrev för Väst­ ra berget i Närke (1340).7 Det återkommer i motsvarande brev för Norberg (1334) och för Torsåkers berg i Gästrikland (1374). Därmed avses flera olika kategorier av yr­ kesverksamma personer som vid denna tid växt fram inom bergsbruket. Det är först och främst mästermännen d v s de egentliga företagarna, de som vunnit mästargraden inom sitt skrå. Deras ställning framför an­ dra kategorier markeras bl a genom att de har tillstånd att bära svärd, sköld, järnhatt och vapenhandskar medan allmogen på sin höjd bara får ha en matkniv. Vidare räknas till bergsmännen smeder, förslagare (som be­ arbetade malmen före dess uppsättning på hyttkransen) och biåsarna, hyttearbetarna. Dessa brev föreskriver hur domsrätt skall utövas, hur skatter skall betalas, hur gruvor skall upptagas, vilka som får sälja öl, matva­ ror, ”kram” eller andra dylika ting på berget etc. Bestämmelserna bekräftar att kronan vid 1300-talets mitt har ambitionen att reg­ lera verksamheten i de gruvbygder som nått en större omfattning. Parallellerna med stadganden i Magnus Erikssons landslag respektive stadslag (1350) är påtagliga. I
den medeltida svenska statsbildningen ingår bergsmännen som en viktig komponent. Deras yrkesutövning placerar Sverige på kar­ tan för det internationella handelsutbyte som förekommer i medeltidens Europa.
Detta är den tid då Hansans expansion i Nordvästeuropa är som mest framgångsrik. Handeln med järn gav uppenbarligen över­ skott både till mellanhänderna och till ägarna av produktionsmedlen, gruvor, hyt­ tor och smedjor. Av ett antal urkunder som bevarats framgår att det inte sällan var per­ soner i rikets högsta ledning som investera­ de kapital i näringen. Samtidigt var man angelägen om att äganderätten skulle för­ behållas en mindre krets: Norbergsbrevet stadgar t ex att ingen mästerman fick äga mindre än en 1/8 i hytta. Det måste rimli­ gen ha betytt att man redan nu tillämpat "hembudsskyldighet” bland ägarna och att själva ägandet med avsikt begränsades till en given krets.
Att de medeltida mästermännen i bergs­ lagerna också utgjorde en maktgruppering med politiska ambitioner vet vi från 1430- talets invecklade strider där Engelbrekt Engelbrektson var den mest namnkunnige ledaren. Han betecknas som bergsman och lågfrälseman och tillhörde en bergsmans­ släkt som var inflyttad från Tyskland.8 Han är därmed ett exempel på att vissa bergs­ manssläkter med äganderätter i gruv och bergshantering bildade en egen gruppe­ ring, ett stånd höjt över bönder och allmo­ ge men i rang under kyrkligt och världsligt frälse. Formellt bildades aldrig ett ”bergs- mansstånd” men i realiteten har dock dess utövare haft en hel del att säga till om. Med förankring i Dalarna utgjorde de bevisligen en maktfaktor under 1400- och 1500-ta-
Bergsmansbruk i bergslagsbygder / 57

58 / Richard Ringmar
Gruvarbete enligt Gregorius Agricola, De Re Metallica, 1556.

lens unionsstrider och allmogeuppror. Ge­ nom ett beslut vid riksdagen 1617 bekräf­ tades slutligen att bergsmännen införlivats med bondeståndet. Deras politiska inly- tande som grupp hade därmed upphört.
Det bergsmansbruk som baserade sig på masugnstekniken spreds under medeltiden över hela det geografiska område som i dag­ ligt tal kallas ”Bergslagen” . Inom detta bilda­ des olika och över tiden varierande adminis­ trativa områden runt malmfyndigheterna, som just fick benämningen ”bergslag”. Dit räknades t ex ”Västerbergslagen” med Nor­ berg och Skinnskatteberg, ”Osterbergslagen” med Bispberg och Garpenberg, ”Noraskog” med Grythyttan och Järnboås, ”Linde” med Ramsberg och Ljusnarsberg samt ”Värm­ lands bergslag” med Filipstad och Persberg. ”Gästriklands bergslag” låg i periferin och hade inte så goda malmfyndigheter att det kunde få rang av ”full” bergslag —ett faktum som spelade en icke oväsentlig roll för det fortsatta skeendet.
Bergsmännens osmundjärn,
BÅDE ÄMNESJÄRN OCH BETALNINGSMEDEL
En medeltida företeelse som förbryllat många forskare är ”osmundjärnet”.Under den beteckningen exporterades det svenska bergsmansjärnet under medeltiden och ge­ nom hela 1500-talet. År 1604 förbjöds denna utförsel såsom mindre lönande för landet, till förmån för stångjärnet som nu skulle lanseras. Det utgör alltså en mycket betydelsefull och uthållig produkt inom bergsmansbruket. Tack vare Nils Björken­ stams utredningar har vi äntligen (och slutli­ gen?) fått klarhet över vad ”osmundjärn” är.9
Om själva osmundjärnet har det inte rått några tvivel. Det är ett stycke järn som vä­ ger cirka 3 hg, och som är 1/24 av ett lis- pund 6,8 kg. Det man tvistat om är dess ursprung, om det tillverkats enligt den låg­ tekniska metoden med sjö- och myrmalm som råvara eller om det skall förknippas med masugnsprocessen. Man har också haft olika uppfattningar om namnets bety­ delse. Förekomsten av ortnamnet ”Ås- mundshyttan” på några håll i Bergslagen har komplicerat bilden. Men i det första fallet ger nu alltså Björkenstam besked, (a a s 13). Osmundjärnet är knutet till mas­ ugnsprocessen där tackjärnet, baserat på bergmalm, i kombination med efterföljan­ de färskning ger ett smidbart järn som kal­ lats ”osmund”. Den benämningen är känd i engelska räkenskaper från år 1280. Om tolkningen av namnet ”osmund” ger Karin Calissendorff enligt min mening den mest plausibla förklaringen.10 I motsats till dem som hävdar att det fått namn efter sin till­ verkningsort pekar hon på ordets släktskap med norröna språkbruk (på Shetlandsöar­ na), varvid betydelsen snarast blir ”flödes- mynning”. Med sin tolkning bekräftar hon alltså att det är via masugnsprocessen som osmundjärnet tillverkades.
Det av bergsmännen framställda os­ mundjärnet kom att spela en mycket viktig roll i den medeltida köpenskapen liksom i skatteuppbörden. Det var lätt att hantera och lagerhålla. Dessutom var det lätt att granska och värdera dess kvalitet som äm- nesjärn för fortsatt bearbetning och smide. Vid själva tillverkningsprocessen tänker sig Björkenstam att smeden tillverkar en ”kaka”, en rektangulär platta med vikten 1 lispund. Den måste han sedan värma upp tolv gånger
Bergsmansbruk i bergslagsbygder / 59

60 / Richard Ringmar
så pass mycket att den blir delbar med yxa
och slägga.Varje del blir då givetvis inte lika stor, men det väsentliga är att smeden utgår från en korrekt vikt om 1 lispund. Vid skat­ teuppbörden skulle osmundjärnet vanligen levereras i fat om 120 st i varje (cirka 34 kg).
Osmundjärnet blev på så sätt både ett ämnesjärn för fortsatt bearbetning och en persedel av viss vikt och värde som kunde användas i skatteuppbörden. Därmed blev det också ett ”värdöre”, ett betalningsmedel. Kronan var inte sen att inse betydelsen av detta. I de trakter av Sverige där järn tillver­ kades i större mängder föreskrevs att skat­ ten skulle utgå i form av osmundjärn. Det gällde bl a i Gästrikland och då avsågs hela landskapet. De bönder som inte var bergs­ män och inte själva tillverkade järn fick allt­ så antingen sälja sina produkter till bergs­ männen eller utföra tjänster åt dem, mot betalning i osmundjärn. Som en följd här­ av kunde bergsmännen erhålla de tillskott de behövde i form av livsmedel och foder till dragdjuren eller transporttjänster i form av kol- och malmleveranser. Det var en smått genial logistik som löste många be­ svärliga distributionsproblem i bergsmans­ bruket!
Så vitt man vet var emellertid den direkta produktionsskatten inte alltför hög och inga hinder hade ännu uppställts för bergs­ mannen att själv disponera sitt överskott. När fogden fått sitt och livsmedelsleve- ranserna betalats, liksom förekommande arbets- och transportlöner, då kunde han avyttra resten i närmaste stad, på en mark­ nad eller till den köpman med vilken han hade förlagskredit. I första hand fanns bergsmännens handelskontakter i städerna längs Mälaren-Hjälmaren, (eller vid Vänern
med kurs mot Göteborg för de värmländska bergen.) Städerna hade ju i de flesta fall upp­ stått till följd av sin belägenhet vid gamla transportvägars möte med ett större vatten­ drag. Dit hörde i östra Svealand de tidiga medeltidsstäderna Västerås, Arboga, Tors- hälla och Örebro. Och naturligtvis Stock­ holm, som gärna tog på sig en ”uppsam- lingsroll”.
Den utrikeshandel med osmundjärn som det här rör sig om är en s k passivhan­ del. I den hade bergsmännen själva ingen del, den sköttes helt av främmande befrak- tare, alltså Hansans köpmän. De hämtade lasterna i svenska hamnstäder och förde ut dem i sitt välförgrenade nätverk, t ex till Visby, Reval, Riga, Danzig eller Liibeck. Från den sistnämnda gick landtransporter vidare till Flandern, och därifrån över till hamnstäder i England. Björkenstam åter­ ger några siffror för denna (i modern mening ytterst blygsamma) järnhandel med svenskt osmundjärn mot 1300-talets slut. De ger ändå ett belägg för att det fanns en efterfrågan och att kvaliteten motsvara­ de kundernas krav, eftersom de var villiga att betala kostnaderna för de långa trans­ porterna.11 Med sig in i landet förde Han­ sans båtar bl a exklusivare livsmedel och oli­ ka sorters kläde.
Ett handelshus med bergsmän som KUNDER
Vi vet inte mycket om hur handeln med bergsmännens produkter organiserades på medeltiden. Först omkring år 1590 finns det anteckningar bevarade som förts i ett handelshus i Gävle. Firman förestods av

kungens (Johan III:s) sekreterare Sigfrid
Henriksson med biträde av hustrun Elin Königsdotter. Det bevarade materialet är i form av minnesanteckningar för eget bruk. Trots dess osammanhängade karaktär ger det en inblick i hur firman arbetade, vilka kunder den hade och vilka varor den salu­ förde. Materialet har bearbetats av Tom Söderberg (1946) och av Birgitta Odéen (1962).12
Det slående är att firman verkar i en mycket omfattande region. I söder sträcker sig dess kundkontakter mot Uppsala, i väs­ ter till Falun och Leksand, och norrut längs kusten ända upp mot Umeå och Norrbot­ ten. Man handlar med stångjärn, osmundjärn och koppar, skinn och hudar samt torkad och saltad och rökt fisk. Som importvaror märks spannmål och salt samt
J Cr,'1,/■f
exklusivare varor som vin, fikon och kläde. En vanlig bergsmanskund reser in till Gävle med stångjärn eller osmundjärn och vänder åter med kläde, spannmål, salt och fisk. Men firman går honom också till handa med att lägga ut förskott på skatten. Ett drygt 10-tal namngivna bergsmän får på så sätt sin skatt betald, åren runt 1590. Det rör sig om ett belopp på 1/2 skpd vardera. Nå­ gon av firmans drängar kräver så in detta ge­ nom att året därpå, mellan påsk och pingst, resa runt i bergsmansbygderna. Förmodli­ gen medförde han då också ett lass med eng­ elskt eller ”Böhmerskt” eller annat färgglatt kläde. Det tycks ha haft stor efterfrågan i bergsmanshushållen.
Det framgår också av materialet att fir­ man äger en handelsbod i Torsåker, alltså i det centrala bergsmansdistriktet väster om
•3 ■ e s.yt.rf-h M
7 /,
<• •
/C 7 a.;, 7 xnja il 7 c, v
>> .• V/
■*' )('
t? i/c Al /'« .
w
Bergsmansbruk i bergslagsbygder / 61
■- ‘-tt- c 7 .. .. /
Ji
9» ';T* 7i'
, .1/
(
Arbete vid ugnförframställning avjärn ur myrmalm i Dalarna. Tuschlavering av Lars Schulze 1732. TM.

62 / Richard Ringmar
Storsjön, cirka 6 mil från Gävle. Där håller
man en depå av livsmedel och kläde, och där tar man emot olika leveranser av tack­ järn, osmundjärn, ”låppejärn” och stång­ järn. Detta förs vidare mot Gävle, först med båt över Storsjön cirka 2 mil och där­ efter till Forsbacka vid Gavleån, där man äger en hammarsmedja. Där omvandlas allt järn till stångjärn som därpå förs ner till Gävle våg för vidare transport till utrikes orter. Som destinationsorter finns upptag­ na Riga, Danzig, Liibeck och ”Västersjön”, vilket rimligen måste tolkas som Holland eller England. Denna handel organiseras så att en av drängarna följer med på båten, förmodligen med uppdrag att sköta kom­ mersen i den utländska hamnstaden. Detta är en verksamhet som helt naturligt försig­ går på sommarhalvåret. Från oktober och
Bergsmun medbergsmansyxasittandepå kanten tillen malmtunna. Delav vignettfrångruvkartaavA Hart­ man över Stora Kopparbergs gruva 1730. Gruvkarte- kontoret. Foto TM.
fram till jul är drängarna på resa inåt landet med stora packar av kläde och mer exklusi­ va matvaror. Och när vinterföret är inne kommer leveranser in av järn som avbetal­ ning på tidigare beviljade konsumtionskre- diter.
Det är alltså inte längre fråga om en pas­ sivhandel med bergsmännens produkter. Den medeltida Hansaorganisationen har tvingats att upphöra, nationalstaterna runt Östersjön har tagit egna initiativ i handels­ utbytet vilket innebär att borgare i hamn­ städerna fått möjligheter att själva agera som mellanhänder. En rivalitet som stun­ dom var skarp uppstod vid flera tillfällen mellan Stockholms borgare och Gävles. Men just nu på 1580- och 1590-talen hade man i Gävle oinskränkt rätt att segla på ut­ landet. Tyvärr ger oss de bevarade anteck-

IZJ-/Z3.•JX. 'dr ferro.
Bergsmansbruk i bergslagsbygder / 63
ningarna inga möjligheter att bedöma ka­ pitalflödet och var det till slut kan tänkas hamna. I den mån som bergsmännen lyck­ ats upparbeta ett överskott på sin rörelse tycks det ha gått till lyxkonsumtion, främst av utländskt kläde. Det är väl ingen alltför djärv gissning att tro att detta fördelades mellan bergsmanshushållets samtliga med­ lemmar.
Med Kronobruken kommer stång­ järnet
Med masugnstekniken är grunden lagd för den expansion i järntillverkning och järnex­ port som så småningom skulle följa, under 1600- och 1700-talen. Heckscher beteck­ nar själv masugnsprocessens tillkomst så­
som ”något av det viktigaste i Sveriges eko­ nomiska historia”.13 Men ännu var det en lång väg kvar att gå. Många nya järnfyndig­ heter måste upptäckas och brytas för att kvantiteten tackjärn skulle kunna ökas, många fler människor syselsättas med gruv­ brytning och järn- och koltransporter, mer riskvilligt kapital investeras och nya meto­ der för smidet måste implementeras om det svenska järnet skulle bli konkurrensdugligt på en internationell marknad.
Under 1500-talet domineras ju den svenska statsledningen av Gustav Vasa och hans söner. De var alla intresserade av att stimulera järnhanteringen i den uppåtgå­ ende konjunktur som nationalstaternas och städernas framväxt skapade och upp­ täckten av nya handelsvägar runt jordklotet gav impulser till. Med förebild från det väl-
Blästerugn enligt Emanuel Swedenborg, De Ferro, 1734.

64 / Richard Ringmar
utvecklade järnsmidet i några tyska stater
sätter kungen från 1530 -talet i gång en ut­ hållig kampanj för att lansera en ny smides- teknik — stångjärnssmidet. Det var näm­ ligen stångjärn - och inte osmundjärn - som var standardartikeln i den internatio­ nella handeln från och med 1500-talet. När stångjärn tillverkades, av tackjärn eller osmundjärn, ersattes handsläggan av vat- tendrivna hammare. Kapaciteten ökade liksom kvaliteten, och därmed också priset. En förekommande proportion mellan pri­ set på stångjärn och osmundjärn var 1,8 till l.14 Det fanns alltså slumrande förtjänster att hämta hem i en fortsatt förädling av jär­ net.
Som framgår av namnet levererades jär­ net från hammaren i form av stänger, med en teknik som efter sitt ursprungsland kal­ lades ”tysksmide”. Sedan osmundsmidet långsamt börjat försvinna blev det den tek­ nik som bergsmännens och järnbrukens smeder (med undantag för vallonbruken i Uppland) begagnade i drygt 250 år, d v s ända till dess att ”Lancashiresmide” och ”Franche-Comtésmide'’ dyker upp som nya metoder runt mitten av 1800- talet.
Gustav Vasa uppmanade flitigt bergs­ männen att bygga vattendrivna hamrar och börja använda den nya smidestekni- ken. Men han insåg också att det skulle gå fortare att introducera en ny smidesteknik om han kunde engagera folk som inte tidi­ gare hade intressen i järnframställningen. Därtill fordrades det också nytt kapital för att uppföra de nya vattenhjulsdrivna ham­ marsmedjorna. Båda dessa förutsättningar fanns i Bergslagsstädernas köpmanna- och borgarkretsar. Han skriver därför brev, dels till dem, dels till sina fogdar med löfte om
att skicka dit någon sakkunning så snart man funnit en lämplig plats för smedjan. Så här låter det t ex i ett brev från kungen till Gästriklands fogde 1 545:
”Som du också skriver om den hammarsmedja som vi där vid Gävle gärna vill låta uppsätta (och) att Gävle borgare gärna vill hjälpa till med det och att någon som har förstånd att uppsätta den

Västgöthyttan, väster om Nora, med anorfrän 1300-talet var iprincip bergsmanshyttafram till nedläggningen
1918, da den ägdes av Carl Settervall & Co AB. Foto u å, TM.
måtte bli ditskickad. Så vill vi begrunda saken att det skall komma en dit som kan ansvara för bygg­ nationen. Vi ser gärna att du skaffar timmer och annan nödvändig utrustning”.15
Hammaren uppfördes i Gavleån utanför staden och finns omnämnd 1569. På andra håll ingrep kungen mera energiskt och då försedd med statsmedel. Han lät uppföra
såväl stångjärnshammare som manufaktur­ smedjor och vapenfaktorier, allt under be­ teckningen ”kronobruk”. Det var ett intres­ seområde som också delades av hans yngste son, hertig Karl, sedermera kung Karl IX. Under hans ledning erhöll landskapen i hans hertigdöme (Södermanland, Nerike och Värmland) ett flertal kronobruk.

66 / Richard Ringmar
Hur påverkades det hävdvunna bergs-
manssmidet av införandet av denna nya för­ ädlingsindustri i landet ? På den frågan ger fogderäkenskaper från 1500-talets senare hälft svar. Där finns ett antal bergsmans- hamrar omnämnda, t ex (1558) i Linde 15 stycken och i Noraskog 4, likaså 4 i Norberg (1600) 16 och i Torsåker i Gästrikland 9 hamrar (1589). En låt vara långsam men ändå förändring i anläggnings- och smides- tekniken hade kommit i gång. Med tanke på hur man i bergsmansbruket omhuldade det individuella inslaget bör det i detta upp­ byggnadsskede ha rört sig om små hamrar, med endast en eller några få ägare, ”bäcke- hamrar”, anlagda i anslutning till befintliga hyttor eller den egna gården. Men redan nå­ gra decennier in på nästa århundrade finner vi att bergsmännen kraftigt expanderat i sina hammaranläggningar: (1637) har man i Norbergs bergslag ett 60-tal bergsmans- hamrar och (1646) i Torsåker och Ovansjö 31.
Därmed kan vi konstatera att bergs­ mansbruket, efter en anpassningstid på ett sekel, nu var i fullt sving med att framställa det järn som såväl den nationella som den internationella marknaden efterfrågade. Men personer i rikets ledning var inte nöj­ da. Där kunde man konstatera att järnbeho­ vet var mångdubbelt mot vad bergsmännen och deras smeder kunde prestera. Samtidigt insåg man den slumrande kapaciteten i lan­ dets järn- och energitillgångar. Nu gällde det att få fart på dem, det skulle ge välbe­ hövliga tillskott i statskassan och underlätta järn- och stålförsörjningen i de ständiga krigskonjunkturer som rådde. Men hur skul­ le det gå till och var fanns det nödvändiga och riskvilliga kapitalet?
Med stormaktstiden kommer järn­ bruken
Det som händer i svensk järnhantering, med början under 1620- och 30-talen, har karaktäriserats som ”en efter det gamla samhällets mått synnerligen märklig förän­ dring, en industriell revolution i miniatyr”. Den som säger detta är Karl-Gustaf Hilde- brand i första delen av Fagerstabrukens historia (1957), ett klassiskt vordet sam­ lingsverk om järnhanteringen i vårt land ef­ ter år 1600.r Där gör han klart att de många internationella kontakter som följde i spå­ ren av de utvidgade svenska stormaktsin- tressena inspirerar statsledningen att ta nya och kraftfulla initiativ för att tillgodse de växande behoven av järn och järnmanufak­ turer. De åtgärder som vidtas ger ett samlat intryck av att en hävstång sätts ner i den svenska Bergslagen, som på några decennier förmår att både mångdubbla järnproduk­ tionen i kvantitet och höja dess kvalitet till den bästa på marknaden i Västeuropa.
I sina grunddrag är denna förvandling välkänd. Den innebär att det privata ägan­ det slår ut det statliga. Brukskulturen gör sitt intåg i järnhanteringen. Den vilar i ett inledningsskede tungt på utländska indus- trialister och storköpmän, en Louis de Geer eller bröderna de Besche för att ta några ex­ empel. De gavs villigt entré i landet, delvis som betalning för krediter som Kronan ta­ git upp för att finansiera krigen. De fick arrendera eller överta Kronans egna anlägg­ ningar, kronobruken, och de fick privilegi­ er på skogar och vattendrag som Kronan disponerade. Men även inhemska adels­ män eller borgare i Bergslagsstäderna akti­ verade sitt kapital och sina kontakter för investering i järnhanteringen. Flertalet var

inte tekniskt erfarna och man anställde där­
för yrkeskunniga arbetsledare för den dagli­
ga driften. Själva bruket kommer, när det
finner sin slutliga form, att bli ett slags tidig
”industrianläggning”, ett samhälle i minia­ och skogsransonering. På 1630-talssvenska
tyr präglat av en hierarkisk organisation. Rent tekniskt sett skilde sig inte bruken från det hävdvunna bergsmansbruket (om vi bortser från vallonsmidet vid Upplandsbru­ ken). Det var stångjärnstillverkning med tysksmide det handlade om även här. Det ”revolutionära” bestod fastmer i storleken på investeringarna och kontinuiteten i driften, strävan att hålla hög och genomsnittligt god kvalitet på råvarorna, malm,tackjärn och kol, och förmågan att tillverka ”långa serier” med en aktad järnstämpel som varumärke. Men också förmågan att hålla ut under dåli­ ga konjunkturer och vara försedd med kom­ mersiella kontakter som kunde bistå om ekonomin råkade i trångmål. Och att just det skedde är fullt klart. Likaså att många bruk bytte ägare till följd av inkompetent management eller alltför tungt beroende av
kreditorerna.
En person som hade stort inflytande på
järnhanteringens omvandling från bergs­ männens mera hantverksmässiga karaktär till den mer ”industriellt” betonade bruks- näringen var Carl Bonde.TM Han anställdes i unga år hos Karl IX och skickades av honom ut på en flerårig resa på kontinenten där han säkerligen studerade hur man tillverkade järn. I vart fall fick han efter hemkomsten tillbringa många timmar med sin mentor i ”proberkammaren”, ett slags laboratorium som kungen låtit inreda.19Bonde skaffade sig också meriter som landshövding i Bergsla­ gen och han blev på så sätt den givne ledaren för det på 1630-talet nyinrättade Bergskolle­
ljuder dessa riktlinjer mycket kraftfullt, och att de förebådar en ny tid inom järnhante­ ringen står klart för envar:
”1 Nora, Linde och Värmelands bergslager taga sig bergsmännen före att bygga en hop hamrar och smida en hop elakt järn på them, vilket järn fördärvar hela järnhandeln. The hava icke lärtthet ämbetet, utan theras ämbete är att vara bergsmän, och therförehava bergslagerne av framfarne kon­ ungar bergsfrihet. En part understå sig att riva bort masugnar och sätta hamrer i stället igen, var uti kronan tager skada både på tionde, järnet och järntullen.Ty thär the kolen som smidas bort, brukas i masugnen, tå bliver mera järn ännu. Therföre befalla vi Eder nådeligen, att inom bergslagerne inga hamrar tillåtes att byggas, var­ ken av bergsmän och hammarsmeder eller vem som thet helst begära kunde.(-----) Men utom bergslagen magen I (-----) låta av köpmän eller andre bygga. Men bergsmannen skall bliva bergs­ man, så här efter som här till. ” (min kursiv) .20
Det är ord och inga visor. För att öka järn­ produktionen gällde det att tränga tillbaka bergsmännen från smidet och i stället låta dem koncentrera sina ansträngningar på att bryta malm och blåsa tackjärn i de bergslag där det fanns rikligt med goda malmfyn- digheter. Där skulle skogen tilldelas dem för gruvbrytning och kolning till masug­ narnas behov. Och deras oskick att riva hyt­ tor i bergslag för att i stället börja smida (en åtgärd som visar att de insett var lönsamhe­ ten fanns i näringen) måste förbjudas om skogarna skulle räcka till för tackjärnspro- duktionen. Men om vi talar om skogarna utanför bergslag, då är det fritt fram för
Bergsmansbruk i bergslagsbygder / 67
gium. Där introducerades en näringspolitik som faktiskt i mer än 200 år skulle prägla sta­ tens syn på järnhanteringen. Sammanfatt­ ningsvis kan den formuleras så: arbetsdelning

68 / Richard Ringmar
”köpmän eller andre” att bygga hammar­ smedjor och smida stångjärn.
Den arbetsdelning som nu knäsätts in­ nebär alltså att bergsmän i bergslag inte längre har rätt att smida järn, de får ägna sig åt att framställa tackjärn i sina hyttor. Detta skall de därefter sälja till bruksintressenter- na (för ett reglerat pris). Brukspatronerna får i sin tur bara uppföra sina anläggningar utanför bergslag. Med dessa beslut har grunden lagts till en expansion i järnpro­
duktionen som från mitten av 1600-talet och hundra år framåt skulle innebära en ex­ portökning från 11.000 ton till 42.500 ton per år.21 Det medför för bergsmännens del att deras roll blir att vara producenter av ett halvfabrikat med reglerad prissättning, där lönsamheten inte alls kan jämföras med smidets.22 Det är samtidigt helt uppenbart att denna starka expansion utgår från att bergsmännen själva förmår att kraftfullt
öka sin producerade mängd tackjärn.
Löa hytta, nära Stråssa, drevs av bergsmänfrån senmedeltiden, möjligen 1300-talet,fram till nedläggningen 1907. Här rostugn
tecknad av Ferdinand Boberg 1919. Löa är byggnadsminne sedan 1970. Foto TM.

Man har diskuterat motiven för de hårda
omdömen som Bergskollegiet fäller över bergsmännens smide. Att kvaliteten på det­ ta skulle vara så urbota dålig som det fram­ ställs i Bergsordningen låter onekligen märkligt med tanke på den produktion och export som de svarat för i flera århundraden. Nej, här måste finnas andra förklaringsgrun­ der som kan ha styrt utformningen av Bergs­ kollegiets politik. Jag vill peka på två sådana. Den första är ganska självklar. Om man vill
locka nya intressenter in i en industri som innehåller en rad energikrävande och tidsö­ dande arbetsmoment, och där den reella lönsamheten uppkommer först i det sista ledet av den långa produktionslinjen, då är det klart att det är detta, stångjärnssmidet, som i första hand skall förbehållas dem.
En annan förklaring ger den rådande tidsandan. Under 1600-talet var ju stånds­ samhället som mest utvecklat. Enligt de le­ dande adliga auktoriteterna skulle de fyra
Bergsmansbruk i bergslagsbygder / 69
Klenshyttan, mellan Grängesberg och Ludvika, med rostugn iför­ grunden 1987. Liksom många andra bergsmanshyttor drevs den länge tillsammans med en stång­ järnshammare, 1620—1851. Vid nedläggningen i april 1920ägdes hyttan av Grängesbergs Grufve AB. Fotojan-ErikPettersson, TM.

70 / Richard Ringmar
stånden leva i endräkt, vart och ett med sina
bestämda uppgifter till rikets tjänst och nyt­ ta. Samhället sågs som en hierarkiskt ord­ nad kropp: adel och präster var "huvudet” med världsligt och andligt ansvar för de två övriga, borgare och bönder, som var nedan­ för stående och vars uppgift det var att bära upp och försörja de två övre.23 "Detta oer­ hört ojämlika samhälle", som Peter Eng­ lund kallar det (a a s 40) hölls ihop genom att man gav olika värde åt olika personer. Dessa var i sin tur noga inordnade i förhål­ lande till varandra, i en strikt skala från hög till låg status. Lydnad, disciplin och tvång sågs som oundgängliga mekanismer för att
upprätthålla samhällsordningen. Det var le­ gitimt för några fa att ge order till de många. Mot denna bakgrund blir det möjligen lättare att förstå Bergskollegiets politik - förutom att det antagligen både här och där i Bergslagen fanns områden där skogen var kraftigt åtgången genom avverkning eller
svedjebruk. En ransonering var kanske mo­ tiverad med lokala argument. Men den fick omfattande och kostsamma konsekvenser, som då järnmalm från Utö i Söderman­ lands skärgård eller tackjärn från Upp­ landsbruken skeppades på båtar till Norr­ land eller Finland för att där förvandlas till stångjärn.
Öskevikshyttan, strax norr om Nora. Akva­ rellav Ferdinand Boberg 1917. Foto TM.

Om ”regula oeconomica” i 1650-ta- LETS BERGSBRUK
I ett aktstycke från år 1652 finns en intres­ sant analys av det svenska bergsbrukets produktionsvillkor och produktionsförhål­ landen.24 Det är en promemoria skriven av två adelsmän, Erik Fleming och Christer Bonde (son till Carl Bonde). De har varit på utländska resor där de bl a studerat bergsbruket, och de har tjänstgjort i Bergs­ kollegiet i flera år när de skriver detta. De är nu båda i 30-års åldern, de är landshöv­ dingar i var sina delar av Bergslagen och Fleming tillträder samma år posten som chef för Bergskollegiet. Den kommer han att behålla i 25 år. Det är en partsinlaga, rik­ tad mot ett ökat adligt inflytande inom bergshanteringen. Jag förmodar att de kan ha inspirerats till denna skrift av den frikos­ tiga förläningspolitik som Drottning Christina tillämpade vid denna tid, och att de i kraft av sin fackkunskap och sitt ansvar för bergverken ser med starkt ogillande att Kronans mark och inkomster av bergsbru­ ket försvinner bort i förläningar. Den är formellt ställd till Drottningen, och fast det inte sägs rent ut vågar jag en hypotes att det är drottningen personligen som är den egentliga adressaten. Det är alltså två ”arga unga män” som är på krigsstigen.
De konstaterar att bergsbruk kan bedrivas i regi av olika huvudmän: Kronan, adeln, köpmän eller ”gemene man”, varmed de me­ nar bergsmän. Utomlands förekommer bara de tre första kategorierna som arbetsgivare, men här hemma är vi så lyckligt lottade att vi även har fria bönder som bryter berg och smälter mAva. Adeln är mycket olämplig som intressent i bergsbruket. Största delen av dem
är aldrig hemma. De befinner sig i Kronans tjänst och förmår inte att själva ha en så nog­ grann uppsikt över verksamheten som for­ dras. De tvingas överlåta på sitt tjänstefolk att driva rörelsen, men dessa svarar ”med otro­ het och försummelse”. Och även om man finner en flitig och trogen tjänare så måste han ha lön och underhåll, ju flitigare han är desto högre blir ersättningen. Därtill kom­ mer löner till drängar och ”drängsdrängiar’, därtill många resor och förtäring, att när året är till ända och allt betalt har överskottet för­ svunnit. Om adelsmannen istället överlåter driften till en kompetent arrendator driver denne inte sällan bruket så hårt att husbon­ den själv far ringa glädje av det, medan arren- datorn blir rik och förmögen, ofta mycket förmögnare än husbonden själv.
De som är bäst skickade att hantera des­ sa ting är enligt författarna köpmännen, vil­ ket också bekräftas om man betänker hur det går till i andra länder. På grund av sina erfarenheter att handskas med ekonomiska ting klarar de att hålla ihop rörelsen, bättre än alla andra. De är flitiga, de har inget an­ nat stöd i sin verksamhet än det kapital de själva arbetat in och de vet hur varor skall säljas på marknaden till högsta pris. Köp­ mannen deltar dagligen i driften och räk­ nar inte så högt med sin egen insats eller de omkostnader han har för resor och uppe­ hälle på annan ort. En annan fördel är att han låter sina barn växa upp med arbete i firman, och därför kan kompetenta krafter ta vid när ett arvsskifte blir aktuellt. Så är inte fallet med adelsbarnen. De skall inte sitta hemma och vakta masugnen eller smälthyttan utan de skall söka sin lycka vid hovet eller i Kronans tjänst.
Bergsmansbruk i bergslagsbygder / 71

'äÉÉÉ
i»

Öskevikshyttan, med ursprung i 1500-talet som
bergsmanshytta, straxföre nedläggningen ijuni 1918. Foto AlfredMichelson. TM.

74 / Richard Ringmar
Men den köpman som skall förkovra sitt bruk har ”ett osäjeligt besvär”. Det finns få som inte tvingas låta sina verk stå stilla p g a brist på kol och ved. Därför florerar verk­ samheten bäst i sådana områden där allmo­ gen kan sälja sina egna kol billigt. Dessutom fordras ju körslor och dagsverken och ”ota­ ligt sådant mera”. Så länge som bönderna är
Kalkugn vid
FotoJan-Erik
under Kronan (underförstått: inte under adeln) har de sin fulla frihet att föra sina kol till vem de behagar, eller förtjäna pengar på annat sätt.
Järnförädlingen bör enligt författarna skötas av köpmän, medan malmens bryt­ ning och smältning skall ske av ”gemene man”, bergsmän. Till det åtgår mycket skog

men turligt nog är Bergslagerna mycket
vidsträckta. Och en bergsman med sitt skoghemman är så försiktig med sitt skogs- innehav att han inte tar ut mera per år än vad dess tillväxt motiverar. Han har sin gård och grund där han för sitt uppehälle kan ta hjälp av boskap och åtskilligt annat. Han deltar själv i arbetet, tillsammans med sin hustru och sina barn, som han i alla fall måste föda. Ett annat ”stort skäl” till att han ägnar sig åt ett så ”trälsamt och odrägeligit arbete” är att han inte vet vilka kostnader han har eller vilka inkomster han skall få. Men tack vare att han också har andra me­ del att underhålla sitt hushåll med behöver han inte enbart lita till hur (det ekonomis­ ka) utfallet av bergsbruket blir.
Låt vara att detta bär polemikens prägel. Det bygger ändå på erfarenheter och egna iakttagelser av två av landets ledande berg- verksadministratörer. De är ute efter att var­ na för flera avsöndringar av bergslagsjord, eller dess ränta, till adeln. Dess medlemmar skall ägna sig åt tjänst i Kronan, och de ex­ empel som finns på järntillverkning i adlig regi är, av olika skäl, inte framgångsrika. (Som exempel tar man Louis de Geer, som hade stora framgångar som köpman men som hade deklinerat i sitt adliga status). Samtidigt presenterar de ett slags ”program” för hur bergshushållningen i stort bör gå till. Man bör låta personer med köpmannaerfa­ renhet, efter utländskt mönster, ta hand om järnets förädling till avsalu, medan ”gemene man”, bergsmännen, skall bryta och smälta malm. Det är visserligen ett arbete som är ”trälsamt och odrägeligit”, men de ägnar sig åt det utan att veta om det lönar sig eller inte. ”Med en i tidens samhällspolitik icke ovanlig förtröstan på de fattiges naturliga
enfald” framhåller K-G Hildebrand, som behandlat denna promemoria i sina båda arbeten, ansåg man att bergsmännen ”kun­ de förväntas hålla ut också i dåliga tider”.25
Bergsmansbruket får från 1600-talets mitt en alltmer anonym position i bergshus­ hållningen. I det till det yttre framgångsrika skede som den nu gick in i byggde den på att en stor grupp människor engagerade sig i ett slitsamt förarbete, vars ekonomiska utfall dessa inte hade möjlighet - eller tanke på? — att mäta. Produkten av deras samlade arbets­ insatser var nödvändig för att köpmän och kapitalägare skulle vilja åta sig järnets fort- sattta förädling. När denna lades i händerna på ekonomiskt erfarna personer kunde såväl de som Kronan erhålla en god avkastning av järnhanteringen.
Bruksinfiltrationen
Den nya bergverkspolitiken förde också med sig ett ägoskifte av skog och bergslags- hemman i stor omfattning. I och med att järnbrukskulturen slår rot kommer ett utta­ lat intresse att fokuseras kring energitill­ gångarna, främst skogsinnehavet och möj­ ligheterna att köpa kol. Med tiden blir även tackjärnsförsörjningen ett problem, då man märker att den är otillräcklig i förhållande till vad efterfrågan ger utrymme för eller då bruken kräver ett tackjärn att vidareförädla som håller en jämnare kvalitet än det bergs­ männen kan leverera. Tillsammantaget gör detta att bruken ”utanför bergslag” i allt större utsträckning även låter framställa tackjärn i egen regi, och följden blir en ut­ dragen kamp med bergsmän och bönder om åtråvärda skogar och gruvandelar.
Bergsmansbruk i bergslagsbygder / 75

Till bergsmännens sysslor hörde även kolningen. Här tänds en mila i Ramsberg den 17 oktober 1899. Foto E Låft-
man, TM.
Denna bruksinfiltration i bergslagsbyg- derna är ett kapitel för sig. Som redan fram­ gått var den ett bekymmer för Bergskollegi­ um, eftersom den gick på tvärs mot dess regleringsambitioner. Man försökte stoppa den med återkommande beslut och resolu­ tioner till ingen eller bara momentan ver­ kan. Ett exempel kan räcka för att illustrera
det som nu sker. Jag tar det från Hofors bruk i Torsåkers socken, som bekant än idag ett livskraftigt centrum för framgångsrik svensk järnhantering på en internationell mark­ nad.26 Bruksbildningen tog sin början på 1670-talet i och med ett förvärv av en av de tre bergsmanshemmanen i byn. Detta över­ går 1680 till Robert Petre, en köpman i Ar­

boga som inflyttat från Skottland och som
far Bergkollegiets tillstånd att bygga en ny hammare om 250 skpd årligt smide, varav Petre själv disponerar 200 skpd. En förut­ sättning för det är att han redan köpt upp, el­ ler på annat sätt disponerar tillräckligt med skog. Alf Åberg karakteriserar honom som ”en hårdför man, som omutligt bevakade sin rätt och som till det yttersta utnyttjade lagens möjligheter att förkovra sina rikedo­ mar”.27 Han var därtill väl anskriven i kunga­ familjen och kungen gästade hans hem vid flera tillfällen. Det kan inte ha varit en nack­ del, då Bergskollegiet skulle bedöma hans ansökan om utvidgat smide, i ett land som präglades av en alltmer enväldig och allena- rådande monarks styre. Redan 1694, då en son tagit över ansvaret, far man privilegier på sammanlagt 600 skpd och snart har man förvärvat ytterligare 11 bergsmanshemman i socknen. Bruket stannar i familjen i 200 år och det blir under 1800-talet ett av de mest uppmärksammade i landet.
Mitt exempel illustrerar hur ”ståndsper­ soner”, försedda med kapitaltillgångar och goda förbindelser kunde bygga upp nya och framgångsrika positioner inom järnhante­ ringens ram. Det kan tyckas att det skedde på bergsmännens bekostnad, och visst finns det exempel på att lagen eller Bergskollegi­ ets resolutioner kringgåtts när ett hemman förvärvats eller en strid förts om rätten till ett vattenfall. Och visst har personliga kon­ takter utnyttjats för att vinna en fördel. Men det är bara ett uttryck för rådande praxis. I sina huvuddrag är bruksintressenternas en­ tré i järnhanteringen givetvis positiv. Deras kapitalinsatser och den yrkesskicklighet som tillfördes med kunniga driftsledare bi­
drog både till näringens uppsving och till att skapa ett ekonomiskt och kuturellt välstånd för en krets lyckligt lottade. Därtill skapades en mängd nya arbetstillfällen. Det handlar dels om årsanställda smeder, dels om bön­ der som utförde kolningstjänster och trans­ porter av olika slag.
Men det måste också betonas, att med den prissättning på arbetskraften som var tidens egen, blev frukterna av denna exploa­ tering synnerligen ensidigt fördelad. Ersätt­ ningen till brukets arbetare och forbönderna kom på så sätt att svara för endast en mycket ringa del av de samlade produktionskostna­ derna. Det var i brukspatronernas händer, i ”bruksherrgårdarnas” konstnärliga inred­ ning och i hamnstädernas köpmanshus som förädlingsvärdet hamnade i första hand.
N ågra andra effekter av Bergskolle­ giets politik
De officiella siffrorna för stångjärnssmidet som Bergskollegiet beviljat ger klara belägg för att bergsmännens smide marginaliseras efter 1650. Boéthius (a as 122) har följande uppgifter (se tabellen på nästa sida) som grun­ das på hammarskattelängder, dvs förteck­ ningar över privilegierade smidesmängder. Det är den enda väg som står tillbuds för att få fram en uppskattning av smidesvoly- merna ( om man undantar exportstatisti­ ken).
Att dessa siffror på en ”kameral” nivå inte motsvarar vad som i verkligheten pro­ ducerats är ganska självklart. Men statisti-
Bergsmansbruk i bergslagsbygder / 77

78 / Richard Ringmar
Stångärnshamrar och stångärnssmide år 1695 i bergsmansdistrikten (i skeppund= 149,6 kg)
Område
Antal Västmanlands län 52 Örebro län 65 Dalarna 21 Värmland 81 Gästrikland 14 Summa riket 334
Bruk
Bergsmän
Tillverkning 3 100
2 600 3 400 1 300 3 300
13 700
ken ger ändå en uppfattning om fördelning och omfattning av landets stångjärnssmide vid 1600-talets slut. (Jag har bara tagit med de län eller landskap som har ett registrerat bergsmanssmide). Intrycket är entydigt: 95% av det privilegierade smidet äger rum i järnbrukens stångjärnshamrar. De har i jämförelse med bergsmansbruket dessut­ om väsentligt högre kapacitet, d v s de är i gång betydligt längre tid av året och kontrol­ len och övervakningen av arbetet får antas vara mer rigorös, vilket kan lägga grunden till en högre kvalitet. Tabellen visar att Bergskollegiets strävan att hålla bergsmän­ nen borta från den expanderande stång- järnsproduktionen lyckats över hövan. Att det skett på bekostnad av den statusmässigt lägre stående parten är ostridigt.
Men i de tidigare produktionsleden, gruvbrytning och tackjärnsblåsning, har lä­ get varit annorlunda. Den stora ökningen i stångjärnssmidet måste ju bygga på en lika stark expansion i de produktionsled som går före. Hur stor del av den svarade bergsmän­ nen för? Det är tyvärr inte möjligt att svara på det med någon större precision. Det beror på att ingen har gjort sig besväret att sam­
manställa alla olika uppgifter som ges i berg­ mästarnas ”relationer” (årsberättelser) till Bergskollegium. Det är dessutom så att tack- järnsproduktionens storlek är direkt avhän- gig av hur lång tid som masugnen är i gång, liksom av dess kapacitet och kondition. Denna kan således variera kraftigt från ett år till ett annat. Beräknad efterfrågan, prisut­ veckling, vinterförets längd och vattentill­ gången spelar också in för hur lång tid blås- ningen varar. Att det över tiden skett en kraftig uppgång i gruvbrytning och efterföljande tackjärnsframställning är ett faktum. För den har både bergsmännen och av dem engage­ rade arbetare liksom bruken svarat, de sena­ re med ett tilltagande antal egna gruvor och hyttor. Heckscher uppskattar att bergsmän­ nens andel ännu under 1700-talets senare del uppgick till cirka hälften av det tackjärn som erfordrades i stångjärnssmidet.28
Med en tilltagande liberalisering i nä­ ringspolitiken som börjar före 1800-talets mitt ökar bruken sin egen tackjärnspro- duktion kraftigt. Denna expansion är i sin tur ett bevis för att Bergskollegiets många regleringar verkat hämmande på en efter- frågebaserad produktionsökning i bergs-
Tillverkning 34 200
35 200 13 500 48 900 10 900
212 800
Antal
yb
11 30 7 26 110

Bergsmansbruk i bergslagsbygder / 79
bruket. I takt med att regleringspolitiken
successivt avskaffades kan man konstatera att bergsmansbruket förlorade ett starkt och viktigt stöd.
Maria Sjöberg har i sin ”Järn och jord” (1993) gjort ett antal intressanta detaljstudi­ er över bergsmansbruket i Saxe by i Söder- bärke socken i Västerbergslagen på 1700-ta- let.29 Av hennes material far vi bl a veta att blåsningstiden i Saxe hytta mellan åren 1700 och 1800 varierade mellan 30 dygn (1702) och 145 dygn (1791). Medeltalet blåsningsdygn per decennium är högst på 1790-talet och uppgår då till 101 dygn. Un­ der hela århundradet var den i bruk alla år utom tre (a a s 230). Bergsmännen i Saxe av­ yttrade sin produktion bl a till Ramnäs bruk. Av en sammanställning av dessa leve­ ranser från 1700-talets senare hälft kan vi se att antalet bergsmän som under ett år sålde sitt tackjärn dit varierade från 1 till 11 och att den största mängden noterades till 340 skpd. Kvaliteten var avgörande för det pris man fick ut. Alla fick alltså inte lika mycket betalt för sina leveranser ( a a s 238).
Ture Omberg har undersökt tackjärn­ stillverkningen i Linde och Ramsbergs socknar i Örebro län från mitten av 1700- talet och hundra år framåt.30 Han konstate­ rar att bergsmanshyttorna åren 1823-32 svarade för 2/3 av all tackjärnstillverkning i området, men 1855-59 hade deras andel sjunkit till cirka 1/4. Det berodde inte på att bergsmännen reducerat sin tillverkning utan på att bruken flerdubblat sin produk­ tion.
Med dessa två exempel från olika berg­ slag kan vi låta oss nöja när det gäller de mer generella konsekvenserna av Bergskollegi­ ets politik. En ny tid bröt in när kollegiet
Malmhund i Flatenbergs hytta, nära Smedjebacken. Foto Jan-Erik Pettersson 1987, TM.
började styra och ställa i bergsbruket. Bergsmännens fortsatta roll var på intet sätt utspelad, men den skulle bli mindre diversifierad och mer avgränsad. Det mö­ dosamma och olönsamma förarbetet att leverera ett halvfabrikat hade blivit deras huvudsakliga uppgift. Sådan kom den ock­ så att förbli så länge bergsmansbruket be­ stod inom svensk bergshantering, till om­ kring 1870—80. Men det finns undantag. Dit hör bergsmansbruket i Gästrikland.

80 / Richard Ringmar
Gästriklands bergsmäns malmfungsti sambruk 1837.

Del IL Några inblickar i 1830-
talets bergsmansbruk
Jag avser här att göra några nedslag i det käll­ material som rör bergsmansbruket i Torså­ kers och Ovansjö socknar i Gästrikland. Det belyser några sidor av den centrala bergsadministrationens försök att höja pro­ duktiviteten i bergsmansbruket och förmå dess utövare att effektivisera sin hushåll­ ning. I ”Gästriklands bergslag” var malm- fyndigheterna inte av samma höga kvalitet som i t ex Norberg, vilket fick till följd att Bergskollegiet aldrig klassade detta område som ”full bergslag”. Det betydde att bruks- intressenter kunde exploatera naturtillgån­ garna i landskapet om man t ex förvärvat malm- och energitillgångar. Detta medför­ de i sin tur en utdragen kamp med bergs­ män och bönder om strategiskt belägna vattendrag och skogsarealer, så småningom även om gruvlotter och smidesrätter. Den slutliga utgången var ju i princip given, men i ”Gästriklands bergslag” fick den ett annat förlopp än på de flesta andra håll i riket: bergsmännen höll sig kvar vid stångjärnssmi­ det ända till 1800-talets slut.
Det far till följd att det källmaterial som kan spåras i dessa trakter speglar en obruten ”produktlinje” i bergsmansbruket, från gruv­ brytning, kolning och tackjärnstillverkning via stångjärnssmide i egna hamrar till avsätt­ ning hos förläggaren-köpmannen i Gävle. Det är främst i dessa två gästrikesocknar, och i några socknar på andra sidan gränsen mot Dalarna, som bergsmansbruket kunde bibe­ hållas i detta fullt utbildade skick långt in i 1800-talet. Bruksinfiltrationen kommer vis­ serligen i gång vid 1600-talets mitt, men den tar inte riktig fart förrän en bit in på 1800-ta-
let. En viktig förklaring till att bergsmännen kunde hålla stånd så länge är deras möjlighe­ ter att etablera egna kommersiella kontakter med handelshusen i Gävle, vilka i sin tur sä­ kerligen såg förtjänstmöjligheter i dessa för­ bindelser.
Källmaterialet har en speciellt hög kvali­ tet vid mitten av 1830-talet beroende på att den bergmästare som då tjänstgjorde, O G Ongren, utövade sitt chefskap med osed­ vanlig nit och redlighet. Han befann sig under några år i Torsåker och Ovansjö med en liten stab av medarbetare, och från deras försök att förmå bergsmännen där att öka sin produktivitet och förbättra sin hushåll­ ning med råvaror finns en rad protokoll be­ varade. Det innebar i ett första skede, att man i stället för att var och en blåste eget tackjärn nu ville införa en metod, som in­ nebar att samtliga delägare använde sig av samma malmer i en gemensamt genomförd blåsning.31
Försök med ”paradigmskifte” i bergs­ männens TACKJÄRNSPRODUKTION
I ledningen för Bergskollegiet och Jernkon- toret hade man vid 1830-talets ingång fullt klart för sig att många vägar måste prövas för att höja kvaliteten på det svenska ex- portjärnet. Det riskerade annars att fortsät­ ta att förlora marknad. En sådan väg var att förmå bergsmännen att anskaffa bättre malmer som underlag för sina tackjärns- blåsningar. I stället för att de på sedvane- mässigt sätt själva skulle anskaffa eget ”rede” (malm och kol) och av det blåsa sitt eget tackjärn när det blev deras tur, skulle man nu pröva en nygammal metod, sam­
Bergsmansbruk i bergslagsbygder / 81

82 / Richard Ringmar
bruk. Det innebar att alla malmer köptes in efter en i förväg uppgjord plan där den av­ sedda blandningen gav garantier för hög järnhalt och låg föroreningsgrad i tackjär­ net. (Att jag kallar denna metod ”nygam­ mal” beror på att den föreskrivits redan i 1766 års Masmästarordning, men det finns ingenstans belagt att den ditills kommit till användning i Bergslagen). Sambruksmeto- den var ett försök att efterlikna det inköps- och produktionssystem som tillämpades vid järnbruken. När det praktiserades fick man ett tackjärn med en kvalitet som var likartad under hela blåsningstiden. Där­ med gavs förutsättningar för att stångjärns­ smidet skulle resultera i en hög och jämn kvalitet och kanske även i höjda avnämar- priser.
Sambruksblåsning som metod rimmade illa med bergsmansbrukets principiellt in- dividcentrerade natur. Det faktum att den veterligen aldrig prövats, trots att den före­ skrivits redan 1766, talar sitt tydliga språk. Men nu på 1830-talet fanns det en opinion inom ledningen för Jernkontoret som me­ nade att bergsmännen måste tvingas till sambruk genom lagstiftning.32 Ongren å sin sida tillhörde en falang som menade att bergsmännen måste övertalas och överty­ gas om sambruksmetodens förträfflighet genom att de själva fick pröva den och där­ med bli varse dess förtjänster. Så blev det också. Någon ny lagstiftning kom aldrig till stånd. Däremot känner vi resultaten av Ongrens och hans medhjälpares bemödan­ den.
Det var sju bergsmanshyttor i gång på 1830-talet inom Torsåkers och Ovansjö socknar. En av dessa, Järbo hytta, nybygg­ des under Ongrens ledning och inför verk­
samhetsåret 1836 lyckades han övertala bergsmännen där att pröva sambruksmeto- den. Det går inte att ta miste på hans för­ tjusning över vad han åstadkommit:
”Järbo bergsmanshytta utgör det viktigaste före­ tag, som inom tackjärnshanteringen passerat, hälst det därstädes för första gången i Riket av bergsmän verkställda sambruk bådar gryningen för en länge efterlängtad reglering av landets stångjärnstillverkning” skrev han i sin rapport ef­ ter första försöksåret.33
Året därpå, 1837, lyckades han övertala alla hyttelag utom ett att pröva sambruk. Från
detta försök föreligger ett stort antal rappor­ ter. Bl a får vi vetskap om hur malmanskaff­ ningen gick till. Jag har lagt in dessa uppgifter på kartan, s 80. Den ger ett smått överras­ kande besked. Bergsmännens malmförsörj­ ning baseras på gruvor på stort avstånd från deras produktionsanläggningar och bostads­ orter. I tre av de sex deltagande hyttorna är körsträckan i genomsnitt per lass mellan 93 och 132 km! Det betyder samtidigt att den totala tranportlängden vid två av dessa hyt­ tor överstiger 100.000 km och vid den längst bort från malmfyndigheterna beläg­ na, mer än 200.000 km. Det var Järbo hyt­ ta, som också hade det i särklass största antalet delägare. För att klara av detta väldi­ ga transportarbete måste det ha gått åt ett mycket stort antal dagsverken. Det kan knappast beräknas med någon precision. Därtill kommer hästar och slädar som räk­ nas i hundratal och åter hundratal. Verklig­ heten bakom dessa siffror måste ha tagit sig uttryck i ett mycket intensivt körande och forslande, under många månaders tid, på mörka vintervägar i gränslandet mellan Da­ larna och Gästrikland. En sysselsättning

Bergsmansbruk i bergslagsbygder / 83
Många bergsmanshyttor har bevarats som populära utflyktsmål och industriminnen. Här Flatenbergs hytta, nära
Smedjebacken, omnämnd redan på 1500-talet och i drift till augusti 1918. Flatenberg är idag en av sevärdheter­ na inom Ekomuseum Bergslagen. FotoJan-Erik Pettersson, TM.
som vad gäller förmågan att tåla köld och mörker och brist på sömn säkerligen krävde sin man, och som nog kunde lägga grunden till en samhörighetskänsla och en livshåll­ ning med särprägel.
I själva verket visar bergsmännens samlade järnförsörjning för verksamheten 1837 att malmfangsten från gruvorna i den egna bergs­ lagen utgör den mindre delen och att gruvor­ na i Norberg, Bispberg, Garpenberg och Vintjärn svarar för merparten. Ongren har styrt malminköpen så att Torsåkersmalmerna inte skulle komma i majoritet på grund av sina föroreningar, och i fyra av de sex hyttela- gen har han lyckats med sin föresats.
Resultatet av dessa försök med ny blås- ningsmetod blev en liten, men övergående framgång. Bergsmansstångjärnet ökade tem­ porärt några riksdaler i pris för att sedan åter falla tillbaka. Det kan förklaras av att bergsmännen efter 1838 års produktion återgick till sin invanda metod att blåsa med enskilt rede av malmer som de anskaf­ fade individuellt. Till denna lite snöpliga utgång bidrog möjligen det faktum att Ongren själv blev långvarigt sjuk, och hans efterträdare verkar inte ha varit lika engage­ rad för saken. Först cirka 20 år senare före­ kommer det att ett hyttelag på eget initiativ inför sambruksblåsning. Man hade då

84 / Richard Ringmar
Järbo övre hytta, hyttruinen medhyttdammen iförgrunden 1995. FotoJohan Dellbeck, Länsmuseet i Gävleborgs län.

kommit in i ett mycket hårt konkurrenslä­ ge, men åtgärden kom för sent för att få åsyftad verkan (Åttersta hyttelag).
Ongrens syfte var att visa för Jernkonto- rets ledning och för bergsmännen själva att det gick att höja bergsmansbrukets pro­ duktivitet och kvaliteten på dess produkter genom att tillämpa sambruk på gemensamt anskaffade malmer. Av protokollen fram­ går det att kolåtgången vid Järbo hytta
1834-1838 minskade från 17,9 tunnor per skpd tackjärn till 11,6 tunnor, alltså med 36 %. Samtidigt ökade dygnskapaciteten från 13 till 19 skpd tackjärn vilket är en god bit högre än vad bergsmanshyttorna i Lin­ de och Ramsberg nådde upp till under 1830-talets senare hälft.34 Men att bibehål­ la denna produktivitetsökning fordrade en allmän samstämmighet bland hyttedelä- garna (”hyttelagarna”) om inköpsrutiner och blåsningsmetod, och därtill en fast led­ ning som kunde styra delägare och anställ­ da med fasthet och auktoritet.
Ledningsmönster, samarbetsformer OCH PÅVERKANSMÖJLIGHETER Bergsmännen ägde sina enskilda lotter i gruvor, blåsningsrätter i hytta och smides­ rätter i hammare, men för att kunna utnytt­ ja dem var de tvingade att samarbeta och samplanera i hela ”produktlinjen”. Som jag framhållit tidigare gjorde man dock aldrig avkall på sitt individuella ägande. Egen malm och egna kol blev till eget tackjärn, som i sin tur fövandlades till eget stångjärn och som slutligen avyttrades, t ex genom att ägaren for in med det till sin förläggare i Gävle. Det var ett produktionsmönster som
växt fram och fått sin form under medelti­ den, kanske med rötter i förhistorisk tid. När den nya tiden bröt in med ”privatkapi­ talism” och bruksintressenter fick bergs­ mansbruket konkurrens från en företags­ form som var överlägsen i det mesta: Besluts­ kapacitet, finansiering, marknadsinforma­ tion, arbetsledning och kontroll. Det blev till en veritabel utmaning, och bergsmans­ bruket stod emot i det längsta, delvis tack vare Kronans regleringspolitik. Men ut­ gången var ju given, själva företagsformen bar i sig fröet till sin egen undergång. Kra­ ven på kollektiv samverkan i beslutsfrågor­ na blev till uppenbara stötestenar när utma­ ningarna från järnbruken satte in. Då stod ett ”kapitalistiskt” ledningsmönster mot ett kooperativt.
Bergmästare Ongren och hans kollegor insåg detta dilemma. I de gällande officiella föreskrifterna angående rikets bergsbruk, i masmästar- och hammarsmedsordningar, stod nära nog ingenting om hur hytte- och ham­ marlag borde arbeta och ingenting alls om hur bergsmännens egna förtroendemän skulle uppträda visavis anställd personal eller vilket ansvar delägarna hade gentemot va­ randra. Men Ongren tar fram riktlinjer för hur det kollektiva ägandet skulle utövas så att erforderliga beslut kunde fattas och så att en verkningsfull daglig ledning av hytte- resp smidesarbetet kunde åstadkommas. Han lät hytte- och smedjelagen anta nya ordningsstadgor som reglerade och effektivi­ serade samarbetet. (De kan ännu påträffas i avskrift på flera fd bergsmansgårdar). Några karakteristika från dessa stadgor förtjänar att räddas från glömskan.
För att besluta om gemensamma angelä­ genheter i det löpande arbetet vid hytta och
Bergsmansbruk i bergslagsbygder / 85

86 / Richard Ringmar
hammare träffades delägarna till hytte- eller
smedejstämma. Sammankallande och ord­ förande vid dessa möten var fogden. Han fick endast utses genom val, inte efter en i förväg uppgjord turlista mellan delägarna, eller genom lottning. Det gällde att få ga­ rantier för att den som kunde komma ifrå­ ga var känd för ett ordentligt uppförande och ägde nödiga insikter ”uti att räkna och skriva”. Han skulle givetvis också vara väl förtrogen med vad som försiggick i hytta el­ ler hammare. Ongren påpekar intressant nog att även en person utanför delägarkret- sen som ägde stort förtroende kunde tänkas bli föreslagen till ämbetet, alltså en slags
”verkställande direktör”. Det är lätt att ana att fogdeuppdraget inte var en särskilt ef­ tertraktad syssla så länge det inte fanns garantier för en tillräcklig ekonomisk ersätt­ ning. Det ville Ongren ändra på. Fogdens ersättning vid Järbo hyttas blåsning 1834 var t ex endast 3 skpd tackjärn, men med Ongrens nya system, som var avhängigt av produktionsvolymen, höjdes den för år 1837 till 25 skpd!
Till hyttefogdens viktigaste åligganden hörde att övervaka delägarnas materialleve­ ranser vid masugnens uppvärmningsskede, det s k hopabruket. Om leveransen under­ kändes skulle fogden inköpa godkänd kva­ litet på delägarens bekostnad. Om denne motsatte sig att betala ledde det till förlust av blåsningsrätten under den aktuella peri­ oden. När sedan ordinarie blåsning kom­ mit igång skulle all malm kontrolleras och kolmängder och blåsningstider noteras. Allt skulle samlas i en blåsningsjournal i vil­ ken fogden räknat ut vars och ens tack- järnsproduktion, kolåtgång per tillverkat skpd och vilken procent järn som erhållits
ur malmen. Därpå hölls hyttestämma var­ vid fogden föredrog sitt aktstycke inför hyt­ telagarna. Han hade också uppdraget att föra de gemensamma räkenskaperna, note­ ra hur många dagsverken som utförts, vil­ ket material som levererats och hur mycket som betalts kontant av varje delägare. Des­ sa räkenskaper kallades hoplikvidationen.
Förutom åligganden av administrativ art skulle fogden anställa och avlöna arbetarna. Det var nödvändigt att endast en person skötte denna syssla av den orsaken att en­ skilda delägare hade för vana att medföra mat och brännvin, och det ges flera belägg för att olyckor och misstag i driften orsakats av fylleri. Man var medveten om att detta var ett lindrigt sagt missriktat sätt att ställa sig in hos arbetarna, men innan Ongren in­ griper hade ingenting blivit gjort för att stävja det. Han stadgar nu att arbetarna ovillkorligen skall hålla sig själva med kost och traktering. Vidare att lön bara får beta­ las ut av fogden, på avtalad tid. Om deläga­ re saknar kontanter när lönen skall betalas ut tar fogden det aktuella beloppet ur kas­ san och tar motsvarande värde ur tackjärns- eller stångjärnsproduktionen som pant till dess den skyldige betalat.
Det var också fogdens uppgift att se till att intressenterna själva följde ordnings- stadgan. Om han inte blev åtlydd och lyck­ ades hävda sin auktoritet bland meddelä- garna kunde han kalla på övermasmästaren eller bergmästaren. I sista hand fanns bergs­ tinget till vilket en tredskande delägare kunde stämmas för att där bli offentligt till­ rättavisad.
Att Ongren var ute i ett angeläget ärende är inte svårt att förstå. Med en uppstram- ning av de administrativa rutinerna av

detta slag kunde effektiviten i det dagliga manshammare etablerad år 1646 som
arbetet höjas, arbetarnas villkor förbättras och varje enskild delägares ansvar för den gemensamma produktionen påtalas och beivras. Därtill kunde uppgifterna om för­ brukade råvaror och framställda järnmäng­ der stimulera bergsmännen till en mer in­ siktsfull hushållning med kol och malm, och på sikt bidra till en högre kvalitet på slutprodukten och ett bättre ekonomiskt utfall i rörelsen. Här gällde det för Ongren och hans medhjälpare att tackla den för­ tänksamma, för att inte säga snålt resone­ rande nedärvda bergsmannavisdom vars kännetecknande drag i förstone är skepsis mot det nya och kostsamma. Vad de för­ sökte sig på var varken mer eller mindre än ett slags undervisning i praktisk företagseko­ nomi för ett par, tre hundra företagare, där flertalet säkerligen saknade all erfarenhet av tidigare formell skolning. Det praktiska li­ vets skola kände de desto bättre.
Järbo hyttelag bygger ny hytta
Jag har ovan refererat ett par gånger till Jär­ bo hytta. Därifrån är källmaterialet särskilt fylligt, bl a beroende på att Ongren ledde dess totala nybyggnad 1834—35 och att han var noga med att dokumentera sina åtgär­ der. När denna äger rum var hyttan bortåt
100 år gammal. Den fick sina privilegier av Bergskollegiet år 1740, och det var en etab- lering som har ett principiellt intressant förlopp som jag gärna vill återge. Järbo lig­ ger i Ovansjö sockens norra del vid ett vattendrag som har god vattenföring, på cirka 1 mils avstånd från den etablerade bergsmansbygden. Där fanns en bergs-
grundade sin stångjärnsproduktionpä köp av tackjärn från Västerbergslagen, alltså inte på egen produktion.35 (Detta är i sig ett int­ ressant fenomen, eftersom forskningen tidigare ansett att ett privilegium med en sådan innebörd endast gavs till ”ståndsper­ soner”). När man nu år 1740 begärde att få uppföra en egen hytta önskade man använ­ da de goda skogarna i området till att blåsa eget tackjärn, eftersom det köpta inte höll den kvalitet man krävde. Och eftersom Jär­ bo saknade egna gruvor lade de sökande bergsmännen malmköp från bl a Norberg och Bispberg till grund för sin ansökan.
Ytterligare ett intressant faktum är att det i det tilltänkta hyttelaget finns bergs­ män som helt saknar egna skogstillgängar el­ lergruvlotter. Detta far den närmast bosatte bruksägaren att reagera, brukspatron Johan Uhr på Kungsgården i Ovansjö. Han fram­ håller i brev till Bergskollegiet att en sådan etablering av en bergsmanshytta borde för yttrande underställas ägarna till Högbo bruk (i Ovansjö) och Ockelboverken (i Ockelbo) samt (underförsått) honom själv. Han påpekar att en del ansökare saknar egna skogstillgångar och att Kronan ju inte får något tionde av dessa bergsmän. (De var befriade därifrån till år 1768).
Man kan tycka att detta är starka argu­ ment i 1740-talets reglerings-Sverige, men Bergskollegiet läser innantill i författningarna och har sin uppfattning klar: Bergslagssko- garna skall framförallt utnyttjas till gruv­ brytning och tackjärnsblåsning. Och be­ träffande de bergsmän som saknar egna skogstillgångar pekar Kollegiet på att det är tillåtet att köpa och sälja kol inom hyttela­ get. Visst är det sant att Kronan inte får nå­
Bergsmansbruk i bergslagsbygder / 87

88 / Richard Ringmar
got tionde från Gästrikland men bergsmän
och bönder måste i stället hålla soldater. Och vad slutligen angår bruksägarna i Hög­ bo och Ockelbo påpekas återigen att bergs- lagsskogarna i första hand bör användas till gruvbrytning och tackjärnsblåsning.
Det är ett ampert svar. Bergkollegiets uppfattning år 1740 är alltså att bruksint­ ressenter inte skall besvära sig, de har inget företräde framför bergsmän i bergslagssko- garna. De fakto far bergsmännen prioritet
framför bruken i denna del av socknen. Det hade hänt en del sedan Carl Bondes dagar!
Med Järbo hyttas nybyggnad vill jag il­ lustrera hur man i bergsmansbruket finansi­ erade och genomförde en kostsam investe­ ring. I största utsträckning löstes de härmed sammanhängande frågorna genom delägar­ nas egna tillskott av material, arbetskraft och kontanter. Systemet har alltså karaktär av självhushållning, och det är förmodligen inget djärvt påstående att detta varit regel sedan den tid då man först insåg att egna resurser inte räckte för att uppföra och un­ derhålla produktionsanläggningarna. Varje enskild delägare måste delta i det löpande underhållet av rcalkapitalet i proportion till sin hyttelott eller sitt smide. Som vi sett in­ gick det i fogdens uppdrag att kontrollera att delägaren fullgjorde sin plikt härvidlag.
Ongren gör en besiktning av hyttan in­ nan den rivs. Den var byggd av mulltimmer ända ner till marken och stöttad på rygg och blåsväggssidorna. Bälgarna var lappade och utnötta, masugnspipan utbränd och ojämn och lutade betänkligt. Hyttkransen hade aldrig varit täckt mellan blåsningarna och nu vilade snön där till flera famnars djup. Rasrisken var mycket stor. Ongren och distriktets ålderman övervakade ny­
byggnationen. Som arbetsledare anställdes en byggmästare och en verkmästare, i sin tur biträdda av områdets egen bälgmakare. Arbetskraft fick man från hyttelagarnas egna hushåll och från säsongarbetande ”dalkarlar”. Av sammanställningen på näs­ ta sida framgår vilka kostnaderna blev och hur de fördelades.
Det som här presenteras är alltså ett sam­ mandrag av ”hoplikvidationen”. Av de to­ tala kostnaderna upptas 2/3 av arbetskost­ nader: ersättning fördelägarnas dagsverken, löner till anställda och deras kosthåll. En knapp tredjedel går åt till material och er­ sättning för dess transportering.
Delägarna och deras hushåll presterade över 8000 dagsverken under tiden april-34 till december-35. De gjordes med växlande intensitet i takt med vad bygget krävde. För att anpassa arbetskraftsutbudet till behovet användes dagsverkslegan som styrmedel. Den var lägst under vintermånaderna då 24 sk rgs betalades per dag, medan man under juli—au­ gusti fick 36 sk rgs för ett dagsverke. Merpar­ ten av byggnadsmaterialet kunde delägarna anskaffa från egna hemmansskogar. Dit hör­ de sågstockar och timmerstockar, takspiror, bjälkar, hjullöttar och bräder. Virke till bälgar­ na fick man däremot köpa in, liksom pipsten och kalk. Järnkonstruktionerna tillverkades på platsen av inhyrda smeder som givetvis an-
oaVIIBo
JärnstämpelförJärbo hytta 1864.

Kostnaderför nybyggnation avJärbo hytta i Ovansjö socken 1834—35
Material:
Arbete:
Diverse:
Total summa
Procent
31
66
3 100
Järbo hyttas nybyggnation finansierades alltså helt av delägarna själva, med egna insatser i form av dagsverken och material­ leveranser. Behovet av kontanta medel be­ gränsades till 14.24 rdr rgs per lott. Detta sätt att möjliggöra nybyggnation och un­ derhåll har givetvis sitt ursprung i en veder­ tagen hushållningsprincip som pågått i sekler. Inget mer komplicerat tekniskt kun­ nande krävdes än att det kunde tillfredsstäl­ las av ortens egna hantverkare. Men en biåsmaskin var på ingång, och året därpå fick Ongren dem att inköpa en rostugn. En ny tid höll på att randas i bergsmansbruket.
Slutord
Bergsmansbruket och dess kultur har lite oförtjänt fått stå tillbaka för den betydligt mer glamorösa och fantasieggande verk­ samhet som utvecklades på 1700- och 1800-talens bruksherrgårdar. Jag hoppas därför att mitt bidrag här har kunnat ge en uppfattning om vad bergsmän i våra berg­ slager uträttat under gången tid. De levde i
Rdr rgs Hyttelagarnas leveranser 2047 Kontanta inköp 791 Forlöner för transporter 905 SUMMA 3743
Hyttelagarnas dagsverken 5316 Löner till anställd personal 2399 Kosthåll för personal 453 SUMMA 8168
Inköp av livsmedel, skjutsar etc. 408 12319
vände ämnesjärn som bergsmännen leverera­ de. Den enda mer komplicerade teknik som man inte kunde klara själva representerades av en begagnad biåsmaskin. Den betingade ett pris av 409 rdr rgs.
Behovet av kontanta medel för bygget uppgick till 4000 rdr rgs. Den största kost- nadssposten var löner till dalkarlar och smeder, 2400 rdr rgs. Dessa medel uttaxe­ rades bland delägarna vid sex tillfällen un­ der byggnadstiden, växlande mellan 24 sk och 3 rdr per lott. Dessutom hölls auktion på hyttelaget tillhörigt tackjärn som in­ bringade 130 rdr och slutligen såldes 6 nya lotter i hyttan, som inbringade 422 rdr rgs. (Därvid beräknades 12 rdr per lott för del i det samlade realkapitalet, ”grund, dammar, bord, tackjärn samt gamla bokaren, rost­ groparna och hyttebacken” och 40 rdr för del i hoplikvidationen och 18 rdr för del i kontantkassan). Köpare var kapten Hal- lencreutz som var ägare till ett bergsmans- hemman med andel i en hytta som nedlagts. Efter detta fanns det 224 lotter i hyttan, för­ delade på 86 personer.
Bergsmansbruk i bergslagsbygder / 89

90 / Richard Ringmar
en slags symbios med jordbruket, och det
fungerade som ett stöd för deras försörj­ ning i onda som i goda tider. De var ju egentligen bönder, men för många blev det nödvändigt att avsätta mer tid och resurser till bergsbruk och järnframställning än till att bruka jorden. De bar med all rätt be­ nämningen ”bergsmän”.
Den första järntillverkningen i vårt land förlorar sig i en dunkel forntid. Med me­
Noter
deltidens skriftliga vittnesbörd faller det ett ljus på de män och deras familjer som lärt sig bryta berg och göra järn. När så järn­ hanteringen fullständigt omvandlas under 1800-talets senare del, med en teknik som tagits fram på vetenskaplig väg och där helt nya energikällor används, då är deras roll slutspelad. Men än i dag går det att förnim­ ma dess eko.
11. Björkenstam, N ”Västeuropeisk järnframställ­ ning under medeltiden” (1990) s 143.
12. Materialet är tryckt av Fyhrvall (1901). Det har behandlats av Söderberg, T i ”Ur gävle stads his- toria”(1946) s 146 f och av Odéen, B i ”Från Gästrikland 1962” s 77 ff.
13. Heckscher, E ”Svenskt arbete och liv” (1941) s 59. 14. Boéthius a a s 92.
15. GustafVasas Registratur, band 17 s 147. (Min
överföring till modern svenska).
1 ö.Boéthius a a s 94 f.
17.Hildebrand, K-G ”Fagerstabrukens Historia”
Del I , (1957) s 61. Den har (1987) legat till grund för en nyutgåva benämnd ”Svenskt järn. Sexton - och sjuttonhundratal”.
18.Om Karl Bonde se t ex artikel i Svenskt Biogra­ fiskt Lexikon, band 5 s 335.
19. Rikskansleren Axel Oxenstiernas skrifter och brefvexling, band Ils 149.
20. Bergsordningen 1636, § 23, här citerad efter Heckscher ”Sverige ekonomiska historia” del 1:2 s 477 f.
21 .Hildebrand (1987) s 10.
22. Jfr Heckscher a a del II: 1 s 387 som menar att
Bergskollegiets politik var att låta brukspatronerna ta hem vinsten ”och hålla fördelarna nere för de gruvbrytande och malmsmältande bergsmännen”.
23. Efter Englund, P ”Det hotade huset” (1989) s 25 ff. 24. Utgivet av Sam. Clason och publicerat i Bihang
1. 2.
3.
4. 5.
Calissendorff, K ”Äldre uppgifter om svenskt järn”. (1985). Uppslagsordet ”konst”. Johansson, J ” Noraskogs arkiv”, 6 band , (1889-1928) och Carl Larsson i By ”En Dala­ sockens historia”, 2 band, (1920-1938).
Några arbeten som ger nya perspektiv är Isac- son, M ”Ekonomisk tillväxt och social differen­ tiering 1680- 1860” (1979), Rydén, G ”Ham­ marlag och hushåll” (1990), Ågren, M ”Jord och gäld” (1992) samt Sjöberg, M ”Järn och jord” (1993).
Se min artikel ”Bergsmansbruket i Gästriklands bergslag” i ”Från Gästrikland 1961”.
Här bygger jag på de olika uppsatser som ingår i Jernkontorets ”Iron and Man” (1979), utgiven av Helen Clarke.
6. Jag följer här Björkenstam och Fornanders redo­ görelse ”Metallurgy and technology at Lapphyt­ tan” i ”Medieval iron in society” ( 1985).
7. Referatet ang. de medeltida privilegiebreven bygger på Stahre, N-G ”Magnus Erikssons privilegiebrev för Norberg” i ”Norberg genom 600 år” (1958).
8. Rosén, J ”Engelbrekt och unionen” i Den Svens­ ka Historien, del 2 s 190 (1966).
9. Mitt referat baseras i första hand på Björkenstam, N ”Osmundjärn” (1993). Han är den forskare som ägnat mest uppmärksamhet åt dessa frågor.
10. ”Iron and man”, a a s 173 f.

till Jernkontorets Annaler 1901 under titeln ”Ett
principbetänkande om bergshandtering från
midten av 1600-talet”.
25. Citatet är från Hildebrand, K-G (1987) s 121.1
arbetet från 1957 finns kommentarer bl a s 72 ff. 26. Mitt referat grundar sig på Åberg, A ”Hofors
bruks historia” (1957) s 15 ff, under red av
B Steckzén. 27. Aas67.
28. Heckscher, E ”Sveriges Ekonomiska Historia” 11:1 s480.
Tryckta källor och referenser
Björkenstam, N och Fornander, S 1985: Metallurgy
and technology at Lapphyttan. I Medieval Iron in
Society. Jernkontorets Forskning H 34. Stockholm. Björkenstam, N 1990: Västeuropeisk järnframställ­ ning under medeltiden. Jernkontorets Bergshis­
toriska Skriftserie Nr 25.
Björkenstam, N 1994: Osmundjärn. Osmundens
fatvikter och osmundvikten. Jernkontorets
Bergshistoriska Skriftserie Nr 30. Stockholm. Boéthius, B 1951: Gruvornas, hyttornas och ham-
rarnas folk. Bergshanteringens arbetare från me­
deltiden till gustavianska tiden. Stockholm. Calissendorff, K 1979: Linguistic Evidence for Ear-
ly Iron Production. I Iron and Man. Clarke, H
(ed). Stockholm.
Calissendorff, K 1985: Äldre uppgifter om svenskt
järn. Stockholm.
Clarke, H (ed) 1979: Iron and Man in Prehistoric
Sweden. Stockholm.
Clason, S 1901: Ett principbetänkande om bergs­
handtering från midten av 1600-talet. I Bihang
till Jernkontorets Annaler 1901. Stockholm. Englund, P 1989: Det hotade huset. Adliga före­
ställningar om samhället under stormaktstiden.
Stockholm.
Fyrhvall, O 1901: Bidrag till Gefle stads historia
och beskrifning. Gefle.
Heckscher, E F 1936 — 1949: Sveriges Ekonomiska
Historia från Gustav Vasa. Del I och del II. Stockholm.
29.Sjöberg, M ”Järn och jord. Bergsmän på 1700- talet” (1993). Bilaga 3, tabeller
30.Omberg, T ”Bergsmän i hyttelag” (1992), s 117. 31 .Öngrens rapporter till Jernkontoret förvaras i
Riksarkivet, ”Fullmäktige”, 1836 och 1837 med
bilagor. Relationen för 1836 är tryckt (1837) u b. 32. Öngren (1837) s 11 f.
33. Öngrens relation 28 oktober 1837 (Riksarkivet). 34.Omberg a a s 143.
35.Bergmästare Steffens relation till Bergskollegiet
1646 (Riksarkivet).
Heckscher, EF 1941: Svenskt arbete och liv. Från medeltiden till nutid. Stockholm.
Hildebrand, K-G 1957: Fagerstabrukens historia. Del I. Sexton- och sjuttonhundratalen. Uppsala.
Hildebrand, K-G 1987: Svensktjärn. Sexton-och sjuttonhundratal. Exportindustri före industria­ lismen. Jernkontorets Bergshistoriska Skriftserie Nr 20. Stockholm.
Hyenstrand, Å 1979: Iron and Iron Economy in Sweden. I Iron and Man in Prehistoric Sweden. Clarke, H (ed). Stockholm.
Isacson, M 1979: Ekonomisk tillväxt och social dif­ ferentiering 1680 — 1860. Bondeklassen i By socken, Kopparbergs län. Uppsala.
Johansson, J 1889— 1928: Noraskogs arkiv: Bergs­ historiska samlingar och anteckningar 6 band. Stockholm.
Konung Gustafden Förstes Registratur. Band 17: 1545. Stockholm.
Larsson i By, C 1920 - 1938: En Dalasockens histo­ ria. 2 band. Stockholm.
Odéen, B 1962: Gävle borgare och kopparhandeln under 1500-talet. I Från Gästrikland 1962. Gäs­ triklands Kulturhistoriska Förenings meddelan­ den. Gävle.
Omberg, T 1992: Bergsmän i hyttelag. Bergsmansnä- ringens utveckling i Linde och Ramsberg. Jernkon­ torets Bergshistoriska Skriftserie Nr 28. Stockholm.
Rikskansleren Axel Oxenstiernas Skrifter och bref­ vexling. Band 11. Stockholm.
Bergsmansbruk i bergslagsbygder / 91

92 / Richard Ringmar
Ringmar, R 1961: Bergsmansbruket i Gästriklands
bergslag. I Från Gästrikland 1961. Gästriklands Kulturhistoriska Förenings medde­
landen. Gävle.
Rosén, J 1966: Engelbrekt och unionen. I Den
Svenska Historien. Del 2. Medeltid 1319-1520.
Stockholm.
Rydén, G 1990: Hammarlag och hushåll. Om rela­
tionen mellan smidesarbetet och smedshushållen vid Tore Petrés brukskomplex 1830 - 1850. Jernkontorets Bergshistoriska Skriftserie Nr 27. Stockholm.
Sjöberg, M 1993: Järn och jord. Bergsmän på 1700- talet. Stads- och kommunhistoriska institutet. Stu­ dier i stads- och kommunhistoria 9. Stockholm.
Stahre, N-G 1958: Magnus Erikssons privilegiebrev för Norberg. I Norberg genom 600 år. Kumlien, K (red). Uppsala.
Svenskt Biografiskt Lexikon. Artikel om Carl Bonde av Bertil Boéthius. Band 5: 1925. Stockholm. Söderberg, T 1946 : Handel och samfärdsel. I Ur
Gävle stads historia. Humbla, P (red). Gävle. Weinhagen, A 1945: Norbergs Bergslag samt Gun- nilbo och Ramnäs till omkring 1820. Lund.
Åberg, A 1957: Hofors Bruks Historia. Första av­ snittet. Tiden intill år 1800. I Hofors Bruks His­ toria. Steckzén, B (red). Göteborg.
Ågren, M 1992: Jord och gäld. Social skiktning och rättslig konflikt i södra Dalarna cal650-1850. Uppsala.
Öngren, O G 1837: Berättelse om Sambruk vid Jär­ bo hytta. Stockholm.

Vallonen som metafor
Reflektioner kring arbete och etnicitet
Av Anders Floren
All rymden är uppfylld av mullrande toner
och ändlös är raden av svarta walloner, av sotiga järnmän, som troget
i härdarnas hetta stått,
som vände sin smälta så lätt som en fjäder när eldslintet fräste mot förskinnens läder - som vigde sin gärning åt järnet
åt järnet på ont och på gott
Frågor om identitet och etnicitet står på dagordningen i många av Europas länder. De senaste årens nationella pånyttfödelse i östra Europa med sina katastrofala följder har ställt frågan på sin spets. Samtidigt har kritiken av det nationella projektet genom försöken att förverkliga den europeiska unionen, liksom den ökade invandringen i många länder nödvändiggjort en proble- matiseringen av kulturer och traditioner som gemensamma eller gruppspecifika. På tröskeln, antingen det enade och regionali- serade Europa eller det mångkulturella samhället, ställs frågan om identiteten och i synnerhet den nationella identiteten.
I jämförelse med många andra länder framstår Sverige som etniskt och kulturellt homogent. Nationalismens idé om en stat, ett land ett folk förefaller vara tidigt och väl förankrad. Visserligen utgör samerna en et­ nisk minoriet med eget språk i rikets norra delar och visst har det förekommit kultu­ rellt genomsyrade konflikter mellan denna grupp och statsmakten, men dessa missäm­ jor har inte någon gång under historien kommit att sätta sin prägel på det svenska samhället. Lika tydlig är frånvaron av mer allvarliga regionala eller religiösa konflikter under de senaste tre seklerna.
I sitt motstånd mot en fortsatt invand­ ring eller en fastare integration i det euro­ peiska samarbetet lutar sig nationalistiskt konservativa grupper inte sällan mot expli- cita eller implicita historiska argument. Den svenska kulturen och den nationella identiteten ges närmast uråldriga anor och sägs vara hotad av nyheter som invandring

94 / Anders Florén
och europasamarbete. Detta är en mycket
grov historisk förenkling. Frågan skall inte fördjupas här, men det är uppenbart att en homogen svensk identitet som överflyglar såväl etniska som regionala skillnader inte är äldre än vårt eget halvsekel.1 Debatten har emellertid haft det goda med sig att den har initierat en kultur och etnicitetsforsk- ning, som har fokus på invandring och mi- noritetskulturer i en historisk kontext.2
Ur ett sådant perspektiv, är det ingen överdrift att hävda, att det särskilt är en invandrargrupp som har spelat en särroll i det svenska medvetandet, nämligen Vallo- nerna. Förhållandet är något märkligt ef­ tersom de numerärt sett inte någon gång har varit den största gruppen av skaran im­ migranter. Antalet finnar och tyskar har under alla historiska skeden varit större. Att på något rättvist sätt peka ut vallonerna,

som den viktigaste gruppen låter sig heller
egentligen inte göras. Sådana jämförelser är naturligtvis svåra att göra, men tyska lik­ som engelska och skottska invandrare har sannolikt spelat en viktigare roll när det har gällt att investera penningkapital i den svenska industrin under ancién régime. Finska och tyska invandrare, liksom senare i modern tid, italiensk och östeuropeisk ar­ betskraft har sannolikt spelat en större roll som invandrad arbetskraft.
Ändå är det kring den vallonska invan­ dringen under 1600-talets första hälft som myterna har spunnits och det är kring den­ na grupp en mycket positiv aura har ska­ pats. Olof Thunmans pekorala dikt, Wal­ loner från 1919, ur vilken en central strof fått inleda artikeln illustrerar detta. Vallo­ nen står för skötsamhet, stolthet och tro­ het. Trots detta inte för tråkighet. Efter att i inledningen ha skildrat vallonerna i arbete, återkommer Thunman med att beskriva dem i fest.
Men gavs där en vilstund från arbetets möda nog kunde de dansa små flickorna röda
och lustigt de lyfte sin stånka
i midsommarvakornas ljus.
I allvar som glädje de stodo som männer de mästare alla och mästersvenner
tills stunden var inne att sova
för alltid vid furornas brus
Denna romantiserade schablonbild av den svenske vallonen har gjort det lockande att använda honom i moderna kommersiella sammanhang för att saluföra produkter som öl och bröd, liksom det har gjort honom till ett tacksamt föremål i många skönlitterära arbeten.3 Att förklara varför vallonerna fått detta symbolvärde i det sven­ ska medvetandet är inte enkelt. Svaret tycks
också säga mer om det svenska samhället under vårt eget århundrade och hur en identitet skapas eller kanske snarare mo­ dernt återskapas, än om det genuint val­ lonska. Vallonen har på så sätt snarast blivit till en metafor för det svenska och svenskhe­ ten. Ett exempel således på hur man kan skapa en nationell identitet genom spegelre­ flexen i det etniskt främmande.
Vallonerna kommer
Under 1600-talet kom de, närmare nio hundra till antal. Nästan alla var knutna till järnhanteringen. Vi känner deras namn ge­ nom de arbetskontrakt de tecknade. I vissa fall hade de, som Laurent de Pré, Laurent Pasque och Henry Daniel lämnat sina hus­ trur kvar i Liége, varför en del av deras arbetslön sändes direkt till familjen i hem­ landet.4 Många andra kom med hustrur och barn. Det totala antalet invandrare blev därför mångdubbelt större.
Järnhanteringen kom inte med valloner­ na utan den hade uråldriga anor och var djupt förankrad som en del av den svenska agrara ekonomin. På många håll tillät till­ verkningen bosättning och ett välstånd som inte jordbruket ensamt hade förmått att skapa. För att gynna dessa bergsbrukan­ de bönder utfärdades under medeltiden särskilda privilegier och ett särskilt rättsvä­ sende skapades. Exempel på en liknande utveckling av särrättigheter går att finna på tyskt och franskt område, liksom i fursten- dömet Namur, där Cours des Ferons gav fullständig juridisk autonomitet för järn­ hanteringen.5 Det finns förövrigt en intres­ sant samtidighet mellan de rättigheter som
Vallonen som metafor / 95

96 / Anders Florén
järnhanteringen i Namur 1345 fick av fur­ stemakten och de tidigaste svenska bergs­ privilegierna 1340 och 1354. Drottning i Sverige var nämligen vid denna tid Blanche de Namur, varför det inte går att utesluta att det förekommit influenser mellan de båda furstehusens försök att ställa bergs­ hanteringen under sin respektive maktsfär.
I Sverige utvecklades bergshanteringen i snabb takt under 1600-talet. Produktion och export mångdubblades, och landet kom fram till 1700-talets andra hälft att dominera den Europeiska marknaden. En viktig grund var naturligtvis de rikedomar av råvaror — malm, träkol och vattenkraft — som fanns i landet, en annan den medvetna ekonomiska politik som från 1500-talets mitt fördes med målet att gynna järnindust­ rin. Den allt mer välorganiserade statsmak­ ten grundade vid denna tid på egen hand flera järnbruk. För sin tid handlade det om stora anläggningar med masugn och ham­ mare, liksom ofta med anknutna verkstä­ der för manufakturproduktion.
Statmakten tog inte sällan utlänningar i sin tjänst för att övervaka och administrera dessa nya byggen. Wilhem de Besche född i Liége år 1572, var en av dessa. Vid slutet av
1500-talet fick han i uppdrag att installera ett skärverk, nära Nyköping söder om Stock­ holm. De Besche engagemang inom järn­ hanteringen fördjupades. Han blev ansvarig för viktiga delar av de kungliga järnverken och kom vid sidan av dessa att äga egna bruk. Inte minst gällde hans engagemang vapen­ produktionen. För att förse sig med yrkes- kunnig arbetskraft värvade han utländska arbetare. Redan år 1598 nämns således såväl tyskar som fransoser i arbetstyrkan.
Som insatt i den svenska kronans affärer
och kunnig på vapenproduktions område, sammanträffade de Besche år 1615 med Louis de Geer i Amsterdam. Den femton år yngre de Geer var även han född i staden Li­ ége, som han dock hade lämnat tillsammans med fadern vid 1500-talets slut för att etable­ ra sig i Dordrecht i Nederländerna. Intresse för järnhanteringen hade han redan. Famil­ jen ägde hamrar och masugnar såväl i biskopsfurstendömet Liége som i de Spanska Nederländerna. Detsamma gällde släkten Gérard i vilken Louis år 1612 gifte in sig.6
Vallonimperiet
Under 1600-talets första hälft förändrades den svenska statsmaktens industripolitik. Liksom i många andra länder vid denna tid led man en endemisk brist på penningme­ del. Lörutom att vid sidan om att låna stora summor, såg man det som en statsfmaciell lösning att i så hög grad som möjligt arren­ dera ut eller sälja kronans egendomar. Louis de Geer gjorde således entré på den svenska scenen i ett läge som var mycket gynnsamt för en handelskapitalist.
Från början kom han att agera som finan­ siär för de Besches svenska affärer. Kontakten med de Besche öppnade också såväl för om­ fattande vapenleveranser som kreditgivning till den svenska statsmakten. Framförallt var det vapenproduktionen som intresserade dem. År 1618 arrenderade de båda Fin­ spångs bruk.Finspångoch Norrköping, kom att bli centrum för kompanjonernas vapen­ produktion. Expansionen stannade dock inte vid detta. Som säkerhet för lån till kro­ nan, genom arrenden och köp förvärvades under det fortsatta decenniet mycket stora

egendomar, vilka förutom järn och vapen
producerade koppar, mässing, papper och kläde.
Ett led i statsmaktens försök att bygga upp en fungerande järnhantering under 1500-talets andra hälft var etableringen av bruk i Uppland. I motsats till många andra regioner där kronobruk etablerades fanns här knappast någon medeltida tradition av järnproduktion. Kronans anläggningar kunde därför tillåtas att växa utan att möta konkurrens från bergsbrukande bönders el­ ler borgares hamrar och hyttor. Så sent som på 1620-talet gjordes stora ansträngningar för att utveckla den förnämsta av dessa in­ dustriorter, Österby, till ett centrum för ka- nongjutning och vapensmide. Sex år senare arrenderade de Besche och de Geer Österby tillsammans med bruken i Lövsta och Gimo. Det tredje större kronobruket, Fors­ mark, förvaltades vid denna tid redan av
Willhem de Besches bror Hubert. Regio­ nens viktigaste produktionsenheter var i vallonska händer.7
Det var inte bara hammare och masug­ nar som följde med arrendet. För att under­ lätta verksamheten, försäkrades kompanjo­ nerna stora skogsegendomar samt rätten att uppbära de skatter som bönderna i områ­ det tidigare hade betalat till kronan. Dessa skatter kunde de omvandla till träkol och andra produkter som behövdes för järnpro­ duktionen. I gengäld skulle de vart år erläg­ ga ett arrende fixerat i pengar, men vilket kronan kunde omvandla till krav på kano­ ner och vapen.8 För kungamakten gav den­ na typ av uppgörelse en möjlighet att möta sina rustningskostnader utan att behöva göra kontanta utlägg. För de Geer, de Be­ sche och andra handelskapitalister innebar det att de gavs mycket gynsamma villkor att göra riskfria och profitabla investeringar.
Interiör av vallonsmedjan vid Forsmarks bruk 1793- Oljemålning av Per Hilleström.
Vallonen som metafor / 97

98 / Anders Florén
I kontraktet lovade de båda kompanjo­ nerna att vidmakthålla och förbättra bruken. Detta sades bland annat betyda att inskriva främmande hantverkare, framförallt till kanongjuteriet, men också sådana som kunde smida gott stångjärn och plåtar. Löf­ tet kom man att hålla. Dörrarna öppnades för en omfattande invandring.
Året efter det att arrendekontraktet hade undertecknats anlände de Geer själv till Sve­ rige och sedan under de närmaste trettio åren nästan tre fjärdedelar av det samlade an­ talet immigranter. Drygt två hundra kom under seklets första två decennier och efter 1650 upphörde i stort sett invandringen. Destinationsorterna var framförallt två. Un­ der det första skedet dominerade inflytt­ ningen till vapensmedjorna i Norrköping och Finspång, men från 1620-talets slut bru­ ken i Österby, Lövsta och Forsmark.1’
Arbetarna kontrakterades för ett be­ gränsat antal år. Vissa återvände till hem­ landet när kontraktstiden var över, men den största gruppen blev kvar. Kvar blev också kontrakten, som de hade tecknat med de Geers och de Besches värvare. Des­ sa, drygt två hundra till antalet, ger oss i många fall möjlighet att precisera ur- sprungsregion för invandrarna samt deras yrken. De ger också information om löne- och arbetsvillkor, uppgifter som dock ännu i mindre utsträckning har utnyttjats av forskningen.
I en knapp tredjedel av kontrakten upp­ ges inte enbart var överenskommelsen har ingåtts utan också arbetarens hemort. Des­ sa uppgifter antyder att den största delen invandrare kommit från de självständiga furstendömena Liége och Sedan, samt en mindre grupp från området mellan floder­
na Sambre och Meuse, i synnerhet då från Chimay. Att kontrakts- och hemort inte alltid överenstämmer har emellertid skapat problem för de svenska forskare som har försökt att identifiera arbetarnas geografis­ ka ursprung. Således förefaller också perso­ ner från de södra delarna av Luxemburg ha varit bland dem som har tecknat kontrakt i Sedan."
För omkring tre fjärdelar av immigran­ terna finns yrket angivet. Utifrån dessa uppgifter förefaller de yrkesskickliga mäs­ tarna i smedjor och masugnar ha utgjort en minoritet. Dessa yrken uppges för drygt en tredjedel av invandrarna medan det för hälften av dem nämns sysslor som skogs- huggare, kolare och körare.12 Yrkesför­ delningen skilde sig emellertid under de olika invandringsperioderna. Övervikten av skogshuggare och kolare var tydligare under den tidiga invandringen än vid den senare. Detta förklaras givetvis av den stör­ re tonvikt som under 1620- och 1630-talen lades vid uppbyggandet av ett fungerande stångjärnssmide vid Österby och Lövsta, till vilket enbart vallonsk arbetskraft in- skrevs. Under den tidigare perioden hade man däremot, i Finspångs och Norrkö­ pings vapenverkstäder, också använt tyska ochsvenskasmederochgjutare.13
Förlusten av arbetskraft drabbade natur­ ligtvis de vallonska områdena. Reaktionen i de skilda hemregionerna var dock olika. I det självständiga biskopsfurstendömet Liége finns inga tecken på aktioner mot värvarnas verksamhet, medan man i de Spanska Ne­ derländerna år 1624 försökte att hindra emigrationen från Namur och tre år senare förbjöd värvare att vistas i landet.14 Att döma av immigrationssiffrorna till Sverige

VallonsmedervidForsmarksbruk. TeckningaravJWWallander1866,Nationalmuseum.

100 / Anders Florén
var dock respekten för förbuden långt ifrån
fullständig.
Att de Besches och de Geers behov av att
värva arbetare i dessa områden ökade under 1620-talet är uppenbart. Detta är dock bara en halv förklaring till migrationen, eftersom det inte förklarar vad de vallonska arbetarna hade för intresse att bege sig till Sverige. Lik­ som ofta när det gäller att begripliggöra handlingar hos grupper och kollektiv, är det svårt att peka ut en enstaka orsak. Traditio­ nellt har det hävdats att den religiösa förföl­ jelsen i Frankrike och de Spanska Nederlän­ derna skulle ha nödvändiggjort flytten. Senare forskning, svensk såväl som belgisk, har dock visat att en sådan ståndpunkt är svår att upprätthålla. Bland emigranterna fanns visserligen många protestanter, men också katoliker. Man skall heller inte varken överdrivna den religiösa fanatismen i Liége och de Södra Nederländerna eller statsmak­ tens och kyrkans möjligheter att kontrollera och övervaka sina undersåtars verkliga reli­ giösa övertygelse. Att man i de Spanska Nederländerna försökte att förhindra emi­ grationen, visar dessutom att utvandrarna näppeligen betraktades som några religiösa avfällingar, vilka man lika gott kunde mista. Trots att de Geer kom att spela en viktig roll bland protestantiska intellektuella i Sverige liksom i Europa, innebar det ju heller inte att han för den skull förlorade sina kontak­
ter med hemstaden Liége.
I stället för de religiösa motiven har forsk­
ningen allt mer kommit att understryka den ekonomiskabakgrundentillemigrationen.15 Med ekonomiska skäl kan man mena olika saker. Så gynnsamma villkor som den svens­ ka statsmakten gav brukspatronerna kunde de inte räkna med i hemlandet. Sannolikt
var de löner som arbetarna erbjöds också högre, men detta återstår att visa. Femton­ hundratalets andra hälft och början på 1600-talet var dessutom en tid av krig och oroligheter i det Nederländska området. De oroliga tiderna försvårade givetvis villkoren såväl för handel som för produktion.16
Det är emellertid också möjligt att i stället diskutera ekonomiska orsaker på ett mindre konjunkturelit och mer strukturellt plan, vilket inte på samma direkta sätt har att göra med de enskilda individernas ekonomiska kalkyler. Genom inbördeskriget och del­ ningen av de Spanska Nederländerna, vilket bland annat ledde till att Antwerpen för­ svann som merkantil knutpunkt för den nordeuropeiska handeln, skedde en genom­ gripande omstrukturering av områdets järn­ hantering. Kring städerna Liége och Ffuy, som tidigare varit centrum för den tunga in­ dustrin i biskopsfurstendömet Liége, för­ svann så gott som samtliga stångjärnshamrar och masugnar och en specialisering skedde i stället på spik- och vapensmide, varor vilka man inte minst fann avsättning för på den ex­ panderande holländska marknaden. För att täcka behovet av råvara utvecklades banden med järnhanteringen söder om biskopsfur- stendömet, framförallt med furstendömet Luxemburg.17
I Chimay skedde en tillbakagång av järnhanteringen som kan kopplas till den övergripande regionala omstruktureringen. Regionen saknade en naturlig anknytning till ett finansiellt och industriellt centrum i paritet med Liége. Först under slutet av
1600-talet, när Charleroi genom statsmak­ tens stödinsatser fått en motsvarande ställ­ ning i området kunde industrin åter börja att expandera.18

Omstruktureringen skapade sannolikt område i Spanien där Curtis anlade flera en omfattande arbetslöshet, inte minst järnbruk.
kring städerna Liége och Chimay. Särskilt
drabbades de tyngre delarna av industrin,
masugnen och hammaren. Eftersom den manufakturhantering, som samtidigt ex­ panderade, använde stenkol och inte träkol frigjordes också grupper av skogshuggare och kolare. I Chimay försöker statsmakten att upprätthålla och skydda industrin från förfall, på vilket utflyttningen var ett tec­ ken. I Liége gjordes inga motsvarande an­ strängningar. Kanske såg man i stället emigrationensomettsättattlösadetupp­ stådda arbetslöshetsproblemet.
Flyttvägarna gick inte bara till Sverige. Ungefär samtidigt som de Geer och de Be­ sche tillträdde de uppländska bruken eta­ blerade sig Jean Mariotte och Thomas Lyon, den senare för övrigt genom hustrun släkt med Louis de Geer, i Rhenlandet. Un­ der seklets gång byggde sedan familjen Mariotte med hjälp av invandrad vallonsk arbetskraft upp ett omfattande industriellt komplex, vilket i likhet med de svenska val- lonbruken fortlevde in i modern tid.19 En utvandring skedde också till England och ett försök att reformera den spanska bergs­ hanteringen gjordes på 1610-talet av Jean Curtis.20
Kanske förekom dessutom en migration mellan dessa olika vallonska kolonier. År 1623 nämner de Geers svåger att han träf­ fat valloner i Västerås som arbetade vid ett bruk i Värmland. Vid samma bruk fanns också, meddelade de, en man som talade god vallonska och som skröt om att han hade förestått ett järnverk i Viscaya, men som i verkligheten inte förstod sig på smide ”mer än ett barn”.21 Viscaya var ju just det
Arbete och etnicitet
Den vallonska övertagandet av bruken i Uppland ledde till en väldig expansion av regionens järnindustri, dels genom att nya masugnar och hamrar anlades dels genom att driften vid de redan befintliga verken ef­ fektiviserades. År 1693 var exempelvis till­ verkningen vid bruket i Forsmark sex gånger högreänvaddenhadevaritisekletsbörjan.22 Från en obetydlig plats i rikets järnproduk­ tion kom regionen att stå för drygt 10% av exporten under de fortsatta 1600- och 1700-talen. Siffran kan förefalla låg, men till detta skall läggas att det järn som producera­ des var av en högre kvalitet och betingade ett högre pris på den europeiska marknaden än det som kom från de traditionella svenska produktionsområdena. I Sheffield föredrog man fortfarande under 1800-talet det svens­ ka vallonjärnet till sin ståltillverkning.23
En orsak till vallonjärnets kvalitet var den rena och manganhaltiga malmen från gruvan i Dannemora. En annan var det skifte av produktionsteknik som det val­ lonska ägandet kom att innebära.24 Man kom att använda nya metoder såväl i mas­ ugnen för att smälta malmen, som i skogen för att framställa träkol. De största föränd­ ringarna skedde emellertid av arbetet i smedjan. När stångjärnssmidet hade intro­ ducerats i Sverige under 1500-talet hade produktionen skett med den så kallade tys­ ka smidesmetoden. Det innebar att smed­ jan enbart innehöll en härd, vid vilken tackjärnet både smältes och återupphetta-
Vallonen som metafor / 101

des under det att det räcktes ut till stänger.
Vid vallonsmidet skilde man mellan de båda produktionsleden. Smedjan innehöll två härdar en smältarhärd, där de stora tackjärnsstyckena, geusarna, droppe för droppe smältes ned och renades från över­ flödigt kol, och en räckarhärd, där stycket från smältarhärden åter hettades upp och smiddes ut till stänger under den vatten- drivna hammaren.
Man har förklarat åtskillnaden av de oli­ ka arbetsmomenten i vallonsmidet med att det ökade möjligheten att rena malmen från fosfor. Fosforhaltiga malmer var ett problem i det vallonska området, men i
Dannemora var den av en renare och högre kvalitet. Metoden behövdes således inte av hänsyn till malmkvaliteten, däremot hade den det goda med sig att den bringade ned slaggförekomsten i det färdiga stångjärnet. Tekniköverföringen skapade således något nytt och kanske oförutsett, ett högkvalita- tivt stålämne.251 Vallonien hade man miss­ lyckats med att tillverka ett inhemskt stål och manufakturtillverkningen av knivar och annat använde importerad råvara, bland annat från Solingen och England. Vid mitten av 1700-talet gjordes emellertid försök att producera stål i Rance i närheten av Chimay. Den svenske resenären och med­

lemmen i bergskollegiet, Reinholt Riicker
Angerstein besökte Rance år 1755 och rap­ porterade att man som råvara använde svenskt stångjärn, men att man trots det till­ verkade ett stål av undermålig kvalitet.26 Kanske var det järn från de svenska vallon- smedjorna som de vallonska stålsmederna i Rance använde sig av. I så fall ett illustrativt exempel på hur relationen mellan Valloni­ en och Sverige skiftat genom historien. Exemplet antyder också något av en teknik­ spridningens ironi. Medan man i de vallon­ ska områdena var oförmögen att tillverka ett stångjärn som dög som stålråvara, ska­ pade den vallonska smidestekniken i Sveri­ ge förutsättningar för ett rent stångjärn som inte hotade att spoliera den fina eggen på de rak- och fickknivar eller de fjädrar och finmekaniska detaljer som bland andra den engelska manufakturindustrin kring Scheffield hade specialiserat sig på.
Vid de stora uppländska bruken skedde under 1600-talet en övergång från tysksmi- de till vallonsmide. I den miljö som mötte invandrarna i Sverige fanns också möjlighe­ ter att utveckla arbetets sociala organisering på ett sätt som inte hade varit för handen inom den traditionella vallonska hante­ ringen. Fortfarande i den industristatistik som sammanställdes under Maria Theresias tid, vid mitten av 1700-talet, möter en bild av den vallonska industrin som mycket de­ centraliserad. Det var således sällsynt att finna masugn och hammare vid samma anläggning. Det är för övrigt samma pro­ duktionslandskap som vi finner i de mer traditionella svenska regionerna för bergs­ hanteringen. Orsaken till detta var den samma i båda områdena, nämligen kon­ kurrensen om skog och kol.27
Vid de stora upplandsbruken möter en annan bild. Dessa hade varit centraliserade anläggningar redan när vallonerna tog över driften. Det fanns ingen anledning att för­ ändra denna sakernas ordning. I synnerhet inte som vallonsmidet genom tackjärn­ styckenas gigantiska storlek, i jämförelse med de huggna stycken som används vid tysksmidet, hade stora fördelar i form av minskade transportkostnader att vinna på koncentrationen. Vid Lövsta fanns således år 1630 två masugnar och två hammare. Vid Österby var antalet masugnar detsam­ ma och här fanns dessutom ytterligare en hammare.28 Noteras kan att försök att etab­ lera liknande anläggningar i de traditionel­ la svenska produktionsområdena förefaller ha varit mindre lyckosam. Så lades exempel­ vis Flöjfors hammare i Linde bergslag, för vilken de Geer haft stora planer, ned redan under 1630-talet.
Bilden av de svenska vallonanläggning- arnas storskalighet blir dock inte riktigt densamma om vi lyfter på smedjetaket för att studera hammarens bestyckning. Vid hamrarna i Lövsta arbetade år 1677 mellan 8 och 9 smeder, fyra arbetare vid smältar­ härden och 3 stycken vid räckarhärden. Detta innebär att det fanns en härd av var­ dera sorten i smedjan, precis som i den hammare som byggdes vid slutet av 1700- talet i Österby och som fortfarande finns bevarad. I jämförelse med 1760-talets ne­ derländska industristatisik framstår den som liten. Här finner vi flera exempel på hamrar med två smältarhärdar och följakt­ ligen en större arbetsstyrka.29
I flera kontrakt, men inte i samtliga, stad­ gades att de Geer och de Besche skulle åta sig att garantera bostad åt de invandrade
Vallonen som metafor / 103

104 / Anders Florén
arbetarna. Predikanter, läkare och skollärare
enrollerades också till de växande bruksor­ terna. En barnskola anlades i Finspång re­ dan 1635 och i Österby året därefter. De Geers intresse för uppfostran och undervis­ ning stimulerades sannolikt av hans kon­ takter med den tjeckiske pedagogen Johan Amos Comenius, som på hans inbjudan be­ sökte Sverige.30 Skolor och kapell förekom också vid andra svenska järn- och koppar­ bruk under 1600-talet, men omfånget var ett annat vid de stora upplandsbruken som kom att bilda intakta små samhällen med boningshus, livsmedelsmagasin, skola och kyrka.
Samma utveckling som den vid vallon- bruken i Sverige, förefaller ha skett vid Ma- riottes bruk i Tyskland.31 Inom den vallon­ ska järnhanteringen var emellertid sådana industrisamhällen okända före 1800-ta- let.32 Den belgiske historikern Jean Yernaux förklarar detta mot bakgrund av den hårda lagstiftningen mot truck-systemet i Liége.33 Detta begripliggör emellertid inte avsakna­ den av sådana samhällen också i andra delar av det vallonska området, exempelvis i sö­ dra delarna av Luxemburg, där en lika strikt lagstiftning saknades.
En viktig orsak för att förklara skillna­ den mellan den form vallonbruken hade i hemlandet och den de fick i förskingringen var sannolikt det nya behov av samman­ hållning som emigrationen skapade. I Sverige mötte invandrarna ett agrart bo­ sättningsmönster som de inte kände igen. Ensamgårdarna dominerade här på byarnas bekostnad och för att samla och föda en ar­ betarbefolkning, var brukspatronen tvung­ en att ansvara såväl för deras bostäder som för livsmedelsförsörjningen, något som inte
motsäger att detta också gav honom förde­ lar när det gällde övervakning och maktut­ övning. Försörjningsbehovet var ett annat än i det vallonska området där bruksarbe- tarna var integrerade i de agrara bygemen­ skaperna.
Ursprunget till de vallonska brukssam­ hällen som växte fram i Sverige kan således inte sökas i den vallonska järnhanteringens organisationsform. I stället var det en nyhet som uppstod i mötet mellan de två kultu­ rerna. Det skall också understrykas att brukssamhället inte var en rent vallonsk företeelse, samtidigt som det inte kan för­ nekas att upplandsbruken representerade en storskalighet och en integration som i de mer traditionella produktionsområdena först började att dominera under 1700-ta- lets andra hälft och under 1800-talet.34
Det är i dessa tidigindustriella samhällen i Uppland som grunden skapas för en val­ lonsk identitet i det nya hemlandet. Även om svenska arbetare hade funnits vid bruken under tiden för vallonernas ankomst så trängdes de undan av de invandrande yrkes- männen. De behärkade inte de nya tekni­ kerna och det språk, de vallonska dialekter, som tillhörde dem. Så länge vallonsmide be­ drevs vid dessa bruk kom därför valloner att monopolisera de mest eftertraktade poster­ na i smedja och masugn.
Att släktaristokratier av skickliga arbeta­ re är vanliga inom tillverkning som ställer stora krav på yrkesskicklighet och i synner­ het om kunskapen förmedlas informellt, via lärlingsskap, är känt från andra järn­ bruk liksom från andra näringar i Sverige och utomlands. Som den franske histiori- kern Denis Woronoff har påpekat var en grund för detta familjens möjlighet att sty­

ra fördelningen av arbetare på de olika plat­ serna i smideslaget. Familjen skriver han fungerade som en ”veritabel arbetsförmed­ ling”.35 Vid de svenska tysksmidesbruken har historikern Göran Rydén skildrat sam­ ma fenomen och att de mest prestigefyllda yrkena inom järnhanteringen gick i arv, är en känd företeelse också från den traditio­ nella vallonska järnhanterigen.36
Vad som gör situationen annorlunda och exceptionell vid de svenska vallonbru­ ken är att den yrkesmässiga exklusiviteten sammanföll och underströks av en etnisk och språklig. Sigvard Montelius har visat att andelen rena vallonäktenskap bland smederna i Österby var så stor som 70% under 1700-talets andra hälft.37 Karl Kil­ bom beskrev dessutom hur kunskaps­ överföringen vid vallonbruken, åtmistone under det sena 1800-talet, inte bara tog for­ men av lärlingsskapets muntliga förmed­ ling, utan att mästersmeden också förde anteckningar om produktionsutfall och möjliga förbättringar i utrustning och handgrepp, anteckningsböcker som gick i arv från far till son.38 Även om den andra och tredje generationens invandrade vallo­ ner lärde sig att såväl tala som skriva svens­ ka, förblev arbetsspråket uppblandat med vallonska eller franska uttryck. Den franske resenären Jars som på sin resa genom Sveri­ ge år 1769 besökte upplandsbruken kons­ taterade att
Det finns fortfarande många i Roslagen och i syn­ nerhet i Löffstad, vilka mellan sig till och med be­ hållit sitt vallonska språk.39
Fortfarande i de arbetarminnen som samla­ des in av Nordiska museet i Stockholm un­ der 1940-talet ger smeden John Gauffin
vid Österby bruk en minnesbild av detta. Han beskriver skiftgången i smedjan och påpekar att man kunde ta sig några tim­ mars sömn mellan arbetspassen i ”labbyt”. Det främmande ordet ger honom anled­ ning till en reflexion:
Namnet lever nog kvar än idag och härstammar väl från vallonernas modersmål. Flera sådana exempel finnes så t. ex goujard, så kallades en hjälpare i val- lonmsmedjan, och syffy, som var en linneduk att torka sig med som förvarades i huvudbonaden.40
Vallonerna vid upplandsbruken kom såle­ des att isoleras i de patriarkala samhällen som uppstod kring järnhanteringen. Den mur som än idag omgärdar brukssamhället i Lövsta symboliserar väl denna isolatio­ nism. Visst förekom ingiften med den om­ givande bondebefolkningen, men i regel var man mycket noga med att upprätthålla gränsen mot den agrara världen, ett feno­ men som omtalas långt fram i tiden.41 Det­ ta var nu inget exeptionellt för vallonerna. En arrogant attityd mot det omgivande bondesamhället var typiskt också för lik­ nande brukssamhällen som beboddes av svenska smeder.42 Återigen sammanföll dock vid upplandsbruken yrkesidentiteten med etniska särdrag, vilket förstärkte käns­ lan av exklusivitet.
De stora vallonbruken i Uppland kom emellertid bara att hysa en del av den invan­ drande arbetskraften. Vid Finspång och i Norrköping blandades vallonerna med svenska och tyska arbetare. Att produk­ tionsinriktningen var en annan, vapen och manufaktursmide, spelar säkert också en roll för varför vallonerna här aldrig blev lika dominerande. Det förefaller ur detta per­ spektiv som ganska symptomatiskt att då
Vallonen som metafor / 105


stångjärnssmidet under andra hälften av
1600-talet, kom att spela en mer framträ­ dande roll även vid Finspång så övergick man från vallon- till tysksmide.43
De invandrade arbetarna hamnade också vid bruk i de traditionella bergslagarna. Vid dessa små enheter, ofta en ensam hammare, kom de att arbeta med svenska smeder och de tillverkade stångjärn efter den tyska metoden. Att de vallonska smederna också behärs­ kade tysksmidet innebär att skillnaden mellan de båda metoderna, när det gäller den yrkesskicklighet de krävde, inte skall
överdrivas. Vallonernas yrkesidentitet kun­ de emellertid vid dessa bruk inte knytas till etniciteten. Flär skedde därför en snabb assi­ milering in i det svenska samhället. Vissa av invandrarna behöll sina vallonska namn, men det var också det enda tecknet på härkomsten. Lika snabb om inte snabbare var försvenskningen bland de invandrande kolarna och skogshuggarna. Inte sällan för­ ändrades också namnskicket till oigenkän- lighet. Ur en geneaologs perspektiv har his­ torikern Bernt Douhan karaktäriserat denna grupp som ”förlorade”.44
Vallonen som metafor / 107
Från de uppländska vallonsmedjornaflyttade efter hand många vallonättlingar till andra bruk och nya arbetsupp­ gifter. Här ankarsmeder i Söderfors 1874 med vallonättlingen Carl Peter Drougge (1811—1884) tredje mannen från vänster. Foto TM.

108 / Anders Florén
”Invention ofa tradition”
Ett släkte av smeder åt Sverige gav heder
än deras gärning med vördnad man minns nu tiden leder med nyare seder österbystålet dock alltjämt finns
Sekler förflutit sedan den dagen
då vallonsmeder till Sverige kom
dock ock deras ättlingar än bära dragen fädrernas ursprung de minna om.45
Synen på vallonerna liksom deras identi­ tet och självbild var nära knutna till de yrkeskickliga smedernas och masmästarnas värld i det patriarkala brukssamhället. Yrkesidentitet och etnicitet var samman­ vävda, liksom etnicitet och den tidigindus- trielle arbetarens avståndstagande från det agrara.
Konkurrensen från först det engelska sedan det amerikanska och belgiska pud- deljärnet innebar att den svenska järnhan­ teringen under 1800-talet utsattes för en ökad internationell konkurrens. Några egentliga möjligheter fanns inte att efterapa den kontinentala industrins metoder, efter­ som man saknade inhemska stenkolstill- gångar. I stället utvecklades och specia­ liserades de traditionella masugns- och smidesmetoderna. Bruksindustrin koncent­ rerades och seklet såg en epidemi av ned­ läggningar och sammanslagningar av ham­ rarochhyttor.46Genomsinpositionpåden engelska marknaden berördes den upp­ ländska vallonbruken till en början i liten utsträckning av dessa processer. Under slu­ tet av 1800-talet skedde emellertid också här en specialisering. Egen ståltillverkning och tackjärnsexport att bli allt viktigare, inte minst för Österby.
Vid sekelskiftet var vallonsmidets andel av den totala järnexporten endast 2%.47
Smidet vid Forsmark lades ned och de när­ maste åren följde nedläggningar också vid en rad andra mindre vallonsmedjor i Upp­ land.48 År 1926 hade turen kommit till Lövsta. Vallonhammaren vid Österby låg då redan tyst, sedan nästan tio år, men till­ verkningen återupptogs bland annat med hjälp av överflyttad arbetskraft från Lövsta och drevs åter i närmare två decennier.49 Krigsåret 1943 lade sig så tystnaden och slutet var nått för en drygt 300-årig tradi­ tion av vallonsmide vid de stora upplands­ bruken.50
Det var emellertid inte bara vallonsmi- det som avvecklades under första hälften av 1900-talet, utan också det patriarkala brukssamhället. Stammen av aristokratiska bruksaptroner förlorade sin egendom till banker och industrikoncerner. Driften ra­ tionaliserades vilket bland annat innebar att arbetarna förlorade en rad fördelar som de tidigare hade haft; rätt till bostad, lä­ karvård, pension etc. Vid Lövsta stod stri­ den het om smedernas rätt till pension och på andra ställen om torpares och småbön­ ders rätt att sitta kvar på de jordar de hade
arrenderat av bruken.51
Perioden var en av nedgång, inte bara
ekonomiskt. Ungdomen lämnade de gamla brukssamhällena för storstadslivet i Stock­ holm. Den kultur och de traditioner - de fester, den musik och det kollektiva minne - som där än gång hade skapats var hotad. Många av dem som hade lämnat brukssam­ hällena fortsatte dock att hålla kontakten sinsemellan i den nya storstadsmiljön. Ge­ menskapens grund var en känsla av samhö­ righet; en blandning sannolikt av olika delar klassmedvetande, regionalism och etnici­ tet. År 1938 fick dessa kontakter mer fast

form då Sällskapet Vallonättlingen skapa­ des i Stockholm av en samling män med rötterna i Österby bruk.52 Syftet sades vara att
stimulera förståelsen för och kännedom om vallo­ nernas historiska betydelse för vårt land och dess näringsliv, samt att ekonomiskt stödja forskning för klarläggande därav.53
Tillträde till förbundet hade de män och kvinnor som kunde visa vallonskt påbrå. I den tidskrift som sällskapet började att pu­ blicera fem år senare förtydligades i dess första nummer att man syftade till att beva­ ra det vallonska kulturarvet. Här påpekades också att världshändelserna var speciellt viktiga för vallonättlingarna, ”ej minst det öde som drabbat våra stamfränder i det olyckliga Belgien”.
Stadgarnas krav på påvisbar härstam­ ning liksom kanske också den återkom­ mande refrängen i Vallonättlingarnas sång — dock deras ättlingar än bära dragen/fä- drernas ursprung de minna om —krävde år 1943 en utvikning. Man frånsvor sig alla former av rasistiska ideologier och ville alls inte placera vallonerna över andra folk, utan man ville inte mer än säga att
vi anser att det som våra fäder uträttat genom mer än tre århundraden är av den art att det förtjänar att hållas levande för samtid och framtid.
Under och omedelbart efter kriget tog soli­ dariteten med Belgien sig en rad praktiska uttryck. År 1944 sände sällskapet den bel­ giska regeringen ett gratulationstelegram för att fira befrielsen.54 Fyra år senare ordna­ des en sommarvistelse för belgiska barn i Sverige. Året dessförinnan hade man för
första gången besökt Liége och överlämna­ de en fana i rött och gult prydd av den vallonska tuppen och med texten ”Aux Wallons de Suede 1616-1947, Les wallons de Liége”. Slutåret markerar tillfället för be­ söket, men också den tidpunkt vid vilken den sista svenska vallonsmedjan, den i Sö­ derfors tystnade. Sällskapets kontakter med Belgien har sedan fått en nämast formell status. Med stor stolthet nämner man de hederbetygelser som ledande medlemmara- na av föreningen fått av det belgiska kunga­ huset och den roll man spelar vid celebra be­ sök i Sverige. Man betraktar sig gärna som en koloni valloner i förskingringen.55
*
Den engelske historikern Eric J Hobsbawm har understrukit att många av de traditio­ ner som vi idag upplever som uråldriga i själva verket har skapats vid betydligt senare tillfällen. Syftet är ofta att ge sociala förän­ dringar ett drag av kontinuitet och institu­ tioner och företeelser ett aktat skimmer av tradition och oundviklighet.5'1 Att det ut­ kristalliserades en särskild kultur i de patri­ arkala brukssamhällets hägn står utan tvi­ vel. Vid upplandsbruken blev den särskilt tydlig på grund av sin etniska särprägel. När arbetet och de sociala formerna för ar­ bete och vardagsliv upphörde, försvann denna kulturs livsnerv. Kvar blev först min­ nena och sedan myten. Vallonerna gjorde en andra invandring i det svenska me- vetandet, denna gång som metafor. Med dessa symboler kunde nya traditioner ska­ pas och myter upprätthållas. Användningen var dock inte given. Vallonen som symbol har lånat sig till vitt skilda syften.
Vallonen som metafor / 109

110/ Anders Florén

Vallonen som metafor /111
Vi återvänder till Föreningen Vallonätt- lingens verksamhet. Dess grundare kom från en och samma kulturmiljö, vilken de ville bevara minnena av även sedan de läm­ nat den. I takt med att minnena förbleknade av arbetet i smedjan och livet på de patriar­ kala bruken, har anknytning till det vallonska förflutna blivit avlägsen och ab­ strakt. Det är i detta sammanhang talande att föreningen upplevde något av en kris un­ der 1960- och början av 1970-talet, när många av de som fortfarande hade haft en direkt kontakt med bruksarbetet inte längre fanns i livet. Medlemssiffrorna var vikande och ett långt uppehåll gjordes i utgivningen av medlemsbladet.57 Med det ökade int­ resset för släktforskning under de senaste tjugo åren har man dock ånyo fått vind i seg­ len.
Vad som driver släktforskaren är emel­ lertid andra intressen än de som den första generationens föreningsmedlemmar dela­ de. För släktforskaren handlar det om att söka den personliga identiteten i den egna familjens hitoria, inte att bevara minnet av arbete och vardag i det gamla brukssam­ hället. Snarare än bruksorten så blir det släktens ”ur-hem” som räknas, vilket inne­ bär att intresset förskjuts från Uppland till Vallonien. Kontakterna med ”det gamla hemlandet” blir mer centrala än de kultur­ vårdande uppgifterna. Förändringen speglas bland annat i den vädjan till medlemmarna som föreningens vice ordförande, Bernt Douhan, såg sig föranledd att göra i med­ lemsbladet år 1993, att de inte bara skulle se till den egna släktens öden utan också äg­ nade sig åt socialhistorisk forskning.58
De tidiga medlemmarna kom från en och samma miljö men tillhörde olika sam-


illonsmeder i ångbammarssmed-
i vid Österbybnik 1920. Vallon- smidet i Österby bruk upphörde '943. VidStrömbacka bruk, den ista vallmsmedjan i världen, pa­ ck detta smide till 1946. Stående 'in vänstér: Lundin (ellerÅman),

114/ Anders Florén
hällsklasser och hade olika politiska upp­ fattningar. Såväl kommunister med arbe­ tarklassbakgrund som konservativa gross­ handlare och direktörer rymdes i styrelsen för den nya föreningen. De gjorde symbo­ liskt olika bruk av vallonen. Karl Kilbom som var en av initiativtagarna till föreningen och drivande kraft under de första åren av dess verksamhet, var kommunistisk, senare socialdemokratisk riksdagsman.
I första delen av sina memoarer ägnar Kilbom stort utrymme åt att beskriva sin uppväxt och arbetet i vallonsmedjan i Ös­ terby. Det var menade han, först mot bak­ grund av detta som man skulle förstå hans egen utveckling.59 Intresset för brukshante- ringen och vallonerna gick dock längre än hans egna minnen från barndomen. Under början av 1900-talet hade han börjat att fördjupa sig i valloninvandringens historia och 1958 publicerades hans stora arbete
Vallonerna. Han gav ut den på socialdemo­ kraternas bokförlag, Tiden, och dedicerade den dels till sveriges vallonättlingar men också till arbetare och anställda vid järn­ bruk och verkstäder.60
Dedikationen kan sägas sammanfatta de två syften han förefaller att ha haft med bo­ ken; dels att beskriva den etniska gruppens historia, dels att beskriva arbetarklassens.6' Han överför därför på vallonerna en rad av de karaktärsdrag och de förmågor som han ville se hos sin samtids proletärer. Boken avslutas med ett citat från ”vallonskalden” Gabriel de Plumecoques, och betecknar de vallonska dygderna som ”trohet, flit, plikt­ känsla och ordningssinne”, till vilket hans egen skildring tillägger frihetpatos och kampvilja. Vallonen blev en arbetets hjälte.
Idag har vallonen också andra symbol­
värden än den gode arbetarens, inte minst som den gode invandrarens och européens. Valloninvandringen lyfts fram både för att bryta ned bilden av invandringen som ett tärande hot och för att understryka att Sverige alltid har haft kontakter med det kontinentala Europa. Bilden av den gode invandraren och europeén möter dock en annan, och delvis motsägande, metafor nämligen bilden av vallonen som den förste möderne svensken.
Redan Louis de Geers överdrivna epite­ tet ”den svenska industrins fader” pekar på vallonens roll som modernitetens före­ gångare. Detta gäller dock inte bara bruks- ägarna utan också arbetarna. Att vallonerna var renligare och hade det bättre ställt än svenska arbetare och bönder när det gällde det sociala skyddsnätet, är exempelvis nå­ got som ofta hävdats i mer populärveten­ skapliga sammanhang. I konstnären Sixten Hages bildberättelse om de svenska vallo­ nerna sägs således att
Vad som verkligen skilde vallonerna från svens­ karna var deras omsorg om renligheten. Smeder­ nas lördagsbad har blivit legendariskt [...]. Från denna tid [Medeltiden, min anm] badade inte längre svensken, något som varade i flera sekel. Badrummet har bara funnits som en naturlig del av bostaden under de senaste fyrtio åren. Skrift­ ställaren Lubbe Norström fångade situationen på 1930-talet i sin undersökning: Lortsverige.
Lubbe Nordström var en god representant för den moderna tidens värderingar när det gäller nödvändigheten av en klanderfri hygi­ en. Vallonerna var i Hages ögon Norströms företrädare 300-år tidigare. Orsaken var att,
Vallonerna kom från ett samhälle som var mer välutvecklat än det svenska. De kom från ett land med en rikare kultur, såväl andlig som materiell.62

Utan att polemisera mot Hages uppfattning,
ligger det nära till hands att snarare se den som ett intressant utslag av många svenskars underlägsenhetskänsla visavi vad som upp­ fattas som den kontinentala kulturen, än som historiska fakta. Återigen möter vi nämligen problemet huruvida den speciella kulturen hos arbetarna vid upplandsbruken var etniskt eller socialt betingad. Vad vi vet är att medellivslängden var längre och späd­ barnsdödligheten lägre som en följd av till­ gång till läkarvård och bättre hygieniska förhållanden, även vid de järnbruk som be­ folkades av svenska smeder, om man jämför med de omgivande jordbrukssocknarna.63
Man bör också komma ihåg att renlighe­ ten och synen på vem som är ren respektive smutsig, ofta är ett viktigt redskap för att markera social- och etnisk distans. Även om åsikten om vallonernas överlägsna hy­ gien sannolikt är svår att verifiera som ett etniskt särdrag, är det intressant hur anta­ gandet används för att förstärka gruppens etniska särdrag. Lika tydligt är det att Hage använder Vallonen som metafor för det moderna. Samma tanke utvecklas, fast i en någon annorlunda form, av den tyske för­ fattaren Hans Magnus Ehzenberger. I en krönika år 1982 beskriver han vallonbruket Lövsta som själva sinnebilden för det svens­ ka.
Man måste vara döv och blind för att inte känna igen det moderna svenska välfärdssamhällets gro­ grund i denna patriarkaliska utopi. Lövsta bruk är en enklav i vildmarken, en inmutad fyrkant av ordning säkerhet och disciplin.
Muren runt samhället avskärmade det för världen och där inne bland de standardise­ rade husen och raka gatorna fanns alla kol­
lektiva välfärdsinrättningar; skola, kyrka och sjukstuga.64 Det etniska draget spelar hos Enzenberg ingen huvudroll, men det är trots allt en lockande tanke att se den svens­ ka välfärdsstaten som i grunden vallonsk.
Som tidigare understrukits finns dock även andra brukssamhällen, vilka saknar de uppländskas etniska stigmata. Det patriar- kala tidig-industriella lokalsamhället som modell för den svenska välfärdsstaten har under de senaste åren också tagits upp till mer seriös diskussion.63 Förhållandet är dock knappast självklart. I brukssamhället fanns en trygghet och en solidaritet som levde vidare i välfärdsideologin. Vid sidan om detta fanns dock också den patriarkala makten manifesterad. För en politiker som Karl Kilbom är det dock, som han själv skriver, nödvändig att väga in hans egen uppväxt för att förstå hans fortsatta liv. Och detta torde väl också inbegripa hans politis­ ka ideer och bild av det ideala framtidssam­ hället. Att en liknande framtidsvision kom att dominera det socialdemokratiska parti­ ets politik, kan naturligtvis inte tillskrivas Kilboms inflytande. Givetvis var han inte ensam att komma från en sådan miljö. Men tankens komplicerade väg från de egna minnena, till det politiska medvetandet och vidare till en dominerande politisk lin­ je som vinner vida acceptans i det omgivan­ de samhället är lång och slingrande.
*
Den vallonska invandringen, koncentratio­ nen av invandrarna vid de uppländska bruken och det intima sambandet mellan etnicitet och arbete, skapade en kulturell samhörig­ het där etnicitet och klass smälte samman.
Vallonen som metafor / 115



118/ Anders Florén
Grunden för denna vallonska identitet dog miljs förflutna. Symbolen kunde också an­ definitivt när den sista vallonhammaren vändas politiskt. För socialisten Kilbom
stannade år 1947. Vallonen kom dock att leva kvar som symbol. Symbolvärdet var starkt och kunde användas på olika sätt. Det gav lyster och exklusivitet åt släktforskarens sökande efter en personlig identidet i sin fa­
N oter
1. Argumentationen förs mer utförligt i Florén A,
En mångkulturell historia, Fiirth T - Ornbrant
red, Isamma hus, Carlssons bokförlag 1993.
2. Se ovan nämnda antologi samt Svanberg I - Ty- dénM, Tusen ar av invandring. Gidlunds 1992.
3. För ett exempel se Johan Södergrens studie, Val­ lonen som litterärgestalt. En studie iMaj-Britt IVergårds användande av valloner i historiska ro­ maner. Opublicerad c-uppsats vid historiska institutionen i Uppsala 1995.
4. Louis de Geers brev och affärshandlingar 1614—1652, red E.W Dahlgren, i Historiska
Handlingar del 29, Stockholm 1934. Kontrakt
nr 55, s 89f.
5. Masoin M, Les priviléges des férons de Namur
sous 1'Anden Régime, Annales de la sociétéarc- héologique de Namur, 1927. En liknande jurisdiktion fanns också i Durby, Pirotte F,
L industrie métallurgique de la terre de Durby de 1480 a 1625, ses rapports avec la métallurgie liégeoise, Bulletin de 1’institut archéologique Liégeois, 1967, s 150. Braunstein P, Le travail minier dans le Royaume de France å la fin du Moyen Age, Luwig K.Fi ed, Bergbau und Arbetsrecht, 1989.
6. Dahlgren E.W, Louis de Geer hans liv och verk bdI, Uppsala 1923, kap II. Se även Yernaux J, La métallurgie liégeoise et son expansion au xvii siécle. Liége 1939, s 109 ff.
7. Nisser M, Forsmark - ett av vallonbruken kring Dannemora gruvor, i Forsmark och val- lonjärnet. Forsmarks kraftgrupp 1987, s 26ff.
8. Liknandevillkorhadekompanjonernafåttnär
kom vallonen att symbolisera idealarbe­ taren. I senare debatt har hans roll ofta varit den av modernitetets förelöpare. Han är samtidigt den gode invandraren, den gode europén och den förste välfärdssvensken.
det gällde arrendet av Finspångs bruk nio år tid­ igare. Kontrakten publicerade i Louis de Geers brev och affärshandlingar 1614—1652, nr 134,
s 14ochnr59s97.
9. Douhan B, Arbete, kapital och migratioin. Val- loninvandringen till Sverige under 1600 talet, Uppsala 1985, s 60.
10. Några få kontrakt finns publicerade hos Dahl­ gren samt hos Yernaux. En angelägen forsk­ ningsuppgift är i detta sammanhang en gemen­ sam studie av kontrakten av svenska och belgis­
ka historiker, bland annat för att sätta dess uppgifter om det sätt på vilket produktionen organiserades i relation till vad som för övrigt är känt om förhållandena inom 1600-talets vallons­ ka och svenska industri. För ett allmänt anslag till en sådan jämförelse se Florén A, La métallur­ gie suédoise et ”wallonne” aux debuts de la période industrielle: un projet d etude comparati- ve, i Patrimoine Industriel Wallonie-Bruxelles, 1993.
11. Douhan 1985 s 46 f. För 5 arbetare som tecknat kontraktet i Sedan anges hemorten Haracourt, vilket förefaller mig rimligt att tolka som Harnoncourt i Lorraine. I samma område fin­ ner man Ste Cécile, vilket en arbetare som teck­ nar sitt kontrakt i Sedan anger som hemort. Det är således sannolikt att arbetare från furstendö- met Luxemburg också finns bland emigranter­ na. En noggranare granskning av de uppgivna hemortsnamnen förefaller nödvändig för att en större tillförlitlighet skall erhållas.
12. Även när det gäller yrkesbeteckningarna behö­ versannoliktennygranskninggöras.Detrear­

betare från Liége som tidigare nämnts anställdes
år 1626 för att uppföra och arbeta i ett skärverk. Några skärverksarbetare omtalas dock inte i Douhans sammanställningar. Sannolikt har de där räknats som hammarsmeder, martelleurs, i enlighet med den korta resumé som Dahlgren på svenska har givit av varje kontrakt, varvid han i detta fall gjort sig skyldig till en felläsning. I ett annat avsnitt nämner dock Douhan (s 40) Pasque som kontrakterad att uppföra ett skär­ verk, vilket också är en felläsning, varför han
kan ha kategoriserats som byggmästare.
13. Dahlgren E.W, Louis de Geer, hans liv och verk
bdII, Uppsala 1923, s 427.
14. Moureaux, La sidérurgie dans la region de
Beaumont et de Chimay å la fin de 1'ancien régime, Ancienspays et assemblées d'états, vol LVI, 1972, s 235. Yernaux 1939, s 142.
15. Kilbom K, Vallonerna, Valloninvandringen, stor­ maktsväldet och den svenskajärnhanteringen. Ti­ den 1958, s 147 f. Hansotte G, La Métallurgie Wallone au XVIe et dans la premier moite du XVIIe siécle. in Kellebenz, ed, Schwerpunkte der Eisengewinnung und Eisenverarbeitung in Europa 1500-1650, Köln 1974, s 142. Montelius S, Arbetare och arbetarförhållanden 1600-talet, i Montelius S, Utterström G, Söderlund E: Fa-
gerstabrukens historia bd V. Uppsala 1959, s 23. Douhan 1985, s 99.
16. De långsiktiga ekonomiska effekterna av kriget har bland annat diskuterats i Gutmann, M.P, War and rural life in the early modern low-count- ries. Assen 1980.
17. Hansotte 1975, s 135 f. Se också Florén A, Soci­ al organization ofwork and labour conflicts in proto-industrial iron making, i International Review ofSocialHistory. Fall 1994.
18. Moureaux 1972, s 235 f. 19. Yernaux 1939, s 186, 221.
20. Yernaux 1939, s 164.
21. Dahlgren 1923, bd II, s 422.
22. Nisser 1987, s 34.
23. Attman A, Vallonjärnets avsättning på världs­
marknaden 1800—1914, i Forsmark och vallon- järnet, Forsmarks kraftgrupp 1987, s 189.
24. Ekman W, Vallonjärnet —en kvalitetsprodukt med världsrykte, i Forsmark och vallonjärnet, Forsmarks kraftgrupp 1987 s 137ff.
25. Nisser 1987, s 42.
26. Florén A, Rydén G, “A journey into the market
society” i Björk R, Molin K, rred: Societies made up ofhistory. Essays in historiography intellectual history, professionalisation, historical social theory &proto-industrialisation. Uppsala 1996,
s 291 ff.
27. Hansotte G, La métallurgie et le commerce Inter­
national dufer dans les Pays-Bas autrichiens et la Principauté de Liégependant la seconde moitié du xviiie siécle, Bruxelles 1980, s 71. Dorban M, Les débuts de la révolution industrielle, in Has- quin H, La BelgiqueAutrichienne, 1713—1794, Bruxelles 1987, p 128. Florén 1994.
28. Douhan 1985, s 55
29. Moreaux P, red, La statistique industrielle dans les
Pays-Bas authrichiens h lepoque de Marie- Thérése,
Bryssel 1974. En sådan bestyckning nämns ex­
empelvis i hammaren i Gougnies (s 756).
30. Dahlgren 1923, bd II, 428-434.
31. Yernaux 1939, s 221 ff.
32. WoronoffD, L Industrie Siderurgique en France
Pendant La Revolution et LEmpire, Paris 1984, s 182. Bernard P, Une architecture pour les forges? in WoronoffD ed, La Métallurgie dufer dans les Ardennes (XVIe—XlXe), Paris, 1988. Ev- rard R, ForgesAnciennes, Liége 1956. Leboutte, R, La condition ouvriére en Wallonie aux XVIIIe - XlXe siécles, Cahiers de Clio, 1987 pp 28, 34.
33. Yernaux 1939, s 221.
34. Florén, A - Rydén G, Arbete hushåll och region.
Tankar om industrialiseringsprocesser och den svenskajärnhanteringen, Uppsala 1992, s 45 ff.
35. Woronoff 1984, p 161.
36. Rydén G, Iron Production and the Household
as a production unit in nineteenth century Swe- den, Continuity and Change, fall 1994. Piret M.F, Fourtunes et Groupes Sociaux: Habay-la- Neuve 1766-1796, Licentiatavhandling, Uni- versité Catholique de Louvain 1982, s 206. Leboutte R, La Grosse Forge Wallonne (du XVe au XVIIIe siécle) Liége 1984, s 50.
Vallonen som metafor / 119

120 / Anders Florén
37. Montelius 1939, s 27.
38. Kilbom 1958, s 352.
39. Jars G, Voyages métallurgiques. Paris 1776, s 146. 40. Järnbruksminnen, Stockholm 1952, s 19.
41. Kilbom K, Ur mitt livs äventyr I. Tidens förlag,
s 44.
42. Bursell B, Träskoadel, Lund 1974.
43. Nisser 1987, s 45.
44. Douhan B, En gång vallon alltid vallon, i Sicken
turk, om invandrarnas historia, Bygd och Naturs
årsbok 1990, s 102.
45. Första versen av Vallonättlingarnas sång av Emil
Gille.
46. Se vidare Göran Rydéns bidrag i denna volym. 47. Attman 1987, s 188.
48. Attman 1987, s 189
49. Söderlund E, Wretblad P,E: Fagerstabrukens
Historia bdIIINittonhundratalet, Uppsala 1958, s 530f.
50. Nisser 1987, s 65.
51. Dessa strider beskrivs bland annat i Karl Kil­
Cambridge 1983, s 9. En liknande tolkning av den ”vallonska myten” har gjorts av Tydén M - Svanberg I, I nationalisemens bakvatten, i Bro­ berg G - Wikander U - Åmark K red, Bryta, Byg­ ga, Bo. Svensk historia underifrån. Ordfront 1994, s 244.
57. Douhan B, Vallonernas svenska historia, en tra­ ditionell närings undergång, i Vallonättlingen 1993:4, s 14.
58. Douhan 1993, s 15.
59. Kilbom K, Ur mitt livs äventyr 1. Tiden förlag
1953,s21.
60. Boken recencerades för övrigt på första sidan i
LE SOIR den 6/1 1959, av Carlo Bronne, un­ der rubriken ”Les Beiges å Terränger, Valloner­ na”. En rubrik som således i sig rymmer en intressant anakronistiskt glidning mellan Belga­ re och Vallon.
61. Ett liknande perspektiv kan man lägga på det in­ tresse som vallonerna och järnbruken tilldrog sig i järnbruksarbetarnas fackföreningstidning, Me­ tallarbetaren. Under 1920-talet publicerades ett trettiotal artiklar i ämnet. Senare trappas takten av. Kilbom skriver dock om valloninvandringen 1939 och självfallet recenceras hans bok år 1958 under rubriken Kilbom avlivar300-årig lögn.
62. Översatt från Hage S, Les Wallons en Suéde, Récitpictural, u.å, s 21.
63. Sundin J, Family building in paternalistic proto-industries. A cohort study from nine- teenth-century Swedish iron founAerVs, Journal offamily history 1989.
64. Enzenberger H.M, Svensk Höst, En reportageserie i Dagens Nyheter 1982, Dagens Nyheter 1982,
s 29.
65. Isacson M , Bruket och folkhemmet. Häftenför Kritiska Studier, 2/91.
52.
53. 54. 55. 56.
bom, I hemligt Uppdrag, ur mitt livs äventyr II, Tidens förlag, 1954, s 53ff. Skönlitterärt skil­ dras de av Everr Leijon, Före tystnaden, arbete och livpå bruket då seklet var ungt. Rabén och Sjögren 1981. Leijon var liksom Kilbom aktiv kommunist, och förblev så, och dessutom aktiv i sällskapet Vallonättlingen. Bland annat ingick han i redaktionskommitéen för medlemsbladet under 1940-talet.
Douhan 1990, s 98. Se även Vallonättlingen, Ju­ bileumsnummer 1988, s 4 ff.
Stadgar § 1, publicerade i Vallonättlingen nr 1:1
Vallonättlingen nr 4/44.
Douhan 1990, s 98.
Hobsbawm E, Inventing Traditions, i Hobs- bawm E - Ranger T, The invention oftradition,

Mästersmedernas uttåg?
Den svenskajärnhanteringensförändring
före götstälets entré
Av Göran Rydén
xel FritiofGussander stod 1858 som Far och son Gussander är intimt förknip­ AensamägaretillGammelstillaBruki pade med den omändring av driften på Torsåkers socken i Gästrikland. Axel Gammelstilla som kom till stånd från 1830- Fritiofs far Per Ulrik Gussander hade ktoamlet­. Till en början skedde dock inga större förändringar, frånsett några mindre ”juste­ ringar” av smidet och smedjan på bruket. Gästrikland var under denna period troligen ledande i landet vad gäller tysksmidets ut­ veckling, varmbläster efter brittisk förebild infördes och fler hamrar installerades i smedjorna. Inom själva smidesarbetet inför­ des den nyheten att mästersmeden, mäster- svennen och koldrängen i hammarlagen fick sällskap av en fjärde medlem, räckardräng- en. Gammelstilla smedja utrustades under denna tid med en andra vattendriven ham­ mare och räckardrängar kom att utnyttjas från 1840-talet. Troligen infördes varmbläs­
mit till bruket, från Säter, redan i början av 1830-talet men det dröjde mer än två de­ cennier innan familjen definitivt tog över ägandet och ansvaret för driften av gästrike­ bruket. Med Gussanders intåg kom föränd­ ringens vind att blåsa in över Gammelstilla bruk. 1830 bestod bruket, i likhet med många andra svenska bruk vid denna tid, av en stångjärnssmedja med två smideshärdar och en vattendriven stångjärnshammare. Man använde sig av den s.k. tysksmidesme- toden för att framställa stångjärnet och till­ verkningen uppgick till drygt 150 ton årligen. Tackjärnet hämtades från den till bruket hörande masugnen vid Skommarhyttan och träkolen framställdes av underställda
landbönder i omgivningen.
ter också.
Från slutet av 1850-talet ökade dock för-
ändringstakten, möjligen som ett resultat

122 / Göran Rydén
av Axel Fritiof Gussanders allt starkare
ställning som ensam ägare till bruket. 1857
ersattes tysksmidesmetoden med en variant
av vallonsmidet, det s.k. rettigska smidet.
Troligen påverkades detta teknikskifte av
det faktum att brukspatronen på Kilafors,
tillika även grosshandlare i Gävle, C.A. eller Axelshammar sägas vara speciellt
lyckosamma investeringar. Den tekniska utvecklingen av den svenska järnhantering­ en hade vid denna tidpunkt kommit att i mångt och mycket prioritera en annan vari­ ant av vallonsmidet, nämligen lancashire- smidet. Denna smidesmetod, med som
Rettig, stod som ägare till hälften av bruket,
vid sidan av Gussander, under detta år. Året
därefter var bruket helt i Gussanders hän­
der och förändringen av driften fortsatte.
Då den bristande vattentillgången försvå­
rade en expansion av smidet vid bruket an­
sökte Gussander hos Kommerskollegium namnet antyder ett brittiskt ursprung,
om att få anlägga ytterligare en smedja i brukets närhet. Den nya anläggningen, som kom att bestå av två härdar och två hamrar, fick namnet Axelshammar efter
hade utvecklats i Sverige under 1830-talet och kom att spridas från mitten av det ef­ terföljande decenniet. I Gästrikland hade metoden införts vid några smedjor redan
Gammelstillabrukomkringår1900. Verkstadsbyggnadernaiförgrundenmedsmältsmedjanibildensmitt. Till vänster syns hyttan och till högerförvaltarbostaden. Foto A Olsson, Länsmuseet i Gävleborgs län.
ägaren. Ett annat sätt att mildra effekterna av vattenbristen var att installera en ång­ hammare, vilket gjordes 1859.
Trots att produktionen av stångjärn vid bruket mer än fördubblades vid slutet av 1850-talet kan varken det rettigska smidet

Lancashiresmeder vid Gammelstilla bruk. Bilden troligenfrån 1890-talet. Foto Länsmuseet i Gävleborgs län.
1853, men den verkliga expansionen kom
på 1860-talet. Gammelstilla följde trenden och byggde om smedjan inför smidesåret
1866.
Den nya smidesmetoden skilde sig ifrån
den gamla, och den hammarsmedja som byggdes upp under den andra hälften av 1860-talet hade få likheter med den äldre, för det rettigska smidet ombyggda, tysk­ smedjan som uppförts 1766 av brukspatro­ nen Nils Joakim af Uhr. (Det går vidare att hävda att den tysksmedja som funnits på platsen alltsedan mitten av 1600-talet hade större likheter med den som revs två hun­ dra år senare än de som fanns mellan den ”nya” och ”gamla” smedjan vid mitten på 1800-talet.) I lancashiresmidet var proces­ sen att tillverka stångjärn uppdelad på två delprocesser, i likhet med vallonsmidet.
Själva färskningen av tackjärnet skedde i lancashirehärdarna (smälthärdarna) där mellanprodukten smältstycken framställ­ des. Dessa välldes sedan i speciella vällug- nar innan de uträcktes till stångjärn under hamrarna. Vid Gammelstilla installerades fyra lancashirehärdar, efter 1870 tillkom ytterligare en, samt en vällugn. Vad beträf­ far hamrarna så skedde även där en förnyel­ se i det att smedjan var tänkt helt för ång- drift. Den från härdarna och vällugnen bortgående värmen skulle utnyttjas för att tillverka ånga som i sin tur skulle driva tre ånghamrar, och det var endast blås- maskinen som skulle drivas med vatten­ kraft.
Det var inte endast i ett tekniskt hänse­ ende som den nya tekniken skilde sig ifrån tysksmidet och det rettigska smidet, utan

124 / Göran Rydén
även arbetet i den nya smedjan hade en helt
annan karaktär. Till en början var arbets­ styrkan betydligt större i den nya smedjan. I en tysksmedja med två härdar arbetade åtta smeder. Med införandet av det rettigs­ ka smidet steg den siffran till strax över femton man, men den verkliga expansio­ nen lät vänta på sig till den andra hälften av 1860-talet med lancashiresmidet. 1870 ar­ betade fyrtio personer i Gammelstilla smedja med att framställa stångjärn. Den nya organisationen skilde sig inte endast genom att vara betydligt större än den äld­ re, utan även själva arbetet kom att vara or­ ganiserat på ett helt nytt sätt. Tidigare hade samtliga medlemmar i hammarlaget, under mästersmedens ledning, deltagit i samtliga sysslor i framställandet av stångjärn. Med lancashiresmidet kom arbetsdelning att in­ föras i smedjan. Till en början delades arbetet upp mellan de som ansvarade för framstäl­ landet av smältstycken och de som skötte uträckningen av stångjärnet, men snart ut­ kristalliserades även en uppdelning mellan smederna vid härdarna och vällugnen samt de som skötte hamrarna. Vid slutet av 1870- talet fanns på Gammelstilla smältare vid lancashirehärdarna, hopslagare vid smält- hamrarna, vällare vid vällugnen och räcka- re vid räck- och släthamrarna.
Den hierarkiska uppdelningen mellan mästare, mästersvenner och drängar fanns kvar i smedjan in på 1870-talet, men en ni- vellering av arbetsstyrkan gradvist kom till stånd. Vid lancashirehärdarna fanns fyra ”kvartsmästare”, eller ”fjerndelskarlar”, istäl­ let för en hierarki med mästersmeden i top­ pen. Dessa kom också snart att tituleras ”smältare” kort och gott. Vid uträckningen försvann uppdelningen räckare och räckar­
drängar till förmån för endast räckare. För­ visso fanns en hierarkiskt struktur kvar inom smedjans väggar, men denna kom under lancashiresmidets tid att grundas inte i det toppstyrda hammarlaget utan istället i en markerad arbetsdelning där vissa sysslor in­ nebar ett större ansvar eller hårdare arbetsbe­ lastning.
Den ökade arbetsstyrkan i smedjan, med förutom alla smeder även ångmaskinister, klensmeder, järnsynare och hjälpsmeder, samt den utvecklade arbetsdelningen ställ­ de helt nya krav på samordning och kon­ troll av produktionen samtidigt som detta kraftigt försvårades. En förman, eller i vissa fall två förmän, anställdes av bruksledning­ en för att samordna och kontrollera. Till en början erhöll någon av de äldre arbetarna denna syssla som ett komplement till det vanliga arbetet, men från slutet av 1870-ta- let anställdes en från arbetet fristående smi- desmästare.
Resultaten av dessa kraftiga förändringar i smedjan, av såväl smidestekniken som ar­ betsorganisationen, lät inte vänta på sig. Tillverkningen av stångjärn ökade språng- artat. Med tysksmidesmetoden nåddes att årsmaximum på drygt 250 ton under hög­ konjunkturen i början av 1840-talet. Med det rettigska smidet kunde man tillverka över 500 ton per år. Detta var dock ingen­ ting emot vad som åstadkoms med den nya tekniken. Redan 1866 smiddes 784 ton, men dessa siffror mer än fördubblades snart. Toppnoteringen nåddes 1884 då 1939 ton tillverkades. Även vad gäller ar­ betsproduktiviteten, här mätt som mäng­ den stångjärn per arbetare i smedjan, sked­ de en markant förbättring av resultaten ef­ ter införandet av lancashiresmidet. Under

Mästersmedernas uttäg? / 125
tysksmidets dagar framställdes drygt 25 ton
per man. Detta steg till drygt 30 ton per man med det rettigska smidet. Under lan­ cashiresmidets tid nåddes vissa år nivåer som snuddade 50 ton per man och år.
Tio år efter det att smidesprocessen mo­ derniserats inledde Axels Fritiof Gussander nästa stora projekt, en förändring av tack­ järnstillverkningen. Som nämndes tidigare försågs bruket med tackjärn från den egna masugnen vid Skommarhyttan, en knapp mil från bruket. Trots att denna modernise­ rats efter en brand 1858 räckte dess kapaci­ tet knappast till efter expansionen av smi­ det. Årsproduktionen låg kring 1000 ton samtidigt som behovet av tackjärn hade sti­ git till nästan det dubbla. Resultatet blev att Gammelstilla måste köpa tackjärn från andra hyttor. 1875 blåstes Skommarhyttan
ned för alltid, samtidigt som en ny modern hytta uppfördes på bruket. Den nya hyttan var av ett helt annat slag, större och utrus­ tad med tidens alla moderniteter. Den bortgående masugnsgasen användes för att driva en ångmaskin, som i sin tur drev malmhundar, krossverk och kolvagnar, samt att värma varmapparaten och den westmanska rostugnen. Den nya hyttan hade, enligt fackpressen, en kapacitet på 4000 ton årligen. Vad mera var att man tänkte sig en än större produktion då själva hyttbyggnaderna var dimensionerade för att innesluta två stycken masugnar. En vi­ dare expansion var s.a.s. redan förberedd.
Den nya hyttan kom att bli en helt an­ nan arbetsplats än vad den gamla Skom­ marhyttan varit. I den senare skedde pro­ duktionen under en begränsad period av

126 / Göran Rydén
året och med en liten arbetsstyrka. En mas­ mästare skötte arbetet tillsammans med en hyttdräng, två uppsättare samt eventuellt ytterligare någon mer arbetare. Den nya an­ läggningen på bruket sysselsatte ett dussintal arbetare. En masmästare ledde fortfarande arbetet men en mer markerad arbetsdelning gjorde sig även gällande där, som i smedjan. Där fanns förutom hyttdrängar även rost- ugnsförmän, rostugnsarbetare, maskinister och hjälphyttdrängar vid sidan av ospecifice­ rade hyttarbetare.
Under loppet av några få decennier hade Gammelstilla bruk vuxit från ett litet ”klas­
siskt svenskt järnbruk” till ett mindre in­ dustrisamhälle, ett mindre järnverk om man så vill. Där tidigare åtta man hade till­ verkat stångjärn fanns mot slutet av 1870- talet en hytta och en hammare som tillsam­ mans sysselsatte upp emot 60 man. Till detta kom även en mindre mekanisk verk­ stad. Dessa järnarbetare kompletterades av ett antal dagkarlar som utförde sysslor i an­ slutning till järnframställningen. Under den andra hälften av 1800-talet innebar detta främst ett omfattande transportarbe­ te. Hela organiseringen av ”järnets väg” från gruva till utskeppningshamn förändrades

under denna tid. Vägen från Skommarhyt­ tan till bruket rätades under 1850-talet, och detsamma skedde med Gammelstilla- ån från bruket till sjön Ottnaren under det efterföljande decenniet. Det färdiga stång­ järnet transporterades från bruket, genom den ”kanaliserade” ån över sjön och upp ef­ ter Hoån, till Torsåkers station efter det att Norra Stambanan färdigställts på 1870-ta- let. (Gussander hade för övrigt verkat för att banan skulle få en för bruket mer för­ delaktig sträckning.)
Expansionen inskränkte sig inte endast till järnhanteringens område utan under
1870-talet anlades även en ångsåg och ett tegelbruk samtidigt som jordbruket ut­ vecklades med bland annat en omfattande nyodling. Den industriella tillväxten av bruket motsvarades även av en utbyggnad av bostadsbeståndet i takt med att befolk­ ningen steg. Flera större flerfamiljsbostäder uppfördes bland annat efter det att lancas­ hiresmidet införts under 1860-talet.
Under en tjugoårs period från slutet av 1850-talet var Axel Fritiof Gussander mycket aktiv i den förändringsprocess som
hela den svenska järnhanteringen var in­ dragen i. Han införde, i likhet med många av sina näringsbröder, lancashiresmidet, och han lät uppföra en ny och modern hyt­ ta. De tekniska landvinningarna i dessa nya anläggningar kompletterades med ett nytt sätt att organisera produktionen där ar­ betsdelningen blev mycket framträdande. Han centraliserade vidare driften till ett ställe, något som underlättades av använ­ dandet av ångkraft, och han lät omorgani­ sera hela transportorganisationen. Någon järnväg kunde han knappast få dragen till brukets närhet men genom en uträtad å, försedd med två slussar, och två ångbåtar kunde han dock knyta sin produktion till järnvägsnätets utbyggnad.
Gussander var således en brukspatron med ambitionen att följa med i utveckling­ en. Emellertid kröntes denna ambition knappast av någon succé, utan det blev up-
Gammelstillabrukomkringår1900. Tillhögerpå bildenfinns två arbetarbostäderfrån 1860-talet och i mitten syns masugnen. I bildens vänstra kant syns den uddepå vilken brukspatronen Axel FritiofGussander lät uppföra den byggnad som aldrigfärdigställts som herrgård. Foto Länsmuseet i Gävleborgs län.
Mästersmedernas uttäg? / 127

128 / Göran Rydén
penbart under 1870-talets lågkonjunktur
att han arbetade i motvind och att hans satsningar inte gav önskat resultat. Helt uppenbart är att han hade stora förhopp­ ningar på den nya hyttan. Kapaciteten låg kring 4000 ton tackjärn per år och en ut­ byggnad till det dubbla fanns med i planer­ na. I verkligheten nåddes dessa siffror ald­ rig. 1880 nåddes toppnoteringen med en tillverkning på 2648 ton. Vad gäller smidet är det svårare att utföra dylika beräkningar, men det kan konstateras att den femte lan- cashirehärden som installerades omkring 1870 sällan utnyttjades. Det finns också anledning att peka på det faktum att när Tore Petré år 1853 lät införa lancashiresmi­ det på grannbruket Hammarby svarade Gussander med att införa det rettigska smi­ det. Lancashiresmidet fick vänta ytterligare några år till 1866.
Om något kan personifiera Gussanders storslagna planer på Gammelstilla bruk, och dessas utfall, så är det byggandet av en ny herrgård. Inför sitt stundande giftermål i början av 1860-talet lät Gussander riva den gamla herrgården från 1700-talet för att i dess ställe uppföra en ny och större herrgård. Enligt en uppgift skulle den vara så stor att man skulle kunna köra in i med häst och vagn genom dess huvudentré. Nå­ got profetiskt lär Gussander vid grundens färdigställande ha yttrat: ”Måtte inom des­ sa murar tjuvar eller skälmar aldrig bo.” Hans önskan blev uppfylld, men inte på det sätt vår ambitiöse brukspatron tänkt sig, eftersom herrgården aldrig blev helt färdigställd och aldrig kom att tjäna som bostad. Den står kvar än idag som ett gi­ gantisk monument över en tämligen miss­ lyckad gärning inom den svenska järnhan­
teringen. Axel Fritiof Gussander gick i konkurs 1880 i efterdyningarna av den sto­ ra depressionen och en allt för vidlyftigt in­ vesteringsverksamhet.
Bruket levde kvar efter att Gussander försvunnit. Tackjärn fortsatte att tillverkas och stångjärn likaså. Mot slutet av 1880-ta- let blev det emellertid uppenbart att ut­ räckningen av stångjärn under hammare blev ett alltför dyrt alternativ. Valsverken

Masugnen vid Gammelstilla brukfotograferad omkring år 1900. Foto Länsmuseet i Gävleborgs län.
fyllde sedan lång tid denna uppgift på
många andra håll. Vid Gammelstilla löstes denna problematik genom att man lät lego- valsa sina smältstycken på andra håll, Fors­ backa eller Axmar för att ta två exempel.
Gammelstilla bruk levde dock kvar ytter­ ligare någon tid, i hyttan blåstes tackjärn till 1902 och i smedjan fortsatte man att fram­ ställa smältstycken in på 1910-talet. 1914 köptes hela egendomen av Stora Koppar­
berg. Avsikten bakom detta köp var troligen att komma i besittning av de stora skogs- egendomarna, men inför köpet värderades dock verkstäderna på ett så noggrant sätt att det inte kan uteslutas att de nya ägarna hade för avsikt att även tillverka järn. Emellertid kom detta inte att ske utan bruket kom i lik­ het med många andra bruk att så sakteliga slumra in i glömskans sömn ur vilken man inte vaknade upp ur förrän med den senaste

130 / Göran Rydén
tidens allt aktivare intresse för den äldre
järnhanteringens historia. Företeelser som Järnriket och Ekomuseum Bergslagen skall ses i detta ”uppvaknandets” perspektiv
Mästersmedernas uttäg—Den traditionella synen pä den svens­ kajärnhanteringens utveckling
Vid Gammelstilla bruk, i Gästrikland, inleddes en period av förvandling med fa­ miljen Gussanders inträde som ägare under 1830-talet. En gradvis förändring av det tra­ ditionella tysksmidet tog sin början under detta decennium, en process som sedan fort­ satte under 1840-talet. Samtidigt utrustades masugnen vid Skommarhyttan med en rostugn. Tillverkningen av stångjärn på bru­ ket steg något. Under den efterföljande tioårsperioden accentuerades och fördjupa­ des denna process genom att hyttan byggdes om samtidigt som en ny smidesmetod inför­
des vid bruket, det rettigska smidet. Kulmen på denna förändringsprocess kom under en femtonårsperiod med startpunkten vid mit­ ten av 1860-talet. Hammarsmedjan bygg­ des då om för lancashiresmidet och en helt ny hytta uppfördes på bruket. Dessa bägge förändringar innebar inte endast en ”teknisk” förnyelse av järntillverkningen utan organise­ ringen av arbetet och produktionen föränd­ rades också i grunden. Arbetsdelningen gjorde sitt inträde på bruket. Tillverknin­ gen av stångjärn vid Gammelstilla ökade språngartat under denna period. Emellertid kom förändringens vind inte endast att blå­ sa över själva järntillverkningen, utan hela bruket kom att inordnas i ett helt annorlun­ da ekonomiskt system. Marknaden kom att bli betydelsefull på ett annat sätt, och ”när­ heten” till exporthamnen i Gävle för dessa allt större volymer stångjärn blev av yttersta betydelse. Vid Gammelstilla skedde en om­ fattande förändring av transportorganisa­ tionen parallellt med förändringen av järn­ produktionen.
ooq
Gammehtillasjärnstämpel.
Masugnsruinen vid Gammelstilla bruk. Gjuteriet är byggnaden i mitten av bilden och strax bakom skymtar ettkolhus. Tillhögersynsbronöverkanalen.
Foto Länsmuseet i Gävleborgs län.

Den bild som här skisserats utifrån föränd­
ringen vid ett bruk, med en början under
1830-talet, rimmar mycket illa med den
traditionella synen på den svenska järnhan­
teringen under 1800-talet. Enligt denna,
främst företrädd av professor Artur Attman,
skedde inga omfattande förändringar inom
näringen förrän med introduktionen av
bessemermetoden, den första götstålsmeto-
den, med ”Undret vid Edsken” 1858. Att­
man har målat upp en bild av denna process
i samma färger som använts i den traditio­
nella diskussionen av den industriella revo­
lutionen. Enligt denna ”slogs det gamla
agrarsamhället sönder av de kraftfulla slagen
från ångmaskiner och maskinvävstolar” för
att använda en formulering av Arnold dessa brott var alltså 1860 med bessemer- Toynbee när han på 1880-talet införde be­ metodens fullbordande. ”Ett nytt tidevarv i
Bruksbefolkningen vid Gammelstilla bruk samlade vidNTO-lokalen omkr 1915. Foto Länsmuseet i Gävleborgs län.
Mästersmedernas uttäg? / 131
greppet ”Industrial Revolution” i den aka­ demiska diskussionen.
Utgångspunkten hos Attman är att peri­ oden efter 1860 var en omvälvningarnas period då den gamla svenska bergsnäringen övergavs till förmån för en mer modern in­ dustriell tillverkning av järn och stål. De tekniska genombrotten ges en bärande roll i denna process då en förändrad teknologi skapade möjligheter för ekonomisk till­ växt. På järnhanteringens område betyder detta för Attman att nya sätt att tillverka järn och stål kom att innebära dels en ökad produktion och dels en kvalitativt förbätt­ rad produkt. Det mest tydliga, och samti­ digt enligt honom också det viktigaste, av

132 / Göran Rydén
järnhanteringens historia bröt in omkring
1860” hävdar Attman eftersom ”Besse­ mermetoden,... fick sitt definitiva genom­ brott.”1
Lancashiresmidet fick förvisso också sitt genombrott efter 1860, men det är helt klart att Attman förlägger förändringen till götstålstillverkningen som något kvalita­ tivt helt nytt. Förändringen inom stång- järnstillverkningen, dvs. övergången från tysksmide till lancashiresmide blir för Att­ man endast en smärre anpassning till exter­ na faktorer som förändringar på markna­ den eller puddelprocessens genombrott i Storbritannien. Inga kopplingar finns mel­ lan dessa två skilda metoder att framställa järn och stål. Attman beskriver processen med följande, näst intill poetiska, ordalag:
Den revolution, som järn- och stålhanteringen undergick genom götstålsprocessernas tillkomst, ställde helt andra krav än tidigare på de tekniska och metallurgiska insikterna. Medan de gamla järnframställningsmetoderna representerade en smideskonst, som utövades av tysksmeder, vallon- smeder, lancashiresmeder och franche-comté- smeder, väckte götstålsmetoderna en mångfald nya metallurgiska spörsmål. Mästersmedernas på erfarenhet grundade skicklighet kom sålunda under senare delen av 1800-talet att ersättas av stålprovarnas bedömningar och framför allt av metallurgernas undersökningar. Vid järnbruken övertogs till en början mästersmedernas roll av verkmästarna, men mot slutet av 1800-talet tog man i allt större utsträckning i anspråk metallur­ gisksakkunskap: det var ingenjörernas intåg inom järnhanteringen.2
Attman har naturligtvis inte varit ensam om att förfäkta denna uppfattning om götstålsmetodernas ”seger” över stångjärns- smidet. Torsten Gårdlund har drivit delvis samma tes, men han förläde vattendelaren
till 1870-talet istället för det tidigare decen­ niet som Attman valde. Arthur Montgo- mery har dock varit något mer försiktig och för sin del endast konstaterat att bessemer- och martinmetoderna kom att få en avgö­ rande betydelse men att åtminstone under 1860-talet så fanns mycket kvar av näring­ ens ”gamla” karaktär.
Karl-Gustaf Hildebrand och Jalmar Fu­ ruskog är de två forskare som tydligare än andra markerat en mer evolutionär och gradvis utveckling av den svenska järnhan­ teringen. I bägge fallen har man eftertryck­ ligt betonat långsamheten i förändrings­ processen. De gamla sätten att tillverka järn höll sig kvar betydligt längre än vad de ovan nämnda forskarna hävdat, samtidigt som ”nymodigheterna” hade mycket svårt att göra sig gällande till en början. ”Att draga någon bestämd gräns mellan det gamla och det nya tidevarvet” skriver Furuskog, ”är naturligtvis icke möjligt. Preludierna till den nya tiden förnummos redan under 1700-talet.”3 Man hävdar vidare att den tekniska utvecklingen inte kan få vara alle­ na rådande då näringens utveckling skall beskrivas.
Trots dessa kritiska röster från främst Flildebrand och Furuskog finns det anled­ ning att något ytterligare stanna kvar hos Attman, och synen på den svenska järnhan­ teringen under 1800-talet som en diskonti- nuerlig utvecklingsprocess. Det viktigaste skälet till detta är naturligtvis det genom­ slag som detta synsätt fortfarande har: svensk järnhantering drevs i hävdvunna former tills götstålet förändrade detta nå­ gon gång under 1860- och 1870-talen, och detta brott kan knappast knytas till någon utveckling inom näringen utan förklaras

Mästersmedernas uttäg? / 133
Lancashiresmedervidmumblingshammaren vidNyhammars bruk. Etsningav Guido Balsamo Stella 1916. Foto TM.
främst utifrån en extern teknisk utveckling,
där gävlegrosshandlaren Göran Fredrik Göranssons köp av en del av Henry Besse- mers patent hade en avgörande betydelse.
Utifrån det tidigare exemplet med ut­ vecklingen på Gammelstilla bruk bör det vara uppenbart att den kritik som kan rik­ tas emot denna modell grundar sig i bristen på vad som skulle kunna karaktäriseras som integration. Tre sammanhängande punkter kan nämnas. För det första, som redan nämnts och som skulle kunna benämnas ”historisk integration”, gör Attman knap­ past ett försök att länka den äldre utveck­ lingen inom den svenska järnhanteringen
med götstålets introduktion. För det andra finns det anledning att påpeka att Attman endast behandlar den tekniska utveckling­ en utifrån förändringen av artefakterna, bessemermetodens introduktion blir besse- merkonvertrarnas installerande, osv. Med ett dylikt synsätt förblir lancashiresmidet en kusin till tysksmidet men knappast ens en avlägsen släkting till götstålstillverk­ ningen. Om man å andra sidan studerar den förändrade arbetsorganisationen inom lancashiresmidet finner man betydligt fler likheter med de nya stålmetoderna. En tredje kritisk punkt som bör beaktas kan ses som bristen på ”teknisk integration”. För

134 / Göran Rydén
!O0'0i—:
^ tepp;:; r
f.QO^.
,,,
\i \/ ygs
i
liSs^a^iteä&jg .■ ■ v ......... Il Iftf
yifiVi !
-'KI; iaBi^’:Id? -sidiSItflil i FörslagförombyggnadochutvidgningavsmedjanvidGammelstillaavGENystrand.Detaljavplanritning, TM.
Attman är det förändringen av färskningen, dvs. stångjärns- och ståltillverkningen, som styr utvecklingen, och detta hävdas trots att götstålsmetoderna knappast hade varit möj­ liga utan den omfattande utveckling som skedde inom tackjärnstillverkningen samti­ digt som valsningen utvecklades i anslutning till lancashiresmidet. Götstålens expansion hade inte varit möjlig utan nya hyttor och i kombination med valsverk.
Den svenska järn- och ståltillverkningen var stadd i en kontinuerlig utveckling un­ der hela 1800-talet, en utveckling som in­ nefattade olika områden och aspekter vid olika tillfällen. Till detta bör också tilläggas att en vidare modell över denna process också måste inkludera förändringar på marknaden (bristen på integration mellan produktion och marknad), transporternas utveckling och nya institutionella förhål­ landen.
Marknad, teknisk utveckling ochyrkesskicklighet—En annor­ lunda utvecklingsbild
En mer evolutionär syn på den INDUSTRIELLA UTVECKLINGEN
Syftet med denna artikeln är knappast att ifrågasätta götstålets roll i den svenska järn­ hanteringens utveckling under 1800-talet, eller senare under 1900-talet, utan att snara­ re på ett mer nyanserat sätt diskutera den pe­ riod som föregick "Undret vid Edsken”. Mål­ sättningen är vidare att skissera en bild av 1800-talets järnhantering i mer evolutionära termer där också den tekniska utvecklingen sätts in i ett större perspektiv som även inne­ fattar organisatoriska förändringar, arbetar­ nas yrkesskicklighet, marknadsutveckling, institutionella omställningar, transporternas förbättrande, etc.
'Bd t•

fåsss/r/tz/tsssr -N
Mästersmedernas uttäg? / 135
Masugnen vid Gammelstilla bruk. Detalj av planritning. TM.
Ett sådant perspektiv på den industriella
omvandlingen har under senare år vunnit allt större insteg i den internationella de­ batten. Inom den brittiska forskning, den industriella revolutionens ”hemland”, dis­ kuteras idag utvecklingen i mer gradvisa termer, en grupp forskare med Nick Craft i spetsen kallas ofta ”the Gradualists”, och åtskilliga studier har visat att man med svå­ righet kan påvisa någon ”Industrial Revo­ lution” under 1700-talets sista årtionden. Istället tycks såväl den tekniska utveckling­ en som takten på den ekonomiska tillväx­ ten ha varit relativt jämnt fördelad från bör­ jan av 1700-talet till åtminstone den andra hälften av 1800-talet. En industriell evolu­ tion sålunda istället för en industriell revo­ lution.
I denna vindkantring i synen på den in­ dustriella utvecklingen bör också debatten om det s.k. proto-industriella stadiet näm­
nas. Begreppet myntades i början av 1970- talet av den amerikanska historikern Franklin Mendels i ett försök att fånga upp den utveckling han ansåg vara nödvändig för en senare industrialisering. Till de fak­ torer han betonade var ackumulation av ka­ pital och kunnande hos en grupp blivande kapitalister, en proletarisering av betydan­ de delar av befolkningen samt en regional arbetsdelning mellan områden specialise­ rade på jordbruk respektive (proto-)indus- triell produktion. Proto-industrialisering- en sågs således som ett första stadium i utvecklingen och den industriella revolu­ tionen var det andra stadiet. En omfattande debatt blommade på en mycket kort tid upp kring temat ”industrialisering före in­ dustrialiseringen”, för att använda titeln på en av debattens viktigaste studier, en debatt som under de allra senaste åren åter tillta­ git

136 / Göran Rydén
Debatten om proto-industrialiseringen
har till stora delar vare knuten till utveck­ lingen av de textila näringarna, där speciellt övergången från olika typer av förlagsindus- tri till en centraliserad och mekaniserad fa­ brikstillverkning har diskuterats. Järnhante­ ringen har till stora delar lämnats utanför denna diskussion. När den inkluderats har man främst behandlat olika typer av metall­ bearbetning, som lieframställning, spiksmi­ de och andra typer av ”lättare” metallindust­ ri. Under senare tid, i den uppflammande diskussionen om proto-industrialiseringen,
har dock vissa försök gjorts att även inklude­ ra tillverkningen av tackjärn i hyttorna och stångjärn i smedjorna i analyserna. Den fort­ satta framställning avser inte att diskutera den svenska järnhanteringen som en proto- industriell näring, men målsättningen är dock, som nämndes tidigare, att inordna järnhanteringen i en betydligt vidare utveck­ lingsmodell än vad som tidigare gjorts.
Trots den omfattande internationella de­ batten i dessa frågor har tystnaden inom den svenska historieforskningen varit näs­ tan ”öronbedövande”. Ett flertal studier har
Ett lag på tre lancashiresmeder, iklädda vita blaggarnsskjortor, ifullt arbete med att bryta smältan i lancashire- härden vid Korsa bruks stångjärnssmedja. Akvarell av Ferdinand Boberg 1928.

utförts om olika aspekter av den svenska in­ dustrialiseringen men endast ett fåtal försök har gjorts för att lyfta upp debatten på ett mer generellt plan. Resultatet av denna tyst­ nad har fatt till följd att synen på den sven­ ska industrialiseringen fortfarande kan sä­ gas vara densamma som formulerades av forskare som Eli Heckscher, Arthur Mont- gomery och Torsten Gårdlund, dvs. som en till stora delar exportledd process, kombine­ rad med en tonvikt på den tekniska utveck­ lingen, som främst grundlädes med skogs­ industrins expansion under den andra hälften av 1800-talet. Attmans beskrivning av järn­ hanteringens utveckling är ett annat exem­ pel på samma synsätt.
Undantag finns förvisso, och Lars Mag­ nusson har nyligen sammanfattat det nuva­ rande forskningsläget, i en artikel om den proto-industriella utvecklingen i Sverige, i några generella anmärkningar om utveck­ lingen under 1800-talet. Han konstaterar bl.a. att utvecklingen inom det svenska jord­ bruket var mycket viktigt för den industriel­ la utvecklingen. En ökad produktivitet in­ om den ”traditionella” sektorn skapade gynn­ samma inkomsteffekter som i sin tur gav upphov till en ökad efterfrågan på såväl kon­ sumtionsvaror som på kapitalvaror. Den proto-industriella utvecklingen inom landet var en respons på den ökande efterfrågan på konsumtionsvaror. Denna utveckling sked­ de dock inte i ett institutionellt vakuum, utan genom hela 1700- och 1800-talen skedde en gradvis uppluckring av den tidiga­ re så hårt reglerade ekonomin, Magnusson talar om en ekonomi styrd efter ”kameralis- tiska principer”, till en allt friare marknads­ hushållning. Vad som här målas upp är sålunda en bild av en mycket långsam ut­
veckling där marknad relateras till produk­ tion, näringar relateras till andra näringar, och där den ekonomiska utvecklingen ses i ett samspelet med ett institutionellt ramverk.
Den kritik som kan riktas mot Magnus­ son är att han förblir trogen den traditio­ nella begränsningen av begreppet proto-in- dustrialisering och lämnar järnhanteringen utanför. I ett skede av den internationella debatten då allt fler forskare tycks hävda att en bredare och en mer löslig definition av proto-industrialisering tycks vara att föred­ ra, en slags ”industriell produktion för in­ dustrialiseringen”, är detta utelämnande nå­ got olyckligt. Speciellt så då järnhantering­ en i Sverige var den klart viktigaste indus­ triella aktiviteten långt fram på 1800-talet. Noteras kan t.ex. att Karl-Gustaf Hilde­ brand satte undertiteln ”Exportindustri före industrialismen” på sin bok om svenskt järn under 1600- och 1700-talen.
Emellertid kan vi klart konstatera att ett mer evolutionärt betraktelsesätt på den svenska industrialisering långsamt håller på att göra sig gällande inom den svenska his­ torieforskningen. I ett sådant perspektiv blir det här intressant att ställa frågan om hur detta förhåller sig till den utvecklingslinje som den svenska järnhanteringen följde.
Svensk järnhantering före götstå­ lets EXPANSION
Vid Gammelstilla bruk inleddes, som redan markerats, en förnyelse av driften under
1830-talet med vissa mindre justeringar av det traditionella tysksmidet. Emellertid bör man söka sig ytterligare bakåt i tiden för att söka rötterna till den förändringsvåg som
Mästersmedernas uttäg? / 137


Mästersmedernas uttäg? / 139
beskrevs ovan. Jalmar Furuskog hävdade
också att ”Preludierna till den nya tiden för- nummos redan under 1700-talet.” I vissa fall finns det kanske också anledning att söka sig ännu längre tillbaka i tiden, mot 1600-talets början och grundläggandet av den tidigmoderna svenska järnhantering­ en. Järntillverkning i Sverige har en mycket lång tradition, men det var under 1600-ta- lets första decennier som grunderna lades till det system som skulle komma att existe­ ra långt in på 1800-talet. Målsättningen från den svenska staten var då att gynna en expanderande stångjärnsexport, och där­ med också en allt större tillverkning. Detta skulle ske med en effektiv reglering av nä­ ringen. Bergskollegiet grundades i syfte att styra och kontrollera tillverkningen av järn i riket. Den bakomliggande strategin var att åstadkomma en uppdelning av näringen i två avgränsade delar som hade sin grund i tekniska, sociala och rumsliga faktorer: Bergsmän i Bergslagen skulle ansvara för att tillverka tackjärn i sina kollektivt ägda hyt­ tor utifrån de egna gruvorna och den egna skogen. I ett område runt detta kärnområde förlädes järnbruk för en vidare förädling av tackjärnet till det stångjärn som skulle ex­ porteras till andra länder. Järnbruken ägdes av ståndspersoner, adel och borgare.
Denna politik måste på det hela taget ha varit mycket framgångsrik då exporten av svenskt stångjärn expanderade under hela
1600-talet och även under den första hälf­ ten av 1700-talet. Avsättningsmarknaderna dominerades till en början av Amsterdam,
Interiör av lancashiresmedjan vid Söderfors bruk på 1870-talet. T v koltomsvällugn av GustafEkmans typ. Foto TM.

1 40 / Göran Rydén
A. LANaSHIREHARD
B. SX/U.THAMMRt: TILL A,
C. "ASKHO FOR KOL D. KOL BÅS
E. FLATS F3E EU SOKTRIVEff LANC H4RD
T. HAMAIARE K» TOKJÅlillBF (J.TySKHÅRD
H. SVÅrtöK/tAN
I. saUltstfcke- CT/SJSS- jj VÅGAK
< K FMTS FÖR EK FA 1870- talet K»rr-
,EIVTK HAM­ MARE
Plan av lancashiresmedjan vidHäjla bruk efter uppmät­ ningav Torsten Althin ochJerk Werkmäster 1831. TM.
men från mitten av 1600-talet tog London och de brittiska öarna över som den vikti­ gaste marknaden. I början av 1700-talet avsattes drygt hälften av allt svenskt export­ järn på den brittiska marknaden samtidigt som denna mängd utgjorde mer än åttio procent av den totala brittiska importen. Mätt i förhållande till den totala konsum­ tionen av järn på denna marknad så utgjor­ de det svenska järnet omkring hälften.
1700-talets mitt kom att utgöra en vattendelare i den svenska järnhantering­ ens utveckling i mer än en bemärkelse. Om den svenska staten, med Bergskollegiet i fö­ rarsätet, allt sedan 1600-talets inledning
gynnat en växande tillverkning och export av stångjärn så ändrades denna politik till dess motsats vid 1700-talets mitt. Den nya politiken kom att innebära en reglering av tillverkningen i landet, där varje produk- tionsanläggning fick sig tilldelat ett pro­ duktionstak ovanför vilket man inte hade tillåtelse att producera. Forskningen har debatterat anledningen bakom skiftet i po­ litik, om det var en önskan från statsmak­ terna att begränsa utbudet av stångjärn på den internationella marknaden, och däri­ genom erhålla monopolvinster, eller om den snarare var ett försök att med nya me­ del begränsa åtgången av träkol, näringens bristvara, och därigenom hålla produk­ tionskostnaderna låga.
Det må vara hur det vill med denna sa­ ken, företrädare för bägge dessa uppfatt­ ningar fanns inom 1700-talets järnhante­ ring, förhållandena på den internationella marknaden förändrades mycket kraftigt vid samma tid, och grunden för den nya politiken försvann delvis. En allvarlig kon­ kurrent till det svenska järnet hade utveck­ lats i den snabbt växande järnindustrin i Uralbergen, och ryskt stångjärn flödade i allt stridare strömmar från de ryska export­ hamnarna med S:t Petersburg i spetsen. Speciellt tycktes detta järn söka sig till den brittiska marknaden, som under den andra hälften av 1700-talet expanderade mycket kraftigt. Fram till 1760-talet lyckades dock det svenska järnet hålla de ryska konkur­ renterna stången, men därefter blev en allt större andel av den brittiska marknaden dominerad av ryskt stångjärn.
Den svenska järnhanteringen fjättrades således vid regleringens ”klippa” likt en Prometeus just som potentialen för en vi-

De sista lancashiresmedererna vid Häfla bruk i Östergötland. Foto Torsten Althin 1929. TM.
dare expansion tycktes växa än snabbare än
tidigare. Den industriella utveckling på de brittiska öarna skapade ett ständigt växan­ de efterfrågetryck på järn. Till en början möttes denna efterfrågan av ryskt järn, men ju längre 1700-talet led desto större blev också de brittiska järnproducenternas egen förmåga att producera billigt järn i stora mängder. En befriad Prometeus, ”The Un-
bound Prometheus” som den amerikanska historikern David Ländes kallade sin klas­ siska skildring av det industriella genom­ brottet, i form av en stenkolsbaserad järn­ framställning omdefinierade förhållandena på den internationella järnmarknaden till förmån för brittiska ”ironmasters”.
Den stora frågan är dock om de svenska bruksägarna var lika motvilliga att låta sig
Mästersmedernas uttäg? / 141

142 / Göran Rydén
fjättras som Prometeus en gång var, eller om
de inte själva i viss utsträckning stod bakom beslutet att införa den reglerande produk- tionspolitiken. I samband med att de nya smidesstadgorna fastslogs av riksdagarna 1746/47 samt 1751/52 slog sig emellertid de svenska bruksägarna samman och bildade den gemensamma intresseorganisationen Jernkontoret. Detta skedde 1747. Avsikten var att skapa ett forum utifrån vilket ge­ mensamma frågor kunde drivas, men syftet var också att skapa en bank ur vilken med­ lemmarna kunde låna mot säkerhet i den producerade mängden järn. En tredje upp­ gift blev snart också att sörja för den teknis­ ka utvecklingen av branschen. Denna sena­ re uppgift blev av yttersta vikt under den andra hälften av 1700-talet och de första decennierna av 1800-talet då den strikta regleringen av näringen mer eller mindre fjärmade produktionen av stångjärn från signalerna från världsmarknaden. En ökad efterfrågan kunde inte mötas med en sti­ gande tillverkning, och det kan knappast ha funnits några incitament att på något sätt förbättra produktionen då enskilda bruksidkare knappast skulle få skörda frukterna av eventuella initiativ.
Situationen var således denna att en fjättrad svensk Prometeus konkur­ rerade med en brittisk Prometeus som var fullt upptagen med att frigö­
ra sig från sina bojor på en marknad som mot slutet av 1700-talet tycktes omättlig. Vissa lättnader fanns emellertid i det sven­ ska regleringssystemet. Bruksägarna hade rätt att vissa år expandera mängden vågfört stångjärn om man tidigare år legat under den fastställda normen. På detta sätt kun­ de man delvis svara upp mot konjunktur­
topparna. Speciellt under tioårsperioden från 1785 ökade mängden svenskt stångjärn på den internationella marknaden.
Med omkring tio procent steg exporten av stångjärn från Sverige under denna den sista lyckosamma högkonjunkturen före napoleonkrigen. Perioden var dock troli­ gen för kort för att sätta fart på den teknis­ ka utvecklingen. Detta motverkades också av det faktum att såväl hyttorna som stång- järnssmedjorna i landet producerade långt under fullt kapacitetsutnyttjande. Bergs­ männens hyttor blåste endast några måna­ der på våren och eventuellt även någon tid på hösten. Situationen i brukens smedjor låg betydligt närmare ett fullt utnyttjande,
n
IIH -• i;-
X :;i \\/
P*!"*-*55*g ö'" .

men det fanns alltid utrymme för en bruks­ ägare att stegra tillverkningen genom att låta smederna tillbringa fler veckor i smed­ jan. Om vi skall tala om en teknisk utveck­ ling under 1700-talet bör man nämna de bättre dammkonstruktioner som uppför­ des. Mer vatten kunde sparas och produk­ tionstiden kunde förlängas om detta ansågs önskvärt eller nödvändigt.
Bättre dammar, och därigenom möjlig­ heten att producera under längre tidsperio­ der, var sannolikt betydelsefullt på längre sikt, men det mest centrala problemet inom näringen härrörde från kolåtgången och kol­ kostnaderna. Stora mängder kol gick åt inom såväl tackjärns- som stångjärnsfram-
ställningen, och kolet utgjorde det största kostnadselementet. Målsättningen var att på olika sätt komma till rätta med detta pro­ blem. Detta hade också varit statsmakter­ nas ambition alltsedan 1600-talet och den rumsliga uppdelningen av produktionen skall ses i detta ljus, liksom även begräns­ ningen av stångjärnsproduktionen. Båda dessa initiativ syftade till att begränsa kon­ kurrensen om kolet och därigenom undan­ röja risken för prishöjningar. Ett annat sätt var att reglera kolhandeln, dels mellan olika bruk, men framför allt mellan bruken och de självägande bönderna. På ett mer produk­ tionstekniskt plan kom den centralisering av bergsmännens tackjärnstillverkning som
Lancashiresmederiarbetevidhärdarna. TeckningaravFerdinandBoberg. TM.
Mästersmedernas uttäg? / 143

144 / Göran Rydén
ägde rum att också att innebära kolbespa­ ringar då blåsningstiderna i det reducerade antalet hyttor förlängdes. Långa blåsningti- der innebar en sjunkande kolåtgång. Tjän­ stemän från Jernkontoret, s.k. övermasmäs- tare, började också att resa runt till landets hyttor för att undervisa masmästare om det bästa sättet att framställa tackjärn, och i det­ ta ingick en omsorg om kolåtgången.
Det kanske viktigaste steget på vägen mot en förändrad svensk järnhantering under denna period togs också av Jernkontoret. Inom ramen för Bergskollegiets verksamhet hade resor till utländska bergverk alltid varit en viktig företeelse, men med Jernkontorets
grundande, och kanske även produktionsreg- leringarna, tilltog dessa resor i omfattning. Ett stort antal resor endast till Storbritannien finns dokumenterade för den andra hälften av 1700-talet. Till en början tycks resenärer­ na främst ha varit intresserade av befintliga eller potentiella marknader för svenskt järn, medan frågor som rörde produktionen, dess tekniska och organisatoriska standard, en­ dast berördes marginellt. Den mycket vittbe- reste Reinhold Angerstein, som besökte Eng­ land och Wales under åren 1751 till 1753, är ett bra exempel på detta. I varje stad han be­ sökte noterades mycket noga hur mycket järn som konsumerades och hur stor del av
Brattfors bruk. Lancashirehärd i smältsmedjan. Foto Öländer, Filipstad.

detta som kom från Sverige. Prisnivåer och
prisskillnader noterades också. Detta var också hans utgångspunkt då han besökte Ambrose Crowley's, för sin tid, gigantiska anläggningar runt Newcastle, eller då han reste runt i Birmingham med omnejd, The Workshop of the World, med sina mängder av järnbruk och järnmanufakturer. Först diskuterades hur mycket järn dessa anlägg­ ningar konsumerade och först därefter beskrevs organiseringen av produktionen. Han såg och förundrades över den långt gångna tekniska utvecklingen och arbetsdel­ ningen, men det han såg var knappast något att föra med sig tillbaka till Sverige.
När Eric Thomas Svedenstierna reste runt i samma land femtio år senare hade stenkolsteknologin slagit igenom till fullo och svensktjärn såldes endast i små mängder på vissa specialmarknader som fortfarande efterfrågade svenskt järn. Det vallonsmidda järnet hade en säker efterfrågan hos ståltill­ verkarna i Sheffield. I Svedenstiernas upp­ drag ingick därför knappast att på samma minutiösa sätt undersöka möjligheterna för svenskt järn på den brittiska marknaden. Istället reste han runt till en mängd järnverk för att studera de nya metoderna. I uppdra­ get ingick speciellt att beskriva puddelmeto- den. Inte heller Svedenstiernas uppgifter om de kraftiga förändringar som skett inom den brittiska järnhanteringen kom att få några omedelbara följder inom den svenska nä­ ringen, men han gjorde företrädare för den svenska järnhanteringen medvetna om om­ fattningen på de förändringar som i grunden omskapat den brittiska järntillverkningen
Den stora skillnaden mellan dessa bägge svenska resenärer i järntillverkningens Stor­ britannien var således att de skulle undersö­
ka olika saker, men det är samtidigt viktigt att notera att det fanns en likhet i deras res­ pektive uppdrag också. Syftet med bådas re­ sor var att de skulle rapportera om utveck­ lingen i det land som var Sveriges viktigaste konkurrent inom järnhanteringens områ­ de, möjligen med Ryssland undantagen, och samtidigt den största järnmarknaden i världen. Det finns anledning att i detta pers­ pektiv lyfta fram distinktionen, som den norska historikern Kristine Bruland nyligen gjort, mellan att ha en vetskap om att en för­ ändring skett, respektive ett agerande i för­ hållande till denna vetskap. Man måste först känna till en utveckling innan man kan age­ ra gentemot denna. Vad gäller den svenska järnhanteringen under den andra hälften av 1700-talet skapades möjligheter för detta första steg, och detta främst genom Jern­ kontorets försorg. Om den tidigare använda språkdräkten utnyttjas skulle det kunna for­ muleras på följande sätt: Den svenske Pro­ meteus blev varse om att det gick att bryta sig loss ifrån fångenskapen, och att detta kanske t.o.m. vad nödvändigt för en framti­ da överlevnad. Från mitten av 1700-talet blev svenska bruksägare gradvis alltmer medvetna om de förändringar som kommit till stånd på den brittiska marknaden. Man såg konkurrensen från Ryssland, men så småningom även det allt större hotet från den inhemska brittiska järnproduktionen. Mot slutet av seklet blev man också varse omfattningen av den tekniska utvecklingen i Storbritannien. Den stora frågan utifrån denna kunskap blev hur man skulle gå vida­ re, dvs. hur man skulle agera utifrån den er­ hållna informationen.
Med napoleonkrigen kom den verkliga krisen för den svenska järnhanteringen.
Mästersmedernas uttäg? / 145


Först kom en rejäl höjning av tullen på
svenskt stångjärn som fördes in till Storbri­ tannien, och därpå följde puddlingens verkliga expansion. Krig och avspärrningar underlättade inte heller för svenska järnex­ portörer, och exporten sjönk dramatiskt. Drygt 55.000 ton stångjärn skeppades årli­ gen från svenska hamrar omkring 1790. Un­ der krigsåren sjönk dessa nivåer till en bot­ tenmarkering 1808 då mindre än 30.000 ton gick på export. Därefter inleddes åter en viss expansion.
Trots en expansion av den amerikanska marknaden redan under slutet av napole- onkrigen, en expansion som till stora delar kompenserade för förlusterna på den brit­ tiska marknaden fram till åtminstone slutet av 1830-talet, var de svenska bruksidkarna i grunden skakade. (Lennart Schön har vi­ sat att också den svenska hemmamarkna­ dens andel av den svenska järnproduktio­ nen ökade från 1815 till 1830. Detta passar in i det mönster som beskrevs av Magnus­ son där utvecklingen inom det svenska jordbruket skapade en stigande efterfrågan på kapitalvaror, av vilka järn måste ha varit en viktig del.) Genom den kunskap som in­ hämtats från svenska resenärer och som spridits genom Jernkontorets försorg, från
1817 publicerades tidskriften Jerkontorets Annaler, insåg säkerligen tillräckligt många att något måste göras. Man vara tvingade att ta steget från en passiv kunskap om för­ ändrade förhållanden till ett självständigt agerande på basis av denna kunskap. Med­ vetenheten om att den brittiska konkurren­ ten redan krossat sin bojor tarvade ett age­ rande från de svenska bruksägarna. Den tekniska utvecklingen inom den brittiska industrin hotade hela den svenska näring­
ens existens, men det var inte endast på tek­ nologins område som britterna hade ett be­ tydande försprång utan även vad gäller det institutionella ramverket. Som Magnusson betonar skedde en betydelsefull utveckling mot en mer fri marknadsekonomi i Sverige, men under 1800-talets inledande decenni­ er hade denna process endast inletts.
Om Jernkontoret vid tiden för dess grundande varit, som vissa forskare hävdat, benägna att åtminstone passivt se på när den produktionsreglerande politiken in­ fördes så hade dessa stämningar till stor del försvunnit vid tiden för napoleonkrigens slut. Organisationen hade blivit ett forum där mer liberala idéer fritt kunde framföras. Detta betyder inte att samtliga medlemmar stod bakom dylika tankegångar, men en de­ batt existerade. Detta var kanske inte heller så konstigt med tanke på de effekter de ”ka- meralistiska principerna”, med Magnussons ord, hade på näringen. Samtliga bruksägare var fortfarande fjättrade av regleringspo­ litiken. Vissa lättnader hade emellertid vid­ tagits och 1803 hade en ny smidesstadga antagits med betydligt generösare tillverk- ningsvolymer, och 1838 skedde ytterligare en korrigering med en än gynnsammare till­ delning av smidesrätter. Från 1835 gällde en helt fri marknad för tackjärn.
Kopplingen mellan den tekniska utveck­ lingen och den institutionella förändringen var uppenbar. Ett flertal bruksägare och tjän­ stemän på Jernkontoret, som Eric Thomas Svedenstierna, Per Lagerhjelm, Gustaf Ek­ man, Tore Petré, Jonas Waern, m.fl. drev tesen att utan en fri marknad, med ”en fri täflan”, skulle aldrig igen en livskraftig svensk järnhantering kunna uppstå. Först då kunde en incitamentsstruktur skapas som
Mästersmedernas uttäg? / 147

148 / Göran Rydén
gynnade teknisk utveckling och andra nöd­ vändiga förändringar. Det givna kravet från denna grupp var att snarast helt upphäva det gamla privilegiesystemet. Detta skedde ock­ så, och från 1846 fanns i realiteten en helt frisläppt svensk järnproduktion. Det är troli­ gen ingen överdrift att hävda att liberalise­ ringen av den svenska järnhanteringen, lan­ dets viktigaste näring vid sidan av jordbruket, fungerade som en slags motor i liberalise­ ringen av hela det svenska samhället. Debat­ ten inom Jernkontoret var en viktig ingredi­ ens i den utveckling som ledde till en friare marknadshushållning i landet som helhet.
Den tekniska utvecklingen inom den brit­ tiska järnindustrin var väl kartlagd främst ge­ nom resor av Svedenstierna och andra samti­ digt som de institutionella restriktionerna gradvis revs ned. Det gällde inte längre att undersöka, att ”söka vetskap”, utan istället att agera utifrån den erhållna kunskapen. Det sätt man agerade på förblev emellertid det­ samma som tidigare, man skickade svenska observatörer till brittiska järnverk. Skillna­ den var emellertid den att man under denna period förväntade sig att resenärerna skulle förmedla en ny typ av kunskap, en kunskap som skulle möjliggöra för svenska bruksägare att härma britternas sätt att tillverka järn. Man skulle kunna hävda att det var först un­ der 1800-talets inledande decennier som de utskickade observatörerna från Jernkontoret blev industrispioner i den bemärkelse vi läg­ ger i ordet idag.
Om Angerstein och Svedenstierna kan sägas vara typiska representanter för sina re­ spektive perioder, med undersökandet av marknader respektive produktionen, så är Gustaf Ekman en typisk representant för den här diskuterade perioden, samtidigt
som han också var dess viktigaste resenär. Under slutet av 1820-talet och början av 1830-talet gjorde Ekman tre resor till Stor­ britannien, vid sidan av resor till bl.a. Nor­ ge och Tyskland. Han besökte de gigantis­ ka järnverken i Merthyr Tyfil i södra Wales där utnyttjandet av stenkolsteknologin hade drivits till sin spets. I ett mycket litet område låg fyra stora verk med tillsammans omkring fyrtio masugnar, hundratals pud- delugnar och otaliga valsverk. I de omgi­ vande bergen bröts kol och järnmalm. Främst tillverkades räls åt det expanderan­ de järnvägssystemet. Ekman lät sig kanske imponeras av allt detta, men samtidigt in­ såg han säkerligen också svårigheterna med en överföring av stenkolsteknologin till Sverige, några stenkolsfyndigheter fanns inte. Det fanns emellertid ytterligare ett problem med att införa puddling i stor ska­ la i Sverige, och det hade att göra med jär­ nets relativt låga kvalitet. Om man skulle konkurrera med det brittiska järnet måste detta ske antingen genom att tillverka ett billigare järn, något som svårligen kunde ske, eller genom ett järn med högre kvalitet.
En annan möjlighet uppenbarade sig dock för Ekman. På ett fåtal platser tillver­ kades fortfarande stångjärn med träkol, han observerade detta dels i södra Wales och dels i Furness i nordvästra Lancashire, enligt en utvecklad form av vallonsmidet. Vad som skilde den ifrån det svenska val­ lonsmidet var att räckarhärden hade blivit ersatt av en stenkolseldad vällugn. Det trä- kolssmidda stångjärnet höll en högre kvali­ tet än det puddlade järnet och kunde hålla sin ställning på marknaden då vissa konsu­ menter krävde en högre kvalitet. Ekman tillbringade mycket tid för att studerade

■rrrnr [ PTTU
t :p fcPP
■>
i— iiil
InteriöravlancashiresmedjanmedvalsverkvidAxmar1864. Tvenmumblinghammare,imittenetttriovalsverk med svänghjul och t h syns tre (avfyra befintliga) lancashirehärdar. Träsnitt av VBernström. Foto TM.
detta smide, speciellt vid en smedja i Ul- verstone i Lancashire.
Vid sidan av ”spionresorna” till brittiska järnverk skedde under decennierna efter napoleonkrigens slut även en omfattande inhemsk utveckling där den inhämtade kunskapen från resorna samt internt upp­ komna uppslag testades, värderades och diskuterade. Redan 1811 gjordes t.ex. för­ sök med puddelmetoden. Det dröjde dock fram till slutet av 1820-talet och framför allt 1830-talet innan någon mer omfattan­ de försöksverksamhet tog sin början, och de viktigaste initiativen i den riktningen togs av Gustaf Ekman så snart han kommit tillbaka från sina resor. De smidesförsök
han främst koncentrerade sig på utgick ifrån vad han sett i Lancashire, med vad som inledningsvis kallades ”det engelska vallonsmidet”. Så småningom kom dock denna metod att erhålla beteckningen lan- cashiresmide. Ekman gjorde emellertid även vissa smidesförsök med puddelmeto­ den och tysksmidet.
Försöken med den nya smidesmetoden kröntes knappast med någon framgång. Under den första hälften av 1830-talet övergick ett antal bruk runt om i Sverige till den nya metoden på försök, men de allra flesta återvände till det beprövade tysksmi­ det redan efter något år, och endast ett fåtal höll fast vid nyheten. Det stora problemet,
Mästersmedernas uttäg? / 149

150/ Göran Rydén
v^.r'
jy4‘—
—I
— —ij
".
— —I—I—if—i.-
j ;. : : i:
— —9—9-
'i :i
t
»i
ctjfo&Z'
k
s*~~l___ / !
U
uék
r- --------- ----•-----------”--*----"--*-
-----r— \:*i/I■
...
&sfcn::-...f:......^......*-....Y......?-.....;f- ,-Y...~f

Mästersmedernas uttäg? / 151
:it I'’'
som Ekman inte lyckats lösa, var vällning-
en. Eftersom en anpassning av vällugnarna till svenska förhållanden, utan stenkol, inte lät sig lösas i en handvändning måste väll- ningen ske i träkolseldade räckarhärdar nå­ got som påverkade järnets kvalitet i negativ riktning. Mot slutet av 1830-talet var Ek­ man mycket pessimistisk angående den nya metodens framsteg och även hela den svenska näringens fortlevnad. Det fanns knappast några alternativ annat än att övergå till att försöka massproducera billigt järn med puddelmetoden och valsverk i konkurrens med britterna, ansåg han.
Diskussionen inom Jernkontoret och bland företrädare för näringen utgick vid denna tid utifrån två bilder av den framtida svenska järnhanteringen. Vissa ansåg, i lik­ het med Ekman i början av 1830-talet, att lösningen på de akuta problemen var att vi­ dareutveckla det traditionella svenska trä- kolssmidet i riktning mot ett förstärkande av järnets kvalitet. Vallonsmidet behöll sin ställning på marknaden för ståljärn i Shef- field och detta var något att sträva efter. En andra utgångspunkt hävdade, i likhet med Ekman från slutet av 1830-talet, att lös­ ningen fanns i en anpassning till den nya
Plan överAnkarsrums smältsmedja och valsverkfrån år 1890. T v syns smältsmedjan med lancashirehär- dar, mumblinghamrar och ånghammare. Th är vals­ verketförsåvälplåtsomstänger. TM.

152/ Göran Rydén
teknologin som den utvecklats i Storbri­ tannien med puddling och valsning. De­ batten kretsade sålunda kring ett val mellan kvalitet och kvantitet.
Den inhemska utvecklingen stod emel­ lertid knappast still vid sidan om den refe­ rerade utvecklingen. Mindre anpassningar av tekniken från Storbritannien till Sverige skedde också och allt kretsade inte kring ett övertagande av hela metoder. Vid sidan om detta fanns även mindre anpassningar som kunde göras inom den befintliga organisa­ tionen. Varmblästern, nya biåsmaskiner och nya typer av hamrar, etc. fördes in till Sverige. Att blåsa upphettad luft in i mas­ ugnarna eller härdarna istället för kall luft är ett bra exempel på detta. Tekniken hade utvecklats av den skotske ingenjören James Neilson 1828. Ett år senare uppmärksam­ mades denna nyhet av Jernkontoret och under det nästföljande decenniet infördes nyheten vid många hyttor och smedjor.
Järnets kvalitet var också föremål för en allt intensivare debatt, och speciellt det av bergsmännen tillverkade tackjärnet ansågs vara ett stort problem. Som näringens struktur utformades under 1600-talet hade bergsmännen ansvaret för tackjärnstill­ verkningen medan bruken skulle stå för stångjärnssmidet. Denna uppdelning kom aldrig att bli helt genomförd men bergs­ männen stod i början av 1800-talet fortfa­ rande för en stor del av tackjärnstillverk­ ningen. En kritik mot kvaliteten på detta tackjärn hade börjat göra sig alltmer gällan­ de, och många bruk hade låtit uppföra egna hyttor för att därigenom bättre kunna gardera sig mot undermåligt järn. Från 1820-talets slut gjordes också försök med att rosta malmen i speciellt uppförda ug­
nar, s.k. rostugnar, istället för i rostgropar för att ytterligare förbättra kvaliteten. Den­ na alltmer kapitalkrävande tekniska ut­ veckling inom tackjärnsframställningen kom att leda till att alltfler bruk producera­ de sitt egen tackjärn, och att bergsmännen marginaliserades.
Det dröjde till 1845 innan Gustaf Ek­ man hade löst de sista och avgörande pro­ blemen med lancashiresmidet. Detta år lan­ serade han en vällugn anpassad för svenska

förhållanden, och metoden kunde spridas
på allvar runt om i Sverige. Under den långa period som detta utvecklingsarbete tagit hade tysksmidet genomgått en mind­ re förvandling. Vid Gammelstilla infördes som vi såg såväl tekniska som organisatoris­ ka förändringar inom ramen för detta smi- det. Varmbläster och nya biåsmaskiner infördes, och på många håll byggdes samti­ digt smideshärdarna om för att bättre hus­ hålla med värmen genom anordningar för
förvärmning av såväl tackjärn som träkol och blästerluft. Vid Gammelstilla skedde också andra förändringar: smedjan erhöll två hamrar istället för en, så att varje härd blev knuten till en egen hammare. Vidare skedde en utökning av hammarlaget med en fjärde man. Samtliga dessa förändringar medförde en mycket bättre tillverkning, i såväl kvalitativ bemärkelse som mätt i pro­ duktivitet. För Gästriklands del kom detta att innebära att en stegrad stångjärnstill-
Plan över Flemmingjärnverkfrän är 1895. Smältsmidet skedde i lancashirehärdarna t h pä bilden. En ängham­ marefinnsmittibyggnadenomgivenavvalsverkpäbäggesidorna. TM.
tio71c7»ja71 e/»,T FJe7')-irtiZ.7'Z.J?*'jn-iive
Mästersmedernas uttäg? / 153

1 54 / Göran Rydén
verkning, från omkring 5000 ton vid mit­ ten av 1820-talet till knappt 9000 ton två decennier senare, samtidigt som den för­ bättrades kvaliteten möjliggjorde en åter­ komst på den brittiska marknaden. Tysk­ smitt stångjärn från Gästrikland såldes under 1840-talet på marknaden för ståljärn i Sheffield, en marknad dit endast vallon- smitt järn tidigare haft företräde.
Den under ett allt hårdare omvandlings­ tryck utsatta svenska järnhanteringen svarade upp på utmaningen på två sam­ manlänkande plan. Dels skickades indus­ trispioner till England för att åstadkomma en banbrytande teknisk förnyelse av till- verkningssätten, men dels skedde även en utveckling i betydligt mindre format, där tysksmidets gradvisa omändring spelade hu­ vudrollen. Inom ramen för det senare spe­ lade tekniköverföringen naturligtvis en roll, med varmblästern och nya blåsmaski- ner, men utvecklingen skedde likväl främst inom de gamla ramarna. De organisatoris­ ka förändringarna med hammarlagets fjär­ de medlem och att knyta varje härd till en egen hammare utgick främst ifrån en öns­ kan om att öka tillverkningstakten samt en ökad omsorg om järnets kvalitet, medan de bättre byggda härdarna hade intern kolbe­ sparing som syfte. Den gradvisa uppluck­ ringen av smidesregleringarna innebar även att smedjorna kunde utnyttjas effektivare med allt högre tillverkningsvolymer.
Inom ramen för tysksmidet gjordes sålunda betydande insatser för att anpassa produktionen till de nya marknadsförhål­ landen som kom att råda efter napoleon- krigens slut. Små tekniska anpassningar kombinerades med relativt omfattande or­ ganisatoriska åtgärder. Hammarlagen utö­
kades inte endast med en fjärde man utan den rådande organiseringen av arbetet kom också att förändras med embryot till en ar­ betsdelning och med en allt hårdare upp­ driven arbetstakt. Tysksmeder på 1840-ta- let hade en mer krävande arbetssituation än sina äldre kollegor från slutet av 1700-talet. Den kanske största förändringen som vid- togs under perioden hade dock inte med själva organiseringen av arbetet att göra utan snarare med rekryteringen av smeder­ na. I takt med att järnets kvalitet diskutera­ des i allt mer intensiva ordalag gjordes ock­ så kopplingen till smedernas ”kvalitet”, och röster höjdes som hävdade att det rådde en brist på yrkesskickliga smeder samt att re­ kryteringen av nya smeder lämnade myck­ et övrigt att önska. I Gästrikland, en region som bevisligen skickade tysksmitt stång­ järn till stålbrännarna i Sheffield, märks en förändring av rekryteringsmönstren till smedjorna under 1800-talet. Där tidigare en, i litteraturen om de svenska bruken, så välkänd företeelse som ”smedsdynastier” saknades började sådana att uppträda efter sekelskiftet 1800. Måhända är detta den företeelse som kan förklara det förbättrade stångjärnet. En ökad nivå av yrkesskicklig­ het var sålunda en synnerligen viktig be­ ståndsdel i försöken att anpassa tysksmidet till nya förhållanden.
Om 1700-talets avslutning var en period då svenska bruksägare blev varse de stora förändringar som skett och fortsatte att ske på den brittiska marknaden för järn så var decennierna närmast efter napoleonkri- gens slut den period då en förändringspro­ cess tog sin början i Sverige. En ny typ av resenärer for till England, Wales och Skott­ land, metallurger som gjorde allt för att föra

Mästersmedernas uttäg? / 155
en praktisk kunskap med sig tillbaka. En
omfattande försöksverksamhet utifrån brittiska tekniska landvinningar tog också sin början. Processen var inledningsvis ganska långsam, och experimenten med puddling och lancashiresmide gav inga omedelbart resultat. Emellertid utveckla­ des det traditionella tysksmidet och tack­ järnstillverkningen genomgick också en gradvis förbättring. En förändring av det institutionella klimatet kom också tillstånd under perioden, med det slutgiltiga upphä­ vande av regleringspolitiken 1846.
Mitten av 1840-talet kan sägas vara en ny vattendelare i utvecklingen, med den fris­ läppta näringen och spridningen av det nya lancashiresmidet på tysksmidets bekostnad. Inom den stora Uddeholmskoncernen i Värmland skedde detta med besked. Redan
1845 nedlades omkring trettio tyskhärdar vid åtta bruk till förmån för lancashirehär- dar och vällugnar. Den gamla metoden fick endast en viss respit på ett bruk inom företa­ get. Det var just i de västra delarna av landet, där Ekman var verksam, som metoden fick sitt första fotfäste, och först därefter skedde en utbredning också i centrala och östra om­ råden. Till Gästrikland, där tysksmidet hade varit väl utvecklat, nådde metoden på 1850- talet, men det var först under det nästföljan- de decenniet som metoden infördes på bre­ dare front. (Vid Gammelstilla skedde detta som vi såg 1866.) Tyvärr är det inte möjligt att presentera en statistisk bild över denna process då den nationella statistiken mellan 1860 och 1888 är bristfällig. Till viss del kan detta kompenseras med regionala siffror. I Gästrikland tillverkades vid mitten av 1840- talet omkring 9000 ton stångjärn årligen. Denna nivå steg inte nämnvärt förrän under
Tyskbärd (avställd) vid Häfla bruk i början av 1920- talet. Kolteckning av Ferdinand Boberg, TM.
1860-talets andra hälft med det nya smidets bredare spridning, men då kom å andra sidan en verklig expansion till stånd. 1869 tillverkades 19.246 ton stångjärn i Gästrik­ land. I likhet med Gammelstilla bruk upp­ hörde tillverkningen av stångjärn på flera håll i landskapet till förmån för en koncen­ tration på mellanprodukten smältstycken. Tillverkningen av smältstycken steg i Gäs­ trikland till en toppnoteringen år 1882 då 22.162 ton lämnade smedjorna. I Koppar­ bergs län steg smältstycketillverkningen från drygt 10.000 ton 1870 till knappt 40.000 ton vid mitten av 1880-talet.

1 56 / Göran Rydén
Lancashiremide vid Bergsviks bruk 1924. Foto TM.
I den debatt som fördes om den svenska
järnhanteringen skulle slå in på ”masspro­ duktionens bana” med en bredare intro­ duktion av puddeltekniken eller om man snarare skulle försöka att utveckla det svenska järnet i ett kvalitativt hänseende ge­ nom ett förbättrande av de traditionella metoderna spelade valsverken en avgöran­ de betydelse. Valsning av stångjärn var nå­ got som hörde puddlingen till, i Corts patent från 1784 presenterades puddlingen och valsningen som en enhet, medan ett kvalitativt bra järn krävde uträckning un­ der hammare. Ekman hade emellertid bli­
vit varse att valsverk även utnyttjades i de kvarvarande brittiska träkolssmedjorna. De stenkolseldade vällugnarna möjliggjor­ de en valsning. När vällugnar för svenska förhållanden var utvecklade efter 1845 in­ nebar detta även att lancashirebruken kun­ de installeras med valsverk. Det blev sålun­ da möjligt att kombinera kvalitet med en mer effektiv produktion, en ”massproduk­ tion av kvalitetsjärn” om man så vill. Det första valsverket för lancashiresmältstycken uppfördes 1853 vid Finspångs bruk, under ledning av förvaltaren Carl Ekman, bror till Gustaf Ekman. Under de närmaste efter­

följande åren installerades valsverk på ett
flertal platser i Sverige, däribland vid Gus­ taf Ekmans egna Lesjöfors bruk.
På tackjärnstillverkningens område hade en långsam, men likväl gradvis, utveckling skett alltsedan 1700-talet. Bättre dammar hade konstruerats samtidigt som en kon- centrationsvåg inom bergsmännens led hade skett vilket ledde till större och effekti­ vare hyttor. Alltfler bruk hade också uppfört egna hyttor med rostugnar och varmappa­ rater. Detta gav också resultat, och man har berälmat att produktionen av tackjärn i lan­ det steg från cirka 80.000 ton vid tiden för napoleonkrigens slut till omkring 130.000 ton på 1840-talet. Med lancashiresmidets expansion följde sedan en ökad efterfrågan på tackjärn och tillverkningen steg uppe­ mot 180.000 ton vid början av 1860-talet. Om Ekmans vällugn från mitten av 1840- talet fått stå som symbol för utvecklingen av stångjärnssmidet så kan Håkan Steffanssons nya masugnskonstruktion från 1850-talet sägas göra detsamma vad gäller tackjärnstill­ verkningen. Speciellt omtalad har hans masugn vid Långshyttan från 1859 blivit. Den var avsevärt större än tidigare masug­ nar och försedd med en rad ”moderniteter”, såsom turbinsdrift och den nyligt utveckla­ de rostugnen av Westmans konstruktion, där eldningen skedde med bortgående mas- ugnsgaser. Denna anläggning kom att inne­ bära avsevärt högre dygnsproduktion sam­ tidigt som kolåtgången minskades kraftigt.
Många nya hyttor byggdes efter Steffans­ sons koncept under 1860-talet, och några av dessa kombinerades med den då expande­ rande bessemermetoden, men det är viktigt att komma ihåg att väl så många avsåg att tillverka tackjärn som sedan skulle förädlas
till stångjärn enligt lancashiremetoden. Den nya hyttan vid Långshyttan var t.ex. avsedd till att förse Klosterverken med tackjärn till lancashiresmedjorna vid Långshyttan, Klos­ ter, Engelsfors och Stjernsund. Detsamma gällde också andra betydande hyttor, som t.ex. de i Västanfors, Degerfors, Hofors, Jäd- raås och Axmar, och på 1870-talet gällde detta också som vi sett vid Gammelstilla bruk.
Nya hyttor, nya stora lancashiresmedjor och nya valsverk från mitten av 1800-talet innebar ett brott gentemot den äldre struk­ turen. Utifrån exemplet med Gammelstilla bruk uttrycktes detta som en utveckling från ett klassiskt järnbruk till en mindre järnverk. Detta accentuerades, som i det in­ ledande exemplet, om driften centralisera­ des till en plats med såväl hytta som smedja och valsverk. Arbetsplatser med mångdub­ belt antal arbetare skapades under denna period. De farhågor som funnits inom branschen om att ett frisläppande av nä­ ringen skulle leda till koncentrationsten- denser och utslagning blev också bekräfta­ de. Mindre bruk, och framför allt bergs­ männens anläggningar, lades ned till för­ mån för större och livskraftigare enheter. Ett exempel på en dylik utveckling kan hämtas från Hamrångeverken i nordöstra Gästrikland. Eram till 1850-talet bestod detta brukskomplex av tre bruk, Axmar, Vifors och Viksjö, med vardera två ham­ marsmedjor för tysksmide, samt en hytta i Axmar. Mot slutet av detta decennium be­ slutade ägaren Carl David von Schinkel att helt omstrukturera driften. Vifors och Vik­ sjö lades helt ned samtidigt som ett helt nytt och integrerat verk uppfördes vid Ax­ mar. 1863 invigdes ett järnverk bestående
Mästersmedernas uttäg? / 157

158/ Göran Rydén
av hytta, lancashiresmedja och valsverk.
Valet av lokalisering grundades sannolikt i det faktum att Axmar var beläget vid havet med en god hamn vilket underlättade transporterna av malm och stångjärn.
Denna process brukar ofta benämnas som ”Den Stora Bruksdöden”, och omfatt­ ningen av nedläggningar av mindre hyttor och hamrar var också betydande. Professor Gösta Eriksson har noterat att antalet hyt­ tor i Sverige minskade från 220 stycken un­ der slutet av 1840 till under 160 stycken fyrtio år senare. (Denna siffra döljer också det faktum att många nya hyttor anlades under perioden.) Han visar även att antalet bruk i hans undersökningsområde, Kol- bäcksåns dalgång, halverades under samma tidsrymd från tio till fem. För Gästriklands del kan vi spåra en liknande utveckling.
1845 var tolv brukshyttor och sju bergs- manshyttor i drift. Fyrtio år senare fanns endast en bergsmanshytta kvar och antalet brukshyttor hade minskat till nio stycken, men av dessa var två helt nya. Samtidigt hade de nya anläggningarna vuxit och vid tre av hyttorna fanns minst två masugnar. Vad beträffar antalet hammarsmedjor syns en liknande utveckling där bergsmännens smide helt försvinner, endast vid två ham­ rar bedrevs smide in på 1890-talet, och där även de mindre brukshamrarna slogs igen. På 1840-talet tillverkades stångjärn på 21 bruk. Mot slutet av 1880-talet har den siff­ ran minskat till sju stycken.
Eriksson har också i sin undersökning om Bruksdöden i Bergslagen diskuterat olika förklaringar bakom utslagningen av mindre anläggningar. Han har bl.a. redogjort för åt­ gången av vattenkraft, bränsle och malm. En ofördelaktig lokalisering till en eller flera av
dessa förutsättningar påskyndade en nedläg- gelse. Av stor vikt i ett sådant perspektiv blir de nya transporterna som byggdes upp un­ der perioden. På flera håll anlades kanaler och vattentransporterna ökade i betydelse, som vid Gammelstilla, men av störst bety­ delse blev naturligtvis järnvägarnas snabba expansion. Attman skriver: ”Den omfattan­ de koncentrationen av bruksdriften efter 1800-talets mitt hade som en av sina vikti­ gaste förutsättningar revolutionen på kom­ munikationernas område.4 En annan faktor som säkerligen också hade sitt finger med i spelet var tillgången på kapital. De nya an­ läggningarna kostade betydligt mer att upp­ föra än äldre tiders hyttor och smedjor, och det krävdes betydligt större kapitalresurser att följa med i utvecklingen. En institutio­ nell förändring som underlättade kapitaltill­ förseln var Aktiebolagslagen från 1848.
Att denna utveckling resulterade i en allt större tillverkning av såväl tackjärn som stångjärn har redan noterats, och det har ock­ så markerats att lancashiresmidets expansion kom att innebära en ”seger” för förespråkar­ na för en kvalitativt förbättrad svensk järntill­ verkning. De nya allt större hyttorna och smedjorna, ibland kombinerade med vals­ verk, tillverkade inte endast större volymer järn, de tillverkade även ett järn av jämnare och bättre kvalitet än tidigare. Med tanke på den mycket kraftiga expansion av järntill­ verkningen i andra länder, först Storbritanni­ en, sedan Belgien, Frankrike, Tyskland och USA, baserad på stenkolsmasugnar och puddling var detta ett helt nödvändigt steg. Om det svenska järnet skulle ha kvar sin plats på den internationella marknaden så skulle detta ske med hjälp av kvalitativt mycket bra produkter. Från mitten av 1840-talet steg

återigen volymerna av svenskt stångjärn på
den brittiska marknaden. Där konkurrerade man inte längre med det billiga massprodu­ cerade puddlade järnet utan snarare med det svenska vallonsmidda järnet på specialmark­ naden för s.k. ståljärn i Sheffield. Stålbränna- re i den staden efterfrågade alltmer svenskt järn och vallonproduktionen kunde inte en­ sam fylla denna efterfrågan. Satsningen på kvalitet gav alltså till resultat att det svenska järnet kunde återerövra en del av den brittis­ ka marknaden.
I likhet med perioderna innan kom ut­ vecklingen sålunda även efter mitten av 1800-talet att styras av relationen mellan utvecklingen på marknaden och den tek­ niska utvecklingen. Den svenska järnhan­ teringens enda möjlighet till långsiktig överlevnad bestod i att förändra tillverk­ ningen mot ett järn av betydligt högre kva­ litet. Detta verkställdes emellertid inte en­ dast genom en teknisk utveckling utan be­ tydande organisatoriska förändringar sked­ de också inom verkstädernas väggar. Som exemplet från Gammelstilla bruk visar så innebar lancashiresmidet och den nya hyt­ tan samtidigt också en helt ny arbetsorgani­ sation där begreppet arbetsdelning kom att få en helt ny innebörd än tidigare. I dessa nya små järnverk samlades betydligt större arbetarmassor än tidigare, och de kom att organiseras på basis av specialiserade ar­ betsuppgifter. I smedjorna kom smältare att sköta färskningen vid härdarna, hopsla- gare arbetade vid smälthamrarna, maski­ nister skötte ångmaskinerna, osv. medan det i valsverken fanns vällare, valsare, mot­ tagare, upplyftare, etc. och allt detta arbete utfördes under överinseende av speciella
förmän och smidesmästare.
I detta perspektiv finns det anledning att gå tillbaka till den kritik som tidigare rikta­ des emot Artur Attmans modell över ut­ vecklingen och bristen på integration i hans analys, och ställa den emot den här presen­ terade bilden. Enligt Attman var lancashi­ resmidets expansion endast en teknisk anpassning till de problem som svensk järnhantering ställdes inför efter napoleon- krigen, en anpassning som innebar utveck­ landet av en för svenska förhållanden an­ passad vällugn. Här har presenterats en mer sammansatt verklighet, och det är värt att notera att denna uppfattning går tillbaka på tankegångar som uttrycktes av Gustaf Ekman själv, ”lancashiresmidets fader”.
När Ekman själv presenterade sin syn på, eller kanske t.o.m. sin vision för, den svenska järnhanteringens utvecklingspo­ tential under 1830-talets långdragna expe­ rimentperiod är det uppenbart att det är just en integrerande helhetssyn som styr ar­ gumenteringen även i mindre frågor. Det var nödvändigt, enligt Ekman, att se de oli­ ka produktionsmomenten som integrerade med varandra; från malmens beskaffenhet, över tackjärnets kvalitet till det färdiga stångjärnet. Han stannade emellertid inte vid detta utan följde tråden vidare från den direkta järntillverkningen till marknadens struktur; olika typer av stångjärn passade till olika ändamål, och det svenska stångjär­ net borde avsättas på en marknad med krav på hög kvalitet. Detta integrerande tänkan­ de gällde även inom de olika tillverknings­ momenten där produktionen skulle orga­ niseras så rationellt som möjligt utifrån en uppsättning av maskiner, härdar, hamrar, valsverk samt inte minst arbetare. Gustaf Ekman beskriver på 1830-talet en framtida
Mästersmedernas uttäg? / 159

160 / Göran Rydén
BessemerblåsningvidDomnarvetomkring1890. TeckningavHFeychting.
svensk järntillverkning i näst intill proces-
suella termer, eller en industriell produk­ tionsorganisation om man så vill. Mot slu­ tet av sitt liv, Ekman dog 1872, kunde han vid sitt eget Lesjöfors bruk, och på andra håll se denna vision till stora delar uppfylld. Ett kvalitativt högtstående stångjärn till­ verkades medelst en industriell organisa­ tion.
Perioden efter napoleonkrigen blev för den svenska järnhanteringen en period av kraftiga omställningar, med smidesförsök, marknadsanpassning och inte minst insti­ tutionella förändringar. Under den efterföl­ jande perioden, som kan sägas ha inletts vid mitten av 1840-talet med lancashiresmidets expansion och näringens frisläppande, kom
resultaten av dessa omställningar. 1800-ta- lets tredje kvartal måste på det stora hela sä­ gas ha varit en mycket lyckosam period för svenska bruksidkare. Trots att en nationell statistik saknas så visar regionala siffror på en kraftigt tilltagen produktion av smält­ stycken och stångjärn. I Gästrikland kan en fördubbling av produktionen noteras och i Kopparbergs län var ökningen troligen än mer markerad. Vad gäller tackjärnstillverk­ ningen finns nationella serier som visar en ökning från cirka 130.000 ton på 1840-ta- let till knappt 300.000 ton vid 1870-talets inledning. Denna produktionsökning är mycket fast förankrad i den tekniska och or­ ganisatoriska utveckling som skedde under perioden med införandet av lancashiresmi-

de, valsverk och nya modernare hyttor. In­ tegrerade järnverk med samtliga produk­ tionsmoment ”under ett tak” blev en allt vanligare företeelse under perioden samti­ digt som mindre olönsamma och perifert belägna anläggningar lades ned, i den pro­ cess som kallas Bruksdöden. Branschen genomgick således en betydande koncen­ tration till ett mindre antal anläggningar av betydligt större storlek.
Epilog: ”UndretvidEdsken”och lancashiresmidetsfortsatta ut­
veckling
1856 redovisade britten Henry Bessemer en metod att tillverka stål genom att pressa luft genom ett bad av smält tackjärn vid As­ sociation for the Advancement of Science. Bessemer hade också tagit ut ett patent på den nya processen, men ännu hade man inte lyckats med att framställa ett godtag­ bart stål. Den svenske grosshandlaren Gö­ ran Fredrik Göransson, från Gävle, förvär­ vade en femtedel av bessemers patent året därefter och en uppgörelse träffades om att Göransson skulle utföra fortsatta försök med metoden vid Edskens masugn i Gäst­ rikland. Även dessa försök ledde inled­ ningsvis till fler misslyckanden, men på våren 1858 vände utvecklingen och ett godtagbart bessemerstål såg dagens ljus. Den 18 juli 1858 kunde Göransson, på Högbo Bruk, motta ett bud om den första lyckade bessemerblåsningen.
Att tillverka bessemerstål skilde sig i tek­ niskt hänseende radikalt från att tillverka
stångjärn enligt de klassiska metoderna. De ifrån masugnen smälta tackjärnet tappades upp i en konverter genom vilken luft pres­ sades. Tackjärnets kolhalt reagerade med luftens syre och en kemisk reaktion kom till stånd. Smedernas arbete vid härden att med spett och tänger bearbeta ett halvsmält järn kunde därigenom ersättas av ett antal extra män i den för den nya metoden till­ byggda hyttan. Så snart den kemiska reak­ tionen var avslutad tappades det färdiga stålet i skänk innan det göts i kokiller. Des­ sa togs efter avsvalning till vällugnar där de välldes innan de valsades till önskade di­ mensioner. (De första bessemergöten från Edsken togs till Högbo bruk där de välldes innan de hamrade ut till stångstål’.)
Bessemermetoden spreds efter 1858. Fram till början av 1880-talet hade meto­ den provats vid drygt tjugotalet järnverk i Sverige. Emellertid kom inte samtliga av dessa att behålla metoden mer än under ett fåtal år. I landskapet Gästrikland, meto­ dens ”hem”, kom bessemerstål att tillverkas vid tre betydande järnverk, utöver vid Ed­ sken; Sandviken, Forsbacka och Hofors. Långshyttan, Västanfors, Domnarvet och Hagfors var fyra andra viktiga verk där den nya stålmetoden kom att få en stor betydel­ se. Den trots allt mycket långsamma intro­ duktionen av bessemerblåsning märks ock­ så i de nationella produktionssiffrorna: Det dröjde in på 1880-talet innan nivåerna nådde över 50.000 ton, och först 1895 pas­ serades 100.000 ton strecket.
Det blev istället den andra av de stora götstålsmetoderna, martinmetoden, som kom att innebära den stora expansionen för svensk stålindustri. Metoden som utveck­ lats i bl.a. Frankrike infördes till Sverige i
Mästersmedernas uttäg? / 161

162 / Göran Rydén
slutet av 1860-talet. Munkfors i Värmland
blev det bruk där metoden först tillämpades med lyckosamt resultat. Även med denna metod gick introduktionen tämligen lång­ samt och det dröjde in på den andra hälften av 1880-talet innan martinstål tillverkades i några större mängder. Vid sidan om Munk­ fors var det främst vid Domnarvet där man satsade på denna nya metod. 1895 tillverka­ des mer martinstål än bessemerstål i Sverige och från den tidpunkten expanderar mar- tintillverkningen mycket snabbt.
Som denna mycket rapsodiska redogö­ relse visar gick introduktionen av de bägge götstålsmetoderna förhållandevis långsamt i Sverige. Det dröjde in på 1880-talet innan några större volymer tillverkades, och det dröjde ända till 1895 innan volymerna stål hade passerat smältstyckeproduktionen. Lancashiremetoden behöll sålunda sin ställning som Sveriges viktigaste metod för att tillverka järn och stål nästa hela seklet ut. Det bör också tilläggas att lancashire­ smidet även utvecklades i såväl tekniskt som organisatoriskt hänseende även under 1800-talets sista decennier. De mekaniska hjälpbrytarna, som underlättade smeder­ nas arbete, infördes t.ex. under 1890-talet och försök gjordes också med att chargera lancashirehärdarna med flytande tackjärn.
*
Syftet med denna artikel har inte varit att un­ derskatta betydelsen av de bägge götståls­ metoderna för den svenska järn- och stålhan­ teringens utveckling. Det är ställt utom all tvivel att utan introduktionen av dessa meto­ der hade svensk stålindustri varit dömd till en ”förtidig” död. Detta innebär emellertid inte
att ”Undret vid Edsken” och senare även martinmetodens introduktion under 1800- talets tredje kvartalet kan ses som den marke­ rade revolution av näringen som en äldre forskningstradition hävdat. I den här artikeln har ett mer långdraget utvecklingsperspektiv lanserats. Den svenska järnhanteringen var stadd i en långsam utveckling, som tog sin början redan under 1700-talet. Den modell som presenterats här tar sin utgångspunkt i de kraftiga förändringar som kom till stånd på den brittiska järnmarknaden och som se­ dan kom att påverka utvecklingen i Sverige. Tidigt blev svenska järnproducenter medvet­ na om utvecklingen i Storbritannien och de­ cennierna efter napoleonkrigen blev en period av anpassning till nya förhållanden; de insti­ tutionella förhållandena förändrades med en allt liberalare näringslagstiftning samtidigt som omfattande försök gjordes för att ut­ veckla näringens teknologiska och organisa­ toriska standard. 1845/46 blev en vattende­ lare med en frisläppt näring och introduktio­ nen av en ny smidesmetod. Tillverkning, av ett allt bättre järn, sköt i höjden samtidigt som branschen genomgick en omfattande strukturrationalisering.
I detta läge, med en synnerligen vital svensk järnhantering, kom introduktionen av götstålet. Dess spridning och expansion var till en början förhållandevis långsam och det dröjde till 1895 innan det tillverkades mer stål än smältstycken i Sverige. 1800-talet måste således ses som ett sekel då den äldre smidestekniken visade på en ytterligt marke­ rad anpassningsförmåga till nya förhållan­ den. Den svenska järnhanteringen under
1800-talet genomgick knappast någon in­ dustriell revolution på tekniska grunder utan snarare en mer långsam och gradvis utveck­

ling på basis av ett antal olika men samman­ länkande faktorer såsom teknisk och organi­ satorisk förändring, marknadsutveckling, ins­ titutionell omstrukturering, kommunika- tionsutveckling, etc. Sist men inte minst finns
Noter
1. Attman, A. Fagerstabrukens Historia. Aderton-
hundratalet, Uppsala 1958, s. 241. Se även s. 281,
”bessemerprocessen hade just börjat sitt segertåg”. 2. Attman 1958, s. 482.
Referenser
Denna artikel kan ses som ett försök till en samman­ fattning av den forskning som jag bedrivit under se­ nare år inom ramen för projektetJärnhanteringen och industrialiseringen. Bergsbrukets omvandling i Gästrik­ land och andra regioner efter 1850, finansierat av HSFR (Humanistiska-Samhällsvetenskapliga Forsk­ ningsrådet). Den här förda argumenteringen finns presenterad på ett mer utförligt plan i andra publika­ tioner: ”Gustaf Ekman, Jernkontoret och lancashire­ smidet - Ett inlägg i synen på teknisk utveckling”. I Polhem. Tidskriftför teknikhistoria, Årgång 12,
994/2. “Skill and technical change in the Swedish iron industry, 1750-1860.” (Kommande i Techno­ logy & Culture 1997). ”Lancashiresmide och om­ vandling. Teknisk utveckling, strukturomvandling och produktionstillväxt i Gästrikland under 1800-ta- let.” (Kommande i Med Hammare och Fackla 1997). “Iron in Sweden and Britain: interdependence and difference.” I Magnusson, G. ed. The Importance of Ironmaking, Stockholm 1995. (Författad tillsam­ mans med Chris Evans.) “A Journey to the Market Society. A Swedish Pre-industrial Spy in the Middle of the Eighteenth Century”.! Björk, R & Molin, K. eds. Societies made up ofhistory. Essays in Historiograp- hy, intellectualhistory, professionalisation, historicalso­ cial theory & proto-industrialisation, Uppsala 1996.
det anledning att peka på att seklet inte såg något markerat ”uttåg av mästersmeder”, men väl en gradvis omändring av de yrkes­ skickliga smedernas roll och position i pro­ duktionsprocessen.
3. Furuskog, J. De värmländskajärnbruken, Filip- stad 1924, s. 327ff.
4. Attman, A. Svensktjärn och stål, 1800-1914, Stockholm 1986, s. 112.
(Författad tillsammans med Anders Floren.) Argumenteringen vänder sig i främsta rummet
emot den syn på den svenska järnhanteringen under 1800-talet som finns företredd hos Artur Attman. Se hans bägge verk Fagerstabrukens Historia. Ader- tonhundratalet, Uppsala 1958, samt Svensktjärn och stål, 1800-1914. Detta synsätt finns också hos Gårdlund, T. Industrialismens samhälle, Stockholm 1942, samt Montgomery, A. Industrialismens ge­ nombrott i Sverige, Stockholm 1947. En mer nyan­ serad framställning finns i Furuskog, J. De värm­ ländskajärnbruken, Filipstad 1924.
1700-talets svenska järnhantering finns beskriven av Karl-GustafHildebrand: Fagerstabrukens Historia. Sexton- och sjuttonhundratalen, Uppsala 1957, och Svensktjärn. Sexton- och sjuttonhundratal. Exportin­ dustriföre industrialismen, Stockholm 1987, och Eli F. Heckscher: Sveriges ekonomiska historia sedan Gus­ tafVasa, vol11:1, Stockholm 1949. Andra verk om den svenska järnhanteringen som har betydelse för denna framställning är: Boéthius, B & Kromnow, Å.
Jemkontorets Historia, volI—III, Stockholm 1947—68. Eriksson, G. Brukdöden i Bergslagen efter år 1850. Stockholm 1955. Hedin, G. ed. Ett svensktJemverk. Sandviken 1862—1937, Uppsala 1937. Bursell, B.
Träskoadel. En etnologisk undersökning av lancashire-
Mästersmedernas uttäg? / 163

164 / Göran Rydén
smedernas arbets- och levnadsförhållanden på Ramnäs
bruk vid tiden kring sekelskiftet 1900, Lund 1975, Berglund, B. Industriarbetareklassens formering. Ar­ beteochtekniskförändringvidtresvenskafabriker under 1800-talet, Göteborg 1982, Schön, L. ”Järnet i jordbruksomvandling och industrialisering i Sverige 1800-1870,” i Ekonomisk-historiska vingslag. Fest­ skrift tillägnad G. Fridlizius, L. Jörberg.
En lämplig introduktion till den anglo-saxiska debatten om den industriella revolutionen finns i Hudson, P. The industrial revolution, London 1992. Huvudverket utifrån den ”gradualistiska” traditio­ nen är Craft, N.F.R. British economicgroivth during the industrial revolution, Oxford 1985. En introduk­ tion till debatten om det proto-industriella stadiet finns i Ogilvie, S & German, M. eds. Europeanpro- to-industrialisation, Cambridge 1996, till vilken Magnusson, L. har skrivit artikeln “Proto-industria-
lization in Sweden”. Två s.k. klassiker som finns re­ fererade till i artikeln är: Mendels, F. “Proto-indus- trialization: the first phase of the industrialization process”,Journalofeconomichistory32, 1972,och Ländes, D. The unbound Prometheus. Technologi- cal change and industrial development in Western Worldfrom 1750 to thepresent, Cambridge 1969.
Det inledande exemplet utifrån Gammelstilla bruk var hämtat från egna excerpter, en artikelserie av William Eriksson, ”Ett gammalt järnbruks histo­ ria I—IV” i Gefle Dagblad 22111,25/11, 14/12 och 17/12 1966, samt Norberg, P. ”Gästriklands hyttor och hamrar” i Från Gästrikland 1959. Gammelstilla bruksarkiv finns på Stora AB:s centralarkiv i Falun. För en diskussion av arbetsorganisationens förän­ dring på bruket se Rydén, G. ”Gammelstilla stång- järnssmedja. En manufakturindustri”, Uppsala Pa-
pers in Economic History, No 3, 1984.

Bland gruvpigor och
gruvdrängar
Svensktgruvarbete under 1700- och 1800-talen Av Håkan Henriksson
^klippan växerjärn och männer däruppå och framförallt Grängesberg. I Örebro län 7skrev bergmästare Franz von Schéele år var det gruvorna i Nora och Lindes bergsla­ 1858. Föreställningen om gruvarbetet ger som var klart dominerande. I modern som en mycket maskulin syssla började dåjämförelse var det var dock inte fråga om några stora mängder järnmalm som ut- vanns. Fram till 1820-talet bröts i Sverige aldrig mer än 200.000 ton järnmalm per år. En mycket viktig förändring av gruv­ arbetet var övergången från den gamla tillmakningen till krutsprängningen. Vid järngruvorna började man införa krut­ sprängning under 1720-talet, vilket fick till följd att det viktigaste arbetsmomentet nu blev den arbetssamma handborrningen. Till att börja med var tremansborrningen vanligast. Vid detta förfaringssätt var det två personer som släggade medan den tred­ je vred borren. Denna mycket arbetsinten­ siva metod övergavs på de flesta ställen inte förrän under 1800-talets första decennier och vid några ställen inte förrän vid 1800- talets mitt. Tremansborrningen övergavs till
vinna terräng och under större delen av 1900-talet var också detta arbete med stöd av svensk lag exklusivt förbehållet männen. Gruvarbetet hade då omvandlats i enlighet med det nya industrikapitalistiska syste­ met. Denna uppsats skall dock främst be­ handla tiden dessförinnan, när gruvarbetet
inte självklart var en manlig syssla.
Under 1700- och 1800-talen var Kop­ parbergs och Örebro län de dominerande järnmalmsproducerande länen i Sverige. Den förra med ungefär 25 % och den sena­ re med runt 20 % av den totala svenska pro­ duktionen. Efter dessa följde Värmland med Persberg och Nordmark och Väst­ manland med Norberg som tillsammans stod för omkring 25%. I Kopparbergs län dominerade gruvorna i Västerbergslagen

166 / Håkan Henriksson
Karta över de viktigastejärnmalmsgruvorna
i Örebro län vid 1800-talets mitt. Illustra­ tion av Håkan Henriksson.

Bland gruvpigor och gruvdrängar / 167
en början till förmån för den så kallade två-
mansborrningen när en person släggar och en annan vrider borren. Vid 1800-talets mitt gjorde så enmansborrningen sitt se­ gertåg vid de svenska järngruvorna. Då gick man samtidigt över till mindre och lät­ tare borrar och släggor av stål. Det dröjde fram till 1860-talets mitt innan krutet ersattes av det kraftfullare men farligare nitroglycerinet. Efter några år tämjdes kraf­ ten och sprängämnen såsom ammoniak- krut, dynamit och sebastin började använ­ das.
Fram till 1870-talet var pallbrytningen, dvs. brytning av berg i avsatser eller pallar utan igensättning, det absolut vanligaste brytningssättet. Detta arbetssätt fordrade med tiden allt fler kostsamma träkonstruk­ tioner för att hålla uppe de utbrutna rum­ men i de allt djupare gruvorna. År 1869 började man därför vid Dalkarlsberg, så­ som första järngruva i Sverige, att införa så kallad takbrytning med igensättning av de utbrutna rummen med gråberg.
Med de allt djupare gruvorna följde ock­ så problemet med att fa upp malmen ur gruvorna. Nere i gruvorna transporterades malmen på kärror och bårar. I Örebro län bestreds själva uppfordringen av malmen av människodrivna tramphjul, så kallade kranvindar. Under 1700-talets senare hälft ersattes människokraften med hästkraft då man övergick till att använda hästvindar, vilka tidigare hade kommit till användning vid de värmländska gruvorna. Vid gruvor belägna nära vattendrag byggdes vatten- drivna gruvspel, vilka vid 1800-talets mitt kunde förbättras genom användandet av lintransmission och turbiner. Ångmaskiner ansågs i allmänhet vara alltför kostsamma.
Gruvdrängihårtarbetemedmalmvagn. UrGReisch, Margaritaphilosophica, 1508.
Problem med vatten i gruvorna uppstod också med de allt djupare gruvorna. Till en början var handpumpar och trampmaski­ ner vanliga, men under 1600-talet började vattendrivna konstgångar med sugpumpar av trä att användas vid de flesta större gruv­ fälten.
Gruvarbetarna förflyttade sig vanligen på så kallade stegvägar, vilka stundtals kun­ de vara mycket långa utan några som helst vilobroar eller avsatser. Att åka med upp- fordringstunnan ansågs vara alltför riska­ belt då gruvlinornas sönderbristande inte var ovanliga. Det var först på 1870-talet som man vid de större gruvorna installe­ rade hissar för personbefordran, då man funnit att gruvarbetarna blev alltför trötta av det eviga klättrandet på stegarna.
Fram till mitten av 1800-talet bedrevs i egentlig mening ingen åretruntbrytning vid de allra flesta järngruvorna. I regel bröts gruvorna under den varmare delen av året. Under vintern försvårades arbetet av de då ofta öppna gruvorna var svåra att hålla fria från snö och is. Dessutom kunde arbets­ kraften behövas vid bland annat bergsmän-

168 / HAkan Henriksson
nens hyttbruk, förutom att bergsmännens malmbehov troligen inte krävde någon längre brytningstid.
Gruvarbetets organisation
Enligt 1649 års järnbergsordning räknades alla gruvor som kronans regalverk, men i praktiken betraktades en gruvdel som en­ skild egendom och kunde försäljas eller är­ vas. En delägare av en gruva var dock inte för alltid garanterad sin gruvdel. Ifall han inte deltog i brytningen av gruvan under några år kunde gruvdelen bli förverkad och tillfalla det gemensamma gruvlaget. Detta visar att det var nyttjandet som var det väsentliga. Ifall hela gruvlaget eftersatte gruvbrytningen kunde deras brytningsrätt likaså förfalla. Till skillnad från hyttdelar
Arbete vid en centraleuropeisk gruva i mitten av
1500-talet. Vaskningen sköts av en kvinna. Ur Rö- mischer auch zu Hungern und Bohem u Ku Mai Zinbeghwercks Ordnung auffdie Bergkwerck... Zurickaw, 1548.
blev gruvdelar möjliga att försälja oberoen­ de av bergsmanshemmanen redan under 1600-talet. Formellt fanns inga hinder för att personer utom det s. k. bergsmansståndet kunde bli delägare i en gruva. Bland bergs­ männen fanns dock ofta den motsatta upp­ fattningen att gruvorna liksom bergsmans­ hemmanen var exklusiva för bergsmännen. Under 1760-talet tillskrev bergsmännen vid Dalkarlsberget i Nora bergslag Bergs­ kollegiet med en begäran om ett ”förbild mot ståndspersoners deltagande i bergslags- grufvor och bergsmanshyttor”, vilket kolle­ giet inte ansåg vara nödvändigt eller önsk­ värt. Redan under 1700-talets senare hälft började brukspatroner köpa upp gruvdelar vid en rad olika gruvfält. Till en början fick detta inte några större effekter, men när brukspatronernas och järnbrukens ägande började bli dominerande vid ett gruvfält

Bi and gruvpigor och gruvdrängar / 169
fick detta konsekvenser för själva gruvarbe­ tets organisation.
Det allenarådande sättet att organisera gruvarbetet under 1700-talet och början av 1800-talet vid de flesta gruvorna i Örebro län var den så kallade dagsverksgången. Den var en typisk återspegling av bergs­ mannens syn på bergshanteringen. En gru­ vas delägare bildade tillsammans ett gruv­ lag. Detta gruvlag sammanträdde vanligen en eller två gånger om året vid en vårstäm­ ma och en höststämma. Vid stämmorna beslutades framför allt om hur stor årets malmbrytningen skulle vara, när man skul­ le börja arbetet och hur arbetet skulle orga­ niseras. Vid höststämman eller lottnings- stämman var den huvudsakliga uppgiften att utlotta årets malmfångst emellan gruv­ lagets delägare. Inom gruvlaget valdes också en så kallad räkenskapsförare eller gruv-
föreståndare. Denne förde gruvlagets ge­ mensamma räkenskaper och skötte också ofta gruvlagets olika inköp av diverse olika materialier. Ibland kunde dessa uppgifter vara uppdelade mellan två personer, en med uppgift att föra räkenskaperna och en som skulle utöva tillsyn över gruvarbetet. Varje gruvdelägare betalade en eller ett par gånger om året en så kallad taxering till gruvlaget. Dessa taxeringar kan man säga utgjorde grunden till gruvlagets kassa. Det fanns dock ett annat sätt för gruvlaget att förbättra sin kassa. En mindre del av malmfångsten kunde utauktioneras, före­ trädesvis dock till delägare, och ge ett välbehövligt tillskott av rörelsekapital. Vid kostsamma byggnadsarbeten var dessa malmauktioner ett enkelt sätt att få in reda pengar till gruvlaget. Beslut på gruvstäm- morna togs genom majoritetsbeslut, vilket

170 / Håkan Henriksson
dock inte betyder att åtta bergsmän med en
gruvlott vardera kunde rösta ner ett förslag från en brukspatron med 12 lotter. Det var nämligen varje delägares andel i gruvlaget som avgjorde hans inflytande över beslu­ ten. I proportion till antalet ägda gruvlotter skickade sedan varje gruvdelägare ett visst antal gruvhjon till dagsverksgång i gruvan. Gruvdelägaren kunde utföra dagsverket själv, anlita någon familjemedlem, tjänste­ hjon eller anställa ett speciellt gruvhjon. Gruvlaget anställde och avlönade ofta ge­ mensamt en gruvfogde och ibland även en konstvaktare, malmskrädare och bergväga- re eller gruvsmed. Beslut om arbetsstyrkans storlek togs på gruvstämman, oftast så kal­ lat halvt eller fullt folk. Där beslutade man vanligen även om gruvhjonens avlöning samt hur länge gruvan skulle brytas. Gruv- hjonen kunde antingen ha dagslön, vecko­ lön eller en för hela året bestämd lön. Varje gruvdelägare avlönade sina egna gruvhjon, ofta blandat in natura och kontant. Den så kallade bergvindskörningen verkställdes vanligen turvis inom gruvlaget eller så kun­ de arbetet auktioneras ut till den minst bju­ dande. Arbetet i gruvan leddes av den vid gruvstämman utsedde gruvfogden som av gruvlaget ålagts att bryta en viss mängd malm under året, dock skulle han helst också följa en av geschwornern utarbetad arbetsplan. Gruvfogden hade att tillse så att arbetskraften var jämnt fördelad under brytningstiden. För brytningen nödvändi­ ga materialier såsom borrar, släggor, ljus och byggnadstimmer bekostades av gruvla­ get. Gruvlagets räkenskapsförare eller före­ ståndare hade att se till att allt detta fanns att tillgå vid gruvan vid behov. Ofta skedde detta genom att uttaxera gruvdelägarna
på dessa materialier. Föreståndaren skulle även utöva en viss tillsyn över arbetet vid gruvan även om det största ansvaret vilade på gruvfogden. Denne gruvfogde var dock fram till 1850-talet inte endast underställd sina arbetsgivare utan även ortens bergmäs­ tare genom den gruvfogdeed han fick svära på bergstinget. Detta betydde att en gruv­ fogde hade skyldighet att bland annat noga tillse att säkerheten i gruvan var tillfreds­ ställande, men även rätt att vägra sina ar­ betsgivare att utföra arbeten som förbjudits av bergmästaren eller geschwornern såsom att bortbryta en bärande malmpelare. Till skillnad från bergsmännens hyttlag var den­ na ur bergsmännens gruvlag emanerade ar­ betsorganisation av kooperativ karaktär.
Denna organisationsform var ett försla­ get sätt att bryta en gruva utan alltför stora kontanta utgifter för gruvdelägarna. En bergsman kunde till exempel låta någon familjemedlem eller tjänstehjon utföra det gruvarbete som åtföljde gruvdelägandet. Det var dock främst de närboende delägar­ na som kunde dra den största nyttan av det­ ta. För mer avlägset boende delägare såsom de flesta järnbruken var denna organisa­ tionsform dock mycket opraktisk. Kon­ trollen över gruvhjonens prestationer blev som en följd av detta inte den bästa. Ett ofta återkommande klagomål var också att vissa gruvdelägare sände arbetare som var helt odugliga i gruvarbetet. Dessutom var gruv­ hjonens avlöning en källa till osämja inom gruvlaget. Även om gruvlaget gemensamt överenskom på gruvstämmorna om gruv­ hjonens avlöning, var det mycket vanligt att skillnader mellan gruvhjonens löner uppstod genom till exempel förmåner in natura eller att hela lönen var satt i spann-

Bland gruvpigor och gruvdrängar / 171
r> Gruvdelägare taxeringar ----- ► Gruvlaget/Räkenskapsförare
lön lön
1| 44
Gruvhjon Gruvfogde
Figur 1. Schematisk bild över dagsverksgångens uppbyggnad.
mål istället för pengar, vilket i inflations- tider kunde vara av mycket stor betydelse.
Den gamla dagsverksgången hade sina fördelar men också en hel del nackdelar. Kontrollen över gruvhjonens prestationer var mycket bristfällig. För gruvhjonen fanns det dessutom inget större intresse att arbeta mer än vad som var nödvändigt eller att försöka spara på materialåtgången. För långväga delägare var det även praktiska skäl som talade emot denna organisations­ form. Bergmästaren Franz von Schéele i Filipstad menade att dagsverksgången var ett arv ifrån den tid när gruvbrytningen var en ”folknäring” och var tvungen att bedri­ vas med minsta möjliga kontanta utgifter. Denna organisationsform var vidare ett hinder för att bedriva gruvarbetet på ett mer fabriksmässigt sätt. För att råda bot på detta krävdes det att kunniga gruvförvalta- re anställdes och att gruvdelägarna i fort­ sättningen inte i alltför stor utsträckning skulle lägga sig i själva gruvarbetet.
Entreprenadbrytningen var en sorts kompromiss mellan ett fortsättande av dagsverkgången och att anställa en gruvför- valtare. Denna organisationsform krävde nämligen inte att gruvlaget anställde en
gruvförvaltare, vilket oftast kunde vara lön­ samt endast vid större gruvfält. Istället ut- auktionerade gruvlaget brytningen till den lägst bjudande betingsbrytaren. Denne skulle bryta och uppfordra en viss mängd malm under årets brytning mot en i förväg bestämd betalning. Han fick sedan själv anställa gruvarbetare och bekosta för bryt­ ningen nödvändiga materialier. Betings­ brytaren kunde vara en gruvdelägare och/ eller gruvfogde. Han kunde själv deltaga i arbetet som gruvfogde eller anställa en gruvfogde. Gruvlaget hade vanligen inget inflytande i hur betingsbrytaren i sin tur avlönade sina arbetare. Ofta tycks den ha beräknats efter antalet utgjorda dagsverken. Hästvindskörningen kunde ingå i entre­ prenadkontraktet, men kunde även i fort­ sättningen gå i tur inom gruvlaget.
Denna form av brytning kunde i ett kort perspektiv tyckas vara lönsamt med för­ minskade brytningskostnader. I ett längre perspektiv ledde den dock till gruvornas fördärvande och slutligen även ödeläggelse. Betingsbrytaren var på grund av den låga betalningen, ofta till stor del endast baserad på malmuppfordringen, tvingad till att rovbryta gruvan på jakt efter malm. Berg-


Gruvdelägare
taxeringar <
Gruvlaget/Räkenskapsförare
beting
»
Betingsbrytare
lön
ill
Gruvhjon
Figur 2. Schematisk bild över entreprenadbrytningens uppbyggnad.
mästare Anton Sjögren förkastade denna
brytningsform och menade att den visade .. genom grufvans ruinerande, att egaren mera tänktpå dagens vinst än påframtiden”. Entreprenadbrytningen liksom betings- lagsbrytningen krävde dessutom betydligt större kontanta utgifter för gruvdelägarna, vilket en stor del bergsmän ofta var mycket
negativa till.
Vid de större järnbruksägda gruvfälten
med gruvförvaltare tycks det kollektiva vikt­ betinget med betingslag ha varit att föredraga framför entreprenadbrytningen. Entrepre­ nadbrytningen gjorde ju inte de ofta lågav­ lönade gruvarbetarna direkt mer motiverade att minska materialåtgången eller öka ar­ betstempot. Entreprenören utgjorde ju en­ dast en mellanhand där större delen av be- tingsvinsten stannade. En gruvarbetare som ingick i ett betingslag, där samtliga gruvar­ betare var delaktiga i betinget, hade själv en större möjlighet att påverka sin avlöning, framför allt genom en bättre hushållning.
De nya kollektiva betingen innebar att fasta arbetslag eller betingslag bildades. I allmänhet sattes dessa lag samman av gruv- bolagets förvaltare vid en s.k. gruvhjons- stämma i mars månad varje år. Betingslagen betalades efter den brutna och uppfordrade malmens och bergets vikt. Betalningen för varje uppfordrad så kallad vikt (ca 400 kg) malm och berg kunde variera år från år och mellan olika gruvor, vilket var en följd av skiftande brytningsförhållanden. I syfte att befrämja sparsamhet i materialförbrukning fick varje betingslag själv betala de materia- lier som behövdes vid brytningen såsom krut, svavel, kol, bloss, lera etc. Borrar, släg­ gor, fyllhammare, ljus etc. betalades dock enskilt av varje arbetare eller s. k. borrpost, dvs. två arbetare som arbetade ihop. Oftast såldes allt detta av gruvbolaget till inköps­ pris. Redskapen löstes sedan in av bolaget vid brytningens slut. Betingslagets vinst delades oftast lika mellan lagets arbetare, oavsett kön. De gruvhjon som endast gått
Bland gruvpigor och gruvdrängar / 173

174 / Håkan Henriksson
för ett halvt hjon, dvs. gått hälften så många
betingsdagsverken, fick givetvis ett hjons halva förtjänst. Lavhjonen, dvs. de av be­ tingslaget som arbetade ovan jord med bland annat skrädningen, kunde ibland fa betala en mellangift till de övriga i laget, troligen på grund av att dessa ej hade lika stora utgifter för sina redskap. Det var van­ ligt att gruvfogdarna gav gruvhjonen s.k. dagorka, dvs. en borrpost skulle under en dag borra ett visst antal borrhål av förut bestämt djup. Arbetstiden var annars bero­ endeavårstiden,vilketbetyderattarbets­ dagarna blev längre ju ljusare det blev på året. Gruvfogdarna ingick i allmänhet inte i betingslagen, men de betalades också efter den uppfordrade malmens och bergets vikt.
Bergvägare, spelstyrare och andra arbetare som inte ingick i något arbetslag hade oftast fast dagspenning. Byggnadsarbeten, som huvudsakligen utfördes under vintern, be­ talades efter dagsverken.
Även det kollektiva viktbetinget hade dock sina begränsningar. Ett kollektivt be­ ting kan visserligen i vissa gynnsamma fall leda till ett uppdrivet arbetstempo, men kan lika väl leda till passivitet ifall betinget dela­ des lika inom arbetslaget ”... emedan man då gifver en premie åt den late och nedslår den
flitigeEttannatproblemvarattarbetar­ na inte med säkerhet kunde fa vetskap om avlöningens storlek förrän vid årets eller halvårets slut. Betingslagarna hade dessut­ om, trots det ovan sagda, vanligen små möj-
TuschlaveringpågruvkartaöverVästerHästbogruvfält, Torsåkersbergslag, GästriklandavChristopherRisell1789.

ligheter att själva påverka sin lön genom att
själv öka arbetstempot. Ett individuellt be­ ting såsom det så kallade borrfotsbetinget var i detta hänseende bättre ifall ett högre ar­ betstempo var önskvärt. Vid detta beting kunde arbetaren enkelt beräkna sin avlö­ ning efter varje dags slut. Ett nytt problem uppstod dock med övervakningen och kon­ trollen vid ett sådant beting. Större ansvar kom nu att vila på gruvfogdar och senare gruvförmän eller skjutare. För att undvika fusk fick deras avlöning inte ha samband med arbetarnas beting. Ofta var dock borr­ fotsbetinget kombinerat med ett volymbe­ ting, dvs. ett beting efter antalet uppfordrade tunnor malm och berg. Ett rent borrfotsbe- ting rekommenderades av bergmästare An­ ton Sjögren i Filipstad då arbetarna endast skulle intressera sig för själva borrningen och istället skulle en speciell förman ansvara för skottställena och gruvans brytning. Det­ ta skulle ge större effekt än om varje gruvar­ betare själv bestämde skottställena. Han be­ rättar även att ju mera man ”... kan fördela grufuearbetets särskilda detaljer pä olika per­ soner, ju skickligare måste en hvar blifva i sin sak”. Det dröjde dock lång tid innan det in­ dividuella betinget slog ut de kollektiva be­ tingen. Bland annat förekom vid Kantorps
Gruvdelägare taxeringar
Figur 3. Schematisk bild över betingslagsbrytningens uppbyggnad.
Bland gruvpigor och gruvdrängar / 175
gruvor i Södermanland under 1880-talet en form av kollektivt volymbeting som upp­ gavs ha större effekt än borrfotsbetinget. Disponent Gustaf Bratt vid Dalkarlsberget menade dock att de kollektiva betingen krä­ ver
... att arbetarne äro mycket jemngoda och att man till ernående deraf icke tager hänsyn hvar- ken till folkets bästa eller den kommun, i hvilken man vistas, utan skoningslöst afskedar alla de ar­ betare, som icke äro fullgoda. En sådan jemnhet är emellertid svår att åstadkomma, när man har en bofast arbetarebefolkning och måste tänka på både dess och kommunens välbefinnande.
Liksom vid entreprenadbrytningen krävdes betydligt större kontanta utgifter för gruv­ delägarna vid kollektiva och individuella betingsformer då gruvarbetarna avlönades genom gruvlaget via en räkenskapsförare eller förvaltare.
I och med gruvornas ställande under ge­ mensamma gruvförvaltare och betingens införande blev gruvarbetarna mer benägna att huvudsakligen ha sin utkomst endast från gruvarbetet och inte från flera olika nä­ ringar, vilket tidigare varit brukligt. Bland annat bergmästare Franz von Schéele ansåg detta vara ett viktigt steg mot en mer fabriksmässig gruvbrytning.
Gruvlaget/Giwförvaltare
lön(beting)
Gruvfogde/Gruvhj on

176 / Håkan Henriksson
Vid 1800-talets början var den ur bergs­
männens gruvlag emanerade dagsverks-
gången den absolut vanligaste organisa­
tionsformen vid gruvorna i Nora bergslag.
Redan år 1810 övergavs denna organi­
sationsform vid Dalkarlsberget. Istället in­
fördes så kallad betingslagsbrytning, där bolag med förvaltare som kunde utöva detkollektivaviktbetingetvarutmärkande. en daglig tillsyn över arbetet i gruvorna. Samtliga gruvarbetare anställdes och avlö­ Utvecklingen mot en mer modern och nades därefter genom den gemensamma fabriksmässig organisationsform tog sin gruvförvaltaren. Vid Pershyttan och Stri-
berg dröjde det dock till 1840-talet innan denna organisationsform började införas. Sedan 1820-talet hade dock entreprenad­ brytningen prövats vid dessa gruvor. När både Pershyttan och Striberg också fått gemensamma gruvförvaltare under 1840- talet anställdes och avlönades även här samtliga gruvarbetare genom denne. Sam­ tidigt blev betingslagsbrytningen allt vanli­ gare. Det kollektiva viktbetinget övergavs se­ dan vid samtliga gruvfält under 1860-talet.
början vid de järnbruksägda gruvorna. Den fortsatta organisatoriska utvecklingen var sedan intimt sammanhängande med järn­ brukens ökande gruvägande.
Diagram 1. Antalet ordinarie gruvarbetare vid Dalkarlsbergs gruvfält 1814—1870.
120 "i---------------------------------------------------------------------------------------------------------- 100 \--------- ------- TT-n-n------------------------------------------------------
Istället blev det individuella borrfotsbe­ tinget den vanligaste organisationsformen.
Bergsstatens tjänstemän var ofta pådri­ vande när det gäller införandet av betings- brytning vid gruvorna. Det samma gäller också utvecklingen mot allt större gruv-
Gruvarbetarna
Vilka var det då som arbetade med själva bryt­ ningen av den värdefulla järnmalmen? Här kommer främst exempel från Örebro läns gruvbygder besvara denna intressanta fråga.

Diagram 2. Antalet ordinarie gruvarbetare vid Pershytte gruvfält 1840—1870.
80
—
II
1850 1855
1840 1845
1IM a tit
1860 1865 1870
Bland gruvpigor och gruvdrängar / 177
.ll
□ Kvinnor
H Män
I 1826 års bergmästarerelation skriver bergmästare Samuel Troilius att det i Nora bergslag fanns 628 gruvarbetare varav minst två tredjedelar var kvinnor. Samme berg­ mästare skriver i en annan relation några år tidigare att
... qvinfolken äro från äldre tider så vana vid, samt deltaga uti både Grufve och Skogs arbeten, hvartill de ock behöfvas ...
När gruvpigorna börjar försvinna från gru­ vorna på 1850-talet skriver bergmästare C. O. Troilius att

178 / Häkan Henriksson
I den mån som förvaltningen af grufvorne och
arbetena deruti ordnas aftager användandet af qvinnor i sjelfva grufvorne, så att numera t. ex. vid Dalkarlsberget allenast 4 och i det egentliga Stri- bergsfältet 8 qvinnor varit använde på grufvebiyt- ningen, istället att fordom halfva antalet grufve- hjon tillhörde qvinnokönet, såsom ännu vid de mindre grufvorne är händelsen, utan att specifika uppgifter derom kunnat erhållas.
Uppenbarligen hade bergmästarna stora problem med att få in rapporter från de mindre gruvorna och även från de större gruvfälten är informationen klart felaktig. Under 1830-talet försökte dock berg­ mästare Samuel Troilius att upprätta en förteckning över alla gruvarbetare i sitt dis­ trikt. Arbetet slutfördes tyvärr inte, men där kan man dock utläsa att det vid Vilare- gruvan, i nuvarande Vikers socken, år 1830 fanns 9 manliga och 5 kvinnliga gruvarbe­ tare som bröt gruvan i 27 veckor. Vid Röd­ berget, som bröts i 22 veckor, bestod större delen av arbetsstyrkan av kvinnor, där gruv­ pigorna i genomsnitt hade 13 års erfarenhet av gruvarbete. Gruvpigan Maria Jansdotter uppges till och med ha haft 30 års vana som gruvarbetare. Totalt namnges 474 personer i förteckningen. Av dessa är 254 kvinnor. Drygt hälften är alltså kvinnor.
När den välkände engelske mineralogen Edward Daniel Clarke besökte Persberg gruvor i november 1799 stötte han ihop med några kvinnliga gruvarbetare nere i gruvorna. Trots att han tidigare besökt ett flertal gruvor i andra länder blev hans ned­ stigande i de djupa gruvorna en mycket skrämmande upplevelse.
Upptill, nedtill, på alla sidor och i varje vrå av denna förfärliga fängelsehåla glimmade det av ljus, som röjde arbetarnas bistra och orosfyllda
anletsdrag. De voro nu i färd med att driva järn- bultar in i berget för att få borrhål till spräng­ ningarna. Vi hade knappast hämtat oss från den bestörtning, som gripit oss vid första inträdet i detta helveteshål, förrän vi alldeles inpå oss fingo syn på de rysligaste häxskepnader, som väl någon kvinnlig varelse kan uppenbara sig uti. De lyfte sina svaga, flämtande ljuslågor upp i ansiktet på oss och skreko något i våra öron. En av dessa skräckgestalter snappade åt sig en brinnande fu- ruvedsticka och störtade fram till den plats där vi stodo. Hennes ögon voro inflammerade och rin­ nande, hennes hår hoptovat av smuts, brösten nakna och slängande, hennes ansikte och hennes ohyggliga skrik sådana, att de icke låta sig be­ skrivas. Om vi kunde ha hört vad hon sade, skulle vi ändå icke ha förstått en stavelse. Men då flera andra kvinnoskepnader, lika fasaväckande till utseendet, hastigt passerade förbi oss i tumult skyndade mot utgången, började vi fatta, att om vi dröjde längre på vår plats, skulle ödesgudinnan helt säkert avklippa vår livstråd. Ty nu hade släg­ gornas oväsen tystnat, och en väldig salva av sprängskott skulle strax avfyras.
Dessa olika uppgifter visar klart att kvinnor också deltog i det direkta gruvarbetet, men hur vanligt var det egentligen. Redan år 1676 omtalas en gruvpiga vid Dalkarlsber­ get i Nora bergslag. Under hösten det året hade nämligen bergsmannen Nils Nilssons piga i Hovmanstorp fått bland annat ena fo­ ten krossad vid ett gruvras i Karlskogagru- van, varefter hon hade fått läkarvård under åtminstone 14 veckors tid. I ett lön- skalägemål vid Nora och Hjulsjö bergsla­ gers häradsrätt får man dessutom veta att den förut nämnde bergsmannens ogifta dotter Anna Nilsdotter straxt efter valborgs- mäss år 1704 hade ”... achtat elden widgruf- wan och det i Boden wid Dahlkarlsberget...” tillsammans med soldaten Lars Gabrielsson Skrijka från Skrikarboda. Enligt Anna, som här för fjärde gången blivit stämd till tinget

Bland gruvpigor och gruvdrängar / 179
Handborrning i Dannemora omkr 1790. Akvarell av Elias Martin. Foto TM.
för lönskaläge, hade denne soldat vid Stora
Kringlegruvan ”... öfivertalhthenneattgäin till sig.. ” och att han var rätte far till det barn som föddes vid hindersmässotid 1705.
Den äldsta uppgiften om förekomsten av gruvpigor vid Striberg härrör från år 1620. På häradstinget i februari det året förklarar Karl Svensson att vinden, troligen en s.k. kranvind eller tramphjul, vid Stripegruvan är nedfallen med hans hustru varav hon farit mycket illa. Vid Pershyttan omtalas en gruv­ piga år 1637. Det året hade nämligen Simon
Pederssons dotter Maria Simonsdotter dö­ dats under uppfordringen genom att de två unga drängar som skulle låta uppfordrings- kistan gå utför inte förmådde hålla fast den så att den med kraft träffade Maria i huvudet. År 1765 omtalar källorna ytterligare ett fler­ tal gruvpigor vid Pershytte gruvor. En hustru hade då skadats av en ur uppfordringstunnan nedfallande sten. De övriga arbetarna vid uppfordringen hade också varit kvinnor.
Från 1773 års bergsting i Nora bergslag finner man ett exempel på vad en kvinna

180 / Håkan Henriksson
kunde få utstå som gruvarbetare. Gruv­ pigan Stina Andersdotter vid Svartberget hade nämligen stämt gruvfogden Nils Isra- elsson med påståendet att han utfarit mot henne med hugg och slag, okvädingsord och många eder så väl nere i Stora Svart- bergsgruvan som uti gruvstugan och på laven. Enligt vittnet änkan Annika Anders­ dotter från Västgöthyttefors skall gruv­ fogden efter avslutad morgonbön uti gruv­ stugan vid Stora Svartberget blivit ond på Stina och beskyllt henne för att att springa med skvaller i gårdarna samt slagit i bordet varav man ännu kunde se märken och knu­ tit näven framför Stinas nuna och uti flera eder utbrustit samt kallat henne kokstryker- ska och sagt att hon riditpä rackarkroken. Flera andra vittnen intygade sedan att gruv­ fogden ett flertal gånger hade hotat att slå Stina. Rätten beslutade att ge Stina rätt i sin sak och dömde gruvfogden att böta 20 da­ ler silvermynt och att sitta en dag och natt i kistan samt att ersätta Stina för hennes rät­ tegångskostnader samt de dagsverken hon skulle ha utfört men ej vågat efter gruvfog­ dens hot.
Med hjälp av olycksstatistiken kan också få en viss uppfattning om hur stor del av gruvarbetarna som utgjordes av kvinnor. Under perioden 1754-1801 skadades åt­ minstone 23 män (38%) och 37 kvinnor (62%) i gruvolyckor vid Dalkarlsbergs gruvfält. Under perioden 1750-1801 döda­ des 15 män och 15 kvinnor. Denna statistik indikerar att kvinnorna till och med kunde utgöra en majoritet av gruvarbetarna.
En omfattande studie av gruvpigornas andel av den ordinarie arbetsstyrkan vid Dalkarlsbergs gruvor har genomförts för perioden 1814-1870. Såsom huvudkälla
har s.k. gruvhjonslängder använts. Dessa upprättades varje år vid den s. k. gruvhjons- stämman i början av mars månad. Över- gruvfogden eller gruvförvaltaren antecknade då de arbetare som under året skulle ingå i de olika gruvornas betingslag. Längderna är sålunda tillkomna innan årets gruvarbe­ te hade påbörjats. Ändringar i arbetslagens sammansättning kunde ske efter detta, men var sällsynta. Detta problem har dock lösts med en jämsides kontroll av avräk- ningsböcker, där gruvarbetarnas arbetspre­ stationer och löner redovisas. Det som gör dessa gruvhjonslängder så unika och värde­ fulla är att de delar upp män och kvinnor i olika kolumner. Ofta anges också betings­ lagens uppdelning i s.k. borrposter, dvs. tvåmannalag, och vilka som blivit utvalda till lavhjon. Från och med mitten av 1830- talet uppstår dock ytterligare ett problem med dessa längder. Det händer då att söner eller drängar återfinns i kolumnen för kvin­ nor, utan att detta klart och tydligt redovi­ sas. Förhoppningsvis har denna möjlighet till felkälla helt kunnat undvikas genom en jämsides kontroll av motböcker för de olika gruvorna och gruvarbetarfamiljernas sam­ mansättning.
Fram till mitten av 1830-talet förekom det att gruvhjon endast deltog som ett halvt hjon i betingslaget, dvs. gruvhjonet arbeta­ de endast halvtid och fick då följaktligen också endast en halv del i betinget. Detta var mer vanligt bland gruvpigorna än hos de manliga gruvhjonen.
Det skall här först sägas att jag räknat de arbetare som endast gått för en halv del som en halv gruvarbetare. Anledningen till att jag har valt detta redovisningsätt är fram­ förallt för att gruvbolaget ej räknade antalet

Bland gruvpigor och gruvdrängar / 181
faktiska arbetare utan antalet gruvhjons-
delar. Skillnaden mellan det faktiska anta­ let arbetare och antalet gruvhjonsdelar är dock försumbar. Antalet gruvarbetare som endast gick för halva delar uppgick aldrig till mer än tio personer.
Undersökningen visar endast antalet or­ dinarie eller s. k. ständiga gruvhjon, dvs. de som ingick i de större betingslagen och som bröt malm i gruvorna under en längre tid av året. Från och med 1840-talet började ortdrivningar och sänkningsarbeten att be­ drivas med mindre betingslag. Dessa arbe­ ten pågick dock endast under en kortare period av året och ofta av arbetare som ock­ så ingick i de större betingslagen. Dessa gruvarbetare ingår ej i den framräknade statistiken. I dessa mindre arbetslag före­ kom gruvpigor ytterst sällan. Detta kan bero på att ortdrivning (brytning av gruv­ gång) jämfört med pallbrytning (brytning av berg i avsatser eller s.k. pallar i öppna rum) var ett mer krävande arbete.
Studien visar att gruvpigornas andel av arbetsstyrkan är i majoritet vid undersök­ ningens början, drygt 55 procent år 1814, vilket tycks vara en bekräftelse på de indici­ er som pekar på att kvinnor utgjorde en klar majoritet av gruvarbetarna i Nora bergslag under början av 1800-talet.
Fram till början av 1840-talet utgör gruvpigorna mellan 40 och 50 procent av arbetsstyrkan. Sedan sjunker deras andel drastiskt så att det vid början av 1850-talet endast återstår en handfull gruvpigor vid Dalkarlsberget. Den sista gruvpigan vid Dalkarlsberget var Anders Modigs hustru Brita Maria Jansdotter. Fion ingick år 1855 i Strokirks schakts betingslag. Därefter fö­ rekommer ej några kvinnor i gruvornas be-
Detalj ur titelsidan till djupkarta över Moss- och Pan­ sargruvorna i Norbergs bergslag. Akvatintteckning av Jacob Kusel 1793. Kommerskollegiigruvkartekontor,
Riksarkivet.
tingslag. Det är dock möjligt att kvinnor tillfälligtvis även efter denna tid kunde an­ vändas till underjordsarbete, men då som dagsverksarbetare och ej som en del av ett arbetslag.
Tyvärr tillåter inte källmaterialet från Pershyttan och Striberg en lika lång under­ sökningsperiod som vid Dalkarlsberget. Från Pershyttan finns ett heltäckande ma­ terial från omkring 1840 och från Striberg först från omkring 1850. Det råder dock ingen tvekan om att gruvpigor förekom i stor utsträckning även före dessa perioder

182 / Håkan Henriksson
vid de bägge gruvfälten. En lång rad olycks-
rapporter talar därom sitt tydliga språk. Från Pershyttan berättas det bland annat att om en olycka som inträffat under som­ maren 1821 där
Petter Erssons hustru vid Tenniketorpet nedföll uti Storgrufvan på sådant sätt, at under det hon skulle i Handwinden updraga kistan, och denne fastnadt ned uti Grufvan, ryktes med det samma det ena handwindet tvärt utaf då hon nedföll i Grufvan, samt genast uptogs död. Enär Domhaf- vanden påföljande dagen infunnit sig vid Gruf­ van, der konstmäster Andersson äfven varit, har ingen ansets vållande till olyckan, men väl best at Handspelet varder inrättat på annat sätt, hvilket nu upgafs vara gordt.
En uppgift från år 1830 berättar att det i Pershyttans Vretgruva arbetade 4 män och 7 kvinnor under 22 veckors tid. Under år 1831 arbetade 8 män och 9 kvinnor i Åsbo­ berget vid Stribergs gruvfält. Två kvinnor­ na gick dock för halva delar. Samma gruvas arbetsstyrka under år 1834 bestod av 9 män och 10 kvinnor, där två kvinnor också gick för halva delar.
Från och med år 1840 finns mer heltäc­ kande uppgifter från Pershyttans gruvfält. Från de två första undersökningsåren sak­ nas dock ett par gruvor som inte ingick i den gemensamma gruvförvaltningen. Sam­ manlagt arbetade det året 66 gruvarbetare vid de sex gruvlagen som ingick i förvalt­ ningen. Av dessa var 28 kvinnor, sålunda drygt 42 procent av arbetsstyrkan. Vid Åker­ gruvan var gruvpigorna till och med i majoritet med 7 gruvarbetare av den totala arbetsstyrkan på 13 personer. År 1845 är kvinnorna till och med i majoritet vid hela gruvfältet. Av det årets totala arbetsstyrka på 58 personer var drygt 53 procent kvin­
nor. Fördelningen mellan kvinnor och män är sedan så gott som lika ända fram till bör­ jan av 1860-talet, då kvinnorna markant börjar försvinna som gruvarbetare. År 1865 finns endast 6 kvinnor kvar. Fem år senare har andelen kvinnor ytterligare halverats till endast 3, vilka ej heller arbetar för hela delar. Den sista gruvpigan vid Pershyttan blir konstvaktare Anders Anderssons änka som fram till år 1872 arbetar i Fockgruvan.
Vid 1864 års höststämma förklarade gruvornas gemensamme gruvförvaltare Julius Sundeil ”Att för framtiden städsla qvinnor till grufvearbete ansågs dock icke behöfligt. ”Efter detta minskar antalet gruv­ pigor markant, men det dröjer ändock nästan tio år innan den sista gruvpigan har försvunnit från Pershytte gruvor.
Från och med år 1850 kan man få en klarare bild över antalet gruvarbetare vid Stribergs gruvfält. År 1850 fanns 67 gruvar­ betare varav 22 var kvinnor. Gruvarbetarna vid Repaberget är här inte inräknade då full­ ständiga uppgifter inte gått att få fram om antalet gruvarbetare där. Fem år senare be­ stod den totala arbetsstyrkan av 84 personer varav 31 var kvinnor. Sålunda utgjorde kvin­ norna fortfarande drygt 30 procent av ar­ betsstyrkan. År 1860 utgör kvinnorna en­ dast drygt 17 procent av den totala arbets­ styrkan på 119 personer. Fem år senare finns endast 8 gruvpigor kvar. Efter ytterligare fem år är endast två gruvpigor kvar vid gruvorna.
Den sista gruvpigan vid Åsboberget var Fovisa Andersdotter (född år 1825 som torpardotter och död ogift 1886 18/5 av blodstörtning i Ås). Fram till år 1872 i mars månad arbetade hon under jord vid Åsbo­ berget. Åren därefter får hon endast lön för mullplockning.

Bland gruvpigor och gruvdrängar / 183
Det skulle kunna vara möjligt att en
större del av de kvinnliga gruvarbetarna var lavhjon, men mot detta talar det faktum att flera av dem blev skadade i gruvolyckor. Dessutom avslöjar källmaterialet att även efter införandet av enmansborrningen på 1860-talet kunde kvinnor utföra borrning i
gruvorna. Under perioden juni till november 1869 slog ovan omtalade Lovisa Anders­ dotter, då 43 år gammal, 327 fot borrhål och gjorde 39 dagsverken vid Åsboberget. Männen kom under denna tid vanligen upp i 400 fot borrhål och omkring 100 dagsverken. Genomgående så gjorde gruv-

184 / Håkan Henriksson
pigorna vid Åsboberget också något färre distrikt i Sverige. Jag har själv gått igenom dagsverken än männen, vilket betyder dödsolyckorna för ett flertal olika bergsla­
200- 270 dagsverken per år. De speciella byggnadsdagsverkena utfördes dock till större delen av män.
Så länge gruvarbetarna avlönades efter antalet dagsverken erhöll män och kvinnor lika lön. Detta gällde till exempel för år
1849 då både män och kvinnor fick 28 s. k. rgs för ett dagsverke vid Åsboberget. När
betingsavlöningen infördes blev kvinnor­ nas dagsverken ej lika värda som männens. År 1853 betalades vid Åsboberget ett "mans- dagsverke”mellan 30 och 34 sk rgs och ett ”kvinnsdagsverke” mellan 24 och 28 sk rgs.
På Södra Repabergs gruvstämma 1834 25/11 fattades beslut om att gruvägarna
På delen städslar ett försvarligt grufjon hälst karlar om icke så att man och hustru går tillsammans på 2ne delar då den enna får gälpa den andra, aflö- ningen åt grufjonen är bestämd bli 32 sk rgs per dag och lagorka på två personers borrgång per dag 3 alnar samt dessutom biträda vid malmskrädning­ en och vägningen.
Uppenbarligen föredrog gruvägarna att en­ dast män städslades som gruvarbetare, men när detta ej var möjligt kunde man även godta kvinnliga gruvarbetare. Noterbart är att kvinnor och män dock erhöll lika lön för det utförda arbetet.
Min forskning har klart visat att kvinnor i mycket stor utsträckning har deltagit i det direkta gruvarbetet i Nora bergslag. Tyvärr finns inte någon motsvarande studie för andra gruvdistrikt i Sverige. En rad otvety­ diga uppgifter från ett flertal andra svenska gruvfält visar dock på att gruvpigorna i Nora bergslag inte var något enstaka un­ dantag. Exempel finns från andra gruv­
ger för att kunna få en viss vägledning om hur pass vanliga gruvpigorna var i övriga Sverige.
Nora socken
1750-1801
Lindes socken
1754-1800
Ramsbergs socken
1749-1800
Grythytte socken
1749-1830
Ljusnarsbergs socken
1749-1801
Kvistbro socken
1749-1799
Lerbäcks bergslag
1749-1800
Dannemora
1749-1801
Män 36 (55%)
7 (64%)
5 (83%) 31 (72%) 25 (86%) 13 (72%) 20 (87%) 24 (80%)
Kvinnor 29 (45%) 4 (36%) 1 (17%) 12 (23%) 4 (14%) 5 (28%) 3 (13%) 6 (20%)
Enligt geschwornern Franz von Schéele skall det år 1821 ha funnits 879 gruvarbe- rare vid de värmländska gruvorna, varav 656 (75%) uppges ha varit män, 200 (23%) kvinnor och 23 barn under 15 år.
Av olycksstatistiken att döma så deltog kvinnorna inte alls i det direkta gruvarbetet i Norberg, Grangärde, Norrbärke, Skinn- skatteberg eller vid de sörmländska gruvor­ na. Det finns heller inga uppgifter om att kvinnor deltagit i det direkta gruvarbetet vid Stora Kopparberget eller Sala silvergru­ va. Däremot verkar de ha förekommit vid koppargruvorna i Nya Kopparberg. Upp­ gifter finns också som tyder på att kvinnor

u ;
- 1c -'f1,-/' . .i-
;.f/'Av'’"- {i
' x.-^.vG i .£5^‘^SC....»• -
,
..
, ..
(T**--!
/lä"-
-ii m Äö V-i '';r/ “
-KrJ 1 .. "''3
•■-•• ,
„,-
Bland gruvpigor och gruvdrängar / 185
Malmlastning vidPersberg. BlyertsteckningavJohn Halldy omkr 1800. TM.
till viss del skall ha deltagit i det direkta gruvarbetet även i Norrbärke i Dalarna och Utö i Sörmland under 1600- och 1700- talen.
Uppgifter från Frankrike och Storbritan­ nien visar att kvinnliga gruvarbetare inte heller var någon ovanliglighet vid framför allt dessa länders kolgruvor.
Vilka vargruvpigorna?
Denna undersökning har visat att en stor del av gruvarbetarna vid Dalkarlsberget, Pershyttan och Striberg fram till 1800-ta-
lets mitt var kvinnor. Vilka var då dessa kvinnor? Låt oss ta Dalkarlsbergs gruvarbe­ tare från år 1830 såsom exempel. Under detta år arbetade 104 ordinarie gruvhjon, 34 män och 50 kvinnor, vid Dalkarlsbergs gruvor. Av dessa gick dock två män och två kvinnor endast för halva delar, varför gruv­ bolaget räknade med 102 gruvhjonsdelar. Vi har här sålunda 49 kvinnliga gruvhjons­ delar eller 50 gruvpigor. Av dessa 50 gruv­ pigor är 36 (72%) hustrur som arbetar tillsammans med sina makar i samma gru­ va. De två gruvpigor som gick för halva de­ lar återfinns i denna grupp. Fem (10%) är hustrur, vars män ej arbetar som ordinarie
'?V

186 / Håkan Henriksson
gruvhjon. Av dessa makar är en hemmans-
vid Dalkarlsberget? I huvudsak Finns där ingen större skillnad. Under år 1853 fanns där fem gruvpigor. Anders Berglund dy:s hustru Maria Jansdotter (35 år) arbetade tillsammans med Johannes Jonssons dräng i Strokirks schakt. Där fanns också Lars Berglunds hustru Anna Cathrina Jansdot­ ter (23 år) som arbetade ihop med Carl Jansson. Lars och Anders Berglund arbeta­ de i Lilla Långgruvan. Samma år arbetade Eric Westers änka Cathrina Andersdotter (50 år) ihop med sonen Anders Wester, Eric Gren ihop med hustrun Maria Andersdotter (37 år) och Johannes Widelius med hustrun Brita Stina Holmberg (39 år) i Nya Flintan. År 1854 fanns det fem gruvpigor vid Dal­ karlsbergs gruvor. Dessa var ovan nämnda
brukare åt gruvbolaget och hästvindskörare
vid gruvorna, en är konstsmed vid gruvor­
na, två är bergvägare och en är dagsverksar-
betande gruvarbetare(blir konstvaktare året
efter). Fem (10%) gruvpigor är änkor efter
gruvarbetare. Två (4%) är ogifta kvinnor.
Den ena, Brita Israelsdotter, är 25 år gam­
mal och har en oäkta ettårig son. Den andra
kvinnan, Christina Andersdotter Eneberg,
är 28 år gammal och har tre barn från ett
äktenskap med Jan Magnusson Eneberg,
vilken lämnat sin hustru och barn redan år
1826. En av gruvpigorna är dotter till en
torpare som också är forkörare åt gruvbola­
get. En gruvpiga är troligen en 24-årig piga
till den ovan nämnde hemmansbrukaren
och hästvindsköraren. Hon arbetar dock Anders Berglund dy med hustru, Lars inte i samma gruva som sin husmor.
Som synes arbetade en övervägande del av gruvpigorna tillsammans med sina ma­ kar i samma gruva. Detta gällde även de flesta av gruvfogdarnas hustrur, vilket är något besynnerligt då det redan vid ett bergsting med Dalkarlsbergs gruvlag år
1753 stadgas att man "Förbjuder vid 10 D:r antaga Grufvefogdens Hustru till ar­ betare i den Grufva, hvaruti mannen hafver upsigten.” XOzx var för övrigt tämligen van­
ligt att släktingar arbetade i samma gruva. Nya Flintans arbetslag under år 1836 kan tas som ett talande exempel. Gruvfogde det året var Lars Jansson Dahlin. Hans hustru Stina Larsdotter arbetade även där tillsam­ mans med Jan Roslings dräng Nils Ersson. Där fanns också gruvfogdens syster Brita Stina Jansdotter som arbetade tillsammans med maken Jan Petter Trygg.
Finner vi då någon nämnvärd skillnad när vi tar oss en titt på de sista gruvpigorna
Berglund med hustru i Strokirks schakt och Johannes Widelius med hustru samt Eric Grens hustru tillsammans med Eric Berg­ lunds dräng Sandberg i Nya Flintan (Eric Gren själv arbetar ihop med sonen i samma gruva). Samma år arbetade också Eric Wes­ ters änka Cathrina Andersdotter i Nya Flintan, men hon blev skadad i en gruvo- lycka under året. Den sista gruvpigan som ingick i ett be tingslag vid Dalkarlsberget arbetade under år 1855 i Strokirks schakt. Det var Anders Modig som arbetade ihop med sin hustru Brita Maria Jansdotter (32 år). Gruvfogdarnas hustrur har här redan försvunnit från gruvorna.
Sammanfattningsvis visar denna del­ undersökning vid Dalkarlsberget att gruv­ pigan oftast var en hustru som arbetade tillsammans med sin man. Det var heller inte endast de mindre bemedlade gruvarbe­ tarhustrurna som arbetade i gruvorna, utan även gruvfogdars och hemmansbrukares

hustrur. Även vid Pershyttan och Striberg
för liden skada och förlorad arbetsinkomst gjordes efter olyckorna undersökningar som skulle utröna ifall arbetaren själv eller någon arbetskamrat hade förvållat skadan genom vårdslöshet. Samtliga gruvolyckor vid Dalkarlsbergs gruvor som föranledde gruvbolaget att ersätta skadade eller efter­
Bland gruvpigor och gruvdrängar / 187
arbetade man och hustru ofta tillsammans i
gruvorna. Hushållet fungerade fortfarande
som ett arbetslag. Framför allt vid Pers­
hyttan tycks det dock ha förekommit att
mannen arbetat vid en gruva och hustrun
vid en annan på gruvfältet. I den tidigare
omnämnda förteckningen från 1830-talet lämnade änkor under perioden 1812- över totalt 474 gruvarbetare i Nora bergslag 1839 har genomgåtts. Under denna period namnges 254 kvinnor. Av dessa uppges dödades 44 gruvarbetare och 73 skadades. drygt 60 procent vara hustrur, 20 procent Sammanlagt således 117 olycksdrabbade
uppges vara pigor och ungefär 8 procent änkor samt 7 procent skall ha varit döttrar. Ett flertal fall visar att hustrur arbetade till­ sammans med sina män, änkor tillsammans med söner, pigor med drängar anställda av samma arbetsgivare.
Gruvpigornas arbetsuppgifter
Gruvpigornas arbetsuppgifter är oftast svåra att uppspåra bland räkenskapsböckernas siffror. Det bästa sättet att finna uppgifter om hur själva gruvarbetet gick till är att stu­ dera de många gruvolyckorna. Då de flesta gruvarbetarna blev ersatta av gruvbolaget
gruvarbetare. Av dessa var 87 (74%) män och 30 (26%) kvinnor. Gruvpigorna är så­ lunda klart underrepresenterade i olyckssta­ tistiken i förhållande till deras andel av den totala arbetsstyrkan. Man kan därför fråga sig om kvinnorna utförde de mindre utsatta arbetena och inte deltog i de mer riskfyllda? Om vi studerar olycksstatistiken lite närma­ re och tittar på vad de skadade och dödade var sysselsatta med vid olyckorna finner vi en förklaring till gruvpigornas underrepre­ sentation. Kvinnorna deltog nämligen inte i alla arbeten, vilket kan ses av denna förteck­ ning över vilka arbeten skadade och dödade var sysselsatta med vid själva olyckstillfället vid Dalkarlsbergs gruvor 1812-1839.
Kvinnor
Byggnadsarbeten 1 (8%) Övriga 0 (0%) Skjutning 0(0%)
Män
11 (92%) 6(100%) 4(100%) 2(100%) 17(63%) 10(62%) 13(81%) 24 (71%) 87 (74%)
Totalt
12(10,2%) 6(5,1%) 4(3,4%) 2(1,7%) 27 (23,1%) 16(13,7%) 16(13,7%) 34 (29,1%)
117(100%)
Stokning Borrning, lastning Uppfordring Fallfrån stegvägar Okända Sammanlagt
0 (0%) 10(37%) 6(38%) 3(19%) 10(29%)
30 (26%)

188 / Håkan Henriksson
Gruvdrängar i malmtunna på väg ner i Sala gruva.
AkvarellavCFACantzeles1851.TM.
Både skjutningen och stokningen tycks av detta ha varit helt förbehållen manliga gruvarbetare vid Dalkarlsberget, vilket inte är särdeles förvånande då det huvudsakli­ gen var gruvfogden som utförde dessa upp­ gifter. Från Pershyttan finns det dock ett flertal uppgifter som visar att även kvinnor kunde utföra skjutningen i gruvorna. Vid Pershyttans höststämma år 1829 berättas det bland annat att gardisten Petter Pers­ sons hustru fredagen den 16 oktober sam­ ma år blivit illa skadad ”... vid förehafd laddning afett bergskott...” i Kittelgruvan.
Skottet hade nämligen avbrunnit under laddningen.
Under beteckningen övriga återfinns också typiska ”manliga” arbetsuppgifter ut­ förda av bland annat konstvaktare. Under­ sökningen visar även att byggnadsarbetena huvudsakligen utfördes av manlig arbets­ kraft. De manliga gruvarbetarna verkar av denna statistik att döma också vara mer be­ nägna än gruvpigorna att falla ner från stegvägarna. Delvis kan detta bero på att unga manliga gruvarbetare tycks ha haft för vana att springa så fort som möjligt på des­ sa ofta mycket hala stegvägar. Borrning, lastning och uppfordring tycks dock vara de vanligaste arbetsuppgifterna för gruvpi­ gorna vid Dalkarlsbergs gruvor. Här följer nu en mer noggrann genomgång av gruv­ pigornas viktigaste arbetsuppgifter.
Borrning och lastning
Det finns ytterst fa ögonblicksbilder bevara­ de som skildrar själva arbetet nere i gruvorna. Här kan dock olycksutredningarna vara till stor hjälp. Ett exempel ges här från Väster Rymningen vid Dalkarlsberget år 1831. Be­ tingslaget, lett av gruvfogden Petter Lodin, bestod det året av 8 män och 8 kvinnor. Av dessa var två män och två kvinnor lavhjon. Tisdagsmorgonen den 23 augusti 1831 bor­ rade man å den södra eller liggande sköliga (sprickor fyllda av lösare bergart än de omgi­ vande sidorna) bergväggen. Senare på dagen sköt man av en skottsalva. Därpå stökades ar­ betsrummet noga, dvs. man slog ner halvlöst berg från bergväggarna. Påföljande dag för­ rättades samma arbeten i gruvan. Efter de båda skjutningarna hade gruvfogden upp­

Bland gruvpigor och gruvdrängar / 189
täckt en utstående bergklyfta på väggen
ovanför arbetsrummet. Tillsammans med kamrater hade shan försökt nedbryta denna, men förgäves. På torsdagsmorgonen den 25 augusti hade gruvhjonen Jan Holm och Pet­ ter Björklund också försökt nedbryta denna bergklyfta, dock utan resultat. Gruvfogden var då själv sysselsatt ovan jord. Ingen skjut­ ning gjordes denna dag. Vid middagstid var åtta arbetare sysselsatta med att dels ilassa och dels till kistgången frambära den på botten liggande lösskjutna malmen och gråberget. De åtta arbetarna var Lars Dahlin med kam­ raten Erssons änka Stina Larsdotter, Eric Ers- son med kamraten Catrina Jansdotter, Jacob Brunström med kamraten Landins änka Catrina Jansdotter, Magnus Janssons hustru Maria Olsdotter och så slutligen Axel Axels­ son. Sålunda fyra män och fyra kvinnor. An­ ledningen till att vi kan veta detta är att en ti­ digare ej observerad gråbergskuta ovanför den tidigare omtalade gråbergklyftan nedra­ sade under arbetet vid middagstid och träffade Axel Axelsson och slog av hans hög­ ra ben samt krossade fotbladet så att han blev sängliggande i 20 veckors tid. Halva arbetsstyrkan bestod här av gruvpigor. Som synes arbetade gruvarbetarna i tvåmannalag eller s.k. borrposter. Vanligen bestod dessa borrposter av man och hustru eller far och son/dräng/piga.
En vanlig sysselsättning för gruvpigorna verkar borrvändning ha varit. Vid tre- och tvåmansborrning satt nämligen en man el­ ler kvinna och vände borren under det att de andra drev in borren i berget medelst slag av släggor. Fru Wilhelmina Andersson (född 1861) från Dalkarlsberg berättar att hennes farmor och mormor arbetade i gru­ van och att de fick
Storrymningen vid Dannemora gruvor 1840. Lito­ grafi av A Meyer. TM.
... hålla navarn när karlarna borra. Karn åtog sig en arbetsplats, och då fick han antingen leja drängar eller också ta sina fruntimmer mä sej.
Gruvarbetaren Johan Holmberg (född 1872), också från Dalkarlsberget, berättar:
Vi slog aldrig som de kallas för fullpost, då va en två, en som slog och en som höll. Jag kände igen gummer som hade varit i gruvan, det har varit fruntimmer här som varit i gruvan, di vänne.
Gruvfogden Alfred Ramström (född 1878) från Gamla Pershyttan berättar vi­ dare att han av sin farfar och andra äldre
gruvarbetare hört att borrarna

190 / Håkan Henriksson
... brukade bli så vana och få så jämna slag (...), så
att det var just aldrig någon som skadade sig. Den enda som kunde få sig en smäll var hon som satt och vände borret. Hon brukade sitta på berget och ha någon säck eller trasa av något slag under sig.
gruvarbetare från Stri bergs gruvfält
En
uppgav år 1943 för etnologen John Gran­ lund att före 1870-talet ”... varfruntimmer medochhöllborret, ettgrovtborr, ochgubben släggade, men sedan blev det enmansborr- ning. ”Från Kronobergs gruvfält i Lekeberg- slagen berättas det att ”Fruntimmerfick mest sitta och vrida borret, när två karlar slog. ”
Av ovan anförda exempel verkar det som om kvinnorna mest fick vända borren med­ an mannen fick slägga. Det var dock inte ovanligt att även kvinnorna stundtals fick slägga, speciellt när mannen blivit trött och ville vila ett tag. Ett exempel från Nya Kärr­ gruvan i Striberg visar att borrningen också kunde utföras av enbart kvinnor. Tisdagen den 29 juli 1834 vid åttatiden på morgonen var de tre hustrurna Catrina Andersdotter, Catrina Larsdotter och Anna Andersdotter i färd med att tremansborra, dvs. att en av dem vred borren medan de andra släggade, strax vid uppfordringsbotten omkring 22 meter ner i gruvan. Efter en stund hade deras borrar blivit slöa och behövde vässas. En s. k. navar- burk hissades ner med en handvind och Catrina Andersdotter satte där i de slöa bor­ rarna, varefter de började hissas upp, men just när Petter Olsson skulle ta in burken på laven gick den sönder och föll ner mot gruvbotten och träffade Catrina Andersdotter nedanför högra axeln åt ryggraden till. Hennes kamra­ ter klarade sig dock oskadda. Fruktlöst be­ stänkte de Catrinas ansikte med kallt vatten i hopp om att hon åter skulle komma till sans,
men snart strömmade blod ur hennes näsa, mun och öron. Efter detta klädde de av hen­ ne och fann blåröda tecken efter slaget. Inget mer stod att göra och den livlösa kroppen his­ sades skyndsamt upp i bergkistan.
Den franske metallurgen Gabriel Jars besökte Nordmarks gruvor i Värmland

1769 varvid han upptäckte att det vanliga
sättet att borra var att en vrider borren och
två slår därpå. Han tillägger också att ”det finns kvinnor som gör detta arbete lika bra
som männen”.
Det var också vid pallbrytning i öppna rum som kvinnorna oftast användes. Vid
Malmvaskning vid Bölets mangangruva omkr 1889. FotoJernkontorets bildsamling.
Bland gruvpigor och gruvdrängar / 191

192 / Håkan Henriksson
Malmvaskning vidBölets mangangruva i Västergötland omkr 1889. FotoJernkontorets bildsamling.
ortdrivningar, dvs. brytning av gruvgångar,
förekom gruvpigor vid Dalkarlsberget yt­ terst sällan. Detta berodde troligen på att borrningen vid ortdrivning var svårare och oftast krävde obekväma ställningar samt fordrade vana och dugliga arbetare. Efter in­ förandet av enmansborrningen under 1860- talet var kvinnornas deltagande i borrningen ytterst liten. Ett flertal exempel finns dock på att kvinnor enmansborrade vid bland annat Striberg och Pershyttan.
Som vi redan sett användes gruvpigornas ofta även vid frambärningen och lastningen av den lösbrutna malmen och berget vid Dalkarlsbergs gruvor. Gruvfogden Alfred Ramström (född 1878) berättar om förhål­
landena vid Pershytte gruvfält att det vanli­ gen var kvinnor som var sysselsatta med lastningen i gruvorna. Transporten från ar­ betsrummet till uppfordringsplatsen sked­ de oftast med tunga träkärror försedda med järnskodda hjul, vilka lastades med berg och malm och sedan balanserades på våta plankgångar. Även bårar användes under­ stundom. Vid Nordmarks gruvor skall till och med större delen av lastningen ha skötts av kvinnor, dock ofta med hjälp av en halvvuxen pojke. I de brittiska kolgruvorna var kvinnornas främsta uppgift att trans­ portera kol i gruvorna, dvs. dra kolvagnar i trånga och ofta vattenfyllda orter där hästar ej kunde användas som dragdjur.

Uppfordring och lavarbete
Uppfordringen av den lösbrutna malmen
och berget ur gruvorna verkar till stor del ha utförts av kvinnor. Ett exempel från 1760- talets Pershyttan visar att uppfordringen, som där skedde medelst handvind, helt ut­ fördes av gruvpigor. Fredrik Adolf von Nu- mers lavering från 1786 av Grundsjögruvan i Nordmark visar också tre kvinnor och två män sysselsatta med uppfordring med en handvind. Ett flertal olyckor vid Dal­ karlsbergs gruvor visar också att gruvpigor ofta var sysselsatta med att ilasta uppford- ringskistorna. Under 1820 års gruvbrytning i Öster Rymningen träffades Anders Holm­ bergs hustru av en från den uppgående kis­ tan nedfallande sten och skadade huvudet. Clement Clementssons hustru träffades i ryg­ gen av den nedfallande kistan i Lilla Ågruvan tisdagen den 30 augusti 1831 och skadades så svårt att hon inte kunde arbeta under 12 veckor.
Man skulle kunna tro att lavhjonen, vilka arbetade ovan jord med passning av uppfor- dringskistan, skrädning och vägning av mal­ men och berget, oftast var kvinnor. Detta överensstämmer dock inte med förhållande­ na vid Dalkarlsbergs gruvor. Arbetet som lav­ hjon utlottades bland tvåmannalagen, som oftast bestod av en man och en kvinna, inom varje betingslag. Lavhjonen bestod därför of­ tast av hälften män och hälften kvinnor.
Övriga arbetsuppgifter
Förutom att deltaga i det huvudsakliga gruvarbetet kunde de kvinnorna också del­ taga i andra arbeten vid gruvorna. Detta gäller bland annat mullplockning och
malmvaskning ovan jord, men även andra arbetsuppgifter var tänkbara för kvinnor­ na.
Vid Herrgruvan i Dalkarlsberg biträd­ des bergvägaren Erik Berglund av sin hust­ ru Catharina Larsdotter år 1829. Han var vägare också vid Kringlan varför man kan förmoda att hustrun utförde en stor del av arbetet vid Herrgruvan.
Under 1820 års brytning arbetade gruv- pigan Stina Östmark som kistvaktare eller skiljebrovaktare under 93 dagar i Lilla Långgruvan vid Dalkarlsberget, förutom att hon plockade 3 500 kg mullmalm. Hennes arbete bestod i att under uppfordringen vid gruvan se till så att den uppgående tunnan inte hakade i den nedgående.
Vid Stribergs gruvfält förekom det att kvinnor även arbetade som gruvsmedsdrän- gar. Detta gäller bl. a. änkan Anna Greta Abrahamsdotter Modig som var dräng åt gruvsmeden vid Smedjegruvan åtminstone
1868—1874, Anna Stina Löf var dräng åt gruvsmeden vid Svartberget och Komminis­ tergruvan åtminstone 1868— 1875. Gruv­ smeden Olof Nilsson vid Prästabergs Stor­ gruva fick hjälp i sitt arbete av sin dotter
1868-1872.
Gruvpigornas löneförhållanden
De gruvpigor som deltagit i den tidigare dagsverksgången eller ingick i betingslagen vid t. ex. Dalkarlsberget, Striberg och Pers­ hyttan fick i allmänhet lika stor del av lagets vinst som sina manliga arbetskamrater. Gruvpigornas arbetsuppgifter verkar av detta ha ansetts som likvärdiga männens. Dagsverkslönerna var dock oftast gradera­
Bland gruvpigor och gruvdrängar / 193

194 / Håkan Henriksson
de efter årstid och arbetsförmåga. Större
delen av dessa dagsverken var s.k. bygg­ nadsarbeten i gruvorna som utfördes under vintern, företrädesvis av män. Lönen beta­ lades dock inte ut till varje enskild arbetare, utan till varje hushåll som mannen oftast förestod. Därför var det nästan bara änkor som fick egen räkning med gruvbolaget.
Att gruvarbetet kunde vara lockande också för kvinnor tack vare att det var rela­ tivt välavlönat visar också följande exempel från år 1822. Den för sin s. k. Brukskatekes senare välbekante bruksförvaltaren C. A. Muhr vid Laxå bruk var då i behov av en ny hushållerska, varför han skrev till sin gamle vän vid Dalkarlsberget, övergruvfogden Pehr Hinnerson, och frågade ifall det där fanns någon duglig person som han kunde anställa. Hinnerson kan också erbjuda en duglig hushållerska, nämligen bergsmans- dottern Brita Carlsdotter från Nya Pershyt­ tan. Problemet är bara att denna Brita anser att den erbjudna lönen, 4 rdr rgs i månaden och 6 par skor om året, inte skulle räcka till för att kunna försörja henne och hennes barn vilket kostar 5 rdr rgs. Hon förklarar därför att hon istället skulle ta gruvarbete vid Pershyttan om hon inte skulle få 5 rdr rgs i månaden, 6 par skor om året samt 5 rdr rgs i städja. Hon får också sin vilja igenom och blir också Muhrs hushållerska. Men det var kanske också så som Hinnerson skriver till sin vän Muhr, att
”Det är en stor sak at få en god Hushållerska, då största afbränningen och åtgången altid passerar kjöksvägen”. Vidare skriver han att han vidtalat Brita om ”at ehuru respective budbärare afmålat Dig för henne såsom en warg, så har hon likväl in­ tet mera at befara hos Dig än hos hvarje annan rigtig Hushållare och Husbonde”.
Gruvarbetarbarnen
En naturlig fråga man kan ställa sig är om gruvpigorna överhuvudtaget hade tid att föda några barn. Det tycks dock som om det inte var någon ovanlighet att kvinnorna fortsatte att arbeta även i långt framskriden graviditet.
Provinsialläkare Nils Dahlin i Nora skri­ ver angående barnmorskor i sin årsberättel­ se för år 1835 att
Grufqvinnan arbetar i grufvan ända tills hon kän­ ner första värkarna, då begifva hon sig upp, sti­ gande 50, 60, 90 famnar på stegar, föder barnet på gruftorget, och bär det sedan i förklädet till sitt V4 eller V2 mil bort belägna hem, der hon seder­ mera håller sig inne till kyrktagningen, mera för brukets skull än för behofvet. För sådana personer äro en ordentlig barnmorska något dyrlejd, och synes visserligen icke vara nödvändig.
Troligen går vår ärade provinsialläkaren här något till överdrift, men det finns faktiskt uppgifter som styrker hans uppgift om att även gravida kvinnor arbetade i gruvorna. Vid ett gruvras i Öster Rymningen i Dal­ karlsberget klockan 7 på kvällen måndagen den 17 oktober 1836 dödades två män, en kvinna och två män och en kvinna skada­ des. Gruvarbetaren Lars Lindgren dödades och hans hustru fick ena lårbenet avslaget. Hustrun framfödde också strax därefter ett dödfött barn. En annan något osäkrare uppgift pekar åt samma håll. När Kringlan i Dalkarlsberget igenrasade och sedan över­ gavs klockan 11 på förmiddagen tisdagen den 8 juni 1830 dödades 3 män och 1 kvin­ na. Den dödade kvinnan var hemmansbru- karen Olof Åhlinds hustru, den 33-åriga Stina Persdotter. Benen efter de ihjälslagna gruvarbetarna kunde först under 1870-ta- let tas upp ur gruvan. Enligt skogvaktaren

Bland gruvpigor och gruvdrängar / 195
Erik Tydén, som troligen var med när liken tycks det ha varit vanligt att föräldrarna helt efter de förolyckade omhändertogs, skall enkelt tog med sina barn till arbetet i gru­ den dödade kvinnan ha varit ”... i långt van. Till exempel stadgades det på bergs­
framskriden grosses”. Bergmästare Eric Berg- enskiöld berättar år 1784 att
Sällan höres, Gudi lof, af någon svår Barnsbörd ibland de arberande, och jag tror dertill bidrager Qvinfolkens stränga arbete ifrån ungdomen, klijf- ning på Stegar i Grufvorne och Malmbokning på Masugnarne. En som kommer uppå Masugnen, hvarest och handbokning förrättas, och icke sedt handlaget, kan icke annat än sällsamt förekomma se, huru Qvinfolkcn, unga och gamla med kjort- larne svepta om låren, sitta på Malmbunken och sönderslå ofta så stora stenar, som föranlåter dem till en nästan otrolig utspänning och sträckning af Benen, och ingen blygsamhet hindrar fortsätt­ ningen komma hvilken som hälst behagar.
Tungt arbete ansågs tydligen underlätta kvinnornas förlossningar. Vid de brittiska kolgruvorna förekom det under 1800-talet att de kvinnliga gruvarbetarna arbetade även när de var gravida. Det uppges till och med att flera av gruvpigorna födde sina barn vid gruvorna och att de återvände till sitt arbete så tidigt som möjligt efter för­ lossningen, helst inte längre än tio dagar.
Provinsialläkare A. Fahlman skriver år 1852 angående den på fattighuset under våren avlidna gruvarbetare Anders Sjö­
holms hustru från Pershyttan att hon
... hade för sin död att tacka dels en svår bröstin­ flammation, dels nedsatta krafter efter sin under samma tid inträffade förlossning från ofullgånget foster, och dels måste man slutligen, äfven antaga den i grufvan ådragna svåra benskadan och refbens- brotten hafva påskyndat den olyckliga utgången.
Vad gjorde då de små barnen när far och mor arbetade i gruvan? Under 1700-talet
tinget för Pershytte gruvlag 1740 7/5 att
”Intet Grufvehjon far, vid 10 Daler Silfver- mynts vite, med sig på arbetet taga Vagge- barn, eller andre hvilka fordra eftersyn. ” Att små barn vistades i närheten av själva gru­ vorna visar också de fall när barn ramlat ner i gruvor. Såsom exempel kan här anföras gruvfogdedottern Anna Lisa Israelsdotter från Holmshyttan i Nora bergslag, 3 år gammal, som 1837 20/6 nedfallit i en gru­ va och dödats. Bergsmansdottern Stina An­ dersdotter, knappt 4 år gammal, föll 1816 15/9 ned i Lerbergs gruvschakt, Nora berg­ slag och dog. Konstvaktarsonen Frans An­ dersson, 9 V2 år gammal, dödades av ett fall i en gruva i Dalkarls berg 1811 25/5. I det sista fallet är det möjligt att sonen hjälpt sin far i arbetet. Vid Kviddberget i Hjulsjö bergslag skall malmvaskande mödrar ha ta­ git med sina barn, en del också dibarn, till gruvan under 1880-talet. Barnen fick troli­ gen hjälpa till så gott de kunde. Plocka eller vaska småmalm var troligen det första arbe­ tet barnen fick utföra vid gruvorna.
Bergmästare Eric Bergenskiöld skriver år 1784 att då hustrun ständigt gör arbete vid bergsbruket lämnas barnen uti frihet så
snart de kunna gå så att uppfostran därmed försummas. När barnen blivit något äldre användes de till vallgång och att följa hästen i hästvinden. En betydligt senare uppgift om förhållandena vid Pershytte gruvor i Nora bergslag gör gällande att barnen stäng­ des in hemma. Ett försök att råda bot på gruvarbetarbarnens eftersatta uppfostran var att starta skolor vid gruvfälten. En skola för både pojkar och flickor startade så smått

Arbete i kross- och skrädhuset vid Stripa gruva 1914. Foto TM.
också år 1831 i gruvstugan vid Dalkarls­ bergs gruvfält. Tio år senare öppnades en småskola vid Tabergs gruvor i Värmland, då barnen ”... underföräldrarnasdageligaarbe­ te i gruvan oförsvarligt vanvårdas. ” År 1838 kom det också på förslag att inrätta en flick­ skola vid Dalkarlsberget för att undervisa gruvarbetardöttrarna i kvinnoslöjder då
”... mödrarne sjelfve knappast kunna och ald­ rig hafva tid att undervisa sina barn ... ”Från Dannemora berättar dock fransmannen La- motte att han vid ett besök 1807 sett gruv­ pigor sticka när de sakta färdades ned i gru­ van med uppfordringstunnan.
Det är osäkert vid vilken ålder barnen tilläts börja arbeta nere i gruvorna. Troligen berodde det främst på barnets fysiska ut­
veckling när det kunde vara till någon nyt­ ta i arbetet. Vi vet dock att redan vid 13 års ålder gjorde Jan Dahlin dagsverken under jord i Gamla Flintan i Dalkarlsberget år 1832. Fullvärdigt gruvhjon tycks man dock ha blivit först vid 16 års ålder vid Dalkarls­ bergs gruvfält.
Gruvarbetarbarnen tycks, av de här re­ dovisade uppgifterna att döma, ha lämnats utan någon nämnvärd tillsyn när föräldrar­ na arbetade i gruvan. Möjligen kunde äldre släktingar vara till viss hjälp. Mödrarna hade heller aldrig tid med att lära sina dött­ rar något hantverk. Dessutom var det tro­ ligt att de själva ej blivit undervisade av sina mödrar. När barnen kommit upp i tioårs­ åldern fick de börja hjälpa till med lättare

arbeten vid gruvorna, såsom mullplock­ ning. Lite senare fick de också följa med sina föräldrar ned i gruvan, för att vid 16 års ålder vara ett fullgott gruvhjon.
Varför kvinnlig arbetskraft vid gruvorna?
Här skall ett försök göras att förklara kvin­ nornas direkta deltagande i gruvarbetet och deras förvinnande från gruvorna vid mitten av 1800-talet. Diskussionen kommer här framför allt att utgå ifrån förhållandena vid järnmalmsgruvorna under 1800-talet i Nora bergslag, Örebro län.
Låt oss börja med att fråga oss varför kvinnor behövdes som arbetskraft vid gru­ vorna. En intressant förklaring ges redan år
1784 av bergmästare Eric Bergenskiöld när han berättar att
Bergslagen har icke månge arbetare, utan är der- före nödgad så mycket ifrigare nyttja dem han äger. Dess egne Barn, till och med Hustrun på de fläste ställen, göra vid Bergsbruket tjenst. Om Sommaren, eller ifrån Maij till Michaelii, gå Son och Dotter om hvarannan i Grufvorne, och om Vinteren göra de tjenst vid Blåsningen, då Hus­ trun är med och bokar malmen på Masugnen, ...
Det fanns helt enkelt inte tillräckligt med manlig arbetskraft i gruvornas närhet. Där fanns dock en stor arbetskraftsreserv i form av bergsmännens och gruvarbetarnas hust­ rur och döttrar.
Speciellt efter det stora nordiska kriget tycks en viss arbetskraftsbrist ha uppstått även i Bergslagen. En av Bergskollegiet ut­ sänd delegation besökte år 1717 Klacka gruvfält i Nora bergslag varvid man fann att
Själva arbetet drevs, i brist av manskap, merendels av kvinnfolk och sådant ungt folk, som därtill ingen styrka hade, vårföre det ock gick mycket lamt.
Det samma finner man vid Dannemora där gruvfogden år 1697 anmälde att det var svårt att få tag på arbetare, speciellt under skördetiden, varför man mer än förut hade kvinnor i gruvorna.
Att det också vid Dalkarlsberget rådde stor brist på arbetare märks tydligt i källma­ terialet. Till exempel kunde inte någon brytning igångsättas i Herrgruvan år 1818 på grund av bristande tillgång på gruvhjon. Vid gruvhjonsstämman år 1823 fattades 16 gruvhjon till årets brytning. Ett annat teck­ en på att tillgången på arbetare inte var den bästa visar också bruket att gruvarbetare som flertalet gånger varit orediga under gruvarbetet trots allt antas som gruvhjon efter tillsägelser. Från Striberg berättas det att arbeten under år 1816 fått uppskjutas på grund av för dyrlejda arbetare som dess­ utom var svåra att överhuvudtaget finna. Även från Pershyttan finns uppgifter om brist på arbetskraft. Till 1825 års gruvarbe­ te i Kittelgruvan berättas det bland annat om stora problem med anskaffandet av ar­ betare. Gruvfogden Lars Larsson uppgav dock att
Han nogsamt kunde få antalet af grufvehjon till 15 ä 16 personer uppfylt dock nestan endast be­ stående af qvinfolk, men som oumgängeligt 5 karlar, näml. 1 smed, 1 vägare, 1 brytare samt 2ne andre till diverse uti grufvan förefallande bygg-
ningsgöromål m. m. d.”
En del i förklaringen till att kvinnor använ­ des även i det direkta gruvarbetet torde vara brist på manlig arbetskraft. De flesta gru­
Bland gruvpigor och gruvdrängar / 197

198 / Håkan Henriksson
vorna bröts endast under en kortare tid av
året, men då desto intensivare med en stor arbetsstyrka. De manliga arbetarna i bergs­ lagen räckte uppenbarligen inte till för att fylla behoven under de intensiva veckorna av gruvarbete.
Gruvpigornasförsvinnande frän gruvorna
När och varför försvann då till sist gruvpi­ gorna från de svenska järnmalmsgruvorna? Vi börjar med frågan när de försvann. Vid Dalkarlsbergs gruvor började gruvpigorna så smått försvinna under 1840-talet för att under 1850-talet helt utestängas från gru­ vorna. De sista gruvpigorna tycks ha fått ar­ beta i gruvan mest på nåder. Om Anders Berglunds hustru Maria Jansdotter (född
1818) sägs det år 1851 att hon fått ”... gruf- gång efter vitsord”.
Vid Stribergs och Pershytte gruvfält bör­ jar gruvpigorna förvisas från gruvorna un­ der 1850-talet och försvinner, med enstaka undantag, helt under 1860-talet. Vid Vi- kersgruvorna, också i Nora bergslag, före­ kom ett fåtal gruvpigor fram till slutet av
1850-talet. Bergmästare C. O. Troilius skri­ ver år 1847 att ”... qvinnor i det närmaste förvisade ur grufvorne att hemma varda fa­ miljen och sysselsätta sig med husslöjden för dess behof ” Fyra år senare skriver han att det vid Dalkarlsberget finns fyra gruvpigor och vid Stribergs gruvfält åtta, och att det for­ dom varit vanligt att hälften av arbetsstyr­ kan vid gruvorna bestod av kvinnor, vilket ”... ännu vid de mindre grufvorne är händel­ sen, utan attspecifika uppgifterderom kunnat
erhållas. ”Johan Johansson skriver år 1880 i sin berättelse från Nora hushållsgille att ”Hustrurna deltaga icke heller igrufvearbetet, så att de odeladt kunna egna sin tid och om­ tankeåtvårdenafsinafamiljer.”Äldrekvin­ nor och gossar uppges dock arbeta med plockning och vaskning av småmalm vid gruvorna. Vid Kviddberget i Hjulsjö bergs­ lag lär det under 1870-talet ha arbetat en gruvpiga, vilket då ansågs vara något ovan­ ligt. Torsten Gårdlund skriver, utan att ange någon källa för sitt antagande, att kvinnor­ nas arbete nere i gruvorna skulle ha upphört på 1870-talet. Den sista gruvpigan som dö­ dades i en gruvolycka i Nora bergslag var 44-åriga Christina Ersdotter från Gyttorp. Hon förolyckades den 21 juli 1857 i Kittel­ gruvan i Pershyttan. Den 15 maj 1855 dö­ dades den 27-årige Jan Petter Trygg och den 19-åriga Lovisa Jansdotter i en gruvolycka, troligen i Lobergsgruvan som då bröts av en betingsbrytare. Man kan förmoda att de dö­
dade varit en s. k. borrpost.
Dessa uppgifter pekar entydigt på att
gruvpigorna börjar försvinna under 1840- talet för att så gott som helt försvinna under 1860-talet. Vid de mindre bergsmansägda gruvorna tycks gruvpigorna hålla sig kvar något längre än vid de större och mer mo­ derna järnbruksägda gruvorna. Varför bör­ jade gruvpigorna då försvinna från gruvor­ na just vid denna tid?
Om vi först granskar förhållandena vid Dalkarlsbergs gruvfält finner vi att befolk­ ningen, liksom i övriga Sverige, ökar drastiskt från och med 1820-talet. Tillgången på man­ liga arbetare ökar här väsentligt från och med 1820-talet, vilket bland annat är en följd av sänkt barnadödlighet och en viss inflyttning. En förklaring till gruvpigornas försvinnande

Bland gruvpigor och gruvdrängar / 199
Kvinnliga vaskare i arbete vid Glifsagruvorna, Striberg, i Västmanland. Foto TM.
är alltså befolkningsökning. Behovet av kvin­ nor i gruvorna fanns inte längre. Det finns dock även en annan förklaring. De betydan­ de organisatoriska och tekniska förändring­ arna av gruvhanteringen under denna tid hade troligen ett betydelsefullt finger med i spelet. Den allmänna moderniseringen av
Dalkarlsbergs gruvfält under framförallt 1840- och 1850-talen ledde bland annat till längre brytningstider och en ökad produk­ tion. Produktionen per arbetare ökade mar­ kant från och med slutet av 1830-talet, vilket till större delen berodde på en utökad bryt­ ningstid. Enmansborrningen infördes först

200 / Håkan Henriksson
Granrotsstollen vidKlackbergsgruvfältanladespå
1700-talet. FotoJan-Erik Pettersson 1987, TM.
mot slutet av 1850-talet, så den förklaringen bortfaller av naturliga orsaker. Den utökade brytningstiden ledde till att gruvarbetet blev en heltidssysselsättning, där kvinnorna ej lika lätt kunde konkurrera med unga starka män. Kvinnorna blev i fortsättningen hänvi­ sade till arbeten ovan jord såsom mullplock- ning och malmvaskning, vilka sysselsättningar ökade väsentligt i omfattning just vid denna tid. I den nya fabriksmässiga gruvdriften var kvinnorna annars huvudsakligen hänvisade till att sköta det tunga arbetet i hemman un­ der det att männen arbetade allt mer och ef­ fektivare i gruvorna.
Vid Stribergs och Pershytte gruvfält för­ svann gruvpigorna något senare än vid Dalkarlsbergs gruvfält. Vid bägge gruvfälten förekom brist på arbetare ända fram mot
1800-talets mitt. Vid Dalkarlsberget börja­ de gruvbolaget köpa upp mark omkring gruvfältet redan under 1810-talet, för att där få en fast och professionell arbetarstam i gruvornas närhet. Jämfört med Dalkarlsber­ get samordnades Stribergs och Pershyttans gruvor under gemensamma förvaltare be­ tydligt senare och och bergsmännen var här dominerande ägare fram till mitten av 1800-talet. Efter tillsättandet av gemensam­ ma gruvförvaltare och bildandet av stora gruvbolag vid Pershyttan och Striberg gjor­ des stora ansträngningar att skapa fasta gru- varbetarbefolkningar vid gruvornas ome­ delbara närhet. Samordningen av gruvorna sammanfaller betecknande också med gruv- pigornas försvinnande. Enmansborrnin- gens införande kan inte vara någon huvud­ förklaring, då de flesta gruvpigorna vid infö­ randet redan var förvisade från gruvorna. Dock torde den ha gett nådastöten. Gruvpi- gornas försvinnande från gruvorna tycks ha varit en effekt av både organisatoriska och tekniska förändringar av gruvhanteringen kombinerad med en viss befolkningsök­ ning.
En kanske något oönskad effekt av gruv- pigornas försvinnande från gruvorna tycks en viss arbetskraftsbrist med efterföljande lönestegringar ha blivit.
I Storbritannien förbjöds kvinnliga gruvarbetare att arbeta under jord i och med godkännandet av the Mines and Colli- ery Act år 1842. Vid ett flertal kolgruvor var kvinnorna redan då förvisade från under- jordsarbetet, delvis efter protester från

manliga gruvarbetare som ansåg att kvin­ norna drog ner lönerna. Det fanns dock en del avlägset belägna platser där kvinnor an­ vändes till arbete under jord så sent som på 1850-talet, troligen i brist på manlig arbets­ kraft. I Frankrike förbjöds i lag underjords- arbetande kvinnor år 1874. Antalet kvinnor i framförallt kolgruvorna var då tämligen li­ tet. I Sverige kom först år 1900 lagen om minderårigas och kvinnors användande till arbete i industriellt yrke som uttryckligen förbjöd kvinnor och pojkar under fjorton år att arbeta under jord i gruva eller stenbrott. Som så ofta annars var dock detta endast en bekräftelse av lång tids praxis.
Redan tidigare fanns det dock förord­ ningar som till viss del berörde gruvarbetet. 1723 års legohjonsstadga föreskrev att sol­ datänkor, pigor och andra lösa kvinnor
skulle ta årstjänst och icke ”... vidgruvor el­ ler eljest, som härtill skett är, genom några veckors arbete sigförsvara och årstjänsten un­ dandraga. ” 1739 års legohjonsstadga upp­ hävde dock tjänstetvånget för de kvinnor ”... som bergsmännen hava nödiga vid hytte- och gruvarbetet... ”, vilket gav dem möjlig­ het att ta tjänst under kortare tid eller när de helst behövdes. Man kan förmoda att förbudet i 1723 års förordning ej efterlev­ des i någon större omfattning vid de många bergsmansägda järnmalms gruvorna.
Bergsstatens tjänstemän uttryckte tidigt också ofta önskemål om kvinnornas uteslu­ tande från gruvorna. De hade bland annat moraliska aspekter på kvinnors deltagande i det direkta gruvarbetet. Markscheidern Gustaf Bergström uttrycker detta klart redan år 1815 i en utredning om Dalkarls­ bergs gruvlagers förenande till ett stort ge­ mensamt gruvbolag:
Mera motbjudande befarar jag qvinnornas ute­ slutande från et arbete, som med dess köns yrken icke är enligt. Qvinnans vistande hemifrån hela veckan, är icke förenligt med deras hushållssyss­ lor. Hustruns pligt synes vara, att efterse Barnen och den inre hushållningen, samt med spånad och väfnad, förskaffa sig, man och barn kläder, detta kan icke ske, då hustrun jemte fullväxta Döttrar förrätta arbete i grufvan, följden deraf blifver Barnens vanskötsel och flickorna vid mog- nare år, sakna all kännedom och handlag till de för deras kön nyttiga hushållsgöromål. Det har kanske i brist af mankön varit en nödvändighet, att antaga qvinnor till Grufvearbete, men med Bolagens förenande och grufvearbetets förrättan­ de hela året, blir behofvet af arbetare mindre, hva- rigenom qvinnorna i det stället kunna erhålla för- tjenst med malm- och bergsforslande från lafvar- na samt skrädning, utan att för mycket hindras ifrån sina hemsysslor.
Det Gustaf Bergström beskriver stämmer väl överens med vad som skulle komma att ske. Det dröjde dock ända till 1800-talets mitt innan kvinnorna helt uteslöts från gruvorna vid Dalkarlsberget och blev hän­ visade till säsongarbeten ovan jord.
Bergmästaren Franz von Schéele i Filip- stad var också en ivrig motståndare till an­ vändandet av kvinnor i gruvarbetet. I en år
1825 författad utredning rörande gruvhan­ teringen i Värmland pläderar han starkt för att inte använda kvinnor till det tunga gruvarbetet:
För att underlätta arbetarens utkomst har man tillåtit hustrun och döttrar att deltaga i gruvarbe­ tet. Hushållets inkomster hava väl därigenom bli­ vit ökade, men de kvinnorna tillhörande förrätt­ ningarna inom hushållet hava därigenom blivit försummade eller vanskötta. Trött av ett tungt och för kvinnan i alla avseenden otjänligt arbete, återvänder hon till ett hem, där åtanken på en mängd åsidosatta göromål nödvändigt skola göra
Bland gruvpigor och gruvdrängar / 201

202 / Håkan Henriksson
henne nedslagen om hon äger någon känsla av
plikt. I stället för att mannen efter arbetets slut borde i sitt hem finna trevnad, värme och en tarv­ lig men sund spis, måste han nu utbyta gruvans fuktiga kyla mot den instängda luften i en hela da­ gen tillsluten koja och åtnjuta en föda, vid vars anrättande hustrun blott åsett deras gemensam­ ma hunger och behov av sen vila.
Franz von Schéeles ansträngningar bar ock­ så frukt under 1830-talet, då kvinnors del­ tagande i det egentliga gruvarbetet förbjöds eller starkt begränsades vid bland annat Nordmarks gruvfält. Istället hänvisades de till så kallat lavarbete, dvs. arbete ovan jord. Franz von Schéele blev med tiden också motståndare till att överhuvudtaget använ­ da kvinnor till gruvarbete, dvs. även till ar_ bete ovan jord. Han menade då att
... qvinnan icke borde under några förhållanden användas i Grufvearbeten, emedan det menligt inverkade på hennes lynne, aflägsnade och hind­
rade henne från uppfyllandet af en matmoders åligganden samt gjorde det omöjligt att, så som sig borde, vårda sina barns uppfostran.
Även Historiskt-Geografiskt och Statistiskt Lexikon öfver Sverige från 1860-talets bör­ jan beskriver gruvarbetarfamiljernas för­ hållanden i Nora bergslag såsom moraliskt fördärvande. Förutom de små och dåliga bostäderna så tvingades även hustrun ge­ nom den ringa inkomsten
att deltaga i mannens mödosamma arbete vid grufvan; följden blir barnens försummande och öfverlemnande åt sig sjelfva, hvilket måste inver­ ka ej mindre skadligt på det uppväxande slägtet än de mest moraliskt förderfvade föräldrars före­ döme i hemmet-
Enligt veckotidsskriften Samtiden II skall år 1872 en överenskommelse ha träffats mellan några gruvbolag om att inte använ­ da kvinnor till arbete under jord. Tyvärr
SkrädningochvaskningvidNybergetsgruvoryDalarna.TeckningavJohanAhlbäck1925. TM.

nämns inte vilka gruvbolag som ingick i
överenskommelsen. Det är kanske inte en­ dast en tillfällighet att de sista gruvpigorna försvann från både Pershyttan och Striberg just efter år 1872.
När hustrun i familjen slutade arbeta som gruvpiga kan man tänka sig att det skulle leda till en negativ effekt för hela hus­ hållets ekonomi. Hustrun kunde dock få en viss inkomst genom att ta arbete som malmvaskare eller andra arbeten ovan jord åt gruvbolaget. Några andra ersättningsar­ beten fanns knappast. Lönen som malm­ vaskare blev dock inte den samma. Gruv- arbetarhushållen vid Dalkarlsberget tycks dock ha klarat denna omställning utan större problem. Dels steg lönen per gruv­ arbetare från och med 1840-talet, främst beroende av att mannens arbetstid ökade, och dels tycks familjernas halwuxna söner i något större utsträckning än tidigare dra in inkomster till hushållet. Det var dock fa­ dern i hushållet som var främste försörjare. En undersökning av hushållens inkomster ställda mot ett lokalt prisindex vid Dal­ karlsberget 1825-1865 visar att hushållens sammanräknande inkomst till och med ökar något under perioden.
Gustaf af Geijerstam skriver år 1897 i en utredning om gruvarbetarnas ställning att hustrurna vid Dannemora tidigare arbetat utom hemmet tillsammans med männen i gruvorna, men att den förtjänst de tillförde hushållet blott var illusorisk. Han skriver vidare att hushållet fått en bättre ställning efter att hustrun bara sköter sitt hus, håller man och barn hela och rena, lagar och un­ derhåller sina och familjens kläder, kokar maten, väver, spinner och syr, vilka är ”den arbetande qvinnans sysselsättning”.
Sammanfattning
En viktig anledning till att kvinnor använ­ des till gruvarbete var den allmänna bristen på arbetskraft vid en stor del av bergslagens gruvor. Då gruvorna endast bröts under en kortare period av året krävdes det dessutom en mycket stor arbetsstyrka under den in­ tensiva arbetstiden. Bergslagens manliga ar­ betskraft räckte inte till för att täcka behovet av gruvarbetare under de hektiska bryt- ningsveckorna. Arbetskraftsreserven, i form av hustrur, döttrar och pigor fick därför trä­ da in som gruvpigor. Bergsmannens hushåll fungerade som en produktionsenhet. Detta förhållande tycks delvis ha levt kvar även sedan de proletariserade gruvarbetarnas di­ rekta band till de enskilda gruvägarna bru­ tits och gruvorna blivit övertagna av större gruvbolag som till större delen ägdes av mer kapitalstarka järnbruk. Gruvarbetarnas hushåll fungerade till en början fortfarande som arbetslag. I många fall tycks man dock ha föredragit att endast män anställdes som gruvarbetare, men när detta inte var möjligt dög även kvinnliga gruvarbetare.
I och med att gruvorna började brytas året runt blev gruvarbetet en heltidssyssel­ sättning som inte i lika stor utsträckning som tidigare kunde kombineras med hytt- och skogsarbete. Gruvornas arbetare blev därmed gruvarbetare till professionen. Ef- fektiviseringen av gruvarbetet ledde också till att antalet gruvarbetare kunde minskas. En större uppdelning mellan gruvarbetarna började också framträda. Nu blev man an­ tingen borrare eller lastare osv. Tidigare gick de olika arbetsmomenten vanligen i tur inom arbetslaget. Gruvarbetarna blev samtidigt en fast arbetarstam vid gruvorna i och med gruvbolagens inköp av mark och
Bland gruvpigor och gruvdrängar / 203

204 / Håkan Henriksson
byggandet av torp och kaserner i gruvornas
omedelbara närhet. En trogen och fast gru- varbetarkår var eftersträvansvärd då gruvar­ betet krävde lång tids övning. En långt dri­ ven skicklighet och arbetsdelning gav en bättre arbetseffekt. Gruvägarna, som med tiden allt mer kom att bli brukspatroner, försökte också omorganisera gruvarbetet i syfte att kunna kontrollera arbetet mer i de­ talj. Ett fritt arbetande hushåll passande inte in i denna nya organisation. Kvinnor­ nas deltagande i gruvarbetet sågs ofta som ett hinder för en mer rationell gruvbryt­ ning, då de med tanke på deras uppgifter i hemmet inte ansågs kunna arbeta mer än maximalt sex timmar om dagen. I och med 1800-talets kraftiga befolkningsökning minskade också behovet av kvinnlig arbets­ kraft vid gruvorna. Denna uteckling kom­ binerad med tekniska nyvinningar och den förändrade organisationen av gruvarbetet samt kanske också den förändrade synen på kvinnans roll i samhället ledde till att kvin­ norna försvann från arbetena under jord.
Litteratur
Florén, Anders. Genus ochproducentroll. Kvinnoarbe­
te inom svensk bergshantering, exempletJäders bruk 1640—1840. Opuscula Historiea Upsaliensia 7. 1995.
Florén, Anders & Rydén, Göran. Arbete, hushåll och region. Tankar om industrialiseringsprocesser och den svenska järnhanteringen. Uppsala papers in economic history: Research report no 29. 1992.
Gruvarbetet hade därmed blivit en heltids­ sysselsättning där kvinnorna fick stora svå­ righeter att kunna konkurrera med de unga starka männen, vilka också bidrog till att driva upp arbetstempot i gruvorna. Kvin­ norna blev istället hänvisade till arbeten ovan jord eller till det reproduktiva arbetet i hemmet. Denna utveckling kom igång först vid de större järnbruksägda gruvfäl­ ten. Vid de mindre bergsmansägda gruvor­ na, där gruvarbetarna fortfarande hade en direkt koppling till gruvdelägarna lyckades kvinnorna hålla sig kvar som gruvarbetare en något längre tid. Lagstiftningen tycks inte ha spelat någon som helst roll i denna utveckling. Några direkta negativa effekter för gruvarbetarhushållens ekonomi fick dock inte kvinnornas utestängande från gruvarbetet. Arbetsfördelningen inom hus­ hållen blev tvådelad, en manlig lönearbe- tardel och en kvinnlig hemarbetardel. Hus­ hållet hade nu också förlorat sin ställning som arbetsenhet. Gruvarbetet blev sakta men säkert en allt mer maskulin syssla.
Henriksson, Håkan. Gruvarbetets organisation i Nora bergslag 1800—1870. C-uppsats i Historia, Hög­ skolan i Örebro. 1993.
Henriksson, Håkan. Kvinnor i gruvarbete. I: Med Hammare och FacklaXXXIII. 1994.

Tabergs gruvor i Småland Av Bengt Berglund
... vid Taberg är en synnerlig Guds gåva med
järnmalm, så att man den med ringare omak, med större ymnig bryta kan, än som vid andra bergsbruk. Desslikes haver ock Gud Allsmäktig strax där hos givit både skog och ström, så att man varken malmen, eller veden långt före skall. Därföre efter man ock förnimme, att själva mal­ men sig mycket förbättrar, och förty skada vore att sådane Guds gåvor skulle obrukade blive, al­ lenast därför, att få uti denna landsändan finner till bergsbruk lust och der opå förstånd haved
Inledning
Taberg har sitt namn efter läget vid gården Tahe, och namnet Taberg betyder sålunda 'berget vid Tahe”. Taberg ligger emellertid inte på Tahes ägor utan på Kåperyds. Från yngre järnålder och fram till mitten av 1200-talet förekom en omfattande lågtek­ nisk järnhantering i området norr och sö­ der om Taberg. Denna hantering var dock baserad på malm tagen ur järnrika jordar och myrar och använde ej inblandningar
av tabergsmalm.
År 1490 benådades en i Jönköping för tjuvnad dömd kvinna från att mista öronen och fick i stället ”tjäna vid berget”, vilket måste ha avsett gruvarbete. l4C-dateringar av prover från den äldsta kända smältugnen för tabergsmalm, Kåperyds masugn, anty­ der också att brytning förekom här vid den­ na tid.2 Enligt de få 14C-dateringar som gjorts vid platsen för denna masugn har verksamheten tidsbestämts till sent 1400- och tidigt 1500-tal, dvs under en period som ligger något senare än för de närbeläg­ na lågtekniska järnframställningsplatserna. Hyttan finns även upptagen på en karta över Tabergs bergslag som daterats till 1640 -talet.3
På 1520-talet anförde emellertid Vadste- namunken Peder Månsson i sin Bergsmans- konst "Tadu bärgh sönnan Jöneköpingh” såsom exempel på en bred järnmalmsåder i ett högt berg, men tillägger att ”thett inthett nu brukas”.4 Således hade Taberg brukats tidigare och Peder Månsson som var väst- smålänning bör ha varit väl insatt i förhål­

206 / Bengt Berglund
landena. Vid Jönköpings rådhusrätt döm­ des 1528 en borgare för ”en bergsman han sloo blaa”, vilket kan syfta på att den drab­ bade var från trakten av Taberg.
Till en början torde emellertid järnhan­ teringen ha bedrivits sporadiskt och utan plan, och det bevarade källmaterialet ger ej belägg för att Taberg under 1500-talet skul­ le ha exploaterats mer systematiskt.
Exploateringen av Taberg tar sin början
År 1599 erhöll borgarna i Jönköping rätten att fritt bruka Taberg, samt att till detsam­ ma hugga så mycken ved de behövde.5 Hertig Karl beviljade alla som ägde håg och vilja, att fritt och obehindrat få behål­ la bruket tills ”de någorlunda komma sig före”. Två borgare från Jönköping, Augus­ tinus Hansson och Gudmund Andersson, förvärvade samma år rätten till hemmanet ”Tahe”. Den mångsidige Augustinus fick också på våren 1600, genom slottsfogden Knut Andersson på Åsen, direkt under­ stöd från Kronan i form av pengar och livsmedel för att ”upptaga och komma järnbruket till makt”. För att förstå hertig Karls ökade intresse för Taberg måste man ha i åtanke, att Småland vid denna tid ut­ gjorde gränslandskap mot Danmark och att Jönköpings slott var en strategiskt mycket viktig försvarsanläggning.
Tidpunkten för inrättandet av Tabergs bruk går att fastställa till den 5 december 1602, då Karl IX i ett brev gav ståthållaren på Jönköpings slott, Olof Hård, i uppgift att för Kronans räkning bryta malm i Ta­ berg samt där anlägga några masugnar för
att året därpå kunna påbörja blåsningarna. Niclas Nilsson, hemmahörande i Värmland men fogde på Jönköpings slott, tilldelades uppsikten över gruvan och bruket under byggnadstiden. Kungen bad också Olof Hård undersöka eventuella förekomster av myrmalmer i trakterna omkring Taberg samt uppmanade allmogen att i utbyte mot spannmål hugga och framköra så stora mängder ved som möjligt.
Tabergs bruk anlades således under Kronans överinseende åren 1603-04 och kungen besökte själv berget i april sist­ nämnda år. År 1606 uppfördes även ett valsverk eller en dragkonst som en sådan anläggning kallades vid denna tid. I juli samma år ditsändes en P D Chenon från Storfors i Värmland för att utse plats och bygga upp valsverket. Anläggningen förlä­ des till vattenfallet vid Tabergs norre ham­ mare och syftet var att leverera redskap och byggnadsjärn till befästningsarbetena i Jönköping.
Tre personer med direkta intressen av att utveckla järnhanteringen i Taberg omtalas i källorna i början av 1600-talet. En av dessa är Fredrik Götske, en tysk borgare som år 1607 ville anlägga en hammare och masugn i närheten av Jönköping. Den andre är en Frans Wernich, borgare från Rostock, som
Tabergs stångjärns- stämpel.

Tabergs gruvor i Småland/ 207
”UtsigtafTabergemotÖsterföreställandedeådennasidanvarandetvennejernmalmsbrottmedSandseryds
hyttelags masugn och den uti maj 1778 anlagde stoll". Blyertsteckning av Adolfvon Engeström omkring 1780. Foto Jernkontoret.
redan 1606 påbörjat en rad olika verksam­ heter vid Taberg och vars namn senare åter­ finns i privilegierna för Mobro masugn.
Den tredje personen med intressen i Taberg vid denna tid är Påvel Pilsmed, en invandrad tysk som ansökte om att få bo­ sätta sig på platsen och där få anlägga en masugn. Till en början tycks Påvel Pil­ smed ha arrenderat en av Kronans hamrar men 1610 erhöll han frihetsbrev på en ny­ byggd hammarsmedja vid Tabergsån.
År 1605 talas om blåsningar i drygt två månader vid anläggningarna i Taberg. Här­
vid beräknade man att det åtgick 423 lass malm och lika många stigar kol samt 121 lass limsten och en del ställsten. Limstenen hämtades från Askersund i byn Harge vid nordöstra sidan av Vättern och ställstenen från Åmmebergs gruva i Östergötland. In­ satsen av råvaror vid varje blåsning gav en dygnsrelation på 7-7-2 och skulle med små justeringar komma att gälla fram till
1620-talet, då de bevarade räkenskaperna i Smålands handlingar upphör. Tillverk­ ningen 1605 uppgick till 56 skeppund lod samt 94 skeppund tackjärn, dvs produktio-

208 / Bengt Berglund
ér Cihém**
i
Taberg med dess
bergsträckning och gruvebrott beläget i Jönköpings län ochTveta härad avmätt ijuni år
1770 av A A Lund­ ström. I kartans
SÖ hörnfinns Sand­ seryds och Mansarps Norra masugnar samt inspektorbostäl- let Bergsgården. Foto Riksarkivet.

Tabergs gruvor i Småland/ 209
Blyertsteckning avJohn Hall d.y. över Tabergpå 1810-talet. Teckningen är troligen utförd i samband med ett
besök iJönköping och Göta Hovrätt vid den därpågående rättegången i samband medJohn Hall & Co:s kon­ kurs. Foto Jönköpings Läns Museum.
nen var knappt tre skeppund om dygnet. Av tackjärnet tillverkades stångjärn, som sedan i sin tur omvandlades till allehanda knipp- järn och redskapsjärn. Avbränningen, dvs viktförlusten mellan de olika tillverknings­ momenten, var betydande. Det förekom även tillverkning av osmundjärn vid Taberg och denna verksamhet fortgick långt in på 1600-talet.
Varifrån rekryterades då personalen till Taberg? Måns Persson, bergsfogde uti
Värmland, erhöll 1604 lön ”för sitt omak, att han funderade en masugn vid bergs­ bruket, som ock till täre av och an till Värmland igen”. Tärepenningar eller ”tä­ re” är något som vi idag fritt översatt skul­ le benämna dagtraktamenten. Fogden Niclas Nilsson fick exempelvis täre för en tid av fem veckor som han av kungen be­ ordrats resa till Kalmar och Västervik ”att göra besked om bruket”. Han gjorde även en resa till Nora och Lindes bergslager för

210 / Bengt Berglund
att rekrytera hammarsmeder och bergs­ män. Bergsfogden Måns Persson hämtade senare fler hammarsmeder och bergsmän från Värmland.
Försörjningen med ved och kol krävde stora arbetsinsatser. Således fick 40 dalkar­ lar från Mora socken i september 1604 kungens uppdrag att hugga stavrumsved till kolning och året därpå ombads ytter­ ligare nio dalkarlar att bege sig till Taberg för vedhuggning. Även knektar på Jön­ köpings slott utkommenderades för hugg­ ning av ved till kolmilorna i trakten.
Efter hand började också brukets pro­ dukter avyttras utanför den egna regionen och bland annat såldes såväl stång- som redskapsjärn till Kalmar skeppsgård och slott samt Kronobergs, Jönköpings och Vadstena slott. En del järn fördes till Nya Lödöse via Forsvik, Hall (nuv. Mariestad) och Brätte (Vänersborg). Tanken på en förbindelseled mellan Vänern och Vättern är således ingen 1800-talsföreteelse.
Förmodligen drabbades Taberg hårt av kriget mot danskarna, då anläggningarna 1613 och 1614 genomgick betydande renoveringsarbeten och gruvan rensades. För själva gruvdriften nämns också för för­ sta gången i källorna att man använde ved till ”eldläggning”, vilket enligt Rinman är detsamma som tillmakning. Dessutom åt­ gick betydande mängder ved till röstning av malmen. Värt att notera är att all bryt­ ning vid Taberg skedde ovan jord och att vattenuppfordringen därför ej utgjorde nå­
got problem.
När Gustav II Adolf vid årsskiftet
1616/17 besökte Jönköping, kom upp­ märksamheten av naturliga skäl även att riktas på förhållandena vid Taberg. Kung­
ens planer var nu att överlåta organiseran­ det av driften på enskilda personer men med löften om Kronans fortsatta under­ stöd. Bristen på kapital och behovet av finansiärer kunde delvis lösas genom att man uppmuntrade borgare från utlandet att bosätta sig i Sverige. En omändring av driften vid Taberg aktualiserades säkerligen också av att fogden över Tabergs bruk An­ ders Richardsson avled på våren 1618.
Fram till 1618 drevs Tabergs bruk såle­ des för Kronans räkning6
... men som åborne uppå hemmanen i Månsarp och Sandseryds socknar (som även vore krono och till stor del öde) försummade bergsbruket; så var Hans kongl Majt Konung Gustav Adolph föranlåten, genom öppet brev av den 18 juli 1618, upplåta några främmande personer av tysk nation neml. Paul Pfeilsmidt, Hans och Pe­ ter Struven samt Anders Muhle Tabergs bruk med alla hyttor, hamrar och hus, jemte åtta års frihet på alla utlagor och efter den tiden ville Hans Maijt om driften vunne framgång årligen låta anslå dertill en viss så kallad Pansion; men emedan bergsallmogen som då bodde i förbe- mälte socknar ej ville låta sig till blåsning bekväma, eller som order lyda, bruka berget, så befallte konungen år 1620, att de skulle avlägsnas ifrån gårdarne och andra som lust och vilja hade, bergsbruket att driva i deras sted igen förordnas. Detta utverkade så mycket, att de gamla åborne ändtel. förklarade sig villige till bergsbruket och med bön hos konungen framkommo att få bliva kvar vid gårdarne.
Peter Strufve hade redan 1612 anlagt en masugn i Eckersholm.
År 1629 förlängdes kontraktet med de tyska intressenterna med tio år. Dessa ar­ renderade samtidigt en del anläggningar inom Lerbäcks bergslag i Närke och inom Hammars socken vid norra Vättern hade

man också börjat bearbeta Åmmebergs
gamla gruva, för vilken de 1630 erhöll fem års frihet från alla utlagor.
De tyska arrendatorerna hamnade emel­ lertid i skuld till sina förläggare och otaliga tvister förekom mellan delägarna under
1630- och 1640-talen. Från mitten av 1600-talet kom därför Taberg i det ”Baakis- ka husets” ägor under ledning av hollända­ ren Justus Baak. Förändringarna var delvis en följd av att också Europas ekonomiska tyngdpunkt överflyttades till Holland och
handelshusen i Amsterdam.
Bergsmännen var dock alltjämt beroen­
de av sina förläggare och under slutet av 1600- och början av 1700-talen hårdnade striden om rätten att sälja det järn som till­ verkades vid hyttorna inom Tabergs bergs­ lag. Bergsmännen önskade att efter erlagda skatter få sälja sitt järn till vem de ville utan inblandning av mellanhänder, men stötte här på hårt motstånd från såväl myndigheterna som enskilda brukspatro­
ner.
Inrättandet av Tabergs bergslag
Taberg erhöll genom Gustav II Adolfs pri­ vilegier 1618 och 1621 särskilda stadgar och förordningar.7 Området för det där­ med inrättade Tabergs bergslag omfattade ursprungligen de tre socknarna Barnarp, Månsarp och Sandseryd. Från dessa sock­ nar uppbar också arrendatorerna av Ta­ bergs bruk ränta i början av 1600-talet. Enligt den siste bergsfogden i Tabergs bergslag, Johan Bratt, inroterades 1621 till tackjärnsblåsning av Gustav II Adolf 42 5/8 hemman. Den 26/11 1660 sägs bergs­
lagen ha erhållit lika rättigheter med andra bergslager i landet.
Ursprungligen bestod Tabergs bergslag av fem bergsmanshyttelag samt tre enskilda masugnar. Varje bergsmanshyttelag omfat­ tade ca 12 gårdar, där varje hemmans stor­ lek bestämde antalet blåsningslotter i hyt­ tan. Efterhand kom dock området för Tabergs bergslag att utvidgas, främst bero­ ende på en medvetet förd statlig politik som innebar att man spred vidareföräd­ lingen ut från den egentliga bergslagen. Även bristande koltillgång tvingade fram dessa åtgärder.
Enligt uppgift ur bergsjordeboken 1819 räknades till Tabergs bergslag Barnarps, Månsarps, Sandseryds, Byarums och Rog- berga socknar. I sistnämnda socken upp­ togs dock bara en mindre areal som ej hyste några järnbruksanläggningar.
Åttonde bergmästardistriktet omfattade från 1643 landskapen Södermanland och Östergötland samt Jönköpings, Kalmar och Kronobergs län. Sistnämnda län över­ flyttades 1694 till det nybildade nionde bergmästardistriktet, till vilket också Jön­ köpings län överfördes 1855. Till nionde distriktet hörde de tidigare danska land­ skapen Skåne, Blekinge och Halland. Be­ nämningen nionde bergmästardistriktet är av sent datum. I äldre handlingar talas om Skånes eller Skånes och Kronobergs berg- mästardistrikt.
Vid omorganiseringen av distrikten 1875 kom det sjätte eller södra bergmästar­ distriktet att bestå av Jönköpings, Krono­ bergs, Kalmar, Gotlands, Blekinge, Kristi­ anstads, Malmöhus och Hallands län. Huvudorten för verksamheten var fram
till 1905 Växjö och därefter Helsingborg.
Tabergs gruvor i Småland/ 211

212 / Bengt Berglund

Tabergs gruvor i Småland/ 213
I Småland fanns bergsfogdar stationera­ de dels i Tjusts bergslag, Kalmar län, dels i Tabergs bergslag, Jönköpings län. Inom sistnämnda fögderi var bergsfogdesysslan från 1704 för en tid förenad med motsva­ rande tjänst i Kronobergs län, som då till­ hörde nionde bergmästardistriktet. Den siste bergsfogden inom Tabergs bergslag fick avsked 1856, då tjänsten drogs in.
Gruvbrytningen vid Taberg under 1700-talet
Taberg är en juvel bland småländska malmer, som gifver ett ypperligt järn för manufacturen.^
Under 1700-talets första hälft kom flerta­ let bruk i Småland att övergå i svensk ägo. Främst genom köp av inhemska adelssläk­ ter, som här såg en möjlighet att investera sitt överskottskapital. De bruk som privi­ legierades under 1700-talet drevs däremot i regel redan från början av svenska ägare och här fanns nu även en rad ofrälse grup­ per representerade.
Under första hälften av 1700-talet mer än fyrfaldigades stångjärnstillverkningen i Småland, från drygt 4 000 till över 17 000 skeppund.9 Ökningen innebar samtidigt att landskapets andel av rikets samlade tillverkning ökade från 2% till 6%. Mot slutet av seklet inträffade dock en stagna­ tion och produktionen minskade såväl i absoluta som relativa tal.
Taberg var i hög grad föremål för stats­ makternas intresse även under 1700-talet och besöktes av flera av dåtidens veten-

214 / Bengt Berglund
skapsmän. Mest bekanta bland dessa torde
vara Emanuel Swedenborg (1734), Carl von Linné (1741), Carl Hårleman (1749) samt Daniel Tilas, vars avhandling10 1760 är den första mer utförliga behandlingen av Tabergs malmfyndigheter.
I en avhandling från 1749 författad av L Scheele finns också en beskrivning av bergsbruket inom Tabergs bergslag.11 Där omnämns 14 hyttor, 15 stångjärnshamrar samt 7 knipphamrar. Av masugnarna äg­ des fem gemensamt av bergsmän, medan de övriga nio hade enskilda ägare. 1700-ta- let och början av 1800-talet innebar ett genombrott för manufakturen i Jönkö­ pings län {Tabell 1) och lade grunden till den industristruktur som kom att sätta sin prägel på länet långt in på 1900-talet.
Malmbrytningen var i början av 1700- talet koncentrerad till den sydöstra sidan av Taberg, som under långliga tider varit utsatt för ras och "undergått rubbningar”. Det talas i äldre handlingar om "neder- fallna skutor” som också kunde åstadkom­ mas genom ”någon sprängning, brändning och sönderslående med knoster till tjenlig smältmalm, på vilket sätt ock brytningen skulle blifwit fortsatt ifrån Bergslagens för­ sta anläggning”. Malmen var så ”fattig och tårr, att han intet kan flyta av sig sjelv, med mindre han med god kalk och limsten bli­ ver opsatt som ifrån Närke och Askersund samt Åmberg icke utan stor omkostnad över sjön Wärn (Vättern, förf anm) på far- kåster hämptas måste”. Inte sällan blanda­ des därför tabergsmalmen med sjö- och myrmalmer och därmed erhölls ett blött och segt järn. Den fattiga malmen gav dock sällan mera än 3 å 3 1/2 skeppund tackjärn efter ett dygns blåsning.
I 1717 års relation talas om att söka gå på djupet i Taberg för att finna bättre malmkvaliteter. Försök hade inletts redan
1686, då man tydligen gjort en brytning på fyra famnars djup uppe på toppen av ber­ get. Resultatet hade varit nedslående. Någ­ ra brukspatroner rekryterade gruvletare till Taberg, som dock inte fann malmen bättre och ymnigare än på sydöstra sidan. I nämnda relation uppmanades ändå bergs­ männen av bergmästare Gustaf Dankwart att åter göra försök med brytning på dju­ pet. Samtidigt gav Bergskollegium 1720 tillstånd till andra bruk utanför Tabergs bergslag att betjäna sig av tabergsmalmen då ”malmen på detta berg lärer giöra fyllest till ewerdelige tider”. Bland annat var det några bruk i Västergötland som utnyttjade denna möjlighet och erbjöds inmutningar på den NV sidan av berget.
År 1726 är första gången som man i handlingarna finner en notering om att krut användes för brytning vid Taberg. H van Lindt, det Baakiska husets fullmäktige, anställde två ”minieurer” från Karlshamns kastell för den uppgiften. Det är också up­ penbart att det var ståndspersonerna som drev på försöken med gruvbrytningen vid Taberg. Bergsmännen däremot var alltmer tveksamma till brytning på djupet, dels på grund av skogsbristen, dels då de ansåg att betydande ekonomiska insatser krävdes för dylika projekt.
År 1728 omtalas en skärpning vara gjord av ståndspersoner och brukspatroner från trakten.12 Skärpningen var uppe i dagen 18 alnar bred och 9 alnar lång. År 1730 var skärpningen 45 alnar lång och 15 alnar bred samt bergväggen på västra sidan 17 al­ nar hög. Ståndspersonerna anställde malm-

Tabell 1. Nyprivilegieradejärnbruksanläggningar iJönköpings län 1600—1900
1600-1649 1650-1699 1700-1749
Bruk/ hyttor 3 4 4 Hyttor 6 4 Manufakturer 1 9 Vattensläggor - -
Källa: RA. Harmens register.
letare och bergsprängare för att ta itu med uppgiften. Bergsmännen var inte heller med i dessa projekt och sade sig vara ”för svaga” att göra så mycket arbete. Stånds­ personerna beslöt då att bergsmännen framdeles ej skulle tillåtas komma med i samma gruva eller skärpning. Tveksam­ heten ökade dock efter hand även från ståndspersonernas sida mot dylika projekt och 1729 drog sig bland andra bergsfogden Abraham Falk ur samarbetet. Den ovan omtalade skärpningen liksom en del andra mindre övergavs därför 1731, då det visade sig att malmen där var fattigare än vid södra raset.
I mitten av 1700-talet beskriver bergs­ fogden Abraham Falk verksamheten vid Taberg enligt följande:13
Såväl herrar brukspatronerne som bergsmännen låta både med eldning av ved, som borrning och sprängning med krut bryta sin malm, utan på berget, samt av små och stora lösberg, vilka med mycket arbete uppgrävas utur ras och sand, for­ ne tider av berget nedfaldne, och ehuru man sig bemödat att uppsöka, varest vid foten av berget kunde finnas tjänligt ställe till sänkning, eller bryta sig in på sidan, har det icke låtit sig göra, emedan berget över allt består af klovar och skildnader, så att icke till denna dag kan givas
1750-1799
1800-1849 1850-1900
73
Tabergs gruvor i Småland/ 215
2 - 12 14 3 16 -
upplysning om rikare malm står i Taberget att finna än den som hittills kunnat åtkommas. Dock är märkvärdigt att den malm som är i da­ gen överst på bergets topp, samt å sidorne i de beskrevne väderstreck, som till masugnarna är indelt, är av lika halt; samt att herrar brukspatro­ nerne med stor bekostnad gjort en sänkning överst på berget till 6 famnars djup och den malm som där upphämtats varit alldeles lika, så­ väl i dagen som på sänkningsbotten och nederst vid foten; men ju längre man försöker malm­ arten på norra sidan, ju fattigare är den, dock li­ ka god och välartad i materien, utan någon oart.
I slutet av 1770-talet anlades en ”stoll- gång” i Taberg och även nu var det bruks­ patronerna som var initiativtagarna.
Limstenshandeln på Vättern
Tabergsmalmen krävde ett flussmedel,14 kalk eller limsten, som förekom rikligen in­ om Lerbäcks bergslag och Hammars socken med lastageplatsen Harge vid nordöstra si­ dan av Vättern. En del brytning av kalksten lär också ha förekommit vid Omberg i Ös­ tergötland men användes i första hand till slottsbyggena i Vadstena och Jönköping.15

216 / Bengt Berglund
Flygfoto över Smålands Tabergfrån slutet av 1940-talet med Tabergsstugan på toppen.
Redan år 1346 omnämns hyttor i Lerbäcks bergs­ lag och 1388 en hytta på Stålberget vid Amo- qvsern (Åmmeberg). På Olaus Magnus ”Carta marina” från år 1539 finns vid norra delen av ”la- cus Veter” ordet ferrum (järn) samt vid Hamar, som det står på kartan, en symbolisk båt.
Tidigt förekom således byteshandel mellan orter inom Lerbäcks och Tabergs bergslager rörande limsten och malm.16 Bönderna i Harge, som var organiserade i skeppslag, bröt limstenen vintertid och transporterade den därefter ned till stranden för att på sommaren segla den till Jönköping eller andra hamnar utmed Vättern. Båtarna som användes kallades ”råbockar” och för­ de endast ett stort råsegel. Skutorna lastade ca 50 ton (250 skeppund), men uppnådde
därvid ett fribord på endast omkring 40 centimeter. Vid otjänlig väderlek innebar detta stora risker för besättningen.
Jönköping med omnejd hade goda hantverkerier och näringar men trots sitt läge ägde man få fartyg ”utan måste se si­ na Lybeckare, Askersunds-boerne, både dit föra den för Jönköpings bergslag nödi­ ga limstenen, som och återhämta den ifrån Taberg nederskaffade jernmalmen”. 17 Harge byamän hade sedan lång tid till­ baka skyldighet att för tillgodonjutande av allehanda bergsmannaförmåner vid Ta­ berg, emot en skälig ersättning, betjäna bergslagerna med malm- och limstens- transporterna över Vättern. Liksom all bergshantering kom handeln med limsten därför tidigt att regleras. Bruksägare från

båda bergslagerna gingo således 1727 och
1728 i författning om gruvbrytningen och från och med 1738 förekom ett mer ord­ nat utbyte. 2 000 skeppund malm skulle bytas mot lika stor mängd limsten, men med 5% övervikt på järnet.
Bytes- och prisförhållandena rörande limsten och malm förorsakade tvister långt fram i tiden. Kvantiteten limsten varierade, men på 1800-talet skeppades årligen om­ kring 600 ton från Harge till Jönköping för vidare transport till hyttorna omkring Taberg.
1800-talets Taberg — expansion och
nedläggning
I början av 1800-talet bröts ca 40 000 skep­ pund (7 780 ton) malm om året ur Taberg. På de privata gruvlotterna användes ca 25 avlönade arbetare, medan de olika hyttela- gen bröt sin malm själva. På 1840-talet måste emellertid malmbrytningen verkstäl­ las i klipporna, då rasmassorna vid Tabergs fot reducerats betydligt, trots ett omfattande ras 1829. Därmed ökade riskerna vid arbe­ tet utmed bergväggarna och det inträffade också en rad dödsolyckor, bland annat åren
1839, 1844 och 1845.
En delvis ny marknad för tabergsjärnet
växte fram under 1800-talet, då gjuteri- näringen expanderade.18 Tabergsmalmen visade sig vid blandningar med sjö- och myrmalmer särskilt lämpad för tillverk­ ning av bl. a. grytor, pannor och viktlod m.m. De bruk inom Tabergs bergslag som här tidigt utmärkte sig var Bruzaholm, Götafors, Lindefors, Rasjö, Åminne och Ohs. De två sistnämnda bruken använde
dock så gott som uteslutande sjö- och myrmalmer för sin gjutgodstillverkning och mera sällan tillsatser av tabergsmalm.
En andra expanderande marknad under 1800-talet utgjordes av manufakturen och i synnerhet framväxten av en mängd tråd-
dragerier ökade efterfrågan på det sega ta- bergsjärnet. En rad vattensläggor och mindre tråddragerier anlades i Taberg med omnejd och expansionen var särskilt påtaglig under 1830- och 1840-talen. Tråddragerierna i Västbo, Gnosjö, Anderstorps och Åsen­ höga socknar hade goda tider och konkur­ rerade framgångsrikt med utländska trådfa­ brikanter.
Tabell2. Försök till uppskattning av malmbrytningen vid Taberg 1737—1895 (ton)
1737-48 1749-1805 1806-32 1833-37 1838-47 1848-57 1858-67 1868-77 1878-87 1888-95 Summa
ca 18 000 ca 158 000 ca 189 000
47 688 95 357 83 204 94 167 95 023 17218
5 808 803 465
Tabergs gruvor i Småland/ 217
Brytningen av järnmalm vid Taberg når sin höjdpunkt i mitten av 1800-talet. Årligen togs då mellan 7 500 och 10 000 ton malm ur berget. Tegengren har uppskattat mäng­ den bruten malm mellan åren 1737 och fram till gruvbrytningens upphörande 1895 och resultatet har sammanställts i Ta­ bell 2.^ Brytningen 1737-1832 är beräk­ nad med ledning av Carlbergs20 uppgifter om tackjärnstillverkningen, varvid 1 ton

218 / Bengt Berglund
tackjärn antagits motsvara 3,3 ton malm.
Därefter bygger uppgifterna på bergverks- statistiken.
Under mitten av 1800-talet beräknas närmare en fjärdedel av hela länets be­ folkning utanför städerna ha varit direkt eller indirekt beroende av bergsbruket och dess sidonäringar. År 1830 var 12 masug­ nar i verksamhet under sammanlagt 2 039 dygn inom Tabergs bergslag. Tillverk­ ningen uppgick dock endast till drygt 1,5 ton per dygn och masugn, dvs förhål­ landevis små kvantiteter.
Mot slutet av 1800-talet och efter fransk­ tyska kriget inföll en kraftig lågkonjunktur, som nådde sitt bottenläge 1887. Den ena anläggningen efter den andra inom Tabergs bergslag lades ned och den tekniska utveck­ lingen under tiden gjorde att då konjunktu­ ren åter vände uppåt saknades förutsätt­ ningar för fortsatt bergsbruk i dessa delar av landet. Masugnarna fick förfalla, brann ned eller revs.21 Den sista masugnen inom Ta­ bergs bergslag revs 1917.
Tabergsmalmens egenskaper
Taberg utgör en betydande järnmalmsfyn- dighet. Tillgångarna ovan jord har beräknats till 150 miljoner ton och även väsentligt högre siffror har angetts i olika samman­ hang. Några undersökningar rörande djup­ gåendet har däremot ej genomförts. Malm­ arean har uppskattats till 400 000 m2 och som jämförelse kan nämnas Gällivare malm­ fält med 230 000 m2. Till detta kommer att Taberg tycks helt bestå av malm och att för­ hållandena under årens lopp gjort bryt­ ningen enkel och därför billig.
Mot dessa fördelar står emellertid avse­ värda nackdelar. Malmen är fattig och hål­ ler sällan över 30%. För Gällivaremalmen är motsavarande andel mellan 60 och 70%. Som direkt användbar järnmalm, stycke­ malm, har tabergsmalmen med sin låga järnhalt ej ktinnat finna avsättning inom landet under 1900-talet. Under tidigare sekler har malmen också krävt betydande tillsatser av kalk och limsten för att bli mer lättflytande vid smältning i masugn. Kolåt­ gången var dessutom betydande.
Komplettering med järnrikare malmer erhölls under 1700- och 1800-talen från främst sjö- och myrmalmer. Tabergsmal­ mens speciella karaktär med en del av järnet bundet till kiselsyra tillsammans med dess halt av titansyra gjorde dock malmen svår­ smält och mindre lämpad för hyttprocessen.
Under alla tider har tabergsjärnets olika egenskaper diskuterats. Först på 1700-talet gjordes en del mer systematiska analyser av malmkvaliteten, inte minst från bergs­ fogdarnas sida. Fogden Abraham Falk de­ lade 1771 in tabergsmalmen i fem olika klasser: 22
1) Ordinair malm, som mäst kräves, ser svart ut samt synes uti brottet jämn och fingnistig. Finnes bätre och sämre.
2) Flismalm, ser något grövre ut än den förra och faller uti brottet ojämn, med glänsande plana såsom större fiskfjäll; hållas före vara i allmänhet god.
3) Skärvmalm, ser rödaktig ut och låter slå sig i lameller, vilka då de avslås, falla uti brottet ojämna, med glänsande på samma sätt som flismalmen. Där skärvmalm träffas i fast klyft, är den övertäckt med en lös eller liksom förmultnad skorpa; är annars god.
4) Skat-, strip- eller rispmalm, är till utseende något ljusare än ordinaire malmen, med in­ blandade rundaktiga och avlånga större och

Tabergs gruvor i Småland/ 219
Under andra världskriget ochfram till 1960 återupptogs
brytningen vid Taberg och lades upp som öppen krater­ brytning. Kartan, som är ritad av Per-Olofjern 1982, visar schakt och ortsystem i den omfattande exploatering av bergets inre som därmed ägde rum. Förklaringar till kartan: 1. Södragruvan, 2. Första kratern, 3. Andra kratern, 4. Övre huvudorten, 5. Underjordsbrytning,
6. Krossrum, 7. Hisschakt, 8. Vattenbassäng, 9. Dyna- miförråd, 10. Avfallstunnel, 11. Provborrning,
12. Ventilationsschakt, 13. Hundbanan, 14. Grovkross- schakt, 15. Transportband, 16. Undre huvudorten,
17. Sligmagasin, 18. Rörkvarnsnivå, 19. Kulkvarnsni- vå, 20. Trycklufismagasin, 21. Bassäng, 22. Gruvkon- tor, 23. Smältugn, 24. Smedja, 25. Toppstuga.
00 m • Tabergs Topp__
100m

220 / Bengt Berglund
mindre vita fläckar samt längre och kortare vi­ ta strimmor, som bestå av kalk. Denna malmart hålles av somliga för svagast, men för min del har jag andra tankar därom.
5) Järnband, så kallad, emedan den icke finnes annorlunda än såsom band, av svart färg, upprättstående, mest uti fast klyft av skat-, strip- och rispmalm. Ar rikhaltigast och uti brottet av utseende som rått tackjärn. Varan- des hittills sällan något järnband funnet under en tums bredd; merendels två, tre, fyra, men ej över fem tum i bredden.
Där det först beskrivne malmslaget är rå­ dande finnas inga järnband; men var de uti de under No 2 och 3 antecknade malmslagen råkas, äro de med skat-, strip- och rispmalm omgivna.
Det var dock först i början av 1900-talet som man kunde utföra mer exakta analyser av det järn som hämtades ur Taberg. Te­ gengren (1912) ger följande upplysningar om tabergsjärnet:
Denna tillhör en från Bergslagens malmer skarpt skild typ, vilken efter sina huvudbeståndsdelar benämnes magnetit-olivinit, är finkornig och tämligen jämn samt innehåller jämväl plagioklas, mindre mängder apatit och glimmer. Malmens halt av titansyra uppgår till 4-6% och därutöver. Anmärkningsvärd är vidare förekomsten av någ­ ra hundradels % vanadin. Järnhalten växlar nå­ got inom olika delar av malmområdet, lägst (en­ dast 21%) i norra delen av berget, i de södra och sydöstra delarna däremot ända till 32%. Dock förekomma även mindre ränder av rikare malm, hållande ända till 60% järn, men enär dessa ha­ va endast omkring en decimeters mäktighet, sakna de praktisk betydelse. Petrogenetiskt sedt är denna malmfyndighet endast en på titanom- agnetit och olivin rik facies av den omgivande hyperiten, till vilken malmen småningom över­ går och vilken även innehåller malmens samtliga beståndsdelar... Malmens halt av Fe 32%, P 0,055% och S 0,013%.
Vanadin upptäcktes 1830 av Nils Gabriel Sefström i stångjärn framställt ur malm från Taberg.23 Berzelius gav metallen namnet va­ nadin efter skönhetsgudinnan Vanadis pga de vackra färgerna hos dess föreningar. Tabergsmalmen innehåller även 6—7% ti­ tansyra och med sina sannolikt över 150 miljoner ton malm utgör Taberg därför lan­ dets största titanförekomst. Vanadin och ti- tan är således i våra dagar Tabergs två mest värdefulla metaller, men en ekonomiskt lönsam brytning bedöms vara orealistisk.
Tabergsmalmen under 1900-talet
Planer på att återuppta gruvbrytningen vid Taberg har förekommit åtskilliga gånger efter 1895. Redan i slutet av 1800-talet hade Gustaf de Laval långt framskridna planer på att efter brytning separera ta­ bergsmalmen och därmed öka järnhalten till 55%. Den bearbetade malmen skulle sedan forslas till de Lavals anläggning Trollhättans Elektriska Kraft AB.
Ur Södra gruvans dagbrott togs malm fram till 1918. Berget fick sedan ligga orört ända fram till tiden för andra världskriget då det rustande Tyskland skapade nya av­ sättningsmöjligheter för tabergsmalmen. År 1937 påbörjade därför Stora Långviks GrufAB förberedelsearbeten för brytning i Taberg och visst uttag av malm ägde också rum från rasmassor och varp.24 I det ur­ sprungliga bolaget ingick tyska kapital­ intressen.
I Södra gruvan bröts malm 1939—42, varvid till slut själva toppen av Taberg kom att beröras. Från samma gruva påbör­ jades 1941 indrivningen av en övre hu­

vudort och 150 meter in i denna drevs en
första krater upp till toppen av Taberg, varefter brytningen lades upp som öppen kraterbrytning.
Malmen exporterades med järnväg via Halmstad till tyska järnverk och leverera­ des som styckemalm med en järnhalt av 31-32%. Under de drygt femton år som brytning pågick fram till början av 1950- talet utvanns närmare 1,2 miljoner ton malm ur berget, dvs betydligt mer än vad som tagits ur berget under närmare 300 år från hertig Karls privilegieår 1602 fram till gruvans första nedläggning 1895.
Med Tysklands sammanbrott vid krigs­ slutet förändrades åter förutsättningarna
N oter
1. RA. Riksregistraturet 7/1 1617.
2. Thålin-Bergman, L., Förhistorisk järnhante­
ring i Tabergsområdet (i: Tabergs Bergslag
XII. 1979).
3. RA. Kommerskollegium. Gruvkartor.
4. Månsson, P., Schriften iiber technische Che-
mie und Hiittenwesen. Eine Quelle zur Geschichte der Technik des Mittelalters. Ubers. und erl. von Otto Johannsen. Berlin
1941.
5. Avsnittet om verksamheten vid Taberg under
1600-talets första decennier bygger främst på
material ur Smålands handlingar, RA.
6. KB. Handskriftssamlingen. Johan Edvard Lager­
grens Samlingar till Smålands historia och be­
skrivning. M 104:3.
7. Almquist, J A., Bergskollegium och bergslags-
staterna 1637-1857. Administrativa och bio­
grafiska anteckningar. Stockholm 1909.
8. Rinman, S., Den gröfre järn- och stålförädling­
en. Stockholm 1772, s 57.
9. Boethius, B., Gruvornas, hyttornas och ham-
rarnas folk. Stockholm 1951, s 123ff.
för tabergsmalmen. Gruvbrytningen fort­ satte i mindre omfattning och i stället sål­ des malmen som makadam till järnvägen. År 1952 påbörjades emellertid en andra krater 100 meter längre in i Taberg, där järnmalm bröts fram till 1957 för främst den tyska marknaden. Mot slutet av 1950- talet avvecklades dock verksamheten och 1960 gjordes den sista brytningen av den ort som slutar strax norr om toppstugan.
Efter omfattande protester från allmän­ heten mot exploateringen av Taberg köp­ tes AB Smålands Taberg upp av Svenska Naturskyddsföreningen 1986. Därmed torde risken för en fortsatt exploatering av Tabergs malmfyndigheter vara undanröjd.
10. Tilas, D., Tabergs Järnmalms Berg i Småland (i: Kungliga Vetenskapsacademiens Handling­ ar XXL Stockholm 1760).
11. Scheele, L., Om Tabergsjärnet. En akademisk 1700-talsavhandling översatt från latinet av Paul Wilstadius (i: Tabergs Bergslag III. 1969).
12. ”Skärpning kallas ett bergsarbete, som göres till början av en gruva eller schakt, då, efter förrät­ tad jordrymning, brytning företages med sprängning eller eldsättning på fasta klyften, vilket egenteligen får namn av Skärpa”(Rin- man, S., Bergwerkslexicon II. Stockholm
1789, s 690).
13. VLA. Bergverksrelationer 1749.
14. ”Fluss kallas vid varjehanda malmers smält­
ningar allt det, som befordrar andra trög- och hårdsmälte bergarter till glasartad slagg, eller kvickare flytning”. (Rinman, S., Bergwerkslexi­ con I. Stockholm 1788, s 500).
1 5. Malmqvist, Y., De seglade på Vättern. Skutor, skeppare, sjömän och skeppsbyggare. Uddeval­ la 1986, s 33.
16. Gustavsson, L., Hargeböndernas råbockar (i: Tabergs Bergslag XIV. 1985).
Tabergs gruvor i Småland/ 221

222 / Bengt Berglund
17. Hårleman, C., Dagbok över en ifrån Stock­ holm igenom åtskillige rikets landskaper gjord resa 1749. Stockholm 1749, s 17.
18. Berglund, B., Gjutjärnets tidsålder II. Svensk järngjutning 1850-1910. Ungern 1989.
19. Tegengren F R., Järnmalmstillgångarna i mel­ lersta och södra Sverige. Utredning verkställd åren 1907—1909 av Sveriges Geologiska Undersökning. Stockholm 1912.
20. Carlberg, JO., Historiskt sammandrag om svenska bergverkens uppkomst och utveckling samt grufvelagstiftningen. Stockholm 1879.
21. Lönnberg, E., Om Tabergs bergsbruk och Bergslag (i: Mäster Gudmunds Gilles Årsbok 1940).
22. VLA. Bergverksrelationer 1771.
23. Sefström, N G., Om Vanadium, en ny metall,
funnen uti stångjern, som är tillverkadt af malm ifrån Taberget i Småland (i: Kungliga Vetenskapsacademiens Handlingar. Stockholm 1830).
24. Strömberg, S, Ödeen, S., Smålands Taberg. Ut­ redning rörande frågan om åtgärder till skydd för Smålands Tabergs naturvärden. (SOU 1953:33).

Svensk stålindustri under
1900-talet Av Martin Fritz
et är ingalunda ett djärvt påståen­ hållas de två sammanfattande översikter, Dde, när man hävdar, att få svenska som beskriver och analyserar utvecklingen branscher har fått sådan uppmärk­ fram till 1914, nämligen Karl-Gustaf Hil- samhet i den historiska forskningendesbormand, Svenskt järn (1980), och Artur Attman, Svensktjärn och stål (1986), vilka båda utgivits av Jernkontoret. Vad beträffar 1900-talet saknas fortfarande en motsva­ rande, modern och sammanfattande fram­ ställning. En sådan planeras emellertid bli utgiven i samband med Jernkontorets 250- årsjubileum sommaren 1997. Den följande översikten skall ses som en sammanfattning
tillverkningen av järn och stål. Det beror givetvis främst på dess omfattning och be­ tydelse i äldre tider för svensk ekonomi och svensk export liksom på det svenska järnets starka ställning på världsmarknaden. Men också det faktum, att det föreligger ett ovanligt rikt källmaterial, både offentligt och från de enskilda företagen, som kunnat ge svar på vetenskapligt intressanta frågor, har lockat många forskare. Slutligen har det förelegat ett ovanligt starkt intresse från branschens egna företrädare att dokumen­ tera sin historia. Det gäller både branschor­ ganisationen, Jernkontoret, och många av de enskilda bruksföretagen.
I detta sammanhang skall inte lämnas någon forskningsöversikt över den rika lit­ teratur, som föreligger. Här skall bara fram­
av detta kommande arbete.
Att en sammanfattande översikt fortfa­
rande saknas betyder förvisso inte, att perio­ den efter 1914 inte varit föremål för en om­ fattande forskning. En tidig ansats gjordes av Ernst Söderlund i boken Fagerstabrukens historia III(Xy}1!). Under 1980-talet sked­ de en omfattande forskning, närmast föran­ ledd av den djupa kris branschen hamnat i under 1970-talets senare del. Inom detta

224 / Martin Fritz
StålgjutningvidFagerstabrukomkring1920. TM.
projekt, Svensk stålindustri i omvandling, publicerades ett flertal monografier: Bengt Berglund, Kampen omjobben. Stålindustrin,
facket och löntagarna under 1970-talskrisen (1987), Martin Fritz, Svensk stålindustri un­ der efterkrigstiden. Internationell konkurrens — marknader —försäljning (1988), Sverker Jonsson, NJA - Stålverket i norr. Förhistoria, bildande och första år (1987), densamme, Vägen mot SSAB. Den svenska handelsståls- industrin 1955—1978 (1990), samt Jan-Erik Pettersson, Från kris till kris. Den svenska stålindustrins omvandling under 1920- och 1970-talen (1988). Till den viktigare littera­ turen på området skall också räknas de många arbeten av utredningskaraktär, som publicerats av Jernkontoret, men som ge­ nom sin analytiskt/vetenskapliga ansats är av stort intresse.
ElektrohyttavidDomnarvetsjärnverk.Akvarellav RagnhildNordensten 1931. Foto TM.
Vid ett försök att översiktligt studera branschen under perioden efter 1914 fram till i dag är kanske det mest iögonenfallan­ de de oerhört omvälvande förändringar branschen gått igenom under dessa decen­ nier. Skillnaderna är oändligt mycket större än likheterna mellan 1914 års fortfarande
1800-talsmässiga svenska järnhantering och dagens högteknologiska stålindustri.
I det följande är ambitionen att lyfta fram några av dessa förändringar på ett mer systematiskt sätt.
Inledningsvis bör dock framhållas, att det föreligger vissa terminologiska komplikatio­ ner beträffande själva orden järn och stål, när man skildrar en period präglad av så stark för­ ändring. Innebörden av orden järn och stål uppfattades på ett annat sätt av 1914 års människor än av dagens. Till saken hör också
Skrot har under 1900-talet blivit ett lika viktigt utgångsmaterialför ståltillverkningen som råjärn (frånjärnmalm). Här skrotupplaget vid Boxholm. Foto Erik Stålhandske, Boxholm.


226 / Martin Fritz
att äldre begrepp levt kvar vid sidan av nya,
t. ex. tackjärn/råjärn, götjärn/götstål/råstål. Järnverk och stålverk betecknar inte heller samma sak.
Sverige i världen
Inledningsvis skall bara helt kort klargöras den svenska järn- och stålindustrins position i ett globalt sammanhang. I fråga om totala kvantiteter var Sveriges andel av världens sam­
Den sista bessermerblåsningen i Sverige vid Hagfors järnverk den 18 mars 1965. FotoJan Weborg, TM.
lade tillverkning av tackjärn i slutet av det första världskriget inte högre än en procent. Sveriges ställning hade sålunda blivit reduce­ rad successivt under 1800-talet. Under 1900 -talet har andelen legat kvar på denna nivå. ca 0,8 — 0.9 procent. År 1980 var andelen nere i 0,6%. Idag ligger Sveriges andel av värl­ dens samlade produktion av råstål vid 0,7%.
Bakom dessa siffror över totaler ryms emellertid en komplex verklighet med en lång rad olika tillverkningar och kvaliteter. Främst brukar man skilja mellan special- el-

ler kvalitetsstål och handelsstål, även om
gränserna häremellan har börjat luckras upp. Inom specialstålet har Sveriges ställ­ ning i världen varit betydligt starkare. Idag svarar legerade stål för drygt 40% av råståls- produktionen, medan motsvarande siffra i EU 12, USA och Japan ligger runt 10%. Inom vissa nischer inom specialstålet har svenska företag en världsledande ställning.
Men rubriken Sverige i världen vill säga mer än så. Svensk järn- och stålindustri har nämligen under hela 1900-talet varit fast
länkad till den internationella utveckling­ en och därmed utsatt för ett kontinuerligt omvandlingstryck. Landet har av tradition fört en liberal handelspolitik. Både den svenska exporten och importen av bran­ schens tillverkningar har nämligen varit ovanligt omfattande — tillsamman större andel än i kanske något annat land - och därmed har svenska företag genomgående arbetat i en internationell konkurrens. Un­ der senare år (1990-talet) har 70 -80% av järnverkens leveranser av handelsfärdigt
Svensk stålindustri under 1900-talet / 227

228 / Martin Fritz
stål gått på export, och av bruttotillförseln
till den svenska marknaden under dessa år har importen svarat för två tredjedelar. Den ökade utrikeshandeln är en naturlig följd av en allt starkare specialisering på ett mindre antal produktslag.
Inom exporten har produkter av högre kvalitet inom specialstålsområdet domine­ rat, medan ordinära produkter under peri­ oden som helhet varit viktigast i införseln och tid efter annan skapat mycket stora svå­ righeter för de svenska tillverkarna av han­ delsstål. Svenska företag har måst anpassa sina priser efter importpriserna, som inte sällan varit dumpade för att kontinentens stora verk skulle kunna sälja sina över- skottskvantiteter. Den begäran om ökat tullskydd, som företrädare för dessa till­ verkningar periodvis fört fram, har emeller­ tid inte blivit uppfylld.
Både svensk export och import av dessa produkter har varit inriktad på de stora industrinationerna i Västeuropa och på Skandinavien. Exporten har dessutom efter kriget nått USA. Exportvärdet har regelmäs­ sigt varit betydligt större än värdet av impor­ ten, varför ett betydande exportöverskott förelegat. Under senare decennier har ex­ portvärdet varit dubbelt så högt som im­ portvärdet.
/ konjunkturernasgrepp
Ett alldeles tydligt kännetecken för denna bransch har varit de starka konjunkturväx­ lingarna, som också har haft sitt samman­ hang med den internationella utvecklingen på järn- och stålområdet. Det är i och för sig naturligt, att en bransch av detta slag,
som levererar material till andra konjunk­ turkänsliga sektorer såsom verkstads- och varvs- och byggnadsindustrierna, själv får stora skiftningar i efterfrågan med kraftiga prisförändringar som följd. Ofta har emel­ lertid prisrörelserna förstärkts av stora lagerförändringar hos förbrukarna. I inled­ ningen av en konjunkturavmattning redu­ cerar förbrukarna sina lager i väntan på yt­ terligare sänkta priser, och i en uppgångsfas påskyndar man sin lageruppbyggnad, in­ nan priserna har stigit allt för mycket. Det­ ta beteende hos förbrukarna förstärker svängningarna i efterfrågan. Amplituderna i svängningarna var tidigare betydligt kraf­ tigare för handelsstål än för specialstål, medan från 1970-talet förhållandet varit det motsatta.
Frånsett några år av uppåtgående kon­ junkturer under det första världskriget och betraktat över hela perioden från 1914 till
1996 har egentligen endast den drygt 20- åriga perioden mellan 1934 och 1957 varit en sammanhängande period av framgång för svensk järn- och stålindustri. Den utom­ ordentligt djupa krisen under 1920-talets inledning var inte övervunnen innan 1930- talet konjunkturnedgång fick fäste. Först i mitten av 1930-talet med upprustningen i Tyskland och den ökade internationella spänningen kom en rejäl efterfrågestimu- lans, som höll i sig under andra världskriget och ytterligare förstärktes under 1950-talet med återuppbyggnadsperioden i Europa och den starka ekonomiska tillväxten i Sve­ rige. En god lönsamhet inom branschen präglade denna period. Från 1957 anses emellertid säljarens marknad ha gått över i köparens. Nya tillverkare dök upp på den internationella arenan - främst Japan —med

stora moderna verk, och konsumtionen av
stål per capita avtog i de högt industrialise­ rade länderna. Länge doldes emellertid den­ na långsamma förändring i de strukturella förhållandena av tämligen regelbundna konjunkturväxlingar och en nästan ständigt växande global konsumtion av stål. Medan
de tillverkade kvantiteterna ökade kontinu­ erligt, är emellertid den nedåtriktade lön- samhetstrenden, åtminstone i efterhand, fullt skönjbar.
Trots utomordentligt optimistiska prog­ noser 1974 rörande den framtida förbruk­ ningen av stål — bl. a. planerades för det
Svartå hytta var vid nedläggningen 1966den sista träkolshyttan i Sverige. Foto Marie Nisser 1969, TM.
Svensk stålindustri under 1900-talet / 229



232 / Martin Fritz
väldiga Stålverk 80 i Luleå - kom från 1975
en kraftig omsvängning i konjunkturen mycket plötsligt och överraskande. Låg­ konjunkturen blev ihållig - ännu 1982 ta­ lade man om det åttonde året i följd, som svensk stålindustri gick med förlust. Den internationella överkapaciteten dröjde sig också kvar länge. Den allt hårdare interna­ tionella konkurrensen snedvreds dessutom av att många regeringar gick in och subven­ tionerade sin ståltillverkning. Under de föl­ jande åren tvingades därför fram en radikal omdaning av de svenska verkens produk­ tions- och ägandeförhållanden. Då varvs­ industrin gick starkt tillbaka och det stora byggandet under miljonprogrammet av­ slutades, blev denna omgestaltning hårdare i Sverige än i de flesta andra ståltillverkande länder. Gapet mellan kapacitet och pro­ duktion krymptes mycket snabbare och effektivare i Sverige än i övriga OECD-län- der.
Sedan denna transformation av bran­ schen väl var genomförd, har emellertid från 1980-talets mitt svensk stålindustri kunnat fortleva under mer ”normala” kon­ junkturförhållanden. År 1988 karaktärise­ rades som det bästa året på mycket länge och de olika handels- och industripolitiska åtgärderna började mjukas upp. I mitten av år 1990 svängde emellertid konjunkturen igen, och 1991 sjönk den svenska tillförseln av stål med 20%, en siffra som endast över­ träffades av 1977 års rekordminskning med 25%. Från 1993 har dock svensk stålindust­ ri återhämtat sig, bland annat i kraft av en lägre värderad krona men också föranledd av gjorda rationaliseringar och kraftigt höjd produktivitet. Resultaten för 1994 och 1995 blev sålunda bland de bästa som uppmätts,
sedan beräkningar började göras i mitten av 1950-talet, och de var i klass med 1960-ta- lets början. Under andra halvan av 1995 började dock förmärkas en avmattning av
konjunkturen.
Anpassning ochflexibilitet
Tillverkningen av järn och stål bedrivs i all­ mänhet i stor skala och stålindustrins an­ läggningar är till sin natur stora och kapi- talkrävande. ”Economics of scale” har här, med de nya ministålverken under senare tid som viktigt undantag, varit framträdan­ de. I Sverige har dessutom företagens loka­ lisering varit historiskt betingad —närheten till malm, skog och kraft, inte närhet till marknaden eller adekvata transportför­ hållanden — vilket försvårat nödvändiga anpassningar efter nya villkor. Ofta har fö­ retaget varit helt dominerande på sin ort, vilket ställt särskilda krav på dess sociala an­ svarstagande, något som ställdes på sin spets under krisen på 1970-talets senare del.
Ändå frapperas man av företagens snab­ ba anpassningsförmåga. Det gäller till ex­ empel tillämpningen av tekniska nyheter — i många fall har svenska tillverkare varit in­ ternationella föregångare att utveckla ny teknik. På den ihållande konkurrensen från kontinentala, ofta mycket större verk, har de svenska företagen framför allt svarat med en kvalitetshöjning och längre driven vidarebearbetning av sina produkter.
Ett särskilt konkret exempel skall näm­ nas på branschens anpassningsförmåga. Det gäller bränsleförsörjningen under det andra världskriget och tiden närmast efter.

I fråga om bränslet hade den träkolsbasera-
de tillverkningen av kostnadsskäl allt mer reducerats och utnyttjades framför allt för tillverkningen av högre kvaliteter. I dess ställe utnyttjades i stället stenkol i allt stör­ re utsträckning. Då Sverige saknar kol, var förutsättningen en omfattande import av kol, som av bruksägarna ofta betraktades som fördyrande men nödvändig för de svenska produkternas internationella kon­ kurrenskraft.
Under kriget reducerades denna import av kända skäl, och det uppstod en allvarlig knapphetssituation på fossila bränslen. Det visade sig ändå, att den svenska produktio­ nen av järn och stål kunde bibehållas på en i stort sett bibehållen nivå under kriget. Detta berodde på, att ved kunde tas i an­ språk för uppvärmningsändamål inom en lång rad områden, medan det knappa kolet utnyttjades som nödvändigt reduktions­ medel. Efter krigsslutet upphörde använd­ ningen av ved, men några år senare gick fö­ retagen över till att i stället utnyttja billig olja att som värmekälla.
Den djupgående krisen under senare de­ len av 1970-talet tvingade fram en radikal nyorientering av den svenska stålindustrin - både tidigare och grundligare än på andra håll i världen. Den medförde under de föl­ jande åren en hård koncentration på till­ verkning i ett mindre antal men större en­ heter. Bulkprodukter har undvikits i större utsträckning, medan kvalitetsprodukter fått en ökad betydelse. Långa produkter har fått ge vika för platta. Likaså följde en stark koncentration på få eller endast någon pro­ dukt. Från 1988, har det sagts, föreligger det inte längre någon konkurrens mellan de svenska stålverken.
På sikt fick den radikala omstrukture­ ringen också som följd, att kapacitetsutnytt- jandet blivit högre i Sverige än inom EU el­ ler OECD. Genom att satsa på nischpro­ dukter har företagen också stärkt sin interna­ tionella marknadsposition. En väl utbyggd marknadsföring har blivit ett allt viktigare konkurrensmedel, och svenskt stål har blivit allt mer kundorienterat och utvecklats i samarbete med sina slutanvändare.
Den genomgripande tekniska
utvecklingen
Genom att studera produktivitetsutveck­ lingen inom järn- och ståltillverkningen kan man få en enkel uppfattning om den enorma tekniska utveckling , som ägt rum. Tillverkningen av antalet ton per mantim­ me har ökat dramatiskt, samtidigt som kva­ liteterna blivit allt högre. Orsakerna härtill får sökas i stora tekniska genombrott med nya metoder och nya processer men också i vardagsrationaliseringar ute på företagen. Den så kallade Horndalseffekten - begrep­ pet är hämtat just från ett järnbruk - är ju en välkänd illustration på detta förhållan­ de.
Investeringar i ny teknik har i allmänhet fört med sig ökad tillverkningskapacitet. Särskilt under krisår för branschen, när man försökt investera sig ur svårigheterna genom att satsa på nyaste teknik - vilket alla andra också gör vid samma tillfälle — har ofta krisen förvärrats genom en ökad tillförsel på marknaden.
Det är alltid problematiskt att för en så­ dan här lång period särskilt lyfta fram några
Svensk stålindustri under 1900-talet / 233

234 / Martin Fritz
stora nyheter på bekostnad av andra. All­ mänt sett kan ju sägas, att ökad storlek gav fördelar i form av längre serier. Under perio­ den före det andra världskriget gick mycket ut på att reducera bränslekostnaderna, fram­ för allt betingat av det allt dyrare träkolet, och därvidlag kan framhållas sintringen av malmen som särskilt betydelsefull. I detta perspektiv skall också ses den allt större an­ del av den totala tillverkningen av götstål, som ägde rum i elektriska ugnar, även för tillverkningen av ordinärt stål. Relativt billi­ ga elpriser i Sverige påskyndade denna utveckling. Här hör också försöksverksam­ heten med järnsvampen hemma, som prö­ vades under lång tid utan att bli någon kommersiell framgång. Under krisen från 1970-talets senare del pressades oljeför­ brukningen per ton handelsfärdigt stål ner till en tredjedel mot var de varit tidigare.
Som en av mellankrigstidens innovatio­ ner på stålområdet kan man lyfta fram ut­ vecklandet av det rostfria stålet, där svenska företag spelade en framträdande roll. Efter detandravärldskrigetärdettvåstoratekniska genombrott, som revolutionerat tillverk­ ningen, nämligen syrgasugnen och sträng- gjutningen, vilka både medfört en enorm produktivitetsökning och effektivisering av tillverkningen i form av ett ökat utbyte. Re­ dan 1981 göts över två tredjedelar av råstålet i sträng och i slutet av 1980-talet över 80% — en internationellt mycket hög siffra. Ge­ nom utveckling av skänkmetallurgin ökade stålets renhet. Inom bearbetningstekniken har förändringarna varit mer kontinuerliga men inte mindre viktiga. Förbättringar inom valsningstekniken har medfört en starkt ökad produktivitet och en högre yt- kvalitet.
I slutet av 1960-talet hade man nått så långt, att kvalitetsstål kunde tillverkas av snart sagt varje utgångsmaterial, och svavel och fosfor var inte längre några problem. Därmed hade också svensk stålindustri för­ lorat sina tidigare viktigaste komparativa fördelar. Under senaste decennier har data­ tekniken tagits i anspråk i allt större ut­ sträckning för att övervakning, kontroll och justering av produktionsprocessen.
Svenska verk har av tradition legat väl framme i den tekniska utvecklingen och också givit värdefulla bidrag. Satsningen på forskning har dessutom varit en viktig för­ utsättning för överlevnad under de svåra ti­ derna. Krisen från 1974 tvingade fram en omstrukturering och rationalisering och tio år senare hade de svenska verken upp­ nått en effektivitet jämförbar med de bästa i världen. I slutet av 1980-talet tillverkade 20 000 anställda inom stålindustrin lika mycket färdigprodukter som 53 000 perso­ ner 1974. Under 1980-talet ökade stålin­ dustrin sin produktivitet långt snabbare än verkstadsindustrin i övrigt. Som enda ex­ empel kan nämnas, att elva stycken Ijus- bågsugnar i dag har nästan samma kapaci­ tet som 65 stycken år 1965.
Att reducera tillverkningskostnaderna, särskilt energikostnaderna, jämte en strävan mot kvalitetshöjning har varit riktmärkena i denna utveckling. Sänkta energikostnader, ett ökat utbyte och ett högt kapacitetsut­ nyttjande förefaller också vara grundläggan­ de för branschens framtid.
I detta sammanhang kan också framhål­ las de stora minskningar i utsläppen från ståltillverkningen. Under senare decennier har utsläppen av stoft, kadmium, kvicksilver och svavel reducerats på ett avgörande sätt.

Svensk stålindustri under 1900-talet / 235
Den kontinuerliga glödgningslinjenför tunnplåt vid Domnarvet togs i drift 1981. Anläggningen är 40 m hög och
225 m lång. Foto Per-Olov Eriksson, SSAB TunnplåtAB, Borlänge.
Koncentration och specialisering, ägandefrågor
Vid många tillfällen har svenska tillverkare beskyllts för splittring och svårigheter att kunna samarbeta eller samverka, både i frå­ ga om tillverkning och försäljning. Försök till radikalare grepp har ofta stupat på ägan- dekonstellationer. I normala fall har föränd­
ringarna varit tämligen små, men under perioder, då branschen varit hårt tillbaka- pressad, har dock avsevärda förändringar tvingats fram. Det gäller t. ex. 1920-talet, då i de kreditgivande bankernas regi den stora brukskoncernen, dvs Fagerstakoncernen, bil­ dades, och framför allt åren efter mitten på 1970-talet, då stora delar av den svenska

236 / Martin Fritz
handelsstålsindustrin gick samman i SSAB
och avsevärda nedläggningar, fusioner och ägarbyten kom till stånd inom specialståls- industrin.
Sedan det andra världskriget har också den svenska staten varit engagerad i stålin­ dustrin genom NJA och därefter i SSAB. Staten har dock lämnat sitt ägarintresse, nå­ got som också varit fallet i många andra länder - British Steel är ett exempel,
Speciellt för Sverige har utvecklingen un­ der senaste år präglats av ett kraftigt ökat ut­ ländskt ägande, antingen genom fusioner eller förvärv, vilket givit påtagliga synergief- fekter. Avesta - Sheffield, Böhler-Uddeholm är exempel härpå. Franska Erastel äger snabb-
stålstillverkarna i Långshyttan, Söderfors och Vikmanshyttan. Även nordiska ägare har kommit in såsom finska Rautaruukki (han- delsstålstillverkaren Fundia och Wirsbo) och norska Scana (Björneborgoch Söderfors). Ett ökat utländskt ägande av vad som tidigare ansågs som angelägna och nödvändiga natio­ nella industrier har blivit vanligare i många länder, men utvecklingen på detta område förefaller ha gått särskilt långt i Sverige.
Under 1900-talet har man sålunda kun­ nat iaktta en fortgående koncentration till allt färre, allt större och allt effektivare till­ verkningsenheter. Därmed förefaller den svenska stålindustrins internationella kon­ kurrenskraft alltjämt vara mycket stark.

Järn-stålindustrins arbets
miljö under 1900-talet Av Maths Isacson
ärn och stål har genom århundraden na var sämst i stadsindustrin. Inte minst Jproducerats i hälsovådliga miljöer. Stockholms cigarrfabriker, metallgjuterier, Trots bättre tekniska hjälpmedel, nya vaddfabriker, målarverkstäder, snus- och produktionsprocesser och ett aktivt skyddbs­enmjölskvarnar var inrymda i trånga loka­ ler och saknade helt eller delvis ventilation. Här kom skadorna smygande. Arbetsolyck­ orna var å andra sidan i regel inte lika svåra som på landsbygdens många arbetsplatser. Gruvarbete skördade flest dödsoffer, följt av byggnadsarbete och arbete i garverier. Järn­ industrin uppvisade också ett mycket högt olyckstal, även om skadorna i regel inte var lika svåra som inom gruvbranschen. Risken för skador var ändock betydande. Masugns- gasen var explosiv och skördade sina offer. Arbetare krossade fingrar i smedjorna. I vals­ verken, som vid denna tid ersatte äldre stångjärnshamrar, var klämning och kross-
ning vanligt. Smederna andades in ohälso­ samt koldamm och malmkrossarna fick i sig malmdamm. I valsverk och gjuterier var mag- och lungkatarr vanligt. Dragiga lokaler
arbete utsätts än idag järn- och stålverkens arbetare för betydande hälsorisker. Påståen­ det hämtar stöd både av tillgänglig statistik och från 1988 års arbetsmiljökommission. Kommissionens kartläggning fann att järn­ bruksarbetare var en av ”de mest utsatta grupperna med klart förhöjd risk när det gäller svåra olycksfall, belastningsskador och död i tidig ålder.1
Hundra år före arbetsmiljökommissio­ nens utredning av de 400 000 mest utsatta jobben undersökte arbetarförsäkringskom- mittén på statens uppdrag hygienen i landets fabriker. Industrialiseringens avigsidor blev vid denna tid allt tydligare. Liberala riks­ dagsmän drev igenom en utredning, vilken ledde fram till 1889 års yrkesfarelag. Kom­ mittén fann att de sanitära missförhållande­

Interiör av valsverket vid Högbo-Sandvikens bruk 1866. Det tunga manuella arbetet underlättades senare av bla
traverser, lyfibord och truckar. Teckning avJ Pabst i Ny Illustrerad Tidning.
var ett stort problem, liksom värme och kyla. En annan sanitär olägenhet var de mörka och smutsiga vilkojorna där smeder och hyttarbetare tillbringade sina friskift. Vilko jorna nedsatte arbetarnas motståndskraft mot sjukdomar.2
Oscar J. Kypengren, rätare vid ett av Domnarvets mediumvalsverk, har skildrat arbetsförhållandena i seklets början i detta för sin tid mycket stora och moderna järn­ verk. Han framhåller särskilt den intensiva värmen vid ugnarna, hetsen och smutsen:
I trådverket rådde ett intensivt jäktande under ar­ betet, särskilt vid själva valsningsprocessen. Vällug- narna, där ämnena värmdes, låg så nära varandra, att vällarna (värmarna) hade sin oerhörda hetta att tåla från framsidan och i ryggen strålningsvärmen från den andra ugnen. Förvalsarna hade värmen
från båda ugnarna och dessutom från ämnet de ar­ betade med att tåla. De övriga trådvalsarne måste ständigt stå i spänning och hugga med tången i den framrusande tråden och kvickt sätta in den i nästa valspar, tills den nedsatts till rätta dimensionen - vanligen omkring 5 mm. Vatten måste spola på valstapparna och en del valsar. Om vintern stänkte vattnet ofta ned valsaren och som ingen reglering av temperaturen fanns, så frös ofta kläderna till is, särskilt vid omställningar. Om sommaren yrde små järnpartiklar, som avskrapades under arbetet, glödspån m.m., blandat med svett, sot och olja, så arbetaren ofta liknade en neger, då han lämnade ar­ betsplatsen vid skiftets slut. 3
Efterhand förbättrades arbetsmiljön i järn- och stålverken. Många hälsorisker kvarstod dock långt fram i tiden. Och nya tillkom. I mitten av 1900-talet var arbetet i stålindustrin fortfarande fysiskt krävande och arbetsmiljön

Järn- och stålindustrins arbetsmiljö under 1900-talet / 239
dammig, rökig och bullrig. Kyla och drag från
öppna portar varvades med intensiv värme­ strålning från ugnar och ämnen. Villkoren skiftade dock mellan olika verk och även inom ett och samma för branschens ca 38 500 årsarbetare (varav 1 075 kvinnor).4
Thomasprocessen (basisk bessemer) var redan en beprövad färskningsmetod vid Domnarvet när Oscar J. Kypengren i se­ klets början kom till mediumvalsverket. Från 1910 satsade bolaget helt på basisk järntillverkning. Tillverkningen av sur bes­ semer och martin ersattes av thomasproces­ sen. Produktionen uppgick vid denna tid till ca 100 000 årston och Domnarvet var landets ojämförligt största järnverk.5
Efter andra världskriget genomgick Dom­ narvet en snabb modernisering och utvid­ gning. Agaren, Stora Kopparbergs Bergslag, hade storslagna mål förverket. Produktionen
skulle upp från 200 000 till 400 000 årston. Järnverket fördubblade i det närmaste sin arbetsyta under de sex närmaste åren efter kriget. Alla delar i tillverkningskedjan mo­ derniserades. Bland annat uppfördes ett nytt stort valsverk, med göt-, medium- och fin- valsverk. Tillverkningen upprätthölls trots besvärliga förhållanden under utbyggnadsti- den. Omsättningen på arbetskraft var tidvis så hög som 45 procent. Ändå steg antalet an­ ställda från 2 000 till 3 000. Sedan de första åren av 1940-talet arbetade även en del kvin­ nor i verkstadslokalerna.6 De nya arbetarna
utgjordes dock i huvudsak av män som sökt sig från den svenska landsbygden eller från andra länder, däribland från Finland.
1951 strax före jul började Leo Pantsu på thomasverket i Domnarvet. Tillsammans med en yngre bror hade han just anlänt från arbetslöshet och fattigdom i finska Karelen.

240 / Maths Isacson
Den övriga familjen var kvar i Finland,
men följde snart efter. Bröderna fick ome­ delbart jobb i Domnarvets thomasverk. Leo blev skänkskötare. Här stannade han i en första omgång till 1954 då han flyttade till Storfors och rörvalsverket.7
Som skänkskötare gick han skift i ett lag som arbetade efter ett rullande schema. Fyra förmiddagar följdes av 48 timmar vila, fyra eftermiddagar, åter 48 lediga timmar, fyra nätter, 48 timmar ledigt, fyra förmidd- gar, 48 timmar vila, osv. Verket kördes kon­ tinuerligt, även storhelger. Endast under några sommarveckor stannade driften. Leo hade sin arbetsplats i närheten av ugnarna i den stora hallen. Ett litet diesellok drog skänkarna med glödhet göt på specialdesig­ nade vagnar en bit från de varma ugnarna. Skänkskötarna tappade göten (5-6 ton)i kokiller. De rengjorde därefter skänkarna inför nästa ungstappning. I uppgiften in­ gick också att sätta en ny "stake” i urtapp- ningshålet. Skrot i skänken skulle också plockas bort inför nästa tappning. När te- gelinmurningen var nedsliten och behövde bytas inkallades ett speciellt arbetslag.
I thomasverket var det mycket varmt sommartid och kallt vintertid (utom vid ugnarna), berättar Leo Pantsu. Portarna stod öppna och det var dragit, dammigt, bullrigtochtungt.”Detvarettfruktansvärt dån när syrgasen blåstes igenom järnet.” Röken och dammet var också besvärande, liksom värmen. ”Sommartid kunde blåblu­ sen stå av sig själv. Vi svettades, åt saltta­ bletter och drack enorma mängder vatten.K Det var lätt att bränna sig. Järnet var 1600 grader. Om vi höll på för länge innan vi tap­ pade ur göten och murningen var nedsliten hände det att järnet brände igenom skänk­
botten. Vi skulle känna av värmen med händerna utanpå skänken.” Skyddsutrust­ ningen utgjordes av handskar och blåklä­ der. De förstnämnda stod bolaget för. Blåkläderna köpte arbetarna själva i någon affär. Mörka skyddsglasögon, hjälm och hörselskydd kom först i slutet av femtiotalet.
För egen del klarade sig Leo Pantsu från olyckor i arbetet. Däremot inträffade an­ nandagpåsk 1953 en mycket svår olycka på en annan avdelning. Fem hyttarbetare dog av giftig gas som läckte ut pga av ett trasigt vattenlås. Två veckor tidigare hade mas- ugnsgas släckt ett människoliv vid Fagersta bruk i en snarlik olycka. Gasen har överhu­ vudtaget skördat många liv i hyttor, järn­ bruk och stålverk.9
Produktionen satte även tydliga spår i den yttre miljön kring hyttor och stålverk. Röken och drivorna av stoft var synnerligen besvärande för människor och byggnader i omgivningarna. Först med elektrofilter och stoftavskiljare kunde utsläppen begrän­ sas.10! Domnarvet stängdes thomasverket några år in på 1960-talet. Kaldometoden, där färskningen sker med ren syrgas som blåses igenom tackjärnsbadet, användes i Domnarvet från 1956. Framgångarna med denna metod fick företagsledningen att un­ der den kommande tioårsperioden helt skrota äldre tillverkningsmetoder.11 Både den inre och den yttre miljön drog fördel av detta teknikskifte. Medvetenheten om ar­ betsmiljöproblemen ökade också vid den­ na tid. Kritiken växte bland järn och stål­ verkens arbetare. Företagsledningar och fack började inse problemen med miljöer som i Domnarvets gamla thomasverk. Ut­ rednings- och reformarbetet tog dock or­ dentlig fart först från 1970-talet.12

Järn- och stålindustrins arbetsmiljö under 1900-talet / 241
Historisk arbetsmiljöforskning
Frågan hur arbetsmiljön inom järn- och stål­ industrin förändrats under de gångna hund­ ra åren kan här inte ges ett uttömmande svar. För det första saknas systematiska beskriv­ ningar av arbetsmiljön i skilda anläggningar, liksom av det lokala skyddsarbetet. För det andra saknas inträngande analyser av skade- och sjukdomsbildens utveckling, dess orsa­ ker och förlopp.
Historisk arbetsmiljöforskning är över huvudtaget ett nytt och ännu föga utveck­ lat forskningsområde.13 Senare års under­ sökningar är antingen mycket översiktliga eller inriktade på andra industribranscher än järn- och stål.14 Undantaget är uppsala- historikern Annette Thörnquists under­ sökning av arbetsmiljön vid Österby bruk i Uppland. Hon inriktar dock sin studie på ett begränsat, låt vara mycket allvarligt, häl­
soproblem, silikosen.15 Nyligen har också Karl Fredrik Lindstrand, tidigare platschef vid Halmstads järnverk, översiktligt berört järn- och stålindustrins specifika arbets­ miljöproblem.16 Arbetsmiljön i den förin­ dustriella järnhanteringen har tidigare kortfattat skildrats av Sigvard Montelius och Barbro Bursell.17
Intresset för arbetsmiljöns historiska för­ ändring växer. Fler teoretiskt baserade och empiriskt inriktade studier av enskilda branscher och arbetsplatser är på sin plats. Syftet här är mer begränsat, nämligen att utifrån tillgänglig statistik, rapporter och levnadsberättelser, dels teckna en bild av ar­ betsmiljön och hälsoriskerna för dem som arbetat inom järn- och stålindustrin under de senaste hundra åren och dels peka på några tänkbara förklaringar till påvisade förhållanden och förändringar.

NOSDVSI SH1VJAI / ZfZ

I denna artikel beaktas inte arbetsmiljön
i alla dess aspekter. Jag avgränsar mig, för det första, till arbetsmiljön för arbetarna i järn och stålindustrin, till dem som direkt påverkats av branschens specifika tillverk­ ning. För det andra uppehåller jag mig främst vid den fysiska arbetsmiljön, olycks­ fallen och arbetssjukdomarna och mindre vid de psykosociala hälsoriskerna (t.ex. stress, mobbing, ensamarbete, obekväma arbetstider, bristen på eller för stort an­ svar).18
A rbetsmiljöbegreppet
Begreppet arbetsmiljö har från slutet av 1960-talet infogats i det svenska språkbru­ ket. Ordet vann allmän spridning på 1970- talet, under en period då arbetslivet nagel­ fors och då lagstiftningen skärptes i flera steg. Tidigare talade man om arbetarskydd och avsåg då främst tekniska skydd mot olycksfall och i någon mån arbetssjukdo­ mar. Ordet arbetsmijö förekom dock i svenska språket långt före sent sextiotal. I en förvånansvärt modern betydelse använ­ des ordet redan 1943 i en artikel i Teknisk Tidskrift: ”Ny arbetsmiljö är därför myck­ et mera än bara kontoret eller verkstadslo­ kalen. Den är en helhet med många detal­
jer”.19
Detta breda synsätt vann, som påpekats,
dock allmänt genomslag först från 1970- talet. Från 1800-talets sista årtionden, då hälsoproblemen inom industrin först upp­ märksammades och fram till slutet av sex­ tiotalet, ägnade sig staten och parterna på arbetsmarknaden främst åt att försöka be­ gränsa antalet arbetsolycksfall samt att ge

244 / Maths Isacson
den skadade/efterlevande en skälig ekono­ misk ersättning. Grundorsakerna, tekni­ ken och arbetsorganisationen, var mer säl­ lan föremål för åtgärder. På sikt växte det fram en medvetenhet om nödvändigheten av att bryta den stigande kurvan över anta­ let olycksfall och arbetssjukdomar, samt att även beakta psykosociala förhållanden. Ekonomin begränsade möjligheterna, lik­ som bristen på kunskaper när det gäller er­ gonomi samt hur mäniskor påverkas av damm, drag, rök, gaser, giftiga ämnen och stress. Arbetsförhållandena i stort var också underordnade produktions- och lönsam­ hetsmålen.20
En hypotes i detta sammanhang är att arbetsmiljön i järn- och stålbranschen på­ tagligt förändrats under framförallt två perioder. Mellan dessa har det skett mer måttliga förbättringar — och försämringar. Arbetsmiljöns historia är ingalunda kantad av framgångar. De senaste hundra åren uppvisar också bakslag.
Götstålsmetoderna, valsverken och den påföljande driftskoncentrationen i slutet av 1800-talet ökade sannolikt antalet ar­ betsolyckor och arbetssjukdomar. Små tysk- och vallonsmedjor liksom träkolshyt- tor stängdes och produktionen av järn och stål koncentrerades till färre och större an­ läggningar.21 Framställningen av bessemer, martin- och thomasgöt, som bearbetades i valsverk, förändrade på ett påtagligt sätt arbetet och arbetsmiljön. Rimligtvis visste järnverkens nya arbetare inte hur de skulle skydda sig mot farorna i de obekanta miljöerna. I de nya järnverken hade arbe­ tarna överlag mindre ansvar och inflytande över arbetets organisering och utförande än äldre tiders tysk-, vallon- och lancashire-
smeder. Rekryteringen av nya arbetare, va­ rav många saknade tidigare erfarenheter av järn- och ståltillverkning, bör ha gett utslag i ett stigande antal olycksfall och arbets­ sjukdomar.22
Den andra brytpunkten vill jag förlägga till senare delen av 1970-talet och det tidi­ ga 1980-talet. Nu förbättrades arbetsför-
Leo Pantsu på väg hem efter ett dagskiftpå thomasver­ ket vid Domnarvet omkr 1963.

Järn- och stålindustrins arbetsmiljö under 1900-talet / 245
hållandena. Till detta bidrog avvecklingen
av äldre driftsenheter i samband med den internationella stålkrisen, den åtföljande driftskoncentrationen, investeringar i ny teknik (däribland datoriseringen), en ökad medvetenhet om problemen och kraftfulla insatser med skärpt lagstiftning och över­ vakning.
Redan under 1960-talet avsatte Järn- bruksförbundet resurser till förbättringar av den personliga skyddsutrustningen. Insat­ serna utvidgades under 1970-talet. Från att tidigare ha satsat på att utveckla skydden för den enskilde övergick man nu till att förbättra den totala arbetsmiljön. 1972 in­ ledde Metall, Järnbruksförbundet och Ar-
Thomasblåsning vid Domnarvetsjärnverk 1953. Foto Sven Berg, STORA, Falun.

246 / Maths Isacson
betsmiljölaboratoriet ett samarbete kring
stålverkens arbetsmiljö. Denna kartlägg­ ning fortsatte i ett antal uppföljningspro- jekt.24 Under de senaste 20 åren har arbets­ platser ”kapslats in”, riskabla arbetsuppgifter och miljöer undanröjts, skyddsutrustning­ en förbättrats och övervakningen effektivse- rats. Helt har dock, som framgår av arbets­ miljökommissionens tidigare nämnda ut­ redning, inte skaderiskerna eliminerats. Till viss del kvarstår problemet med rök, buller, damm, värme och kyla. Transporter, hante­ ring av glödhett järn och stål, reparationer i trånga utrymmen etc. leder emellanåt till olyckor och sjukdomar. Nya typer av hälso­ problem har också vuxit i omfattning, där­ ibland hjärtinfarkt på grund av stress och skiftarbete, belastningsskador till följd av ensidiga arbetsställningar samt isolering och monotoni i automationens spår.25
Arbetsmiljön en medvetande- och maktfråga
Industrialiseringen förde in nya, tidigare okända, hälsoproblem. Den snabba in­ strömningen och omsättningen av arbets­ kraft underminerade det äldre sättet att ge­ nom successiv upplärning i ett yrke ringa in och lära sig hantera arbetets faror. Industri­ aliseringen innebar också ett ökat arbets­ tempo, övergång till ackordslön och där­ med ökat risktagande.26
Olycksfallen och de växande hälsoproble­ men i stort ledde till en successivt skärpt ar- betarskyddslagstiftning (1912, 1931, 1938 och 1949) och ett generellt försäkringssys­ tem (1917). Inom ramen för saltsjöbads- uppgörelsen slöts år 1942 ett arbetarskydds-
avtal mellan LO och SAF. Från denna tid sköt skyddsarbetet ordentlig fart på de svens­ ka arbetsplatserna. Partssammansatta skydds­ kommittéer inledde ett många gånger fram­ gångsrikt arbete på företagen. Till en början inriktade man sig dock i första hand på enkla åtgärder samt på upplysning under parollen ”safety First”.27 Insatserna gav också synbara resultat. I början av 1950-talet bröts den sti­ gande kurvan över antalet olycksfall inom svensk industri.28 Den utbyggda skyddsor- ganisationen på enskilda arbetsplatser med skyddsombud och skyddskommittéer, till­ sammans med yrkesinspektörernas arbets­ platsbesök och påpekanden, resulterade i ett färre antal arbetsskador. Ny teknik och ned- lägging av äldre anläggningar gjorde också sitt till att begränsa skadorna i arbetslivet. Samtidigt fördes nya, tidigare okända risker, efterhand in i arbetslokalerna. Innan de nya riskerna fastställts och skyddsanordningar konstruerats drabbades arbetare åter av olyc­ kor och sjukdomar. Den uppdrivna arbets­ takten och nyrekryteringen gjorde också sitt till.
Skyddsarbetet har under de gångna hun­ dra åren gått i vågor. Kunskaperna och med­ vetenheten är riktad mot de problem som aktörena vid en viss kritisk tidpunkt har kunskaper om och intresse av att se. När väl dessa problem är inringade och åtgärder vidtagna slår företag och fack sig lätt till ro. De glömmer att följa upp vad som sker vid introduktionen av ny teknik, nya processer och ämnen. Först när människor åter tagit skada, sjukkostnaderna stigit, proteststor­ marna vuxit i styrka och det finns allmänt godtagbara uppgifter om antalet skador och skadeorsaker vidtas ånyo en serie åtgärder.29 Från slutet av 1800-talet fram till 1970-talet

Järn- och stålindustrins arbetsmiljö under 1900-talet / 247
var det i huvudsak fråga om att med befint­ lig teknik och arbetsorganisation i efter­ hand häva de värsta problemen.30
ningen låg och det är svårt att få arbetsska­ dor godkända av företag, läkare och försäk­ ringsbolag accepteras lättare skador.
Över en längre period har människors
uppfattning om risker och vad som är
acceptabelt/oacceptabelt förändrats. Arbets­
miljön och hälsoriskerna är en kunskaps-
och maktfråga, infogad i ett kulturellt sam­
manhang. Så länge arbetet överlag utfördes
med handkraft och människor slet fysiskt
hårt i gruvor och fabriker, på vägar och till
sjöss, i skogen och på klappbryggor, i fähus
och på åkrar var blickarna i första hand rik­
tade mot att skydda sig mot allvarliga fysisk styrka och uthållighet för att klara
olyckor. Andra ej lika synliga hälsorisker, t.ex. rök från smältverk, mögel och damm var man varken lika medveten om eller an­ gelägen att skydda sig mot. Det är visserli­ gen svårt att uttala sig om hur människor i det tidiga industrisamhället tänkte och tyckte i denna fråga, men ett rimligt anta­ gande är att acceptansnivån i arbetarkultu­ ren var högre än i dag när det gällde fysiskt hårt arbete och lättare skador. Skador på händerna, utslitna ryggar och knän, lung­ sjukdomar hörde till livet och något som hantverkare och arbetare i huvudsak fick finna sig i. Särskilt i den maskulina arbetar­ kulturen bör detta ha varit accepterat. Pjosk hade ingen plats. Äldre arbetare har berättat hur svårt det var att få arbetare på bullriga arbetsplatser att börja använda hörselskydd, hjälm och annan skyddsut­ rustning, och då inte enbart därför att ut­ rustningen var klumpig och besvärlig. Det ansågs som ett svaghetstecken att använda sådan utstyrsel.31 Den som jobbar på ac­ kord pressas också att ta risker och att bort­ se från skyddsutrustning, allra helst när man är ung och stark. Är därtill sjukersätt­
arbetsuppgifterna. Bevarade äldre industri­ filmer, t.ex. den om Korså bruk och Ägs
masugn från 1920-talet, visar arbetets fysis­ ka karaktär och ställer frågor om äldre tiders arbetsförhållanden.32 Hur lätt inträf­ fade inte olyckor under dessa villkor? Smält­ stycken slant ur händerna vid omlastningar, vagnar spårade ur och stjälpte, hästar skena­ de och sparkade, glödhett järn förorsakade svåra brännskador, arbetare föll från stegar och halkade på hala underlag, etc.
Utomhusarbetet var, och är, överlag starkt beroende av vädret. Det var inte alltid som klimatet var lika gynnsamt som i Korså/Åg- filmen. Inflyttningen under tak i uppvärmde lokaler förbättrade från 1920-talet arbetsvill­ koren.33 Härtill bidrog också den successiva nedläggningen av träkolshyttor och lancashi- rehärdar fram till 1960-talet.34 Hettan, bull­ ret, draget och de fysiskt tunga momenten, inte minst vid transporterna, försvann dock ingalunda med detta. Bessemer-, martin- och thomasprocesserna gav upphov till nog så fysiskt krävande arbetsplatser, och länge utfördes valsningen delvis med hjälp av ma­ nuella insatser och enkla redskap.35
Hälsofarliga arbetsmiljöer
Träkolshyttornas arbetare hade, i likhet med tysk-, vallon- och lancashiresmederna ett fysiskt tungt och slitsamt arbete. Samma gällde alla som lastade och transporterade råvaror, ämnen och färdiga produkter i den äldre järnhanteringen. Det krävdes både

248 / Maths Isacson
Låt oss återvända till Leo Pantsu och via
honom och hans hustru Elvi bekanta oss med arbetsmijön vid ett av 1950-talets ex­ pansiva stålverk.
Leo Pantsu flyttade 1954 till valsverket i Storfors. Här arbetade han ett par år som handvalsare av sömlösa rör. Arbetslaget be­ stod av tre man vilka växlade uppgifter en gång i timmen. Ett moment var att med en sax, en griptång, flytta änden på det för­ värmda och glödheta runda ämnet till nästa hål efterhand som det gick igenom valsen. Grövre ämnen vägde 80 kg. Röret fördes fram och tillbaka genom en vals och sträcktes successivt ut till önskad dimen­ sion. Vid klenare dimensioner användes inte saxen utan en speciell anordning som hakades i ämnet. Under valsningen borrade en kula, en dornstång, genom röret till rätt inre dimension.
Även i rörvalsverket var det varmt, smut­ sigt och bullrigt. Det var dock inte lika dra- gigt som i thomasverket i Borlänge. Inte heller här nyttjades skyddsutrustning, inte ens handskar vid valsningen. Säskilt besvär­ ligt var grafitdammet. Dornstången som borrade hålet i rören var nämligen doppad i en grafitblandning. Luften var ständigt tjockavgrafitdamm.Änbesvärligarevardet dock i den nya skjutbänksverkstaden, ”spa- gettiverket”. Här arbetade många kvinnor. Var tionde arbetare var kvinna, vilket var en ovanligt hög andel vid denna tid. En av kvinnorna var Elvi Pantsu, gift med Leo. Hon arbetade som reglerare i en hög ställ­ ning. Rakt under henne penslade ett par man rören med grafit. Hon var, berättar hon, kolsvart efter skiftena. Några skydd mot dammet fanns inte. Miljön var hälso­ vådlig, framförallt för den som var gravid.
Elvi fick för egen del missfall i ett sent skede och blev efter ett knappt år tvungen att slu­ ta i rörverket. ”Läkaren sa att fostret var all­ deles missbildat”.36
Från Storfors flyttade familjen Pantsu till Nora där föräldrarna arbetade på Nobels sprängämnesfabrik, också en ytterst hälso­ vådlig miljö. 1960 återvände de till Borlänge där Leo återfick sin plats som skänkskötare i thomasverket. Arbetsmiljön hade inte för­ bättrats under de gångna sex åren, men nu höll företaget med mörka glasögon, hjälm och hörselskydd (kåpa eller öronproppar). ”Först i början ville man inte ha hjälm. Den var tung och klumpig. Jag kämpade först emot, men man vande sig.”
Förbättringarfrän sextiotalet
Av kalken, den basiska infordringen av konverterna, fick Leo exem, ”klåda och röda märken över hela kroppen. Doktorn sa att jag skulle därifrån”. Han flyttade då till det nya stora tunnplåtverket. Efter en tid i paketeringen kom han till betavdel- ningen, eller betverket som det kallades. Där stannade han till 1987 då han förtids­ pensioneradespgaryggbesvär.
Plåten som skulle betas kom från bred- bandverket. Efter en mellanlagring utom­ hus då plåtrullarna svalnade fraktades de till betverket. Här öppnades rullarna. Där­ efter avklipptes, jämnades, ändarna, varef­ ter plåten sattes upp och riktades i en haspel. Nästa moment var att hopfoga plåtarna i en svetsmakin till ett långt band. Plåten rensa­ des därefter i betbadet från slagg och andra ytpartiklar. Efter badet rullades plåten upp och klipptes i lämpliga längder. Från be-


250 / Maths Isacson
tverket fördes rullarna till tandemverket för
slutbearbetning.
Under Leo Pantsus första år på avdel­
ningen betades plåten i svavelsyra, en syra som snabbt frätte hål på kläderna. När syra kom på händerna måste den omedelbart spolas bort. Syran pumpades automatiskt in i och ut ur karet. Om en svetsfog brast under betningen stoppades verket. Karet tömdes varefter en arbetare klev ner och handsvetsade ihop skarven. Därefter fylldes karet ånyo med syra.
Omkring 1980 moderniserades anlägg­ ningen och man gick nu över till saltsyra som inte var lika farlig för huden. Men lik­ som tidigare gällde det att vara försiktig. Saltsyran var farlig att inandas. Den som ar­ betade i närheten av karet eller skulle laga en trasig svetsfog måste bära ansiktsmask. Vid denna tid höll företaget med skyddsut- rusnting, däribland skyddsskor som tålde syran.
En jämförelse med arbetsmiljön i tho­ masverket faller ut till betverkets klara för­ del. Miljön förbättrades också successivt. Till en början manövererades av- och på- hasplingen från en oansenlig kur. Övervak­ ningen och svetsningen skedde i anslut­ ningen till karet. Med det nya betverket flyttade arbetarna in i ett bekvämt manö­ verrum. Härifrån övervakades och styrdes processen med hjälp av datorer. Maskiner­ na ställdes in efter tabeller. Självfallet måste arbetarna emellanåt ut och kontrollera av- och påhasplingen, kantklippningen, bet­ ningen samt svetsa trasiga svetsfogar. I ma­ növerkuren hade de god uppsikt och slapp buller, damm och rök. Här kunde de bryg­ ga kaffe, förvara och värma sin mat. I tho­ masverket hade Leo och hans arbetskamra­
ter ätit sina smörgåsar i direkt anslutning till arbetsplatsen. Avskärmningar saknades, både i början av femtiotalet och tio år sena­ re. På betverket fanns i slutet av sextiotalet en kur där de kunde äta sin medhavda mat.
Arbetsmiljön på Domnarvet tog från bör­ jan av sjuttiotalet ett rejält kliv framåt. Allt fler kvinnor anställdes också vid detta verk, liksom inom branschen i sin helhet.37 På thomasverket jobbade inga kvinnor. Däre­ mot arbetade kvinnor redan under femtiotalet på flera andra avdelningar. Personalomsätt­ ningen var stor och antalet anställda steg. Nya arbetare anställdes ständigt under fem­ tio- och sextiotalen. Efterfrågan på arbets­ kraft var över huvudtaget stor i samhället. Många ratade dåliga arbetsmiljöer om de kunde, allra helst i en tid när arbetsmijön de­ batterades och kraven på bra arbetsmiljöer steg. Bolaget blev helt enkelt tvunget att vid­ ta en rad åtgärder, vilka, som vi sett, ofta skedde i samband med nyinvesteringar.
I Domnarvet avvecklades många tunga, bullriga, smutsiga, dragiga och farliga arbets­ platser efter mitten av sextiotalet, däribland hyttorna, thomasverket och elektrostålver- ket. Truckar och nya smidigare traverser underlättade hanteringen av verktyg, ämnen och färdiga produkter. Lokalerna försågs med värme- och ventilationssystem. Manö­ verhytter tog bort det värsta bullret, etc. Sam­ tidigt ökade arbetstempot. I gamla betverket, t ex, körde man ca 180 meter plåt per minut. I det nya var man snart upp i 500 meter, och hastigheten fortsatte att stiga. Arbetsmo­ menten utfördes på allt kortare tid och kon­ trollen skärptes i alla led.38
Arbetsorganisationen i Domnarvet för­ ändrades från början av 1980-talet. Ansvar flyttades från basarna till arbetarna. De se­

Järn- och stålindustrins arbetsmiljö under 1900-talet / 251
nare fick större ansvar över det dagliga arbe­ tet och arbetsledarna blev mer lyhörda för deras åsikter. Arbetsstyrkan skars samtidigt ner. 6 000 i slutet av 1960-talet har idag minskat till 2 500 (varav 1 800 kollektivan­ ställda). Kraven steg på de anställda att de skulle ta ett större ansvar och aktivt bidra till att öka produktionen. 200 000 årston i mitten av fyrtiotalet hade stigit till 400 000 ton i mitten av femtiotalet. I början av
1970-talet passerades 1 miljon årston.39 Idag producerar SSAB Tunnplåt i Borlänge 2,1 miljoner ton per år. Ett långt färre antal personer producerar sålunda en långt större kvantitet plåt med hjälp av en allt mer tek­ niskt avancerad och dyrbar utrustning.
Även i denna miljö inträffar emellanåt mycket svåra arbetsolyckor. I början av sep­ tember 1996 klämdes en 35-årig arbetare till döds under en godsvagn på SSAB Tunn­ plåts bangård i Borlänge. Tågen med gods är numera fjärrstyrda med radiosändare. Istället för som tidigare tre man arbetar idag två man i lag med att växla och koppla vag­ nar. Den förolyckade arbetaren skulle sam­ tidigt sköta manöverdosan i ett bälte runt midjan, radiokommunikationen i en mik­ rofon som satt över bröstet och själv kopp­ la vagnarna manuellt.40
Olycksfall
Av den föregående skildringen av järn- och stålindustrins arbetsmiljö kan vi utgå ifrån att arbetsolyckor inte har varit något helt främ­ mande. För egen del klarade sig Leo Pantsu från svårare arbetsolyckor, däremot drabbades både han och hans hustru av allvarliga sjukdo­ mar som kan relateras till arbetsmiljön. En
svår ryggskada ledde till att Leo förtidspensio­ nerades drygt sextio år gammal. Elvi bytte för egen del yrke och blev butiksanställd.
Vilken bild av olycksfallens karaktär och förändring över tid ger då tillgänglig statis­ tik? I första hand vill jag belysa tre frågor: hur har olycksfallsfrekvensen förändrats över tid, hur står branschen i förhållande till andra industribranscher när det gäller olyckstal och olyckornas svårhetstal samt, för det tredje, vilka skadeorsaker utmärker järn- och stålindustrin?
Olycksfallens utveckling inom
SVENSK INDUSTRI
Den officiella statistiken över antalet olycks­ fall har betydande brister och ger långt ifrån någon fullständg bild av utvecklingen. Inrap­ porteringen haltade länge betänkligt, inte minst från mindre företag. Anmälningsreg- lerna har också förändrats vid några tillfällen. Särskilt 1955 års omläggning komplicerar en långsiktig analys.41 Men eftersom vi saknar andra bättre källmaterial far vi förlita oss på den officiella yrkesskadestatistiken.42
Antalet anmälda olycksfall på den svens­ ka arbetsmarknaden steg kontinuerligt från början av seklet fram till slutet av 1940-ta- let.43 Särskilt från mitten av 1920-talet, efter den djupa ekonomiska krisen, ökade antalet anmälda olycksfall liksom antalet skadade per 100 årsarbetare. Uppgången har flera förklaringar. Försäkringssystemet förbättrades vilket gjorde det värt mödan att anmäla även lättare skador. Industrins in­ tensifierade rationalisering ökade hetsen och chanstagningarna i arbetet.44 Ytterligare en möjlig förklaring är den stora inström-

252 / Maths Isacson
Kallvalsningav band vidDomnavet 1962. Foto Sven Berg, STORA, Falun.
ningen av unga män och kvinnor från jord­ bruket under 1920- och 1930-talen. Dessa saknade i regel industriell vana och visste inte hur de skulle skydda sig. Antalet olycks­ fall per 100 årsarbetare fördubblades under 1920-talet. Krisåren i början av 1930-talet, då åtskilliga arbetare stängdes ute från fabri­ kerna, följdes av en temporär mindre ned­ gång i olycksfallsfrekvensen. När hjulen började rulla igen sköt rationaliseringsarbe- tet och nyinvesteringarna åter fart. Följden blev ett ökat antal arbetsolyckor. Arbetar­ skyddet fördes in i diskussionen om arbets­ fred och den pågående effektiviseringen av industriproduktionen. Olyckorna kostade företag och samhälle stora summor. Arbe­ tarskyddet blev, som nämnts, en central del
av den nya svenska samarbetspolitiken från slutet av 1930-talet.45 Från denna tid etable­ rades den lokala skyddsorganisationen på allvar inom industrin.46
Kurvan över antalet arbetsolycksfall inom svensk industri i sin helhet sjönk dock inte omedelbart. Den fortsatte att stiga fram till de sista åren av 1940-talet. Antalet in­ rapporterade olycksfall i arbetet per 100 års­ arbetare var då som mest 15, mot 6 i mitten av tjugotalet och 10 i mitten av trettiotalet.4'
Vid övergången till femtiotalet vände kurvan nedåt men stabiliserades snart på en något lägre nivå. Efter mitten av sextiotalet skedde en viss ökning som åter följdes av en nedgång i början av sjuttiotalet. Den stora nedgången dröjde dock till 1990-talet,

Järn- och stålindustrins arbetsmiljö under 1900-talet / 253
Rikt- och klippningslinjen till kallvalsverket vid Domnarvet 1962. OBS!podiet med sittande operatör. Foto Sven
Berg, STORA, Falun.
till den djupa ekonomiska krisen. Äldre omoderna anläggningar lades nu ner i snabb takt och många, både äldre och yngre, män­ niskor fick lämna sina jobb. Arbetsorganisa­ tionen förändrades och företagen investerade i ny teknik. Härtill kom karensdagar och sjunkande ersättningsnivåer, vilket hyfsade sifforna.
Antalet dödsfall orsakade av olyckor i ar­ betet har däremot kontinuerligt minskat sedan början av femtiotalet, vilket tyder på att miljön förbättrats. Några år in på 1990- talet avled ett åttiotal personer i Sverige till följd av arbetsolyckor, och ca 170 om vi in­ kluderar färdolycksfall och arbetssjukdo­ mar. I början av femtiotalet var det normalt med drygt 550 dödsfall om året.48
Olyckstalen har vänt nedåt. Istället har antalet anmälda arbetssjukdomar kraftigt ökat under senare årtionden. Antalet ar­ betsskador per 100 årsarbetare har inte hel­ ler sjunkit utan snarare stigit under åttio- och tidigt nittiotal, fram till den ekonomiska krisen och den radikala förändringen av försäkringssystemet.49
Järn- och stålindustrins arbets­ olyckor50
Var står då järn- och stålindustrin i förhål­ lande till den generella olycksfallsbilden? Branschen följer det gängse mönstret, men jämförelsen faller helt klart ut till bran­

254 / Maths Isacson
schens nackdel. Järn-, stål- och metallverk
var länge en av landets värst olycksdrabbade industribranscher. Antalet olycksfall per 100 årsarbetare låg skyhögt över genom­ snittet för svenskt näringsliv. Under 1910- talet och de första åren av 1920-talet var det blott gruvindustrin, särskilt kolgruvorna, som uppvisade högre relativt olyckstal. Från 1924 och i stort sett fram till och med 1937 innehade järn- och stålindustrin därefter tätpositionen med som mest, år 1933, näst­ an 29 olycksfall per 100 årsarbetare (mot knappt 10 för näringslivet i sin helhet). Från de sista åren av trettiotalet förbättrade bran­ schen sin ställning och klättrade successivt nedåt på rankinglistan. 1944 innehade den en sjätteplats och 1954 en hedrande elfte plats. Andra branscher gick snabbt förbi, i första hand malmbrytning, metallbearbet­ ning (snabb tillväxt och nyrekrytering), sjö­ fart (särskilt under krigsåren), samfärdsel (bil- och lastbilstransporter), byggnadsin­ dustrin (som expanderade kraftigt från mit­ ten av trettiotalet under folkhemmets upp- byggnad), jorbruket och skogsbruket (som mekaniserades), träindustrin (bl.a. snickeri­
erna tillföljd av byggboomen).51
Järn-, stål- och metallverk låg under fem­
tio- och det tidiga sextiotalet strax under tätgruppen på rankinglistan över de mest olycksdrabbade branscherna. Från mitten av sextiotalet började branschen dock suc­ cessivt flytta sig uppåt på listan. Olyckstalet steg. Antalet olyckor, från 1955 räknat på 1 miljon arbetstimmar, ökade från, som lägst, 32 år 1963 till 53 några år in på sjuttiotalet. Branschen intog vid denna tid en andra plats i ranklistan.
Det var i detta läge som branschens före­ trädare inledde ett samarbete i syfte att vända
den negativa trenden. Samtidigt tillsatte sta­ ten en utredning.52 Industrins, Metalls och regeringens satsning på att förbättra arbets­ miljön från denna tid gav på sikt också utslag i sjunkande olyckstal. Från början av 1980- talet vände kurvan nedåt. Men eftersom olyckstalen även inom andra branscher sjönk, behöll järn- och stålindustrin sin posi­ tion i toppen av rankinglistan för både kvin­ nor och män. På kvinnosidan toppades listan över arbetsolyckor år 1993 av stål- och me­ tallverken. Männen i branschen återfanns detta år på tredje plats efter metallmalmsgru- vor samt brand- och räddningsverksamhet i denna föga hedrande rankinglista.53
Trots betydande insatser på arbetsmiljö­ området har järn- och stålindustrin, efter en längre period, åter lagt sig i täten när det gäller antalet olyckfall per anställd. Förkla­ ringen kan sökas i en rad samverkande om­ ständigheter. Dels är andelen tjänstemän lägre än inom flera andra industribranscher (vilket höjer relativtalet). Dels är det svårt att helt elimera riskerna vid denna typ av produktion, där människor arbetar i närhe­ ten av glödande material, stora valsar, traver­ ser och truckar. Manöverpanelerna innebär å andra sidan långa perioder av stillasittan­ de och övervakning vid bildskärmar. Vid driftsfel i komplicerade processer är risken stor för skador både för driftsarbetarna och reparatörerna, allra helst när stora värden står på spel och det är bråttom.
SVÅRHETSTALET
Det relativa olyckstalet bär dock inte på hela sanningen om arbetarnas grad av utsatthet. Den officiella statitiken visar nämligen sam­

Järn- och stålindustrins arbetsmiljö under 1900-talet / 255
tidigt att olyckornas svårhetgrad genomgå­ ende har varit lägre inom järn- och stålin­ dustrin än inom många andra branscher. Samtidigt som branschen några år in på 1920-talet intog tätpositionen i rankinglis­ tan över antalet anmälda olycksfall per 100 årsarbetare placerade den sig strax under ti­ onde plats på listan över antalet förlorade arbetsdagar per årsarbetare pga av arbets­ olyckor (svårhetstal).54 Från senare delen av tjugotalet skedde dock en försämring. Fram till mitten av fyrtiotalet pendlade järn- och stålindustrin mellan fjärde och sjätteplats på denna lista. I slutet av fyrtiotalet förbättra­ des åter situationen. Svårhetstalet sjönk och branschen föll några pinnhål ner på listan. Malm- och kolgruvor toppade genomgåen­ de denna tragiska lista.
Från början av sextiotalet sjönk sakta svårhetstalet för svenskt näringsliv från 1,5 förlorade arbetsdagar per 1000 arbetstim­ mar år 1960 till 1,3 år 1970 och 0,98 år
1975.55 Järn- och stålindustrin återfanns även fortsättningsvis en bit ner på listan (på 5-8 plats). Branschen uppvisade även ett lägre svårhetstal under sextio- och sjuttiota­ len än i mitten av femtiotalet. Men efter en nedgång i slutet av femtiotalet höll sig siff­ ran, som givetvis skiftade från år till år, under de följande årtiondena en bra bit över två förlorade arbetsdagar per 1000 arbetstimmar. Även fortsättningsvis låg malmgruvorna i täten, följd av stenbrott, skogsbruk, träindustri, samfärdsel och bygg­ nation.
Situationen förbättrades mot slutet av sjuttiotalet, svårhetstalet sjönk. 1993 låg det för samtliga branscher på 0,4 för män och 0,2 för kvinnor. Siffran var betydligt högre för järn-, stål- och metallverk, men
samtidigt åtskilligt lägre än två-tre årtion­ den tidigare. För män toppade nu byggna­ tion och för kvinnor livsmedelsindustri. Järn- och stålindustri tillhörde dock de mer utsatta branscherna, särskilt om vi ser till svårhetstalet för kvinnor.56
O lycksfallsorsaker
Vilka typer av olycksfall har järn- och stål­ industrins arbetare främst råkat ut för och har olycksfallsbilden på något påtagligt vis förändrats från 1920-talet? Uppvisar bran­ schen ett snarlikt eller väsentligt annorlun­ da mönster än näringslivet i sin helhet?
I det stora hela ansluter sig järn- och stål­ industrin till det generella mönstret. Arbets­ maskiner orsakade under perioden fram till 1950-talet genomgående många svåra olyc­ kor. ”Lyftning, bärande och hanterande av föremål” ledde överlag också till svåra skador. Branschen utmärkte sig framförallt genom svåra olyckor pga ”eldfarliga och heta äm­ nen” samt ”intensivt ljus och strålande vär­ me”. Olyckor orsakade av spårbunda vagnar samt lyftanordningar var också förhållande­ vis vanliga och svåra. Halkning och fall var å andra sidan vanligare inom näringslivet i sin helhet än inom järn- och stålindustrin.57
Ser vi på perioden 1920-1954 var ten­ densen både i näringslivet som sådant och inom järn- och stålbranschen att olycksfall pga lyftning, bärande och hanterande av föremål blev relativt sett allt vanligare.
Arbetsmaskiner var även efter femtiota­ lets mitt den vanligaste olyckfallsorsaken. Lyftning och bärning orsakade däremot allt färre svåra olycksfall, både i branschen och i näringslivet som helhet. Förklaringen är

256 / Maths Isacson

Järn- och stålindustrins arbetsmiljö under 1900-talet / 257
Det tunga och riskfyllda abe­ tet "pågolvet"har idag över­ tagits av operatörer i avskilda kontrollrum. Foto Per-Olov Eriksson, SSAB Tunnplåt AB, Borlänge.
(T v) Götvalsning i Söderfors 1988. FotoJan-Erik Pettersson, TM.
den efter kriget snabbt ökade användning­ en av elekriska traverser, telfrar, kranar, truckar, spårbundna vagnar och lastbilar. Å andra sidan blev det allt vanligare med svå­ ra olyckor orsakade av fordon, liksom av hissar och kranar. För svenskt näringsliv som sådant utmärkte sig från 1960-talet framförallt tre orsaker: fordon, arbetsma­ skiner och fall. Därefter kom handverktyg och hissar/kranar.
Varje bransch hade sina speciella pro­ blem. Gruvor och skogsbruk, de mest ska- deutsatta branscherna, skilde också ut sig genom att fallande föremål resulterade i många svåra olyckor. För järn-, stål- och metallverk orsakades olyckorna av i första hand arbetsmaskiner, följt av hissar/kranar, fall, fordon och handverktyg. Värme och överbelastning blev efterhand också en allt vanligare skadeorsak.
Den utredning av stålindustrins arbets­ miljö som staten lät genomföra under första hälften av 1970-talet bekräftar och fördjupar bilden. En enkät sändes ut till ett urval arbetare i branschen. Svaren visade att skaderisken upplevdes som störst i stålverk, följt av valsverk och strängjutning. Arbetar­ na satte själva brännskaderisken främst. Därefter kom klämskador och skador av fö­ remål från traverser.58
Arbetssjukdomar
Länge var försäkringssystemet först och främst inriktat på arbetsolyckor. Det var, och är, betydligt svårare att bevisa att sjuk­ domar orsakats av arbetsförhållandena, vil­ ket inte minst exemplen med asbets (asbet- sos), sten- och gjuteridamm (silikos), och

258 / Maths Isacson
vinylklorid(cancer)visar.59Motståndetfrån
läkare, arbetsgivare och försäkringsbolag medförde att få anmälde sjukdomar som de misstänkte kunde förklaras av arbetssitua­ tionen. Den officella statistiken redovisar blott 1400 registrerade arbetssjukdomar i mitten av 1950-talet mot 120 800 arbetso- lyckfall och 13 500 färdolycksfall. Anmäl­ ningarna steg därefter sakta under perioden fram till de sista åren av sextiotalt då antalet på några år mer än fördubblas. 1972 regis­ trerades 7 100 arbetssjukdomar. Den verk­ ligt stora uppgången, delvis till följd av än­ drade ersättningsregler, skedde efter mitten av 1980-talet. Belastningsskade- och aller­ giproblemen blev nu ett svårt och angeläget problem att lösa.60 1988 tillsatte regeringen arbetsmiljökommmissionen.
Järn- och stålindustrins sjukdomsbild belyses i detta sammanhang från mitten av femtiotalet. Mest utsatta för yrkessjukdo­ mar var vid denna tid framförallt kvinnorna inom industrin, med kemisk-teknisk indus­ tri och träindustri i främsta ledet. Malmför­ ädling uppvisar genomgående lägre siffror. I denna bransch drabbades främst kvinnorna av yrkessjukdomar.
de drag och temperaturväxling, som var mest besvärande i stålverk och masugnar.61
I och med övergången till arbete vid ma­ növerbord och tempoarbeten förvärrades problemet med ergonomisk belastning. Av kartläggningsgruppens rapport till 1988 års arbetsmiljökommission påpekas bl.a. att kvinnorna i järn- och stålindustrin hade ”ökad förekomst av belastningsskador”. Manliga hytt- och metallugnsarbetare ut­ märkte sig genom en förhöjd risk för belast- ninsskador, lungsjukdomar och hjärtin­ farkt. Manliga varm- och kallvalsare uppvi­ sade, i likhet med smederna, även de ett stort antal belastninsskador. Smederna hade dessutom en förhöjd risk för hörselskador. Gjutarna var hårt drabbade av hörselskador och av besvär i rörelseorganen. Risken för lungcancer låg också över det normala.62
En nyligen genomförd undersökning av arbetslivet och hälsan kompletterar bilden. Manliga hytt- och metallugnsarbetare lik­ som övriga järnbruks- och metallverksarbe- tare uppvisar, enligt dödsfallsregistret 1987 -1992, en förhöjd risk för hjärtinfarkt.63 Astma är också vanligt bland hytt- och me­ tallugnsarbetare. Kvinnliga stål-, metall-,
Den statliga utredningen av stålindus­ smides- och gjuteriarbetare uppvisar en
förhöjd risk för belastningsskador. När det däremot gäller hudsjukdomar samt psykisk ohälsa är situationen för järn- och stålin­ dustrins arbetare i början av 1990-talet
trins arbetsmiljö belyste i början av 1970-
talet även risken för arbetssjukdomar. De
tillfrågade arbetarna satte själva de arbets-
hygieniska problemen i första rummet, före
olycksfallsrisker och ergonomisk belast­ gynnsammare.64 Statistik från 1980- och
ning. Särskilt framhölls tre miljöfaktorer: buller, luftföroreningar och klimat. Arbe­ tarna i martin-, elektrostålverk samt vals­ verk plågades främst av buller. Av luftföro­ reningarna var damm och rök särskilt be­ svärande i stålverk, masugnar samt sinter- och järnsvampverk. Klimatproblemet gäll­
1990-talen visar samtidigt klart och tydligt att stål- och metallverk ligger högt när det gäller anmälda arbetssjukdomar per 1 000 arbetande.65 Siffran är särskilt hög för kvin­ nor, och problemet är då i första hand be­ lastninsskador i nacke, skuldra, rygg och arm. Männen, som också ligger högt, drab­

Järn- och stålindustrins arbetsmiljö under 1900-talet / 259
bas även de av belastningsskador, men ock­ så av hörselskador, eksem och allergier.66 Leo Pantsu är inte ensam om att ha tagit skada av sitt arbete inom svensk stålindustri under efterkrigstiden.
Avslutning
Idag har järn- och stålindustrin distanserat sig långt från sekelskiftets och femtiotalets uppenbart hälsovådliga arbetsmiljöer. Än­ dock drabbas branschens arbetare ofta av ar­ betsolyckor, belastnings- och hörselskador samt lungsjukdomar. Arbetsolyckor är vanli­ ga, om än inte fullt så svåra som i flera andra branscher. Trots betydande insatser sedan sjuttiotalet är det uppenbari ingen svårt att helt eliminera riskerna. Ny teknik och nya processer innebär också ständigt nya, okända risker. När arbetstempot drivs upp, kraven på effektivitet och lönsamhet stiger samtidigt som ansvar flyttas ner på golvet ökar hetsen och, kan man förmoda, chanstagningarna
Rapporter, officell statistik, filmer, foto­ grafier och berättelser som belyser järn- och
Noter
stålindustrins arbetsmiljö under tidigare årtionden ger ändock stöd för slutsatsen att arbetsförhållandena på ett avgörande sätt har utvecklats till det bättre, framförallt från början av 1970-talet. Den omedelbara risken att råka ut för svåra skador i arbetet är idag sannolikt mindre än någonsin tidi­ gare under den senaste hundraårsperioden. Erfarenheterna säger samtidigt att det är riskabelt att slå sig till ro i en tro att proble­ men i stort sett är lösta. I en tid med stora förändringar av teknik, arbetsorganisation och processer finns en risk att nya, tidigare okända, faror smyger sig in.
Arbetsmiljön och människors hälsa kom­ mer också lätt i skuggan av effektivitets- och lönsamhetsmålen. Det gäller dock att stän­ digt förbättra instrumenten i syfte att mini- mera riskerna och begränsa antalet arbets­ skador och arbetssjukdomar. Detta behöver inte alls strida mot kravet på effektivitet och lönsamhet, snarare tvärtom. Olycksfall och sjukdomar ger inte bara ett onödigt mänsk­ ligt lidande, utan förorsakar även företag och samhälle årligen stora kostnader samt sämre produktionsresultat.
ring och E Ruist m fl 1989, 100 år med svensk stålstatistik, s 43. Järnverksföreningen, Stock­ holm.
5. Se S Rydberg 1992, Dalarnas industrihistoria 1800-1980, s 85. Gidlunds förlag, Hedemora. För jämförande produkdonssiffror, se A Attman 1986, Svensktjärn och stål 1800-1914, sill.
Jernkontorets Bergshistoriska skriftserie 21.
6. Domnarvet 100 år, s 47-48 samt 53-54. Stora Kopparbergs Bergslags AB 1978. Även S Ryd­ berg 1992, s 178 för en beskrivning av moder­
niseringen efter kriget.
1.
2. 3. 4.
Arbeten utsattaför särskilda hälsorisker. Kartlägg­ ningsgruppens rapport till arbetsmiljökommissionen, s 59. För riskprofil, se s 42. Stockholm 1989.
T Gårdlund 1942, Industrialismens samhälle,
s 336 ff. Tidens förlag, Stocholm.
Järnbruksminnen, s, 224—25. Nordiska museet (Svenskt liv och arbete nr 15), Stockholm 1952. Den tekniska utvecklingen skildras översiktligt bl a i Industriförbundets olika årgångar av Sve­ riges Industri {1925, 1936, 1948, 1961, 1967, 1985 och 1992). Antalet årsanställda, se 1967 års utgåva, s 161. Jämför med SOS Bergshante­

260 / Maths Isacson
7.
8.
Intervju med Leo Pantsu, f 1926, den 16 juli 1996.
Jämför Ture Bloms berättelse i romanen I ett järnbruk (1946/1977, s 33) som bygger på egna
minnen från tiden i Surahammars järnverk på 1920-talet: ”1 tunnplåtverket var också svett- ningen i full gång. På ett dagskift under somma­ ren dricker varje arbetare drygt åtta liter vatten per skift. Han svettas ur detta och mera till, ty kroppen är torr som en ticka då skiftet är slut. På
varje valslag arbetar elva man med de båda klip­ parna, som inte heller har några sötebrödsdagar, de får klippa och fläka varm plåt. På ett dygn med treskift svettas sextiosex människor ut över femhundra liter svett - två normala badkar fulla. Dygn efter dygn, år efter år, tills de som darrande nervösaochreumatiskaskuggorhamnarpånåd och timpenning i sidoskeppen som plåtsynare.” A Stråby 1984, Arbetsmiljö av igår, s 145 ff Almqvist & Wiksell, Stockholm.
(red) 1991), Frånyrkesfara tillarbetsmiljö. Yrkes­ inspektionen 100 år. Yrkesinspektionen. M Isac­ son och S Söderlund, Alla dessa arbetsdagar. Svensk arbetsmiljö under 500 år. Föreningen för arbetarskydd, Stockholm. Ferenc de Kazinczy 1996, Yrkesinspektionen 1890—1948. Institutio­ nen för Miljöskydd och Arbetsvetenskap, KTH, Stockholm. När det gäller branschstudi­ er, se L Olsson 1986, Gamla typer och nya pro­ duktionsförhållanden. Lucifers förlag (grafiska branschen). L Berggren och L Olsson 1988, "Arbetsmiljö och arbetarskydd”, i Metall 100 år-
fem uppsatser. Svenska Metallindustriarbetare­ förbundet. M Isacson 1990, Verkstadsindustrins arbetsmiljö. Arkiv förlag. Lund. K Bjerregard 1993, Varvet vidsaltsjön. Om arbetarskyddpå FinnbodaVarf1930-1981.Arbetarskydds- nämnden 50 år. B Persson \993, Arbetarskyddet i skogsbruket—från tjugotalet tillåttiotalet. Arbe- tarskyddsnämnden 50 år. U Eriksson 1991, Ar­ bete och gruva. Kirunavaara 1890—1990, del I—IV. Ekonomisk-historiska institutionen, Upp­ sala universitet. Se också not 15.
15. AThörnquist 1993, Silikosproblemti Österby­ bruk 1920-1980. Skyddsarbetet—facklig kamp eller
partssammarbetelArbetarskyddsnämnden 50 år. 16. K F Lindstrand 1995.
17. S Montelius 1959, Arbetare och arbetsförhål­
landen 1600-1815, s 139-143.1: S Montelius, G Utterström och E Söderlund, Fagersta Bru­ kens Historia, band V. S Montelius 1966, ”Re- cruitment and Conditions of life of Swedish Ironworkers during the Eighteenth and Nine- teenth Centuries”. Scandinavian Economic His- tory Review 1966. B Bursell 1974, Träskoadel,
s 108—109. Nordiska museets Handlingar 85. 18. För en genomgång av de psykosociala faktorer­ na, se B Järvholm (red) 1995, Arbetsliv och hälsa
— en kartläggning, kap. 4. Arbetarskyddsstyrelsen, Arbetslivsinstitutet och Rådet för arbetslivsforsk- ning. Specifikt för järn- och stålindustrin, se Stålindustrins arbetsmiljö, s 38 ff. SOU 1975:83.
19. M Isacson och S Söderlund 1995, s 51. I Natio- nalencyklopedins ordbok (1995) uppges att ordet arbetsmiljö finns belagt från 1956.
9.
10. Se K F Lindstrand 1995, Dokumentation av svenskjärn—och stålindustri. Energianvändning och miljöfrågor, s 37. Jernkontorets Bergshisto­ riska Utskott, Stockholm
11. S Rydberg 1992, s 180 fDomnarvet 100år, s 67. 12. B Berglund 1987, Kampen omjobben. Stålin­ dustrin, facket och löntagarna under 1970-tals-
krisen, s 104 ff Meddelanden från Ekonomisk­ historiska institutionen vid Göteborgs universi­ tet, nr 56 Stålindustrins arbetsmiljö. SOU 1975:83.
13. För forskningsöversikter, se L Edgren och L Olsson 1991, ”Arbetare och arbetsliv Svensk arbetarhisto- risk forskning”, i K Misgeld och K Åmark, Arbets­ liv och arbetarrörelse. Modem historiskforskning i Sverige. Arbetarrörelsens Arlciv och Bibliotek.
14. Mer översiktliga studier, se B Sund och K Åmark 1990, Makt och arbetsskador under
1900-talet. Carlssons förlag, Stockholm. B Sund 1993, The Safety Movement. Arbetar- skyddsnämnden 50 år. C Lundh och C Gun- narsson 1987, Arbetsmiljö, arbetarskydd och ut- värderingsforskning. Ett historisktperspektiv. Skrifter utgivna av ekonomisk-historiska före­ ningen i Lund, vol LIII. Ö Ekström och I Hall

Järn- och stålindustrins
arbetsmiljö under 1900-talet / 261
20. M Isacson och S Söderlund 1995.
21. A Attman 1986, Svensktjärn och stål
1800—1914, s 95 ff. Jernkontorets bergshisto­
riska skriftserie 21.
22. Tyvärr saknas säkrare uppgifter från 1800-talet
och när statisken från början av 1900-talet succes­ sivt byggdes ut hade den stora brister. Hypotesen i texten hämtar stöd från kvalitativa uttalanden av provinsialläkare, samtida skribenter, levnadsbe­ rättelser och utredningar, som den av 1884 års ar- betarförsäkringskommitté och 1905 års yrkesfare- kommitté, mfl. Om statistikens historia, se R An­ dersson 1990, ”Arbetsskador under 100 år”, i Frånyrkesfam tillarbetsmiljö. Yrkesinspektionen 100 år 1990. Arbetarskyddsstyrelsen 1990.
23. B Berglund 1987, kap 1 och 2 för en översikt av utvecklingen och s 104—112 för en skildring av problem och insatser på arbetsmiljöområdet. Även Stålindustrins arbetsmiljö, s 15.
24.BBerglund1987,s104-105.Blandprojekten kan nämnas undersökning av klimatproblem i elektrostålverk, varma arbetsplatser och damm­ problem. Se Stålindustrins arbetsmiljö, s 10.
25. Arbeten utsattaför särskilda hälsorisker, s 42 och s 99. Kartläggningsgruppens rapport till arbets­ miljökomissionen, Stockholm 1989. Se också Stålindustrins arbetsmiljö, s. 45 m fl sidor.
26. Se t ex B Berglund 1982, Industriarbetarklassens formering. Meddelanden från Ekonomisk-histo­
riska institutionen vid Göteborgs universitet 51. Se även andra undersökningar av arbetslivet i slutet av 1800-talet, bl a L Ekdahl, Artoe mot kapital—typografer och ny teknik. Studier av Stockholms tryckeriindustri under det industriella
genombrottet. Arkiv förlag, Lund, A Johansson 1988, Arbetets delning: Stocka sågverk under om­ vandling 1856—1900. Arkiv förlag, Lund,
L Berggren 1991, Ångvisslans och brickornas värld. Malmö. . Gårdlund 1942, s 303 ff.
27. Se bl a M Isacson 1 990, s 142 ff, A Thörnquist 1993, s 67 ff, F de Kazinzcy 1996, s 265 ff och B Sund 1993.
28. Se A L Johansson 1990, ”Från arbetarskydd till arbetslivspolitik”, s 99-94, i Frånyrkesfara till arbetsmiljö. Yrkesinspektionen 100 år.
29.
30.
31. 32.
Resonemanget återfinns i M Isacson 1990, se slutkapitlet, samt i M Isacson och S Söderlund 1995,s47-50.
Detta sagt utan att förringa Arbetarskyddssty- relsens (1949-) anvisningar, yrkesinspektörer­ nas arbete och offensiva satsningar på enskilda arbetsplatser.
Se t ex M Isacson 1990, kap 5.
Korså/Åg-filmen förvaras på Storas museum i Falun. Eftersom den är mycket illustrativ och pedagogisk utnyttjas den ofta för visningar. Järn- och stålbranschen har emellertid många andra bevarade filmer, även om de mer sällan är överförda till video. SeJärnhanteringensfilmer— en inventering. En rapport från Kommitté 9034/87 inom Jernkontorets bergshistoriska ut­ skott. Rapport nr H63, 1996.
33. Arbete utomhus under ibland svåra klimatför­ hållanden försvann ingalunda på en gång. Se texAThörnquist1993,s139ffomgjutgods- rensarnas arbetsmiljö vid Osterbybruk under
1950-, 1960- och 1970-talen.
34. Lancashiresmedjan i Ramnäs var landets sista.
Den lades ner 1964. Den sista träkolshyttan låg i Svartå. Där upphörde driften 1966. Se Sveriges industri. Sveriges Industriförbund 1967,
s 151 ff.
35. Landets sista bessemerugn togs ur drift redan 1961. Den sista thomaskonverten (Luleå) stängde 1972 och martinugnen i början av
1980-talet. Se E Ruist mfl 1989, s 37.
36. Intervju med Elvi Pantsu, f 1929, den 16 juli
1996. Det nya moderna rörverket i Storfors presenteras i Dagens Nyheter den 31 maj 1955. Särskilt betonas den höga andelen kvinnor, va­ rav flertalet med utländsk härkomst. Bland Storfors 850 anställda fanns 10 nationaliteter representerade.
37. Antalet kvinnor steg från 1 660 av 34 170 årsar­ betare 1960 till 3 480 av 36 060 tio år senare. SOS Bergshantering.
38. Leo Pantsu 16/7 1996.
39. S Rydberg 1992, s 177-178 och 184.
40. Södra Dalarnes Tidning 17/9 1996.
41. Från 1906 har yrkesskadorna i Sverige årligen

262 / Maths Isacson
rapporterats i den offentliga statistiken (SOS,
sedemera SOS, SCB och Arbetarskyddsstyrel­ sen). 1917, 1929, 1955 och 1977 har inrappor­ teringen och redovisningen förändrats. Se R Andersson 1990.
42. B Sund och K Åmark 1990, s 43 och F de Ka­ zinczy 1996, s 421 ff.
43. Se SOS Oycksfall i arbete.
44. L Berggren och L Olsson 1988, s 64 ff och
M Isacson 1990, s 16 ff. Rationaliseringsrörel- sen i Sverige behandlas av H De Geer 1978, Ra- tionaliseringsrörelsen i Sverige. SNS, Stockholm.
45. AL Johansson 1989, Tillväxt och klassamarbete —en studie av den svenska modellens uppkomst,
s. 149 ff. Tidens förlag.
46. Se bl a M Isacson 1990, s 137 ff.
47. SOS Olycksfall i arbete.
48. M Isacson och S Söderlund 1995, s 71. R An­
dersson 1990, s 164 ff.
49. Se Statistisk Årsbokför Sverige (SCB), SCB/Abe-
tarskyddsstyrelsen, Arbetssjukdomar och arbetso­ lyckor 1993, tabell 1.2.4. Även F de Kazinczy 1996, 426 ffoch M Isacson och S Söderlund 1995, s70-71.
50. Den officiella statistiken särskiljer inte genomgå­ ende järn- och stålindustrin utan här ingår också ett mindre antal företag som förädlar andra mal­ mer. Företag inriktade på järn och stål domine­ rar dock under hela perioden. ”Malmföräldings- industri” är det namn som länge används i den officiella statitiken. Det ersätts senare av järn-, stål- och metallverk. Se SOS Olycksfall i arbete, SOS Yrkesskador och senare skadestatistik, utg av Riksförsäkringsanstalten, SCB m fl.
51. SOS Olycksfall i arbete. Se också L Berggren och L Olsson 1988, s 65.
52. Stålindustrins arbetsmiljö. SOU 1975:83.
53. SOS/SCB och Arbetarskydsstyrelsen, Arbets­
sjukdomar och arbetsolycksfall.
54. Antalet förlorade arbetsdagar per årsarbetare, beräknad efter en speciell formel. Se SOS Olycksfall i arbete, t ex 1954, s 22.
55. SOS Yrkesskador.
56. SCB/Arbetarskyddsstyrelsen, Arbetssjukdomar
och arbetsolyckor 1993.
57. SOS Olycksfall i arbete 1920—1954.
58. Stålindustrins arbetsmiljö, s 11 och 36. Våren
1973 sändes en enkät till 1242 utvalda arbetare vid 8 företag. Svar inkom från 1021 (83,%). Ibid, kap 3.
59. B Sund och K Åmark 1990, kap 3, A Thörnqu­ ist 1993 samt M Isacson och S Söderlund 1995, s 60 ff.
60. SCB/Arbetarskyddsstyrelsen, Arbetssjukdomar och arbetsolyckor 1993, tabell 1.2.4. Se även B Sund och K Åmark 1990, kap 4, Ö Ekström 1990, ”Något måste göras åt belastningsskador­ na”, i Från yrkesfara till arbetsmiljö. Yrkesin- spektionsen 100 år, och M Isacson och S Söder­ lund 1995 s, 60 ff.
61. Stålindustrins arbetsmiljö, s. 11,29 ffsamt 93. 62. Arbeten utsattaför särskilda hälsorisker, s 42 och
s 99.
63. B Järvholm (red) 1995, s 53.
64. Ibid, s 68, 95 samt kap 9 och 12.
65. SOS/SCB och Arbetarskyddsstyrelsen,
sjukdomar 1985, tabell 6B samt referens i not
64.
66. SCB/Arbetarskyddsstyrelsen, Arbetssjukdomar
och arbetsolyckor 1993, tabell 11.

Järnmalmsgruvorna under
efterkrigstiden Av Boris Serning
nder de senaste decennierna har kontinuerligt under de senaste 800 åren i Ukunskaperna om förhistorisk järn­ Mellansverige. Silver- och kopparmalmer framställning i vårt land starkt har med all sannolikhet en än längre peri­ berikats, dels genom arkeologiska uotgdr.äAv­ntalet gruvor var tidvis mycket stort (omkr 1850 redovisas t ex över 400 järn­ malmsgruvor i drift i Bergslagen), men den samlade produktionen enligt dagens mått mycket ringa. Vid 1800-talets mitt upp­ gick den till ca 100 000 ton järnmalmspro- dukter, varvid Norbergsområdet svarade för ca 20 %. Det var vid denna tidpunkt, som vattenundanhålling och uppfordring av berg började underlättas genom maski­ nella installationer, samtidigt som järn­ vägsbyggen medförde förbättrade trans­ porter av malm till avnämarna. Detta kom att innebära starkt ökade produktionsvoly­ mer samtidigt som antalet gruvor i drift
ningar och forskningsarbeten, dels genom arbetet inom Jernkontorets Bergshistoriska utskott, där ett tvärvetenskapligt samarbe­ te mellan specialister inom olika områden ägt rum. Man kan nu med bestämdhet sä­ ga att framställning av järn i Sverige kan spåras tillbaka till tiden kring Kristi födel­ se. Även om man i detta tidiga skede base­ rade järnframställningen i de primitiva ug­ narna på järnoxidrik sand eller jord, finns det skäl att antaga att även t ex vittrade produkter av rena järnmalmer använts ti­ digare än vad man förut trott.
När privilegiebreven för - ”Västra Ber­ get” - och för Norberg utfärdades i mitten av 1300-talet tyder båda breven på betyd­ ligt tidigare brytning av malm. Utgräv­ ningarna av Lapphyttan i närheten av Nor­ berg bekräftar även detta. Det är således troligt att järnmalm brutits praktiskt taget
successivt minskade.
Gruvarbetet var dock fortfarande mycket
tungt, riskfyllt och övervägande manuellt. Handborrning med navare och slägga var standard vid början av vårt sekel, och först vid tiden för andra världskriget kunde effek-


Stråssa gruva straxföre dess nedläggning 1923.
Länspumpningen upphörde 1933 och 1943 var gruvan helt vattenfylld. Efter återinvigning 1959 var gruvan i drift till 1981. Foto TM.

266 / Boris Serning
tiva lastmaskiner ersätta det tunga handlast-
ningarbetet under jord.
Varför blevjärnmalmsgruvorna i Bergslagen historia?
Vid den tidpunkt, då -”gruvan-” i Tek­ niska Museet skapades kunde man onekli­ gen hämta förebilder från de gruvor, som bearbetades i Mellansverige. Under 1940- och 50-talen drevs där ca 60 järnmalms­ gruvor och ytterligare några metalliska sulfidmalmsgruvor.
svensk underjordsteknik och svensk malmförädlingsteknik som världsledande. Denna ställning har även våra två stora kvarvarande gruvföretag bibehållit. Ge­ nom gott förutseende och stor skicklighet har man ej minst utnyttjat respektive mal­ mers särart till att skapa processer som är unika. Jag tänker närmast på LKABrs oliv- inpellets och direktreduktionspellets samt Bolidens suveräna behandling av låghalti- ga komplexa sulfidmalmer. Man bör ej heller glömma bort gruvornas medverkan i utvecklandet av några av våra storföretag - Atlas Copco, Sandvik, ASEA — som i början av sin verksamhet tillverkade ut­ rustningar och material i nära samarbete med gruvorna.
Den största enheten var gruvan i Grän­
gesberg med en produktionskapacitet på
ca 2 Mton/år. Men även små enheter på
några tiotusental ton/år kunde existera med
god lönsamhet och med avsättning till när­
belägna masugnar. Tom nya järnmalms­
gruvor öppnades, t ex Stråssa, som sovit en
törnrosasömn sedan första världskriget. medgav möjligheter till flera års fortsatt Den snabba tekniska utvecklingen inom arbete. Nedläggningen av en gruva blev bergbrytning och framför allt malmbe­
handling gav möjligheter till lönsam drift
av en stor malmkropp med förhållandevis
mycket låg järnhalt (under 30 %). 20 år
efter återinvigningen av Stråssa (1959) hade
alla förutsättningar för lönsam drift av järn­
malmsgruvor i Mellansverige försvunnit.
Hur kunde detta hända? Hur kunde en
hantering, som varit kontinuerligt i gång
under ca 800 år helt utplånas under en 20-
årsperiod - en hantering, som betraktats
som bas för vår storhetstid och för vår in­
dustriella utveckling?
En sak är säker. Det berodde ej på bris­
tande skicklighet hos ledning och arbetare.
Ej heller på svag teknisk utveckling eller
låg produktivitet. Tvärtom betraktades tion av 10-40-tusen ton/år och enhet.
Ej heller var det så att malmtillgångarna sinade. Vid de flesta av de mellansvenska järnmalmsgruvorna fanns, då nedlägg­ ningsbeslutet fattades, tillredd malm, som
närmast en chock för det samhälle och de anställda, som drabbades. -”Hur kan man lägga ner en gruva, som gått bra i decenni­ er och där man för bara ett par år sedan gjorde stora investeringar?-” Det är när­ mast denna frågeställning, som i fortsätt­ ningen skall belysas.
Marknad och konkurrenter
Låt oss då först se på marknaden för järn­ malm. Så sent som under andra världskri­ get var ett 40-tal masugnar i drift i Mel­ lansverige. Av dessa var huvudparten små träkolsbaserade hyttor med en årsproduk­

Järnmalmsgruvorna under efterkrigstiden / 267
Elektromasugn
30/34 35/39 40/44 45/49 50/54 55/59 60/64 65/69 70/74 1982
Masugnar i Sverige
1930-1982.
Malmförsörjningen skedde i huvudsak ge­ nom leveranser från av bruken ägda gru­ vor. Förbrukningen av malm uppgick till ca 1,3 Mton. Men järnmalmsproduktio- nen uppgick till mer än det dubbla i Berg­ slagen. Vart tog resten vägen? Det är då viktigt att erinra om, att Sverige ända fram till mitten av 30-talet var den helt domi­ nerande exportören av järnmalm på världsmarknaden. Utöver de stora kvanti­ teterna fosforhög malm från LKAB och Grängesberg fanns gott om utrymme även för mellansvensk lågfosformalm på ex­ portmarknaden. Även vid kontinentens koksbaserade -"gammeldags-” hyttor var kraven på malmprodukternas fysiska och kemiska egenskaper ej särskilt stora.
Fram till slutet av 50-talet hade svensk gruvhantering således en lång stabil period bakom sig med en pålitlig marknad, såväl
inom som utom landet, till priser som spe­ ciellt under 50-talet gav mycket hög lön­ samhet. Förutsättningar för en dramatisk förändring av denna stabilitet hade dock redan skapats, även om konsekvenserna för svensk del var svåra att skönja. Den viktigaste faktorn var den våg av prospek- teringskampanjer, som i början av 50-talet genomfördes på initiativ av den s k Paley- kommittén (senator Paley fick USArs upp­ drag att komma till rätta med den be­ kymmersamma globala järnmalmsbristen). Nya stora fyndigheter rapporterades snart från Labrador, Venezuela, Västafrika och framför allt från Brasilien och Australien. Kampanjen blev således mycket lyckosam. Även lilla Sverige kom att bidra till känne­ dom om nya stora fyndigheter genom Gränges prospekteringar i Liberia vid mit­ ten av 50-talet (Nimba).
200 c
150 2
100
50

Järnmalmsexporten 1950.
Järnmalmsexporten 1973.

Många av de nya fyndigheterna kom
snabbt att exploateras, i allmänhet med stora internationella stålkoncerner som intressenter. Detta skulle komma att dra­ matiskt förändra strukturen inom den globala stålindustrien. Den kontinentala och brittiska stålindustrien var uppbyggd kring egna malm- och koltillgångar. Mal­ men var i allmänhet ej av hög kvalité och de lokala förhållandena hade ofta konser­ verat en ålderdomlig struktur av anlägg­ ningarna. Helt plötsligt hade man valmöj­ ligheter! Japanerna var de som i första hand insåg detta. Man kunde bygga kust­ verk, som baserades på den lämpligaste malmen och på de bästa kolen. Man kun­ de utnyttja den modernaste processtekni­ ken och man kunde framför allt bygga i mycket stor skala. Det är förbluffande att tänka sig, att vid den tidpunkt, då japa­ nerna började bygga masugnar i 2-3 mil- jonersklassen, hade Sverige fortfarande träkolshyttor på 10 000 ton/år i drift. Den sista träkolshyttan, Svartå, blåstes ned först år 1966.
Gruvutslagningen tar sin början
De svenska gruvorna betraktade omkr 1960 icke de nya stora fyndigheterna som något egentligt hot.Thomasprocessen levde vidare och de kontinentala verken var be­ roende av våra fosforhaltiga järnmalmer. De mindre mellansvenska järnmalmsgru­ vorna insåg att begränsningar av exporten var trolig, men å andra sidan förelåg prog­ noser om stark inhemsk ökning av råjärns- produktionen. Allt pekade mot betydligt större avsättningsvolymer malm till hem­
mamarknaden. Men en faktor framstod som mer och mer bekymmersam, nämli­ gen järnverkens ökade krav på malmpro­ dukternas mekaniska och kemiska egen­ skaper. Detta sammanhängde med att moderniseringar och datorisering av be- skickningsprogram ställde krav på jämn kvalitet hos malmen och att det ökade ut­ bytet i masugnsprocessen ställde nya ke­ miska krav, bl a på låga alkalihalter. Alltef­ tersom träkolshyttorna försvann i vårt land och koksmasugnar blev allenarådande uppstod likartade krav på hemmamarkna­ den.
Stora ansträngningar och investeringar genomfördes vid gruvorna, i syfte att leva upp till de nya kraven, vilket — där det lyckades - resulterade i högre produktions­ kostnader. Kunderna å sin sida pressades prismässigt av den ökade konkurrensen på stålmarknaden och var knappt villiga beta­ la överpriser för de förbättrade malmpro­ dukterna. Även om några gruvor mot mit­ ten av 60-talet slagits ut av lönsamhetsskäl eller oförmåga (p g a malmens egenskaper) att framställa attraktiva produkter, var det dock en allmän bedömning att situationen på lite längre sikt skulle ljusna.
Alla delade dock ej denna uppfattning. Man befarade att den globala strukturför­ ändringen på grund av sin kraft, snabbhet och ekonomiska uppbackning kunde få mycket allvarliga effekter på såväl vår gruvindustri som järn- och stålindustrien. Producenterna av fosforjärnmalmer var helt medvetna om att Thomasprocessens era snart var slut p g a dess allvarliga miljö­ problem. Grängesbergsgruvan vidtog t ex förberedelser för att defosforisera all malm och tillverka pellets.
Järnmalmsgruvorna under efterkrigstiden / 269


Ett exempel på utvecklingstakten utgör
sjöfrakterna. I mitten av 50-talet betrakta­ des malmfartyg i 20-30 000-tons klassen som mycket stora enheter. 10 år senare fraktades malm i 150 000-tonnare. Sjö- fraktspriserna på de långa avstånden sjönk till hälften. Från Brasilien till Rotterdam
låg fraktpriset 1959 vid $ 5:20/ton. 10 år senare var priset $ 2:25.
Ett faktum var dock att under 60-talet upphörde driften vid 25 av de järnmalms­ gruvor, som redovisades i drift 1959 (62 st). Antalet producerande järnmalmsgruvor nä­ ra nog halverades i Mellansverige. Även om
Järnmalmsgruvorna under efterkrigstiden / 271
(T v) Maskinborrning i Grängsbergpå 1930-talet. TM.
(Nedan) Malmtonnagets utveckling 1944—1974. (Världens största malmlastandefartyg.)
■m ~ih m ta 111 ns BCS6QS309 0 90S S H B B
1944 1954 1964 1974
1 2 000 26 000 66 000
145 1 7.5 10.5 193 24 14 237 34 16 335 52 28
26 680
64 848 128928 48 7 760
270000 (Efter LKAB tidnmqon 3M974i
1944 1954 1964 1974
Volym tdw m m m m1
Tonnage Längd Bredd Djupg

272 / Boris Serning
det var de små gruvorna (med undantag för
Norberg, som nedlades 1967) som dukade under, resulterade detta i kraftiga reaktioner från samhällenas och fackens sida, som i sin tur ledde till en statlig utredning om de mel­ lansvenska gruvornas framtid 1967. Utred­ ningen redovisade sina överväganden och förslag 1970. Man konstaterade bl a att 90 % av den friställda arbetskraften fatt syssel­ sättning, dock i allmänhet ej på den egna orten. Bilden över kvarvarande gruvors möjligheter inför framtiden var mycket op­ timistisk (ingen ovanlighet i denna typ av utredningar!). Man räknade med stark ök­ ning av den inhemska råjärnstillverkningen och uteslöt icke möjligheten till att några av de nedlagda gruvorna skulle återuppta drift. Totala malmleveranser 1975 bedömdes till ca 7 Mton, varav 5 Mton på en snabbt väx­ ande inhemsk marknad. Den kris, som medförde nedläggning av nära halva antalet gruvor —”var temporär—” och gynnsammare tider stod för dörren.
70-talskrisen
Vad man inte ville inse var det faktum, att världsmarknaden för järnmalm, stål och sjöfart mot slutet av 60-talet präglats av överkapacitet. Resultatet hade bl a innebu­ rit starkt sjunkande exportpriser för såväl malm som stål samt gynnsammare kon­ kurrensmöjligheter för översjöiska malm­ producenter genom dramatiskt sänkta sjöfraktkostnader. För Sveriges del kunde man konstatera, att produktivitetstillväx­ ten planats ut vid 70-talets början, samti­ digt som personalkostnaderna kraftigt ökade. I sanning oroande tecken!
70-talet började dock i en optimistisk anda. De svenska råjärnstillverkarna ökade kapaciteten och vid stålverken bekymrade man sig mest för befarad kommande perso­ nalbrist. Internationella prognoser 1973 och 1974 antydde även att en global stål­ brist var förestående. Det var även i detta optimistiska klimat, som de famösa planer­ na på - ”järnverk 80-” i Luleå, växte fram.
När oljekrisen och den dramatiska om­ svängningen av järn- och stålkonjunkturen inträffade i mitten av 70-talet var svensk järn- och stålindustri illa förberedd. Kost­ naderna för löner och råvaror hade dras­ tiskt ökat och konkurrenskraften blev snabbt mycket svag. En nödvändig och hårdhänt strukturrationalisering påbörja­ des, som i första hand drabbade de små och relativt omoderna masugnarna. Basen för de mellansvenska producenterna av lågfosformalm raserades snabbt och i takt med nedläggningen av råjärnsverk skedde en motsvarande nedläggning av produk­ tionskapacitet vid gruvorna. Av 13 masug­ nar i drift år 1975 återstod vid 80-talets början två, båda kustbaserade i Oxelösund. Rs.s. reducerades antalet gruvor från 18 i drift 1975 till två 1982, nämligen Gräng­ esberg och Dannemora, som även de efter några års respit nedlades.
Den mellansvenska järnmalmsindustri- en, som under sekler anpassat sig till kon­ junktursvängningar, växlande marknader och till förändrad teknologi, hade under något decennium helt utplånats. I ett glo­ balt perspektiv framstår de små enheterna i Bergslagen som oförenliga med dagens storskaliga marknadsaktörer. De blir alltför dyrbara i systemet. Vid nedläggningen av Grängesberg var det t ex fördelaktigare för

Järnmalmsgruvorna under efterkrigstiden / 273
Driften vid Blötbergets gruva utanför
Ludvika upphörde 1979. Den 65 m höga betonglaven sammanbyggd med sovrings- och anrikningsverk används idag som mekanisk verkstad. Foto fan- Erik Pettersson, TM.
(Nedan) Då gruvorna nedlades i Grängesberg 1990 och i Dannemora 1991 upphörde en 800-årig tradition av järnmalmsbrytning i Bergslagen. Gruvanläggningarna bevaras men rivning har i vissafall diskuterats, t ex av an­
rikningsverket i Grängesberg (bilden). Foto Jan-Erik Pettersson, TM.

274 / Boris Serning
Oxelösund att ta högvärdig malm från Li­ beria och Brasilien eller pellets från LKAB. Att järnmalmsproduktion inom över­ skådlig tid skulle återupptas i Bergslagen förefaller i hög grad osannolikt. Man måste komma i håg att även LKAB:s storgruvor i Lappland hade svåra lönsamhetsproblem åren efter järn- och stålkrisen. Att man nu lyckats skapa goda förutsättningar inför framtiden beror i första hand på ett tålmo­ digt och utomordentligt skickligt rationa­ liserings- och utvecklingsarbete, som bl a lett till stabil efterfrågan på för marknaden
attraktiva produkter.
Sammanfattning
Teknikhistoriskt sett är svensk gruvindustri mycket intressant. Under sekler har produ­ ktionen skett vid väl definierade anlägg­ ningar - malmkroppen ligger, där den ligger. En ensartad produkt, malmhaltigt berg har producerats, och då statistiskt material finns såväl i gruvarkiv som vid bergmästarämbe- ten, kan t ex produktionsvolymer och pro- duktivitetsdata studeras åtminstone 100 år tillbaka.
Fram till slutet av 1700-talet var tekni­ ken helt manuellt betingad. Problem med vattenundanhållning och uppfordring av
7000
6000
Högsta värde
Årsmedelvärden under 5 årsperioder
Produktivitet i ton bergper årsarbeta­ re i Grängesberg 1900-1980. (Års­ medelvärden under 5-ärsperioder.)
O
Lägsta värde 1945

Gruvlaven övrer centralschaktet vid Dan­ nemora straxföre nedläggningen av driften 1991. Laven uppfördes 1955 och är 70 m hög. Den omges av sovrings- och anrik­ ningsverket. Foto Jan-Erik Pettersson, TM.

276 / Boris Serning
berg gjorde, att djupgåendet vid brytning
var begränsat. Konstgångar som började introduceras i mitten av 1700-talet gav möjligheter att underlätta dessa problem. Konkurrensen om skogsråvara för såväl gruvornas som träkolshyttornas behov, medförde en intensiv skogsskövling och stora lokala bekymmer. I och med intro­ duktionen av ångmaskiner och byggandet av järnvägar i mitten av 1800-talet gavs stabilare möjligheter till centralisering till ett mindre antal gruvor, men konkurren­ sen om skogsråvaran var fortfarande en besvärande faktor. Först med nitroglycer- insprängämnena under andra hälften av 1800-talet kunde tillmakningen helt un­ danträngas. Förutsättningar för stordrift vid underjordsgruvorna skapades dock först vid sekelskiftet, då arbetsoperationer- na kunde elektrifieras antingen direkt eller genom eldrivna luftkompressorer.
Efter andra världskriget medförde me­ kanisering, automatisering och datorise­ ring en revolutionerande global utveckling
av järnhantering och gruvdrift. Framför allt ökade skalstorleken drastiskt. Nya stora malmfyndigheter och nya kustbaserade sto­ ra järnverk förändrade helt konkurrenssitu­ ationen. När sviterna efter oljekrisen drab­ bade Sverige 1975 slogs de mellansvenska råjärnsproducenterna ut och därmed ba­ sen för järnmalmsgruvorna. I Mellansveri­ ge finns numera inga järnmalmsgruvor i drift. Detta trots att gruvorna under 50- och 60-talet hade en exceptionellt hög pro­ duktivitetstillväxt och teknikmässigt låg i topp. En näringsgren, som under 800 år framgångsrikt hävdat sig, utplånades inom loppet av något decennium.
Litteratur
Serning, B, Björkstedt, K-A, Wesdund, C, De mel­
lansvenskajärnmalmsgruvorna 1930—1980. En
teknikbistorisk studie. IVA. Stockholm 1987. Sundström, K, Gruvbyggnader i Bergslagen. Rap­
port RAA 1993:2. 5tockholm 1993.

Modern järn- och stål­ framställning
Av Joachim von Schéele
änniskan har tillverkat järn i ca stål, t ex per kg, vida överstiger nyttan av det M4000 år. Den storskaliga tillverk­ stål som producerades för exempelvis 50 år ningen av stål är dock av långt sedan. Den fantastiska utveckling som järn- senare datum. Denna börjar ske i undoecrhansdtå­lframställningen genomgått de senaste
ra hälften av 1800-talet, vilket dock inte innebär att dagens stålsorter fanns då, långt därifrån. De flesta av dagens stålsorter är i sin utveckling mycket sentida, och mångfalden är stor. I Tyskland finns över 2000 stålsorter standardiserade, var och en med sina egen­ skaper. Som ytterligare exempel kan nämnas att av de stålsorter som används i avancerade tillämpningar, existerade inte närmare hälf­ ten för fem år sedan. Varje år tillverkas i värl­ den storleksordningen 750 miljoner ton stål i form av halvfabrikat för valsning eller smid- ning. Av allt stål som någonsin har produce­ rats i världen, har över hälften producerats efter år 1970, ett svindlande faktum som sä­ ger mycket om den sentida utvecklingen. Då är även att märka, att utvecklingen av stå­ lets egenskaper har gjort att nyttan av dagens
100 åren, med allt mer kvalificerade produkt­ egenskaper och allt större produktionsvolymer, har möjliggjorts genom revolutionerande omvälvningar inom tillverkningstekniken. Detta gäller särskilt för tiden från 1950-talet och framåt, och inte minst under de senaste
15—20 åren.
Under en femtonårsperiod från mitten av
1960-talet och framåt, skedde i Sverige en slutlig utfasning av klassiska järn- och stål- framställningsprocessser: den sista träkols- masugnen, i Svartå, blåstes ned 1966; sista blåsningen i en thomaskonverter skedde på NJA i Luleå 1972; martinprocessen slutade användas 1981, den sista basiska ugnen var i Boxholm och den sista sura i Sandviken. Ut­ över dessa kan nämnas att Kaldo-processen slutade att användas 1981 och att det under

278 / Joachim von Schéele
perioden också kunde noteras OBM-pro-
cessens uppgång (1974) och fall (1981). Andra processer hade utvecklats snabbare och i bättre harmoni med omgivningens krav och nya processer hade tillkommit efter andra världskriget.
Stålindustri är en kapitalintensiv bransch, vilket i viss utsträckning styr utvecklingen av produktionstekniken. Vi får alltså starka drivande krafter för att genom olika åtgär­ der öka produktionen i befintliga produk­ tionssystem och att integrera processteg. För att minska utsläppen från produktions­ systemen pågår också, förutom förbättring
av reningsteknik, en utveckling mot fler in­ terna sekundärflöden. Med avstamp i his­ torien, ges i denna uppsats exempel på hur tekniken för att producera stål har föränd­ rats under senare tid. Utgångspunkten för framställningen har varit ett svenskt per­ spektiv, vilket inte hindrar att en global ut­ veckling beskrivs. Väsentliga trender och betydande teknikbyten diskuteras. Det är fascinerande att kunna konstatera den sto­ ra omfattningen av svenska bidrag, som ge­ nom åren påverkat järn- och stålframställ­ ningens utveckling, och dessutom veta att här nämns endast ett axplock.

Järnframställning
Masugnen
Masugnen har sina rötter i medeltiden och utformningen har i grunden inte förändrats över tiden. Anledningarna till detta är främst hög produktionskapacitet, högt energiut­ nyttjande, mycket god avsvavling, samt en produkt, flytande råjärn, som är synnerligen lämplig att omvandla till stål. Genom sin utformning som en motströmsreaktor, där beskickningsmaterialet under sin väg ned genom ugnen möter uppåt strömmande gas, fås ett effektivt energiutnyttjande i pro­ cessen; gasen har nere vid formnivån en tem­ peratur i storleksordningen 2200°C, medan den utgående toppgasens temperatur är nå­ got över 100°C.
Masugnen har utvecklats starkt de senas­ te årtiondena, och vi kan utan att överdriva säga att den moderna, avancerade masug­ nen endast har funnits de senaste 20 åren. Utvecklingen har skett inom många områ­ den: förbättrade beskickningsmaterial; lägre åtgångstal för reduktionsmedel; avancerad processtyrning; längre livslängder; högre produktion. En modern masugn kan pro­ ducera 10.000 ton råjärn per dygn, vilket motsvarar fyra miljoner ton per år. I Sverige finns idag fyra masugnar, två i Luleå och två i Oxelösund. Dessa producerar tillsam­ mans mer än dubbelt så mycket som de 28 masugnar som var i drift 1960. År 1995 var världsproduktionen av råjärn 526 miljoner ton.
Trenden mot allt större masugnar kulmi­ nerade i mitten på 1970-talet med ugnar med en innervolym i storleksordningen 5000 m3, motsvarande en produktionskapa­ citet på 4—4,5 miljoner ton råjärn per år. Det
kunde då konstateras, att ytterligare storlek­ sökningar inte skulle bidra till förbättringar i form av lägre snittkostnader eller flexibilitet vad gäller styrning och ledning respektive produktion. De s k oljekriserna under 1970- talet hade stort inflytande på kostnaderna att producera järn. Primärt har det lett till åtgär­ der för att minska energianvändningen per ton producerat råjärn. Åtgärderna inbegri­ per därför huvudsakligen metoder, antingen direkt tekniska eller styrningsmässiga, för att öka produktionen och minska slaggmäng­ den.
Kolinjektion
En av de viktigaste förändringarna av mas­ ugnsprocessen under de senaste decennier­ na har varit injektion av reduktionsmedel via formorna. Olja, tjära, naturgas och kol­ pulver har injicerats. Kolinjektion i masug­ nar började att utvecklas i USA under slutet av 1950-talet, men fram till ca 1980 var det endast en handfull masugnar i västvärlden som använde tekniken. Utvecklingen har accelererat de senaste 10-15 åren med allt fler injektionsanläggningar, förbättrad tek­ nik och allt större injektionsmängder. Ge­ nom injektionen kan man dels ersätta dyr koks med billigare kolpulver och därmed stänga koksbatterier, dels styra ugnen snab­ bare än med koks. År 1989 var antalet mas­ ugnar i västvärlden som använder kolinjek­ tion uppe i 65. Under 1990-talet har denna utveckling fortsatt.
När kol, eller t ex olja, injiceras, sjunker flamtemperaturen, vilket begränsar injek- tionsmängden till ca 100 kg kol eller ca 50 kg olja per ton råjärn. Det finns dock möj­ ligheter att avsevärt höja den möjliga injek- tionsmängden genom att syreberika bläs-
Modern järn- och stålframställning / 279

280 / Joachim von Schéele
terluften och genom att öka blästerluftens
temperatur. Även om det har visat sig fram­ gångsrikt att använda en högre blästertem- peratur, upp till 1600-1700°C mot normalt ca 1100°C genom t ex plasmavärmning, har syreberikning blivit den vanligast förekom­ mande lösningen. På detta sätt har på flera stålverk etablerats körsätt med injektions­ mängder på ca 200 kg kolpulver per ton rå­ järn, vilket ger en i det närmaste motsvaran­ de minskning av koksbehovet. Masugnarna i Sverige injicerar f n upp till 150 kg kolpul­ ver per ton råjärn.
Syrgasmasugnar
Ju högre syreberikningen av blästern är, des­ to mer koks kan bytas mot injicerat kolpul­ ver. Ett sådant förfarande ger också upphov till en högre produktion i ugnen. Drivkraf­ terna för ökad syreberikning är alltså starka, och tankarna på att helt byta ut luften mot syrgas är etablerade, och därmed vad som kommit att kallas en syrgasmasugn. Detta har dock ännu inte kunna genomföras, framförallt pga den termiska begränsning som uppstår i processen då kväve byts mot syrgas.
Blästerluftens kväve har ingen betydelse för det kemiska förloppet i masugnen. Det inerta kvävet fyller dock en viktig funktion som värmetransportör i ugnen; det varma kvävet överför värme från ugnens nedre del till beskickningen i schaktets övre del. Det­ ta faktum begränsar strävan mot allt högre injektionsmängder av kolpulver då det krä­ ver en allt högre syreberikning av blästern och således ger allt lägre kväveinnehåll. Vi kan då riskera att få en masugn som är för varm vid formnivån och för kall i schaktets övre del.
Sedan 1978 har ett flertal olika förslag till utformning av en syrgasmasugn lagts fram i Tyskland, Kanada, Japan, Kina och Sverige. De fyra förstnämnda är att betrak­ ta som ”äkta” syrgasmasugnar där endast syrgas, och därmed ingen luft, tillförs pro­ cessen. De lösningar på problemet med processens värmebalans som har föreslagits inbegriper olika kombinationer av återfö- ring av toppgas och injektion av denna och syrgas på olika nivåer i ugnen. Ingen av des­ sa lösningar har ännu realiserats i kommer­ siell skala.
En elegant och lovande lösning är den s k balanserade masugnen, som har föreslagits av en grupp under ledning av professorJ.O. Ed­ ström vid Kungliga Tekniska Högskolan (KTH) i Stockholm. Tanken bakom den ba­ lanserade masugnen är, att det finns kom­ binationer inom processförutsättningarna sådana att en hög syreberikning, 40-90% syre, av en kall bläster och därmed följande proportionerlig kolinjektion kan ske utan att värmebalansen kräver återföring av toppgas. Med denna kapitaleffektiva metod - den ba­ lanserade masugnen kräver mindre kringut- rustning, t ex för värmning av blästern, än en ”vanlig” masugn och ger en betydligt högre råjärnsproduktion - bedöms det exempelvis vara möjligt att köra ugnen med en bläster som innehåller 65% syre och då injicera ca 350 kg kolpulver per ton råjärn. Den balan­ serade masugnen har uppmärksammats in­ ternationellt, och flera stålföretag säger sig sträva mot att förverkliga den.
Olivinpellets och optisinter
För att säkerställa en jämn och problemfri drift av en masugn, måste beskickningsmate­ rialet ha erforderlig kombination av egenska-

Modern järn- och stålframställning / 281
Vy över råjärnsframställningen vid SSAB Tunnplåt i Luleå. Iförgrunden terminalen där olivinpelletsfrån LKAB
i Malmberget lossas, och i bakgrunden de två masugnarna. Bilden är tagen från värmekrafiverket där över- skottsenergifrån SSAB.s anläggningar omvandlas tillfjärrvärme. Foto Karin Larsson.
per. Malmen måste ha en ganska grov stycke­
storlek för att möjliggöra tillräcklig permea-
bilitet och effektiv fördelning av gas i ugns-
schaktet. Då en mycket stor andel av järnsproduktionen. Ansträngningarna har järnmalmsproduktionen numera sker i form
av slig, krävs därför en efterföljande agglome- rering av malmen. Produkten är antingen sinter eller pellets. Sedan början av 1980-ta- let har Sverige varit världsledande när det
mycket koncentrerats kring att utveckla en lämplig beskickning med låg andel gångart, vilketbidrartillenlågslaggmängd,mensam­ tidigt en efterfrågad svavelrening. LKAB:s s k olivinpellets, med 66,7% Fe, har framgångs-
gäller utvecklingen av masugnsbeskickningar. En beskickning med ett högt järninnehåll minskar energianvändningen och ökar rå-

282 / Joachim von Schéele
rikt visat sig motsvara dessa krav. Istället för
att som tidigare tillsätta kvartsit, och därmed få en sur pellets, tillsätts Mg0-Si02-minera- let olivin. Detta leder till att pelletsen får förbättrad reducerbarhet och bättre högtem- peraturegenskaper, vilket ger ett högre gasut­ nyttjande. Sedan 1982, då SSAB i Luleå var först i världen att använda en beskickning med 100% olivinpellets, har detta blivit en allt mer efterfrågad produkt. Exempelvis använder numera fem av Nordens sju mas­ ugnar en beskickning som endast består av olivinpellets. Mängden reduktionsmedel i masugnarna har, huvudsakligen på grund av detta, kunnat sänkas från över 500 kg till ca 450 kg per ton råjärn och slaggmängden från drygt 250 kg till under 150 kg per ton råjärn.
I ett arbete som leddes av professor J.O. Edström vid KTH, baserat på hans idéer och tester från slutet 1950-talet, utvecklades även en sinter med ett högt järninnehåll, upp till 65,5 % Fe. I sin intressantaste vari­ ant består denna sinter av en matris av järn­ oxid och kalciumferrit med tämligen stora inaktiva partiklar av kvartsit. Produkten kal­ las optisinter, och har visat sig ha en utmärkt kombination av hög reducerbarhet och för­ måga att inte falla sönder under reduktio­ nen. Tillsammans med koksens aska ger optisinter en slagg med önskade egenskaper, och en slaggmängd på ca 150 kg per ton rå­ järn. Efter att ha utvecklats inom ramen för Jernkontorets nordiska forskningssamarbe­ te, har optisinter använts både av SSAB Oxe­ lösund och Fundia Wire i Koverhar, men dessa verk har nu gått över till att endast an­ vända pellets i beskickningen. Den fortsatta utvecklingen och användningen av optisin­ ter sker nu hos Rautaruukki i Brahestad och vid stålverk i Japan.
Toppgas
Varm- cyklon
Kvävgas Syrgas
Rågas'
förgasare
schakt
svamp
Våtskrubber
y—Redukrionsgas
Kylgas,
Smält-
Schematisk skiss över Corex-processen, den enda nya råjärnsprocess som har etablerats kommersiellt.
Alternativa råjärnsprocesser
Trots masugnsprocessens många fördelar har stora ansträngningar gjorts för att ut­ veckla alternativa råjärnsprocesser. Huvud­ anledningarna till detta är masugnsproces­ sens behov av koks och en agglomererad beskickning. Otaliga förslag till nya proces­ ser för att producera råjärn har lagts fram de senaste decennierna och många av dem har varit svenska. Inget svenskt processförslag har dock utvecklats vidare sedan början av
1980-talet. Förutom i Sverige har en stor del av utvecklingen av nya råjärnsprocesser skett i Australien, Japan, Tyskland och USA, där den på vissa håll fortfarande fort­ går. En ny process, Corex, har etablerats kommersiellt.
Corex började utvecklas i Tyskland av då­ varande KorfEngineering under senare hälf­
Syrgas Kvävgas
Exportgas

ten av 1970-talet. Det österrikiska företaget
Voest-Alpine köpte senare KorfEngineering och fortsatte utvecklingen. Processen testa­ des i pilotskala vid Badische Stahlwerke i Kehl under perioden 1981-1987. Efter två misslyckade testkampanjer togs en kom­ mersiell anläggning i drift utan missöden i november 1989 hos det sydafrikanska stål­ företaget ISCOR:s verk i Pretoria. Sedan dess har där producerats 300.000 ton råjärn per år av en kvalitet helt i paritet med vad som fås från en masugn. I början av 1996 togs världens andra Corex-anläggning i drift i Pohang i Korea. Denna ägs av POSCO och har en kapacitet på 650.000 råjärn per år. Yt­ terligare anläggningar är nu under uppfö­ rande i Indien, Korea och Sydafrika.
Jämfört med masugnen har Corex en stor fördel: den kräver inte koks, utan kol kan användas direkt i processen. I den övre reak­ torn, förreduktionsschaktet, reduceras mal­ men, styckemalm eller pellets, till en reduk- tionsgrad på ca 93% med en i motström mötande reduktionsgas, som letts in i schak­ tets undre del. Den därvid bildade järnsvam­ pen matas sedan vidare till den undre reak­ torn, smältförgasaren, där den tillsammans med kol och slaggbildare förs in på toppen av dennas ”kupol”. I den nedre delen av smält­ förgasaren sitter syrgasformor; processen an­ vänder storleksordningen 500 m3 syrgas per ton råjärn. Här bildas en ca sex meter hög ”fluidiserad” bädd i vars övre del sker genere- ring av reduktionsgas för förreduktionen. I bäddens nedre del sker smältning av järn­ svampen, slutreduktion, slagg/metall-reak- tioner och uppkolning. Stoft från smältför- gasarens utgående gas avskiljs i cykloner innan denna når förreduktionsschaktet, och återförs via syrgasbrännare till smältförgasaren.
Järnsvamp
Under tusentals år har människan använt sig av reduktion i fast fas för att framställa järn. Kol användes som reduktionsmedel och tem­ peraturen i processerna var kring 800°C, allt­ så betydligt lägre än de ca 1500°C som krävs för produktion av flytande råjärn. Det var dock först in på 1900-talet som ett genom­ brott kunde ske för en utveckling av vår nuti­ da variant av denna typ av processer, järn- svampsprocesserna. Processernas benämning kommer av att deras produkt kallas järn­ svamp, då den är porös och har ett ”svampak­ tigt” utseende. Mycket viktiga bidrag till utvecklingen i början av seklet lämnades av svenska forskare som Sieurin (Höganäspro- cessen) och Wlberg. Sedan dess har över fem­ tio förslag på olika järnsvampsprocesser lagts fram på olika håll i världen, men i dag finns endast ett fåtal olika processer i drift. Världens första schaktugnsprocess för framställning av järnsvamp var Wibergsprocessen, vars första anläggning byggdes i Söderfors 1932 (men fungerade först i början av 1940-talet). Ut­ vecklingen av naturgasbaserade processer har dominerats av amerikanska Midrex och mex­ ikanska HYL (Hoyalata y Lamina, SA). I Monterrey i Mexiko tog HYL 1957 i drift världens första naturgasbaserade process för framställning av järnsvamp. Midrex, gjorde sitt intåg på marknaden i slutet av 1960-talet efter att först gjort misslyckade försök att in­ troducera en kolbaserad karusellugnsprocess.
Länge var världsproduktionen av järn­ svamp totalt sett tämligen marginell; en miljon ton per år nåddes först i slutet av
1960-talet. I Sverige var dock produktionen förhållandevis betydande; under perioden 1964-1975 låg den på 150.000- 200.000 ton per år. Från början av 1970-talet har det
Modern järn- och stälframställning / 283

284 / Joachim von Schéele
skett en dramatisk ökning av världsproduk­ tionen. Den genomsnittliga tillväxten har legat på över 10% per år och 1995 uppgick världsproduktionen till 31 miljoner ton. Över 90% av dagens produktion är natur- gasbaserad, vilket har styrt anläggningarnas lokalisering. I Sverige produceras numera järnsvamp endast av Höganäs, drygt 100.000 ton per år som råvara för järnpulvertillverk- ning.
Den grundläggande förklaringen till den stora ökningen av järnsvampsproduk- tion är stålindustrins starka tillväxt i områ­ den där kostnaden för att producera järn­ svamp är lägre än kostnaden för råjärn och priset på skrot. Ofta har detta varit områ­ den med god tillgång på naturgas till ett lågt pris och en liten lokal försörjning av skrot, åtminstone inte tillräcklig för att möta en ökande stålproduktion. På senare år har ytterligare en stark drivkraft tillkom­ mit. Med början framför allt i USA har allt fler elektrostålverk, många av dem nystar­ tade, igångsatt produktion av platta pro­ dukter. Då kraven på skrotets renhet är högre för dessa produkter har efterfrågan på ”rent” skrot ökat på många håll. Detta har skett samtidigt som tillgången börjar minska genom allt effektivare tillverk­ ningsmetoder i stål- och verkstadsindust­ rin, t ex i bilindustrin. Järnsvamp, som är ett jungfruligt material med låga förorenings­ halter, har därför blivit intressant som er­ sättning för ”rent” skrot. Tidigare användes nästan all järnsvamp där den producerades, men de senaste åren har mängden skeppad järnsvamp stigit kraftigt; närmare åtta mil­ joner ton skeppades 1995. Exempelvis ex­ porteras en hel del järnsvamp från Venezu­ ela till USA.
Stälframställning
Syrgasstålkonvertern
I en uppsats år 1963 konstaterade amerika­ nen D R Berg att: ”Enough plants employ- ing one or another commercially available oxygen steelmaking processes have been in operation long enough to prove a Capital cost, operation cost, and product-quality combination unequaled by any other pro­ cess for the majority of the worldis present and foreseeable requirements. Oxygen steel­ making has arrived, and ius future growth is assured until the time that the unlimited ingenuity of the human mind replaces it with something better.” Så hade då vad vi skulle kunna kalla ”syrgasståleran” på allvar infunnit sig, och allt som den gode Mr Berg i sin något patetiska tillskyndan säger var faktiskt sant; tillkomsten av syrgasstålkon­ vertern är kanske det största produktions­ tekniska genombrottet i stålframställning­ ens historia.
Idén att använda syrgas istället för luft för att färska råjärnet till stål var dock inte ny. Re­ dan i sitt patent för Bessemerprocessen 1856 nämner sir Henry Bessemer möjligheten att använda syreberikad luft, och många av hans samtida och efterföljare diskuterade fördelar­ na med att använda syrgas. Problemet var dock att det vid denna tid inte gick att fram­ ställa syrgas i erforderliga mängder, i alla fall inte till en rimlig kostnad. Strax före sekel­ skiftet kunde dock tysken Karl von Linde producera de första kommersiella kvantite­ terna av syrgas, och metallurgerna började vädra syreberikad morgonluft. Anläggningar för produktion av syrgas började byggas un­ der 1900-talets första år; redan dessa byggde på principen att först överföra luft till vätske-

Chargering av råjärn i en av syrgasstålkonvertrarna på SSAB Tunnplåt i Luleå. Foto Karin Larsson.
fas och sedan genom destillation separera
komponenterna. Anläggningarna byggdes dock inte för att producera syrgas för metal­ lurgiska applikationer, utan för svetsning och skärning samt för medicinsk användning. Detta ledde till att syrgasens första använd­
ning inom stålindustrin inte blev i konverter- metallurgin, utan vid ytbehandling av de gjutna ämnena (s k syrgashyvling). Dock var de syrgasmängder som krävdes för detta än­ damål för små för att motivera syrgasverk på själva verksområdena. Det slutliga steget för
Modern järn- och stälframställning / 285

286 / Joachim von Schéele
att möjliggöra produktion av stora mängder
syrgas togs under och direkt efter andra världskriget, företrädesvis i Tyskland och USA. Under kriget behövdes stora mängder syrgas framförallt för svetsning och skärning, inte minst på varven, och i Tyskland behöv­ des dessutom syrgas för att driva raketer. Ef­ ter kriget blomstrade den civila efterfrågan på produkter som under sin framställning be­ hövde syrgas. På detta sätt skapades den nödvändiga förutsättningen för att etablera syrgasstålkonvertern.
Den enskilde person som troligen var, mest betydelsefull för syrgasstålkonverterns tillkomst var den schweiziske professorn Ro­ bert Durrer. Han hade länge varit en stor till- skyndare av syrgasanvändning i sin roll som produktionschef på stålverket i Gerlafingen där han gjorde experiment i en thomaskon­ verter. Eftersom thomaskonverterns dysor inte kunde klara en syreberikning högre än upp till 35-40%, experimenterade han till­ sammans med sina kollegor i begränsad skala, 2,5 ton, med att istället använda inblåsning från toppen via en lans, en idé som även hade föreslagits av andra. Under våren 1948 lycka­ des de och världens första syrgasfärskning var ett faktum.
Inom parentes kan vi i detta samman­ hang notera utvecklingen av den bottenblå- sande syrgasstålprocessen, den sk OBM- processen. Redan runt sekelskiftet gjordes försök att blåsa syrgas direkt in i ett järnbad genom dysor i konverterväggen. Försöken misslyckades då man inte kunde förhindra ett kraftigt foderslitage nära dysmynningen. Slitaget orsakades av syrgasens exoterma re­ aktioner med badets legeringselement. Pro­ blemet fick sin lösning först på 1960-talet då det i Kanada utvecklades en dysa bestå­
ende av två koncentriska rör av vilka det inre användes för syrgas och det yttre hade ett flöde av gasformiga kolväten. De endoter- ma reaktionerna vid kolvätenas spjälkning gav den nödvändiga kylningen.
Durrers experiment med syrgasinblås- ning via en lans visade också på den goda raf­ finering av stålet, genom oxidation av fosfor och svavel, som erhölls av syrgasinblåsning- en i kombination med en basisk infodring och tillsats av basiska slaggbildare. Vidare er­ for han de starka exoterma reaktionerna vid oxidationen av t ex kol, kisel och fosfor. Det­ ta innebar att det i konvertern fanns värme tillgängligt i ”överskott”, som kunde använ­ das for smältning av skrot, i vissa fall upp till en mängd motsvarande närmare halva char- gevikten.
Durrers framgångsrika och intressanta experiment i pilotskala rönte intresse i Ös­ terrike, och Durrer började samarbeta med forskare hos stålföretaget VÖEST (Verei- nigte Österreichische Eisen- und Stahlwer­ ke) i Linz. Där fortsattes utvecklingsarbetet i allt större skala, upp till 15 ton, och den första lyckade blåsningen skedde hösten
1949. Utvecklingen ansågs så lovande att man redan då beslutade att bygga en kom­ mersiell anläggning. Denna togs i drift 1952 och redan ett år senare hade ett annat österrikiskt stålföretag, ÖAMG (Österrei­ chische Alpine Montan Gesellschaft) i Do- nawitz, installerat en liknande praxis.
I slutet av 1949 beslutade VÖEST att döpa den nya processen till ED efter Linz och Durrer. Man konstaterade också att den inte var patenterbar, pga Bessemers och an­ dras patent, vilket var en åsikt som delades av Durrer. Detta hindrade dock inte en Dr Suess att året efter patentera processen med

hänvisning till sina tidigare patent inom
området. En lång och hård patentstrid följ­ de, framförallt i USA där många företag vil­ le ogiltigförklara patentet samtidigt som Dr Suess licensgivare Kaiser Engineering stäm­ de företag på löpande band för att de använ­ de processen utan att betala licensavgift.
Så började då syrgasstålprocessen sitt se­ gertåg över världen, och snabbt började den slå ut sina närmaste konkurrenter, den basiska martinprocessen och thomaspro- cessen. Viktiga faktorer som bidrog till framgången var den korta chargetiden och därmed möjligheten till ökad produktion — jämfört med martinprocessen kunde tiden minskas till bortåt 1/10 — och den högre skrotsmältningskapaciteten, särskilt jämfört med thomasprocessen. Installationerna dug­ gade tätt och den globala spridningen var god. Redan 1957 fanns processen i Österri­ ke, Kanada, USA, Brasilien, Japan och Västtyskland. Året efter, 1958, togs den första syrgasstålkonvertern i drift i Sverige. Detta skedde i Fagersta. År 1965 produce­ rades närmare en femtedel av världens stål i syrgasstålkonvertrar, och endast tio år sena­ re, 1975, framställdes över hälften av värl­ dens stål i denna process. År 1995 var världsproduktionen av råstål i syrgasstål­ konvertrar 445 miljoner ton. Konvertrarna blev snabbt också allt större. De flesta kon­ vertrarna som fanns 1957 hade en tapp­ vikt på 30-50 ton och ingen var större än
80 ton. År 1961 kom den första 200-ton- skonvertern och redan året efter den första 300-tonskonvertern, båda i USA. De stör­ sta syrgasstålkonvertrarna som finns idag har en tappvikt på 350 ton.
Den ursprungliga idén med en toppblå- sande syrgaslans har över tiden utvecklats vi­
dare. Vid introduktionen i Europa rönte processen inte någon omedelbar framgång. Orsaken var att den inte var lämpad för det fosforrika råjärn som vid denna tid fram­ ställdes i de stora producentländerna Frank­ rike, Storbritannien och Västtyskland. I Benelux-länderna och Frankrike insågs dock dess stora potential och de första modifie­ ringarna av den ursprungliga processen gjor­ des där i syfte att möjliggöra färskning av fosforrikt råjärn. Sedan dess har ett dussintal olika varianter av processen utvecklats, alla med sin akronym.
Ljusbågsugnen
De första försöken att använda elektricitet för att smälta metall genomfördes redan i början av 1800-talet. Detta var dock innan Siemens uppfann den elektriska generatorn (1867), och de fick därför ingen praktisk betydelse. Den typ av elektrisk ugn som
Produktion av rostfritt stål hos Avesta Sheffeld i Avesta; Ijusbågugnen harjust tappats och råstålet transporteras nu i skänk tillAOD-konvertem. Foto Fritz Brattlöf.
Modern järn- och stälframställning / 287

288 / Joachim von Schéele
först kom att bli av betydelse, och som fort­ farande används för vissa ändamål men i mycket begränsad skala, var induktionsug- nen. Det viktigaste bidraget till dennas ut­ veckling lämnades av svensken F A Kjellin (i Gysinge) under 1900-talets första år. Ljusbågsugnen, den i dag helt domineran­ de processen för att smälta om skrot till nytt stål, utvecklades huvudsakligen under ti­ den efter första världskriget. Den baserar sig på den ugn som fransmannen Paul Hé- roult utvecklade i slutet av 1800-talet. År 1902 tog Héroult i drift Sveriges första Ijus- bågsugn i Kortfors utanför Karlskoga.
År 1910 producerade världens elektriska ugnar tillsammans 121.000 ton, vilket ut­ gjorde 0,18% av den totala stålproduktionen detta år. Därefter har utvecklingen för elekt- rostål varit mycket positiv: en miljon ton per år passerades 1927,10 miljoner ton 1943, 30 miljoner ton 1964, 100 miljoner ton 1973, osv. År 1995 producerades 243 miljoner ton i ljusbågsugnar, vilket motsvarade ungefär 1/3 av världens råstålsproduktion.
Sveriges största ljusbågsugn finns i Smed­ jebacken med en effekt på 85 MW. Kapaci­ teten är 150 ton och den normala chargevik- ten är 127 ton. Denna ugn är utrustad enligt flera av de koncept för en effektivare pro­ duktion som har etablerats under senare tid. Ugnen har exempelvis tillsatsbrännare, bot­ tentappning, omröring via botteninblås- ning av kvävgas för att öka skrotsmältnings- hastigheten, samt kol- och syrgasinjektion för slaggskumning. Åtgångstalet för elektri­ citet är ett av de lägsta i världen för denna typ av ugn och driftpraxis.
Allt fler av de nya ljusbågsugnar som in­ stalleras i världen är likströmsmatade. Det in­ nebär att de istället för tre elektroder har två,
en toppelektrod och en bottenelektrod. Detta leder bl a till en lägre förbrukning av elektroder och ugnsinfodring, samt mindre elektriska störningar. Användningen av ett körsätt med skummande slagg har blivit allt mer etablerat. Generellt kan sägas att alla verk som har ett produktprogram som möjliggör detta, strävar efter att använda skummande slagg. Slaggen fås att skumma genom att den 'blåses upp” med koloxid. Normalt önskar man en höjd på den skummande slaggen så­ dan att ljusbågarna är täckta. Med skumman­ de slagg erhålls ett antal fördelar, t ex lägre energianvändning, lägre elektrodförbrukning, minskad ljudnivå, bättre värmeöverföring, lägre infodringsslitage, ökad skrotsmältnings- hastighet och därmed kortare chargetid, lägre halter av inlösta gaser och en homogenare sam­ mansättning av stålsmältan.
John Vallomy, verksam i USA, har utveck­ lat en process kallad Consteel, som innefattar flera av de senaste tankarna om hur en ljus­ bågsugn skall se ut och köras. Consteel arbe­ tar med kontinuerlig chargering av skrot och slaggbildare via ett transportband. Charge- ringen sker genom ugnssidan. Under sin väg fram till ugnen förvärms skrotet med ugnens avgaser. Ljusbågarna används inte direkt för att smälta skrotet, utan smältningen sker i det stålbad som hela tiden finns i ugnen. För att säkerställa en god värmeöverföring till den platta badytan används skummande slagg. Tappning sker via botten och normalt tappas ca 60% av stålet i ugnen. Chargeringen be­ höver inte avbrytas, utan kan fortsätta ske under tappning. Tappningscykeln koordine­ ras med gjutcykeln och därmed fås ett kom­ pakt och energiefifektivt flöde i stålverket. Consteel-anläggningar, i drift eller under uppförande, finns i USA, Japan, Italien och

Thailand. Som lägst har de i drift gett ett åt-
gångstal för elektricitet på 320 kWh/ton, till vilket kommer 33 m’ syrgas.
Förändringarna av ljusbågsugnen har va­ rit många under senare tid. Den principiellt viktigaste var förmodligen den som kom med införandet av skänkmetallurgi, se ned­ an, vilken innebar att de metallurgiska pro­ cesserna 'flyttades ut” från ljusbågsugnen och denna omvandlades till en ren ”smält- maskin”. Ugnarna har blivit allt större och utrustats för att köras vid allt högre effekt. Ett antal andra förändringar har nämnts ovan och fler finns. En mycket viktig förändring som bara har behandlats implicit ovan, är an­ vändningen av syrgas i ljusbågsugnen. Det är idag vanligt att 15-20 m' syrgas injiceras per ton stål. Som nämndes i exemplet med Con- steel kan det förekomma 35 m3 syrgas per ton stål. Det mest extrema exemplet är de elekt- rostålverk som använder nästan dtibbelt så mycket, 60 m3 syrgas per ton stål. Som jäm­ förelse kan nämnas att en syrgasstålkonverter använder storleksordningen 50 m3 syrgas per ton stål; frågan är om det börjar bli dags att byta beteckningar på processerna. Den un­ der senare tid ökande användningen av syr­ gas i ljusbågsugnen kan i viss utsträckning förklaras med en strävan att etablera s k efter- förbränning, dvs att oxidera koloxid till kol­ dioxid. Förbränning till koldioxid kan tillfö­ ra processen ca tre gånger så mycket energi som förbränning till koloxid.
Skänkmetallurgi
Skän metall urgin, att genomföra metallurgis­ ka operationer i skänken efter att ett råstål har framställts i stål ugnen (genom färskning eller
smältning), tillkom för två huvudsyften: att öka stålverkets produktion och att öka pro­ duktens kvalitet. Detta innebär för den skrotbaserade stålframställningen att ljus­ bågsugnen endast används för smältning, och kan utvecklas för att göra denna så effek­ tiv som möjligt. Skänkmetallurgin har lett till en lägre energianvändning då den, förutom möjligheter till en optimerad energianvänd­ ning i de enskilda processtegen, möjliggör bättre samordning av stålframställnings- och gjutsteget. Genom de separata, förfinade processer som skänkmetallurgin etablerar, har inte bara slutproduktens kvalitet kunnat förbättras, utan också möjliggjort att nya stålsorter kunnat utvecklas.
Egentligen har skänkmetallurgi använts länge inom stålindustrin. Den bestod då av de åtgärder som skedde i samband med tappning av stål ugnen och utgjordes av des­ oxidation, svavelrening och legeringstill- sats. Förelöparen till det som vi idag kallar skänkmetallurgi uppenbarade sig på 1930- talet. Fransmannen Perrin utvecklade en metod, som sedan fick bära hans namn, vil­ ken innebar att smält slagg hälldes i skän­ ken före det att stålet tappades i. Slaggen hade en sammansättning lämplig för sva­ vel- eller fosforrening. När stålet tappades i erhölls en kraftig om röri ng vilken gav en stor kontaktyta mellan stål och slagg. På detta sätt nåddes en för den tiden accepta­ bel svavel- respektive fosforrening, och det­ ta genom ett förfarande som skedde efter själva framställningen av råstålet, inte som tidigare i stålframställningsprocessen.
Nästa steg i skänkmetallurgins framväxt kom på 1950-talet i form av vakuumbehand­ ling av flytande stål. Detta skedde antingen i samband med tappningen, s k strålavgas-
Modern järn- och stålframställning / 289

290 / Joachim von Schéele
ning, eller, vanligare, i ett separat behand-
lingssteg. Det kan nämnas att den första ut­ vecklingen av vakuumbehandlingen skedde i Sovjetunionen där den användes i driftskala redan kort efter andra världskrigets slut i stål­ verken i Enakievo och Dneprosnezstal. I mit­ ten av 1970-talet kom pulverinjektionen, vars huvudsyfte var att åstadkomma en snabb och långtgående svavelrening. Tekniken visa­ de sig också vara synnerligen lämplig för bl a
desoxidation och slaggmodifiering. Denna typ av tillsatser visade sig stöta på begräns­ ningar i form av att värmeförlusterna blev för stora, antingen pga behandlingstiden eller tillsatsernas kylverkan, och att omröringen var otillräcklig. Det senare kunde åtgärdas genom gasspolning, men även detta ledde till ökade värmeförluster. Det var inte ekono­ miskt möjligt att kompensera för värmeför­ lusterna genom att avsevärt höja stålugnens
Stål i skänk på vägfrån en av syrgaskonvertrarna till skänkmetallurgisk behandling (CAS-OB) hos SSAB Tunn­ plåt i Luleå. Foto Karin Larsson.

tapptemperatiir. Åtgångstalen i stålugnen
sköt då i höjden och det uppstod stora svårig­ heter att styra gjuttemperaturen.
Lösningen blev nästa steg i skänkmetallur­ gins utveckling, skänkugnen. Den första byggdes redan 1965 genom ett samarbete mellan ASEA och SKF hos de senares stål­ verk i Hällefors. Den viktigaste personen bakom dess tillkomst var SKF Hellefors mycket innovative chefsingenjör Magnus Ti-
berg. Spridningen av tekniken lät vänta på sig några år, men i mitten av 1970-talet hade över 20 skänkugnar av typen ASEA-SKF tagits i drift, vilket möjliggjorde skänkmetal­ lurgins fortsatta utveckling.
Skänkmetallurgins framväxt har inne­ burit en utveckling av ett stort antal olika behandlingsstationer. Vi kan idag tala om ett ”smörgåsbord” av olika processer att väl­ ja bland. Dessa kan i olika arrangemang
Modern järn- och stålframställning / 291
Interiörfrån kontrollrummetför den skänkmetallurgiska behandlingen hos SSAB Tunnplåt i Luleå. Foto Karin Larsson.

292 / Joachim von Schéele
Tillverkning av rostfritt stål i AOD-konverter hos Sandvik Steel i Sandviken. Foto Jörgen Svendsen.
och kombinationer tillhandahålla proces­ ser som värmning, kylning, omröring, avgasning, legering och raffinering. Lös­ ningarna och kombinationerna, liksom akronymerna, är legio, men resultatet är målen på ett effektivt sätt uppnås: högre produktion och bättre kvalitet.
Tillverkning av rostfritt stäl
Redan i slutet av 1800-talet producerade fle­ ra bruk i Sverige olika slags legerat götstål, vilka egentligen borde kallas ”rostfritt”. Be­ teckningen tillkom dock inte förrän i början av 1900-talet och har som upphovsman engelsmannen Brearley, som 1912 gav det

fläckfria namnet ”stainless Steel” åt en ferri-
tisk legering av järn och krom. Beteckningen användes därefter för en i Tyskland framta­ gen austenitisk legering av järn, krom och nickel. Det var dock flera årtionden senare som användning och utveckling tog fart. De moderna rostfria stålen utvecklades först efter andra världskriget och började då bli all­ mänt använda. Detta kunde ske tack vare den omfattande utvecklingen på det process­ metallurgiska området. Rostfria stål är ofta det enda ekonomiskt acceptabla alternativet för att lösa korrosionsproblcm. Den främsta och viktigaste egenskapen hos rostfria stål är deras korrosionsmotstånd; i princip är alla andra egenskaper underordnade detta.
Världsproduktionen av rostfritt stål har ökat med ca 4% per år de senaste åren. Av de ca 14 miljoner ton rostfritt stål som pro­ ducerades i världen år 1995, utgörs mer än 50% av s k 18-8, dvs stål som innehåller ca 18% krom och ca 8% nickel. Även om rostfritt stål är väl känt för gemene man ge­ nom sin användning i konsumentprodukter, t ex i köksutrustningar, utgör dessa bara ca 25% av konsumtionen. Det är alltså främst inom industrin som rostfritt stål an­ vänds, inte minst i livsmedelsindustrin och massa- och pappersindustrin. Ett speciellt användningsområde väl värt att nämna är i katalysatorer i bilarnas avgassystem. I en katalysator är den reaktiva ytans storlek av avgörande betydelse. En katalysator inne­ håller en tunt valsad veckad folie av rostfritt stål belagd med ett ytskikt av enkristaller av aluminiumoxid som därefter beläggs med platina. Den totala ytan hos denna folie i en katalysator motsvarar två fotbollsplaner.
År 1995 producerades i Sverige 618.000 ton rostfritt stål i form av halvfabrikat. Ex­
porten av handelsfärdigt var 567.000 ton till ett värde av 14 miljarder kr. Importen av rostfritt stål uppgick till 95.000 ton, till ett värde av 2,5 miljarder kr. Produktionen av rostfritt stål i Sverige kommer att öka vä­ sentligt under de närmaste åren. I Avesta kommer kapaciteten att mer än fördubblas, från 200.000 till 500.000 ton, och i Sandvi­ ken planeras en ökning från 200.000 till 280.000 ton. Sammantaget betyder detta alltså att produktionen i Sverige bör nå ca en miljon ton. I det nya stålverket i Avesta kommer chargetiden att vara 47 minuter, ti­ digare var den ca två timmar.
Framställningen av rostfritt stål skiljer sig i hög grad från annan stålproduktion. Tillverkningen sker från skrot och ferrole- geringar, vilka tillsammans med slaggbilda- re smälts i ljusbågsugn. Andelarna bestäms av relativprissituationen. I Sverige är för­ hållandena sådana att skrot utgör ca 75% av insatsen. Krom tillsätts i form av ferro- krom, som innehåller ca 4% kol. Eftersom det rostfria stålet skall innehålla ca 0,02% kol, måste alltså nästan allt kolet färskas bort. Detta är en besvärlig process då även krom lätt oxideras. För att lösa detta prob­ lem utvecklades AOD-processen; AOD uttyds Argon-Oxygen-Decarburization. I denna optimeras förhållandena för jämvikt mellan kol, krom, temperatur och partial­ trycket för koloxid. Ett minimum av krom oxideras vid sjunkande kolhalt om tempe­ raturen höjs eller partialtrycket för koloxid sänks. Genom att variera förhållandet mel­ lan argon och syre i den gas som injiceras under badytan kan partialtrycket för kolox­ id styras. Det har blivit allt vanligare att processen också använder sig av en topp- blåsande lans, s k kombinerad blåsning, för
Modern järn- och stålframställning / 293

294 / Joachim von Schéele
att öka produktionen. AOD-processen ut­ vecklades av Union Carbide, och den första AOD-konvertern togs i drift i USA 1968.1 Sverige installerades de första AOD-kon- vertrarna i Avesta 1973 och i Nyby 1974. Även AOD-processen gjorde ett segertåg över världen; redan fem år efter att den förs­ ta konvertern togs i drift, var över 30 kon- vertrar i drift i åtta olika länder.
Den principiellt enda konkurrenten till AOD-konvertern är CLU-processen. Den­ na utvecklades parallellt men var för sig av Uddeholm, där framträdande insatser gjor­ des av Olle Johnsson och Anders Eriksson, och av Creusot-Loire i Frankrike. CLU står därför för Creusot-Loire-Uddeholm och fö­ retagen äger gemensamt rättigheterna. En försökskonverter färdigställdes i Hagfors
1973. Skillnaderna mot AOD-processen är dels att inblåsning sker genom botten, dels att vattenånga används istället för argon. Spjälkningen av vattenångan ger, förutom dess oftast lägre pris, fördelen att det är lät­ tare att styra temperaturen i processen. CLU-processen finns idag endast i Deger- fors och hos det nybyggda Columbus-ver- ket i Sydafrika.
Gjutning
Stränggjutning
Den tyske fysikern T J Seebeck upptäckte år 1821 termokraften. Han fann att om två metalltrådar förenas med varandra så att god elektrisk kontakt etableras, t ex genom lödning, och om det ena lödstället upphet­ tas, uppstår elektrisk ström i den av trådar­ na bildade strömkretsen. Strömmens styrka är beroende av temperaturskillnaden mel­
lan lödställena och av de båda metallernas egenskaper. Detta kallas Seebeck-effekten och mätinstrumentet som på ovannämnda vis erhålls kallas termoelement. Med ett ter­ moelement är det möjligt att med förhållan­ devis god noggrannhet mäta från mycket låga temperaturer (-200°C) till mycket höga (2800°C). Termoelementets betydelse för metallurgins utveckling kan inte nog understrykas. Termoelementet har varit en nödvändig förutsättning för utveckling av stränggjutningen, där gjutningen måste ske med en precision i temperatur på ett par grader när vid temperaturer i storleksord­ ningen 1500°C.
Den troligen första stränggjutningsan- läggningen i driftskala var sovjetisk, först uppförd i Kuznetskii sedan flyttad till Bez- hitsii, och den togs i drift 1938. Även om det exempelvis byggdes en maskin i Stor­ britannien i mitten av 1940-talet, var det först på 1930-talet som utvecklingen tog fart. Viktigt för detta var samarbetet mellan en tysk och en österrikisk forskargrupp som etablerades 1952. Den tyska gruppen led­ des av den i sammanhanget legendariske pionjären Dr Siegfried Junghans. Ett bety­ dande utvecklingsarbete bedrevs vid denna tid också i USA. Det problem som var vik­ tigast att lösa för att stränggjutningen skul­ le fungera, var det som gällde den rörliga kokillen. Idén till hur detta skulle gå till ut­ vecklades först av Junghans och vidareut­ vecklades sedan av flera andra. Tekniken innebar att kokillen följer ämnet ett stycke nedåt med en hastighet som är något högre är gjuthastigheten. Detta ger en tillräcklig tid för stelnande av ett erforderligt tjockt
skal”. Därefter återför kokillen snabbt till sitt ursprungsläge.

Även i Sverige gjordes betydande insatser
för stränggjutningens initiala utveckling. Martin Wiberg gjorde försök med sträng­ gjutning i Hofors redan 1932. År 1954 installerades i Nyby Sveriges första sträng- gjutningsmaskin. En av stränggjutningens pionjärer var Erik A Olsson, vars metod först installerades i Motala (1962) och Halmstad (1963) och sedan kom att tillämpas även i Spanien, Tjeckoslovakien, USA och Japan. År 1962 var 34 stränggjutningsmaskiner i drift och minst 22 under byggande. Dessa var väl spridda över världen och fanns i föl­ jande länder: Argentina, Australien, DDR,
Frankrike, Indien, Italien, Japan, Kanada, Kina, Mexiko, Norge, Peru, Schweiz, Sov­ jetunionen, Spanien, Storbritannien, Sveri­ ge, Tjeckoslovakien, Ungern, USA, Väst­ tyskland och Österrike. Världen hade fått se en ny process etablera sig.
Stränggjutning är idag den helt domine­ rande metoden för gjutning av stål. Omkring 75% av världens stålproduktion stränggjuts; i Västeuropa är andelen nästan uppe i 95%. Sverige ligger något under det västeuropeiska snittet. Detta beror på att götgjutning fortfa­ rande används vid vissa specialstålverk, ex­ empelvis hos Erasteel Kloster i Söderfors,
Modern järn- och stälframställning / 295

296 / Joachim von Schéele
Ovako Steel i Hofors och Uddeholm Tooling
i Hagfors. För vissa av dessa verk är götgjut­ ning nödvändigt för att nå önskad form på produkten, som i Hagfors där man bl a fram­ ställer göt för smidning, medan andra verk anser att de önskade egenskaperna hos pro­ dukterna begränsar möjligheten till sträng­ gjutning.
Under senare tid har skett en viss utveck­ ling mot bredare gjutformar. Som exempel kan nämnas att man i Avesta kan gjuta upp till en bredd på 2,2 meter. Genom en för­ bättrad styrning av stränggjutningen kan på vissa håll nås en sådan kvalitet på det gjutna ämnet, att det är möjligt att införa ett s k varmt flöde. Detta innebär att ämnet efter kapning till önskad längd direkt, utan svalning för syning och ytkonditionering, i varmt tillstånd förs vidare till valsning. Så­ ledes kan en inbesparing ske av värmnings- steget.
Nya gjutmetoder
Införandet av stränggjutning innebar ett första viktigt steg när det gäller elimineran­ det av bearbetningsoperationer för att nå önskad slutdimension. Vad som sedan har skett och sker, är att ytterligare steg tas i denna riktning. Incitamenten är påtagliga och således satsas mycket på forskning och utveckling inom detta området. De proces­ ser som har etablerats kommersiellt börjar snabbt att sprida sig över världen.
Genom att gjuta tunnare plåtämnen, ”slabs” och därmed erhålla en gjuten pro­ dukt nära den önskade slutdimensionen, kan jämfört med konventionell stränggjut­ ning ytterligare besparingar göras i efterföl­ jande operationer. Ett viktigt steg inom
detta område togs sommaren 1989 vid Nu- cors stålverk i Crawfordsville i Indiana. Då togs världens första maskin för gjutning av tunna slabs i drift. Dessa har en tjocklek på 5 cm, att jämföra med ca 15-25 cm vid konventionell stränggjutning. Utveckling­ en har sedan gått snabbt och idag produce­ ras totalt i världen över 10 miljoner ton per år i form av tunna slabs. Baserat på uppgif­ ter om de anläggningar för gjutning av tunna slabs som redan är beställda, kan konstateras att denna siffra inom några år kommer att överstiga 25 miljoner ton.
Nästa steg i utvecklingen är också under utveckling, parallellt med införande av gjut­ ning av tunna slabs. Detta avser direkt gjut­ ning av band, alltså med en tjocklek på några mm. Hos ett av japanska Nippon Steels stål­ verk, Hikari, började i januari 1996 byggan­ de av världens första driftsanläggning för direktgjutning av tunna band. Produkten kommer att vara rostfritt stål och anläggning­ en beräknas kunna tas i drift under hösten
1997. Tjockleken på banden kommer att bli 2-5 mm och bredden 760-1330 mm. An­ läggningen, som innebär en investering i storleksordningen 700 miljoner kr, använder en teknik där bandet gjuts direkt mellan två roterande trummor och sedan via ett system med valsar går direkt till haspling. Kapaciteten kommer att vara 220.000 ton per år. Flera andra bandgjutningsprojekt är ”på gång”. Exempelvis kan nämnas det internationella projekt som pågår hos MEFOS i Luleå. Må­ let är att utveckla en kommersiell process för gjutning av stora tonnage kolstål, 1—2 miljo­ ner ton per år. De hittillsvarande resultaten från projektet bedöms som mycket lovande.
Värt att nämna är också utvecklingen av direktgjutning av tråd. Sven Ekerot, Gradic

(Ovan) Stränggjutning av plåtämnen, "slabs”, vid
SSAB Tunnplåt i Luleå. Bilden visar det moment där strängen kort efter att den har stelnat kapas i önskade ämneslängder. Foto Karin Larsson.
Matarverk Pilottråd Stopparstång
Stålsmälta Kylzon 1 Trådtillväxt Skyddsgas
Tråd Kylzon 2
Trådhaspel
Framställningsmetoden för direktgjuten tråd är enkel i princip och innebär att man matar en pilottrådgenom en stålsmälta ochfarfram en nygjuten tråd med en dia­
meterpå upp till5 mm. Ur Bergsmannen nr 61995.
Wire AB, har utvecklat en metod med vilken tråd, genom påfrysning på en s k pilottråd, kan gjutas direkt från stålsmältan. På detta sätt undviks kostsamma bearbetningsopera­ tioner för att omvandla det gjutna ämnet till tråd. Produktionsanläggningar enligt denna metod, ”G-gjutningstekniken”, håller på att tas i drift i Fagersta och i Lancaster, South Ca­ rolina. Produktionen i Fagersta blir 3000 ton per år, medan man i anläggningen i USA, som ägs av det amerikanska stålföretaget Nu- cor, har som mål att producera 20.000 ton per år.
Bearbetningsteknik
De förändringar som under senare tid har skett inom det bearbetningstekniska området har varit betydligt mindre omvälvande än de
Modern järn- och stålframställning / 297

298 / Joachim von Schéele
som har skett inom det metallurgiska områ­ det. Förändringarna har varit mer kontinuer­ liga och i mångt och mycket handlat om förbättrad processtyrning för att nå kvalitets­ höjningar, framförallt av ytkvalitet, och ökad produktion inom ramen för etablerad teknik.
När det gäller valsning av band är den största generella förändringen att planhets- styrningen kraftigt har förbättrats. Den vik­ tigaste teknikutvecklingen för att uppnå detta kan nog sägas vara den som innebär användning av förskjutbara mellanvalsar, alltså de valsar som sitter mellan arbets- och stödvalsarna. Vid valsning av rostfria band har bredden kraftigt ökats under senare år. I Avesta togs hösten 1991 ett Steckelverk i drift som kan valsa en bandbredd på två me­ ter. På många håll valsas numera breda band även om den önskade slutprodukten skall ha en mindre bandbredd; om exempelvis slutprodukten skall ha en bredd på 800 mm valsas ett 1600 mm brett band som sedan spaltas på längden i två band.
En viktig sentida teknisk utveckling är den av ”coilboxen”. Med denna kan bandet av- och påhasplas under valsningen, vilket leder till kortare valssträckor. Bland annan teknisk utveckling inom området kan nämnas att förbättrade svetsningsmetoder har lett till en gynnsam utveckling för svet­ sade rör; de svetsade rören har tagit mark­ nadsandelar från de sömlösa.
För trådvalsning har skett en utveckling mot att använda block om 6-12 valspar med gemensam drivning. Trådvalsverken körs nu med trådhastigheter på upp till 120 m/s. På allt fler håll införs nu hydraulisk drift av valsverk, vilket för den fortsatta ut­ vecklingen leder till att större svängmassor ej behövs för större valsverksmotorer. Un­
der en tid pågick en utveckling mot vals- ningsteknik som kunde göra det möjligt att allt större reduktioner tas i varje stick. Den­ na utveckling har nu avstannat då tekniken endast har visat sig vara ekonomiskt moti­ verad för vissa nischprodukter.
Ett kretsloppsmaterial med allt
lägre utsläpp
Redan 1869 började människan att aktivt återvinna stål i större skala och använda det som ett kretsloppsmaterial. Sedan dess har skrot hela tiden blivit en allt mer betydelse­ full råvara. Idag sker omkring 45% av värl­ dens ståltillverkning från återvunnet mate­ rial (skrot). Skrotet som tillförs som råvara i ståltillverkningssteget utgör 100% av råva- ruinsatsen i ljusbågsugnar och ca 20% i syr- gasstålkonvertrar.
Den genomsnittliga viktade tiden innan en stålprodukt återkommer för omsmältning till nya stålprodukter är 20-25 år. På detta sätt ingår stål i ett sedan länge väl fungerande kretslopp. En stålprodukt kan i praktiken återvinnas om och om igen utan att den helt övergår i andra kemiska former. Idag tillver­ kas ungefär dubbelt så mycket stål som det finns skrot. För framtiden kan sägas att både efterfrågan och tillgång på skrot bedöms öka. Det finns en tendens, åtminstone globalt, att efterfrågan, i alla fall i förstone, kommer att öka mer än tillgången.
Utsläppen från stålframställningen har minskat radikalt under senare tid. Här föl­ jer några exempel från Sverige:
• Stoftutsläppet per ton stål har sedan bör jan av 1960-talet minskat med 96%.

• Utsläppet av kadmium har de senaste tio åren minskat med 90%.
• Utsläppet av kvicksilver har de senaste tio åren minskat med 80%.
• Utsläppet av svavel har de senaste tio åren minskat med 70%.
Framtiden
Dagens samhälle vore inte möjligt utan den fantastiska utveckling som skett av olika material, av vilka stål är det mest betydelse­ fulla. Det är svårt att överhuvudtaget tänka sig områden där stål saknar betydelse. Aldrig har så mycket stål använts i vårt samhälle. Även om vi ofta talar om dagens samhälle som informationssamhället eller det post­ industriella samhället, kan vi inte bortse från detta faktum.
Det finns inget som talar mot att stål kommer att fortsätta vara ett mycket viktigt material också i framtiden. Inte minst det faktum att stål är ett etablerat kretsloppsma­ terial kommer att borga för detta. Egenska­ perna förbättras ständigt liksom att tillverk­ ningstekniken förfinas. Gränsen för den tidigare beteckningen kvalitetsstål har mer eller mindre suddats ut sedan en tid tillbaka, idag gör de flesta stålverk ”kvalitetsstål” och denna utveckling kommer att fortsätta. Den globala tillväxten av stålproduktionen kom­ mer under närmaste framtiden att främst ske i Asien och Sydamerika. I Sverige är om­ struktureringen av branschen helt genom­ förd. De flesta stålföretagen i Sverige är nu starkt specialiserade och opererar på nisch­ marknader där de är världsledande. Att an­ delen stål som produceras i Sverige utgör mindre än en procent av världsproduktio­ nen, saknar alltså i viss utsträckning betydel­
se. Att den rostfria marknaden kommer att fortsätta växa är också något som är av vikt för stålindustrins utveckling i Sverige.
I framtiden måste järn- och stålframställ­ ningen ytterligare effektiviseras. Det är troligt att stålindustrins råvaror kommer att bli dyra­ re samtidigt som priserna på produkterna - trots allt mer avancerade egenskaper - relativt sett fortsätter sjunka. Som en del i den allt mer avancerade processtyrningen, för att öka pro­ duktionen, minska energianvändningen och förbättra produktkvaliteten, kommer vi att finna en generellt ökad användning av luftga­ ser som syre, kväve och argon.
Masugnen kommer att fortsätta utvecklas och under lång tid framöver fortsätta att vara den dominerande processen för råjärnsfram- ställning. Beskickningsmaterialen kommer ytterligare att förbättras liksom processtyr­ ningen. Tillsatserna av reduktionsmedel via injektion av t ex kolpulver kommer att öka så att koksbehovet minskar. Syreberikningen av blästern kommer därmed att öka och kanske kommer syrgasmasugnar, som den balanse­ rade masugnen, att etableras i driftskala. Av alternativa råjärnsprocesser finns redan Co- rex i drift på två stålverk i världen och flera är under uppförande och än fler planeras. An­ dra alternativa processer, som är tänkta att inte kräva någon agglomering av järnråvaran, är under utveckling, men har en bra bit kvar till att kunna användas i driftskala.
Allt mer stål och allt mer avancerade stål kvaliteter kommer att produceras i ljusbågs­ ugnar. Detta ökar efterfrågan på skrot och insatsmaterial med låga föroreningshalter. Detta leder till en fortsatt ökning av produk­ tionen av järnsvamp. Som alternativ till järn­ svamp har nu börjat produceras järnkarbid. Järnsvampsprocesser som inte kräver en
Modern järn- och stålframställning / 299

300 / Joachim von Schéele
agglomerad järn råvara, vilket också fallet för
produktion av järnkarbid, har börjat fas att fungera och allt fler anläggningar av denna typ kommer att byggas. Allt fler ljusbågsug­ nar kommer att gå över till kontinuerlig drift och användningen av annan energitillförsel än elektricitet kommer att öka. Skänkmetal­ lurgins fortsatta utveckling kommer att ge yt­ terligare möjligheter att öka produktionen och förbättra produktkvaliteten.
Gjutprocesserna är inne i ett intressant skede. Gjutning av tunna slabs är att betrak­ ta som etablerad teknik och många sådana anläggningar byggs nu världen över. Den för­ sta fasen i nästa utvecklingssteg är här med anläggningar för direktgjutning av band och tråd under uppförande. Incitamenten för ett genombrott, eller snarare teknikskifte, är starka och förutom den teknik som nu byggs
för att tas i drift, är mycket annan teknik un­ der utveckling i pilotskala.
Utsläppen från järn- och stålframställning­ en kommer att minska ytterligare genom bättre kontroll av insatvarorna, förbättrad processtyrning och en bättre reningsteknik. Stålindustrin är jämfört med många andra branscher långt framme när det gäller rest­ produkthantering, men mer finns göra. Utvecklingen går mot allt fler interna sekun­ därflöden och att de produkter, förutom stål, som lämnar produktionssystemet är i en så­ dan form att de kan finna en kommersiell an­ vändning.
Det är avslutningsvis svårt att i denna betraktelse frångå det faktum, att vad som sägs i ordleken, sann ur flera aspekter, med tiden bara blir allt mer korrekt: ”Steel going strong”.

Författare
Bengt Berglund
f 1947, docent och prefekt vid Ekonomisk-historiska institutionen, Handelshögskolan vid Göteborgs uni­ versitet. Han har skrivit flera böcker om järnhante­ ringen, bl a Kampen om jobben (1987), Ryfors bruk
1742—1920 (1988), Gjutjärnets tidsålder, delll. Svensk järngutning 1850—1910 (1989) och Tabergs bergslag. Atlas över Sveriges bergslag (1996). Artikeln om Taberg
i Daedalus 1997 har tillkommit inom ramen för pro­ jektet ”Småländsk järnhantering under 1000 år” finan­ sierat av Humanistisk-samhällsvetenskapliga forsk­ ningsrådet (HSFR).
Anders Floren
f 1959, docent i historia vid Uppsala universitet och fors­ kare vid Centrum för transport- och samhällsforskning, Högskolan Dalarna i Borlänge. Han disputerade 1987 på avhandlingen Disciplinering och konflikt. Den sociala organiseringen av arbetet: Jäders Bruk 1640-1750. Han arbetar f n med att slutföra en studie av hammarsmeder­ nas sociala och rättsliga ställning i Nora- och Linde berg­ slagar 1650—1750. Tillsammans med bl a Maths Isacson och Göran Rydén ingick han i etr svenskt-ryskt samar- betsprojekt, där bergsbruket i Ural och Bergslagen jäm­ fördes. Han tillbringade också ett år vid Université Cat- holique de Louvain, vilket möjliggjort en jämförelse mellan svensk och vallonsk järnhantering.
Martin Fritz
f 1937, prorektor vid Göteborgs universitet, bitr profes­ sor vid Ekonomisk-historiska institutionen, Handels­ högskolan vid Göteborgs universitet. Han har tidigare behandlat gruv- och järnhanteringen i bl a Gustav Emil Broms och Norrbottensjärnmalm {\9G5),Jämmalmspro- duktion och jämmalmsmarknad 1883—1913 (1967), Svenskjämmalmsexport 1883-1913 (1967), Kirunagru- vomas arbetskraft 1899—1905 (1969), German Steeland Swedish Iron Ore 1939-1945 (1974), Svensk stålindustri under efterkrigstiden (1988), Gjutjärnets tidsålder, del I. Svenskjämgutningfram till 1800-talets mitt (1989) och Svenskgjuteriindustri under 1900-talet (1996)
H åkan H enriksson
f 1971, fil stud vid Högskolan i Örebro, arkivarie vid Företags- och Folkrörelsearkiven i Örebro. Han har skrivit flera uppsatser om gruvarbete, bl a Kvinnor i gruvarbete (Med hammare och fackla, XXXIII, 1994). Hans forskning har legat till grund för ett par upp­ märksammade utställningar, dels ”Hundratrettio me­ ter under jord” i Bergslagens Kvinnomuseum, Sura­ hammar (1995), och dels ”Med kjortel och slägga” i Dalkarlsberg (1996).
Karl-Gustaf Hildebrand
f 1911, professor emerims. Han var preceptor i ekono­ misk historia vid Uppsala univesitet 1951-1959 (tf 1948-1949) och professor där 1959-1977. Vid si­ dan om många andra ämnen omfattar hans författarskap flera verk om koppar- och järnhantering, bl a Falu stads historia 1641-1687 (1946), Fagerstabrukens historia. Sexton- och sjuttonhundratalen (1957), ErikJohan Ljung­ berg och Stora Kopparberg (1970) samt Svensktjäm. Sex­ ton- och sjuttonhundratal (1987).
M aths Isacson
f 1948, professor i ekonomisk historia vid Uppsala universitet, tidigare forskningsledare vid Arbetets mu­ seum i Norrköping och forskare vid Högskolan Dalar­ na. Han har författat flera artiklar och skrifter om äldre svensk järnhantering och bruksmiljöer, bl a doktors­ avhandlingen Ekonomisk tillväxt och social differentie­ ring 1680—1860. Bondeklassen i By socken, Kopparbergs län (1979). Han deltog i projektet ”Den sociala diffe­ rentieringen av järnproduktionen i Sverige och Ryss­ land 1600-1900” och i dess slutrapport Iron making societies (kommande på engelskt förlag).
Jan-Erik Pettersson
f 1946, docent i ekonomisk historia vid Uppsala uni­ versitet, förste intendent och avdelningschefvid Tek­ niska Museet, redaktör för Dadalus sedan 1987. Han har utöver ett antal uppsatser och artiklar om svensk

302 /Författare
järnhantering publicerat Från kris till kris. Den svenska stålindustrins omvandling under 1920- och 1970-talen (1988).
Gert Magnusson
f 1948, docent i arkeologi vid Stockholms universitet, förste antikvarie vid Riksantikvarieämbetet. Förutom doktorsavhandlingen Lågtekniskjärnhantering iJämt­ lands län (1986) har han publicerat ett flertal uppsat­ ser,blaLapphyttan—Anexampleofmedievalironpro- duction (Medieval iron in society, 1985). Efter att han lett utgrävningen av Lapphyttan deltar han nu i pro­ jekten ”Nya Lapphyttan” och ”Järnmöllan i Tvååker”.
Richard Ringmar
f 1929, bankdirektör, fil lic och doktorand i ekono­ misk historia vid Uppsala universitet. Efter licentiat­ avhandlingen Bergsmän i bergslag (otryckt, 1961) var han bl a VD för Upsala sparbank 1974-1991. Däref­ ter har han återupptagit forskningen och arbetar nu på en doktorsavhandling, ”Gästriklands bergsmän - kronan och handelskapitalet”.
Göran Rydén
f 1959, fil dr, lärare och forskare vid Ekonomisk-histo­ riska institutionen vid Uppsala universitet. Efter publi­ ceringen av doktorsavhandlingen Hammarlag och hus­
håll. Om relationen mellan smidesarbetet och smedshus­ hållen vid Tore Petrés brukskomplex 1830-1850(1991) har hans forskning inriktats på den svenska järnhante­ ringens utveckling 1750-1880 och dess koppling till utvecklingen i Ryssland och i Storbritannien. Resulta­ ten har redovisats i artiklar och skrifter, däribland/ft/r- te, hushåll och region. Tankar om industrialiseringspro- cesser och den svenskajärnhanteringen (1992).
Joachim von Schéele
f 1962, tekn lic, bergsingenjör. Han har arbetat in­ gående med tekniska och ekonomiska utvärderingar av nya järn- och stålframställningsprocesser. Fram till 1993 tillhörde han professor] O Edströms fors­ kargrupp vid KTH och var därefter teknisk sekrete­ rare vid Jernkontoret. Sedan hösten 1996 är han tek­ nisk ledare på AGA AB med inriktning mot gasapp­ likationer för järn- och ståltillverkning.
Boris Serning
f 1915, direktör, bergsingenjör, verksam inom svensk bergshantering sedan 1930-talet, därvid disponent och chefför LKAB i Kiruna 1954—1957 och chefför gmvrö- relsen vid Gränges AB 1958-1977. Tillsammans med en par kolleger utgav han De mellansvenskajärnmalms­
gruvorna 1930-1980. En teknikhistorisk studie (1987) samt Gruvor iförhandling (\99\, tillsammans med Per Holmgren).

NICHOLAS HADDAD, Operations Manager, Mobile Communications, Ericsson Australia Pty. Ltd. (med sin far).
Improvisation kräver tvä egenskaper:
Erfarenhet och kreativitet.
Över hundra års erfarenhet inom telekommunikation har gett oss på Ericsson unika kunskaper. Kunskaper som kommer våra kunder över hela världen till godo varje dag.
Vår breda repertoar inom telekommunikation är inte bara bevis på tekniska framsteg. De är lika mycket exempel på framgångar för mänskligheten. För vad är viktigare - och mer
inspirerande - än att skapa lösningar som bidrar till utveck­ lingen för både individer, företag och samhället i stort? Ericssons 90 000 anställda är verksamma i mer än 120 länder. Deras samlade kompetens inom växelteknik, radio och nät­ byggnad gör Ericsson till ett världsledande företag inom telekommunikation.
Telefonaktiebolaget LM Ericsson, 126 25 Stockholm http:/ /www.ericsson.se
ERICSSON
Jts about communication between people. The rest is technology.

Mycket av det Skanska bygger syns inte,
men finns där ändå. Under ytan, långt inne i Moder Jords inre.
Det kan vara ett berglager för olja, gas eller vatten. Eller ett tunnelbanesystem, en vattenreningsanläggning, ett vatenkraftverk, ett avlopp-, eller gruvsystem. Eller varför inte en tunnel för färskvattenförsörjning.
Det kan ligga djupt inne i Himalayas sluttning i norra Indien, under New York eller Hong Kong eller under den tropiska grönskan i det inre av Zimbabwe. Eller Hallandsåsen i Sydsverige.
182 25 Danderyd, Tel 08-753 88 00, Fax 08-755 12 56 http://www.skanska.se
Vi har gått på djupet på alla kontinenter. Vi känner inga geografiska eller geologiska begränsningar.
Inget är för stort, för litet, för avlägset eller för komplicerat för oss.
Och även under jord, där få ser vad vi gör, går vi varsamt fram med tanke på miljön. Vi vill ju inte störa Moder Jord i onödan.
Under de mer än 100 år vi varit verksamma har vi skaffat oss en gedigen erfarenhet av underjordisk verksamhet.
Det är bergsäkert! Skanska AB
SKANSKA

SURAHAMMARS BRUK
Skandinaviens enda tillverkare av
ELEKTROPLÅT
Surahammars Bruks AB, Box 201, 735 23 SURAHAMMAR
Tel 0220-345 00. Telefax 0220-303 72
Surahammars Bruk är ett dotterbolag till European Electrical Steels Ltd, ett av British Steel plc och SSAB Svenskt Stål AB samägt bolag.
Annonser / 305
s------------------------------------------------------------------------------------------------/---

306 / Annonser
STORA
ett företag i tiden
TORA är ett av världens största skogsindustri-
företag med en betydande tillverkning av tryckpapper, finpapper, kartong och förpacknings- papper. Råvarubasen är skogen och kraften.
Långsiktighet, kontinuerlig forskning och lyhördhet för marknadens behov har medverkat till att STORA förmått möta omvärldens krav och den ökade konkurrensen. STORAs mål är att koncentrera resurserna till den skogsindustriella verksamheten.
Svenskt skogsbruk är känt för hög effektivitet och stor miljöhänsyn. Miljöfrågorna har stor betydelse för STORA, som med skogsbruk, kraftproduktion och industriprocesser ofrånkomligen både påverkar och påverkas av miljön. STORA bedriver ett aktivt miljöarbete, grundat på en egen miljöpolitik, STORA och Miljön.
STORA är ett internationellt företag med verksam­ het i många länder och med huvudkontoret i Falun. STORA har ca 21 000 anställda i ett tjugotal länder och en årsomsättning på ca 45 miljarder kronor.
STORA -791 80 FALUN ■ Telefon 023-78 00 00 ■ www.stora.se STORA

Annonser / 307

308 / Annonser
ÅKERS
FÖRETAGET MED HISTORIA OCH FRAMTID
ÅKERS är idag en av världens ledande tillverkare av
gjutna och smidda valsar med produktionsanlägg­ ningar i Sverige, USA och Västtyskland. Omkring 90 % av produktionen går på export.
Inom ÅKERS pågår ett fortlöpande utvecklingsarbete vad gäller processer och produkter i syfte att möta marknadens och valsverkens ökade kvalitets- och prestandakrav.
Sedan 1995 är ÅKERS tredjepartscertifierade av Lloyd's i enlighet med ISO 9002 standard för kvalitetssäkring.
I mer än 400 år har ÅKERS haft sin verksamhet i den sörmländska bergslagen. Under ett par århundraden var gjutjärnskanoner den stora produkten.
Sedan drygt 160 år tillverkar ÅKERS och marknadsför genom egen säljorganisation och agenter valsar för stål- och metallindustrin.
ÅKERS INTERNATIONAL AB 640 60 Åkers Styckebruk
Tel 0159-321 00 Fax 0159-321 01 E-post: akersint@akers-int.se Internet http://www.akers-int.se

GRÄNSLÖSA
Annonser / 309
"olvo har tillverkat fordonförtransport avdeledandeivärldenpåtungalastbilarochbussar, Vav människor och gods i nära sju decennier. drivsystem för marint och industriellt bruk samt
VarumärketVolvosinternationelltstarka jetmotorer.
ställningspeglarvårahörnstenarkvalitet,säkerhetoch VolvoäridagNordensstörstaindustrikoncern miljöhänsyn. med produktionsanläggningarfrämst i Sverige, inom EU,
Volvo har en bred verksamhet som transport- i Nordamerika och Brasilien. medelstillverkare.Denomfattarpersonbilar,lastbilar, Volvokoncernensmarknads-ochserviceorga­ bussar,marin-ochindustrimotorer,flygmotorersamt nisationspänneröverhelavärlden. entreprenadmaskiner. Omkring90 procentavförsäljningenskerutan­
Vi vidareutvecklar kontinuerligt våra produkter för Sverige. De största marknaderna finns i Europa ochvårverksamhetförattstärkaVolvosframskjutna ochNordamerikamenVolvosatsarocksåkraftfulltpå positioner på personbilssidan och vår ställning som en nyautvecklingsmarknaderiAsien och Latinamerika.
VOLVO

UDDEHOLM STRIPooo
PRECISION IS OUR EDGE
Uddeholm Strip Steel AB. Box 503,684 28 Munkfors. Telefon 0563-160 00. Telefax 0563-162 00.
TRÄ-, KÖTT-. FISK-OCH STENSÅGSSTÅL. Specialstålför ram-, band-, och cirkelsågar mm.
BESTRYKNJNGSSCHABRAR OCH KRAPPSCHABRAR TILL PAPPERSINDUSTRIN. Härdat rostfritt eller kolstål.
TRYCKER1RAKLAR
Rostfritt eller kolstål.
KNIVAR
Förfärg- och chokladindustrin.
KNIVSTAL
Rostfritt och kolstål, härdat och ohärdat.
FJÄDERSTÅL
Rostfritt eller kolstål.
ATT GÖRA VÄRLDENS
BÄSTA BANDSTÅL.
Vi har arbetat med stål i över 300 år. Sedan 1886 har vi också till­ verkat kallvalsat bandstål. Det har gett oss ett kunnande och en känsla för stålets möjligheter långt utöver det vanliga. Den posi­ tionen vill vi inte bara försvara, utan även förstärka och utveckla.
Kvalitet, tillförlitlighet och service är honnörsord för oss. Vi ska alltid kunna erbjuda den produkt som ger den bästa totalekonomin för våra kunder. Det gör vi genom att utveckla, producera och leverera högkvalitativt precisionsbandstål.
VENTILSTÅL (KOMPRESSOR­
INDUSTRIN M.M.)
Rostfritt och kolstål, härdat
TEXTILSTÅL
(Vävskedslamellstål, nålstål, solvstål, platien- stål.) Härdat och ohärdat, rostfritt och kolstål, tunt och tjockt.
■MilH
310/ Annonser

Vi främjar en fri elmarknad
Svenska Kraftnät överför elenergi säkert och effektivt på storkraftnätet. Som livgivande pulsådror går ledningar med högspänd el från kraftverken till våra nätstationer. Därifrån går elen ut till konsumenterna via ledningsnät med lägre spänningar.
En annan viktig uppgift för Svenska Kraftnät är att främja konkurrensen
på elmarknaden. Målet är att kraftproducenter och elkunder enkelt ska kunna handla med el - även över landsgränserna. De elkunder som
så önskar ska kunna begära priser från flera leverantörer. På en fri elmarknad tecknar sedan kunderna kontrakt med den elleverantör som ger de bästa villkoren.
Annonser / 311
Svenska
Kraftnät
Adress: Box 526, 162 15 Vällingby. Besök: Jämtlandsgatan 99 Tel vx 08-739 78 00, telefax 08-37 84 05

312/ Annonser
Kom med i
Tekniska Museets Vänner
Tekniska Museets Vänner är en stödförening till Tekniska Museet. Genom
föreningens insatser har många intressanta teknikhistoriska objekt räddats åt framtiden. Bidrag utgår även till utgivandet av museets årsbok Daedalus liksom projekt utanför museets ordinarie verksamhet t ex stipendier. Vidare förvaltar föreningen Torsten Althins Minnesfond för främjandet av vetenskap­ lig forskning om den svenska teknikens och ingenjörskonstens historia. Föreningen håller sina sammankomster på museet och anordnar bl a utfärder - allt med såväl gammal som ny teknik på programmet.
Medlemskap kan förvärvas av varje enskild person och bibliotek. Företag och sammanslutningar kan ge sitt stöd som korporativa medlemmar. Årsavgiften 1996 är för enskild medlem 150 kronor och för korporativ medlem 500 kronor eller multipel därav.
Som medlem i föreningen får Du:
• Dasdalus - Museets
årsbok
• Fritt inträde för Dig och
Din familj till Museet,
Teknorama, Telemuseet
• Inbjudan till utställningar
och vernissager
• Kallelse till föredrag och
filmförevisningar
• Kallelse till studiebesök,
utfärder och resor inom
och utom landet
• Rabatt på museets
böcker
Adressuppgifter:
Tekniska Museets Vänner, Museivägen 7, S-115 27 Stockholm Tel 08-663 10 85, postgiro 49 24-7, bankgiro 964-2711

Tillbaka
till framtiden.
Människan kan inte förstå morgondagen utan att begripa historien. På Tekniska Muséet ser du
den teknik som gjort Sverige till
en av världens ledande industrinationer.
På Tekniska Mässan hittar du de innovationer som vi ska leva av in i nästa årtusende.
O
Tekniska Mässan Sveriges största verkstadsindustrimässa
Annonser / 313

314/ Annonser
Våra stål visar styrkan
de ökar konstruktioners livslängd
de minskar vikt
de sänker materialkostnader
de förkortar ledtider
de förenklar produktion
de återvinns och tar hänsyn till miljön
SSAB befäster sin position som ett specialstälsföretag inom handelsstålomradet.
Vara produkters hållfasthet, formbarhet och slitstyrka ger vära kunder ett väsentligt mervärde. Därför används också våra stål av företag över hela världen.
För dessa är Domex, Docol, Dogal, Prelaq, Dobel, HARDOX och WELDOX mer än bara stal.
De är ökad konkurrenskraft.
SSAB
Box 26208, 100 40 Stockholm. Telefon 08-45 45 700. Telefax 08-45 45 725.

Vi vidgar gränserna för stålet
Med avancerad teknologi och toppmodern tillverk­ ningsteknik som bas har vi alltmer vidgat vår verk­ samhet också till andra material, som kompletterar traditionella stål.
Vi har blivit problemlösare åt allt fler typer av industrier. Och på många områden leder vi utveck­ lingen.
Vi spänner över ett brett fält. Från tråd och band för kirurgiska instrument till specialrör för kämkraftsreaktorer. Från komponenter för elektronikindustrin till rör för olja och gas.
Rör, band, tråd och stång i rostfria och höglegerade stål. Speciallegeringar baserade på nickel, titan och zirkonium. Gränslösa material för bästa driftsekonomi - det är Sandvik Steel.
SANDVIK Steel
AB Sandvik Steel, 811 81 Sandviken, Tel. 026-26 30 00, Fax 026-25 17 10
Annonser / 315

316 / Annonser
Saabs styrka
Grunden till Saabs styrka och unika pro­ dukter ligger bland annat i system­ kompetens som skär genom bolagets alla enheter. Detta, samt en lång tradition att skapa framtidens teknologi, har gjort oss världsledande inom områden som militä­ ra- och civila flygplan, autonomt styrda vapen, lasersimulatorer för skjutträning samt system för rymd, vägtullar och nivåmätning.
Företagets utgifter för FoU utgör 25 % av faktureringen - även här intar vi en ledande ställning. Investeringarna har till största delen använts till vidareutveck­ ling av JAS 39 Gripen-systemet, Saab 2000 och Saab 340, Robot 15-serien och till Saabs system och produkter inom rymd- och datateknik.
I Saab-gruppen ingår Saab Military Aircraft, tel 013-18 00 00, Saab Dynamics, tel 013-18 60 00, Saab Training Systems, tel 036-19 46 00, Saab Aircraft, tel 013-18 20 00,
Saab Combitech, tel 036-19 40 00 och Saab Service Partner, tel 013-18 40 00.

BROTTS-
BEKÄMPARNA
Brott lönar sig inte.
I synnerhet inte utmattningsbrott
hos rullningslager. De flesta lager är byggda för att snurra år ut och år in. Utan problem. Ett lager som rullar mer än 1.000.000.000 varv under sin livslängd är ingen ovanlighet.
För att lagret ska klara denna i sig otroliga prestation krävs att stålet har maximal utmattningshållfasthet. I annat fall står man där med alla de problem som ett stillestånd för med sig. För att undvika detta måste rullningslager vara tillverkade av ett extremt rent stål.
NIO AV TIO
Det är ingen tillfällighet att nio rull- ningslagertillverkare av tio i västvärlden köper stål från oss. Våra stål — med sin inbyggda renhet - är skräddarsydda för att användas i just rullningslager.
Kurt Fahlén och Roger Arvidsson arbetar vid skänkugnen på Ovako Steel i Motors. De kan årligen producera närmare 500.000 ton super- rent specialstål, som används i rullningslager och andra kritiska komponenter som bara måste hålla. Ju renare stål, desto mindre risk för brott.
Självklart är renheten i våra stål en egen­ skap som uppskattas även av andra krävande kunder. Våra produkter - rör, stång, tråd och ring - används därför också för kritiska komponenter i fordon, i bergborrar, hydraulikprodukter samt för avancerade maskinelement.
Våra kunder vet att när det gäller stål för tuffa applikationer, då slår ingen oss.
OVAKO STEEL Ett SKF-företag
Ovako Steel AB, Box 133, 182 12 Danderyd. Tel 08-622 13 00. Fax 08-622 13 28.
I Sverige finns våra produktionsenheter i Motors, Hällefors och Arvika. Utomlands i Frankrike, Storbritannien och USA. Totalt är vi 3.300 anställda och vår omsättning under 1995 var 4,2 miljarder kronor. Vinsten blev 300 miljoner kronor.
Annonser / 317

318 / Annonser
Bergsprängaren
- en symbolför världsbe­ römd svensk utveckling och teknik inom området civil bergsprängning
Nitro Nobel
- i bergsprängningens tjänst Nitro Nobel är Alfred Nobels första företag. Verksamhe­ ten startade i Vinterviken i Stockholm år 1864, för att år
1920 flytta till Gyttorp, mitt i det gruvrika Bergslagen. Från Nitro Nobel kommer idag inte bara sprängmedel utan också kunnande och erfarenhet - ända fram till borrhålet. Produktprogrammet omfattar alla typer av civila sprängämnen, elektriska och icke elektriska tändsystem, mekaniserade laddutrustningar, spräng- service samt utbildning i sprängteknik.
- det kompletta sprängämnesföretaget
Nobel
Dyno Explosives Group Gyttorp, 713 82 Nora, tel. 0587-850 00
Välkommen
att besöka oss på Internet!
Skogsindustrierna
e-post: kalle.karlsson@forestindustries.se Internet: http://www.forestindustries.se

Annonser / 319 and i hand
med digital
teknik
För 25 år sedan hette det att all kommunikation skulle ske elektroniskt. Via datorer i nätverk. Alla vet hur det gått. Elektroniken har revolutionerat vår vardag. Där fick framtidsforskama rätt. Samtidigt har användningen av papper ökat. I kopiatorer, faxar och skrivare använder vi papper som aldrig förr.
Reklam-TV och fler kanaler via satellit skulle slå ut tidningarna. Hette det. Tidningarna har inte blivit färre, antalet sidor har inte minskat. Dagens och morgondagens tidnings- och journalpapper möjliggör allt snabbare rotation i tryckpressarna. Och först­ klassigt färgtryck. Ett mycket konkurrenskraftigt alternativ för annonsörerna.
Direktreklam på finpapper och kartong hittar nya områden. Och försvarar sin position på de redan etablerade.
Nu heter det att den digitala revolutionen utvecklas på papperets bekostnad. Hemdatorer med multimedia, CD-ROM och Internet är på allas läppar. Men den digitala tekniken föder nya papper. Och mera papper. Mycket talar för att världens papperskon- sumtion kommer att öka. Med cirka 120 miljoner ton under de närmaste 15 åren. För det behövs
350 nya pappersmaskiner.
MoDo
Vill du veta mer om MoDo? Beställ vår nya broschyr på tel 08-666 21 52
eller faxa 08-666 21 30 så skickar vi den omgående.

320 / Annonser
Vinnaren tar allt
När stålkonjunkturen viker, eller när en ökad produktion i världen leder till överutbud av malm, är det produktkvalitet, kundservice och konkurrenskraftiga villkor som skiljer vinnare från förlorare.
Vi har bestämt, var på pallen vi ska stå. LKAB BOX 952, 971 28 LULEÅ.

Företaget med
profil...
• världens ledande tillverkare av fartygsprofiler
• norra Europas enda tillverkare av järnvägsräls
• en specialist på anod- och katodstål till världens aluminiumindustri
• en framgångsrik tillverkare av stål med överlägsna bearbetningsegenskaper
INEXA^PROFIL
Box 927, 971 28 Luleå
Tel: 0920 - 735 00 • Fax: 0920 - 735 99
E-post: inexa@inexa.postnet.se • WWW: http://www.inexa.se/
Annonser / 321

322 / Annonser
Jl
/ STÄNDIG UTVECKLING i^^äknat i antalet producerade ton
är Erasteel Kloster en liten ståltillver­ kare. Men vi är ledande i världen inom de områden vi koncentrerar oss på
- snabbstål - som är ett mycket högt legerat specialstål som ställer speciella krav i vaije moment av tillverkningen.
Erasteel Kloster ingår i Erasteel, ett bolag som ingår i Erametkoncernen, som är ett franskt foretag med interna­ tionell ägarstruktur.
Erasteel Kloster är den svenska delen av Erasteel och har anläggningar på tre orter i Sverige - Söderfors i norra Uppland och Långshyttan och Vikmanshyttan i Dalarna. Vi exporterar 85% av tillverkningen och vi har en tredjedel av världsmarknaden för vårt produktområde. Vi finns i samtliga världsdelar och har representanter i mer än 50 länder. Bolaget har ca 550 anställda i Sverige och omsättningen är över en miljard kronor.
Att utveckla helt nya snabbstål, som exempel­ vis pulversnabbstålet ASP, är en sida av det forsknings- utvecklingsarbete som bedrivs av Erasteels tekniker och produktutvecklare.
Ett naturligt och kontinuerligt led i våra forsk­ nings- och utvecklingsprogram är också att för­ bättra våra egna produkter och ligga före våra konkurrenters utveckling. Därför genomför vi kontinuerligt ett ambitiöst investerings- och utvecklingsprogram vilket innebär kraftfulla satsningar inom bolagets alla verksamheter.
Under 1995 investerades 100 miljoner. Ett nytt kallvalsverk har installerats i Vikmanshyttan för att öka kapaciteten för kallvalsade band.
I Långshyttan har värmebehandling av tråd byggts ut med nya ugnar och kapaciteten för bi­ metall har ökats genom ett nytt kallvalsverk för profilerad tråd. 1 Söderfors har processtyrningen i stålverket vidareutvecklats och en ny ugn för vakuumhärdning av snabbstål har installerats.
ERASTEEL KLOSTER AB
Huvudkontor: 815 82 Söderfors, Telefon: 0293-170 00, Fax: 0293-307 70

Annonser / 323
DANIEL! Centro Met Världsledande inom stålverksanläggningar:
-DANARC ljusbågsugnar
-Skänkugnar och vakuumanläggningar -Stränggjutningsanläggningar -Elkraftförsörjning
-Anläggnings- och Processautomation
Centro-Met AB
Norra Ringvägen 36, 722 15 Västerås, Tel 021 106700, Fax 021 141004

DANSTEEL
Bröderna Edstrand
- för lå
sam'
■ :^
Sidstohl Acciaierie e Ferriere Vincentine Beltrame
@ RAUTARUUKKI

Här kommer
din gamla diskbänk
i 200 km/tim
Annonser / 325
Vagnarna i X2000 är konstruerade i under-
hållsfritt rostfritt stål från Avesta Sheffield. Med vanligt stål hade de behövt spacklas och målas vart tredje eller fjärde år, vilket skulle kräva ca två ton färg och spackel per vagn. Och väldigt mycket jobb. Varje gång.
Rostfritt stål används också för att det är så enkelt att hålla rent, t ex på sjukhus och hemma i köket. I mer extrema miljöer där påfrestningarna är som hårdast är rostfritt stål det enda tänkbara materialet - inom massa- och pappersindustrin,
i kemiska och petrokemiska processer och på oljeplattformar. För att bara nämna några exempel.
Rostfritt stål tillverkas till största delen av återvunnet metallskrot. Och allt, eller nästan allt, rostfritt stål återvinns förr eller senare. Kanske är det din gamla diskbänk som susar fram i 200 km per timme?
Avesta Sheffield är en av världens ledande tillverkare av rostfritt stål. Det är ett material som, i en eller annan form, har framtiden för sig.
ROSTFRITT STÅL HAR EVIGT LIV
Sverige: Telefon 08-61 3 36 00 England: Telefon +44 (0)114-244 3311

326 / Annonser
Atlas Copco i tiden
Atlas Copco har lett utvecklingen
i gruvorna från kil och slägga till datorstyrd automatisk borrning med hög precision och prestanda.
JItla& Copco
Det totala bergteknikkunnandet
Atlas Copco MCI Sverige AB »Tel. 08-743 9230

Omsorg som lönar sig
Annonser / 327
Rent, friskt vatten - en ovärderlig tillgång,
som vi har till låns av naturen. Alfa Lavals teknik för vattenrening hjälper till att återlämna det i dess ursprungliga skick.
Miljön har kommit att få stor eko­ nomisk såväl som etisk betydelse. Företag som är framsynta när det gäller miljöfrågor skaffar sig vär­ defulla konkurrensfördelar. Att ta hänsyn till miljön betyder inte bara god ekonomi för industrin och samhället på lång sikt. Det är också ett sätt att skapa förtroende för sitt företag - och därmed sälja fler produkter.
Alfa Laval arbetade inom områ­ den som bidrar till en renare och bättre miljö långt innan ordet mil­
jövård var på var mans läppar.
Många exempel runt om i världen visar hur våra nyckelteknologier hjälper våra kunder att förena kampen för en bra miljö med en lönsam produktion.
Vi har utvecklat separeringssys- tem som renar avloppsvatten och industrivätskor och som gör spill­ olja till högvärdig råvara.Våra vär­ meväxlare bidrar till en behaglig inomhustemperatur och till att omvandla hushållssopor och göd­ sel till energigivande biogas.
Våra system för transport av vät­ skor ger full kontroll av alla flöden in i och ut ur processer. Och vår automation övervakar att produk­ tionen blir jämn och säker.
A' Alfa Laval
Uniting vital technologies
Alfa Laval AB. Koncerninformation. S-221 81 Lund. Tel 046-36 70 00. Fax 046-36 49 58.

Himlen är vårt lager, men
applikationerna är jordnära.
Vanlig luft består av många olika gaser. Kväve och syre dominerar. Därefter följer argon och koldioxid. Precis som om det fanns en tanke bakom är det
just de gaser som finns naturligt i luften som passar bra i en lång rad miljöavlastande tillämpningar.
Dessa gaser, som utgör basen i AGAs verk­ samhet, har också en central roll i industrin, där de används för att öka produktiviteten, kvaliteten och säkerheten.
I Sverige har vi idag över 150 000 kunder som representerar många olika branscher: verkstad, elek­ tronik, metallurgi, massa och papper, kemi, livsmedel och medicin. Kunder som kanske ursprungligen läste en annons som den här och tänkte ”Kanske gas vore en lösning? Kanske man skulle ringa AGA?”*
* Värt telefonnummer är 08-706 95 00.
Y A MÖJLIGHETER AGA

Vi satsar
på Sverige.
Asea Brown Boveri, ABB, är ett
av världens största elektrotekniska företag med verksamhet i 140 länder. Med mer än 200 000 medarbetare har vi resurser att förbättra framtiden när det gäller miljö och energi­ besparing.
A IIII #*IPIP
Asea Brown Boveri AB 721 83 Västerås Telefon: 021-32 50 00

330 / Annonser
FAGERSTA
Stainless
o
ROSTFRI VALSTRAD
EN TRÅD
'-r~ __ V
det gäller!
\ Fagersta Stainless AB
Tel 0223-455 00
Fax 0223-457 60 Marknad Valstråd
0223-457 48 Marknad Dragen Tråd
Box 508
737 25 Fagersta ^
.
y

Man får de kunder
man förtjänar - de mest krävande världen över.
Scania är ett globalt före­ tag. Vi vänder oss till de mest krävande kunderna på mer än hundra mark­ nader världen över. De an­ vänder dagligen närmare 400 000 Scaniafordon.
Vi har produktions- och sammansättnings- anläggningar i fem världs­ delar.
Annonser / 331
Scania är en av världens ledande tillverkare av lastbilar och bussar för tunga transporter samt industri- och marinmotorer. Med 22 000 an­ ställda och produktion i Europa och Latinamerika är Scania en av branschens mest lönsamma tillverkare. Under 1995 var omsättningen 34,8 miljarder kronor och resultatet efter finansiella intäkter och kostna­ der 4,8 miljarder kronor.
Cirka 95% av våra pro­ dukter säljs utanför den svenska marknaden, men vi är starkt förankrade i Sverige. Här finns t ex mer än hälften av våra an­ ställda.
AGERA, Södertälje

332 / Annonser
JERNKONTORET
JUBILEUMSÅRET
1 74 7




Järn har framställts i Sverige i minst 2500 år och exporterats
sedan 300-talet. Järnhanteringens långa och händelserika his­ toria är i sig en anledning till denna bok, men det finns flera skäl. I november 1996 återinvigdes Tekniska Museets järngruva efter en välbehövlig modernisering och i maj 1997 öppnas järn- och stålutställningen efter en genomgripande omdaning. Dessutom firar en av utställningsbyggets största sponsorer, Jernkontoret, 250-årsjubileum 1997.
Med Svensktjärn under2500 Jr vill Tekniska Museet också väcka intresse för studier och forskning om svensk gruv- och järnhantering.