MÖTESPLATS TEKNISKA MUSEET
TEKNISKA MUSEETS ÅRSBOK DÄ.DALUS 2000




i
AKZO NOBEL Akzo Nobel AB, Box 11500, 100 61 Stockholm
www.akzonobel.com
AGA Gas AB, 172 82 Sundbyberg www.aga.com
KK-Stiftelsen, Box 3222, 103 64 Stockholm www.kks.se
Celsius AB, Box 7214, 103 88 Stockholm www.celsius.se

WM-data, Box 27030, 102 51 Stockholm AB Ångpanneföreningen, Box 8133, 104 20 Stockholm
www.wmdata.sewww.af.se
Ai Tetra Pak Mer än förpackningenTM
Tetra Pak, Box 5088, 102 42 Stockholm www.tetrapak.com
KEMI KONTORET
Kemikontoret, Box 5501, 114 85 Stockholm www.chemind.se
I W V § SM
Närings- och teknikutvecklingsverket
NUTEK, 117 86 Stockholm www.nutek.se



MÖTESPLATS TEKNISKA MUSEET


MÖTESPLATS TEKNISKA MUSEET
TEKNISKA MUSEETS ÅRSBOK DADALUS 2000 ÅRGÅNG 68

Omslagsbilden föreställer materialskåpsdörrarna på en brandbil byggd
vid Tidaholms bruk AB och använd av brandkåren i Djursholm 1929-1955. Brandbilen finns utställd i Tekniska museets Maskinhall.
Foto Truls Nord, Tekniska museet.
Tekniska museets årsbok har fatt sitt namn
efter den grekiska sagans Daidalos, på latin Dasdalus,
som enligt legenden betraktas som den förste uppfinnaren och ingenjören.
Dsedalus byggde bl a kung Minos berömda labyrint på Kreta, där han själv senare blev instängd tillsammans med sonen Ikaros.
Med hjälp av de vingar Dsedalus konstruerade lyckades han och Ikaros flygande ta sig ur labyrinten. I ungdomligt övermod inför den nya tekniken flög Ikaros så högt att solen smälte det vax som fäste vingarna på hans rygg, och han föll ned i havet. Den mer erfarne Daedalus
höll sig på lagom höjd. Han tog sig till Italien
och fortsatte där sin verksamhet.
Dadalus Hyperboreus Eller Några Nya Mathematiska och Physicaliska Försök och Anmerckningar
är också namnet på Sveriges första tekniska tidskrift, utgiven av Emanuel Swedenborg 1716—18.
D2EDALUS 2000
© Respektive författare och Tekniska museet
Redaktör: Mats Höjeberg
Redaktionskommitté: Helene Sjunnesson (ordf), Mats Höjeberg, och Kerstin Kåverud Formgivning och produktion: Sjöbod 10/Kerstin Kåverud
Papper: Munken Lynx, 130 gr
Omslagsmontage: Martin Holmberg
Tryck: Centraltryckeriet Åke Svenson AB, Borås 1999
ISBN 91-7616-011-4
ISSN 0070-2528

Peter Larsson Mats Höjeberg
och Peter Larsson Erik Hofrén Bengt Göransson
Staffan Romberger och Kerstin Severinson Eklundh
Maths Isacson Carina Holmberg och Anna Nyberg
Susann Tjernström Anders Edsfeldt Kjell Thorén Tommy Ivarsson Gert Ekström Rigmor Söderberg Magdalena Tafvelin Johan Forssblad
Wera Grahn Gunilla Cedrenius
Per Gustafsson
Mats Höjeberg
Förord 7
Möten och mötesplatser 11
Att resa i museilandskapet med lätt bagage 23
Marie Bebådelse och de oförenliga kulturernas förening 33
Presentation av text på papper och bildskärm 39 Den högindustriella epoken 53
En smak av teknik? Om teknisk utveckling i distributionen av livsmedel 69
Får man fortfarande komma in till bankkontoret? 85 Ett medelstort verkstadsföretags väg in i IT-världen 97 Gasturbiner efter 1980 — en dramatisk utveckling 109 Teknikutvecklingen i JAS 39 Gripen 131
Gustaf Eriksons åkvagn 145
Den mekaniska gymnastiken 157
Symbolladdade industriprodukter. Känsla och tanke 167 Med vardagens bilder mot morgondagens museum 179 Tekniska museet - den manliga teknikens tempel? 191 Tekniska museet på divanen. Tankar kring ett jubileums- seminarium 211
Zappa, beröra och gestalta! Ett jubileumsseminarium
om teknikskildring 223
The Museum as a Meeting Place. Short summary
of Dasdalus 2000 231
Författare 236
Annonser 237
Innehåll


Förord
O
r 2000 är magiskt. Ett nytt decennium, ett nytt sekel och ett
Anytt årtusende öppnar sig samtidigt. Förra året såg vi bakåt
— med Tekniska museets 75-årsjubileum som anledning. I
årets Dzedalus vill vi söka nuet - inför det kalenderskifte
som väntar när detta skrivs och som kanske inträffat när det läses.
Det sker dramatiska ting inom tekniken. Mycket av det som sker inom informations- och kommunikationsteknologin är nyhetsstoff och går att läsa om i många tidningar och tidskrifter. IT är en bokstavskombination som inte längre behöver förklaras. Men denna teknologi driver också på förändringar inom andra områden än tele och data. Vet vi vad vi söker kan vi ofta snabbt få svar på våra frågor. Informationen är blixtsnabbt till­ gänglig. Men söker vi sammanhang och insikter, en berikande kunskap om den värld vi lever i, är det svårare. Då behövs tid och plats för upplysning och eftertanke, funderingar och samtal.
Det är en viktig uppgift för Tekniska museet att bidra till förståelse för hur samhället påverkas av, och påverkar, den teknik som växer fram. Det är en stimulerande uppgift: som vi inom Tekniska museet burit med oss un­ der alla de 75 år som museet funnits till. Men det är en uppgift som för varje år som går blir allt svårare.
7

FORORD
Både det teknik- och industrihistoriska arvet och den moderna tekni­ ken ska ha plats i Tekniska museet. Det ställer bestämda krav på vår verk­ samhet och är en utmaning i en tid när tekniken förändras snabbt. Nuet har en färsk historia, men ibland kan mönster i det som sker idag spåras i sedan länge svunna tider. Historien upprepar sig inte, men händelser från förr bär erfarenheter och traditioner som kan erbjuda stadga åt det som sker idag. ”Människan sitter vid Diktens port; hon talar om allt vad stort hon gjort och allt vad stort hon ska göra”, skaldade Ferlin en gång och knöt an till gamla tankar om människan som alltings mått. Som motto för ett tekniskt museum kunde detta duga gott.
Tekniska museet har inga sanningar att erbjuda. Men vi vill ge en bak­ grund - beskriva historiska händelser och förlopp men också föra beskriv­ ningen och analysen fram till dagens datum och fundera över morgonda­ gens teknik. Vi vill erbjuda den nyfikne och vetgirige en presentation som hjälper att bättre förstå vad som sker och samtidigt lockar den ännu oin­ tresserade att fundera mer kring teknikens möjligheter och risker.
De artiklar som följer i årets Dasdalus har skrivits av författare som ny­ fiket och engagerat tittat på teknikens och samhällets förändringar från många olika utsiktspunkter. Det blir en brokig blandning av analyser, be­ skrivningar, kritiska utvärderingar, biografiska noteringar och funderingar kring museets roll.
Det finns ingen bestämd slutsats att dra av dessa artiklar, inget sam­ manhållet och entydigt mönster som kan läggas till grund för arbetet att skapa ett spännande tekniskt museum. I det ska alla - unga och gamla, na­ turvetare och humanister, kvinnor och män, historiskt intresserade och nu- tidsorienterade besökare - hitta något som roar och engagerar. Det kan vi bara åstadkomma genom att erbjuda en blandning av innehåll och lyssna till vad vår publik lockas av, reagerar på.
Det är till sådana samtal vi vill inbjuda med denna årsskrift.
Tekniska museet vill vara en mötesplats för samtal om tekniken, dess roll i samhället, dess historia med forskningsresultat som förs till praktiska till- lämpningar av innovatörer och uppfinnare, ingenjörer och entreprenörer. Det är kring apparater och system som samtalen oftast rör sig. Men idéer
8

och visioner kring hur vi kan använda tingen driver också på förändring­ arna. Att se mönstren i det som hänt och händer förbättrar möjligheterna att förstå och värdera och välja. Kunskap om tekniken och dess funktion är det erbjudande Tekniska museet vill ge till den demokratiska uppgift som ofta utpekas som museernas viktigaste roll.
Vi hoppas att Mötesplats Tekniska museet, Dasdalus 2000, ska nå många lä­ sare. Tekniska Museets Vänner är vår trognaste läsekrets och har stor bety­ delse för att årsboken utkommit regelbundet. En viktig roll har också de företag och organisationer som presenterar sig på bokens första sida och i annonserna i slutet av boken. Många har också beställt åtskilliga exemplar för att sprida till medarbetare och kunder. Till alla som på dessa sätt stött årets produktion av Daedalus vill jag uttala ett stort tack. Detta deltagan­ de ser vi som ett kvitto på den betydelse Tekniska museet har för att skapa förståelse för teknikens och naturvetenskapens roll i det moderna Sverige.
Jag vill också tacka alla dem - författare, fotografer och redaktion - som genom texter och bilder bidragit till att göra Mötesplats Tekniska museet, Dasdalus 2000, till den exposé av möjligheter och problem som Tekniska museet ska hantera.
Peter Larsson
Museidirektör
FÖRORD
9


Aktiviteter på Tekniska
museet.
Foto Nisse Cronestrand
OCH JANNIS EFTATHAKIS, TEKNIS­ KA MUSEETS ARKIV
ultur är den inlärda delen av mänskligt beteende. Detta var en
central observation i förra årets Dsedalus,1 Teknik som kultur. Att Klära innebär att förstå och att få eller finna sammanhang. Kul­ turen, den andliga odlingen, har som en uppgift att lyfta fram sammanhang och förmedla kunskap och insikter om sådana
sammanhang. Kultur förmedlas genom upplevelser och genom att erfa­
renheter byts och bryts. Det kräver möten. Detta är - som vi skrev om re­ dan förra året — en uppgift för museerna.
I inledningen till Teknik som kultur sade vi följande om samspelet mel­ lan teknikens förändringar och samhällets utveckling och den ömsesidiga påverkan som finns i detta samspel:
”Behovet av ett fortgående samtal kring dessa frågor är stort. Det krävs många mötesplatser för sådana samtal. Universiteten är en viktig plats, sko­ lorna en annan; tidningar och tidskrifter erbjuder viktiga kanaler både för presentation och debatt. Men det behövs fler platser än dessa.
Museerna, särskilt de tekniska museerna, erbjuder andra möten än uni­ versitetens seminarier och samlingssalar, skolans lektioner eller specialsidor­ na i tidningar och tidskrifter. Till museerna kommer en annan och mer va­ rierad publik. Det ger museet sin speciella roll i det offentliga samtalet, en roll som kan utvecklas såväl på bredden som i djupet. Det pågår intensiva diskussioner kring detta inom Tekniska museet och på många andra håll.
Tekniska museet ska utveckla ett levande interaktivt kunskapscentrum för 2000-talets museibesökare kring det teknikhistoriska arv som museet
MATS HÖJEBERG OCH PETER LARSSON
Möten
och mötesplatser

MATS HÖJEBERG OCH PETER LARSSON
förvaltar. Det gäller att nå många olika grupper. Det gäller att göra ut­ ställningar begripliga och samlingar tillgängliga. Det kan ske på plats i Tek­ niska museet. Museet kan låna ut material och kan presentera det genom de modernaste informationskanalerna, över ”nätet”. Oavsett vilken form museet använder måste sammanhang redovisas och samband förklaras.
Tekniska museet förvaltar en viktig del av Sveriges kulturarv. Det måste göras levande genom utställningar, föredrag, utfärder, böcker och forskning. Det gäller att ta vara på möjligheterna att ”motverka ett av det moderna sam­ hällets svåraste problem, generationernas isolering” genom att fungera som en levande mötesplats. Det gäller att spegla något litet av den hisnande ut­ veckling som de tekniska systemen uppvisar men också deras konsekvenser för, och deras beroende av, det samhälle där förändringarna utspelar sig).
Framställningen och pedagogiken är en viktig komponent i museers verksamhet. Det gäller inte minst kring uppgiften att fånga intresset hos en ung publik, och i utmaningen att behålla dessa ungdomars intresse när de växer upp och kommer ut i ett krävande yrkesliv. Det finns all anled­ ning att ofta återkomma till den frågan i Tekniska museets aktiviteter.”
Årets Dasdalus vill just detta: ”återkomma till den frågan”. Diskussionen om industrisamhällets kulturarv förs med stort engagemang på många håll i museivärlden. Det finns en vilja att bevara sådant som riskerar att för­ svinna, uppslukas av nya byggnader eller anläggningar och nya verksam­ heter (i värsta fall utan att lämna några spår efter sig. Men det gäller ock­ så att fånga nuet, de snabba förändringarna som pågår i Sverige runt sekelskiftet 2000 — eller för den som vill se de riktigt långa tidsperspekti­ ven: millennieskifitet.
Förra årets Dtedalus var en återblick på Tekniska museets första 75 år. Årets Daedalus vill ge en bild av pågående skeenden, leta efter mönster i det som sker nu, pröva hur olika perspektiv på den tekniska utvecklingen kan ge anledning till funderingar och samtad.
Tre teman
Det finns tre teman i årets Daedalus.
Det första gäller hur vi fångar ett skeende i och omkring tekniken och
förmedlar det. Det kan ske inom museets ramar — men inte bara i dess eg­ na lokaler — genom verksamheter som syftar till att skapa upplevelser som väcker intresse och tänder engagemang, eller genom texter som vi skriver och läser med den moderna teknikens apparater.
Det andra temat gäller skildringar av vad som sker i det moderna sam­ hället när produktionen ändrar karaktär. Dessa förändringar behandlas på

många olika sätt. Den övergripande analysen av det moderna industri­ samhällets struktur visar hur tjänster och handel blir allt större sektorer och den klassiska industriproduktionen far allt mindre omfattning, åtminsto­ ne när det gäller att engagera människor i verksamheten. Men inom alla sektorer sker förändringar som är genomgripande.
Det tredje temat gäller verksamheten vid Tekniska museet, och det åter­ knyter till de båda tidigare temana. De historiska föremål som finns i muse­ ets samlingar är ofta intressanta vittnesbörd om dåtidens tekniska lösningar, men de kan också belysa tidlösheten i grundläggande ftmktionslösningar el­ ler i entreprenörers strävanden. Uppgiften att spegla den historiska utveck­ lingen innebär att samla in och ordna mängder med föremål och att presen­ tera dem och det sammanhang i vilket de ingår.
Museets själ och uttrycksformer
Erik Hofrén har skrivit en essä om museets själ och vad som sker med den i det sena 1900-talet. Vad är museets roll och vad kan museet göra för att skapa den förankring som behövs för att möta framtiden. Museianden har sluppit lös men den kan inte ge någon anvisning om vad som ska göras. Fantasi och vilja och målmedvetenhet krävs av alla dem som berörs.
I lyckliga stunder kan insikt skapas också i en världslig uppenbarelse. Men den låter inte vänta på sig, den måste ständigt sökas med öppna sin­ nen, för det går inte att i förväg veta när uppenbarelsen synliggörs! Kanske kan man läsa Bengt Göranssons artikel ungefär så. Den tar sin utgångs­ punkt i de två kulturer som den engelske vetenskapsmannen och författa­ ren C P Snow lyfte fram som oförenliga, eller i vart fall åtskilda. Snow höll 1959 en serie föredrag2 vars budskap spreds över världen och präglade ett synsätt om de två kulturerna - den tekniska, naturvetenskapliga å ena si­ dan och den humanistiska å andra sidan. De fanns sida vid sida men dess företrädare och uttolkare möttes sällan. Det är ett synsätt som lever än i dag.
Det är genom språket vi formar den bild av världen som vi kan förmed­ la, och det är genom språket som vi släpper samhällets både konstmktiva och destruktiva krafter fria. Historien präglas av ordet, det kulturella arvet uppfattas i mångt och mycket som det som givits en språkdräkt. Kanske är det därför som teknik så sällan ses som en del av vår kultur, eller i vart fall inte som mer än den ”andra” kulturen? Andå är det genom tekniken som möjligheter skapas för samtal och kontakter mellan människor som inte är grannar. När nya sådana möjligheter uppstår vänder historien ofta blad. Ola Larsmo visade vid jubileumsseminariet i juni 1999 hur de små och flyttba­ ra tryckpressarna mot slutet av 1700-talet gjorde det möjligt att sprida nya
MOTEN OCH MÖTESPLATSER

MATS HÖJEBERG OCH PETER LARSSON
budskap.3 Detta fick betydelse för den utveckling som ledde fram till den
franska revolutionen 1789. Många menar också att sammanbrottet i öst- statskommunismen betingades av att ny teknik inte lät orden stängas ute. När det gäller att förmedla meddelanden har de senaste decennierna upp­ visat så dramatiska förändringar att vi kan tro att historien på nytt vänder blad. Vi lever mitt i denna bladvändning utan att riktigt veta vad som finns på nästa sida.
Kanske är vårt sätt att läsa och skriva den mest påtagliga och spridda skillnaden mellan då och nu. De som är födda i detta sekels sista tredjedel har vuxit upp med datorerna, tittat på skärmar sedan de lärde sig läsa. De är vana att meddela sig genom skrift, den moderna tidens brev som skick­ as över internet. Vi upplever en brevskrivandets renässans och det finns en möjlighet för publicering utan mellanhänder som aldrig tidigare funnits. Men vad innehåller dessa texter - brev, hemsidor, korta notiser och långa, alla dessa meddelanden? Vilka samhällsbilder växer fram ur dem?
Språket påverkas av hur vi handskas med det. Staffan Romberger och Kerstin Severinson Eklundh redovisar några kartlagda skillnader mellan att skriva och läsa på papper och på skärm. De lägger frågan om hur texter hanteras på undersökningsbordet och finner att det är i förutsättningarna för överblick som den största skillnaden uppträder. Ar det inte en tröste­ rik observation för oss människor som möter tekniken och som, även om vi själva är tekniker, kan ha svårt att hinna med i svängarna? Det är möj­ ligheten till överblick vi behöver vårda, överblicken och sammanhangen. Kanske är det en symbolisk observation att Romberger och Severinson Eklundh uppehåller sig vid bladvändningens roll för överblicken.
Det är också överblicken och sammanhangen som museerna skulle kunna hjälpa oss med - inte minst i en tid när detaljuppgifterna är lättare tillgängliga än någonsin, eller när media öser över oss uppgifter om stort och smått varje stund på dygnet. Den nya tekniken tar för sig, påtalar Erik Hofrén. Det blir en utmaning för museet att både använda denna teknik och erbjuda ett innehåll som skapar sammanhang i det ofta osorterade flö­ de av upplysningar och hugskott som dagligen omger oss.
Två kulturer?
Dagens samhälle är ett annat än det där Snow höll sitt föredrag. Då, i slu­ tet av 1950-talet, hade industrisamhället etablerat sig i hela västvärlden. Den industriella utvecklingen var snabb och framgångsrik och tilltron till teknikens förmåga att skapa välstånd obruten. Snow och hans samtida — av vilka många ännu lever och verkar! - befann sig mitt i den högindus­ triella epoken som Maths Isacson skriver om. Nu, inför sekelskiftet 2000,

MOTEN OCH MÖTESPLATSER
O Friedsberg: Grevin­ nan Tessin i sitt kabinett. Foto Nationalmuseum
är förhållandena annorlunda. En postindustriell tid, tiden efter den ”hög­ industriella”, har börjat med andra karakteristika: tjänster, service, kund­ orientering, marknadslösningar, decentralisering. IT-samhället är här. In­ formation kan samlas i stor mängd, kontakter äger rum blixtsnabbt över hela jorden. Men överblicken är svår att nå. Den kunskap om samman­ hang som behövs för att förstå, inte bara vara informerad, kräver något mer och kanske tidlöst.

MATS HÖJEBERG OCH PETER LARSSON
Den tekniska utvecklingens uttrycksformer har mycket olika karaktär,
och får mycket olika konsekvenser inom olika samhällsområden.
Alla har varit inne i en livsmedelsaffär och säkert noterat förändringar som ägt rum. Men vad har dessa förändringar berott på och varför har de kommit till stånd? Det visar Carina Holmberg och Anna Nyberg i sin ar­ tikel. En viktig faktor i dessa sentida förändringar är att livsmedelskedjor­
na numera får fungera också som kassaförvaltare. De utmanar bankerna. Men bankvärlden påverkas också direkt av liknande tekniska föränd­ ringar. Susann Tjernström beskriver bankernas situation genom att berätta om vad som hänt i SEB/S-E-banken. Varje bank har haft sina vedermödor och utformat sina egna detaljlösningar när det gäller tjänsteutbudet och IT- utvecklingen, men händelsemönstren har varit likartade. Det som redovi­ sas från SEB känns säkert igen också av kunder och anställda i andra ban­ ker. Den självbetjäning som är gammal och invand i livsmedelsbutikerna tar vi som kunder nu emot, synbarligen med stor förtjusning, i banker och på
många andra håll.
Vi alla får, som kunder, ytterst hantera konsekvenserna av de föränd­
ringar som äger rum. Författarna redovisar funderingar om sådant som är positivt och negativt i denna utveckling. Det är säkert inte en slump att författarna är kvinnor.
Sverige har fortfarande många traditionellt ”högindustriella” företag. Många underleverantörer möter allt tuffare krav på kvalitet och presta­ tionsförmåga samtidigt som kostnadspressen är hård. Utan dramatiska förändringar i sin produktion överlever inte dessa företag. Men de tuffa kraven initierar också ett utvecklingsarbete kring egenskaper hos de speci­ fika produkterna och i deras tillverkning. Det gäller frågan om överlevnad för många företag, vilket beskrivs av Anders Edsfeldt.
Men förändringarna är knappast mindre i de stora företagen och deras produktutveckling. Kjell Thorén beskriver de stationära gasturbinernas utveckling under seklets två sista decennier. Detta har förändrat hela el- produktionssystemet. De moderna gasturbinerna är idag huvudalternati­ vet när det gäller att bygga nya kraftverk, i vart fall i länder där kärnkraf­ ten är omtvistad och motståndet mot koleldade kraftverk är uttalat.
Slutligen är det värt att notera hur de stora företagen måste kunna han­ tera omfattande system av traditionellt olika tekniska specialiteter. Ett modernt stridsflygplan som JAS 39 Gripen är en del i en omfattande or­ ganisation där olika delar måste passa ihop med stor precision. Beställare och tillverkare möts i diskussioner som inledningsvis går långt utöver kän­ da tekniska lösningar. Det gäller motorerna, flygplanskroppen med dess materialegenskaper och aerodynamiska utformning som ger bästa tänkba­ ra flygegenskaper, datasystem som ska ge piloten den service han (eller

Jas 39 Gripen.
Foto Norman Pealing
hon!) måste ha för att klara sina uppgifter inom
tillgänglig tid, flyg- och stridsledningssystem, va­ penutrustning och annat. Tommy Ivarsson be­ skriver på en översiktlig nivå hur detta hanteras.
Som en bieffekt, inte utan sin betydelse, kan vi notera att illustrationsmaterialet i artikeln om Gri­ pen i några fall är skrivet på engelska och aldrig översatt till svenska. Internationaliseringen far - liksom i nöjesindustrin - sina direkta uttryck i de texter som vi arbetar med. Tvåspråkighet, minst, är
ett allt tydligare krav idag.
En annan aspekt - som blir påtaglig i de ingenjörers beskrivningar som
flera artiklar representerar —är att teknikens detaljer inte alltid behöver be­ gripas eller tolkas för att man ska förstå sammanhang. Alla de förkort­ ningar eller namn på företeelser som förekommer i texterna är upplys­ ningar som ger precision för den insatte. På liknande sätt som ett diagram fungerar för ingenjören kan ett citat öppna en värld av associationer inom de humanistiska vetenskaperna. Låt inte vare sig den ena eller andra sidan av denna mekanism försvåra läsningen, och därmed bli utestängande. Sammanhangen ges i den berättelse som omger detaljerna eller citaten.
Museets reaktion
Det är lätt att föreställa sig svårigheterna att i ett museum behandla frå­ gorna som beskrivits i dessa artiklar. Svårigheten att fånga ögonblicket kan te sig oöverstiglig. Ändå är detta en utmaning som måste tas av ett tekniskt museum. Museet måste hitta en annan infallsvinkel än dagstidningen el­ ler specialtidskriften, ett perspektiv som lyfter behandlingen från det rent deskriptiva till det funktionella eller principiella.
Museet kan lyfta fram det tidlösa — visa underströmmar som ger sam­ manhang.
De tekniska lösningarna är tidsbundna. I teknikutvecklingen ackumu­ leras kunskap om funktion och prestation. Moderna apparater är (nästan alltid) bättre än äldre. Kvalitet och funktion blir bättre, kostnaderna för prestationen lägre. Området för användning ökar.
Bilarna från förra sekelskiftet kan inte mäta sig med dagens transport­ redskap. Redskapen på dagens gym fyller sin uppgift bättre än det sena 1800-talets konstruktioner. Men människan är alltings mått och männis­ kan är sig mera lik över decennier och sekler än tekniken.
Vid det förra sekelskiftet utmanades många entreprenörer att bygga bi- lar.^ Försök med ångvagnar5 hade då gjorts sedan åtminstone ett halvsekel
MOTEN OCH MÖTESPLATSER
17

MATS HÖJEBERG OCH PETER LARSSON
tillbaka, men utan större framgång. Det behövdes en innovation, förbrän­ ningsmotorn, för att få utvecklingen att skjuta fart. Det var många som gjorde mer eller mindre snillrika konstruktioner, och många av dem fick betydande uppmärksamhet. Det uppstod allianser och samarbeten av många slag och så småningom visade sig några företag vara mer livskrafti­ ga än andra och kom att dominera den fortsatta utvecklingen. Ett sådant förlopp är alltså i någon mening tidlöst. Gustaf Eriksons åkvagn, som Gert Ekström skriver om, kunde utvecklas genom att vinsterna från till­ verkningen av järnvägsvagnar fördes över till biltillverkningen. I dag är det de s k IT-företagen eller internetbolagen som står för den mest uppmärk­ sammade spelplanen för entreprenörer och som drar till sig mycket kapi­ tal.
Omsorgen om hälsa och välbefinnande är en drivkraft för alla de gym som vuxit upp de senaste decennierna. Samma omsorg drev Gustav Zan- der att konstruera redskap för att hjälpa människor till hälsa i mitten av
1800-talet.6 Det är inte svårt att se likheterna mellan dessa redskap och de moderna apparater som nu står på våra gym. Människans behov av gym­ nastik är sig likt, vilket är en naturlig slutsats av Rigmor Söderbergs berät­ telse i ord och bild
Äldre tekniska lösningar trängs tillbaka. De kan behålla sitt kulturhisto­ riska intresse, de kan till och med leva kvar som nischer med speciella pro­ dukter som hittar köpare. Vi knyter minnen och upplevelser till sådana pro­ dukter. Hur de tillverkas har både aktuellt och historiskt intresse. Detta kan, som mycket annat, skildras från många olika utsiktspunkter: museets, fors­ karens, journalistens, arbetsplatsens, tillverkarens eller användarens, för att nämna några. Perspektiven blir olika - sättet att skildra, urvalet av motiv och objekt, bakgrunden, associationerna kring materialet.
Många produkter är symbolladdade, lever i kraft av minnen och före­ ställningar hos många. Det är just ett sådant engagemang som för in dem i vårt kulturarv och som gör dem och deras tillblivelse viktig att bevara. Ar­ betet med att bevara kan utföras på flera sätt. Museet har ett ansvar för kul­ turarvet, men också andra media gör viktiga insatser och tillför kulturar­ vet dokumentation som ligger utanför museerna.
Kulor, krus och kaviar heter en utställning som avslutar Tekniska muse­ ets jubileumsår. Den handlar just om att uppmärksamma och visa några ”symbolladdade industriprodukter” och hur de tillverkas. Den har till­ kommit genom en stor satsning med traditionella museimetoder och i ett samarbete mellan Tekniska museet och Riksutställningar. Utställningen öppnades i oktober 1999 på Tekniska museet och kommer att turnera med Riksutställningar till år 2003. Museets kartläggning och analys be­ skrivs av Magdalena Tafvelin.
Hantlar på ett gym idag.
Foto Anders Anjou
18

I Tekniska museets entré­ hall.
FotoJannis Eftathakis, Tek­ niska MUSEETS ARKIV
Parallellt med dokumentations-, insamlings- och utställningsarbetet
har flera filmer gjorts för TV. De visades under augusti och september 1999 och sågs då av över tre miljoner tittare. Filmer ger tidsbilder, en åter­ spegling av det intresse som fanns när de gjordes och som bevaras för en eftervärld vars intressen vi inte vet så mycket om. Filmarens arbete bygger
på andra, och kanske mer personliga, urvalsgrunder än museimänniskans. Johan Forssblad, som gjort dessa filmer, har i en artikel skildrat sina beve- kelsegrunder och sina funderingar med anledning av detta sitt arbete.
Hur sköter vi oss?
Tekniska museet har under jubileumsåret också lagt sig självt på undersök- ningsbordet. Vad innehåller museets samlingar? Vad gör museet av sina möj­ ligheter? Vilken bild av den tekniska utvecklingen är det museet förmedlar?
Föremålssamlingen är omfattande. Samlingen växer oavbrutet. Före­ målen har kommit till museet som gåvor och genom egna insamlingar. De ska lagras och sorteras och klassificeras så att de blir tillgängliga även när de inte ställs ut. Hur ser då samlingar och registerkort ut, vilka urvals­ kriterier har styrt och vilka hänsyn har tagits när det gäller att beskriva och förmedla en bild av den tekniska utvecklingen. Det redovisas i tre artiklar som alla utgår från uppdrag som museet självt lämnat för att få synpunk­ ter på sin verksamhet.
Wera Grahn har analyserat föremålssamlingen ur ett genusperspektiv. Hon visar hur museets samlingar på olika sätt återspeglar en manlig värld. Tekniska museets Forskningsnämnd arrangerade under jubileumsåret 1999 två seminarier med avsikt att belysa museets verksamhet och locka fram förslag till frågor som sedan kunde leda till forskningsuppdrag eller andra utvecklingsinsatser. Båda seminarierna finns refererade på Tekniska museets hemsida. Här i Daedalus har vi bett de två seminarieansvariga att
redovisa sina egna intryck av varandras konferenser.
Gunilla Cedrenius lyfter fram psykoanalytikerns funderingar kring ut­
ställningarna som en ram för de reaktioner på museets samlingar som kom fram i en enkät bland konferensdeltagarna. Den kaotiska verkligheten hanteras av museet med en starkt utvecklad systematik, men kanske gäller det att våga lämna systematiken för att förlösa be­
rättelserna och fånga publiken.
Per Gustafsson pekar på delaktigheten som ett
gemensamt tema. Också det utmanar den tradi­ tionella ordning som finns. Det är inte längre det allmängiltiga som lockar, utan det som berör mig.
MOTEN OCH MÖTESPLATSER
19

MATS HÖJEBERG OCH PETER LARSSON
Sen må detta vara en utställd soppburk eller kakan på kaféet. ”Framtidens
besökare vill kunna zappa, inte styras av snitslade banor.”
Kanske är det så att sådana funderingar inte ligger långt från de resone­
mang som förs i de inledande artiklarna av Hofrén och Göransson.
Så kan vi sluta dessa funderingar kring artiklarna i denna bok med att på­ minna om det som inte står i den. Sensommarens Extravaganza där bilar och motorcyklar vimlade utanför Tekniska museet som ett tydligt vittnes­ börd om det intresse som finns för bilar och andra fordon. Motorcykelut­ ställningen som visade samma sak. Teknorama som nyinvigdes. Teknik som talar alla språk och jukeboxar i långa rader som stod länge i salarna under jubileumsåret. Bilderna från Forsmarks bruk som knöt ihop det gamla bruket med det moderna kärnkraftverket. Bilderna och föremålen ur arki­ ven och samlingarna som bjöd på minnesfragment av museets första 75 år.
Det finns alltså gott om teman att behandla när seklet byts, när bokens sista blad vänts och när ett nytt sekel börjar. Vi hoppas att samtalen i och om Tekniska museet blir allt roligare och att Mötesplats Tekniska museet ger upphov till tankar och reflektioner som kan bli artiklar i Dsedalus 2001!
Jukeboxar på museets utställning våren 1999. Foto Jannis Eftathakis, Tek­ niska MUSEETS ARKIV
20

N oter
1. Om detta skrev Tor Ragnar Gerholm i Daedalus 1999 i artikeln ”Teknik som kultur”.
2. Ursprungligen publicerade i Snow (1959); därefter i en rad omtryck och nyutgåvor.
Dock tycks det saknas en översättning till svenska - att döma av databaser för svenska
bibliotek och bokhandlare.
3. Det finns en klassisk studie, Watt (1957), av den nya teknikens roll för romanens ut­
veckling på 1700-talet som Larsmo kort refererar. Ytterligare synpunkter kring dessa frå­
gor finns i Larsmo (1996).
4. Det har genom åren också beskrivits i artiklar i Daedalus, senast av Ekström (1997).
5. Detta har beskrivits av Ekström (1991). Enligt en notis i Mechamcs Magazine gick den
beskrivna ångvagnen av allt att döma mellan Korsör och Köpenhamn 1843.
6. Gustaf Zanders redskap finns bevarade på Medicinhistoriska museet i Stockholm. Den
bildsamling som artikeln bygger på ingår i Tekniska museets samlingar.
Referenser
Ekström, Gert (1991) ”CG Norbergs ångvagn” i Daedalus 1992. Stockholm.
Ekström, Gert (1997) ”Söderbloms Gjuteri AB, En okänd biltillverkare i Eskilstuna” i
Människa - Teknik - Industri, Daedalus 1998. Stockholm.
Larsmo, Ola (1996) ”Hypertext - litteraturen lyfter från papperet” i Tvärsnitt nr 4, 1996 Snow, C P (1959) The two cultures and the scientific revolution. Cambridge.
Watt, lan (1957) The rise ofthe novel: Studies in Defoe, Richardson and Fielding. London.
MOTEN OCH MÖTESPLATSER

distanserna!
Pä nära håli
finns de många nyanserna!"
Ur Tage Danielsson, Tankar från roten 1 975

Foto Nisse Cronestrand, Tekniska museets arkiv
ERIK HOFRÉN
Att resa
i museilandskapet med lätt bagage
i ser och ser, och vart vi ser, ser vi museer. Museianden har Vsluppit loss ur sin kostbara lampa och far nu all världen
kring.
Museet som teori och i all synnerhet som praktik har otvi­ velaktigt haft betydande framgångar under 1900-talet, allt
större ju äldre seklet blivit och millennieskiftet närmat sig.
Det goda med detta bör just vara - tid för eftertanke och självrannsakan. När, var och hur och av vem har uppdragen formulerats för museet i det
moderna samhället? Och hur har detta dokumenterats och gestaltats? Har museerna varit, inte bara deltagande observatörer, utan även ob­ serverande deltagare i samhällsutvecklingen? Sett i ett internationellt per­
spektiv synes det svenska museilandskapet vara förhållandevis väl brukat. Den geografiska spridningen är någorlunda (även om storstadskoncentra- tionen är markant) liksom ämnesspridningen acceptabel (även om det är mer kultur än natur).
Vad väntar museerna under 00-talet? Kommer museilandskapet att omarronderas - i väntan på, om inte Godot, så på sin Maclean!
Det sägs att det är svårt att spå om framtiden. Men det är just detta som museerna och kulturminnesvården och, i vidare mening, kulturarvsek­ torn, måste göra med ett betydligt större allvar.
Mediakonkurrensen kommer att vara allt hårdare (Internet exempelvis
ökar med nära 100 procent årligen och tar för sig) och även om museet kan
förefalla tryggt i sin samlarroll, närmast ett monopol, är osäkerheten inför
23

ERIK HOFRÉN
dess samhälleliga roll desto påtagligare. Samtidigt är det här i denna växel­ verkan som museianden måste söka sin framtid.
Det vore likväl frestande att söka locka tillbaka museianden till sin lam­ pa för att möjligen kunna se skogen för alla träd. Varje dag året runt värl­ den kring tillkommer nya museer som spänner över vida fält. Vad som länge mest framstod som en västerländsk företeelse - museet som upplys- ningsprojekt - är numera, och i allt högre grad, en världsomspännande rö­ relse. Utan att närmare fördjupa sig här menar jag att det är i denna spän­ ning mellan det globala och det lokala som museianden hämtar sin energi. Det globala är också det lokala, ett perspektiv som tecknas tydligt i den sto­ ra UNESCO-rapporten, Vår skapande mångfald, med dess nyckelord sus-
tainability och ability, dvs närmast uthållighet, kompetens och förmåga.
24

ATT RESA I MUSEILANDSKAPET MED LÄTT BAGAGE
Kulturarvet har hög tillväxttakt och är således en fråga inte bara om kva­ litet utan även om kvantitet som måste hanteras på något sätt. Att bli upp­ förd på världsarvslistan är som att vinna medalj i världsmästerskapen i kul- turarvsprestanda.
Om man håller sig enbart till Europa och den officiella museidefmitio- nen fanns för två generationer sedan inte fyra av fem av dagens museer. Men denna snäva definition vill knappast museianden kännas vid när den väl sluppit ur sin behållare som kändes alltför trång för en fri ande med skiftande sinnelag.
Till skillnad från luftandar måste jag hålla mig på marken. Och i fort­ sättningen söker jag befara tre vägar, nämligen Vägen till museet. Vägen ge­ nom museet och Vägen ut ur museet.
Vägen till museet
Det har redan nämnts hur intensiv och tung trafiken blivit på Vägen till museet. Ja, så till den grad att det virtuella museet väljer den elektroniska motorvägen. Men sett i museihistoriens förklarande ljus var vägen till mu­ seet länge enkelriktad och förbehållen de fa —den ledde om man så vill från furstens hov till folkets hus med hållplatser i borgerlighetens offentliga rum. Denna utveckling finns relativt väl beskriven i den vetenskapliga lit­ teraturen. Det är dock den oskrivna historien som intresserar mest. Den historierörelse för industrisamhället som under de senaste decennierna ta­ git sig konkret gestalt i de så kallade arbetslivsmuseerna och som verkligen är tusen och en källor till den samtida svenska historien.
I uppslagsbokens termer karakteriseras industrisamhället av att indust­ risektorn är ledande för produktion, inkomster och sysselsättning, liksom att industrin präglar sociala förhållanden och livsmiljö. Inte sällan med det viktiga tillägget att det moderna fabrikssystemet står i centrum för indust­ risamhällets uppkomst och utveckling. Om man tänker sig allt detta om­ satt i det lokala och i vardagen besitter man nyckeln till vad arbetslivsmu­ seerna vill vara, nämligen en berättelse om samtiden, den materiella lika väl som den mera immateriella. Kanske kan det också uttryckas på detta sätt: att göra sin röst hörd och bli lyssnad till, att bli sedd i museilandskapet.
Även om jämförelsen haltar något kan arbetslivsmuseerna betecknas som industrisamhällets hembygdsgårdar och i all synnerhet Folkhemmets. Tack vare dessa har museilandskapet blivit mycket rikare på upplevelser. Ofta kan det vara mera givande att söka sig fram längs obanade stigar än följa de markerade lederna. Arbetslivsmuseerna söker sina rötter i det folk­ bildande arbetet, i studiecirklar som Bygd iförvandling, Stiga vi mot ljuset och Gräv där du står. Men även i den statliga kulturpolitiken som den for­
25

ERIK HOFRÉN
mulerades år 1974, liksom i Lagen om medbestämmande i arbetslivet från
år 1976 och som gav upphov till projektet Kultur i arbetslivet.
Jag har uppehållit mig vid arbetslivsmuseerna av ett alldeles speciellt skäl - dock inte museiteoretiskt, för arbetslivsmuseerna begagnar sig av de beprövade verktygen om än skalenligt förminskade — för att de är kon­ kreta uttryck för hur yttrandefriheten kan brukas i kulturlandskapet. Dessa museer är inte en specifik svensk företeelse, men väl, vågar jag på­ stå, en nordisk. När den internationella museihistorien en gång skrivs bör dessa nordiska museer inta en framträdande plats som exempel på en bred folklig historierörelse där det självupplevda och samtiden utgör led­
motivet.
Vägen genom museet
Vägen till museet synes mig vara enkel att befara i jämförelse med Vägen ge­ nom museet som närmast kan beskrivas som labyrintisk. Den har under årens lopp gäckat alla statliga utredningar.
Varför? Ett av många möjliga svar kan vara att museet som sådant är ett långsamt medium. Förändringar aldrig så nödvändiga måste ses och pla­ neras på lång sikt och avsevärt mer, än vad som hittills varit fallet, invol­ vera museilandskapets egna skötare. En medveten och långsiktig strategi är av nöden påkallad om inte museilandskapet om tjugofem år ska ligga för fäfot, eller vad som förefaller troligare, vara ett av underhållningsindustrin överlagrat kulturlager.
Det är sant att det är svårt att passa in museet i en standardiserad byrå­ kratisk organisationsram. Samtidigt vill jag gärna slå fast: Museet är som bäst när spelrummet är som störst - vilket inte på något vis utesluter or­ dentliga regler.
Vad som så uppenbart saknas i dagens svenska museilandskap är lusten och kanske även möjligheten att experimentera i full skala med nya ar­ betsformer. Det finns naturligtvis undantag. Arbetets museum som öpp­ nades år 1991 i Strykjärnet i Norrköpings industrilandskap är ett sådant.
Museet har sökt utveckla ett arbetssätt, den museala samverkans- och kommunikationsspiralen, som bygger på ett sammanhållet energiflöde av vetenskapligt dokumenterande, konstnärligt gestaltande och samhällskri­ tiskt debatterande. Ett processmuseum med delaktighet som ledstjärna. Detta i sin tur har som konsekvens att skiftande kunskaper utanför muse­ et naturligt engageras i de skilda projekten.
Den museala logistiken blir annorlunda om man ibland prövar att by­ ta ut de vedertagna verben samla, vårda etc mot exempelvis att tolka, att berätta, att lära, att handla. När det gäller museer borde som grundläg-
Lyssna noga!
Foto Truis Nord, Tekniska MUSEETS ARKIV
26

ATT RESA I MUSEILANDSKAPET MED LÄTT BAGAGE
gande behov identifieras stimulans, eftertanke och insikt, menar Kenneth
Hudson, museivärldens grand old man.
Det kan kanske påstås att alltför många etablerade museihus rymmer
alltför många sega gummor och gubbar varav jag själv är en. Detta förhål­ lande må synas som en belastning, men kan också ses som en betydande tillgång om yrkeskunskapen kontinuerligt och kritiskt traderas. Att detta nu sker i så ringa omfattning måste betecknas som en ordentlig genera­ tionskris. I själva museet håller idag på att begås ett allvarligt kunskaps- brott. Desto allvarligare eftersom museet i sig är ett för samhället viktigt och dyrbart generationsprojekt.
Längre fram i denna uppsats vill jag plädera för ett brobygge som jag kallar Gott museimannaskap.
Vägen ut ur museet
Den tredje vägen, Vägen ut ur museet, delar snabbt upp sig i flera. Dels i en som tar avstånd från museitanken och underkastar sig nuets diktatoris­ ka färla. Dels i en där det etablerade museet tentativt söker nya metoder. Dels i en som behåller vissa tankar men motiverar dessa ur ett kulturarvs- perspektiv som på sitt sätt ersätter traditionsbegreppet. En tendens som framträder mer tydligt i Nord- och Sydamerika än i Europa där 1800-ta- lets konstmuseer bibehåller och även stärker sin ställning, möjligen i viss konkurrens med 1900-talets Science centers.
Vad som särskilt borde inspirera det svenska museisamhället med dess relativt låsta struktur är när väl etablerade museiorganisationer söker nya metoder att kommunicera, som exempelvis när världens största museisys- tem (Smithsonian i USA) på 1960-talet initierade ett grannskapsmuseum, Anacostia, i det utsatta och underprivilegierade svarta Washington. Det var ett medvetet försök att motivera dess invånare till handling ochförändring, att mobilisera en inneboende energi. Liksom att väcka insikten om ägan­ derätten till det egna kulturarvet.
June Jordan, en svart poet, skrev i protest mot den dominerande mu- seisynen:
”Take me into the museum and show me myself, show me my people, show me soul America. Ifyou cannot show me myself, ifyou cannot teach my people what they need to know - and they need to know that nothing is more important than human life - if you cannot show and teach these things, then why shouldnt I attack the temples ofAmerica and blow them up? The people who hold the power, and the people who count pennies, and the people who hold the keys better start thinking it all over again.” (Citat ur Edward P Alexander, Museums in motion.)
27

ERIK HOFRÉN
Det sociala museet vars mål just är handling och förändring idag och inte
i morgon låg också till grund för de med Anacostia samtidiga försöken i Mexiko med flyttbara skolmuseer där kännedomen om de egna tingen var det första steget i en omfattande alfabetiseringskampanj.
Omedelbart medges att mina exempel framstår som föråldrade. Men å andra sidan brukade Alva Myrdal begreppet det sociala museet redan på
1930-talet. Och vad har egentligen hänt!
Ekomuseet
Ekomuseet\\ax hänt och händer. Ekomuseet vill jag se som en fortsättning, förnyelse och fördjupning av den sociala museitanken, att väcka insikten om äganderätten till det egna kulturarvet. Men först som sist är ekomuseet det mest generösa av alla möjliga museala arbetsformer. Det är därför äg­ nat att förvåna att ekomuseitanken hittills inte satt några djupa spår i det svenska kulturlandskapet. Med ett lysande undantag, Ekomuseum Berg­ slagen, en fortgående studiecirkel med allas kulturarv som sammanhållan­ de tema och som i sina goda stunder frigör fantasi och uppfinningsrike­ dom. Ekomuseet som platsens själ, ekomuseet som synvända. Mauritz Edström skriver i sin självbiografi I minfaders hus (1984):
Gott handlag?
FotoJannis Eftathakis, Tek­ niska MUSEETS ARKIV
28

ATT RESA I MUSEILANDSKAPET MED LÄTT BAGAGE
”Historiekursen var den underbaraste. Förut hade historien verkat som
en säck. Där låg det nyaste överst och mer och mer travades dit varje år. Det som hänt för länge sedan låg längst ner i säcken. Man kunde gräva sig ner till det nästan oåtkomliga bottenlagret som var kunskapen om forntiden. Då upptäckte jag att jag kunde läsa historia som en annan sorts geografi. Ti­ den var landskapet. Nuet var den plats där jag befann mig. Därifrån kunde jag se ut över det som hänt genom århundradena och årtusendena som över olika landskap och länder i tiden. Jag kunde resa i historien. Utsikterna var hisnande.”
Nuet är den plats där vi befinner oss och ekomuseet är om man så vill dess profet. Inledningsvis ställde jag frågan: Vad väntar museerna på nästa årtionde? Att bli upptäckta! Om så sker kommer ekomuseitanken vara den som meningsfullt kan brukas såväl i storstadscentrum som förort och glesbygd.
Vägarna de skrida i det svenska museilandskapet. Men de kan inte döl­ ja det faktum att vi i detta landskap står inför skiljevägen likt Stiernhielms Hercules. Valet måste göras.
Gott museimannaskap
Ett Gott museimannaskap är ingen dålig ryggsäck. På samma sätt som det goda sjömannaskapet måste omfatta alla, från kapten till yngsta lättmatros, och vara byggt på kollektiv samverkan, särskilt när molnen hopar sig vid horisonten. På samma sätt, om än med andra förtecken, måste det goda museimannaskapet fungera. De skilda kunskapsområdena måste aktivt interagera, erfarenhetskunskapen ofta den tysta, yrkeskunskapen som in­ nefattar ett vitt spektrum, den vetenskapliga kunskapen där museologin är ett perspektiv och inte minst den konstnärliga kunskapen. Det bör inte fin­ nas alltför många grindar mellan universitetens campus och museiland­ skapets ägor.
I det goda museimannaskapet måste också ingå medvetandet om att museet faktiskt utövar makt. Det är således angeläget att se den dialog som museet eftersträvar i ett maktperspektiv. Den norske sociologen Stein Braathen diskuterar i sin bok Dialogens villkor i datasamfundet huruvida ny kunskap just ger makt och vem som i så fall får den.
Tillkommer makten den som tillägnar sig kunskap eller den som erbju­ der kunskap på sina premisser? Kommer den ökade informationen som följer med elektroniskt baserade nätverk att bredda åsiktsperspektivet —el­ ler tvärtom bidra till åsiktsmonopol, där media som når de många sam­ verkar med nätverk som sammanbinder de fa? Frågorna borde bränna till och tända eldar i museilandskapet.
29

ERIK HOFRÉN
Vi bär ju alla på en karta över oss själva. Vår karta
över oss själva är en del av vårt landskap, vår själv­ förståelse. Om vi godtar en bestämd karta som alle- narådande kan vi komma att anpassa oss som land­ skap till denna karta. Våra självbilder, modeller av verkligheten formas av forskare, politiker, journalis­ ter, terapeuter, konstnärer. Museimän och andra medlemmar av symboleliten med institutioner till sitt förfogande.
Vad som nu behövs är alternativa verklighetsmo-
deller, alternativa museitankar - då vidgas synfältet.
Dialogen mellan självständiga synsätt i museiland­
skapet bör aktivt stimuleras. Den italienske författa­
ren Claudio Magris inleder sin bok Mikrokosmos med
att berätta om Café San Marco. Café San Marco är en Noaks ark, där ing­ en ges företräde eller utesluts, där det finns plats för alla, för varje par som söker skydd när regnet vräker ner och för ensamstående likaså. Ett kafé i Magris mening är en platonsk akademi där ingenting undervisas, men man lär sig att umgås och man blir klarsynt. Man kan småprata och be­ rätta, men det är omöjligt att predika, hålla sammanträden eller föreläsa.
På museer däremot är det fullt möjligt att såväl predika, hålla samman­ träden som att föreläsa. Varför då denna sammanställning, museer och ka­ féer? Svaret är enkelt. Det är vårt behov av samtal. Samtal är utbyte, sam­ spel, upptäckt och äventyr, redskap för gemenskap och medvetenhet. I en av sina böcker låter oss Eyvind Johnson komma fram till den djupt demo­ kratiska tanken att det fria samtalet är den metod mänskligheten funnit och som han tror på. Samtalet är nära släkting till kompromissen, tole­ ransen, till det obundna sanningssökandet. Ett museum utan kafé är så­ lunda endast ett halvt museum. Det finns museer som är förflutenhetens spegel, men också museer som är framtidens. Jag tror att framtiden fram­ för allt tillhör de lokala museerna, de i vardagen förankrade, de samtiden uttryckande, de framtiden förändrande.
Det nu sagda, är det bara ord som försvinner i vinden? Vem har med ett näst intill omöjligt begrepp kulturarvsformuleringsprivilegiet? Vem avgör vad som skall sättas på dagordningen? Ar museet som en av aktörerna ett medium på samma sätt som tidningen, radion eller televisionen? Angeläg­ na frågor, laddade med politiskt innehåll.
Kulturarvet må vara ett ämne med långa halveringsperioder. Men ju närmare man kommer den egna samtiden desto hetare blir det för de in­ stitutioner som engagerar sig. I sin tidigare nämnda rapport, Vår skapan­ de mångfald{\995) skriver Världskommissionen för kultur och utveckling:
Museiandens hemvist?
Foto KW Guiaers, Nordiska MUSEETS SAMLINGAR
30

ATT RESA I MUSEILANDSKAPET MED LATT BAGAGE
Den kreativa processen.
Foto KWGuiiers, Nordiska MUSEETS SAMLINGAR
”Få institutioner / ... / är rustade för att hantera de
sociopolitiska aspekterna av kultur och utveckling. Ett nytt tänkande och en ny utbildning krävs, så att samhällenas inställning till sitt arv kan omprövas. Detta innebär att företrädare för de humanistiska vetenskaperna engageras och att en ny institutionell bas byggs upp varvid man tar fasta på kulturarvets samband med samhällslivet och med kulturell kon­ tinuitet.”
Den franske museibyggaren och socialarbetaren Hughes de Varine menar att i likhet med samhälls­ utvecklingen kan det lokala museet bäst beskrivas som en process. Det är varken en institution eller en fast given struktur. Det är som samhället självt, le­
vande i ständig förändring, för att anpassa sig till dynamiken i sitt samhälle och dess omvärld, den regionala, nationella och globala.
Synen är noll på de långa distanserna. På nära håll finns de många ny­ anserna.
Museianden har landat.
Referenser
Braathen, Stein (1994) ”Dialogens villkor i datasamfimdet” här citerat efter Erik Hofrén,
Det gröna porslinspalatset, Nordisk Museologi 1994/1.
Danielsson, Tage (1975) Tankarfrån roten. Stockholm.
Edström, Mauritz (1984) I min faders hus. Stockholm.
Hudson, Kenneth (1996) ”Ett viktigt vägval” ur Museet som makt och motstånd. Festskrift
till Erik Hofrén 10 april 1996. Norrköping.
Johnson, Eyvind (1941—43) Grupp Krilon, Krilons resa, Krilon själv. Stockholm.
Jordan, June (1979) ur Edward P Alexander, Museums in motion. Walnut Creek, Kalifor­
nien.
Magris, Claudio (1998) Mikrokosmos. Stockholm.
de Varine, Hughes (1996) ”Lokalmuseet som process” ur Museet som makt och motstånd.
Festskrift till Erik Hofrén 10 april 1996. Norrköping.
World Commission on Culture and Development (1996) Vår skapande mångfald: rapport
från Världskommissionenför kultur och utveckling. Svenska unescorådet, Stockholm.
31


Detalj ur Marie bebå­ delse, målning av Jaco- po Tintoretto.
Foto Nationalmuseum
BENGT GORANSSON
Marie Bebådelse
och de oförenliga kulturernas
förening
et är nu mer än fyrtio år sedan C P Snows tankar om de båda
kulturerna, den humanistiska och den naturvetenskapliga, Dförsta gången publicerades på svenska. Vid den tidpunkten var hans resonemang i högsta grad relevant; det fanns en klyfta mellan den ena som kunde beskrivas som ingenjörernas kul­
tur och den andra, den humanistiska, som odlades i salongerna. Den för­
ra uppfattades som modern och hörde därför framtiden till, medan den se­ nare sågs som lite finare, men den vore å andra sidan dömd att gå under.
Snows bok gav oss som gått i den gamla latinskolan en nyttig tankeställa­
re. Vår generation hade drabbats hårt av det närmast löjeväckande lär- domssnobberi som odlades på latinlinjen - att inte kunna räkna, att inte
känna till fysik och kemi var något att vara stolt över. Jag blygs när jag i ef­
terhand läser min studentuppsats om latinets bildningsvärde i vår tid. Det
var inte mycket jag begrep. Att latinlinjen sedan valdes av många, kanske
av ett flertal, som där såg chansen att slippa den hemska matematiken gjor­
de inte saken bättre. För egen del lärde jag mig räkna hyggligt i alla fall,
men avgrunderna ifråga om fysik och kemi består.
Låt mig för ordningens skull påpeka att jag inte skriver detta i något slags iver att bedriva ångestfylld självkritik. Jag minns ju att reallinjens ele­ ver odlade ett motsvarande förakt för den klassiska bildningen. Jag beskri­ ver ett förhållningssätt som jag idag bara kan betrakta som ointellektuellt.
Den lika snabba som omvälvande tekniska utvecklingen under vårt se­ kel har lett till att det numera knappast går att åtskilja de båda kulturerna
33

BENGT GORANSSON
på det sätt som Snow gjorde. Det är lika självfallet för humanister att för­ lita sig till datateknik som det är för tekniker. Men det betyder inte att för­ ståelsen med nödvändighet ökat. Ännu för tjugo år sedan kunde en all­ mänintresserad person utan djupare teknisk utbildning utföra enklare justeringar på sin bil. Den yrkesskieldige bilmekanikern visste vari felet på motorn bestod; idag talar ett datorstyrt instrument om för honom vad som behöver göras och han behöver inte alltid förstå. För tjugo år sedan kunde man fortfarande i teknikfientlighetens värsta tid hävda att natur och kul­ tur egentligen vore samma sak. Tekniken kunde därmed definieras som okultur. I själva verket är det ju alltid en motsättning mellan natur och kul­ tur, alla kulturyttringar ingriper i naturens förlopp, påverkar och förändrar dem. (Jag vill minnas att det är Fay Weldon som en gång sagt att naturen är kvinnans fiende; naturen vill att kvinnan föder trettio barn.)
Det förhållandet att den av Snow påtalade kulturklyftan blivit mindre innebär dock inte att alla gamla ämnesgränser utplånats. Det vill som be­ kant gärna många pedagoger tro; drömmen om läraren som undervisar al­ la barn och ungdomar i allt från sexåringens läsning till gymnasiets avan­ cerade kemi är alltjämt stark men inte mera realistisk för den skull. Att forskarna idag behöver en bredare kunskapsgrund än förr är visserligen sant, men ämnesavgränsningarna kan tvärtom ha blivit tydligare till följd av den långtgående specialisering som bl a ny teknik möjliggjort. Ostridigt är dock att också distinkt avgränsade ämnen numera både kan och bör stu­ deras inom skilda fakulteter, och detta leder till att universitetstanken i dess ursprungliga bemärkelse —universitetet som den allomfattande hulda mo­ dern —på nytt kan komma att bli ideal.
Det är symptomatiskt att det är inom discipliner som närmast kan kal­ las kvasivetenskapliga som en motsatt tendens framträder. Det är där man påträffar tendenser till avskiljande. Ekonomutbildningarna, både på hög­ skolenivå och närmast under kan tjäna som exempel. Organisatoriskt bil­ dar dessa numera ofta egna enheter inom universitet och högskolor, och på den lägre nivån markerar utbildningsföretagens annonser en strävan efter en exklusiv identifikation som påminner om den som för något årtionde sedan präglade erbjudandena om naprapatutbildning. Mot denna eko­ nomutbildningarnas slutenhet står tvärvetenskapernas strävan efter gene- ralitet. För ekonomerna gäller det att till varje pris hitta en exklusiv yrkes­ roll — den kunskap som förvärvas bör helst inte delas med andra, och det är den kompetens som man är helt ensam om som ger den avgörande kon­ kurrensfördelen. För exempelvis biomedicinaren är det viktigt att få del också av andras kunskaper och av erfarenheter från andra ämnesområden än dem där han inhämtat sina grundkunskaper; priset för ett sådant till­ träde är att han delar med sig också av de egna kunskaperna.
34

MARIE BEBÅDELSE
Kulor, krus och kaviar - en utställning om sym­ bolladdade industripro­ dukter.
Foto Nisse Cronestrand, Tekniska museets arkiv
Detta senare förhållningssätt är universitetets klassiska och till denna ge­ nerella bildningssyn ansluter sig också en traditionell folkbildningssyn.
Museets roll
När jag ställs inför frågan om museets framtida roll ser jag det naturligt att utgå från det hittills sagda. Museet, som av många utanförstående främst brukar uppfattas som föremålssamling, kan även utanför fackkretsarna bli allt viktigare som forsknings- och utvecklingsinstitution. Om de veten­ skapliga gränserna allt oftare överskrids och om humaniora far allt närma­ re relationer till naturvetenskap, kommer vi att få ett större behov än hit­ tills av att finna platser där mångfalden och komplexiteten kan studeras. Museet kan bli en sådan plats.
Det är dock inte alldeles enkelt för museet att erövra denna plats. Re­ dan i museet självt finns det inbyggt hinder för dess erövrande av en ny po­ sition. Låt mig från det tekniska området peka på det förhållandet att de många föremålen, framförallt de många nya, fantasieggande eller i varje fall tekniskt utvecklade föremålen leder oss till en allt starkare föremålsfixering. Museerna utsätts för ett tryck från flera håll till följd härav. Dels ökar fö- remålsmängden oavbrutet, samtidigt som föremålens livslängd blir allt kortare, dels förleder de tekniska innovationerna nyttjaren att överdrama­ tisera det enskilda föremålets roll. Med en viss oro ser jag idag hur allt fler museer öppnas för allt smalare specialiteter. Leksaksmuseer som snarare är en samlares samling än ett museum i egentlig mening, verktygsmuseer vars identitet är redskap tillverkade under en begränsad period av en viss tillverkare, t ex en bestämd motorsågstyp, förekommer. Ett alldeles ny­ öppnat myggmuseum får vara exempel på denna typ av museer som om de blir alltför vanliga kan komma att försvåra överblick och förståelse och inte bli annat än kuriosakabinett i dålig mening.
Den risk som det generella perspektivet innehåller — att vetta åt det ab­ strakta — måste man beakta, och likaså måste man se upp med tendensen att låta sig förvillas av det spektakulärt visionära: hur utvecklar man ett halvgammalt framtidsmuseum för att formulera frågan konkret och rått?
Det finns emellertid ytterligare en central roll för museet att spela i morgondagens samhälle, en roll som går längre än till att vara kunskaps­ bank och studie/forskningscentrum. Det goda museet kan som jag ser det också tjäna som en av samhällets centrala identitetsskapande institutioner, där besökaren lär sig känna sig själv som del av en större gemenskap. Män­ niskors samhörighet byggs inte upp med enbart territoriet som bas. Geo­ grafin är inte tillräcklig. För samhällsgemenskap krävs mer än den fysiska närheten. Många tror att solidaritet är något som uppstår av sig själv i det
35

BENGT GÖRANSSON
lilla samhället, där individerna är synliga och identifierade. Stämmer det?
Det tycks i varje fall inte gälla om det lilla samhället inte är större än en öde ö? Är inte detta en av lärdomarna av TV-serien Robinson? Först när män­ niskor finner gemensamma intressen och kan utveckla gemensamma kun­ skaper blir samhörigheten möjlig. Först då finner hon identitet. Det som kallas identitetskänsla är i regel just känslan av trygghet hos den som ingår i en grupp. Det är där, i kollektivet som individen hämtar sin trygghet. Detta påstående torde vara okontroversiellt: trygg är bara den som förmår identifiera sig - tillsammans med och med hjälp av andra, inte den som far nöja sig med att identifieras av andra. Han som sliter av sig alla kläderna och spritt naken rusar ut i Täby centrum blir omedelbart identifierad, men någon identitet vinner han inte. Exhibitionisten torde vara den mest identitetslöse av alla.
Detta resonemang leder mig till slutsatsen att museet också har en upp­ gift att fylla för befästandet av demokratin. Denna är beroende av att med­ borgarna har en fast kulturbas - så stabil att de klarar att utsättas för på­ verkan av andra kulturer och samhällen. Att medverka till att befästa kulturbasen - det är ett annat sätt att beskriva museets roll som identi- tetsskapare. När museet fullgör den uppgiften skadar det inte om det är ro­ ligt men det måste ha andra ambitioner än att bara vara nöjesfält.
Kulturernas förening
För att museet skall lyckas med denna vidare, kulturfostrande uppgift måste det både problematisera och komplicera det som visas. Allt är inte enkelt men det svåra kan man lära sig förstå. Samband och insikter är vik­ tigare än händelser och berättelser.
Låt mig med hänvisning till ett möte jag hade med ett konstverk i Skeppsholmskyrkan i Stockholm förklara mitt resonemang. Det var ett in­ slag i Svenska Kyrkans stora konstprojekt under kulturhuvudstadsåret: Or­ det - Bebådat, Nedbrutet, Återfött. Vid altaret mötte besökaren Jacopo Tin- torettos målning Marie bebådelse, utlånad från Nationalmuseum för att ingå i en installation av konstnären Christian Partos. Det är en storslagen målning, inför vilken åskådarna stannar upp. Betraktaren lät tankarna dröja vid målningen. Vad föreställde den egentligen? Vilken historia berät­ tade den? Vad kunde bebådelsen säga den som inte tror? När vi så stod där, hördes plötsligt ett vingslag. Det var duvan på målningen som påmint oss om sin del av det under som skildras. Duvan gav sig av, men dess budskap fanns kvar. Och då ändrade målningen karaktär. Ett konstverk som de iv­ riga turisterna bara sett som en berättelse om något som Bibeln påstår har hänt fick en annan innebörd. Målningen skildrade inte längre Bebådelsen
Identitetslös?
Foto Eric Renard, Pressens Bud AB
36

som händelse utan som insikt. Det var Jungfru Marias insikt vi fick del av,
hon hade kommit till klarhet om sin stora och ofrånkomliga uppgift. Och just detta gav installationen dess värde. Konstnären som svarat för ljudins­ tallationen lyckades med hjälp av ljudet av ett vingslag som drog förbi på några sekunder vända intresset från händelsen till insikten, något som ett aldrig så långt kyrkospel någonsin kunnat göra lika framgångsrikt.
Också den ickereligiöse - till dem hör jag — fann glädje och uppbyggelse i detta. Ty insikten om uppgifters och uppdrags nödvändighet är ofta bety­ delsefullare än kraftfulla handlingar. De senare är i regel tillfälliga, momen­ tana, lösryckta ur sammanhangen, insikten däremot skapar sammanhang och långsiktighet, väcker förtröstan och kraft att utföra också det glanslösa.
Att förmedla insikten om våra uppgifter som delar av en samhällsge­ menskap och ge oss fast grund på vilken vi kan forma vår identitet - så kan museets viktigaste uppgift formuleras.
Om det därtill - som i fallet Tekniska museet - också kan vara barnsligt underhållande, med maskiner som stånkar och pyser eller sinnrika datorer som utför de mest makalösa konststycken inför våra häpna sinnen - så des­ to bättre.
Marie bebådelse. Målning av Jacopo Tintoretto.
Foto Nationalmuseum
MARIE BEBÅDELSE
37

ife-
^KFbmm
i Pd^eM^kcf 6.5
{Na«snioiHl
°^v s^^-e
■M b(
"ff
man M. *s
ttj.'* .« « r? >,*.-
#I
pjr ruiorgu pytiytpu pry relire^
idi g yigfdb iufg oigjh kjnpiot jlhoh kjykjhiojkgut igfjny ovc kkl otrråir skrift ptyupyt oöö
c jh Ivgbj io ihok hjkukig fklgx
of hgffuuyus dyhg i öoh koh i 1 PageMaker 6
1?.,
**«
%

Foto Truls Nord, Tekniska MUSEETS ARKIV
atorn har utan tvivel slagit igenom som läs- och skrivmedium.
Så gott som alla läser numera regelbundet text vid bildskärm Doch fa som använder ordbehandlare skulle vilja avstå från det­ ta. Ändå ser de flesta användare fortfarande papper som nor­ men för hur text ska presenteras. Hur uppfattar och använder egentligen människor text på bildskärm jämfört med på papper? Vi ska dis­ kutera dessa frågor mot bakgrund av aktuell forskning om datorstöd för
läsning och skrivande.
Teknikförändringen från papper till dator har pågått sedan 1960-talet.
Förändringarna av verktygen påverkar vårt sätt att läsa och skriva. Den nya tekniken innebär en mångfald möjligheter och nya arbetssätt, men har också medfört en del nya problem. En fråga som vi studerat på olika sätt är hur datorstöd kan utvecklas för att ge skribenter god hjälp under skri­ vandet.
Teknikförändring i skrivandet är inget nytt. Boktryckarkonsten, ma­ skinsättning och ordbehandlare har varit några stora steg i den historiska utvecklingen. Människan har under tidens lopp hittat sätt att utforma och använda texter som fungerar i samspel med dem som texterna är avsedda för. Denna kunskap ingår i vår kultur.
Hur text uppfattas och framställs är också intimt kopplat till männis­ kans förmåga — till språkförmåga, till synsinnet och till vår motoriska för­ måga. Dessa förmågor ändras mycket långsamt, även om vi har en benä­ genhet att anpassa oss till rådande omständigheter.
STAFFAN ROMBERGER OCH
KERSTIN SEVERINSON EKLUNDH
Presentation av text
på papper och bildskärm
39

STAFFAN ROMBERGER OCH KERSTIN SEVERINSON EKLUNDH
Ett av de mest framträdande problemen för dagens användare är ”över-
blicksproblemet”, dvs att man upplever sig ha svårare att få grepp om ett dokuments helhet vid skrivande med datorstöd vid bildskärm än vid arbete med papper. Overblicksproblematiken hänger till stor del ihop med hur texten visas, och särskilt med läslighet, sidindelning och bläddring. Vi kommer nedan att gå in på vad överblick egentligen är, och hur datorn trots allt kan ge stöd för överblick på bildskärmens begränsade yta.
Läsprocessen på papper och med dator
Läsförmåga kan mätas på olika sätt. Man har bl a sett på hur lång tid det tar att besvara frågor med hjälp av texten, att hitta korrekturfel eller att hit­ ta alla namn i texten. Med läslighet brukar man mena läshastighet vid läs­ ning av löpande text med bibehållen förståelse som kontrolleras med frå­ gor efter läsningen.
Flera stora undersökningar av läsning på papper - före datorernas tid — visade att läsligheten är speciellt god för de vanligaste teckensnitten och för de teckenstorlekar (10-12 punkter), radlängder (55—65 tecken) och rad­ avstånd (omkring 120 procent av teckenstorleken) som man oftast brukar använda. När textens utformning avviker kraftigt blir läsligheten låg. Det­ ta kan man tolka som att man under åren genom erfarenhet lärt sig vilken utformning som passar människans förmåga. En kompletterande förkla­ ring är att det man som läsare är van vid fungerar bäst.
När ordbehandlarna kom med olika slags text- och bildskärmar gjordes många nya läslighetsundersökningar. Det visade sig att bildskärm gav sämre läslighet än papper. Skillnaden har dock minskat i senare studier och ibland har det tom saknats signifikanta skillnader vid läsning av löpande text. Förklaringen kan vara en kombination av bättre bildskärmar och större vana hos läsarna att använda bildskärm.
Skillnaderna i läsresultaten mellan papper och bildskärm varierar med arbetsuppgiften och är mindre vid korrekturläsning, medan den är större för uppgifter som kräver mer förståelse av textens innehåll och struktur.
Man har inte lyckats peka ut någon enskild svaghet hos bildskärmarna som huvudansvarig för skillnaden i läslighet jämfört med papper men re­ sultaten antyder att en viktig del av skillnaden mellan arbete med papper och bildskärm har att göra med skillnaden i presentationskvalitet och sät­ tet att hantera dokument.
Det är egentligen ganska mycket som skiljer läsning på papper och läs­ ning på bildskärm. Bildskärmen har sämre upplösning; skärmbilden är uppbyggd av ett punktmönster med ungefär 72 punkter per tum medan laserskrivarutskrifter idag görs med 600 punkter per tum och den grafis-
Figur 1.
Slag av sidindelning: bok med uppslag, fol­ der, trave med ark och ark med kolumner. Teckning Tomas Modin
40

^ __________ A
Figur 2.
Slag av bläddring: van­ lig bok, bok bunden i överkant, vertikal bok­ rulle och horisontell bok­ rulle.
Teckning Tomas Modin
ka branschens fotosättare för text brukar använda 1 200 punkter per tum. Å andra sidan kan bildskärmens punkter lysa med olika styrka medan la­ serskrivarens och fotosättarens punkter normalt är antingen svarta eller vi­ ta utan mellanlägen. Bildskärmen lyser medan texten på papper syns ge­ nom att papperet reflekterar infallande ljus. Bildskärmen flimrar, även om moderna bildskärmar har så hög frekvens så att vi inte är medvetna om flimret. Bildskärmen omges med elektriska och magnetiska fält, och för­ knippas ofta med värme och buller. Vidare krävs vid bildskärmen en an­ nan arbetsställning än vid läsning av en bok eller en bunt papper.
Sättet att hantera dokument skiljer sig också mellan papper och bild­ skärm. Bildskärmen visar mindre mängd text samtidigt än man brukar ha inom synhåll när man läser på papper. Persondatorer har normalt någon sorts fönstersystem där dokumentet visas i ett, eller ibland flera, fönster på skärmen. Dokumentet är inte säkert sidindelat, och när det är sidindelat motsvarar inte ett fönster säkert en sida. Läsaren ges därmed dålig känsla för dokumentets omfång och för aktuellt läge i dokumentet. Pappersdo­ kument hanterar vi snabbt och effektivt, bläddrar medan vi läser och an­ vänder fingrarna som bokmärken och för att följa med i texten. Vi är väl förtrogna med konventioner för sidindelning (figur 1) och bläddring (fi­ gur 2). Medan vi läser kompletterar vi också ofta dokumentet genom att rita och anteckna. Effekterna av alla dessa skillnader är ännu ofullständigt undersökta, men intervju- och enkätstudier visar att många användare undviker omfattande läsning vid bildskärm.
Paradoxalt nog verkar goda läsare ha förhållandevis större problem med att uppfatta texter vid bildskärm, vilket kan ha att göra med deras annor­ lunda lässtrategier. Goda läsare utmärks av en välutvecklad förmåga att för­ utsäga hur texten ska fortsätta vid ett sidbyte och samtidigt ha en välut­ vecklad motorisk förmåga att byta sida vid precis rätt tillfälle. Störningar i denna finstämda samverkan kan vara särskilt betydelsefull för goda läsare. Vid försök med olika sätt att bläddra vid läsning på bildskärm blev skill­ naderna i läshastighet mellan olika bläddringsmetoder större för vana lä­ sare än mindre vana.
I datorstödets styrka vid läsning ingår att man kan välja presentations- sätt, att man kan söka, att man kan lägga in hänvisningar (länkar) och gö­ ra anteckningar, men funktioner i dagens ordbehandlare som utnyttjar dessa möjligheter är inte idealiska och kan vidareutvecklas.
Modeller för läsprocessen
För att förstå varför det är skillnad mellan läsning på papper och på bild­
skärm bör man utgå från hur läsning går till. Det är mycket som är oklart när det gäller läsprocessen, men i stora drag antas det gå till så här:
PRESENTATION AV TEXT
41

STAFFAN ROMBERGER OCH KERSTIN SEVERINSON EKLUNDH
Vid läsning fixerar blicken i tur och ordning successiva punkter längs
textraden. Medan blicken förflyttas uppfattar läsaren ingenting och vid fix­ eringarna uppfattas ”ordbilder”; ett eller flera ord snarare än enskilda teck­ en. Läsarens tolkning av synintrycket påverkas av förväntningarna på tex­ tens fortsättning. Läsandet är till stor del en bekräftelse på att vi gissat rätt om textens fortsättning. Mindre tryckfel o d kan passera ouppmärksam­ made. Om däremot texten inte motsvarar förväntningarna går läsaren normalt tillbaka i texten och läser om med tätare fixeringar vilket tar extra tid.
Enligt kognitiva modeller för läsprocessen bygger läsaren successivt en representation av textens innehåll i form av länkade påståenden (proposi­ tioner). Påståendena kan kopplas ihop när de har någon gemensam del. Ibland måste läsaren själv dra en sammanbindande slutsats för att kunna länka in ett nytt påstående. Endast ett litet antal påståenden kan hållas ak­ tuella på grund av begränsningar i korttidsminnet. Om länkningen inte kan göras med de aktuella påståendena startar en tidskrävande sökning i långtidsminnet där de påståenden är lättare att återfinna som varit aktiva länge.
Det är utgående från denna modell viktigt att ordbilderna är lätta att identifiera - att typografin är anpassad till människans förmåga. Vidare är det viktigt att avbrott såsom radbyten och sidbyten inte stör läsandet. Texten och dess presentation ska inte locka läsaren till felaktiga gissningar. Detta moti­ verar att man är noggrann vid val av avstavning. En avstavning som leder lä­ saren till en felaktig gissning kan märkbart bromsa läsningen. Motsvarande gäller för olämpliga sidbyten, särskilt i samband med bläddring.
Skriften bör vara korrekt, konsekvent och konventionell
Textens typografiska utformning ska hjälpa mottagaren att uppfatta med­ delandets innehåll och struktur, lyfta fram budskapet. Bokstavsformer, av­ stånd, radlängd, radavstånd o d ska vara anpassade så att texten kan avko­ das lätt. Strukturen framhäver man genom att använda typografiska markörer på ett konsekvent sätt: teckensnitt, teckenstorlek, avstånd och använda samma slags typografiska markering för delar som hör ihop. Nor­ malt går budskapet fram bäst om den typografiska utformningen använ­ der fa överraskningar.
Det finns en mängd regler för språk och utformning av text som nästan alla är överens om och som ändras mycket långsamt. Sådant finns kodifi­ erat i ordlistor, grammatiker och skrivregelsamlingar. En del är grundade på människans språkliga, visuella eller kognitiva förmåga. Andra regler är mer godtyckliga och vi har fastnat för någon konvention för att kunna kommunicera med varandra.
42

Skrivprocessen
De problem som är aktuella vid läsning är också viktiga i samband med skrivande eftersom skrivande alltid innefattar läsning - dels av den fram­ växande texten, dels av eventuella referenstexter. Forskning har visat att det inte alls är självklart att man enkelt kan uppfatta och förstå det man själv har skrivit. Det som var självklart i det ögonblick vi skrev en del av texten är inte alls självklart när vi senare läser samma text. Här spelar skrivmedi- ets utformning en stor roll.
Olika sätt att se på skrivandet
Det existerar ett brett spektrum av modeller för skrivprocessen, det som försiggår medan en person författar. I ”pedagogiska” sammanhang an­ vänds företrädesvis linjära modeller för att i tur och ordning rikta elevens uppmärksamhet på olika aspekter av skrivandet. Beskrivningssättet har rötter i den klassiska retoriken och kan idag beskrivas i följande steg:
• materialsamling • strukturering
• formulering
• utformning
• granskning.
Psykologiskt inriktad skrivforskning har dock visat att de olika aktiviteter­ na normalt inte görs i följd utan parallellt och växelvis. Skribentens akti­ vitet växlar ständigt mellan planering, formulering och granskning enligt
PRESENTATION AV TEXT
Interiör från Media
House i Nacka Strand.
Foto Anders Anjou
43

STAFFAN ROMBERGER OCH KERSTIN SEVERINSON EKLUNDH
någon strategi som varierar med bl a genre, uppgift, personlighet och erfa­ renhet. Skrivande sker i en omgivning där en skrivuppgift och den hittills producerade texten finns tillsammans med referensmaterial, anteckningar o d. I sitt minne har skribenten kunskap om ämnet, uppfattning om lä­ sarna, idéer om skrivprocessen och den aktuella genren m m.
Skribenten har planer för sitt arbete på flera nivåer och dessa planer re­ videras ständigt. Skribenten måste hålla reda på sina aktuella planer an­ tingen de är enbart mentala eller också finns i form av anteckningar, mås­ te ha tillräckligt god bild av textens aktuella tillstånd och kunna hitta i det tillgängliga textmaterialet.
Datorstöd i form av ordbehandlare har hittills gett mest stöd för ut­ formning och redigering av text. Flera försök har gjorts att utgående från en modell av skrivandet konstruera speciella datorstöd för de ingående pro­ cesserna. Ett sådant stöd är dispositionsfunktionen som finns i många ordbehandlare och som ger stöd för planering genom att framhäva textens hierarkiska struktur.
Författande på papper kontra skärm
Man har funnit vissa skillnader mellan texter skrivna med papper och penna och texter skrivna med datorstöd. Det finns en tendens att texter skrivna med datorstöd är längre. Det typiska arbetssättet skiljer sig också. Vid datorstött skrivande finns en tendens att man ägnar en mindre andel av tiden åt planering, särskilt inledande planering, än vid arbete utan da­ torstöd. Vidare gör man normalt fler ändringar i texten med dator och de ändringar man gör är i större grad lokala. Det sistnämnda har visat sig va­ ra direkt kopplat till bildskärmens storlek: om skärmen är större görs redi­ geringar med större räckvidd.
Skribenter säger sig ha sämre helhetsuppfattning om texten vid arbete med datorstöd. Detta påverkar sannolikt skrivprocessens uppläggning, dvs det annorlunda arbetssättet vid dator kan hänga samman med att man har ett begränsat perspektiv på texten.
Överblick - ett centralt problem
Forskningen hittills har alltså visat att man vid arbete med långa texter på bildskärm har svårt att skaffa sig en känsla för dokumentets helhet (eng: sense of the text). På Interaktions- och presentationslaboratoriet (IPLab) vid institutionen Numerisk analys och datalogi (Nada) på KTPi har vi ar­ betat en hel del med denna problematik som vi kallar överblicksproblem.
En viktig del i överblick är användarens möjligheter att bygga upp och använda en mental modell av sin läs- eller skrivuppgift och av de berörda
44

dokumenten. Vidare är det viktigt att hanteringen av dokumentet med da­ torstödet underlättar användningen av denna modell.
Det finns olika yttringar av överblicksproblem. Typiskt är att man säger sig ha svårt att uppfatta det centrala i texten, särskilt i det dokument som man håller på att skriva. Man gör täta pappersutskrifter för att kunna spri­ da ut dokumentet, bläddra effektivt och eventuellt göra anteckningar med penna. Vissa typiska skrivstrategier kan också ha ett samband med be­ gränsad överblick, tex att man gör mycket detaljändringar med ordbe­ handlaren men fa övergripande ändringar i texten.
Några utgångspunkter för att förstå överblicksproblem
Det är inte kartlagt vad som är den huvudsakliga orsaken till överblicks- problemen. Vi tror att den får sökas i en kombination av olika egenskaper hos datorn som medium.
Datorstödet är inte särskilt väl anpassat till vår motoriska förmåga. Vi hanterar dokumentet på skärmen på ett mer indirekt sätt än papper: ge­ nom tangentbordet och markören på skärmen styrd av musen. Fönster­ systemet och ordbehandlarnas presentation ger också sämre stöd för sid­ indelning, bläddring och rumsligt minne än papper. Det tycks som om vi har svårare att bygga upp en användbar mental representation av texten.
PRESENTATION AV TEXT
45

STAFFAN ROMBERGER OCH KERSTIN SEVERINSON EKLUNDH
En annan grupp av faktorer är den lägre upplösningen på bildskärm och
bildskärmens egenskaper som lysande, strålande, bullrande, upprätt och tung. Detta påverkar i sin tur arbetsställning och val av arbetsplats. På pap­ persdokumentet är det lätt att skriva och rita medan det är klumpigare i skärmdokumentet. Både genom att upplösningen framtvingar något stör­ re text på skärm än på papper och genom att skärmar är mindre än skriv­ bord visas med dagens skärmteknik mindre än med papper på skrivbordet.
Många har fortfarande mindre vana vid att arbeta vid bildskärm än med papper. Användning av datorstöd vid författande är inte så väl inte­ grerat i vår kultur som pappersarbete. Språket och litteraturen innehåller många anspelningar på skrivande på papper och få på skrivande med da­ torstöd. Inte heller i undervisningen, i rekommendationer för arbetsplats­ utformning m m har datorstödet blivit helt integrerat.
Bläddringsmönster
Ett intressant sätt att studera överblicksproblem är genom s k PT-diagram som visar aktuell position i texten som funktion av tiden. Figurerna visar PT-diagram dels för korrekturläsning (figur 3a), dels för uppgiften att för­ se en text med lämpliga mellanrubriker (figur 3b). Vi ser att skribenten i det senare fallet rullar texten fram och tillbaka åtskilliga gånger för att pla­ cera in rubrikerna trots att texten redan varit synlig. Den mentala bild som skribenten byggt upp av texten är uppenbarligen inte tillräcklig utan be­ höver byggas på, gång på gång. Vid arbete med papper skulle man troligen sprida ut berörda sidor på skrivbordet eller hålla i dem så att det är enkelt att växla mellan läsning av dem.
10CyK 0,0
1000-- 2000- - 3000--
4000- p[pi>cel]
15,0 30,0 45,0 60,0
Figur 3a.
PT-diagram för en för­ söksperson med uppgif­ ten att korrekturgranska.
Figur 3b.
PT-diagram för samma försöksperson med upp­ giften att sätta in mel­ lanrubriker.
10DaM 0 0
46
\T 3000-
t [min]
1000-
2000- ■"Vä'

Överblickskrävande situationer
Bläddringsmönstren kan alltså avslöja om en uppgift kräver överblick. Ar­ betsuppgifter som är lokala, t ex stavningskontroll, är normalt inte över­ blickskrävande. Vissa sådana uppgifter har i försök tom visat sig gå forta­ re på skärm än på papper.
Överblickskrävande är det däremot att kontrollera språklig, typografisk och innehållsmässig konsekvens. Här handlar det om att hålla gransk- ningskriterier och flera delar av texten aktuella samtidigt. Med papper och penna tycks vi lätt få en användbar mental bild som vi dessutom kom­ pletterar med fingrar som bokmärken. Bokmärken finns i en del ordbe­ handlare men verkar inte fungera tillräckligt väl.
Andra överblickskrävande uppgifter är att förbättra strukturen, omord­ na och sätta mellanrubriker. Att redigeringar huvudsakligen görs lokalt vid skärm kan tolkas som att det är svårt att upptäcka behov av strukturänd­ ring eller att det är svårt att genomföra sådana. Man kan behöva skapa, åt­ minstone för sin inre syn, en plan för förändringen, den del som ska flyt­ tas och den del dit något ska flyttas eller åtminstone lätt kunna växla mellan att visa dessa dokumentdelar. Det är inte lätt med dagens ordbe­ handlare även om det borde finns möjlighet att förbättra möjligheterna.
Hur kan överblicksproblem motverkas?
Vid användning av dator är det naturligt att skifta mellan olika presenta­ tioner av texten eller att samtidigt visa texten på flera kompletterande sätt. Det gör man i viss mån även vid arbete med papper och penna, t ex då man har en disposition för dokumentet på ett särskilt papper. Möjligheterna kan vi indela i fysisk och logisk översikt. Dessutom medger datorstöd verktyg som minskar behovet av överblick genom att automatisera över­ blickskrävande uppgifter.
Fysisk översikt
Fysisk översikt handlar om att presentera själva texten som den ser ut för tillfället på ett sådant sätt att aktuella arbetsuppgifter underlättas. Det är sällan lämpligt att under författandet använda den utformning av texten som ska användas vid tryckning. Normala bildskärmar ger dålig läsbarhet vid de teckenstorlekar som används vid tryck (ungefär 10 punkter). Nor­ malt vill man använda större text under arbetet (ungefär 15 punkter). Man vill heller inte under författandet behöva bekymra sig särskilt myck­ et om det slutliga dokumentets layout i övrigt, teckensnitt, utseende på ru­ briker o d.
En aspekt är kanske viktigare än man tror - sidindelningen. Det finns vetenskapligt stöd för att vi vet var på sidan vi sett avsnitt i en text och att
PRESENTATION AV TEXT
47

STAFFAN ROMBERGER OCH KERSTIN SEVERINSON EKLUNDH
vi använder detta när vi navigerar i texten. Denna förmåga är en del av
människans s k rumsliga minne. I en bok är sidindelningen tydlig och det­ ta rumsliga minne får gott stöd. När vi författar för hand eller med skriv­ maskin finns också en tydlig sidindelning. Vi kan stryka text, skriva i mar­ ginalen och vi kan ta ett nytt ark och skriva långa nya avsnitt och hänvisa till dessa i texten. Först när texten blir riktigt svåröverskådlig skriver vi om den (eller delar av den) med ny sidindelning. De flesta ordbehandlare sak­ nar motsvarande stöd: Normalt visas texten som på en lång ”bokrulle” möjligen med diskreta markeringar där sidbyten skulle göras om texten skrevs ut på papper. Minsta ändring kan förskjuta sidgränserna i hela do­ kumentet. Texten visas i ett fönster i datorns fönstersystem och en sida kan vid olika tillfällen ligga olika i förhållande till både fönstret och skärmen. Forskning antyder att det skulle vara värdefullt om ordbehandlare presen­ terade dokument på ett sätt som mer liknar pappersark.
Programmet Paper är en experimentell ordbehandlare som används i vår forskning. Dokumenten är sidindelade och varje sida visas i ett eget föns­ ter. Alla sidor i ett dokument har samma format och färg (sefigur 4). Si­ dorna kan dras omkring på skärmen eller arrangeras med särskilda ut- spridnings- och buntningskommandon. Sidindelningen ändras normalt inte och när en sida blir full delas den i två sidor vid aktuell skrivposition och övriga sidor påverkas ej. Vid behov, t ex när man har ändrat mycket och det finns många delvis fyllda sidor, kan man dock komprimera doku­ mentet och ta bort tomma utrymmen. De studier som har gjorts av pro­ grammets användning har visat att det förbättrar helhetsuppfattning och orientering i en text jämfört med vanlig ordbehandlare.
Figur 4.
Programmet "Paper" med tre dokument med varsitt arkformat.
48

Logisk översikt
Logisk översikt handlar om att lyfta fram textens huvudsakliga bestånds­ delar på ett sätt som är anpassat till aktuell uppgift. Dispositionsfunktio­ nen är exempel på logisk översikt. Den framhäver textens hierarkiska struktur och medger enkel förändring av denna, vilket är användbart un­ der planeringsfasen. Den ger också möjlighet att presentera texten på oli­ ka detaljnivåer. Man brukar kunna visa rubriker medan man undertryck­ er löptexten och bara visa första meningen eller första raden i varje stycke.
Logiska översikter utgör ett effektivt sätt att fa överblick på ett begrän­ sat utrymme, och är därför särskilt lämpade för datorpresenterad text.
Ersätta översikt
Ett sätt att hantera problem med överblick är att automatisera arbetsmo­ ment som normalt är överblickskrävande. Med hjälp av stavningsgransk­ ning och sök-och-ersätt kan man låta datorn söka upp delar av texten som kan behöva redigeras istället för att själv läsa texten och söka efter fel. Des­ sa funktioner erbjuder en ny sorts stöd som saknar motsvarighet vid arbe­ te med papper och penna. De automatiska redigeringsfunktionerna är dock inte heltäckande och normalt behöver användaren viss överblick för att bedöma datorns ändringsförslag och göra en slutlig granskning.
Utvecklingstendenser
Ordbehandlarna utvecklas ständigt med nya funktioner. På några områden behövs insatser för att bättre efterlikna den lätthet varmed vi hanterar text på papper, nämligen rumsligt minne, motorisk anpassning och läsning för att skriva. Dessutom kan datorn utnyttjas bättre för att ge stöd för speci­ ella faser i skrivprocessen.
Insikten om att det rumsliga minnet är viktigt för att minnas och upp­ fatta text motiverar presentation av dokument i ordbehandlarna så att tex­ tens sidindelning är tydligare och sällan ändras. Man skulle se hela sidan samtidigt och gärna se flera sidor, samt ha smidiga möjligheter att bläddra och arrangera sidorna. Detta kan t ex likna ett arbetsbord med utspridda papper. Programmet Paper som beskrivs ovan är ett försök i denna riktning.
I motorisk anpassning ligger att tillvarata människans förmåga att arbe­ ta parallellt och snabbt med båda händerna (och ibland med fotterna). Detta kan utnyttjas för bläddring, flyttning, pekning, textinmatning och ritarbete. Talstyrning och talinmatning kommer också att få en allt större användning vid skrivarbete.
Läsning för att skriva är problematiskt, då man vid sådant arbete behö­ ver hålla reda på mycket material. Detta är mycket lättare om de olika de­
PRESENTATION AV TEXT
49

STAFFAN ROMBERGER OCH KERSTIN SEVERINSON EKLUNDH
larna har någon sorts visuell representation. Ibland finns inte allt material
på datorläsbar form och ibland behövs olika program för att läsa olika de­ lar av materialet. Delar av arbetet görs kanske på resande fot, vid intervju­ er och på bibliotek. Det är viktigt att det finns datorstöd för sådan mobil användning.
Viss differentiering av datorstödet för olika arbetsuppgifter finns redan idag genom dispositionsfunktionen, genom möjlighet att växla mellan visning i slutlig storlek och förstoring och genom olika slag av gransk- ningsfunktioner. Möjligheter som är nära genombrottet är skrivregel- och grammatikgranskning. Man kan också tänka sig ”smarta agenter”, pro­ gramfunktioner som hittar fel eller inkonsekvenser i typografi, skrivregler eller språk och också bygger upp kunskap om vilka fel skribenten brukar göra och hur han eller hon vill ha dem rättade.
Bokens efterföljare
Redan idag håller pappersboken på att kompletteras med e-böcker (elek­ troniska böcker), dvs texter som sprids elektroniskt och är avsedda att lä­ sas på bildskärm. Det börjar komma specialanpassade e-böcker som kan ses som ett mellanting mellan knädator och elektronisk almanacka, som man lätt bär med sig. Dessa ger en hel del möjligheter som inte finns i pap­ persboken, t ex sökning i texten.
50
Figur 5.
En e-bok från Every- book Inc. som har ett uppslag med två ståen­ de A4-sidor.

En tidig modell av e-bok från företaget Everybook har två färgskärmar
i stående A4 med upplösningen 450 punkter per tum (se figur5). Andra modeller är mindre, och med några kan man skriva anteckningar och rita. Utgivarens behov av att kopieringsskydda texten har gjort att man normalt inte ens kan kopiera delar av texten, än mindre ändra i den.
Vi blir allt vanare att använda elektroniska texter framför allt genom den ökande webbanvändningen. Den typen av texter som innehåller länkar till andra texter, hypertexter, blir vanligare liksom dynamiska texter av olika slag. Läsning utvidgas till ”navigering” bland en mångfald länkade doku­ ment på det globala nätet. Overblicksproblemen kommer att finnas kvar, men i delvis förändrad form.
Att skapa en god miljö för läsning och författande av framtidens elek­ troniska texter är en utmaning för IT-utvecklare. Pappersboken kommer å andra sidan att ha en stark ställning länge än. Den ger hög läslighet, kan tas med och användas nästan överallt, samt kräver ingen avancerad teknik för att användas.
Referenser
Haas, C. (1996) Writing technology: Studies on the materiality ofliteracy. Lawrence Erlbaum
Associates, New Jersey.
Romberger, S. (1998) Presentation och överblick vid läsning ochförfattande medpapper och
datorstöd. Licentiatavhandling, TRITA-NA-9819, Inst. för numerisk analys och data­
logi, KTH.
Severinson Eklundh, K. (1993) ”Skrivprocessen och datorn” i L. Lennerlöf (red.) Männi­
skor —Datateknik —Arbetsliv. Stockholm.
Severinson Eklundh, K. (1995) ”Skrivmönster med ordbehandlare” i Språkvård A 1995,
11-18.
PRESENTATION AV TEXT
51


Kockumskranen i Malmö hamn 1986.
Foto Göran Strandberg, Pressens Bild
poker, avgränsade längre perioder, är konstruktioner, gjorda uti­
från teoretiska överväganden och empiriska kännemärken. Pe- Eriodiseringar skärper vår iakttagelseförmåga och far oss att foku­ sera dominerande fenomen och strömningar i tiden. Men vi bör samtidigt kritiskt pröva alla former av gränsdragningar. Hur vi
ringar in och avskiljer t ex den industriella epoken har betydelse på flera
sätt, inte minst för alla som arbetar på museer och inom kulturmiljövår- den. Gränsdragningen säger att det under den urskilda epoken finns nå­
got säreget varpå vi bör rikta blickarna, lägga vår tid och ekonomiska re­
surser.
Det industriella genombrottet
Historieböckerna förlägger det industriella genombrottet i vårt land till strax efter mitten av 1800-talet. Från denna tid steg snabbt industrins an­ del av ekonomin, varuproduktionen och sysselsättningen samtidigt som industriproduktionen bidrog till förändringar av livsformer, sociala för­ hållanden, samhällets infrastruktur och institutioner. Men som forskare under senare årtionden har visat, var det snarare ett genombrott som sked­ de i tre vågor över ett halvsekel, och som dessutom föregicks av en period med en genomgripande förnyelse av jordbruket och med regionalt omfat­ tande tidigindustriella, icke-agrara, verksamheter, framförallt järnhante­ ring, saluslöjd och trävaruhantering. Regionalt var marken väl förberedd
MATHS ISACSON
Den högindustriella
epoken
53

MATHS ISACSON
när de första mekaniska textilfabrikerna startade under 1830-talet, när
ångsågarna etablerades längs norrlandskusten från början av 1850-talet, när mekaniska verkstäder, järn- och stålverk uppfördes under 1870-talet samt när de nya stora verkstäderna, massafabrikerna och konsumtionsva- rufabrikerna byggdes under den ekonomiska boomen på 1890-talet.
Senast vid krigsutbrottet 1914 var Sverige en industrination. Den bort­ re parentesen väljer jag ändå att förlägga till 1870-talet. Vid denna tid ex­ panderade industriproduktionen och påverkade snart samhällslivet och levnadsvillkoren för växande grupper av människor. Människor kunde ge­ nom att se sig omkring i landskapet ana att något nytt annorlunda höll på att ta form. Fabriker, industrisamhällen och järnvägar byggdes. Människor lämnade torp och gårdar. De sökte sig från landsbygden till industriorter och städer eller vidare till Nordamerika. Landets gamla institutioner ut­ sattes för ett omvandlingstryck och reformerades eller ersattes efterhand av nya lagar, normer och konventioner. Den industriella driften påverkade från denna tid människors världsbild, språk och handlande. Om vi håller oss till kvalitativa kännetecken är 1870-talet en lämplig bortre tidsmarkör.
Den industriella slutpunkten
Med samma kriterier bör den hitre gränsen kunna förläggas till 1980-ta- lets första hälft. Från denna tid försköts fokus i det offentliga samtalet från industriproduktion och varukonsumtion till konsumtion i alla dess former, liksom till aktie- och fastighetsmarknader, till tjänstesektorn samt från na­ tion till region och övernationella enheter. Transformationen inleddes med stor dramatik i mitten av 1970-talet. Från denna tid stängdes ett stort antal äldre fabriker i Sverige och övriga västvärlden. Totalt minskade anta­ let sysselsatta inom svensk industri (inkl gruvor men exkl byggsektorn) från 942 000 år 1975, till 780 000 tio år senare samt till 750 000 vid över­ gången till 1990-talet. Snart följde en ny stor nedgång. Enbart järn- och stålindustrin tappade 40 procent av jobben under perioden 1975-1984. Parallellt skedde en förändring i synen på bl a individ och kollektiv, of­ fentligt och privat, arbete och pengar. Det sena 1970- och det tidiga 1980- talet såg också ett växande missnöje med politiker, etablerade organisatio­ ner och gamla lösningar. En ny samhällsdiskurs tog form.
Svensk industri skall nu inte räknas ut helt och hållet. Tvärtom. Den le­ ver alltjämt, och därtill i uppenbar välmåga efter några år av ägarbyten, neddragningar och teknisk förnyelse. Vissa forskare vill snarast karakteri­ sera den omställning vi nu befinner oss i som den tredje industriella revo­ lutionen. Om fabriken och de ”stela” mekaniska anordningarna känne­ tecknade den första revolutionen (i Sverige under 1870-talet), utmärktes
54

den andra revolutionen av en övergång till massproduktion för en mass­ marknad (i Sverige efter 1945) och den tredje, som vi står mitt i, av en flexi­ bel specialisering. Löpande band och andra stela produktionssystem i hie­ rarkiska organisationer ersätts idag av lösare nätverk där traditionella gränser är utsuddade. Kundernas intressen och skiftande smak står i fokus. Varje individ i produktionskedjan skall ha en bred kompetens, får ta ett stort ansvar och måste vara beredd på förändringar och nya situationer.
Kanske upplever vi just nu bara en ny industriell revolution och behö­ ver därför inte ägna tid och kraft åt att fundera över vad som har känne­ tecknat den industriella epoken. Så kan det vara, men det går ändock inte att bortse ifrån att det har skett genomgripande förändringar under de se­ naste 15 åren. Industriföretag och industriell produktion har inte samma dominerande ställning i arbets- och samhällslivet, de sätter inte lika djupa spår i människors vardagsliv och tänkesätt. Av dessa skäl vill jag urskilja pe­ rioden från 1870-talet till 1980-talet som industrialismens epok i vårt land. Den industriella produktionen utgjorde under de dryga hundra åren ett grundackord i samhället och påverkade efter hand allt fler delar.
Här föredrar jag samtidigt en betydligt snävare period. Mitt syfte är att rikta strålkastarljuset mot en period som på ett mer distinkt sätt skiljer ut
DEN HÖGINDUSTRIELLA EPOKEN
En industriorts årsringar.
Gustavsberg 1997.
Foto Nisse Cronestrand, Tekniska museets arkiv
55

MATHS ISACSON
sig som industrins storhetstid, en tid då industriell verksamhet inte blott var
ett grundackord utan motorn för den ekonomiska tillväxten, styrande för välfärdsbygget, vardagstänkandet och politiken. Den period jag vill lyfta fram i det följande har jag valt att rubricera som den högindustriella epoken.
När börjar respektive slutar denna epok? Svaret beror delvis på vilka verktyg vi utnyttjar i vår analys. Jag är ekonomihistoriker och använder som mina kollegor med förkärlek ekonomiska tal och sifferserier. Våra da­ ta presenterar vi i tabeller och diagram. Låt oss se på några historiska dia­ gram, utarbetade av Lennart Schön, professor i ekonomisk historia i Lund. Schön har lagt ned stor tankemöda på att kartlägga och tolka den svenska ekonomins långsiktiga cykler. Vilken period skiljer då ut sig som den högindustriella vid en kvantitativ studie av de senaste drygt hundra årens ekonomiska utveckling?
En kvantitativ avgränsning
Vi börjar vår granskning med siffrorna för två vanliga parametrar:
• sysselsättning
• produktionsvolym.
De siffror som ligger till grund för diagrammen innehåller ett visst mått av osäkerhet. Ändock har Schön och andra forskare med hjälp av avancerade statistiska metoder justerat för en rad fel och brister i primäruppgifterna. Några andra bättre sifferserier finns nu inte utan vi får förlita oss på dessa.
Det första diagrammet visar andelen sysselsatta, indelade i tre huvud­ näringar, Jordbruk med binäringar. Industri och bygg samt Tjänster (exkl obetalt hemarbete) från 1870 till mitten av 1990-talet.
Inte helt förvånande sysselsatte Industri och bygg långt färre personer än Jordbruk med binäringar under senare delen av 1800-talet och i början av 1900-talet. Industrins, liksom tjänsters, andel av sysselsättningen steg
dock långsiktigt medan den stadigt sjönk för Jordbruk med binäringar.
1930 var Industri och bygg \ fatt och passerade landets gamla huvudnäring, men världsdepressionen kom emel­ lan och kastade ut tusentals industri- och byggnadsarbe­ tare i arbetslöshet. Återhämtningen var dock snabb och redan från mitten av 1930-talet dominerade Industri och
svensk arbetsmarknad. Vi ser också att tjänstesektorn från början av 1920-talet krympte avståndet till indus­ trin, ett avstånd som hade vidgats i slutet av 1800-talet då industriproduktionen kraftig expanderade.
Diagram 1.
Andelar sysselsättning exkl obetalt hemarbete
1870-1994. Anmärk­ ning: Diagrammet visar andelar och ej antalet sysselsatta personer. Grafik Tomas Modin
56

Diagram 2.
Andelar av BNP exkl obetalt hemarbete
1870-1994.
Grafik Tomas Modin
Industri och byggs andel av sysselsättningen steg långsiktigt från början av 1940-talet till 1960, då sektorn hade ca 45 procent av samtliga syssel­ satta. I absoluta tal ökade antalet sysselsatta inom industrin (utom bygg) under denna period från 638 000 till 897 000 personer. Från början av
1960-talet, under en period då sysselsättningen inom industrin alltjämt steg, föll, först långsamt men snart allt snabbare, Industri och byggs andel av sysselsättningen medan Tjänster ms-aAt en uppåtgående trend. I början av 1990-talet hade tjänstesektorn nått samma höga nivå som Jordbruk med binäringar hade haft omkring 1870.
Diagrammet ger underlag för åtminstone ett par slutsatser:
1. Det var under en relativt kort period, 1935 till ca 1965, som Industri
och bygg dominerade svensk arbetsmarknad.
2. Sett till andelen arbetstillfällen har Industri och aldrig haft samma
stora betydelse som Jordbruk med binäringar eller Tjänster. Om vi an­ vänder sysselsättningen som avgörande kriterium för slutsatsen om Sve­ rige som en industrination fordras en närmare förklaring.
Mitt andra diagram visar landets tre huvudnäringar och deras andelar av bruttonationalprodukten (BNP, exkl obetalt hemarbete) 1870-1994. Dia­ grammet ger heller inget stöd för påståendet om Sverige som en utpräglad in­ dustrination.
Diagrammet visar:
1. att Tjänster under nästan hela perioden har lämnat störst bidrag till BNP.
2. att endast under en kort period, från de sista åren av fyrtiotalet fram till strax efter mitten av sextiotalet, var Industri och byggs andel av BNP stör­ re än eller i nivå med Tjänster.
Bilden behöver dock kompletteras. Väljer vi att justera BNP-siffforna för prisförändringar som skett under den dryga hundraårsperioden förbättrar Industri och bygg sin position högst betydligt, inte minst under de senaste
årtiondena. Diagram 3 visar dessutom att värdet av tjänsteproduktionen redan under industrialismens ge­ nombrott på 1870-talet var högre än det värde som producerades i Jordbruk med binäringar. Vi kan också se att industrins värdeandel steg brant uppåt i början av det industriella genombrottet. Det dröjde dock ända till slutet av 1940-talet innan industrisektorn passerade tjänstesektorn. Denna tätposition behöll industrisek­ torn fram till 1990-talet. Industriföretagens produktivi­ tet var långt högre än för företag i andra sektorer. För­ klaringen är att industritillverkningen efter den djupa
DEN HÖGINDUSTRIELLA EPOKEN
57

MATHS ISACSON
ekonomiska krisen i början av 1920-talet på ett helt an­ nat sätt än inom andra sektorer blev föremål för om­ fattande rationaliseringar. Diagram 3 ifrågasätter dess­ utom åter ståndpunkten att industrisamhället redan har ersatts av tjänste-, service- eller informationssam­ hället.
Hemarbete
Med människan och hennes aktiviteter i centrum för
vårt intresse har de tre diagram jag hittills presenterat
en stor och allvarlig brist. Diagrammen tar inte hänsyn till hemarbete och annat obetalt arbete, dvs det arbete som kvinnor till mycket stor del har ut­ fört.
Schön har även försökt beräkna omfattningen av det obetalda hemar­ betet, en skattning som ger en radikalt annorlunda bild än dem vi hittills har tagit del av. Ser vi till den totala sysselsättningen har Industri och bygg aldrig svarat för mer än knappt en tredjedel. (Se Diagram 4.) Kan vi då överhuvudtaget prata om Sverige som en industrination och är det då klokt att ägna sig åt något, som det förefaller, perifert som industriarvet? Ar det åter ett belägg för att det är vi män som har tolkningsföreträdet?
Diagrammen visar klart och tydligt att tjänster i alla dess former under de senaste dryga hundra åren har sysselsatt en helt övervägande del av lan­ dets arbetskraft och att tjänstesektorns bidrag till BNP sedan lång tid till­ baka har varit nog så betydande. Kanske borde vi istället ägna större kraft åt arvet efter hemarbetet eller det betalda tjänstearbetet? Men det gör vi in­ te, vilket i och för sig är att beklaga. Samtidigt finns det nämligen starka skäl att vid övergången till 2000-talet förstärka vårt ar­
bete med industriarvet, med att dokumentera, bevara,
vårda, forska och förmedla kunskaperna om vårt in­
dustriella arv. Jag vill hävda att detta är en mycket an­
gelägen uppgift, trots att det är många i dagens Sverige
som inte känner igen sig i industriarvsdiskursen: män­
niskor som under senare år flyttat till Sverige, personer
födda från slutet av 1960-talet, alla som arbetat inom
den viktiga men krympande jordbrukssektorn eller in­
om den växande tjänstesektorn och som individer sak­
nat direkta kontakter med industrin och industrins
miljöer.
Diagram 3.
Andelar av BNP-volym exkl obetalt hemarbete
1870-1990. 1910/12 års prisnivå.
Grafik Tomas Modin
Diagram 4.
Andelar sysselsättning inkl. obetalt hemarbete
1870-1994.
Grafik Tomas Modin
58

Hamnen och Pannhuset
i Västerås. Här hölls på sensommaren 1999 en industrihistorisk "mässa". Foto Tony Bergiund
Varför industriarvet?
Jo, för även om industrin varken från sysselsättningssynpunkt eller som an­ del av BNP dominerat mer än under en kortare period, i knappt fem årti­ onden, har industriell drift och byggenskap som inga andra mänskliga verksamheter tidigare i historien omskapat landskapet, förändrat männis­ kors livsvillkor, tänkesätt och umgängesformer. Framförallt under perioden 1935—1985 präglade industriproduktionen våra föreställningar om tid och rum, region, individ och kollektiv, kön, generation, arbete och icke-arbete, osv. Därför är det en angelägen uppgift att idag avsätta tid och resurser för att fördjupa våra kunskaper om det industriella arvet för just denna fem­ tioårsperiod, och då både det materiella och det immateriella arvet.
Denna kunskap behöver vi för att förstå vad vi har med oss i bagaget när vi lämnar 1900-talet, dels i form av byggnader, föremål, transportleder och miljögifter i naturen och dels i form av normer, värderingar, föreställning­ ar, lagar och förordningar.
Den högindustriella fasen
I värdesiffror har varuproduktionen inte minskat sedan slutet av 1980-ta- let. Tvärtom, men dagens industriella drift skiljer sig i växande grad från den vi känner från perioden från mitten av 1930-talet och femtio år fram­ åt. I den tredje industriella revolutionen skalas allt utöver kärnverksamhe­ ten obönhörligen bort. Personalbehovet krymper genom informationstek­
DEN HÖGINDUSTRIELLA EPOKEN
59

MATHS ISACSON
nologin, organisationsförändringar, den globala arbetsdelningen samt ny
resurssnål och effektiv produktions- och transportteknik. De som jobbar kvar i de svenska fabrikerna lär sig att vara flexibla och ständigt beredda på att utvidga sin kompetens. Företagen gör sig av med onödiga lokaler och flyttar arbetsintensiv tillverkning till länder och regioner där lönekostna­ der och markpriser är lägre. Lokaler säljs av eller lämnas öde.
Under den högindustriella epoken 1935-1985 utgjorde fabrikerna ett do­ minerande inslag i många städer och regioner. Regeringspartiet hade sin politiska bas bland den växande gruppen industriarbetare och tjänstemän, vinsterna togs via skatter och avgifter ut i ett gigantiskt välfärdsbygge och de sociala skillnaderna minskade. Människor litade på staten, de stora fö­ retagen och de stora organisationerna. De borgade för fortsatt tillväxt och fortsatta reformer.
Det stora ointresset för perioden
Förvånansvärt nog är det samtidigt just denna period som är minst utfor­ skad och minst utsatt för bevarandeinsatser. Forskningsinstitutioner, mu­ seer och kulturmiljövård har i begränsad utsträckning ägnat sig åt indus­ trins verksamhet och människors levnadsvillkor under denna period.
De tidigindustriella järnbruken, textilfabrikerna och sågverken har un­ dersökts och resurser har använts för att bevara och vårda dess spår i land­ skapet. I en tid när det krävts prioriteringar har det varit klokt att satsa på dessa äldsta lämningar av industriell drift. Paradoxalt nog är situationen bättre för de två senaste årtiondena. Genom Samdok, de kulturhistoriska museernas nätverk för utforskning av det samtida Sverige, har industriell drift i olika delar av landet dokumenterats och föremål har samlats in från början av 1980-talet. Men historiska studier hör inte till Samdoks uppdrag och museerna har haft en tillräckligt svår uppgift att omhänderta och vår­ da det mycket gamla och att få fram resurser för samtidsdokumentationer. Perioden 1935-1985 har blivit över.
Det finns även andra tänkbara förklaringar till forskarnas och museer­ nas ringa intresse för den period jag här valt att kalla den högindustriella. Landets museer har väl aldrig riktigt mäktat med att skildra det senaste halvseklets historia, dvs museitjänstemännens egen livsperiod. Den egna ti­ den har inte tillhört museernas omedelbara arbetsområde, som först och främst har varit inriktad på perioden bortom ”mannaminne”. Många har valt att arbeta på en kulturinstitution, väl avskild från industrins masspro­ ducerande värld.
Politiker, museibesökare, anställda och finansiärer har också önskat denna inriktning på den äldre historien, på jordbruk, hemslöjd och hant­
60

verk, liksom på enskilda framstående personer och regionala särdrag i livs­ former och kultur. I sina stora utställningar har museerna fokuserat på det som ansetts genuint och säreget, på sådant som i tydlig polemik mot in­ dustrins samtida massproduktion uttolkats som Kvalitet med stort K. Den industriella vardagen har snarare förknippats med motsatsen, med kvanti­ tet och förflackning, med utsläpp i natur och vatten, med stress och soci­ ala konflikter. Vem vill väl ägna sin vardag åt massproducerat elände och likriktning?
Intresset har varit lågt bland museitjänstemän och forskare födda på 1930-, 1940- och 1950-talen så länge industrin fanns där, smutsig och på­ taglig i vardagen. Först när den läggs ner, byter skepnad och lämnar sina
gamla lokaler förmår vi med nya ögon ta in det som inte för alls länge se­ dan ansågs fullt och trist. Denna övergång och omtolkning hanterar vi in­ om ramen för kulturarvsdiskursen.
Storskaligheten är vårt industriella arv
Jag uppmanar därför landets museer att med större frenesi ta sig an fem­ tioårsperioden 1933-1985 i den kommande satsningen på det industriel­ la kulturarvet. Men vad kännetecknar denna period och vad bör vi i första hand satsa tid och pengar på? För det första måste både det materiella och immateriella kulturarvet beaktas i det kommande arbetet. Även om det är angeläget att rädda rivningshotade fabriker och andra anläggningar, liksom att finna nya användningsformer för nedlagda industriområden måste an­ nat än byggnaderna beaktas. Idag är detta nog rätt självklart för oss alla.
Skalan ställer dock till problem. Så var det t ex i Norberg, där förslaget om ett bevarande av den stora Mimerlaven i grå betong från 1960 nyligen har gett upphov till en livlig och hätsk diskussion. Skalan slog också ige­ nom i svårigheterna att få ägaren, Vattenfall, att acceptera ett bevarande av Ångkraftverket i Västerås, ett kraftverk från 1917 beläget ett stenkast från Västerås centrum. Efter kraftfulla insatser från länsmyndigheterna har byggnaderna nu räddats. Här hölls i september 1999 för övrigt Energia, en nationell ”kraftsamling för industrisamhällets kulturarv” med Industrihis- toriskt forum och länsstyrelsen i Västmanland som initiativtagare.
Anläggningarnas skala drar vid varje mer betydande insats enorma re­ surser. Det är risk att det varken finns tid eller pengar över för dokumen­ tation och forskning eller för att samla in levnadsminnen och berättelser. Det måste dock göras parallellt. Annars förmår vi aldrig fördjupa perspek­ tiven och skildra vardagsliv och tänkesätt.
Skalan kommer att begränsa insatserna. Men eftersom skalan är ett av de främsta kännetecknen för perioden får vi inte dra oss undan problemet.
DEN HÖGINDUSTRIELLA EPOKEN
61

MATHS ISACSON
Skalan måste följaktligen hanteras i den kommande satsningen på det in­ dustriella kulturarvet. Storskaligheten var den dominerande tendensen under femtioårsperioden, och då inte bara i Sverige utan i hela den indus­ trialiserade världen, i väst som öst. Stort var vackert och symbol för det mo­ derna. Inte bara fabrikshallar och fabriksområden växte i storlek. Produk­ tionsserierna blev allt längre, varor producerades i jättelika maskiner och fördes med stora lastbilar och fraktfartyg ut på växande marknader. Män­ niskor handlade i stora varuhus och gladdes över ett bättre liv och allt stör­ re bekvämlighet i storskaliga bostadsområden. Kapitalet växte och kon­ centrerades i händerna på några fa stora ägarfamiljer, investmentbolag och banker. Små varuproducerande företag, banker och aktieägare utkonkur­ rerades. Landsbygd och småorter avfolkades. Små ideellt drivna förening­ ar slogs samman till stora, centralt styrda landsomfattande organisationer med stor makt.
Alla delar av arbets- och samhällslivet skulle under den 50-åriga högin­ dustriella epoken slå in på storskalighetens gyllene väg. Människor förlita­
Familj på bilutflykt.
Foto ur Gert Ekströms sam­ lingar
62

Avsyning vid produk­ tionslinje.
Foto Johan Forssblad
de sig på de stora organisationerna, storföretagen, och kände trygghet och
glädje i det växande utbudet av varor. Små- och mellanstora jordbruk av­ vecklades. Småhantverk, småföretag och småindustrier slogs ut. Krigen var stora och världsomspännande. Vapnen dödade i stor skala och gravfäl­ ten blev gigantiska. Industrin och jordbruket fällde ut stora mängder gif­ ter; miljön förstördes i stor skala. Skolor byggdes för massutbildning, sjuk­ hus och andra inrättningar för massvård av gamla och sjuka. Så länge storskaligheten gav oss människor synbara fördelar funderade få av oss över eventuella baksidor med denna enda väg.
Endast inom två områden, familjelivet och resandet, hävdade sig den lil­ la skalan, ja snarast förstärkte den sin ställning. Kärnfamiljen och bilen blev två småskaliga frihetsventiler i den storskaliga och reglerade värld som eta­ blerades med full kraft från slutet av 1930-talet. I en Volvo eller en SAAB kunde den moderna familjen på egen hand bestämma hastighet, färdväg och upplevelser. Att kärnfamiljen, trots tankar om motsatsen, flyttade fram sin position och bilen blev var mans egendom var kanske den ventil som det storskaliga samhället behövde för att hantera växande inre spän­ ningar?
För att fördjupa kunskaperna om industrisamhällets historia, och på så vis bättre förstå oss själva, behöver vi fokusera mer på de femtio åren med storskalig modell för produktion, samhälle och liv.
Perspektiv på det högindustriella arbetslivet
Som forskare i ekonomisk historia och tidigare anställd vid Arbetets mu­ seum i Norrköping har jag ägnat mig åt att utforska och skildra arbetsli­ vets historia under de senaste två hundra åren. Under den femtioåriga högindustriella epoken framträder ett arbetsliv som på en rad avgörande punkter skiljer sig både från det som vi känner från perioden före 1930- talet och från det arbetsliv som har vuxit fram under senare år. Bland kän­ netecknen kan särskilt nämnas:
Det stela produktionssystemet var en förutsättning för en produktion i långa serier, dvs för massproduktion av standardiserade produkter för en massmarknad. Före 1930, i hantverk och småskalig industriproduktion, var idealet snarast skräddarsydda produkter för välkända kunder. Idealet har återkommit under senare år, åtminstone i den gamla industrivärlden.
Massproduktionen förutsatte en rigorös arbetsdelning och noggrann kontroll. Människor bands i monotona arbetsuppgifter. De skulle behärska ett tydligt avgränsat moment och de skulle vara utbytbara, vilket innebar att de helst inte borde ha någon unik kompetens. Deras trygghet var de na­ tionellt organiserade fackföreningarna och de offentliga trygghetssystem
DEN HÖGINDUSTRIELLA EPOKEN
63

MATHS ISACSON
som efterhand byggdes upp. Idag efterfrågas personer med specialkunska­ per vilket förutsätter en bredare kunskapsbas och mer flexibla lösningar i stort och smått. Förmågan att växla mellan arbetsuppgifter, att ta ansvar och lösa problem kräver att var och en skaffar sig en bred kompetenspro­ fil, vilken ständigt bör byggas ut och fördjupas. Förändringen ökar kraven på en anpassning av de offentliga trygghetssystemen till individernas spe­ ciella behov.
Under den högindustriella femtioårsperioden fick lönarbetet en nästan total dominans, inte minst genom småjordbrukens och småföretagens ut-
Arbetsdelning och kon­ troll vid textilindustri, Mölnlycke Väfveri AB 1949.
Foto KWGuuers i Nordiska MUSEETS SAMLINGAR
64

DEN HOGINDUSTRIELLA EPOKEN
Jobba hemma - möjlig­ het efter den högindus­ triella epoken.
Foto Truls Nord, Tekniska MUSEETS ARKIV
döende. Arbetslivet separerades från hemmet. Hemarbetet blev något vid sidan av, något som kvinnan utförde som komplement till man­ nens betalda sysslor, med tiden i ökad grad när hon var ledig från arbetet på kontor eller inom vård och omsorg. Hemmet blev en privat sfär som prisades men som samtidigt öppnades på vid gavel för en massiv kommersialism.
Femtioårsperioden kännetecknas av en strikt uppdelning mellan mäns och kvinnors arbets- uppgifter. Denna könsuppdelning ix ingalunda
upphävd men en påtaglig medvetenhet har åtminstone öppnat för en upp­ luckring av de förment givna gränser som få ifrågasatte och utmanade un­ der femtioårsperioden.
Perioden kännetecknas också av en skarp gräns mellan arbete ochfritid. Idag luckras denna gräns upp för ett snabbt växande antal förvärvsarbe­ tande. Dels är det uppgiftsorienterade arbetet på väg tillbaka, dels växer distansarbetet, dels jobbar människor övertid på kontor och i hemmet i en omfattning som var otänkbar under femtioårsperioden. Till detta kan läg­ gas att vi avsätter dagar och veckor på konferenser och för arbetsresor där vi umgås med arbetskamrater och andra under former som har likheter med hur den stora gruppen vandringsarbetare och tillfällighetsarbetare levde i slutet av 1800-talet och början av 1900-talet.
De sociala skillnaderna minskade under den högindustriella epoken, även om de aldrig försvann helt och hållet. Sedan början av 1980-talet har tendensen varit den motsatta. Nu vidgas åter de ekonomiska och sociala skillnaderna i samhället. Det är samtidigt ett nytt klassamhälle som tar form, ett klassamhälle i och för sig grundat i ekonomiska förhållanden men som mer än tidigare faller tillbaka på om du har eller inte har ett arbete, i vilka nätverk du ingår och på din roll som konsument.
Att stanna vid sin läst och rätta sig efter normer och värderingar i den egna klassen och i det egna lokalsamhället var rättesnöret under femtio­ årsperioden. Idag är sociala gränser, normer och politiska åsikter inte lika givna och något som prompt måste följas. Omflyttningen, informations­ flödet, resandet, förändrade umgängesformer och den förlängda och åter­ kommande utbildningen undergräver sociala gränser och normer. Å andra sidan får släkt och vänner en växande betydelse, i likhet med under perio­ den före 1935. I ett nätverk med släkt, vänner och arbetskamrater odlar vi vår trygghet, dvs vi som har släkt, nära vänner och ett arbete.
Under den högindustriella fasen skulle människor hålla sig till den eg­ na klassens, det egna könets och lokalsamhällets grundläggande värde­
65

MATHS ISACSON
ringar och normer. Dagens informationsflöde, resande och flexibla arbets­ liv undergräver detta. Det blir lika svårt att upprätthålla dem som under perioden 1870—1935, då omflyttningar var vanligt och otryggheten stor.
Stort och litet
Den stora skalan, den högindustriella epokens främsta kännetecken, är, lik­ som strävan efter stabilitet och kontroll, långt ifrån ett passerat stadium. Inte heller saknades det inslag av storskalighet före 1935. Självfallet fanns det stora företag, fabriker och bostadsområden långt tidigare och visst kommer storskaligheten att överleva millenniumskiftet. De övernationel­ la organens makt har under senare årtionden snarare vuxit, samtidigt som inflyttningen till några få storstadsområden har tilltagit och storföretagen genom strategiska uppköp har blivit större och mäktigare. De känner inga nationella gränser utan kapitalet rör sig med stor hastighet över världen.
Men under senare år har den stora skalan ifrågasatts. I den komplexa värld vi nu fasar in i framstår småskaligheten som ett ideal inom allt fler områden. Regioner har blivit viktigare än nationer, informella nätverk viktigare än sto­ ra centralt styrda organisationer och stela system, rörelse och förändring vik­ tigare än stabilitet, viljan och förmågan att ständigt förstärka kompetensen viktigare än själva kompetensen. Storföretagen blir förvisso allt större, men samtidigt allt mer löst sammansatta. Dagens framgångsrika industriföretag
Mäta det komplexa?
Foto Tony Berglund
66

äger i första hand rätten till välkända och symbolladdade varumärken. De sit­ ter inte som tidigare fast i ett invecklat system med råvaror, fabriker, distri­ butionskanaler och hierarkiska arbetsorganisationer. Produktionen är orga­ niserad i löst sammansatta, flexibla nätverk av specialiserade, formellt självständiga producenter. Varumärkesägarna knyter samman trådarna.
Kulturarvsdiskursen
Bilen och kärnfamiljen försvarar i vår tid väl sin plats och tolkas idag in i kulturarvsdiskursen. De ses som något positivt och framåtsyftande under 1900-talets storskaliga epok. I kontrast till samtidens ”nya sköna IT-värld” urskiljer sig femtioårsperioden 1935-1985 som något avgränsat speciellt. Vårt samhälle och tänkande är delvis format i denna period och mycket bär vi med oss in i 2000-talet, däribland äldre fabriksområden, transportsys­ tem, miljögifter, arbetsskador, lagar och regleringar, värderingar och nor­ mer samt synen på oss själva och på andra. Även om vi idag rör oss bort från epokens kännetecken kommer den värld vi byggde under de fem år­ tiondena begränsa utrymmet för vårt tänkande och handlande under lång tid framöver. Inte minst av detta skäl är det av vikt att försöka förstå den­ na period i hela dess vidd och se till att lämningarna utforskas, tolkas och
i någon mån blir föremål för bevarandeinsatser.
Referenser
Allvin, Michael, et. al (1998) Gränslöst arbete eller arbetets nya gränser. Delstudie 1. Ar-
betslivsinstitutets rapport 1998:21.
Andersson, Åke E & Sylwan, Peter (1998) Framtidens arbete och liv. Stockholm. Dahmén, Erik (1992) ”Den industriella utvecklingen efter andra världskriget” i Sveriges In­
dustri. Stockholm.
Historisk statistikför Sverige (1960) SCB, Stockholm.
Hobsbawm, EJ (1997) Ytterligheternas tidsålder: det korta 1900-talet: 1914—1991. Stock­
holm.
Isacson, Maths (1998) ”Det flexibla arbetets renässans”, Framtider nr 3/98.
Isacson, Maths & Nisser, Marie (1998) ”Industrisamhällets omvandling - en utmaning”,
Bebyggelsehistorisk tidskrift nr 36.
Larsson, Mats & Olsson, Ulf (1992) ”Industrialiseringens sekel” i Sveriges Industri. Stock­
holm.
Magnusson, Lars (1996) Sveriges ekonomiska historia. Stockholm.
Schön, Lennart (1999) Nationalräkenskapsmaterial, Ekonomisk-historiska institutionen
vid Lunds universitet.
DEN HÖGINDUSTRIELLA EPOKEN
67


Butiksbakat bröd.
Foto Truls Nord, Tekniska MUSEETS ARKIV
CARINA HOLMBERG OCH ANNA NYBERG
En smak av teknik?
Om teknisk utveckling
i distributionen av livsmedel
ekniken påverkar oss alla. Livsmedel är något vi kommer i kon­
takt med varje dag. Vare sig vi njuter av dem eller ser dem som Tett nödvändigt ont, kan det vara intressant att reflektera kring hur tekniken spelar roll för distribution av livsmedel. Den tekniska utvecklingen inom området har varit påfallande. Över tiden
ökar möjligheten att transportera och förvara livsmedel. Många minns ti­
den innan både frysar och konserver, samtidigt som dagens unga ser mik­ rovågsugnen som en självklarhet. Den aktuella diskussionen om functio-
nal foods1 och genteknik visar att utvecklingen fortsätter.
För att i denna artikel illustrera teknikens utveckling inom livsmedels- distributionen väljer vi några exempel som visar på konsekvenserna både för branschen och för det stora flertalet konsumenter. De tekniska nyhe­ ter som vi kommer att diskutera är: 1) datakassan, 2) bake-off, dvs butiks- bakning av bröd och 3) kundkorten, som alla har några år på nacken, samt 4) elektronisk handel, som är ett relativt nytt fenomen.
Datakassan
Konsekvenserna för butikerna
I mitten av 1980-talet infördes datakassorna i Sverige. Systemet byggde på nya kassor som kunde läsa en kod, kallad EAN2-kod, där priset för pro­ dukten hämtades ur en databas. Genom en branschgemensam överens-
69

CARINA HOLMBERG OCH ANNA NYBERG
kommelse kunde man enas om att alla färdigpackade varor levererades
med EAN-koden tryckt på förpackningen. De nya kassorna innehöll en streckkodsläsare som avläste vilken produkt som passerade kassalinjen. Priset hämtades ur en databas där butiken själv kunde gå in och ändra. Bu- tikspersonalen slapp därmed det krävande arbetet med prismärkning och ibland ommärkning av varorna. Istället kunde prisändringar genomföras med en enkel registrering på datorn. Efter en period av förändringar i mat­ momsen såg butikerna att även sådana förändringar skulle kunna hanteras med betydligt mindre arbetsinsats än vad som varit fallet tidigare. I gen­ gäld blev registervård och skötsel av hyllkantsetiketter allt viktigare. En stor och omdiskuterad konsekvens av förändringen var nämligen att prismärk­ ningen av varje enskild vara inte längre behövdes. Hyllkantsetiketterna blev därmed viktiga instrument för att konsumenten överhuvudtaget skulle kunna se varornas pris.
Ännu ett steg på den här vägen är lanseringen av elektroniska hyllkantse­ tiketter. I Sverige har Uppsalaföretaget Pricer lanserat ett sådant system, som gör att inte bara priset i kassan, utan även hyllkantsetiketterna kan ändras via datorregistrering. Detta innebär en arbetsbesparing genom att man inte ma­ nuellt behöver byta hyllkantsetiketter. Eftersom systemen är integrerade kommer man också till rätta med problemet att priset på hyllkanten och det i kassan inte alltid är detsamma. Det har också förekommit förslag om att ett sådant här system skulle kunna användas för att göra prisförändringar un­ der korta perioder, t ex att erbjuda lägre priser under förmiddagen för att locka fler kunder när det normalt är ganska tomt i butiken. I Sverige har elek­ troniska hyllkantsetiketter hittills inte slagit igenom i stor skala, även om de förekommer i vissa butiker. En möjlig förklaring till att systemet inte fatt det genomslag som vissa förutspådde, skulle kunna vara de senare årens relativt stabila priser och den minskade användningen av extrapriser. Därmed blir behovet av prisändringar mindre, vilket också minskar nyttan av det elek­ troniska systemet, något som i sin tur gör det mindre motiverat att göra den relativt stora initiala investeringen.
Det är dock inte alla varugrupper som prismärks via hyllkantsetiketter. Färskvaror från de manuella diskarna samt frukt och grönt är exempel på va­ rugrupper som hanteras annorlunda. I den manuella disken skrev persona­ len tidigare för hand priset utanpå paketet. När datorkassan infördes instal­ lerades också nya vågar i den manuella disken, vågar som genererade streckkodsmärkta prisetiketter. Under en period var det även vanligt att bu­ tikerna installerade samma typ av våg vid frukt- och grönsaksavdelningen. Kunden kunde där själv väga och prismärka varorna, och därmed kunde yt­ terligare arbetsbesparing uppnås i kassan. Detta system blev dock ganska kortlivat i Sverige.3 Den viktigaste anledningen var att många kunder glöm-
EAN-koden.
Foto ur KFs bildarkiv
Hylletiketter på försök.
Foto Denny Lorentzen, UR KFs BILDARKIV
70

... under tiden stod kon stilla, till övriga vantande kunders irritation.
, . , i i .. -ii .i» • .. , , ,
Idag vägs frukt och grönt åter i kassan och precis som tidigare används PLU-nummer4 för att ange vilken vara det gäller. Det kan tyckas tveksamt om det är någon större effektivitetsvinst att kassörskan lär sig PLU-num- ren för de olika frukterna och grönsakerna, istället för deras kilopriser. Men då missar man tre viktiga fördelar med datakassan. För det första blir det lättare för kassörskan att lära sig PLU-numren eftersom de inte varie­ rar över tiden på det sätt som kilopriser gör. För det andra medför data­ kassan en tydlig förbättring för konsumenten genom att kvittot ger be­ tydligt mer information än de traditionella kassakvittona. I det datoriserade kassasystemet finns såväl beskrivningar av artiklarna som ut­ rymme för kvittotext. Den tredje fördelen med det datoriserade systemet är för butiken, som på det här sättet far tillgång till detaljerad statistik. Det är ju inte bara prismärkningssystemet och instämplingen av varor som ef­ fektiviseras. Kanske ännu större effektivitetsvinster kan göras genom att in-
EN SMAK AV TEKNIK?
Datakassan på 1980-
tc"et-
Foto ur KFs bildarkiv
de att prismärka varor. Eftersom vågarna plockats bort från kassan fick an- tingen kassörskan eller kunden gå till grönsaksavdelningen för att väga, och
71

CARINA HOLMBERG OCH ANNA NYBERG
ventering och beställning förenklas. Detta i sin tur får också ef­ fekter för konsumenterna, men låt oss återkomma till den frågan strax och först diskutera hur konsumenterna påverkades av da­ takassanskvitto.
Effekten för konsumenterna
När butikerna först började byta individuell prismärkning av
varje vara mot hyllkantsetiketter, framfördes farhågor att konsumenterna skulle förlora priskunskap och därmed möj­
lighet att agera som rationella konsumenter. Med den indi­
viduella prisetiketten blir det ju inte bara möjligt att i buti­
ken, utan också hemma, se vad en vara kostade. Man lär sig
priserna bättre eftersom man far se priset fler gånger, och
man kan lättare se skillnader i pris på samma vara som in­
köpts i olika butiker. I den här diskussionen fördes kvit­
totexten fram som en källa till prisinformation. Eftersom
de nya kvittona var så noggrant specificerade, var de en
bra källa till prisinformation, gav en sammanställning av
matutgifterna och möjliggjorde också jämförelser mel­
lan olika butiker. Har då systemet med datakassor och
borttagandet av prisetiketten lett till att konsumenter­
na kan färre priser idag än tidigare? Frågan är nog
omöjlig att besvara eftersom en mängd andra fakto­
rer spelar in. T ex har lågprisbutikernas intåg på marknaden na­
turligtvis spelat stor roll. Dessutom har livsmedelskedjornas marknadsfö­ ring ända sedan självbetjäningen infördes på 1950-talet fokuserats på pris och produkt, dvs varor med särskilt låga priser har förts fram som lockan­ de för att fa konsumenterna att besöka butikerna. Erfarenheter visar att konsumenter tenderar att hålla reda på några priser som de använder som riktmärken för att avgöra prisnivå, en sorts indikatorer.
En annan källa till prisinformation är de olika prisjämförelser med livs- medelskorgar som görs i bl a dagstidningar. Ett problem med dessa är dock att de i viss utsträckning leder till att butikerna är särskilt medvetna om priserna på de varor som ingår i undersökningskorgarna. Konsekven­ serna av det blir i vissa fall att butikerna är noga med hur just dessa varor prissätts men att det inte blir samma fokus i övriga produktgrupper. Det kan således diskuteras i vilken utsträckning den typen av prisundersök­ ningar verkligen medför några positiva värden för konsumenterna. Dess­ utom kritiseras undersökningarna för att de så ensidigt fokuserar på pris­ aspekten utan att ta hänsyn till service, kvalitet, utbud mm som är minst lika viktiga för konsumenten som återkommande besöker butiken.
. ' ?
6,19 8,60 T,30
10,90 H,90 33,30
37,24 31,97 63,17
10.25 3,35 7.25
72
.Sag
mHES STRIP LrJ mRK
^
500B1L
3,65
& mis
Kön rmT: „°TT CHARK
"to-BQHUH
6,00
0,50 4,94 7,17
272,34 SM, 00 27,75
7120245
11.03.g3 12:57 0S7* 0000002 272,25 #
Oi-4100
DOHIjs BOli-KQRA tel total
****** TOCK or:8
OST
2,9n
om 32,64 3,53 0,50
Total 6,50
check OäXEL
02 001 11181111 ^TKOhHEN 6TER ******
y
3,00
Kvittot på inköpen.
Foto ur KFs bildarkiv
11,39 7,45 8,70

^^06210066
MÄNNISKA?
Hur långt kan det gå?
Konsumenternas reaktioner
Vi lovade ovan att återkomma till varför den effektivisering av invente­ rings- och beställningsarbetet som möjliggjordes av datakassan också på­ verkade konsumenterna. Redan från början påverkades konsumenterna av att butikerna på ett enklare, billigare och säkrare sätt kunde lagerhålla de varor som ingick i sortimentet. Även om det är oklart i vilken mån buti­ kens lägre kostnader avspeglade sig i konsumentpriset, så minskade åt­ minstone risken att den vara man sökte var slut i butiken.
Men om de tidiga effekterna av datakassan huvudsakligen inskränkte sig till en effektivisering av lagerhållning avseende det existerande sortimentet i butiken, så har senare effekter också kommit att påverka sammansätt­ ningen av sortimentet. I framtiden kommer kanske till och med själva va­ rorna att påverkas. Med allt bättre, och framför allt snabbare, information om de varor som säljs kan butikerna alltmer noggrant strömlinjeforma sor­ timentet och varornas placering i butiken. Informationsteknologin är ett viktigt hjälpmedel i sortimentsstyrningen, och de varor som inte säljer till­ räckligt bra försvinner snart ur butiken.
Idag använder man sig också alltmer av sk ECR-system,5 där butikens och tillverkarens datorsystem kopplas ihop. Teoretiskt sett skulle man kunna låta en signal gå från kassan direkt till tillverkaren, när en vara säljs. Normalt sett går man inte så långt, men genom att integrera systemen kan man effektivisera såväl flödet från produktion till butik som själva pro­ duktionen. Producenten kan snabbt märka om efterfrågan på en viss vara är större än väntat, och därmed öka produktionen av den varan. Kanske kan man framöver också anpassa själva varan, genom att det blir enklare att testa en ny variant eller förpackning, och snabbt kunna utvärdera re­ sultatet. Delvis är detta naturligtvis bra för konsumenterna. De flesta kon­ sumenter vill ju inte betala onödigt mycket för sina varor därför att buti­ ken håller varor som väldigt få vill ha. Dessutom kan effektivisering och kostnadspress i produktionssystemet leda till ytterligare prispress.
Entydigt positiv är dock inte den här utvecklingen. Den kan göra livet svå­ rare för de konsumenter som har mindre vanliga behov eller önskningar. De varor som dessa konsumenter efterfrågar riskerar ju att försvinna ur sorti­ mentet eller bli väsentligt dyrare. Vidare fungerar de mest avancerade syste­ men inte särskilt bra om det är väldigt många parter som ska kopplas ihop, och butikerna vill bland annat av den anledningen försöka minska antalet le­ verantörer. Redan idag har många mindre eller nya tillverkare svårt att kom­ ma ut i butikerna, och i förlängningen kan därför en ökad användning av ex­ empelvis ECR leda till att butikerna vill begränsa antalet leverantörer ytterligare. Förutom att det skapar problem för mindre tillverkare, hur bra och efterfrågade deras produkter än må vara, far det naturligtvis också till
EN SMAK AV TEKNIK?
73

CARINA HOLMBERG OCH ANNA NYBERG
följd att många konsumenter inte hittar den produkt de helst skulle vilja ha.
Idag, när närodlade och lokalt producerade varor efterfrågas bl a av miljöskäl, vore det olyckligt om den nya tekniken hindrar möjligheten att ha dessa pro­ dukter i sortimentet. Det är inte heller helt lätt för butiken att tolka dessa da­ ta. Om man bara tillhandahåller de mest efterfrågade varorna, är det stor risk att butiken blir tråkig och oinspirerande för konsumenterna att handla i.
Bake-off
I den pågående diskussionen kring i vilken utsträckning matbutikerna klarar av att kommunicera matglädje har bake-offmncbunt en smärre re­ volution. Bake-off bygger på att man numera kan frysa degämnen som på plats i butiken färdigbakas i en särskild ugn. Direkt från frysen till ugnen med jäsning avklarad. Härliga ljusa bröd med en knaprig yta, ibland är det tom fortfarande ljummet när kunden passerar kassan. Utan att presente-
74
Bake-off-ugnen, mitt i butiken.
Foto Truis Nord, Tekniska MUSEETS ARKIV

ra siffror så kan man förstå att det brödet naturligtvis är mycket färskare
än det som bakats i ett centralt bageri, packats och sedan transporterats, eventuellt via något omlastningsställe. Förutom färskheten medför bröd­ baket i butiken att det doftar gott. Från en dag till en annan blev många butiker betydligt mer inspirerande och lockande.
Bake-off brödet har kort hållbarhet, men är i gengäld bröd helt utan konserveringsmedel och tillsatser. Visserligen lämpar sig tekniken framför allt för vitt bröd, men med denna utveckling har också kategorin vitt bröd expanderat i antal artiklar: Ciabatta, baguetter med olika smaker, kuvert­ bröd på längden, runda kuvertbröd, med eller utan frön eller nötter, osv. Med den korta beredningstiden finns möjlighet att färdigställa utbudet mer direkt kopplat till den faktiska efterfrågan. På så sätt minskar man ris­ ken att brödet tar slut eller att man bakar för mycket.
Färskt bröd som bakats i specialiserade brödbutiker var länge det själv­ klara alternativet, men med allivsbutikernas och storbageriernas framväxt på
EN SMAK AV TEKNIK?
75

CARINA HOLMBERG OCH ANNA NYBERG
1950- och 60-talen fick de specialiserade butikerna allt svårare att klara sig
i konkurrensen. Den då nya teknologin gjorde att bakningen centralisera­ des till stora bagerier. Förutom att stordriften i leveransbagerierna gjorde brödet billigare, var det ju så mycket mer praktiskt för konsumenten att kunna handla allt i samma allivsbutik istället för att behöva gå till flera spe­ cialiserade butiker. Det är intressant att notera att den nya bake-off tekni­ ken faktiskt innebär en åter-decentralisering av gräddningen och därmed en produktionsstruktur som delvis liknar den som var vanlig fram till femtio­ talet. Visserligen är det bara en del av tillverkningen som åter flyttat ut i bu­ tiken, men för de flesta konsumenter är det nog ändå den viktigaste delen. Och dessutom medger ju den här nya tekniken att konsumenten fortfa­ rande kan göra alla sina inköp i samma butik.
Bake-off medför minskade returer för butikerna och därmed ett effek­ tivare flöde. Man kan ju enkelt ta parallellen med korvkiosken som inte skulle ha så god ekonomi om de började dagen med att göra i ordning da­ gens förväntade förbrukning av varmkorvar, komplett med senap, ket­ chup och diverse majonnäser. Genom att de istället har förberett så långt som möjligt kan de färdigställa den individuella beställningen på en rela­ tivt kort tid. Bake-off utgör därmed ett exempel på hur ny teknologi kan öka möjligheterna att erbjuda ett bredare sortiment och att pröva nya pro­ dukter. Genom att degämnena håller sig länge, och eftersom man kan fär- digbaka ganska små mängder åt gången, kan butikerna våga köpa in och hålla lager av många olika och nya brödsorter, trots att efterfrågan är osä­ ker.
Varför ska brödet överhuvudtaget bakas upp i butiken, kan man inte li­ ka gärna tänka sig att decentralisera gräddningen till hemmen? Hemmet skulle kunna bli sådär hemtrevligt doftande av nybakt bröd som nu buti­ kerna är. Dessutom skulle konsumenterna då själva kunna baka precis den kombination av bröd som de efterfrågar till en viss måltid, och inte behö­ va äta gårdagens bröd eller slänga överblivet. Det skulle bli möjligt för sven­ skarna att precis som fransmännen avnjuta en nybakad baguette till fru­ kost, med skillnaden att vi har köpt den i halvfabrikat och själva gjort klart den. Kanske vi rent av som mellanmål kommer att erbjuda våra barn en ”pain chocolat” vid festligare tillfällen? Redan idag för de flesta butiker oli­ ka fabrikat av degämnen för gräddning hemma. Att gräddningen decen­ traliserats till hemmen är dock betydligt mer ovanligt än att den sker i bu­ tiken. Kanske beror det på att degämnena saknar den attraktion som doften av de nybakade bröden i butiken har.
76

EN SMAK AV TEKNIK?
KFs kundkort.
Foto ur KFs bildarkiv
Kundkorten
Med kundkorten har utvecklingen tagit ett annat steg framåt. Kundkort finns i flera olika varianter, både personliga och opersonliga. Med oper­ sonliga kort menas exempelvis sådana som efter tio köp berättigar till ett elfte gratis eller liknande. För opersonliga kort för kortutgivaren ingen sta­ tistik och det finns ingen koppling till vem det är som använder kortet. Här kommer vi att tala om de personliga kundkorten, livsmedelskedjor­ nas kundkort som i allt större utsträckning registreras i kassalinjen.
Det personliga kundkortet är vanligen uppbyggt så att det premierar köp. Därigenom blir det av intresse för konsumenten att visa upp sitt kort vid köptillfället. För detaljisten ger det information på kortnivå om hur of­ ta besöken sker, vid vilka tider och hur stora de olika inköpen är. Korten med tillhörande bonussystem syftar också till att öka kundernas lojalitet, eller återköpsfrekvens. Genom att belöna den som köper för vissa summor strävar man efter att fa kunderna att återkomma till kedjan. Undersök­ ningar visar att framför allt de som använder kundkorten till att sätta in pengar tenderar att fördela sina köp mer troget över en kedja.
I och med att banklagstiftningen förändrats och att kundkorten ger god ränta på insatta medel har hela agerandet kring betalningar ändrats. Hus­ hållen sätter i större utsträckning än tidigare in sina matpengar på ett sär­ skilt konto, vilket kan leda till en förenkling av ekonomin och kontroll över hur stor del av budgeten som används till mat.
Ett innovativt projekt med tidig användning av fiberoptik var SELMA- projektet i Konsumhallen i Alvsbyn. Ett perspektiv på hur tidigt projektet var får man genom att mycket av dokumentationen är skriven på skriv­ maskin. Trots att PCn, som idag är en självklarhet, ännu inte slagit igenom införde man ett tekniskt mycket avancerat system. Hösten 1986 installe­ rades ett nytt kassasystem i butiken. Hushåll som var medlemmar i den lo­ kala konsumföreningen utrustades med ett särskilt kundkort. Kortet skul­ le stoppas in i en läsare när de kom till butiken varvid de kunde få ut information om erbjudanden, se hur mycket de handlat för tidigare under året, mm. Kortinnehavarna erbjöds möjligheten att få sammanställning över vad de handlat, fördelat på 40 varugrupper. Systemet innehöll också ett bonussystem som särskilt premierade den som handlade mycket. Möj­ ligheter fanns att särskilt premiera den som handlade på tider när butiken hade få kunder, t ex förmiddagar. Projektets namn, SELMA, hade valts för att man nu med elektroniken som hjälp ville bygga upp en relation med kunderna liknande den som den tidigare kassörskan i lanthandeln haft med kunderna. Med hjälp av SELMA skulle man, åtminstone i teorin, kunna påminna om när någon av basvarorna borde vara slut, ge recept­
77

CARINA HOLMBERG OCH ANNA NYBERG
förslag, anpassa marknadsföringen till vad hushållet normalt efterfrågade
osv. SELMA-projektet lades ner under andra halvan av 1990-talet, delvis p g a att tekniken utvecklats vidare, men delvis därför att tiden äntligen kommit ifatt projektet även om SELMA ännu idag står för visionära tan­ kegångar.
Kundkorten ger samtidigt möjlighet att utvärdera effekter av olika kampanjer och att testa marknadsföringsåtgärders beteendepåverkan. Bu­ tikskedjan kan till exempel ge ett visst erbjudande till ett urval av konsu­ menter och sen undersöka om de handlar mer än de som inte fått erbju­ dandet eller de som fatt ett annat erbjudande. Eller så kan man välja att rikta marknadsföringen av en ny produkt specifikt till dem som man vet redan köper liknande produkter. Dagens diskussion handlar mycket om ECR, som skall ge mått på vad som efterfrågas för att kunna fmkalibrera produktion och distribution, om relationsmarknadsföring som syftar till att skräddarsy erbjudanden till olika kunder och kundgrupper, och om kundkort och olika former av ”lojalitetsskapande” system. I den här dis­ kussionen kan vi se att i mångt och mycket är det just Selma, den gamla kassörskan i lanthandeln, som man försöker efterlikna. Kunskapen om kunden är och förblir värdefull.
I diskussionen om analysmöjligheter, marknadsföring och kundkort kommer man naturligtvis även in på den viktiga frågan om individens in­ tegritet. Den teoretiska möjligheten för en kortutgivare finns som sagt att spåra en individs eller ett hushålls beteende. Många som känner tveksam­ het inför den här utvecklingen tycker att den leder till en alltför ojämlik informationstillgång mellan handel och konsumenter. An så länge är det praktiskt, analytiskt komplicerat,6 eftersom datamängderna är enorma. Enligt svenska branschföreträdare är policyn att inte göra analyser på ni­ vån enskild vara - enskild kund, men i exempelvis vissa engelska butiker kan man som registrerad kund fa speciellt riktade erbjudanden.
Elektronisk handel
Underlag för kunskap om kundens beteende genereras nästan med auto­ matik vid elektronisk handel. Med Internetutvecklingen kommer nya for­ mer av dagligvarudistribution in på marknaden. Olika prognoser angåen­ de hur stor andel av marknaden som kommer att tas av försäljning över Internet presenteras, flera beräknar att ca 10 procent av dagligvarudistri- butionen inom några års tid kommer att ske över Internet.
Men hur ny är egentligen dagligvaruhandel över Internet? Att beställa via Internet är nytt, men hemkörning har ju funnits tidigare. De första lös­ ningar som kommit ut på marknaden har varit pilotverksamheter som
78

Peap®d.com
JPl Local Detivery Packages About Peapod Welccme How it works Prices & Delivery Areas
Your Personal Grocer & Hore.
FAQs
*20inFRiEgrocenes
[Check it out j
Enter your ZIP code to
check out our service in your netghborhood. See list of current delivery areas betow.
ZIP code |~
%
Already a Customer?
Please tog in to the Local Grocery Delivery store using your usemame.
login | password j
Handel över Internet.
Welcome to Peaood
Top-quality products
EN SMAK AV TEKNIK?
• Fresh meat, deli, produce and bakery goods
• Name-txand packaged foods. househokJ rtems, »Kl health and beauty products
Saving money is easy
• Compehtive pnces and weekly speaals • No impulse shopping
• Manufacturers'coupons accepted
byggt på att varorna plockats ihop i butiksmiljö. Dessa lösningar skiljer sig egentligen bara vad gäller själva beställningsrutinen från den hemkör- ningsservice som tidigare var vanlig i livsmedelsbutiker. Den servicen för­ svann därför att den var förbunden med alltför stora kostnader då. Med tanke på branschens marginaler idag lär sådan verksamhet knappast bli lönsam nu heller, utan får snarare ses som marknadsinvesteringar under en inlärningsperiod. En effektiv Internetlösning måste för det första bygga på att varor plockas ihop i en lagercentral eller liknande. En sådan lösning har nyligen lanserats på den svenska marknaden, men det är ännu för tidigt att uttala sig om huruvida den blir framgångsrik.
Det är heller inte tillräckligt med effektiva beställnings- och plock- ningssystem. När det gäller dagligvaror är det viktigt att komma ihåg att varornas transport och förvaring ställer särskilda krav. Fryskedjan får inte brytas, samtidigt som vissa varor kräver kylförvaring. Leverans kräver idag oftast att någon är hemma för att ta emot varorna. Kanske framtidens bo­ ende kan anpassas för att kunna ta emot leveranser utan att någon är hem­ ma, men ännu har vi inte sådana bostäder. En anteckning från 1950-talet berättar om ett försök i New York, att finna ett alternativ till hemsändning av mjölk genom att installera kylautomater i bottenvåningen på hyreshus.
79

CARINA HOLMBERG OCH ANNA NYBERG
Idag läser vi från USA om Internetbutiker som installerar kyl/frys i kun­ dernas garage, och därmed kan leverera dessa varor även när ingen är hem­ ma. Vi får se om det senare experimentet blir mer lyckosamt än det förra.
Internetbutiken kan förutom bekvämlighet också erbjuda mycket som den vanliga butiken inte kan eller är dålig på. Via Internet finns möjlighe­ ten att utnyttja olika former av köphjälp. Det är t ex möjligt för återkom­ mande kunder att spara en grundbeställning av basvaror som man vill ha varje gång man handlar, och sedan lägga till vad man vill ha ytterligare vid varje tillfälle. Vissa Internetbutiker har en virtuell kokbok länkad till sin hemsida. Genom att recepten länkas till nätbutiken, så kan kunden med en tryckning beställa allting som ingår i ett recept. Och när ska de mat­ tidningar som finns på nätet börja länka sina recept till butiker de sluter avtal med? Internetbutiken skulle med lätthet kunna låta de konsumenter som vill, få besöka en specialdesignad butik med t ex ett sortiment som ba­ ra innehåller mat som är lämplig för glutenintoleranta.
Å andra sidan har man när man handlar mat via Internet inte samma möjligheter som i den vanliga butiken att se, ta eller lukta på varorna. Vis­ serligen skulle Internetbutiken kunna använda sig av fotografier, eller var­ för inte kameror som filmar varorna i realtid, för att låta Internetkunden virtuellt vandra runt och välja i butiken. Komplexiteten i detta skall inte underskattas. De produktbeskrivningar som idag presenteras på Internet påminner mer om lagerlistor. Det finns undersökningar som tyder på att de kunder som handlar regelbundet upplever att de med tiden får en trå­ kigare mathållning, eftersom det är så lätt att ta ungefär samma varukorg som man sparat från förra gången. Många saknar den källa till nya impul­ ser som det innebär att se en vara uppskyltad i butiken. Det kan också va­ ra svårt för konsumenten att identifiera exakt vilken förpackning man be­ ställer. Minns man att den är blå och ungefär hög som ett mjölkpaket eller minns man att den är 400 g? Att gå igenom en vanlig butik och känna igen förpackningar bygger på att man använder en annan del av minnet.
Internethandeln är ännu i sin linda. Vi kommer att få se både lyckade och mindre lyckade lösningar innan någon form av standard etablerar sig. Framgången för aktörerna bygger bl a på om de lyckas bygga upp och be­ hålla konsumenternas förtroende. Kanske kommer många att förändra sitt sätt att handla mat. Det finns de som tror att Internethandeln kan le­ da till specialbutikernas återkomst. När man köper bulkvaror snabbt och effektivt via Internet, så kan man istället ta sig tid och njuta av att handla grönsaker, bröd och kött i specialbutiker. Visst är det spännande!
80

off innebär också något helt nytt — doften av nybakat bröd och .... . r. i -i ., ,
möjligheten att köpa ännu varma frallor gör butiken mer lockande.
Vi kan resonera på ett liknande sätt om datakassan. Den möjliggjordes av de förutsättningar som den tekniska utvecklingen gav. Tekniken var driv­
kraft, och många manuella moment kunde ersättas med tekniska lösningar. Men när datakassan väl introducerats bidrog den till möjligheten att göra nya saker, exempelvis analyser av försäljningsdata på artikelnivå. Införandet av da­ takassan började som en ganska enkel mekaniseringsåtgärd. Över tiden har det visat sig vara fröet till en omdaning som påverkat inte bara handeln utan även livsmedelsindustrin, en utveckling som vi ännu inte sett slutet på.
Detta, att utvecklingen ofta inte är överblickbar från början, leder också till problem. Det som är tillräckligt bra lösningar på de urspmngliga pro­ blemen leder ibland till begränsningar för den fortsatta utvecklingen. Till
EN SMAK AV TEKNIK?
När tekniken inte funge-
rar" FotourKFsbildarkiv
Avslutande diskussion
Avslutningsvis vill vi ta upp några av de
funderingar som följt oss under arbetet med denna artikel. Vilken roll har tek­ niken —är den en drivkraft eller är den ett instrument? Kommer tekniken i första hand och gör att vi efterfrågar nya områden att applicera den på - el­ ler söker vi tekniska lösningar för pro­ blem som vi vill hantera? Den hänger delvis ihop med vår andra fundering. Drivs utvecklingen genom att vi finner nya tekniska lösningar att effektivisera något existerande, eller genom att tek­ niken ger oss möjlighet att skapa något helt nytt?
Låt oss exemplifiera: Bake-off visar hur gammal och ny teknik om vart­ annat skapar nya möjligheter. Ugnen fanns och frysen fanns, men tekniken att frysa jäst deg var ny. Tekniken blev i det sammanhanget både instrument och drivkraft. Bake-off innebär både en effektivisering av något existerande och något helt nytt. Tekniken ger ef- fektiviseringsvinster genom att pro-
duktionsvolymen kan anpassas bättre till efterfrågan i butiken. Men bake-
81

CARINA HOLMBERG OCH ANNA NYBERG
exempel räcker inte de tretton siffrorna i EAN-koderna till när branscher
börjar blandas och butikerna säljer ett allt bredare sortiment. Det är inte lätt att hantera varken kassaregister eller inventering om mjöl och nubb har samma kod!
Även när det gäller kundkorten kan vi se ett liknande mönster. Till att börja med var tekniken en drivkraft - korten möjliggjordes av den teknis­ ka utvecklingen. I takt med den fortsatta kortutvecklingen spelade tekni­ ken inledningsvis rollen av instrument, allt fler funktioner har kunnat läg­ gas till korten. Idag händer det att visionen går längre än tekniken tillåter. Tekniken ligger inte längre i framkant utan kan i vissa fall rent av vara ett hinder för den fortsatta utvecklingen.
Det är inte bara tekniken som ger möjligheter och begränsningar för den framtida utvecklingen. Självklart påverkas handelns framtida utveck­ lingsvägar också av egenskaper och förändringar i omvärlden. De flesta bu­ tikskedjor har idag kundkort där konsumenterna uppmuntras att sätta in pengar till bra ränta. Ur kedjornas perspektiv ger de insatta medlen förut­ sättningar för att få mer köptrogna kunder. Samtidigt med den här ut­ vecklingen sker en strukturomvandling i banksektorn, där den tekniska ut­ vecklingen bland annat leder till att antalet bankkontor minskas. Förändringar i omvärlden tycks erbjuda möjligheter för butikerna att ta på sig en del av den roll som bankkontoren tidigare spelat. Å andra sidan be­ gränsar omvärlden också butikernas möjligheter att spela rollen av bank­ kontor, bland annat genom banklagstiftningens utformning.
Den framtida livsmedelsbutiken
Låt oss till sist återvända till den roll butiken spelar för vår mathållning. Idag ser vi inte bara att butiken används för bakning, utan många butiker erbjuder ett stort urval av färdiglagad mat, både färsk och djupfryst. Livs­ medelsbutikerna upplever inte längre konkurrens bara från andra butiker, utan alltmer från restauranger och snabbmatställen. Mikrovågsugnen ger möjligheter som tidigare har saknats och den kraftiga sortimentsökningen inom bland annat den djupfrysta färdigmaten ger intressanta möjligheter. Vad gäller den djupfrysta maten ligger en begränsning i frysarna och deras utrymme. När en ny torr vara kommer är det betydligt enklare att hitta en hyllplats, eller att komplettera med extra hyllutrymme. Frysarna är både dyra och krävande att hantera. Samtidigt är frysen en tråkig plats att ex­ ponera varor. De kan ju bara ligga i raka rader. Även om frysförpackning- arna har fina bilder av hur varan kommer att se ut i färdigt skick är de in­ te lika lockande som de råvaror som säljs i de andra diskarna. Jämför den färska fläskfilén och den djupfrysta fläskfilén.
82

På sikt kan man ju fundera över varför vi överhuvudtaget skulle gå hem
för att äta. Med tanke på den stora andelen små hushåll, kanske allt fler i framtiden föredrar att äta maten direkt i butiken? Den utvecklingen av er­ bjudandet i livsmedelsbutiken kanske i så fall leder till konsekvenser för ut­ vecklingen i omvärlden - har framtidens bostäder över huvud taget kök__? Nja, nog är detta att dra resonemangen lite väl långt, men visst finns det tankeväckande utvecklingsspår vid horisonten. Frågan är väl om vi som konsumenter vill ha dem?
N oter
1. Mat med positiva hälsoeffekter - gränsen mellan mat och medicin suddas ut.
2. EAN- European Article Numbering, ett europeiskt samarbete där den 13-siffriga koden är unik för produkten samtidigt som den identifierar både land och tillverkare.
3. I exempelvis franska matvaruaffärer är det här systemet däremot vanligt. Vi svenskar an­ klagar ju ibland oss själva för att vara alltför ”snälla och väluppfostrade” i förhållande till ny teknik, men i det här fallet tycks vi i alla fall ha gjort någon form av i och för sig ganska försynt uppror.
4. PLU, Price LookUp, vanligen en tresiffrig kod som är kopplad till en speciell vara, an­ vänds t ex inom frukt och grönt.
5. ECR står för Efficient Consumer Response.
6. Vid Handelshögskolan i Stockholm har olika former av datakasse- och kvittodata an­
vänts, främst i syfte att studera möjligheterna att utveckla analysmetoder. Erfarenheter­ na visar än så länge att det är mycket komplicerat.
Referenser
Holmberg, C (1996) Stores and Consumers. Stockholm.
Julander,C-R(1989) What’sintheBasket?ReceiptAnalysisforMarketingDecisions.Working
paper, Foundation for Distributional Research. Stockholm.
Mattsson, L-G (1963) Bagerierna injor 60-talets strukturproblem. Stockholm.
Mägi, A (1999) Store Loyalty - An Empirical Study ofGrocery Shopping. Stockholm. Nyberg, A (1998) Innovation in Distribution Channels. Stockholm.
Wikström, S, Elg, U & Johansson, U (1989) Den doldaförnyelsen: en granskning av konsu­
mentföretagens och konsumtionens omvandling. Stockholm. Wirsäll, N-E (1982) Handelnsförnyelse. Västerås.
Tidskrifter, bl a Financial Times; Fri Köpenskap; Progressive Groser; Supermarket; Säljaren; The International Review ofRetail, Distribution and Consumer Research.
EN SMAK AV TEKNIK?
83


Bankomat.
Foto truls Nord, Tekniska MUSEETS ARKIV
SUSANNE TJERNSTROM
Får man fortfarande komma in till bankkontoret?
tvecklingen av banktjänster har förändrats drastiskt om man
tittar 20 år tillbaka. Tekniken har öppnat möjligheter för hur Ubanktjänsterna utförs, vilket är på både gott och ont, beroen­ de på vilken kund på SEB man frågar. Vissa välkomnar den nya tekniken med öppna armar medan andra helt vägrar att
befatta sig med den.
För 20 år sedan gjorde kunden alla bankärenden på kontoret, hämtade
ut lönen, gjorde aktieaffärer, öppnade konton åt barnen och fick då också tillfälle att få en personlig bankkontakt. Numera kan man sitta hemma i lugn och ro och sköta det mesta av sina bankaffärer genom att surfa på nä­ tet. Vill man inte surfa så är det bara att ringa och få hjälp med allt per te­ lefon.
Man kan förstås fortfarande gå till ett bankkontor och be om hjälp. Då kan det däremot hända att man får stå i kö men samtidigt finns det då chans att vara social. Längtar man efter den gamla stilen av kontor så ska man absolut bege sig till kontoret på Mynttorget, som ligger i Gamla Stan. Bankkontoret där är SEBs äldsta och fyller i år 105 år. Det är inte stort men ack så trevligt. Kommer man in till kontoret så känns det som om man för­ flyttats 50 år tillbaka i tiden. Där finns det fortfarande en bankdisk där bankpersonalen sitter på den ena sidan och kunderna väntar tåligt på den andra sidan.
Kunderna bara älskar den gamla stilen! De anammar den nya tekniken men tycker ändå att det är viktigt med ett ansikte framför sig, helst sam-
85

SUSANN TJERNSTROM
ma person. Många av kontorets kunder har automatiska tjänster men
tycker ändå att det är skönt att kunna prata med någon på kontoret. En del tycker att de nya bankkontoren, där det nästan enbart finns automat­ tjänster, är opersonliga och vill överhuvudtaget inte gå in där. Som en an­ ställd på bankkontoret uttrycker sig: ”Det är bra med de nya automat­ tjänsterna men det måste finnas ett mellanting som passar alla.” Här är det oerhört viktigt med den sociala kontakten. Även den lokale polismannen brukar ta sig tid för en liten pratstund med kontorspersonalen, bara för att höra att allt står rätt till. Kontorets kunder kommer bl a från riksdagen och Stockholms Fondbörs.
För 20 år sedan sköttes alla tjänster bakom disken. Det gick en tydlig gräns mellan vem som var kund och banktjänsteman. Mycket arbete på kontoret bestod tidigare av att trycka checkar, betala ut lön och följa med folk till bankvalvet för att hämta bankboken. Men redan då kunde man fa upp kundens konton på datorn och alla transaktioner var online, d v s al­ la rörelser på kontot syntes på en gång. Detta gällde dock inte utländsk va­ luta, dessa pengar fick räknas manuellt. För varje utländsk valuta fanns ett kort där man för varje dag skrev upp vilket belopp som fanns kvar i kas­ san.
Bankkontoret i PUB-huset, som ligger vid Hötorget i Stockholm, är ra­ ka motsatsen till bankkontoret vid Mynttorget. Inredningen är modern, ja nästan steril och man märker att arkitekturen är väl genomtänkt. Varje au­ tomat har sin speciella plats och belysning. Här råder självbetjäning på
86

FÅR MAN FORTFARANDE KOMMA IN TILL BANKKONTORET?
nästan alla banktjänster. Kundtjänstrådgivare går runt bland kunderna
och visar hur tjänsterna ska användas samt besvarar frågor om bl a lån och placeringar. Där finns det ingen kassa, har man inget Bankomat-kort så blir det inga pengar.
Personalen på bankkontoret, som ännu 1994 var ett traditionellt kon­ tor, tycker att det har varit relativt enkelt att vänja kunderna vid det nya konceptet, med helt automatiserade tjänster. Även äldre tycker att det är positivt. En banktjänsteman berättar för mig om en gammal dam som kom in och ville ta ut pengar på sin bankbok. Han föreslog att hon skulle avsluta sin bankbok för att istället skaffa sig ett Bankomat-kort. Hon följ­ de hans råd och bokstavligen flög ut från kontoret av lycka. En vecka se­ nare skulle han ringa till henne om ett annat ärende. När han berättade för kvinnans man att hans fru hade skaffat ett kort så trodde mannen att banktjänstemannen hade ringt till fel person.
Även den äldre generationen har skaffat Internetkontoret. En äldre her­ re på 75 år kom in på kontoret häromdagen och skulle absolut skaffa sig en dator för att han ville ansluta sig till Internetkontoret och ta del av den nya tekniken.
Personalen tycker att deras jobb har blivit mycket enklare nu än förr. Ska man t ex hjälpa en kund att öppna ett konto eller sälja fondandelar så finns det färdiga blanketter i datorn. Man behöver bara komplettera vissa uppgif­ ter så är det klart. Hanteringen av premieobligationer minns man än idag. Tidigare var man tvungen att kontrollera alla vinster manuellt, bläddra i häf­
87

SUSANN TJERNSTROM
ten och leta upp numren på premieobligationerna. Nu behöver man knappt
göra någonting. Det mesta går automatiskt. Det är inte heller längre lika komplicerat att belåna sitt hus med hjälp av pantbrev, som för bara några år sedan var fysiska papper som skulle lämnas in på kontoret för att sedan pla­ ceras i säkerhet. Numera finns alla uppgifter om pantbrev registrerade i Fas­ tighetsdataregistret.
Alla automater är numera online, dvs man kan se alla rörelser på kon­ tot med detsamma. Insättningsmaskinen var fram till 1998 offline, dvs det dröjde ca en dag innan man kunde se insatta pengar registrerade på sitt konto. Då skickade bankpersonalen samtliga insatta pengar samt remsan med angivna kontonummer och belopp till en särskild avdelning som re­ gistrerade insättningarna på kundernas konton.
Kunderna har idag fler valmöjligheter eftersom man både kan använda Sesam - telefonbanken, Internetkontoret och bankkontoret. Både Inter­ netkontoret och Sesam har öppet dygnet runt.
Men varför är det då fortfarande så mycket köer på bankkontoret nu när kunderna har all denna valfrihet? Jo, numera tar bankpersonalen på de mo­ dernare kontoren hand om alla ärenden. Förut var kontoret indelat i olika funktioner, kassa, lån, placeringar etc. Idag krävs det mycket mer av per­ sonalen som arbetar på kontor, man måste ha en bred kunskap om det mesta. På de nya bankkontoren möts kunden och bankpersonalen på samma nivå. I det nya kontoret sker allt öppet. Kunderna sitter och dis­ kuterar sin privatekonomi utan att det verkar störa dem något nämnvärt.
De flesta som arbetar på bankkontor, tror att antalet anställda på kontor kommer att minska, även i framtiden. Men alla är överens om att man ald­ rig kan ta bort den mänskliga kontakten, som alltid kommer att behövas.
Bankomaterna
De första Bankomaterna installerades 1971 och sköttes då av Bankomat- Centralen, som ägdes gemensamt av affärsbankerna. Respektive bank för­ såg sedan sina kunder med ett Bankomat-kort. Vid denna tidpunkt fanns det endast 117 Bankomater i hela landet. Maximalt uttag var på 500 kro­ nor per dygn och alla uttag gjordes offline, dvs allt registrerades först da­ gen efter. Detta kunde medföra att vissa kunder övertrasserade sina kon­ ton. Bankomaten kontrollerade då endast om koden överenstämde med kortet och att kortet följde vissa bestämda kortnummerserier. Bankoma­ terna kunde inte känna av om kunden använde ett spärrat kort, vilket medförde att bankerna fick ta den eventuella förlusten.
1977 inledde bankerna ett samarbete om online-kopplade Bankomater. Man beslöt sig för att köpa in gemensamma Bankomater och bygga de
88

FÅR MAN FORTFARANDE KOMMA IN TILL BANKKONTORET?
komponenter som behövdes. Telia utvecklade ett helt nytt system för da­ takommunikation där utrustningen ringde upp till datacentralen för att kontrollera sådant som saldo, att koden överensstämde med kortet och att kortet inte var spärrat. Så jobbar de flesta äldre Bankomater än idag. Nu­ mera har man byggt upp centrala datorer som kan kommunicera direkt med varandra.
Under 1980 installerade S-E-Banken 100 Bankomater, parallellt med det gemensamma systemet. Det var mycket räknande för att se om det verkligen skulle vara lönsamt att sätta in Bankomater. När Bankomaterna väl kom in i bilden var kundernas reaktion mycket positiv. Vid denna tid­ punkt kom det även krav på att alla banker måste göra en saldokontroll på sina kunders konton, något som bara S-E-Banken ville ha från början.
I dagens Bankomater använder man sig av Pentium Processorer, vilket medför att man enklare kan lägga in nya funktioner i Bankomaten. Det börjar bli allt vanligare med smartcard, ett kort som innehåller ett datachip, där pengarna lagras. Detta är något man redan nu tar hänsyn till när man utvecklar systemen som sköter allt arbete bakom Bankomaterna. Numera har SEB 400 bankomater runt om i landet. Uttagen på Bankomaterna ökar fortfarande. Idag görs 3,5 miljoner uttag per månad, inte räknat i kro­ nor utan antalet gånger som kunden tar ut pengar, i SEBs Bankomater. Numera kan man ta ut 10 000 kronor per uttag.
Vissa kunder tycker att det kan kännas obehagligt att hämta ut pengar från Bankomaten, eftersom de är rädda att någon ska kunna se deras kod. Detta har SEB nu löst med att köpa in en ny variant av Nixdorf-Banko-
Det nya kontoret.
Foto författaren
89

SUSANN TJERNSTROM
maten, som är något smalare. Står man framför den nya maskinen, skym­ mer ens kropp själva knappsatsen, så att det blir näst intill omöjligt att tjuv­ läsa någon annans kod.
Det är främst säkerheten som är avgörande för om nya funktioner ska installeras. Anledningen till att man är restriktiv med att införa fler funk­ tioner beror på att man anser att identifiering genom ett Bankomat-kort och kod inte är tillräckligt ur säkerhetssynpunkt. Det är inte lika säkert som en namnteckning. Bank på telefon fungerar på samma sätt, man ang­ er sitt personnummer samt sin kod, men när denna tjänst används sitter manoftastskyddadhemmaellernågonannanstans. Diskussioneromvil­ ka funktioner som ska finnas på Bankomaten, pågår ständigt.
Från kreditkort till bankkort
Hur kom det sig överhuvudtaget att man började med kort av alla de slag? Innan korten kom till använde sig köpmännen på Drottninggatskontoret av ett speciellt konto där man skrev upp kundernas skulder i speciella böcker och fakturerade dessa gemensamt, i efterhand. Svenskt Köpkort AB, som bildades av Köpmannaförbundet, var deras största konkurrent. Efter ett tag gick företagen ihop och bildade Köpkort AB samt skapade en plastbricka istället för böcker. Anledningen till att man började använda kort berodde på att kunderna hade ett kreditbehov. Kunderna ville låna en mindre summa pengar, under en kortare tid, utan att behöva gå till ban­ ken och ansöka om ett lån.
USA var först med kreditkort, men Sverige var inte så långt efter. Det hela började med att den amerikanske affärsmannen Frank McNamara, vid en affärslunch, hade glömt sin plånbok på kontoret. Han signerade då istället sitt visitkort och bad att fa räkningen skickad till sig. Det var däre­ mot inte han som uppfann världens första kreditkort, utan en av gästerna som tog med sig idén.
1961 tog affärsbankerna i Sverige över Köpkort AB. Trots att det fanns ett kreditbehov, gick det i början trögt att vänja kunderna. Det krävdes en hel del reklamkampanjer och artiklar i tidningarna innan kreditkorten fick ordentlig genomslagskraft. En av anledningarna kan ha varit att det vid denna tid var skyhöga räntor på kortkrediter.
Det var även svårt att fa affärerna att börja ta emot kort, vilket nog be­ rodde mycket på en allmän rädsla för nya saker. När affärsinnehavaren såg rena kontanter i kassan så kändes det antagligen säkrare än pappersnotor. I början hade affärerna endast manuella kortdragare, som gjorde ett av­ tryck på kortet på en pappersnota. Affärsbiträdet fick sedan fylla i summa och övriga uppgifter för hand. Numera drar affärsbiträdet kortets magnet-
90

FÅR MAN FORTFARANDE KOMMA IN TILL BANKKONTORET?
remsa genom en datoriserad kortläsare och kunden slår in sin kod, så är kö­ pet klart. Om pinkod saknas, registrerar affärsbiträdet istället kundens personnummer och ber om dennes namnteckning. Affären ser inget av själva transaktionen, allt sker i terminaler. Pengarna sätts in på affärens konto och kundens konto minskas med motsvarande belopp. Bankerna använder sig bl a av Visa, Master Card och Diners Club, som är interna­ tionella nätverk eller betalsystem som gör det möjligt att använda korten nästan över hela världen. SEB använder sig av samtliga dessa nätverk.
Automatiseringen ställer stora krav på driftsäkerhet. Det är bekvämt och känns säkert men då gäller det att tekniken fungerar väl när man ska handla. Man står i affären och har förstås storhandlat just denna dag då sy­ stemen strejkar. Kassörskan säger vänligt och med en beklagande min att det tyvärr inte går att fa kontakt med banken. Pionröd i ansiktet och aningens irriterad stoppar man tillbaka kortet i plånboken och får gå där­ ifrån tomhänt och besviken. Känns situationen igen?
Dagen före julafton, för två år sedan, hände något som absolut inte får hända, S-E-Bankens kortsystem havererade mitt i den värsta julhandeln. Allt stod still i över två timmar. S-E-Banken fick t o m ta emot stäm­ ningsansökningar från affärer som hade förlorat pengar på att kunderna in­ te kunde använda sina kort. Om systemet inte fungerar kan affären alltid ringa till kortföretaget för att få ett kontrollnummer, en s k manuell auk- torisation, som bekräftar att kortet inte är spärrat och att det finns pengar att handla för. Men vid jultid hade affärerna dessvärre inte tid att ringa och kontrollera varje köp.
Bankkorten kom till genom ett initiativ av bankerna. S-E-Banken val­ de att ansluta sina bankkort till Visas nätverk. Innan dess fanns det endast Bankomat-kort och kreditkort. Bankerna ansåg att det borde finnas något mellanting som kunde hantera både och, men med samma kort. Därför skapade man bankkortet. Bankkort är ett kort som knyts direkt till bank­ kontot, där alla inköp dras direkt från kundens konto. Det finns även kre­ ditkort där kortet har en förutbestämd kredit. Alla inköp samlas på en fak­ tura och kunden kan sedan välja att göra delbetalningar på skulden. Bankerna har för länge sedan tagit avstånd från rena kreditkort. Under
1980-talet var det mycket skriverier om att familjer förstörde sin ekonomi genom att förköpa sig p g a kreditkorten. Därför ligger SEB och andra ban­ ker fortfarande lågt med kreditkort.
Mynthantering är dyrt både för bankerna och företagen. Därför påbör­ jade S-E-Banken, Föreningssparbanken och Nordbanken ett samarbete, vilket resulterade i att man lanserade cashkortet 1997. Cashkortet är ett s k smartcard som innehåller ett datachip. Chipet rymmer mer information än en magnetremsa, vilket ger ökad säkerhet och möjligheter att lagra fler
91

SUSANN TJERNSTROM
funktioner i ett och samma kort. Cashkortet är första steget mot en elek­ tronisk plånbok, där chipet innehåller småmynten och magnetspåret sed­ larna. Till cashkorten medföljer det alltid en saldoläsare, som kan läsa av saldot på kortet. Numera kan man ha ett Bankomat-kort med Visa-an- knytning och cashfunktion i ett och samma kort.
För affärerna är avgiften mycket lägre om man tar emot cashkort än van­ liga bank- eller kreditkort. Affären far pengarna insatta på kontot dagen ef­ ter att kunden har handlat. En dator kommunicerar direkt med cashter- minalerna. SEB och de övriga bankerna är inte ens inblandade i själva transaktionen. Det hela är en ganska okomplicerad lösning.
Sesam - telefonbanken som aldrig har stängt
Bankmarknaden förändrades i början av 1990-talet och S-E-Banken ville hitta ett nytt sätt att behålla sina nuvarande kunder samt attrahera nya kunder. En undersökning visade att kunderna efterfrågade nya tjänster och en annan tillgänglighet. Det visade sig att det fanns en växande grupp som ville ha optimal tillgänglighet och gärna via telefon. För att framstå som något nytt och attraktivt på den då relativt konservativa bankmark­ naden bestämde sig S-E-Banken för att introducera ett nytt varumärke, Se­ sam.
Sesam skulle bli en renodlad telefonbank, frikopplad från banken, med en egen prissättning och en egen profil. Detta resulterade i att Sesam blev en bank i banken. Konceptet som Sesam skulle förknippas med var till­ gänglighet 24 timmar om dygnet och enkelhet. Lanseringen, hösten
1994, blev en succé och kunderna strömmade till. Man byggde även en egen hemsida endast för Sesams kunder. När sedan Internetkontoret in­ troducerades, byggde Sesam sitt eget Internetkontor.
Numera har Sesam integrerats med SEB. Alla som är kunder i SEB har möjlighet att använda sig av Sesams tjänster och vice versa. Bakgrunden till detta är bl a studier som visat att telefonbanken numera vuxit till en själv­ klar tjänst som de flesta kunder uppskattar och använder.
Idag har Sesam 150 000 kunder. När kunden ringer in till Sesam kom­ mer han eller hon till en talsvarsmaskin. Kunden välkomnas och ombeds att slå in sitt personnummer samt en kod som denne far fram genom sitt digipass. Digipass är en dosa som liknar en miniräknare. Kunden slår in en fyrsiffrig personlig kod och får därigenom en sexsiffrig kod som ändras från gång till gång. Koden gäller endast i 30 sekunder, sedan blir den ogiltig. Stordatorn kontrollerar om kundens personnummer finns med i storda­ torn och om koden är rätt. Talsvaret skickar samtalet vidare till en telefo- niserver som beslutar vilken grupp av kundmottagare samtalet ska hamna
Banktjänsteman eller bankkund?
Foto författaren
92

FÅR MAN FORTFARANDE KOMMA IN TILL BANKKONTORET?
hos. Samtalet registreras, får ett unikt id-nummer och skickas sedan via
växelns köfunktion till den kundmottagare som varit ledig längst. Med hjälp av id-numret samt uppgifter från telefoniservern kan information som personnummer och identifieringssätt sedan presenteras på kundmot­ tagarens skärm.
Alla inkommande och utgående samtal spelas automatiskt in och spa­ ras i 10 år, precis som vanliga bankpapper. Ringer t ex en kund och be­ strider ett köp av aktier, kan kundmottagaren, genom att slå in kundens personnummer på skärmen, lätt få fram en lista på kundens alla samtal. Samtalen spelas in på ett s k databand, som rymmer två till tre veckors sam­ tal.
Arbetsledarna kan alltid se status för varje kundmottagare, om denne pratar i telefon, lyfter luren eller håller på med efterbearbetning av ett ärende.
Internetkontoret - banken i hemmet
Föregångaren till Internet togs fram av det amerikanska försvaret 1969. Syftet var att bygga ett nätverk av datorer utan en styrande enhet, dvs nät­ verket lever vidare även om vissa delar slås ut. Man ville konstruera något som skulle klara ett kärnvapenanfall. Kommunikation via Internet, s k e- post började S-E-Banken använda redan i början av 1980-talet.
Innan det fanns webbläsare, använde man Internet mest för att läsa do­ kument. Den första webbläsaren Mosaic kom 1992. En webbläsare är ett program som förenklar surfandet, dvs läser och tolkar webbaserade do­ kument. Det dröjde ända till 1995 innan Internet blev var mans egendom i Sverige.
S-E-Banken bestämde sig i början av 1996 för att starta en pc-bank. Pla­ nen var att utveckla en programvara på cd-rom, som kunden själv skulle installera på sin pc. Efter bara någon månad blev fler och fler tveksamma till lösningen, eftersom detta skulle innebära att man plötsligt blev pro­ gramvaruleverantör, vilket skulle komma att kräva en hel del support.
Samma år började Internet bli allt vanligare. I april 1996 beslöt sig ban­ ken istället för att satsa på ett Internetkontor. Internetkontoret lanserades i december 1996, bara åtta månader efter start av projektet. Det blev någ­ ra hektiska månader för medarbetarna på S-E-Bankens IT-avdelning och andra inblandade medarbetare på banken. Alla som var med och startade Internetkontoret får ett entusiastiskt ansiktsuttryck när man frågar dem om hur det gick till att utveckla Internetkontoret. Trots att många säger att det var en arbetsam period minns alla det otroliga engagemanget som höll dem uppe.
93

SUSANN TJERNSTROM
S-E-Banken tillsatte en referensgrupp, som bestod av anställda i banken,
som skulle representera kunderna. Gruppen hade tillsatts när man fortfa­ rande var inne på spåret att bygga en pc-bank. Samma personer skulle se­ dan vara referensgrupp för Internetkontoret. Problemet var bara att många av dessa knappt hade surfat något på Internet. Anledningen till att man inte kunde ta med riktiga kunder i denna referensgrupp berodde på att projektet fortfarande var hemligt då. För att vara på den säkra sidan tog man innan lanseringen in ett antal utvalda kunder som fick testa Inter­ netkontoret. Kundernas mottagande blev mycket positivt.
De funktioner som togs fram kom bl a från referensgruppen. Mening­ en var att alla bankens produkter skulle finnas representerade. Men man var tvungen att minska antalet funktioner, mycket beroende på att det skulle ha tagit alldeles för lång tid om man hade tagit med allt som stod på önskelistan.
Internetkontorets kunder identifierar sig via en s k digipass, som redan användes av kunder på Sesam. Innan man kom på att digipasset skulle an­ vändas som identifiering, var det mycket diskussioner om hur man skulle lösa säkerheten på nätet. Till slut kom man fram till att digipass var den enda säkra metoden. Som stor affärsbank hade man helt enkelt inte råd att ta några affärsrisker.
När S-E-Banken byggde sitt första Internetkontor, var det en hel del jobb med att säkra bankens egen hemmiljö. Man byggde s k brandväggar för att skydda banksystemet mot intrång. En brandvägg är en speciell da­ tor som kan känna av om någon användare försöker bryta sin in i bankens säkerhetssystem. I sådana fall kan datorn kasta ut användaren och stänga ned sig helt och hållet.
När man i december 1996 lanserade Internetkontoret, var målet att nå 20 000 kunder innan slutet av 1997. 1000 ansökningar strömmade in per dag och målet uppnåddes redan i februari, drygt en månad efter starten. Timingen var verkligen perfekt, just denna jul slog pc-försäljningen alla re­ kord. Det smällde till direkt och ingen var riktigt beredd på en sådan an­ stormning. I augusti 1999 hade SEBs Internetkontor 270 000 kunder. SEB börjar nu exportera sin Internetbank.
Användningen av SEBs Internetkontor sker som mest under dagtid. Se­ dan kommer en ny kurva vid 20-tiden, strax efter Rapport och ytterligare en kurva kommer vid 22-tiden. Man har även noterat en liten ökning av kunder som är inne på Internetkontoret klockan tre på natten mellan lör­ dag och söndag. Antagligen är det då många som vill kontrollera hur mycket pengar man har spenderat på krogen under natten.
Varför startade man överhuvudtaget Internetkontoret? Jo, S-E-Banken ville hitta nya affärsmöjligheter, en ny kanal för att behålla kunderna och
94

FÅR MAN FORTFARANDE KOMMA IN TILL BANKKONTORET?
samtidigt attrahera nya kunder. Trygg-Hansa lanserade sitt Internetkontor
bara några månader tidigare. I Sverige var man inte speciellt långt efter med Internetkontoret om man jämför med utlandet. Även övriga svenska ban­ ker har idag ett Internetkontor.
Sverige rankas 1999 som tvåa på IT-området, efter USA. Detta enligt en undersökning från analysföretaget IDC, som bl a mäter pc-täthet och IT- investeringsvolym. 50 procent av den svenska befolkningen har idag In- ternetuppkoppling. Enligt en undersökning från augusti 1999 använder sig var tredje bankkund i Sverige av Internetkontoret.
I dagsläget är det inte alltid säkert att handla med kort på Internet. SEB var först med att lansera SET som är ett säkert betalsystem för internet. SET, Secure Electronic Payment, har utvecklats gemensamt av bankerna samt Visa och Master Card. Med hjälp av SET kan man ladda hem certi- fikat för ett eller flera betalkort. När man sedan handlar i en nätbutik, som t ex Åhléns, utbyts information mellan kundens certifikat och butiken. På så vis legitimerar båda parterna sig för varandra. All information är kryp­ terad, butiken ser inte kortnumret och banken som garanterar betalning­ en kan inte se vad kunden köper.
Ett annat sätt att betala säkert via nätet är direktbetalningar. Man går t ex in på Åhléns nätbutik, handlar och väljer att betala. Sedan kan man välja att gå direkt till Internetkontoret, där kundens alla uppgifter regis­ treras. Man tar fram sitt digipass och vips så dras pengarna från ens kon­ tonummer, vilket innebär att man aldrig behöver ange något kortnummer.
IT-utvecklingens betydelse för SEB
Idag arbetar inte mindre än 1 300 personer, ca 10 procent av SEBs an­ ställda inom IT-området, vilket kan jämföras med 200 personer för 20 år sedan. Utvecklingen beror på att SEBs produkter och tjänster blivit alltmer IT-anpassade. SEB satsar hårt på att hela tiden ligga i fronten när det gäl­ ler IT-satsningar på sina finansiella tjänster.
Den nya tekniken har bl a medfört att man inte längre behöver ägna sin dyrbara tid på lunchen åt att stå i kö på bankkontoret. Kunderna har idag en större valfrihet eftersom man både kan använda Sesam - telefonbanken, Internetkontoret och bankkontoret. Både Internetkontoret och Sesam har öppet dygnet runt. Mycket kan man alltså automatisera - men trots det kommer nog den gamla typen av bankkontor alltid att finnas kvar!
95


Verkstadsmiljö.
Foto Nisse Cronestrand,
Tekniska museets arkiv
ANDERS EDSFELDT
Ett medelstort verkstadsföretags väg in i IT-världen
onstruktions-Bakelit AB är ett familjeägt företag som ligger i
Örkelljunga. Företaget startades 1947 i Åsljunga av Anders KMånson, vilken fortfarande är verksam i företaget som arbe­ tande styrelseordförande. Företaget har idag 320 anställda och omsätter 330 miljoner SEK. Konstruktions-Bakelit består av
två divisioner: KB-System och KB-Plast.
KB-System utvecklar och marknadsför samt tillverkar ett eldistribu-
tionssystem utan kablar.
KB-Plasts strategi är att med formsprutning som bas tillverka kompo­
nenter och system för verkstads- och fordonsindustri inom och utom lan­ det. Vi vill ta aktiv del i utvecklingsarbetet tillsammans med kunden för att tillföra våra specialkunskaper inom området formsprutning och montering så tidigt som möjligt för att på så sätt korta ner produktframtagningstiden.
Några typiska produkter är:
• Klimatsystem till Saab 93 Konstruktions-Bakelit har utvecklat systemet och monterar det i Örkelljunga i sex olika varianter. Det mest komplice­ rade klimatsystemet innehåller 250 detaljer av vilka endast 25 är fästele­ ment (23 skruvar och 2 metallclips).
• Konservöppnaren Röda Klara har nog varje svensk hållit i sin hand. Den är utvecklad av KB-Plast, som också tillverkar den.
Konstruktions-Bakelits väg in i en datoriserad värld, eller om man så vill in i IT-samhället, har styrts av de krav som ställs på ett modernt företag
97

ANDERS EDSFELDT
idag. Det gäller leveranser ”Just-In-Time” med ”Noll-Fel”, kontinuerliga
förbättringar av produkter och processer för att bli kostnadseffektivare, da­ torstödd produktutveckling (CAD-CAM, dvs konstruktion och tillverk­ ning), samt tillämpning av något kvalitetssystem som t ex ISO 9000, QS 9000 eller VDA 6.1.
Eftersom Konstruktions-Bakelit är underleverantör till bilindustrin så är det följaktligen denna som har styrt vår utveckling med de krav de har haft på sina underleverantörer. 1984 började Volvo och Saab kräva nollfelsle- veranser. Husqvarna, å sin sida, krävde Just-In-Time-leveranser.
Samtidigt krävde Volvo och Saab att de underleverantörer, som ville fortsätta att leverera till dem, skaffade CAD-CAM-system för att kunna hantera numerisk information i stället för pappersritningar. Man medde­ lade helt frankt att pappersritningar skulle vara försvunna inom några år och att endast numerisk information skulle finnas tillgänglig som tillverk­ ningsunderlag. Nu gick det inte så fort, vilket var tur för bägge parter. Till­ gängliga CAD-CAM-systems prestationsnivå var för låg; tillgången på ut­ bildad personal och lämpliga utbildningar var i det närmaste obefintlig.
Man skall inte se detta som negativt. Det har varit positivt för svensk underleverantörsindustri att den har tvingats att ta till sig nya arbetssätt för att bli effektivare och leverera med bättre kvalitet. Hade inte detta skett så
Figur 1. Eidistributionsnät utan kablar.
Figur 2.
Klimatsystem till person­ bil.
98

ETT MEDELSTORT VERKSTADSFÖRETAGS VÄG IN I IT-VÄRLDEN
skulle Sveriges underleverantörsindusti ha blivit långt efter i utvecklingen
och inte överlevt i en allt mer internationell värld. Konstruktions-Bakelits väg i denna utveckling följer två parallella spår:
ett för produktionsprocessen och ett för produktframtagningsprocessen. Jag skall beskriva dem var för sig för överskådlighetens skull. Egentligen är det inte två separata processer utan det finns naturligtvis en mängd tvär­ bindningar.
Datorisering av produktionsprocessen
Kraven på Just-In-Time började ställas 1983-84 samtidigt som nollfel i le­ veranserna krävdes och företagen skulle optimera sin lagerhållning (jag vill inte säga minimera). Vi hade vid denna tid cirka 2 000 formsprutnings- verktyg i produktion och de generade 2 500 artiklar om man tar hänsyn till mekaniska varianter och olika färger. Därtill kom ett par hundra rå­ material i olika kvaliteter och färger. Totalt med inköpta komponenter, produkter i arbete och färdiga produkter rörde det sig om drygt 10 000 ar­ tikelnummer. Vi insåg ganska snart att hantera det var en omöjlig ekvation att få att gå ihop om vi skulle hantera detta manuellt. Vi startade ett ut­ redningsarbete för att finna en lösning på problemet. Det medförde att vi startade projektering av ett automatiskt höglagersystem med autotruckar i produktionen.
Vi fann ett optimum vid 5 600 pallplatser med fyra stycken kranar i lag­ ret, sju stycken autotruckar samt fyra stycken av- och pålastningsstationer i produktionen. Det fanns också möjlighet till utbyggnad av två ytterliga­ re av- och pålastningsstationer om de skulle behövas. Detta system togs i drift hösten 1996 och arbetar fortfarande fullt tillfredsställande. Vi har med åren ökat ut antalet pallplatser till 6 160 och inskaffat ytterligare en autotruck för att förbättra prestanda i systemet.
Parallellt med denna aktivitet så hade vi ett behov att modernisera vårt materialstyrningssystem och ekonomisystem, som då byggde på ett system som gick på en DataSaab minidator. Vi hade då, 1984, tio terminaler till detta system. Det var den samlade datorkraften på Konstruktions-Bakelit - förutom en tidig PC (ABC 80) på laboratoriet för mätvärdesinsamling. Vi insåg att vi måste flytta ut datoriseringen på verkstadsgolvet för att ef­ fektivisera flödet genom fabriken och öka personalens engagemang och därmed effektiviteten. Vi arbetar i treskift så det är nödvändigt att verk- stadspersonalen kan hantera sitt materialflöde själva. Man måste kunna kö­ ra in sin produktion på lagret dygnet runt för inte fylla produktionsytor- na med pallar med färdigt gods. Dessutom måste man kunna ta ut råmaterial och ingående komponenter till det man skall producera.
99

ANDERS EDSFELDT
1 FörtÄtjning och inköp 2 Ekonomi
3 f bonMortum
4 UMCkHng och konstmktion
5 VortdypsfiWvoricnir^
6 NWVmm
15 Automatkiper
16 Tablotterlng
17 Formsprutning hirdplast OOh plastsmid©
19, 20, 21 Formaprutruno tormopiast 22 UndortwR
23 V«rktygsl»Q*r Montoringsavdoining bilkotnp.
7
Sy*<s- och pr»9»K*Q
«
AuTomatmontering eHtomp.
Figur 3.
Layout över produktions- ytan innefattande högla­ ger (bildens övre del) och autotrucksystem.
Montering och provning Efteritetrbolntng MMpteot
10
11
12 Ugw.ptoc*
1» Rangoring och u«»s»mng
14 Förpackning och montering atertiklar
AB KONSTRUKTIONS-BAKELIT
Vårt beslut blev att installera en Ericsson 2500 minidator med deras pa­ ket för materialstyrningssystem och ekonomistyrning. Materialstyrnings- systemet hade en koppling till lägersystemet för saldoöverföringar mellan systemen för att hålla lagersaldona uppdaterade. Denna uppdatering gjor­ des inte kontinuerligt utan kördes satsvis. När vi hösten 1986 körde igång systemen så hade vi ett tretttiotal terminaler i drift på hela företaget, varav nästan hälften på fabriksgolvet.
Vi var vid idrifttagningen av materialstyrningssystemet och lägersyste­ met ganska oroliga för hur vi skulle lyckas och hur vi skulle kunna utbilda personalen som skulle använda lägersystemet. De flesta av oss hade vid denna tidpunkt i det närmaste obefintlig datorvana. Det gällde både tjän­ stemän och verkstadspersonal. De enda som hade tillgång till dator vid denna tidpunkt var planeringsavdelningen och ekonomiavdelningen. Nu skulle datorkraften lyftas ut till produktionsavdelningarna och användas i treskift och till godsmottagning med ankomstkontroll samt slutkontroll och packning/avsändning. Samtliga förmanskontor och produktionschef, kvalitetschef, samt enheter för kvalitetsberedning och produktionsteknik utrustades med terminaler.
Vi startade då, 1984, en massiv utbildningsinsats framförallt inriktad på ekonomiavdelningen och planeringsavdelningen för att få ekonomisystem och planeringssystem i produktion. Till lagerhanteringssystemet använde vi en något annorlunda upplärningsmetod. Den bestod av att skolbänken vid terminalen avlöstes med reella övningar i verkstaden, vilka avslutades

ETT MEDELSTORT VERKSTADSFÖRETAGS VÄG IN I IT-VÄRLDEN
med att vår personal körde ett antal verkningsgradsprov före det att vi god­ kände anläggningen för produktionsdrifit.
Resultatet blev att vi fick en mycket bra driftstart och systemen gick snabbt upp i full produktivitet. Nu, 1999, kan vi konstatera att dessa två datorsystem för lagerstyrning och materialstyrning är omoderna och mås­ te bytas ut. Vi har tagit i drift ett Movex-system för materialstyrningssys­ temet och ekonomistyrningen går på en IBM AS 400. Datorn för styrning av lägersystemet skall också bytas under hösten 1999 från en minidator till en PC.
Datorernas intåg
Den allmänna datoriseringen av företaget startade i slutet på 80-talet ge­ nom att terminaler byttes ut mot PC med kort och programvaror för ter- minalemulering. Dessa PC utrustades med Lotus programvaror för ord­ behandling och kalkylering. Företaget ordnade en bred utbildning i allmän PC-användning på kvällstid där alla som var intresserade fick del­ ta. Även industrifacket anordnade PC-utbildningar för sina medlemmar.
På utvecklingsavdelningen inskaffade vi en Laptop 1992 för mätvär­ desinsamling i bilar och provriggar. Den hade en ”386:a” med klockfre- kvens på 25 MHz och ett arbetsminne på 5 Mb, vilket vi tyckte var fan­ tastiskt. Denna maskin fick konstruktörerna ta med sig hem på kvällar och helger när den var ledig för att träna sig på ordbehandling och användan­ de av kalkylprogram.
Sammanbindningen av företaget med ett nätverk har gått i etapper. Vi har i huvudsak drivits av enskilda systems eller avdelningars behov. De för­ sta nätverken tog hand om lager- och materialstyrningssystemens behov och det var två enskilda nät med länkar emellan. Därefter band vi ihop CAD-CAM-systemet med ett nätverk i vilket fanns sju arbetsstationer, två numeriskt styrda fräsar, en plotter och fem PC.
Nästa nätverk styrdes av att vi hade startat med statistisk processkontroll i produktionen för kunna styra tillverkningsprocesserna i stället för att kontrollera resultatet. Implementeringen av denna teknik startade runt 1994. År 1997 hade vi kommit så lång att vi var tvungna att datorisera ru­ tinerna för att inte drunkna i papper och för att enkelt kunna dra nytta av tekniken. Det kunde vi göra genom att studera produktionsutfallet i real­ tid och vid eventuella reklamationer eller andra problem kunna gå tillba­ ka och studera måttutfall på tidigare satser. Detta system byggdes upp kring en server på kvalitetsavdelningen med fem arbetsplatser på verk­ stadsgolvet (en per produktionsgrupp) och tre arbetsplatser på kvalitetsav­ delningen och hos produktionsledningen.
101

ANDERS EDSFELDT
Vid slutet av 1997 satt vi i en ohållbar situation med fyra-fem öar av
nätverk som inte kunde kommunicera med varandra. Vi hade cirka 70 stycken PC, sju arbetsstationer och diverse annan utrustning som inte kunde kommunicera över hela företaget. Dessutom hade vi stora problem med att hinna med att uppgradera alla maskiner så att alla hade samma ver­ sion av programvaror - för att inte tala om säkerhetskopieringen av alla hårddiskar, som var mycket resurskrävande.
Vi hade inte heller någon strategi för vilka programvaror och vilken konfigurering PCar hos olika användare eller användargrupper skulle ha. Det hade skapat en ohållbar situation för den PC-ansvarige och hans med­ hjälpare. De hade ingen möjlighet att sköta sitt arbete på ett effektivt sett, utan höll på att springa benen av sig med problem med krånglande nät­ verk, PCar som hängt upp sig, problem med säkerhetskopieringar, skriva­ re som inte fungerade osv.
Vi tog därför beslut om att bygga upp ett gemensamt nätverk för hela fö­ retaget och att ansluta det till en programlagringsserver och en datalag- ringsserver. Nätverket har en ryggrad av fiberoptisk kabel varifrån fördel­
I verkstaden.
Foto Nisse Cronestrand, Tekniska museets arkiv

ETT MEDELSTORT VERKSTADSFÖRETAGS VAG IN I IT-VARLDEN
ning sker med särskilda växlar till PCar, skrivare osv. Inga datorer har CD-
fack utan vi har ett centralt CD-torn där företagskataloger, företagsstan­ darder osv lagras och är tillgängliga för användarna. Den enkla anledning­ en var att vi ville hålla konfigureringen av PCar på två nivåer - en standard och en avancerad. Därigenom kan vi enkelt, från den centrala servern, gö­ ra uppgraderingar av programvaror på samtliga PC. Vi har nu cirka 120 PCar i nätverket och det säger sig självt att det är omöjligt att uppgradera varje PC för sig.
All kommunikation mellan datorer skall ske på nätverket och all vä­ sentlig information skall lagras på en datalagringsserver så att säkerhetsko­ piering kan ske med automatik. Vi har en hård styrning av vem som far ha vad i programvaror; standard är Office-paketet med MS Explorer för in- ternetanslutningen samt Movex, återigen för att förenkla underhållet och göra driften av systemet säker.
Datoriseringen av utvecklingsprocessen
Vi startade denna process ungefär samtidigt med den föregående. Det var besöken från Volvo och Saab, som ägde rum med någon månads mellan­ rum under 1984, som initierade också detta. Deras budskap till sina un­ derleverantörer var, som nämnts tidigare, att om vi inte hade CAD-CAM inom ett till två år så var vi ute som leverantör. Det var ord och inga visor. Det var bara att ta itu med problemet och finna en lösning.
I september 1985 gick vi med i ett projekt vid Institutet för verkstads- teknisk forskning, IVF, som var inriktat på implementering av CAD- CAM-tekniken hos små och medelstora företag. IVF hade för detta ända­ mål inskaffat en trailer med dragare som utrustades med en numeriskt styrd fräs och par terminaler och en dator för konstruktion och beredning. Med denna utrustning drog de land och rike runt med för att lära ut och skapa förståelse för GAD-CAM-teknikens möjligheter. I denna trailer fräste vi vår första verktygsinsats till ett formverktyg för tillverkning av en lins till en cykellykta. Geometrin i denna lins var så komplicerad att vi in­ te kunde se någon möjlighet att tillverka verktygsdelarna utan CAD- CAM-tekniken. Geometrierna var omöjliga att skapa i det traditionella be- redningssystemet. Det var nödvändigt att först skapa en ytmodell i CAD för att därefter göra fräsberedningen på CAD-modellen i CAM systemet. Denna övning klargjorde med stor tydlighet styrkan i CAD-CAM-tekni- ken och medförde att vi satsade fullt ut på den.
Det visade sig att Kristianstads läns landsting var mycket intresserade av att starta ett CAD-CAM-centrum för att utbilda i den nya tekniken och skapa intresse för att använda den. CAD-CAM bedömdes vara en viktig

ANDERS EDSFELDT
faktor för framgång och överlevnad för företag i länet. Därför startades i
mars 1986 CAD-CAM-centret i Hässleholm. Intressenter i centrat var tre lokala företag - Konstruktions-Bakelit, Paulsson och Nilsson i Tyringe - samt gymnasieskolan i Hässleholm. Den första utbildningsomgången ge­ nomfördes mellan mars och juni 1986.
Vi valde ett system från Intergraph med tredimensionell ytmodulering och med beredningsmodul för NC-beredning. Det var ett kraftfullt sys­ tem, som centret i Hässleholm började med från start.
På Konstruktions-Bakelit ansåg vi oss 1988 mogna att börja använda sys­ temen på egen hand. Vi inköpte en arbetsstation som utrustades med pro­ gramvaran Microstation lokalt och med en fast uppkoppling till centret i Hässleholm där vi kunde ytmodellera. 1990 gick vi över till Intergraph EMS för yt- och solidmodellering samt inköpte programmet Maxmill för fräsberedning. Vi skaffade en arbetsstation till och övertog centrets dator och flyttade den till våra egna lokaler.
Det hade då blivit dags att lägga ned centret i Hässleholm. Det hade fullgjort sina målsättningar. CAD-CAM-tekniken hade blivit en känd och etablerad teknik hos de små och medelstora företagen i länet. Centrets verksamhet övergick i gymnasieskolans regi.
Under 1987 och 1988 deltog vi i ett NUTEK-stött projekt tillsammans med IVF. Projektets inriktning var att undersöka hur man kunde använda CAD-modellerna för analyser och simuleringar. Vårt speciella intresse var riktat mot att simulera formsprutningsprocessen. I arbetet med projektet fick vi en vision av hur arbetet i produktframtagningsprocessen skulle kunna effektiviseras genom beräkningar och simuleringar.
Läget idag
Vi kan nu, i slutet på 90-talet, när vi tittar i backspegeln, se att vi nått dit där beräknings- och simuleringsprogramvarorna har blivit så användarvänliga att vi kan börja lyfta in dem i våra egna system. Beräkningsmodulerna kan där­ med snabbt få fram resultat, vilket tidigare var omöjligt. Vi var då tvungna att i stort sett modellera om i simuleringsprogrammet och utgå ifrån en mitt- plansmodell som sedan beräknade godstjocklekarna lika på bägge sidor om mittplanet. Idag har simuleringsprogrammen utvecklats mycket. Det finns en s kmittplansgeneratorertillprogrammen,vilketmedförattmankangörasi­ muleringar mycket snabbare. Vi kan till och med utnyttja simuleringar i kal­ kylarbetet för offertgivning genom att vi kan beräkna maskinstorlek, tid för kylning osv.
I dag, 1999, är utnyttjandet av CAD-CAM en väl etablerad teknik på Konstruktions-Bakelit. Vi är, om jag får skryta med oss själva, mycket duk-

ETT MEDELSTORT VERKSTADSFÖRETAGS VÄG IN I IT-VÄRLDEN
V
Kundkontakter
för slutlig utformning av detaljen.
3D Beskrivning
Hållfasthetsberäkning Materialval
Mold flow
Mold cool Krympberäkning Viktberäkning
Kalkyl detalj "Detaljpris'
Teknisk lösning av form. Hållfastfietsberäkning av form. Krympsättning av form­ givande delar.
Materialval i form. Utläggning av kylkanaler. Ingötsystem. Erfarenhetsåterföring. Standarddetaljer.
Egen formsandard.
Hydraulik.
Kylning.
Utsötning.
Ingöt.
Elektrisk utrustning.
Stycklistor
NC beredning Produktionsberedning
NC ber. kylmantlar
Mätning av utfallsprover.
Styrning av Mätmaskin.
Figur 4.
Schema över processen för produktframtagning. Teckning Tomas Modin
Kvalitetsstyrning, Kontrollinstrument.
\^
I
Verktygskonstruktion
1
Kalkyl verktyg "Verlctygspris"
tiga på att använda CAD-CAM. Vi arbetar i tre olika system beroende på vad som skall göras. Intergraph EMS används för tung yt- och solidmodel­ lering. För konceptuell konstruktion samt för detaljer som inte kräver yt- modellering använder vi SolidEdge från Unigraphic Solution.
Vi har konstaterat att för tekniskt formgods för bilindustrin, t ex motor- rumsdetaljer, klarar vi modelleringen med SolidEdge på upp till 80 procent av detaljerna och på halva tiden jämfört med tidigare, vilket medfört en kraftig produktivitetsökning. Vi har också konstaterat att SolidEdge har go­ da kopplingar till ett antal beräkningsprogram och simuleringsprogram, t ex formfyllnadsanalys, finita eller elementmetoden (FEM) och mekanisk simulering. Vi har funnit att det är lämpligast att göra dessa simuleringar på de konceptuella konstruktionerna för att få rimliga beräkningstider och kunna använda normala CAD-arbetsstationer för beräkningarna. Vår au- tomatiseringsgrupp använder Bentley Systems Microstation, som avknop- pades från Intergraph för några år sedan.
Ordning eller oordning?
Nu tänker den gode läsaren att vi måste ha en salig röra och stora problem med kommunikationen mellan de tre olika systemen. Men nej, alla tre sys­ temen har samma ursprung, nämligen Intergraph, och kommunicerar

ANDERS EDSFELDT
mycket enkelt med varandra. Vi har idag installe­ rat ett FEM-program och har för avsikt att upp­ handla ett program för formfyllnadsimulering un­ der hösten 1999. Vårt stora problem är att Intergraph är uppköpt av Unigraphic Solutions och av det skälet inte kommer att uppgradera EMS ytterligare. Det betyder att vi måste byta CAD-system under det kommande året.
Vi har tidigare konstaterat att CAD-CAM är en etablerad teknik. Den står på fast grund inom fö­ retaget. Vi har nu insett att vi måste fokusera på flödesstyrningssystem som Workflow och PDM av den enkla anledningen att projekten löper mycket snabbare idag. Våra kunder har mindre egen kompetens idag och lägger följaktligen ut ut­ vecklingsansvaret på underleverantören, vilket i sin tur medför att kunden kräver tätare, och mycket större, redovisning för att känna sig trygg för att projekten löper som avsett. Kvalitetssyste­ met QS 9000 är ett typiskt utslag för detta. Pro- jektstyrningsdelen i detta kvalitetssystem kräver idag 52 dokument. 1983 klarade vi av att styra ett projekt med åtta dokument.
60-i
50 -
40-
30-
20-
QS 9000 kräver även att man arbetar tvärfunktionellt inom företaget. Det betyder att man måste kunna kommunicera mellan de olika funktio­ nerna inom företaget på ett effektivt sätt. Det går inte längre att skicka pap­ per som tio personer sätter in i pärmar. Om vi driver 50 projekt om året, vilket inte är ovanligt, så medför det att 500 - 600 A4-pärmar skall sparas under produktens livslängd. Det säger sig självt att den situationen är orimlig. Vi har därför fatt en ny vision om vart vi skall komma i framti­ den. Den illustreras i figur 6.
Nu tror säkert läsaren att det finns färdiga system att köpa så att detta inte kan vara så besvärligt. Ja, det är säkert så. Men ett företag av vår stor­ lek kan inte köpa ett av de stora amerikanska systemen. Vi måste ha ett en­ kelt logiskt system på svenska som enkelt hanterar behörigheter att skriva och läsa, revisionshantering samt CAD-underlag från den egna verksam­ heten och kunders. Dessutom ser vi ett stort behov av att olika avdelning­ ar inom företaget kan studera CAD-modeller i presentationsutrustning där man t ex kan avläsa något mått. Det finns ett stort behov av detta på inköpsavdelningen, inom kvalitetsberedningen och de produktionsteknis­ ka enheterna.
1 06
1983 1986
1988 1998
Figur 5. Dokumentbehovet.
Grafik Tomas Modin

ETT MEDELSTORT VERKSTADSFÖRETAGS VÄG IN I IT-VÄRLDEN
Vägen till framgång för KB TEKNIK
Ledarskap Organisation Utbildning Teknik
Tvärfunktionella Team
Mål
Figur 6.
Den nya visionen. Grafik Tomas Modin
Vi är väl inne IT-världen med de system jag beskrivit här. Vi använder
naturligtvis Internet och e-post för kommunikation utåt med brev, med­ delanden, CAD-filer och så vidare.
Det vi ser framför oss är en utveckling som går mycket fort. För att kla­ ra den måste vi vara mycket strukturerade i våra beslut och noggrant defi­ niera våra behov och ställa mycket klara krav på våra leverantörer av sys­ tem. Dessa krav måste ställas före upphandling och det gäller verkligen att lägga ned ett stort arbete på kravspecifikationen, även om det är mycket svårt.
En mycket viktig strategi är att inte ögonblickligen inköpa och tilläm­ pa nya versioner av program utan vänta någon tid till dess att programfe­ len är utsorterade och lösta. ”Man skall vänta över ett användarmöte” bru­ kar vår CAD-ansvarige säga.
Planera Utföra Ordning Hitta
Styra Redovisa Reda Titta
1 07


ABBs största gasturbin: typ GT24, 60 Hz, 183 MW i enkelcykel- och 271 MW i kombiutfö­ rande, respektive typ GT26, 50 Hz, 265 MW i enkelcykel- och 393 MW i kombiutförande.
KJELL THORÉN
Gasturbiner
efter 1980
- en dramatisk utveckling
en tekniska utvecklingen har varit särdeles snabb inom vissa
områden de senaste 20 åren. IT-utvecklingen torde sakna Dmotstycke vad gäller att ta fram nya produkter och tillämp­ ningar och har i hög grad påverkat vardagen för de flesta av oss. Även inom andra teknikområden har utvecklingen varit
mycket snabb, men produkterna har ännu inte lika direkt påverkat indivi­
der, arbetsplatser och hem på samma sätt som IT. Gasturbinområdet är ett sådant märkligt område. Det uppvisar en på­ fallande snabb utveckling sedan 1980 trots att inga principiellt nya pro­ dukter sett dagens ljus. Många är omedvetna om denna utveckling. Gas­ turbinen producerar el som kommer från hålen i väggen. Men elen syns inte och är en blandad vara. Det torde huvudsakligen vara kraftindustrin
och kretsar kring denna som känner gasturbinutvecklingen.
Den första kommersiella gasturbinen för elgenerering brukar anses va­ ra den 4 MW-turbin Brown Boveri installerade i Neuchatel i Schweiz år 1939, dvs för 60 år sedan! Möjligheter att kombinera gas- och ångturbi- ner har varit kända och tillämpade sedan länge. Alltså borde man inom gas­ turbinområdet förvänta sig en trägen men jämn utvecklingstakt, där fram­ stegen blir mindre och mindre till alltmer ökade kostnader, karakteristiskt för mogna produkter. Så har det inte alls varit under senare år. Vad har då
orsakat och möjliggjort den spektakulära utvecklingen?
Kombinationer av drivkrafter, möjligheter och en föränderlig omvärld
anges ofta som grund för teknisk utveckling. Så även för gasturbiner.

KJELL THORÉN
För den läsare som något vill fördjupa sig i gasturbinprocessen hänvisas
till Faktaruta 1 nedan samt figur 1-3 som - mycket förenklat - beskriver den enkla och den kombinerade gasturbinanläggningens arbetsprinciper.
Gasturbinens växlande roller - liten historik
Tidig gasturbinutveckling
De första experimenten med gasturbiner genomfördes under 1900-talets första år. Man hade då förstått gasturbinens princip och lockades av möj­ ligheten att tillföra bränslet direkt till arbetsmedlet. Svensken Gustaf Da- lén hade redan 1897 korrekt beskrivit gasturbinens termiska process. Man hade nog inte särskilt klart för sig vad gasturbinerna bäst skulle kunna an­ vändas till. Ångmaskin- och ångturbinanläggningar var etablerade och man trodde väl på en möjlighet att överträffa och ersätta dessa.
Under trettiotalet ökade förståelsen för hur gasturbinkomponenterna kunde byggas och alltmer konkreta projekt såg dagens ljus. Brown Bove- ri-turbinen i Neuchatel 1939 blev ett genombrott med sina fyra megawatt (4 MW) nyttig effekt och 14 procents verkningsgrad.
Flygmotorer
Under trettiotalet insågs även att gasturbinen kunde bli en bra drivmotor för flygplan. Alf Lysholm ledde arbetet på en svensk turbopropmotor med
11 stegs radialkompressor och en motroterande Ljungströmsturbin. Bofors byggde motorn som provades 1933 - 1935. Tekniska svårigheter uppträd­ de naturligtvis men arbetet var betydelsefullt. 1933 konstruerade Lysholm en ren reaflygmotor med fyra radialkompressorsteg och sju axialturbinsteg, mycket lik de flygmotorer som skulle se dagens ljus betydligt senare.
De första flygningarna med reamotorer skedde 1939 i Tyskland och 1942 i England. Dessa lyckade försök blev förstås banbrytande. Efter kri­ get blev flygmotorutvecklingen mycket snabb och gasturbinen som flyg­ motor saknar idag konkurrens vad gäller större storlekar. Utvecklingen syftar främst mot lägre specifik bränsleförbrukning, ökad tillförlitlighet, mindre emissioner av skadliga ämnen och lägre vikt. Militär och civil flyg­ motorutveckling har varit och är vägledande för utvecklingen av industri­ ella gasturbiner.
Gasturbinutveckling och rollfördelning 1940 - 1980
14 procents verkningsgrad i Neuchatel räckte naturligtvis inte för att ta upp
kampen med ångturbinen. Under arbetet med att öka storleken och höja verkningsgraden skapades under 40- och 50-talen komplicerade anläggning-

Faktaruta 1
Gasturbinens arbetsprincip Enkel cykel
Luft sugs in i en kompressor (K) och komprime­ ras. I en efterföljande brännkammare (B) tillfö­ res bränsle, t ex naturgas eller olja, som blan­ das med huvuddelen av den komprimerade luften och förbränns i speciella bränslespridare. Den så upphettade luften av högt tryck får ex­ pandera i en efterföljande turbin (T). Avlopps- gasen leds till en skorsten, se figur 1. Cirka 2/3 av det arbete som turbindelen avger går åt för att driva kompressorn. Resten blir nyttigt arbete t ex i en till turbinen kopplad elgenerator (G).
Den termodynamiska processen beskrivs en­ klast i ett temperatur/entropi (T-S)-diagram. Diagrammet visar komprimeringsfasen till trycket pl, upphettning vid konstant tryck till högsta temperaturen Toch expansionen i tur­ binen till atmosfärstryck varefter avgaserna kyls i atmosfären och diagrammet sluts.
Ytan innanför processlinjerna representerar enligt Carnot's principer det nyttiga arbete man får ut av processen. Verkningsgraden kan grovt skattas genom att man dividerar inneslutna
Enkel cykel - sekventiell förbränning
I denna gasturbintyp, figur 2, expanderar ga­ sen från en första brännkammare i en hög- trycksturbin och upphettas därefter en andra gång före expansion i en lågtrycksturbin. Mas­
ytan med totala arean av inneslutna ytan plus arean nedanför densamma ned till x-axeln.
Om huvudparametrarna, tryck och temperatur varieras finner man att högre T ger högre uteffekt medan höjning av trycket p huvudsakligen för­ bättrar verkningsgraden. Båda parametrarna be­ gränsas av tekniska svårigheter. Den tekniska ut­ vecklingen har möjliggjort töjning av gränserna.
T
t ---------TT
I
*— —.................s
Figur 1
kinen får stor effekt relativt sin storlek och hög verkningsgrad eftersom den inneslutna ytan i T-S-diagrammet fylls ut bättre. ABBs nya stora gasturbiner använder denna princip.

FAKTARUTA 1 FORTS.
Kombicykel
Enligt figur 3 är gasturbindelen i princip iden­ tisk med enkla cykeln, med eller utan sekventi­ ell förbränning. De heta avgaserna leds till en avgaspanna (PA) där ånga genereras som kan utnyttjas i en kondensångturbin (AT), kopplad till gasturbinaxeln eller till en separat elgenera­ tor. Mereffekten från ångturbinen erhålls i den vanligaste kombi-processen utan extra bräns­ letillsats och höjer alltså totaleffekten och total­ verkningsgraden väsentligt.
Den termodynamiska processen är identisk med enkla cykeln vad gäller själva gasturbi­ nen. Skillnaden är att en stor del av gasturbi­ nens avloppsvärme tas till vara i ångcykeln för värmning och kokning av kondensat samt överhettning av den bildade ångan.
Ångcykeln ligger under gasturbincykeln i T-S-diagrammet och värmen i avgaspannan tas ut motströms, dvs den varma avgasen går först till ångöverhettning, sedan till kokardelen
Figur 3
och sist till kondensatvärmning. Avgasen till skorstenen har då kylts till 100 - 150°C. Tem­ peraturen väljs beroende på bränslets korrosi- vitet. Den inneslutna ytan för ångcykeln repre­ senterar mereffekten från ångturbinen och brukar vara cirka hälften av gasturbincykelns yta, dvs totaleffekten ökar med cirka 50 pro­ cent i den kombinerade cykeln jämfört med den enkla gasturbinprocessen.
Det inses lätt i T-S-diagrammet att verk­ ningsgraden ökar väsentligt. Mellanrummet mellan gas- och ångturbinprocesserna utgör en icke tillvaratagen resurs. För att minska denna utförs moderna kombianläggningar med två eller tre ångtrycksnivåer och mellanö- verhettning av ångan efter passage genom en högtrycksdel av ångturbinen. Verkningsgraden stiger med ökad komplikationsgrad men man stöter naturligtvis på en ekonomisk lönsamhets- gräns.
112

ar med mellankylning under kompressionsförloppet och återupphettning i en
andra brännkammare efter delexpansion i turbinen. Man nådde storlekar 30 —40 MW och 30 —32 procents verkningsgrad. Den ekonomiska succén ute­ blev p g a kostnaderna för den komplicerade konstruktionen.
Man insåg rätt snart att den enkla gasturbinen - med dess särdrag: en­ kelhet, relativt billig, låg verkningsgrad - skulle bli lämplig i rollen som spetslast- och reservkraftanläggning med korta insatstider per år. Ett stort antal anläggningar byggdes för dessa ändamål. Bränslet var vanligen olje- destillat men även tjockolje- eller råoljeeldade anläggningar såldes som baslastaggregat till oljeländer med billig olja eller som torrårsreserv i vatten- kraftbaserade nät, t ex i Sverige.
Den tekniska gasturbinutvecklingen medgav allt större effekter och hö­ gre verkningsgrader. Vid 70-talets slut gav de största gasturbinstorlekarna cirka 100 MW vid 50 Hz och 85 MW vid 60 Hz. Verkningsgraden var omkring 32 procent.
ABB STAL (dåvarande Stal-Laval) har bidragit till utvecklingen. 1959 driftsattes en i Finspång utvecklad gasturbinanläggning, typ GT120, i Västervik (Vattenfall) med världens då största effekt, 40 MW. Genom suc­ cessiva uppskalningar höjdes effekten i senare byggda anläggningar av denna typ till 74 MW. Under en tioårsperiod var GT120 såvitt bekant världens största gasturbin.
1978 levererades till Vattenfall i Trollhättan en 85 MW gasturbinan­ läggning, typ GT200, som utvecklats gemensamt av ABB STAL och Pratt & Whitney, USA. Gasturbinen har ca 34 procents verkningsgrad vilket gav världsrekord i effektivitet 1978 och nära tio år framöver. Tyvärr slog olje­ kriserna bort en stor del av gasturbinmarknaden och GT200 fick aldrig nå­ gon kommersiell framgång. Aggregatet i Trollhättan används för spets- och reservkraft.
Under perioden 1940 - 1980 fann den enkla gasturbinen i det lägre ef­ fektregistret sin plats även som kraftvärme-gasturbin där avgasvärmen ut­ nyttjas för industriella ändamål eller för fjärrvärme.
Många gasturbiner av enkelcykel-typ fann användning för mekanisk drift av t ex kompressorer i rörledningar för naturgas. Gasturbiner använ­ des även för fartygsdrift, speciellt i krigsfartyg.
Merparten av de gasturbiner som utvecklades var av industriell typ och ämnade för stationär drift men modifierade flygmotorer, sk flygderivat, tog också en del av marknaden vid lägre effekter.
Kombinerade anläggningar började anläggas, både för ren elgenerering och för kombination av el- och fjärrvärmeleveranser. Föga anades då den succé som skulle komma senare.
GASTURBINER EFTER 1980

KJELL THORÉN
Perioden 1980 - 1999
Gasturbinen kan nu byggas för allt större effekter. De största kombi-an- läggningarna presterar i dag 480 MW vid 50 Hz och 400 MW vid 60 Hz. Den kombinerade cykeln har en strålande framgång och alla stora gastur­ biner optimeras vid konstruktionen för kombidrift. Naturgas är det vanli­ gaste bränslet. Tjockolja försvinner i takt med den allt högre turbintem- peraturen i nya gasturbinkonstruktioner.
Gasturbiner för spets- och reservkraft, som tidigare haft en stor mark­ nad, blir mer och mer sällsynta. De ersätts med integrerade kraftnät med lednings- eller kabelförbindelser i flera riktningar. Det är nu billigare för kraftbolagen att köpa spets- och reservkraft än att förfoga över egna re­ servkraftanläggningar. Spetslastepoken har efterträtts av grundlastdrift, just som man hoppades när seklet var ungt. Nu blir det dock som kombi­ anläggningar.
Gasturbiner för kraftvärme och mekanisk drift: förfinas och har fortsatt en väsentlig marknad. De marina gasturbintillämpningarna utökas med snabba civila färjor med t ex vattenjet-drift där gasturbiner driver jet-pum­ parna.
Skälen till utvecklingen
Varför har en så kraftig ökning i antalet kombianläggningar ägt rum de se­ naste 20 åren? Det är många drivkrafter som har samverkat till kombity- pens framgångar. Tekniska framsteg, förbättrad drifitekonomi och om- världsförändringar, t ex miljökrav, har starkt gynnat kombianläggningar. Följande faktorer kan noteras:
• Kombianläggningar byggs i dag för effekter upp till 400 —480 MW. De är stora nog att passa in även i stora kraftnät.
• Verkningsgraden från naturgas till el når i dag 55 — 60 procent (en dröm­ gräns) vilket är mycket högre än i andra termodynamiska processer.
• Inga skadliga emissioner uppstår vid naturgasdrift utom kväveoxider, som dock med modernaste förbränningsteknik kunnat minskas till 15- 25 ppm (parts per million, miljondelar) eller en tiondel av normal nivå för 20 år sedan. Dessutom minskas utsläppen av koldioxid genom min­ skat bränslebehov p g a den höga verkningsgraden.
• Ytterligare miljöfördelar är litet kylvattenbehov, lågt kolmonoxidutsläpp vid naturgaseldning, inga bränslelager och inga restprodukter som mås­ te deponeras.
• En komplett kombianläggning kostar cirka 60 procent av ett motsva­ rande koleldat ångkraftverk.
• En kombianläggning har i dag hög tillförlitlighet, trots avancerade data.

• Kombianläggningen kan byggas i relativt små dimensioner och med kort leveranstid.
• Kombianläggningen har lägre livscykelkostnad än andra fossilbränsleba- serade kraftverk.
• Avreglering av elmarknader gynnar enkla, kostnadseffektiva anläggning­ ar, ibland byggda av fristående producenter vars produktion numera måste köpas av de etablerade kraftbolagen i ett flertal länder.
Naturgas föredras som bränsle där så är möjligt trots ett relativt högt pris. Gasen är ren, lätt att transportera i rörledningar och nya fyndigheter över­ stiger tills vidare förbrukningen. Oljedestillat är vanligt som reservbränsle.
Tekniska framsteg
Gasturbinens viktigaste yttre karakteristika har alltså förbättrats genom:
• större enheter med ökad uteffekt
• ökad verkningsgrad och lägre bränsleförbrukning
• bättre förbränningsteknik som ger lägre skadliga emissioner • bättre tillgänglighet som innebär lägre servicekostnader.
Sedan gasturbinens barndom har man försökt bättra dessa parametrar. I det följande skall några orsaker anges och tekniska framsteg belysas som möjliggjorde den ovanligt snabba framflyttningen av positionerna de se­ naste 20 åren.
Ökad uteffekt
Fyra tillverkare dominerar på världsmarknaden för stora industriella gas­ turbiner över 50 MW: General Electric med andelen 44 procent, Asea Brown Boveri och Westinghouse med vardera drygt 20 procent och Sie­ mens med 12 procent. Siemens och Westinghouse har nu gått samman och det återstår tre stora aktörer. Alla har licenstagare eller samarbetspartners.
Diagrammen i figur 4 visar hur de fyra tillverkarnas största modeller ökat i uteffekt de senaste 20 åren, både i enkel cykel och som kombian­ läggning. Diagrammen skiljer på 50 och 60 Hz av följande skäl. Alla stora gasturbiner är numera enaxliga och roterar 3000 varv/minut vid 50 Hz och 3600 vid 60 Hz. Självklart kan rotordiametern göras större vid det lägre varvtalet. Teoretiskt kan alla mått i en 60 Hz-modell skalas upp med fak­ torn 1,2 och man får en 50 Hz variant som vid 3000 varv/minut har sam­ ma centrifugalspänningar och samma strömningsbild som 60 Hz-model- len. Effekten vid 50 Hz blir teoretiskt 1,2 x 1,2 = 1,44 gånger större
GASTURBINER EFTER 1980

KJELL THORÉN
eftersom inloppsarean och därmed luftmängden ökar med denna faktor. Upp- eller nedskalning utnyttjas av alla tillverkare som ett billigt och mind­ re riskfyllt sätt att komplettera sin produktarsenal.
Enligt diagrammen är effektökningarna påfallande stora under den re­ lativt korta perioden. Sammanfattningsvis och avrundat:
Effektökning, stora gasturbinanläggningar perioden 1978 - 1998
Figur 4.
Maximal uteffekt för gasturbiner 1978-1998.
Cykel Hz
Enkel 50 Enkel 60 Kombi 50 Kombi 60
Maxstorlek 1978, MW
100 85 140 140
Maxstorlek 1998, MW
330 250 480 400
Tillverkare
Öknings- faktor
Westinghouse 3,3 Westinghouse 2,9 Westinghouse 3,4 General Electric 2,8
Uteffekt MW Uteffekt MW

De statistiska uppgifterna är hämtade från tidskriften Gas Turbine World som årligen ger ut en prestandakatalog för gasturbiner, baserad på uppgif­ ter från tillverkarna. Prestanda gäller vid ISO-förhållanden, dvs vid ytter- lufttemperatur +15 C och utan hänsyn till hjälpkraft eller förluster vid in- och avlopp. Generatorförlusterna är dock inräknade. De verkliga uteffek- terna är 3 - 4 procent lägre.
Hur har det nu varit möjligt med denna exceptionellt stora effektökning? Man har alltid försökt göra stora gasturbiner. Redan 4 MW-maskinen 1939 ansågs nog stor och avancerad. De viktigaste faktorerna har varit, och är:
• ökad luftmängd genom större kompressorer och turbiner • högre turbintemperatur
• bättre verkningsgrader i kompressorer och turbiner.
Detta påstående kan lätt härledas ur effektformeln för en förlustfri ström- ningsmaskin (se Faktaruta 2).
Större kompressorer
För att bygga större gasturbiner krävs ökad luftmängd genom kompressorn via större inloppsarea och högre axialhastighet. Eftersom varvtalet är givet är säker längd för skovlarna i inloppsstegen begränsad. Inloppsskoveln ut- föres ofta i titan för att öka möjlig toppdiameter. Utvecklingen de senaste 20 åren har skapat en betydligt bättre förståelse för den tredimensionella strömningen i kompressorer och turbiner, vilket framför allt gynnat kom­ ponentverkningsgraderna men även medgett ökad luftmängd. Man vågar nu t ex använda mindre förhållande mellan inloppets inre och yttre dia­ metrar vilket ökar inloppsarean och därmed insugen luftmängd.
Ökning av axialhastigheten i inloppet ökar luftmängden men här finns en gräns då Mach-talet lokalt överskrider värdet 1, dvs ljudhastigheten. Förlusterna ökar då snabbt. Numera finns bättre skovelprofilformer, t ex av typen ”controlled diffusion” som tillåter drift vid högre Mach-tal än tidi­ gare utan stora förluster.
Utvecklingen av starkare skovel- och skivmaterial och framför allt den be­ tydligt ökade möjligheten att noggrant beräkna lokala spänningar och defor­ mationer, har starkt bidragit till den stora luftmängdsökningen på senare år.
Större turbiner
Turbineffekten kan höjas på tre sätt: Okad gasmängd pga ökad kompres­ sorluftmängd, höjd turbininloppstemperatur och höjd komponentverk­ ningsgrad. De två första är de effektivaste.
GASTURBINER EFTER 1 980
117

Faktaruta 2
Effektformeln för en förlustfri strömningsmaskin (kompressor eller turbin)
PD = m x cD x T x f(7t) där
P0 = effekten från eller till en förlustfri maskin
m = luft- eller gasflödet kg/s
cp = specifika värmet J/kg, grad
T = inloppstemperaturen, grader K n = tryckförhållandet över maskinen f(7i:) = en funktion av n
Inklusive förluster blir turbineffekten Pt = Po x irit och kompressorns effektbehov Pk = Po x 1 /T]k
Observera att m inte är lika i kompressor och turbin p g a kylluftförbrukning, läckage, bräns­ letillförsel mm. cp också olika för luft och varm gas. Kompressoreffekten kan vi bara påverka genom ändring ov luftmängden m och verk­
"Häxformeln"
ningsgraden T}k. Cp och T (luftinloppstempera- turen) kan vi inte påverka och optimalt n har vi bestämt på särskilt sätt. Turnbineffekten kan vi påverka med gasmängden m, inloppstempera­ turen T och verkningsgraden Tit.
Den nyttiga uteffekten från gasturbinen är skillnaden mellan två stora tal: P = Pt - Pk och relativa storleksförållandena är ungefär: Pt +3 (Cirka 3,5 i moderna högtemperaturgasturbiner)
Pk -2
+1
1 detta samband ligger ett mycket lockande in­ citament för gasturbinutveckling, en veritabel "häxformel", en av nycklarna till de remarka­ bla framgångarna. En ökning av turbineffekten med 1 procent ,via t ex höjd turbintemperatur eller förbättring i turbinverkningsgraden, ger med oförändrad kompressor hela 3 procent ökad nyttig effekt! 1 procent bättre kompres­ sorverkningsgrad ger med oförändrad turbin
2 procent ökad uteffekt.
Ungefär liknande förhållanden gäller för
gasturbinens totalverkningsgrad. Om man hål­
ler luftmängd och turbintemperatur konstant in­ ses lätt att en förbättring av komponentverk­ ningsgraderna får genomslag liknande dem för nyttoeffekten. Här kan man verkligen tala om att framgång föder framgång!
De första gasturbinerna som byggdes under tidigt 1900-tal orkade inte igång. Komponent­ verkningsgraderna var så dåliga att turbinef­ fekten inte räckte att dra kompressorn. Succes­ siva förbättringar i komponenterna har med ränta på ränta lett till dagens prestanda.
118

Mängdökningen kräver längre skövlar i inloppet, vilket är synnerligen
svårt pga den höga gastemperaturen. Man far viss hjälp genom att opti­ malt tryckförhållande stigit med temperaturen och därmed minskat gas­ volymen något.
Storleksbegränsningarna i kompressorns inlopp gäller i än högre grad för turbinens avlopp, där skovlarna dessutom är mycket heta. Avlopps- temperaturen i en modern stor gasturbin är cirka 600°C.
Man vill gärna ha stort turbinavlopp för att inte axialhastigheten och därtill knutna förluster skall bli stora. Men man tvingas kompromissa. Ut- loppshastigheten är i stora moderna gasturbiner cirka 250 - 300 m/s vil­ ket kräver en mycket lång efterföljande diffusor för att återvinna merpar­ ten av den kinetiska energin. Utvecklingen har på senare år lett till relativt långa slanka utloppsskovlar, i toppen försedda med tak som dels höjer egenfrekvenserna för skoveln och dels fungerar som tätning mot stationä­ ra delar. Skoveln är vanligen precisionsgjuten i högtemperaturmaterial med hög hållfasthet.
Turbineffekten är direkt proportionell mot absoluttemperaturen i in­ loppet. Gigantiska ansträngningar görs för att konstruera beskovling som klarar högre temperatur med tillräcklig livslängd och säkerhet. Gastempe­ raturen vid inloppsledskenan kan i dag vara 1400°C eller mer.
Högtemperaturskovlar
Turbintemperaturen är alltså mycket väsentlig för höga prestanda. En in­ tensiv utveckling har lett till att allt högre temperaturer kan behärskas med bättre strömningsteknik, kylteknik, högtemperaturmaterial och tillverk­ ningsteknik. Flygmotorutvecklingen har väsentligt bidragit till framgång­ arna och alla de stora tillverkarna av industrigasturbiner har lierat sig med motortillverkare.
Figur 5 visar hur temperaturen före turbinen stigit med åren. Området är approximativt, ty dels hemlighåller ofta tillverkarna de verkliga tempe­ raturnivåerna, dels finns flera varianter på hur inloppstemperaturen defi­ nieras. Diagrammet representerar troligen bäst gastemperaturen efter för­ sta ledskenan. Temperaturen före första ledskenan är således ännu lite högre! Den starka stegringen sedan 1980 framgår tydligt.
Strömningsteknik
Strömningen i ett turbinhjul är en komplicerad blandning av huvud-, se­ kundär- och gränsskiktsströmning med var sina typer av förluster. Förstå­ elsen för den tredimensionella strömningen har, som sagts, ökat under se­ nare år och framför allt har datamaskinernas beräkningskapacitet stigit så
GASTURBINER EFTER 1 980

KJELL THORÉN
1400
1200-- o 1000
Figur 5. Turbintemperaturen (un­ gefärliga värden).

GASTURBINER EFTER 1 980
Figur 7.
Uppskuren turbinskovel.
att man nu (med CFD, Computational Fluid Dyna­ mics) kan beräkna det som förr måste approximeras med enklare samband.
Figur 6^visar en modern turbinledskena. Man ser hur skovelformerna blivit krumma och krokiga jämfört med äldre teknik. Det viktigaste är nu inte vackra sko- velprofiler utan optimerade strömningskanaler mellan skovlarna där strömningen sker. De konstiga skovelfor­
merna bereder sällan svårigheter vid precisionsgjutning och bearbetning med numeriskt styrda verktygsmaski­ ner. Strömningstekniska beräkningar används även för att bestämma lokala värmeövergångstal på skovelns ut-
och insida, en nödvändig kunskap för att dimensione­ ra skovelkylningen rätt. Noggrannhet vid beräkning av värmeövergångstal är nu ± 10 - 15 procent.
Resultatet av dagens strömningsteknik är turbin- beskovlingar som kan prestera stort arbete per skovel- steg med små förluster samt ett pålitligt underlag för dimensionering av skovelkylningen.
Kylteknik
Alla heta turbinskovlar är kylda med luft (ånga) för
att hålla ned materialtemperaturen i skoveln till en maxnivå där materialet fortfarande har tillräcklig bär­ kraft och inte oxiderar eller korroderar okontrollerat.
Vidare måste temperaturen vara jämn i alla delar för att undvika extra påkänningar vid transienter, t ex den snabba
uppvärmningen vid en gasturbinstart.
En modern skovel för hög gastemperatur har ett synnerligen komplice­
rat system av gångar och passager invändigt för kylluften, se figur 7. Flera kylningsmetoder används. De tillämpades redan för 20 år sedan i framför allt flygmotorer och utvecklingen mot högre temperaturer har alltså gått raskt vidare sedan dess. En del beror på bättre material, men viktigast är den förfinade skovelkylningstekniken.
En modern skovel förses efter gjutningen invändigt med ett antal kom­ plicerade plåtinsatser med perforerade hål. Kylluften, som matas in genom skovelfoten, distribueras sedan i inre kanaler till plåtinsatsernas insida. I de perforerade hålen bildas små jetstrålar som blåser mot insidan av den rela­ tivt tunna skovelväggen (impingement). Luften förs vidare utmed sko­ velns insida (konvektion) till utsläpp genom filmkylningshål för att skyd­ da skovelns utsida mot het gas, eller mot bakkantutloppet efter att först ha
121

KJELL THORÉN
jO» 900 -
Hasteltoy B
melting
Wrought alloys
Figur 8. Varmhållfastheten i olika material till turbinskovlar vid introduktionsåret. Källa: ASM Speciality Hand­ book, Heat-Resistant
M aterials
Introduktionsår
passerat en komplicerad matris av invändiga kylflänsar. Alla invändiga ka­ naler har tvärställda ribbor som förhöjer värmeöverföringen och därmed kyleffekten.
Det säger sig självt att tillverkning av sådana skövlar är en ytterst grann- laga uppgift.
Högtemperaturmaterial och tillverkningsteknik
Nickelbaserade superlegeringar har använts som material till turbinskovlar sedan 40-talet. Figur 8 visar varmhållfastheten (temperatur för brott efter
100 timmar vid spänningen 140 MPa). Uppgifterna gäller vid året för för­ sta introduktionen av materialsorten. Det leder vanligen till bred använd­ ning i industriella gasturbiner 5 - 10 år senare. Utvecklingen från 750°C till 1100°C nivå är imponerande. Diagrammet ger en bild av relativa ka­ paciteten för olika material. I verkliga gasturbiner kan inte så höga tempe­ raturer användas vid acceptabel livslängd, men metalltemperaturer på 900°C - 1000°C förekommer.
Superlegeringarna framställdes förr som smiden, men precisionsgjutning är nu nästan allenarådande. Tekniken, att med hög precision gjuta skövlar med komplicerade inre kanaler, har varit och är svår. Kassationsprocenten är hög.
Diagrammet visar inte någon stark utveckling sedan 1980 men är miss­ visande då man först under 90-talet lärt sig gjuta stora skövlar i tex IN792, MAR-M-200, CMSX4 och CMSX10, som är några av de mest avancera­ de använda högtemperaturmaterialen i dag.
•lloying
Wrought { 0

En stor förbättring inträdde när man lärde sig gjuta med riktad stelning,
där kristallerna i skoveln arrangeras radiellt och därmed höjer hållfastheten i denna riktning, vilket är utmärkt för löpskovlar med hög centrifugalkraft. De senaste åren har man lärt sig behärska även konsten att gjuta en skovel som enkristall, vilket förbättrar styrkan ytterligare. Tekniken tillåter nu till och med att en relativt komplicerad skovel inklusive fot utföres som en­ kristall, tex i CMSX10 som är det kanske ”häftigaste” materialet just nu.
Supermaterial kan inte bearbetas med skärande metoder. Slipning och okonventionella metoder som gnistbearbetning, kemisk bearbetning eller laser användes. Upptagning av mängder av små filmkylningshål, mindre än
1 mm diameter, är ett krävande bearbetningsmoment vid framställningen av högtemperaturskovlar. Gnistbearbetning är vanligast för roterande sköv­ lar, laser vanligast för ledskenor, där kraven på ytfinhet i hålen är lägre.
Moderna superlegeringar som arbetar vid materialtemperaturer kring 1000°C måste både utvändigt och invändigt skyddas mot oxidation och korrosion med en metallisk ytbeläggning vars tjocklek är 0,05 - 0,1 mm.
Specialfirmor anlitas för detta.
Ökad gasturbinverkningsgrad
Diagrammen i figur hur de fyra stora tillverkarna har lyckats höja gasturbinverkningsgraden under de senaste 20 åren i enkel cykel och som kombianläggning. 50 och 60 Hz presenteras tillsammans och skiljer inte mycket. Sammanfattningsvis och avrundat gäller följande:
Verkningsgrad, stora gasturbinanläggningar perioden 1978 - 1998
Cykel Hz
Enkel 50 Enkel 60 Kombi 50 Kombi 60
Verkningsgrad Verkningsgrad 1978,% 1998,%
31 39,5 32 38,5 43 58,5 43 60
Tillverkare Minskning bränsle­ förbrukning, %
Westinghouse 22 Westinghouse 17 ABB 27 GE 28
Verkningsgraderna anges vid ISO-förhållanden. För kombicykeln har tryckförlusterna i gasturbinavlopp och panna medtagits. Hjälpsystemef- fekten är för kombicykeln cirka 2 procent av fullasteffekten, varför total­ verkningsgraderna i tabellen ovan ska minskas med 1 å 2 procentenheter i en verklig anläggning.
GASTURBINER EFTER 1980

KJELL THORÉN
£ 44
a> 38■■
Enkelcykel
Högsta verkningsgrad 50 och 60 Hz
Kombicykel
Figur 9.
Högsta verkningsgrad olika turbintyper 1978-1998.
Verkningsgradsförbättringen är imponerande för både den enkla och den kombinerade cykeln. Om man jämför en enkelcykelanläggning för 20 år sedan med dagens bästa kombicykelanläggning så har bränsleförbruk­ ningen per producerad kWh el halverats!
För att höja totalverkningsgraden eftersträvas främst: • bättre kompressorer
• bättre turbiner
• optimalt tryckförhållande.
Bättre kompressorer
Som nämnts i avsnittet ”Större kompressorer” har verkningsgraden ökat genom bättre förståelse för tredimensionell strömning, bättre skovelprofi- ler, bättre precision i hållfasthetsberäkningar inklusive beräkning av egen­ frekvenser och svängningsformer hos skovlarna.
Läckage i beskovlingen tär på verkningsgraden. Man försöker därför åstadkomma minsta möjliga skoveltoppspel, vilket fordrar att rotor och
1 24
SIEMSO Hz

stator rör sig radiellt likformigt under alla transienta förhållanden, tex
start, stopp eller återstart av varm maskin. Detta är mycket svårt. Om in­ te rörelserna rotor-stator är lika måste man ta till större spel för att undvi­ ka att skoveltopparna skär i statorn. Tekniken går framåt, spelen och läck­ agen blir mindre.
Med s k Honeycomb-tätningar vågar man köra med mindre spel. En ro­ terande tätkant löper mot en sk bikakeyta av mycket tunn metall. Tät- ningen kan få skära ned något i bikakeytan utan att skadlig uppvärmning uppstår.
För att minska spelet mellan löpskovlar och stator använder en del till­ verkare ett s k ”abradable”-skikt i statorn. Skiktet består av porös metall, som vid behov kan slipas ner något av skoveltopparna utan att dessa tar skada.
Verkningsgraden vid dellast förbättras avsevärt om kompressorn förses med vridbara ledskenor i ett antal steg i den främre delen, vilket gäller för nyare konstruktioner. Exempelvis kan kompressorn i ABBs stora maskiner GT24/26 med tre vridbara steg köras kontinuerligt från full luftmängd ned till 60 procent flöde vid fullt varvtal. Detta ger bättre dellastförhål- landen då temperaturen vid lastreduktion kan hållas uppe, vilket medför bättre verkningsgrad. Det medger också bättre förbränningsförhållanden med lägre utsläpp av kväveoxider och kolmonoxid och underlättar även starten.
Bättre turbiner
Mycket het gas kräver avancerad kylning av de hetaste delarna så att tur­ binen blir säker och beskovlingen når utlovad livslängd på 30 000 - 50 000 drifttimmar. Kylningen måste ske med minsta möjliga kylluftmängd dels för god verkningsgrad, dels p g a att det är ont om luft. Luften behövs i brännkammaren bl a för att kunna elda magert och därmed reducera kvä­ veoxidemissioner, och i turbinen för att ge mer effekt. Luftbristen blir allt­ mer besvärande vid höga turbintemperaturer och General Electric lanserar nu en gasturbin, typ MS7001H, där turbinen delvis kyls med vattenånga, lånad från kombianläggningens ångdel.
Även för turbinutvecklingen gäller en hel del av det som sagts under ”Bättre kompressorer” t ex beträffande beräkningstekniker för strömning och hållfasthet samt metoder för att reducera läckage.
Optimalt tryckförhållande
I en fysiskt given gasturbin (given luftmängd) åstadkoms en effekthöjning lättast med temperaturhöjning. Ändring av tryckförhållandet påverkar ef­ fekten endast lite.
GASTURBINER EFTER 1980

KJELL THORÉN
För verkningsgradshöjning är det tvärtom. Högre tryck ger högre verk­ ningsgrad medan en temperaturhöjning i allmänhet kräver mer kylluft och medför högre avloppstemperatur. Bådadera ger ökade förluster och re­ ducerar verkningsgradsvinsten vid temperaturhöjning.
En flygmotor arbetar alltid i enkel cykel i själva kärnturbinen och verk­ ningsgraden (bränsleförbrukningen) är viktigaste parametern. Således väljs alltid ett högt tryckförhållande, vilket även ger en fördelaktigt låg av­ loppstemperatur. De flesta flygmotorer är i dag tvåströmmiga, dvs insu­ gen luft: fördelas dels till kärnturbinen, dels till en by-passkrets. Detta ger en väsentlig höjning av propulsionsverkningsgraden.
Som nämnts optimeras alla stora industriella gasturbiner i dag för kom­ bicykel vilket betyder att man håller igen på tryckförhållandet så att av- loppstemperaturen blir kring 600°C, som ger en effektiv efterföljande ångcykel. Totalanläggningen gasturbin-panna-ångturbin optimeras. Man offrar alltså medvetet verkningsgrad i enkla cykeln, vilket numera är ett lätt offer eftersom efterfrågan på stora sådana anläggningar är liten.
Förbränningsteknik och miljökrav
Förbränningstekniken har lett till helt nya brännkammarkonstruktioner de senaste 20 åren. Det centrala temat är att så mycket som möjligt min­ ska skadliga utsläpp, särskilt kväveoxider. Framgången har varit markant. I dag kan man inte konkurrera med en gasturbinanläggning som släpper ut mer än 25 ppm kväveoxider, kanske en tiondel av normal nivå för 15 - 20 år sedan. Utvecklingen är på väg mot ensiffrig nivå, under 10 ppm.
Svavel- och kväveoxider verkar försurande i naturen. Svavel finns inte i naturgas. Lågsvavlig olja används numer endast som reserv till naturgas. Alltså är det kväveoxider som jagas. Kolmonoxid kan bildas vid ofullstän­ dig förbränning. Endast obetydliga mängder accepteras från en anläggning vid fullast, vilket goda brännkammare klarar.
Koldioxidemission kan inte undvikas men koldioxid är inget skadligt utsläpp utan en normal förbränningsprodukt som förekommer rikligt i na­ turen. Tyvärr påverkar den växthuseffekten men alla världens kraftverk tillsammans svarar för endast några få procent av alla koldioxidutsläpp. Kanske vi i framtiden även lär oss binda koldioxid på något sätt?
Annulära brännkammare
Stora gasturbintillverkare slutar nu erbjuda ett spektrum av brännkam- martyper till förmån för den annulära, se figur 10. Det har många förde­ lar. Typen har funnits sedan länge i flygmotorer och i mindre, industriella gasturbiner. Tveksamheten hos tillverkarna inför detta steg kan ha berott
Figur 10.
Annulär brännkammare.
1 26

GASTURBINER EFTER 1980
Figur 11. Flammtemperatur som funktion av luft - bränsle­ förhållandet.
på svårigheten att konstruera en stor, demonterbar och säkert kyld bränn­ kammare. Utvecklingen har fatt stark draghjälp från förbränningstekniken där mager eldning kräver mycket luft och denna helt enkelt inte räcker till för konventionella sekundärlufthål och filmkylning av brännkammarväg- gar. Den annulära brännkammartypen har, i relation till en flercylinder- el­ ler s k silo-typ, följande fördelar:
• mindre yta att kyla
• kortare längd vilket ger kortare ”uppehållstid” för högtemperaturgasen
vilket i sin tur medför mindre kväveoxider
• fördelen av att kunna kylas enbart konvektivt (se avsnittet ”kylteknik”) • jämnare temperaturprofil hos gasen vid turbininloppet
• ingen känslig, separat gassamlare mellan brännkammare och turbin.
"Premix - lean" förbränning
Temperaturen i en flamma är beroende av relationen luft/bränsle (= X en­ ligt principskissen i figur 11). Vid stochiometrisk förbränning, dvs syre­ jämvikt, är flarntemperaturen maximal. Den sjunker vid magrare eller feta­ re förbränning (dvs när X minskar eller ökar). Låg temperatur eftersträvas då bildningen av kväveoxider vid förbränningen är starkt beroende av flarn- temperaturen och linjärt beroende av uppehållstiden vid denna temperatur. Jakten på låga kväveoxidutsläpp är en överlevnadsfråga för gasturbintillver­ karna och många brännkammare har konstruerats med olika kombinatio­ ner av fet och mager förbränning.
Man kan på konstgjord väg sänka flamtemperaturen och därmed kväve­ oxidhalterna genom vatten- eller ånginsprutning tillsammans med bränslet. Metoden fungerar men tär på verkningsgraden och stora mängder renat vatten, som inte kan återvinnas, behövs. Metoden har dock hittills varit den enda möjliga vid oljebränsle eftersom olja och luft är svåra att blanda.
Det förefaller nu som om alla de stora tillverkarna samlar sig kring lik­ nande förbränningskoncept, med följande egenskaper:
• Mager flamma så nära slockningspunkten som praktiskt möjligt.
• Inget vatten tillsätts, åtminstone inte vid naturgas.
• Liten fet pilotflamma, åtminstone vid låg last, för att hindra att huvud­
flamman slocknar.
• Naturgas och luft blandas till en homogen blandning före förbränning
(premix).
• I förbränningszonen skall hela gasmängden tända på en gång.
• Baktändning uppströms i premixzonen måste förhindras med en säker
flamhållare.
• Bibehållen premix ned till dellaster genom minskning av luftmängden
från kompressorn med vridbara ledskenor eller genom by-pass över
1 27

KJELL THORÉN
brännkammaren, då en del av luften leds förbi förbränningszonen.
• Utveckling av premix för olja-luftblandning pågår. ABB har nått goda re­
sultat.
• Annulära brännkammare kyls huvudsakligen genom konvektiv mot-
strömskylning med viss impingement- eller filmkylning lokalt.
• Brännkammaren skall vara så tät som möjligt, dvs ”all” luft skall passera förbränningszonen. Ger möjlighet till liten bildning av kväveoxider och
reducerar oförbränt bränsle, t ex kolmonoxid.
• Brännkammarkylningen underlättas av ett invändigt, tunt, isolerande
keramiskt skikt, s k Thermal Barrier Coating, TBC.
Förbränningen i en brännkammare är numera beräkningsbar med CFD med även förbränningskemiska reaktioner inkopplade. Förr var man i stort sett hänvisad till experimentell utprovning. Prov av nya brännkam­ mare är även i dag en nödvändighet men man startar på en högre nivå. Fi­ gur 12 visar en förbränningsteknisk beräkning för en brännkammare.
ABBs brönnare, typ EV
ABB är mycket framgångsrika med sin EV brännare, se figur 13. Bränna­ ren liknar en tratt med öppningen mot förbränningsrummet. Konstruk­ tionen medger att luft och bränsle matas in tangentiellt på flera ställen i trattens vägg. I trattens centrum bildas en intensiv virvel som garanterar en mycket homogen bränsleblandning. Virveln rör sig framåt eftersom mer luft och bränsle fylls på. Ett stycke nedströms tratten bromsas virveln och exploderar plötsligt (sk Vortex-break-down). En aerodynamisk, i rymden stabil, flamfront bildas och håller flamman på respektfullt avstånd från all metall som skulle kunna bli överhettad. Hastigheterna inne i tratten är så höga att risken för baktändning elimineras.
Naturgas steg 2
Naturgas steg 1 Oljebränsle
Naturgas steg 2
Figur 12. Temperaturfördelningen i en brännkammare enligt CFD-beräkning.
Figur 13. EV-brännare.

Betydande erfarenheter finns med EV spridaren och nya varianter ut­ vecklas. Brännaren ger kväveoxider i 25 ppm-klassen och kan numera pre­ stera goda resultat även vid oljedrift utan tillsatsvatten.
Högre tillgänglighet
En modern gasturbin berör en rad avancerade teknikområden och det tek­ niskt möjligas gränser tänjs ständigt. Medaljens baksida är barnsjukdomar hos nykonstruktioner och i värsta fall otillräckliga komponenter som kan skadas och förorsaka stopp eller andra inskränkningar i driften. Hög drift­ tillgänglighet är ett måste för att inte orsaka kraftverksägaren stora förlus­ ter och tillverkaren skadlig renommé. Know-how och skarpa analysverk­ tyg är utvecklarens främsta vapen. Med moderna beräkningsprogram kan statiska och transienta spänningar, röjningar, temperaturer mm kartläggas mycket bättre nu än för bara ett fåtal år sedan.
Framtiden?
Kan de kommande 20 årens gasturbinutveckling bli lika intensiv som den som här beskrivits? Incitament saknas inte. Enligt det amerikanska energide­ partementet (DoE) behövs bara i USA ett eltillskott av 300 000 MW under de kommande 20 åren för att täcka nya elbehov och utfasning av äldre kol- och kärnkraft. 50 - 80 procent av denna kraftproduktion väntas bli naturgas- eldad i kombicykelanläggningar. I världen i övrigt behöver främst nyindust- rialiserade länder snabbt stora tillskott av el och då passar kombianläggning- ar. Det är inte troligt att teknikutvecklingen går lika snabbt i framtiden.
Drömgränsen, 60 procents nettoverkningsgrad från naturgas till el, kommer dock att passeras redan de första åren av nästa millennium.
DoE stöttar ekonomiskt både General Electric och Siemens-Westing- house för utveckling av avancerade turbinsystem. Målet är att få fram kombianläggningar med över 400 MW eleffekt vid 60 Hz, över 60 pro­ cents verkningsgrad med naturgas och utsläpp av kväveoxider som är min­ dre än 10 ppm. Det är mycket ambitiösa mål som håller på att förverkli­ gas via konstruktion och prov av delkomponenter. Man söker uppnå turbintemperatur på cirka 1400°C efter första turbinledskenan. Alla sköv­ lar i de två första turbinstegen ska bli indirekt kylda med ånga som lånas från ångprocessen och återlämnas överhettad. Det är en mycket kompli­ cerad konstruktion men man sparar kylluft och undgår förluster pga kyl- luftens blandning med och kylning av huvudgasströmmen. År 2001 skall en färdig anläggning köras enligt planerna.
GASTURBINER EFTER 1980


JAS 39 Gripen i luften.
foto katsuhiko tokunaga
enna artikel handlar om teknisk utveckling, i första hand på
Saab AB, som direkt drivits av programmet JAS 39 Gripen.
DGenerellt har flygindustrins betydelse för utvecklingen av högteknologisk industriell kompetens och dess spridning do­ kumenterats av Gunnar Eliasson i boken Teknologigenerator el­
ler nationellt prestigeprojekt? Han konstaterar bl a att ”flygindustrin ligger på fronten vad gäller utvecklandet och användandet av ny teknologi inom stora delar av den svenska storindustrins verksamhetsområden, men sär­ skilt i kombinationsområdet verkstadsteknik, informationsteknologi och användningen av nya material. Det handlar inte bara om teknologiskt kunnande utan om förmågan att organisera en kostnadseffektiv integrerad pKrodnucketipotnetinJnAefSatt3an9deGkroinpseulnter och underleverantörer.”
Allsidig användning
Grundläggande för konceptet JAS 39 Gripen är flygplanets allsidiga an­ vändning. En ensitsig version skall kunna genomföra jakt-, attack- och spa­ ningsuppdrag med användning av samma inbyggda hård- och program­ vara. Även förarna måste vara allsidiga och kunna växla mellan olika uppdragstyper. Flygplanets roll skall kunna ändras i luften med en knapp- tryckning (kallas nu för ”swing role”).
TOMMY IVARSSON
Teknikutvecklingen i JAS 39 Gripen
131

TOMMY IVARSSON
Målet är att bl a att skapa taktisk osäkerhet för en angripare. Denne
skall inte kunna räkna ut i vilken roll flygplanet för tillfället används. Ett annat mål är att skapa flexibilitet inför en osäker framtid och att fa en till­ räckligt stor serieproduktion och därmed största möjliga effekt inom en gi­ ven budget.
Utspridd basering
Inom det svenska flygvapnet har man sedan många år varit visionära och världsledande i att sprida ut flygplanen på och operera från vägbaser i kris- och krigstid, främst för att skydda flygplanen på marken. Vägbasering har använts för Draken och Viggen. JAS 39 Gripen utgör ytterligare ett steg i denna riktning. Flygplanen ska kunna starta och landa på vägbaser bara nio meter breda och 800 meter långa, även i vinterväglag med is på ba­ norna. Härigenom får vi i Sverige så många alternativa vägbaser att det in­ te är lönsamt för en angripare att angripa bassystemet. Det ger också möj­ lighet att basera flygplanen nära en stridszon. Genom att konstruera flygplanet för utspridd basering på vägar och använda värnpliktiga för snabb klargöring har Försvarsmakten idag ett robust markkoncept. Det gäller även vid en eventuell attack med kryssningsmissiler.
Vikt
Det finns ett nära samband mellan kostnad och vikt för ett flygplan. Ge­ nom användning av ny teknik skulle flygplanets vikt hållas nere till 50 pro­ cent av Viggens, trots att prestandakraven var lika stora eller högre. Från början planerades att utnyttja nya material, ett elektriskt styrsystem, en lätt och bränslebesparande motor samt framsteg inom elektroniksystem. Inom vissa områden var det inte klart hur kraven skulle kunna nås. Ny teknik fick uppfinnas under utvecklingens gång. Fi­
gur 1 visar den ursprungliga inriktningen.
Figur 1. Utvecklingskraven. Teckning Tomas Modin
Livstidskostnad
JAS 39 Gripens livstidskostnad skulle vara ca 60 procent av Viggens. Kostnadstrenden från tidigare flygplansprojekt måste brytas för att fa ett program som långsiktigt kunde finansieras. Detta var utan tvekan den största utmaningen och ledde till en mängd krav på hur verksam­ heten skulle drivas och organiseras, underleve­ rantörers åtaganden, driftsäkerheten m m.
Startvikt 1,°-1
0,5-
o
Skrov
Kan uppnås
1990
Elek­ tronik
132

Figur 2. JAS-programmets etap­ per.
Teckning Tomas Modin
Utvecklingspotential
JAS 39 Gripen skall användas under mycket lång tid framöver, åtminstone
50 år från projektets start. Grundkonstruktionen måste därför vara anpass­ ningsbar till nya krav. Redan på konceptstadiet definierades vissa viktiga krav på utvecklingspotential, både för vapensystemets utvecklingsmöjlig­ heter och flygplanets grundkonstruktion.
Programmets etapper
En översikt av programmet framgår av figur 2.
Industrigruppen JAS
För att från industrins sida ta ansvar för programmet JAS 39 Gripen på det sätt som statsmakterna önskade, vilket innebar stora ekonomiska sats­ ningar och åtaganden för industrin, bildades redan 1980 Industrigruppen JAS AB, IG JAS. Här ingår (de nuvarande) företagen Saab AB, Volvo Ae- ro, Ericsson Microwave Systems och Celsius Aerotech.
Avtal 1982
Under åren 1980 - 1982 utvecklades Flygvapnets krav på Gripensystemet från en huvudspecifikation till en relativt detaljerad projektspecifikation med tusentals krav på produkten. Den 30 juni 1982 tecknade Försvarets Materielverk, FMV, och IG JAS avtal om utveckling av JAS 39 Gripen samt leverans av delserie 1 om 30 flygplan med tillhörande stödsystem samt option på ytterligare 110 flygplan. Förutom krav på produkten ingick också krav på skapande av arbetsplatser i Sverige och teknikspridning till öv­ riga intressenter - högskolor, industrier etc.
1982838485868788899091 92939495969798990001 020304050607 39A Typarbete Typservice
Anpassningsprogram
TEKNIKUTVECKLINGEN I JAS 39 GRIPEN

TOMMY IVARSSON
Avtal 1992
Tio år senare, i juni 1992, tecknades nya avtal om fortsättningen av Gri­ penprogrammet mellan FMV och IG JAS. De innehöll utveckling av den tvåsitsiga versionen JAS 39 B, 110 serieflygplan under åren 1997-2003 samt erforderliga stödsystem.
Samarbete med British Aerospace 1995
Efter långa förhandlingar bildade Saab och British Aerospace, BAe, 1995 ett s k joint venturebolag, Saab-BAe Gripen AB. Företagen ska gemensamt marknadsföra, exportanpassa, tillverka och ge kundstöd för Gripen på ex­ portmarknaden. Det innebar en ny fas i Gripenprogrammet, där export för första gången blir styrande för utformningen. Målsättningen är att ta ca 20 procent av tillgänglig exportmarknad, vilket innebär ca 400 flygplan. Första kunden blev i september 1999 Sydafrika.
Avtal 1997
I juni 1997 beslutade regeringen om en tredje delserie om 64 flygplan och
ett vidareutvecklings- och anpassningsprogram. Därmed är produktionen planerad att pågå för Sverige fram till 2007.
Saab-BAe utvecklar parallellt en exportversion.
Allmän teknisk utveckling
Vid starten av utvecklingsarbetet 1982 hade förberedelsearbetet bara pågått under drygt två år. Tidigare projektstudier av flygplan under 1970-talet ha­ de varit inriktade mot underljudsflygplan för lätt attack och skolning. Gri­ pen utgör en helt annan svårighetsgrad och teknisk nivå. De hårda kraven på höga prestanda i ett litet flygplan lämnade inget utrymme för misstag. På Saab saknades 1982 erforderlig konstruktionsstandard, CAD-system m m. Vi saknade också erfarenhet av elektriska styrsystem. På motsvarande sätt saknade Ericsson viktiga förutsättningar för att kunna utveckla den avancerade multimodradarn. Kort sagt - vi skulle ha behövt driva teknik­ studier med experimentflygplan och förprojektstudier under lång tid före projektstarten.
Brister i förberedelserna innebar att vi fick ta en del risker och inteckna ny teknik, som inte var klar. Tack vare en kärna av mycket erfarna och kun­ niga konstruktörer gick det ändå att genomföra arbetet.
Generellt används modellering och simulering som utvecklingshjälp­ medel. Saabs modellkoncept innebär att matematiska modeller byggs av delar, delsystem och även hela flygplanet. Dessa modeller verifieras och va- lideras under utprovningen i simulatorer, riggar och provflygplan. Model­

Figur 3. Utvecklingsbehoven.
lerna uppdateras successivt under arbetets gång och representerar senare väl
det verkliga systemet.
Läget 1992 då 39B-utvecklingen påbörjades var helt annorlunda än
1982. Vi hade haft lång tid för förberedelser, kunskapen om det ensitsiga flygplanet var god och den tekniska utvecklingen inom IT hjälpte till. Vi hade redan före projektstarten kunnat bygga upp avancerade modeller. Det bidrog till att vi aldrig fick några allvarliga problem i utvecklingsarbe­ tet jämförbara med 39A.
En översikt av de tekniska områden som krävde mest utveckling på Saab visas i figur 3.
Aerodynamik och styrsystem
För att möta prestandakraven på Gripen måste vikt, luftmotstånd, tyngd­ punkt, tryckcentrum, bränsletyngdpunkt m m ligga inom snävt definiera­ de gränser. Och dessutom måste alla installerade system fa plats på rätt stäl­ le. Valet av flygplanets konfiguration var kritisk för att kunna uppnå alla krav. Projektstudier och beräkningar genomfördes och resulterade i att en nosvingekonfiguration med reducerad statisk stabilitet valdes och därefter
Avionik Mark- och flygprov
Produktion
/ CAD-CAM
Integrerade datorsystem
JAS 39
MMI
Styrsystem Aerodynamik
Avancerade beräknings­ metoder
TEKNIKUTVECKLINGEN I JAS 39 GRIPEN
\/ Konstruktion Hållfasthet
Smygteknik Nya material
Teknisk utveckling Saab
1 35

TOMMY IVARSSON
successivt finslipades. Dimensionerande krav var främst överljudsfart,
svängprestanda, räckvidd och landning.
I början användes vindtunnelprov och beräkningar för att bestämma ae-
rodynamiska data på de projektutkast som successivt togs fram. Beräk­ ningarna förbättrades senare med sk CFD analyser (Computing Fluid Dynamics ) som har utbredd användning för konstruktionsarbeten. Me­ toden används för beräkning av tryckfördelningen över flygplanskroppen med goda resultat.
Det elektriska styrsystemet har alltid varit ett kritiskt teknikområde, vil­ ket illustreras avfigur 4. Säkerhetskraven är höga, då eventuella fel i under- Ijudsfart kan orsaka svåra haverier. Det som inträffade över Riddarfjärden i Stockholm 1993 indikerat vad som kan hända, även om det då berodde på att systemet inte var färdigutvecklat. Saab valde ett trekanaligt digitalt sys­ tem med analog back up. Upphandlingen slutade med att Lear Siegler i USA valdes som leverantör av styrsystemets elektronikenhet, som integra- tör av servon, givare m m och som ansvarig för inbyggd test. Moog i USA utvecklade en ny typ av elektriska styrservon, som senare tillverkades av Saab. Styrspakens principuppbyggnad, en sk minispak, utvecklades i si­ mulator på Saab och upphandlades senare från Page i Storbritannien.
Styrsystemutvecklingen blev mycket mer omfattande än vad vi före­ ställt oss från början. I synnerhet valideringen av programvara blev mödo­ sam och tidskrävande.
Saab försökte fa underleverantören Lear Siegler att uppfylla sin del av åtagandet, men blev till slut tvunget att ta över delar av Lears åtagande. Numera levererar Lockheed Martin styrsystemets elektronikenhet och Saab sköter systemutvecklingen.
Figur 4.
Det elektriska styrsyste­ met på JAS 39 Gripen.
1 36
Nosvingeservon
Sldroderservo
Vmgroder-
Fördelar
• Krav pd prestanda
• Ökat behov av funktioner
• Vikt och volym
• Enklare installation
• Säkerhetsfunktioner
• Flexibilitet och utvecklingspotential

För att skaffa erfarenhet av elektriska styrsystem och hanteringen av sä­ kerhetskritiska funktioner genomfördes prov i ett hjälpprovflygplan — en ombyggd Viggen. Det gav Saab värdefull erfarenhet, men så här i efterhand är det lätt att inse att sådana prov borde ha skett flera år tidigare.
Flygplanskonstruktion
Flygplanets vikt måste hållas till ett minimum. Därför användes kolfiber- komposit i många skrovdelar - vingar, nosvingar, motor- och landställs- luckor, fena m m. Sammanlagt ca 25 procent av skrovets vikt utgörs av kompositmaterial. I övrigt används moderna aluminiumlegeringar, sex procent titan och vissa andra kompositmaterial.
Utvecklingen av vingen var ett stort arbetspaket som upphandlades i in­ ternationell konkurrens. Saabs resurser räckte inte för att utveckla all kompositstruktur. British Aerospace vann och utvecklade i nära samarbe­ te med Saab huvuddelen av vingen. Produktionen görs av Saab i en mo­ dern kompositverkstad. Det har gått bra att klara kompositproduktionen, trots den nya tekniken.
I början användes ritplankor i flygplankonstruktionen, men snart gick Saab över till CAD/CAM och datorer. Det innebar att noggrannheten i ge­ ometri och toleranser både för utveckling och produktion blev fullt till­ räcklig. En stor fördel är att ändringar kan genomföras snabbt i både kon­ struktion och produktion. Och i flygindustrin är ändringar en väsentlig del av verksamheten. Effektiv ändringshantering bidrar till att minska ge­ nomloppstider och kostnader.
Nu används särskilda s k IPD-rum (Integrated Product Development) med en mängd bildskärmar för att koordinera utveckling och produktion. Flygplanets konstruktion ska uppfylla en mängd krav på systemet. Smygteknik ingår i Gripen för att minska radarmålarean. Systemsäkerhet
är ett annat drivande krav som genomsyrar hela konstruktionen. Tvåsitsaren JAS 39B byggdes helt i CAD. En digital modell skapades av framkroppen med hundraprocentig tredimensionell modellering, i stället för att bygga en framkropp i trä och plåt. Resultaten är mycket bra. Me­ toden leder till färre konstruktionsändringar och god kvalitet i produktio­
nen.
Hållfasthetsberäkningarna baseras på modeller av strukturen, analytis­
ka modeller för prediktion av laster, aerodynamiska data samt flygplanets användningsprofil. Nytt är här kraven på skadetålighet på kritiska struk­ turdelar. Det innebär att man tillåter en initialspricka, som sedan inte får växa för snabbt. I serieflygplanen ingår givare som övervakar lasterna un­ der flygning och man kan jämföra med prediktionen. Konceptet för håll-
TEKNIKUTVECKLINGEN I JAS 39 GRIPEN

TOMMY IVARSSON
fasthetsberäkningar visas i figur 5. Den finns endast i en version på engel­ ska, och ger en bild av huvudstrukturen i beräkningarna.
Motor
Som motor valdes en vidareutveckling av General Electrics F 404 motor, som i Gripenutförande kallas RM 12.
Motorn har hög drivkraft/viktförhållande och låg bränsleförbrukning. Drift- och underhållskostnader är låga jämfört med Viggen. Motorn vida­ reutvecklades och anpassades till svensk användningsprofil och installatio­ nen i Gripen av Volvo Aero och General Electric. Ökad tålighet för fågel­ kollisioner var ett dimensionerande krav som resulterade i omkonstruktion av fläktdelen.
Figur 5.
Schema för hållfasthets- beräkning.
1 38

TEKNIKUTVECKLINGEN I JAS 39 GRIPEN
Figur 6.
Schema för systemut­ vecklingen.
På senare tid har den digitala motorstyrningen utökats och förbättrats. Vol­ vo Aero arbetar främst med teknik för att minska underhållskostnaderna.
Vapensystem
Allmänt
JAS 39 Gripen är ett flygande informations- och vapensystem utformat för att underlätta och effektivisera flygförarens = systemoperatörens arbete. Det innehåller avancerade sensorer och kraftfulla IT-hjälpmedel i olika delsystem, sammanknutna med databussar. Gripen är ett fjärde generationens flygplan, som bl a karakteriseras av att data kan utbytas mellan olika delsystem och helt nya funktioner kan genereras genom programvara. Systemutvecklingspro­ cessen som följs framgår i figur 6, som också finns endast på engelska.

TOMMY IVARSSON
Stor omsorg har lagts ned på att göra förarens arbetsplats så bra som
möjligt.
För utveckling av taktisk programvara används IT-hjälpmedel, som vir­
tuella prototypsystem, en presentations- och manövreringssimulator och taktiska simuleringar.
Radar
Radarn PS-05 har utvecklats av Ericsson Microwave Systems. Det är en avancerad pulsdopplerradar för jakt-, attack- och spaningsuppdrag med många olika moder och pulsrepeterfrekvenser. Radarn har hög uteffekt, vä­ ger ca 150 kg och är vätskekyld. Radarn ska klara att både spana och följa flera mål samtidigt. Digital teknik används i stor utsträckning. Signalbe­ handlingen för att undertrycka markekon och motverka fientlig störning har successivt utvecklats och förfinats. Det är den mest kraftfulla delen i Gripens datorsystem.
Beväpning
Gripen kan bära ca fem ton yttre vapen och laster i åtta balkar. Dessutom finns en 27 mm Mauser inbyggd automatkanon.
Från början konstruerades Gripen mot ett antal definierade dimensio­ nerande vapenlaster, dels arvet av fortfarande använda vapensystem, dels en del nya vapen. Man insåg givetvis att vapenutvecklingen under en fem­ tioårsperiod är omöjlig att förutse. Gränssnittet för dataöverföring från flygplanets systemdator till vapnen är standardiserat. Vissa fysiska gränser finns. I övrigt är hela Gripensystemet uppbyggt för att successivt kunna ta nya vapen och ny elektronik.
Jaktvapnen utgörs av en medeldistansrobot som heter RB 99 och en äl­ dre Sidewinderversion, kallad RB 74. Attackvapen är Saab RBS 15 mot sjömål, RB 75 Maverick och bombkapsel BK 99 mot markmål.
Sensorer för spaning är den inbyggda radarn och en elektrooptisk spa- ningskapsel, som ännu inte beställts.
Datorsystem
Gripen innehåller ett fyrtiotal datorer i olika delsystem. De används för övervakning, test, styrning och för att utföra systemfunktioner. Delsyste­ men är ihopkopplade med tre databussar. Systemdatorn håller ordning på systemets operationsmoder, håller takten i datasystemet och utgör flygfö­ rarens medspelare in i systemet. En översikt av systemet visas i figur 7.
Systemdatorn och standarddatorer på kretskort ingående i vissa delsys­ tem som omprogrammeras ofta byggs av Ericsson Microwave Systems. Mjukvaran i systemdatorn och anpassningsenheter utvecklas av Saab. I

Figur 7.
Schema för elektronik­ systemet.
Teckning Tomas Modin
Elektronisk presentation
TEKNIKUTVECKLINGEN I JAS 39 GRIPEN
Givare
Luftsystem J Hjälpkraft­ J
system
Bränsle­ system
Hydraul- system
Broms­ system
Luftdata- system
Tröghets- navigering
Instrument Landnings- system
Buss 1
Massminne
System­ dator
Presentation dator 1
Presentation dator 2
Radar IK Motmedel Samband
Manöverorgan
Vapen
Buss 2
Buss 3
Balkar
III Flir- Motmedels- Spanings-
kapsel kapsel kapsel
Figur 8. Förarkabinen. Teckning Tomas Modin
stort sett alla datorer och minnen i hela systemet har ändrats och uppda­ terats under utvecklingens gång, men det har ändå varit möjligt att behål­ la den ursprungliga systemarkitekturen, vilket är ett gott betyg för denna.
Presentation och manövrering
Flygföraren är ibland den begränsande faktorn i Gripen. Därför är det av utomordentlig betydelse att hans arbetsplats är väl utformad och att han får tillgång till just den information han behöver i varje fas i ett uppdrag.
141

TOMMY IVARSSON
Ett stort arbete har lagts ned på integrationen människa —system. I kabi­ nen, figur 8, ser man tre bildskärmar och en siktlinjesindikator i det elek­ troniska presentationssystemet, som byggs av Ericsson Saab Avionics. Sys­ temets manövrering och bildernas innehåll definieras av Saab.
Siktlinjesindikatorn är ett steg framåt i och med att den utnyttjar holo- grafisk teknik i den genomskinliga linsen som föraren ser ut genom. Det ger stort momentant synfält och hög transmission genom glaset.
Ufprovning
Utprovning och verifiering av hela systemet är ett omfattande arbete. Först utprovas respektive delsystem för sig i miljöprov, riggar och olika funktionsprov hos respektive leverantör m m. Programvaran utprovas där­ efter på Saab statiskt i programutvecklingssimulatorn och därefter i sys­ temsimulatorn. Sedan är det dags för provflygplan. Även här används ny teknik. Mätsystemet i flygplanet och allt erforderligt mätkablage ”kläms in” i befintliga utrymmen vilket inte är så enkelt som det låter. Saab an­ vänder telenät för att på marken i realtid kunna följa vad som händer i flyg­ planet och dess delsystem. Ett flygpass kan förtränas i systemsimulatorn ge­ nom uppkoppling till utvärderingscentralen. Man vet i förväg hur mätdata ska se ut från det riktiga flygpasset. Provningen kan ske i flera steg vid samma flygpass.
I början av utprovningen satt 40 ingenjörer och övervakade ”sina” del­ system på marken i ”Houston” som är namnet på Saabs flygprovcentral. Telemätsystemet och den snabba utvärderingen har höjt effektiviteten i flygutprovningen.
Det fortsatta programmet
1997 startades det svenska vidareutvecklingsprogrammet samt anpass­ ningsprogram som förberedelse till eventuella framtida hot. Vidareutveck­ lingen sker för att klara nya svenska krav och för internationella insatser. Anpassningsprogrammen är hittills definierade för nya vapen, en ny radar samt vektorstyrning av motorns utloppsmunstycke.
Vapnen utgörs av en ny närstridsrobot, kallad IRIS —T, där utveckling­ en pågår i internationellt samarbete med Tyskland, Norge, Italien, Spani­ en och Kanada. Den blir avsevärt bättre än nuvarande Sidewinder. Saab Dynamics svarar för delar av den optroniska målsökaren. En ny fjärr- stridsrobot kallad Meteor behövs också. Den kommer att ge Gripen ett av­ sevärt lyft i stridsprestanda relativt konkurrenterna och behövs på sikt i det svenska luftförsvaret. Roboten ska utvecklas i internationellt samarbete

TEKNIKUTVECKLINGEN I JAS 39 GRIPEN
Figur 9. Lufttankning. Foto BAe
med Storbritannien, Tyskland, Italien, Spanien och troligen Frankrike.
Beslut är ännu ej fattat om utveckling eller om Sverige ska vara med. Saab Dynamics kan även här få en viktig roll i utvecklingsarbetet.
En ny generation av radar, en s k ATSA, med hundratals sändar/mot- tagarelement i antennen och med elektroniskt styrd avsökning studeras av Ericsson Microwave Systems. Ett demonstrationsprogram har definierats.
För export förses Gripen med lufttankning, figur 9, ändrat luftsystem för varmare miljöer, nya vapen integreras och flygplanet NATO-anpassas med nya vapenbalkar m m.
Referenser
Eliasson, Gunnar (1995) Teknologigenerator eller nationelltprestigeprojekt? - exemplet svensk flygindustri. Stockholm.


Gustaf Eriksons åkvagn i Maskinhallen.
Foto Nisse Cronestrand, Tekniska museets arkiv
useimannen, fil kand Willy Ekström, har skrivit underla­ Mget till denna artikel om Sveriges första förbränningsmo- tordrivna bil. Han har under lång tid gått igenom arkiv och läst de flesta bevarade handlingar för att fa historiken så fullständig som möjligt. Han har också i detalj analyse­
rat bilen som finns bevarad på Tekniska museet.
Här får vi kronologiskt följa utvecklingen av denna åkvagn och en be­ skrivning av det tekniska utförandet. Willy Ekström hade av Scania fått i uppdrag att bygga en kopia och gjorde därför denna ”analys” av alla skeden.
Mannen
Gustaf Erikson har ibland kallats ”den svenska automobilens fader”. Det råder ingen tvekan om att han konstruerade den första förbränningsmo- tordrivna bilen i Sverige. I Dadalus 1989/1990 beskrevs de två första bi­ larna som byggts i Sverige, 1892 och omkring 1894, men de var ångdriv­ na. De byggdes av bröderna Cederholm i Ystad.
Gustaf Erikson föddes 1859 i Lindesberg, utexaminerades 1878 från Örebro Tekniska Elementarskola. Han arbetade som maskiningenjör i Skutskär och i nära tjugo år som ritare och konstruktör på Domnarvets järnverk. 1896 anställdes han vid Vagnfabriks AB i Södertälge för att kon­ struera ”motorvagnar” och motorer till dem. Senare fortsatte han sin verk-
GERT EKSTRÖM
Gustaf Eriksons
åkvagn

GERT EKSTRÖM
samhet med att konstruera en motor, och förgasare, som kunde köras på
etanol. Gustaf Erikson avled 1922.
"Motorväg nen"
Då Gustaf Erikson, hans medarbetare och chefer var verksamma talade de alltid bara om motorvagnen. De visste givetvis vilken motor och automo- bil som var den som var under tillverkning.
Det har därför varit nödvändigt att döpa de olika bilarna och motorer­ na, för att på så sätt kunna hålla dem isär.
Vagnfabriks Aktiebolaget i Södertelge
Då järnvägarna introducerades i Sverige omkring år 1850 innebar det en transportteknisk revolution. För varje stad och samhälle blev järnvägsför­ bindelse kanske en fråga om att överleva.
En järnvägsfeber grep landet, och takten på utbyggnaden hindrades i stort sett endast av kapaciteten hos de tillverkare som levererade järnvägs- materiel.
Surahammars Bruk var ett av de järnbruk som kom att förse landet med järnvägsmateriel. Bruket hade dock ett speciellt problem. Till Surahammar fanns ingen järnväg och ingen att vänta inom överskådlig framtid.
Tillverkning av järnvägsvagnar måste ske genom etablering av ett nytt bolag, Vagnfabriks Aktiebolaget i Södertelge, VABIS.
Till högste chef och disponent vid det nya bolaget utsågs kaptenen, se­ nare majoren, i Kungliga Väg- och Vattenbyggnadskåren Peter Petersson. Sedan tidigare var han chef för Surahammars Bruk. Styrelsen i företaget be­ stod av samma personer som i moderbolaget. Vagnfabriken startade sin verksamhet i slutet av 1891 och tillverkningen kom i gång under slutet av sommaren 1892. Fabriken var fram till 1903 vinstgivande, en vinst som kontinuerligt kom att överföras till Surahammars Bruk. 1903 vände järn- vägstrenden och färre banor byggdes. Det blev nu uppenbart att branschen var överetablerad. Även andra problem tillstötte för moderbolaget Sura­ hammars Bruk. 1903 blev Vagnfabrikens första förlustår.
Produktiv och kreativ
Första gången en bil visades i Sverige var på en utställning i Göteborg 1891; en Peugeot som inte väckte någon större uppmärksamhet. Major Pe­ tersson insåg att bilar hörde framtiden till och att riskkapital fanns att ta
från Vagnfabrikens vinst.
Gustaf Erikson 1859-1922. Fotograf okänd.
Tekniska museets arkiv
Eriksons egen skiss 1897 av "V-motorn".
Motorn visas även upp­ skuren för att man ska se arbetsslaget på ena sidan av motorn och kompressionsslaget på den andra (överst).
I mitten syns, mellan cy­ lindrarna, det gemen­ samma förbrännings- rummet (underst). Tekniska museets arkiv

Eriksons första bilkonst­ ruktion, "ritbordsbilen", kom aldrig att byggas. Motorn hade ett stort förbränningsrum place­ rat ovanför bakaxeln och två dubbelverkade cylinderpar placerade på längden innanför de längsgående sidobal- karna.
Scania arkiv
När Gustaf Erikson tillträdde sin tjänst vid Vagnfabriken var han 37 år gammal.
I anställningskontraktet mellan bolaget i Södertälje och Erikson fram­ gick klart vad hans uppgift skulle vara:
hufvudsakliga åliggande blifver att för Vagnfabriksaktiebolagets uteslutande räkning studera, konstruera och tillverka lämpliga automobil- fordon med dertill hörande motorer.”
Då man tar del av Eriksons efterlämnade ritningar slås man av hans pro­ duktivitet och kreativitet. Det är därför inte förvånande att han vid sidan av sittarbetepåDomnarvetsjärnverksommaskiningenjörochkonstruktör, ri­ tade på en av 1890-talets mest högteknologiska nyheter, automobilen, en självgående vagn med en förbränningsmotor. Det var just dessa skisser på motorvagnskonstruktioner som bör ha imponerat på major Petersson.
Ritbordsbilen - "A-bilen"
Den första bilen och förbränningsmotorn stannade på Vagnfabrikens rit­ bord. Av utkasten finns idag ett tjugotal ritningsark bevarade. Detta var VABIS ”urbil” och alla senare konstruktioner är en utvecklingskedja från denna bil.
Originalskiss från 1897 som visar motorns pla­ cering. Fyra dubbelver­ kande cylindrar i V- form.
Tekniska museets arkiv
GUSTAF ERIKSONS ÅKVAGN
1 47

GERT EKSTRÖM
Erikson var på det klara med att det gällde att blanda luft och bränsle,
tillsätta tryck och låta blandningen brinna. På så sätt skulle förbrännings­ gaserna expandera och användas till att utföra arbete som behövdes för att pressa iväg kolvar i cylindrar. Men det fanns inget som sa honom att det­ ta måste ske i ett och samma rum eller att förbränningen måste slockna emellanåt. Därför lät han kompressionen ske för sig, förbränningen i ett gemensamt rum för sig och arbetet för sig, samt hålla en ”låga” brinnande hela tiden.
Motorn skulle vara luftkyld och drivas med fotogen. Den beräknade ef­ fekten är okänd. Motorn bestod av två cylindrar. Ett gemensamt separat beläget förbränningsrum med nära nog kontinuerlig förbränning samt differential fanns också. Kraftöverföring och utväxling skulle ske med ett system av kugghjul.
Vid mitten av 1890-talet var all bilfabrikation fortfarande på experi­ mentstadiet. Konstruktörerna provkörde sina skapelser med tre, fyra eller fem hjul, men någon större produktion och försäljning kunde man inte ta­ la om. Det var en tid då det för den kreative konstruktören fanns allt att uppfinna. Inga lösningar var självskrivna eller givna på förhand.
Ritbordsbilen var aktuell tom maj 1897 då Erikson och hans närmaste chef, ingenjör Carlqvist, fabriksföreståndare för Vagnfabriken, reste till Lon­ don, Bryssel och Paris. Efter denna resa upphörde arbetet med denna bil. De två hade nu sett att utvecklingen på bilområdet utomlands hade gått mycket längre. En behållning av studieresan var att Erikson fick se vad andra gjorde och kunde prenumerera på The Automotor & Horseless VehicleJournal.
Modell 1897
Arbetet med denna bil började i juni 1897 och bedrevs i Södertälje och Sura­ hammar. Modell 1897 var väl i klass med de samtida vagnarna på konti­ nenten. Detta var den första svensktillverkade bilen med förbränningsmotor som kom att rulla på våra vägar. Ritbordsbilen var en ”motor på hjul”. Mo­ dell 1897 var mer en bil. Modell 1897, med alla sina förändringar, var en tro­ gen utveckling av de konstruktionsidéer som präglade ”Ritbords-bilen”.
De ritningar som är bevarade av modell 1897 är signerade Södertälje den 1/12 1897, därefter Surahammar. Att rita och konstruera gick an i Sö­ dertälje, men när det gällde själva byggandet var bara Surahammar tänk­ bart. Det här var både ett högteknologiskt projekt och ett högriskprojekt.
Motorns grundläggande arbetsuppdelning bibehölls från ”Ritbords-bi­ len”. Arbetsförloppet var uppdelat i en kompressionsdel, en förbränn- ningsdel och en arbetsdel. Den stora skillnaden mot föregående konstruk­ tionslösning var att allt var samlat till en ”enhet”. Motorn hade ett vevhus
148

och på detta satt de fyra cylindrarna i V-form. Varje cylinder var avdelad
genom en dubbelverkande kolv, den övre delen av cylindern var arbets­ rummet och det undre kompressionsrummet. Mitt emellan cylinderra­ derna låg det gemensamma förbränningsrummet.
Bränslet skulle vara fotogen. Bensin var vid denna tid något som man köpte på apotek, men fotogen fanns att köpa i varje lanthandel eller att till­ gå i varje hem. Lågt pris var ytterligare ett argument för fotogen och det fanns hos försäkringsbolag och husägare en rädsla för den explosiva bensinen.
Provstarfen
Motorarbetet blev framgångsrikt, för nu kunde Erikson börja ägna sig åt övriga delar av bilen. Den 25/8 1897 signerade han en ritning med mått- krav på vagnkorgen/karossen. Den 1/9 1897 signerades en ritning över styrkolonn med styre, reglage för pådrag och kamaxelreglering. En myck­ et detaljerad kostnadsberäkning upprättades den 4/9 1897. Av den kan man se att en del komponenter köptes färdiga.
Historien om provstarten i september 1897 finns nedtecknad 1928 av kamrer Robert Bergström, som var med vid tillfället.
”Ingenjör Gustaf Erikson, med biträde av dåvarande svarvarna vid verkstaden Carl Nordström, bröderna Leonard och Axel Mellberg, C.I.
GUSTAF ERIKSONS ÅKVAGN
Det enda bevarade fotot som visar "modell
1897" i april 1898. Vid reglagen satt disponent Petersson, bredvid satt Gustaf Erikson, passa­ gerare var ingenjör Carl Ceverin, bokhållare John Bock och bokföra­ re Robert Bergström. På fotot syns att bilen sak­ nar bromsstag och bromsklotsar.
Foto Scania arkiv

GERT EKSTRÖM
Nylén, Ivar Nilsson och August Welander, höll på med färdigställandet av
en 4-cylindrig fotogenmotor för drivande av en motorvagn, inbjöd en dag på hösten 1897 sina kamrater av yngre brukstjänstemän att på aftonen föl­ ja honom ner till verkstaden för att se på när den då färdiga motorn för första gången skulle gå runt.
Vi beställde av vår inackorderingstant en bättre supé för att efter de­ monstrationen avätas. Kl 10 på e m gick verkligen motorn med ett fruk­ tansvärt smällande runt en stund, och vi hurrade. Men strax stannade mo­ torn, och trots det att Erikson ägnade den den kärleksfullaste behandling, ville motorn ej mer glädja oss med sina smällar, utan kl 1 på natten måste vi, nedsotade av fotogenrök, gå hem var och en till sitt utan supé.”
Vad som troligen hände med motorn var att då den blivit varm så fast­ nade de dubbelverkande kolvarna i cylindrarna. Genom att se på motorns uppbyggnad förstår man numera att Erikson måste haft stora problem med kylning, smörjning och toleranser.
Vagnkorgen
Vagnkorgen beställdes hos firma C A Carlson & Söner i Stockholm vid mitten av september 1897. Den byggdes efter Eriksons egna måttskisser, speciellt för ändamålet. Vagnkorgen kom in i Vagnfabrikens bokföring den 25 oktober 1897 och den kostade 450 kr med fyra hjul. I Eriksons be­ räkningar var 200 kr noterat. Någon gång i slutet av oktober eller i början av november, när monteringsarbetet pågick, visade det sig att vagnkorgen måste åter till Stockholm för modifiering.
Erikson omkonstruerade och förbättrade många detaljer på motorn. Han fick 1897 två patent, ett för ”Anordning för flytande eller gasformi­ ga brännmaterialier” och ett för tryckreglering av bränslen.
Pris- och kostnadskalkyl 1897
Redan innan bilen provkörts lämnade Erikson en kalkyl till major Peters­ son som började bli otålig. Erikson beräknade att de utländska vagnarnas driftskostnader, som han kände till, skulle ligga mellan 15 —20 öre per km. Driftkostnaden, beräknad för en vagn för fyra personer av den typ Erikson hade under arbete, skulle bli:
Fotogen 7,5 öre
Smörjolja 1,0 öre Reparationer 3,0 öre
Summa 11,5 öre/kilometer.
D-bilens skick då den överlämnades till museet 1927.
Foto Tekniska museets arkiv
1 50

Erikson räknade med ett försäljningspris per bil på 3 000 kr. Han jämför­ de då med att en motsvarande bil i Frankrike kostade 6 000 Fr. Vid till­ verkning av tolv bilar per år skulle vinsten uppgå till 12 000 kr, efter det att tillverkningskostnader, administrationskostnader, förslitning av maski­ ner och verktyg dragits av. Vid tillverkning av 24 bilar per år skulle vinsten uppgå till 30 000 kr. Detta skall jämföras med att hela anläggningskost­ naden för biltillverkningen av Erikson beräknades till ca 17 000 kr.
Provkörning 1898
Bilen provkördes under första halvåret 1898 i Surahammar. Följande episod innehåller väl en del sanning trots att den återberättats ett antal gånger:
”1 hemlighet började Erikson trimma bilen, och gjorde de allra största ansträngningar att fa bilen åtminstone något så när driftsäker. Och efter en tid ansåg han sig också ha lyckats därmed. Och nu inbjöd han disponen­ ten, majoren P, till en långfärd på hela två mil. Före avfärden hade dispo­ nenten givit order till kusken Welander, att komma efter med droska, för
GUSTAF ERIKSONS ÅKVAGN
Äkvagnen, som den ser ut i dag med 5 hk ben­ sinmotor, finns på Tek­ niska museet.
Foto Nisse Cronestrand, Tekniska museets arkiv
151

GERT EKSTRÖM
att slippa gå hem, när bilen stannade. Visserligen gick färden lite sakta upp­ för backarna, men det gick i alla fall. Fast motorn utvecklade hela moln av vit illaluktande rök. Färden gick lilla vägen till Ålsätra gård och åter Sura­ hammar Bruk.
Då en backe fanns just i närheten av bruket, inhöljdes vagnen av rök någ­ ra minuter före färdens slut. Vid återkomsten till bruket, då majoren och Erikson klevo ur utspann sig följande dialog. Vad var det jag sade’, börja­ de Erikson, sade jag inte att den skulle taga varenda backe på vägen, och sa jag inte att jag skulle kunna stanna, sätta igång och stanna, precis som jag själv ville?’. Då majoren stod tyst och inte sade något, men tydligen var ro­ ad av den unge ingenjörens tvärsäkra sätt, tog denne mod till sig och yttra­ de; ’Det gick väl ändå fint eller hur majoren och nog bör vi väl börja att byg­ ga sådana här bilar i alla fall?’ Majoren, som under tiden tänt en cigarr, tydligen för att bli kvitt den i näsan fräna fotogendoften, tog sin cigarr ur munnenochsadepåsitträttframmasätt; Intefanförstårjagmigpåbilens goda egenskaper, men nog ryker den förbannat bra alltid’.”
Under dessa körningar måste Erikson blivit medveten om att även hans förbränningsmotor trots allt inte hade ångmaskinernas avundsvärda för­ måga att ”segdra” igång. Eriksons motor krävde även den det ”försprång” som en koppling ger. Att motorn skulle dra igång sig själv och en vagn var för mycket begärt. En koppling med en låsbar spiralfjäder, påminnande om kopplingen på samtida svarvar, blev det första försöket. Den fick senare omkonstrueras till en utan spiralfjäder, som kunde koppla ur även i ned- försbackar.
Första trafikolyckan
Det fanns flera betänkligheter inbyggda i modell 1897. I styr- och regler- kolonnen satt det böjda styret överst. Detta övergick i styrstången, som slu­ tade med en styrarm. Denna styrarm var alldeles för lång i förhållande till styrets bredd; man orkade knappt att styra vagnen. Ackermanvinklarna, de vinklar som skall få de båda styrande hjulen att beskriva cirklar som har­ moniserar vid en sväng, var felaktiga. Avsaknaden av all form av reak- tionsstag och krängningshämmare gjorde också bilen mycket rank.
Olyckan bör ha inträffat i slutet av april eller början av maj 1898. Föl­ jande historia bygger till största delen på Robert Bergströms nedtecknade berättelse från 1928. Historien finns i många versioner och något kan ha tillförts genom åren:
”En dag tidigt på våren 1898 skulle vagnen provköras. Majoren Peters­ son hade förbjudit Erikson att starta vagnen inom verkstadsområdet, var­ för den sköts upp från verkstaden, och provturen skulle företagas på lands-

vägen utanför verkstadområdet. Vid frukosten på brukshotellet samma
dag hade Erikson inbjudit tre oförskräckta kamrater, ingenjör Carl Ceve­ rin, bokhållare John Bock och bokförare Robert Bergström, att följa ho­ nom på den vådliga färden.
Svarvarna Leonard och Axel Mellberg gingo efter vagnen och sköto på, tills den skulle komma igång, och till slut med ett fruktansvärt smattran­ de, som fick hela bruket på fötter, gick den också för egen maskin.
Men då Erikson skulle börja manövrera farten med spakarna, stannade den. Våra påpassliga påskjutare vore strax efter, och så gick det en bit igen, tills den i närheten av kvarnen åter stannade, för att slutligen helt opåräk­ nat sätta full fart. Men nu kom kvarnen att stå i vägen och dess stenvägg motstod törnen. Ock vi slutade där, alla oskadda, vår första automobil- färd.”
Reparationen blev trots allt inte så omfattande. Huvstänkskyddet för­ svann, styrkolonnens infästning i vagnen förstärktes med en grov plåt. Framaxeln flyttades cirka en decimeter bakåt och Ackermannvinkeln blev på detta sätt bättre och styrningen fungerade lättare. Karosseriskadorna var begränsade och klarades i stort sett upp med hjälp av två grova plattjärn som styvade upp framdelen. Viktigt var dock att kopplingen konstruera­ des om.
"Den första ska gå själv!"
Under sommaren eller hösten 1898 övergav Erikson motorlösningen med ett gemensamt förbränningsrum. Varje cylindergrupp fick då sitt eget för­ bränningsrum. Det är så den tvåcylindriga liggande B-motorn kom till.
Vid denna tid gick Erikson en dag upp på brukskontoret och anhöll hos majoren om att fa konstruera en ny automobil, något avvikande från den föregående han byggt. Då fick han till svar: ”Ingenjören far väl i alla fall se till att den första kan gå för sig själv innan vi börjar med en ny”. Här finns förklaringen till att han återanvände delar i nästa bil. Modell 1897 de­ monterades för att senare ge delar till B-bilen ”modell 1899”.
B-bilen - modell 1899
Denna bil hade en tvåcylindrig vattenkyld motor som började utvecklas under hösten 1898. Det var den första som provades med bensin som driv­ medel men tillsvidare beslöt man att fortsätta med fotogen som bränsle. Motorn var liggande med mycket långa cylindrar. Det berodde på att var­ je cylinder hade fått ett eget förbränningsrum i sin topp. Dessutom hade ett extra rum skapats på cylinderns och kolvens mitt för pumpning till
GUSTAF ERIKSONS ÅKVAGN

GERT EKSTRÖM
VACNMUHIW
AM <C90LA6CT
B-bilen på en ritning da­ terad i februari 1899. Bilen hade en tvåcylind­ rig liggande motor med parallella cylindrar, pla­ cerad ovanför bakaxeln. Transmissionen bestod av en egenartad anord­ ning och var placerad på vänster sida. Kon­ struktionen tillät fordonet att gå både bakåt och framåt samt stå still med motorn igång.
Foto Scania arkiv
I oktober 1900 ritades en version av C/D-bilen med tvåcylindrig boxer- motor mitt under bilen med cylindrarna riktade framåt/bakåt. Bilen var kedjedriven.
Foto Scania arkiv
1 54

bränsleinsprutningsventilerna. Andra nyheter var att tändningen inte
längre var kontinuerlig utan skedde med hjälp av glödrör och elektrisk tändning. Från och med nu var Vagnfabrikens alla motorer vattenkylda och försedda med ”utpuffningsdämpare”, ljuddämpare.
Även denna bil demonterades för att till stora delar användas i nästa ut­ förande.
C och D-bilen eller modell 1900/-01
Arbetet med C-bilen började vid mitten av året 1900. Arbetet skedde även denna gång parallellt i Södertälje och Surahammar. Från och med oktober 1901 flyttades utvecklingsarbetet till Södertälje. Skillnaden mellan bilarna var i stort att den ena var fotogendriven och den andra bensindriven. Bå­ da hade ungefär samma chassiutförande. Ombyggnaden från C till D äg­
de rum vid årsskiftet 1901/02.
Det är i detta utförande som bilen skänktes till Tekniska museet 1927,
med en fem hk bensinmotor. Det finns alltså delar i denna bil som kom­ mer från Sveriges första förbränningsmotordrivna fordon.
Detta ”experimentfordon”, eller provbänk, kom aldrig i serietillverkning trots de högt ställda förväntningarna. Ett skäl var att Erikson hade myck­ et egna idéer hur en motor skulle konstrueras. Utvecklingsarbetet för an­ dra fordon fortsatte i Södertälje. Erikson fortsatte som motorkonstruktör på VABIS. 1911 slogs detta samman med Scania till Scania-Vabis som un­ der namnet Scania idag är ett av de världsledande företagen på området tunga fordon.
Referenser
Nerén, John (1937) Automobilens historia. Stockholm. Nordisk Motortidning 1916.
Ekström, Willy (1990) Opublicerat manus skrivet i samband med tillverkningen av en rekonstruktion av modell 1897 för Scania.
Intervjuer med Willy Ekström, Nifsta Gård, Rimbo.
Gustaf Eriksons anteckningar och kalkyler m m. Surahammars Bruk. Scanias arkiv, Tekniska museets arkiv och VABIS arkiv.
GUSTAF ERIKSONS ÅKVAGN


"Den digitala gymnasti­ ken..."? Interiör från Po- seidon Hälsocenter i Nacka Strand 1999. Foto Anders Anjou
å Tekniska museet finns ett album med bilder på Gustaf Zanders
fantastiska gymnastikredskap. Samtidigt med bildvården kom Pjag i kontakt med de mekaniska gymnastikredskapen. Det kän­ des spännande att följa upp hur Gustaf Zanders idéer tagits till
vara i den moderna frisk- och sjukgymnastiken.
Gustaf Zander
Läkaren och vetenskapsmannen Gustaf Zander föddes i Stockholm den 29 mars år 1835. Han var son till rådman Jonas Gustaf Zander och Margare­ ta Wilhelmina Beckstedt. Gustaf Zander var en märklig man, skapare och uppfinnare av den mekaniska gymnastiken och de geniala gymnastikap­ paraterna. Som för många andra uppfinnare började Zanders intresse för mekaniska uppgifter redan i gosseåren, men han ägnade sig aldrig åt me­ kaniska studier. Med sin okuvliga energi och med hjälp av en bysmed och en snickare konstruerade han sin första gymnastikapparat ända in i de fi­ naste detaljerna. Inom honom brann det medfödda snillet och läkarens äk­ ta kärlek till sin vetenskap.
Redan som ung student kom Gustaf Zander med idén till sitt ryktbara system. Han ledde då gymnastikövningar vid sina systrars flickpension Bårarp i Halland. Det var där han gjorde de första försöken till en full­ ständig gymnastik med hjälp av mekaniska apparater. Zander prövade den store landsmannen Lings friskgymnastik och den fristående linie-gymnas-
RIGMOR SÖDERBERG
Den mekaniska
gymnastiken
1 57

RIGMOR SÖDERBERG
tiken, men båda var mer eller mindre olämpliga, tyckte Zander. De var in­ te tillräckligt individualiserande och inte lämpliga för skadade människor. År 1813 hade Per Henrik Ling grundat Gymnastiska Centralinstitutet i Stockholm. Den manuella gymnastiken enligt Lings system var inget lat-
mansgöra. ”Hur står ni ut med att gifva så många rörelser?” frågade en gång en patient den gymnast, i vars händer han anförtrott sig. ”Jag står inte ut”, lydde svaret.
1 58

Zander prövade en mängd sjukgymnastiska rörelser med den manuella
metoden och kom fram till slutsatsen: ”Då mina krafter icke räcka till att gymnastisera ett större antal, kom jag på idén att ersätta mig sjelf genom mekaniska hjelpmedel.”
Apparatutvecklingen och institutet
År 1857 gjorde Zander sitt första försök att ersätta den manuella gymnas­ tiken med mekaniska apparater. Hans syfte var att försöka konstruera red­ skap som satte vissa muskelgrupper i verksamhet, medan andra var i vila, och förse dem med ett motstånd som efter behag kunde ökas eller minskas.
DEN MEKANISKA GYMNASTIKEN

RIGMOR SÖDERBERG
Zander fortsatte att utveckla gymnastikredskapen. Han gjorde några
försök med redskapen där rörelserna kunde anpassas individuellt för olika träningsbehov och där belastningen steglöst kunde ändras.
År 1852 hade Gustaf Zanders far dött utfattig. Han hade stått i skuld till många, så barnen blev helt hänvisade till sin egen förmåga att dra sig fram i världen. Zander hade svårt att fa ihop det kapital som behövdes för att grunda sitt första institut. Genom hjälp av vänner som trodde på hans uppfinning fick han dock ihop det kapital, som krävdes den första tiden. ”Det var ingen dans på rosor”.
Det var egentligen först år 1862 som Zander började att systematiskt konstruera sina gymnastikredskap. År 1865 öppnade han sitt första medi- ko-mekaniska institut i Stockholm. Det var utrustat med 27 mekaniska gymnastikredskap. Allmänhetens förtroende började alltmer vinnas och patienterna kom i växande skaror.
Balans- och bäckenrö­ relse (motstående sida). Tekniska museets arkiv
Bålrörelse med stor boll.
Foto Anders Anjou
Bensträckning och böj­ ning.
Foto KGM AB
Benspark.
Tekniska museets arkiv
1 60

den mekaniska gymnastiken
161

RIGMOR SÖDERBERG
För att Zander skulle kunna fullfölja sin idé i lugn och ro bildades år
1868 ett aktiebolag. Detta bolag blev mycket förmånligt för Gustaf Zan­ der. Genom att använda årsvinsten till inlösen av aktierna kom bolagets al­ la tillgångar att tillfalla Gustaf Zander efter det att samtliga aktier lösts in. Från år 1876 var han ensam ägare till sitt institut.
Zanders studiekamrat och trofaste vän professor Carl Curman hade startat Stockholms första badinrättning i Frimurarbarnhusets lokaler i hörnet av Jacobsgatan och Malmtorgsgatan. Huset byggdes om för sitt nya ändamål och Gustaf Zander blev den första hyresgästen. Zander skapade där sitt eget Zanderska gymnastikinstitut, som fanns kvar i lokalerna till år
1903. Gymnastikinstitutet förfogade då över 73 olika apparater, med vil­ ka han kunde behandla kroppens olika delar.
Zanders gymnastikinstitut blev också något av en social inrättning, där det gick muntert till i sadlar och på plintar. ”En trollkarl är han, det är sant. Det är underbart att midt i vår svenska hufvudstad öfvas trolleriet hvarje dag”, skrev konstnären Carl Larsson och tecknade efter levande modeller och försökte skildra hur trolleriet gick till.
Någon utropar: ”Hvad hafva de gjort alla de här stackrarne. En vrids hit, en annan dit; en ligger på magen och bultas i ryggen, en annan på ryggen och hackas på magen.” Men det är ingen tortyr, försäkras det.
Framgångarna
I början på 1860-talet samlades Zanders vänner och patienter för att fira hans framgångar. Där ställdes horoskopet för en lysande framtid för Zan­ der och hans metod.
Gymnastikredskapen hade nu nått en allt större elegans och prydlighet. Sedan år 1874 hade AB Göransson mekaniska verkstad, i tekniskt och in­ dustriellt avseende, ägnat sig åt utvecklingen av Zanders uppfinningar un­ der ledning av hans trogne vän och medarbetare ingenjör Ernst Göransson.
Förutom gymnastikinstitutet i Sverige var man i Petersburg, Helsingfors och Åbo intresserade av den zanderska metoden. Efter en lång tvekan tog man även i Tyskland till sig den. Den infördes först i Baden-Baden. Sedan följde flera städer i Tyskland efter. Framgångarna för den mediko-mekaniska be­ handlingen kan liknas vid ett triumftåg. Orsaken till den snabba utbred­ ningen var de positiva resultaten vid rehabiliteringen av olycksfallsskadade.
Vid den stora jubelfesten år 1877 blev Zander hedersdoktor vid medi­ cinska fakulteten vid Uppsala universitet. År 1880 fick han också en do­ centur i medicinsk gymnastik vid Karolinska institutet. Han erhöll dess­ utom Svenska läkaresällskapets guldmedalj för sina förtjänster inom sjukgymnastiken. Zander fick också motta internationella utmärkelser.
Trappmaskin.
Foto KGM AB
Trapprörelse (motståen­ de sida).
Tekniska museets arkiv

DEN MEKANISKA GYMNASTIKEN

RIGMOR SÖDERBERG
1 64

DEN MEKANISKA GYMNASTIKEN
Drag- och armvridning.
Foto KGMAB
Biceps- och
skulderbladsträning (motstående sida). Tekniska musets arkiv
Ingen gymnast före Gustaf Zander hade av offentlig medicinsk myn­ dighet erhållit sådana utmärkelser.
Arvet efter Zander
Gustav Zander dog den 17 juni år 1920. Hans livsverk fullföljdes av hans båda söner Emil och Richard. Sedan 1897 hade Emil varit verksam som medhjälpare vid institutet. Är 1915 blev han föreståndare. Han skötte det tills brodern Richard år 1929 tog vid. Rickard hade tidigare drivit gym­ nastikinstitut i Frankrike och Sydamerika.
Zanders mekaniska gymnastikredskap fanns till år 1936 på kuranstalten i Saltsjöbaden hos sonen Emil. Sedan föll den zanderska metoden i glöm­ ska och rehabiliteringen övertogs av sjukgymnaster. Den zanderska idén fick sedan en renässans på 1970-talet.
På 1970-talet kom den moderna mekaniska gymnastiken till Sverige. Den fick en explosionsartad utveckling både i privat och kommunal regi. Den största gruppen utövare var motionärer. Flera sjukhus införde också den mekaniska gymnastiken, som ett komplement till den manuella.
Redskapens design och konstruktion utnyttjar dagens tekniska möjlig­ heter, men de grundläggande idéerna bakom redskapen fanns, som man kan se på bilderna här bredvid, redan i Zanders apparater från mitten på
1800-talet.
Referenser
Zander, Gustaf (1915) Doktor GustafZander: samlade medicinska skrifter och lefhadsteck-
ning: festskrift till firande av dubbeljubileet 1915. Stockholm.
Illustrerad Tidning. Stockholm den 10 januari 1880.
Ny Illustrerad Tidning. Stockholm den 23 mars 1895.
Svenska män och kvinnor {1955) Del 8 av biografisk uppslagsbok. Stockholm.
Intervjuer med sjukgymnasterna Petra Ulvenheim och Karin Rodhe, Saltsjöbadens sjukhus.


Den faluröda färgen,
själva "sinnebilden" för det svenska, på en hus­ knut på Skansen 1999. Foto Nisse Cronestrand, Tekniska museets arkiv
MAGDALENA TAFVELIN
Symbolladdade industriprodukter
Känsla och tanke
alu rödfärg, Liljeholmens Stearinljus, Orsasparken eller stenku­ lan. Vad får dessa konsumentvaror för känslosträngar att vibrera?
FVilka bilder ger de? Är det minnets bilder - av barndom, tradition och trygghet, av starka varumärken eller kanske det typiskt svenska? Ger det möjligen också tankar om svensk industritradition värd att
bevara? Förmodligen är inte denna koppling lika direkt. Men de uppräknade konsumentvarorna är exempel på produkter som tillverkas i Sverige idag, som har allmängiltighet, som har en industrihistoriskt intressant tradition och som har gjort tydliga avtryck på sina olika tillverkningsplatser i landet.
Industrialismens genombrott i Sverige, som brukar härledas till 1870— 1890-talet, förändrade både produktionen och konsumtionen i vårt land. Yrkeskunskap som tidigare ärvts från far till son och från mor till dotter, fick man kanske lära sig på fabriksgolvet. Varor som tidigare framställts
hantverksmässigt i hemmet eller i byn blev varor att köpa i butiker.
Dessa exempel på industriellt framställda varor ingår, tillsammans med ett tiotal andra, i Tekniska museets dokumentationsprojekt Symbolladda­ de industriprodukter som drivs sedan 1997. Syftet med projektet är att ut­ ifrån produkten aktualisera vårt industriella kulturarv, med inriktning på
teknik, historia, yrkeskunnande och människa.
Bakgrunden till projektet Symbolladdade industriprodukters det doku­
mentationsprojekt om porslinsservisen Blå Blom som drevs gemensamt av Nordiska museet, Tekniska museet och Stockholms länsmuseum 1994, med kompletteringar 1995-1996.

MAGDALENA TAFVELIN
Blå Blom
Benporslinsservisen Blå Blom har funnits med på
otaliga svenska kaffekalas, såväl i syrenbersåer som i arbetarkök, sedan mer än hundra år. 1991 såldes Gustavsbergs Porslinsfabrik till finska Hackman och 1993 annonserade företaget att flytta tillverkningen till Finland.
Vid ett sammanträde för det nybildade samarbetsor-
ganet Industrihistoriskt forum 1993, diskuterades
Hackmans uppköp av Gustavsbergs Porslinsfabrik. Be­
greppet ”utrotningshotad produktionslinje” myntades
och ledde till frågor om vad som händer när en tillverkning upphör, när fö­ retag övergår till nya tillverkningsmetoder eller flyttar sin tillverkning till an­ dra länder. Kan förlusten av en verksamhet som gett platsen sitt signum ge be­ stående effekter utöver arbetslösheten? Ar det en del av den lokala identiteten som går förlorad?
Diskussionen vid Industrihistoriskt forum initierade en dokumenta­ tion av tillverkningen av Blå Blom i Gustavsberg, med intervjuer och fo­ tografering av anställda och beskrivning av tillverkningsprocess och teknik. Dokumentationen resulterade i en utställning på Tekniska museet och bo­ ken Blå Blom — industriprodukt och nationell symbol, (1997) en sampro­ duktion mellan Tekniska museet, Nordiska museet, Värmdö kultur- och fritidsnämnd och Stockholms länsmuseer. Den uppmärksamhet som frå­ gan om Blå Blom som industriprodukt och nationell symbol fatt, har bi­ dragit till att en produktion i liten skala kunnat upprätthållas i Gustavs­ berg. En rättsprocess pågick i flera år om rätten till varumärket. Nyligen avgjordes den och tillverkningen kan fortsätta i Gustavsberg.
1996—1997 gjorde Tekniska museet en kartläggning av utrotningshota­ de produktionslinjer och industrihistoriskt intressant produktion som sammanställdes i en projektrapport där 116 tillverkningar listades. (Arons­ son och Sjunnesson 1997)
I en andra fas i detta projekt dokumenterades ett ur­ val av tillverkningarna. Först valdes två utrotningsho­ tade produktionslinjer: Barnängens Barntvål vid Bar­ nängens fabrik på Ekerö väster om Stockholm, vilken kort därefter flyttades till Tyskland där tvålen nu till­ verkas under samma namn (1997). En annan doku­ mentation gällde kalklinbanan mellan Forsby kalk­ brott och Köping som skulle tas ur drift. Kalklinbanan har på senaste tiden blivit föremål för intensiv debatt och har blivit föreslagen att byggnadsminnesförklaras.
Blå Blom, porslinsservi­ sen med den blå "blom­ man" som egentligen är en druvklase. Nedlägg­ ningen av tillverkningen i Gustavsberg blev upp­ takten till diskussionen om bevarande av tradi­ tionell svensk produktion och teknik.
Foto Nisse Cronestrand, Tekniska museets arkiv
Arbetslag vid Barnäng­ ens fabrik på Ekerö 1995. Nu är tillverkning­ en flyttad till Tyskland. Foto Nisse Cronestrand, Tekniska museets arkiv
1 68

Symbolladdade industriprodukter
Tekniska museet valde efter dessa två dokumentationer att övergå till den
fabrikstillverkade varan som ett sätt att aktualisera vårt industriella arv och att göra flera mindre fältarbeten av tillverkningar. Detta projekt gick un­ der namnet ”Symbolladdade industriprodukter”.*
Med industrialismen ändrades inte bara produktionen. Konsumtionen ändrades också. Vi blev konsumenter med konsumentvaror. Det var där­ för naturligt att utgå från den fabrikstillverkade varan och att dokumente­ ra svenska tillverkningar i drift. Något som inte belysts så särskilt mycket som en del av det industriella arvet.
Urvalskriterierna för alla dokumentationerna är tillverkningar med be­ tydande historiskt värde avseende tekniken, yrkeskunnande eller produk­ ten, att det gäller svenska konsumentvaror de flesta känner till och som kan sägas äga symbolladdning, att det rör kommersiell verksamhet i drift av industrihistoriskt intresse, nedläggningshotad eller unik produktion, den sista tillverkningen eller bland de sista i sitt slag i Sverige eller inom en re­ gion.
Det var angeläget att täcka in olika branscher; livsmedels- och konfek- tyrindustrin, kemisk-teknisk industri, verkstadsindustri till skillnad från ti­ digare dokumentationer som främst varit inriktade på de tunga basnä­ ringarna. Ett annat kriterium var att täcka in både små och stora företag, både hantverksmässig tillverkning och processindustri. Museet tog också i urvalet hänsyn till genus och generation.
I dokumentationen har Tekniska museet intervjuat anställda och tjän­ stemän vid företagen, fotograferat tillverkningsprocessen och människan, samlat in nyckelverktyg och exempel på produkten i olika skeden i pro­ duktionsprocessen - från råvara till färdig produkt.
De produkter som valts ut kan karaktäriseras som symbolladdade på oli­ ka sätt.
Produkter som symboler
Människan har alltid omgett sig med och skapat symboler. De skapar ord­ ning, värde och mening i våra liv. Alfabetet är t ex en typ av kulturyttring som utgår från symboler, liksom matematik eller konst. Länge dominera­ des människors liv av religiösa symboler. I dag har desssa till viss del ersatts av symboler av materiell natur. Ett exempel är de varumärken och konsu­ mentvaror vi omger oss med och som har blivit en del av vår identitet. Vi är konsumenter, inte bara av saker som står för andra saker, en sorts sym­ boler - eller ikoner för att använda ett modeord. En symbol har dock in­ te en entydig innebörd utan beror av betraktaren.
SYMBOLLADDADE INDUSTRIPRODUKTER

MAGDALENA TAFVELIN
Det svenskaste svenska
”Om ditt hjärta en gång brister, laga det med Karlsons Klister” - så lyder en välkänd slogan om klistret som enligt sin tillverkare saknar motstycke. En liten röd-gul-svart klistertub som funnits i våra butiker sedan 1920-ta- let. Mannen bakom klistret, Axel Karlson, var en medellös ”uppfinnare” som lyckats framställa klister av cellulosanitrat och aceton. Karlson lycka­ des fa kontakt med lyckosamma marknadsförare. En gång i början av 1920-talet hyrde Karlson och hans kompanjon Klärre en åsna på Skansen. Den försågs med sandwichskyltar med texten ”alla använda Karlsons Klis­ ter utom jag ty jag är en åsna”. Så blev åsnan symbolen för klistret och skul­ le förekomma i otaliga annonser och journalfilmer. Klärre lyckades kom­ ma över rätten till varumärket Karlsons Klister och tillverkade det i sin fabrik i Stockholm fram till 1960-talet.
Nu tillverkas Karlsons Klister må. Cederroth Internationals fabrik i Falun. Huvudägare är amerikanska Alberto-Culver Company , USA. Karlsons Klister är en i stort sett oförändrad produkt, ett universalklister för hem och hobby. Korken är nu av plast och tuben har ändrats något, men inne­ hållet är detsamma.
Karlsons Klister är en bland många produkter i företagets produktion. Vid en enda maskin sker produktionen, eller fyllningen av tuben. För själ­ va klistret tillverkas idag någon annanstans och formulan är hemlig. Arbe­ tet sker i självstyrande grupper vilket innebär att arbetsgruppen ”på golvet” har hand om tillverkningen från order till leverans.
Marknaden för Karlsons Klister är huvudsakligen Sverige. Så är det även med till exempel Falu rödfärgsom tillverkats i Falun i mer än 400 år. Un­ der 1600—1700-talen var rödfärgen en symbol för status och rikedom. En­
Påfyllning av saltlag och vändning av romtunnor­ na i Abba Seafoods bergrum i Kungshamn, (motstående sida).
Foto Nisse Cronestrand, Tekniska museets arkiv
Karlsons Klister med den
välkända åsnan, kan få symbolisera betydelsen av ett starkt varumärke. Tuben är sig lik sedan 1920-talet och säljs i de flesta livsmedelsaffärer 1998.
Foto Nisse Cronestrand, Tekniska museets arkiv

dast stadens hus och rikemansgårdar rödfärgades. Det lyste upp, var ett sätt
att efterlikna tegel och skyddade husets trä mot röta. På 1700-talet blev det modernt med gul och vit oljefärg, för att efterlikna stenhusen i Europa. Rödfärgen blev folkets färg. Småningom var ingen stuga för låg för att må­ las röd. Och rödfärgen har levt kvar och är nu vanlig både i städerna och på landsbygden. Den har givit oss själva sinnebilden av det svenska, av tradi­ tion, trygghet, det enkla och hållbara.
Rödfärgspigment har tidigare tillverkats på flera platser i landet. Nu är Falu rödfärg enda tillverkaren. Rödfärgen framställdes som en biprodukt till kopparbrytningen i Falu gruva. Nu är gruvan nedlagd, men rödfärgs- tillverkningen går för högtryck och sker i princip på samma sätt som för 400 år sedan. Färgen framställs av varp — berg med låg malmhalt. På som­ maren slammas varpen till partiklar mindre än en millimeter och på vin­ tern bränns slammet till pigment. Pigmentet mals och förpackas på röd- färgsverket för att sedan levereras till tillverkare runt om i landet som kokar färgen i moderna maskiner, men enligt gamla principer.
I en del av gruvan tar man fram ett extra mineralrikt slam som bildas naturligt i berget och som sedan blandas med det slam som framställs ovan jord. Vid ett tillfälle under dokumentationen där far vi möjlighet att följa med ner i den del av gruvan där detta slam tas upp. Produktionschef Stig Johansson är vår guide. På 80 meters djup, i mörka gruvgångar med avgrundsdjupa hål här och där, arbetar gruvarbetarna med att spola fram slammet till en uppsamlingsbassäng. Två gånger om dagen kontrolleras ar­ betet av en förman, den övriga tiden är arbetarna utan kontakt med ytter­ världen. Det är ofattbart att detta är 1998. Man inser värdet av den vittra­ de malmen, det röda guldet!
Varumärkets aura
En annan produkt som tillhör våra folkkäraste vardagsvaror är Kalles ka­ viar. Nämn Kalles för en utlandssvensk. Det vattnas i munnen och han el­
ler hon far hemlängtan i blicken.
Den blågula tuben med glada Kalle är också ett
exempel på kraften och auran som omger förpack­ ningen och varumärket. Kalles kaviar, som tillver­ kas av Abba Seafood i Kungshamn har sitt ur­ sprung i 1950-talet. Fabriken är nu norskägd men tillverkningen sker vid Abba Seafoods fabrik i Kungshamn. Abba står för AB Bröderne Ameln, en norsk köpmannafamilj som etablerade sig i Sverige redan på 1830-talet för att sälja fisk och sill.
SYMBOLLADDADE INDUSTRIPRODUKTER
171

MAGDALENA TAFVELIN
Historien om Kalles kaviar började med en kringresande handlare som
kom upp till Abbas fabrik för att erbjuda sill - och kaviarrecept. Fabriks­ chefen trodde på smaken och köpte receptet för 1000 kronor. Kaviaren var mildrökt, söt och salt på samma gång och marknadsfördes redan från bör­ jan som ett familjepålägg. Kalle på tuben, det var dåvarande VDn Gerhard Amelns son, Carl Ameln.
I 46 år har vi nu kunnat köpa Kalles kaviar. An i dag är förpackningen rätt lik den ursprungliga. Kalle har bytt plats på tuben och ordet ”Kalles” har fatt större grad, för att stärka varumärket i kampen mot kopior. Ändå upplever vi tuben i stort sett som den alltid sett ut. Kalles kaviar tillverkas av torskrom från Ishavet, salt, socker, olja och smakämnen. Den sockersal- tade rommen lagras i trätunnor i kyliga bergrum i sex månader innan den mildröks. Själva blandningen sker i en sluten och hemlig process. Varje år lämnar cirka 11,2 miljoner Kalles tuber fabriken. Marknaden för kaviaren är främst Sverige och Norge. Försök har gjorts att lansera Kalles i Tyskland och USA, men utomlands är tuber starkt förknippat med medicin och vem vill breda salva på frukostmackan? Ingen alternativ förpackning har heller kunnat framställas. För när kaviaren kommer i kontakt med luft oxiderar den inom någon timme och blir ärggrön. Vi svenskar är kanske inte heller så förändringsbenägna när det gäller våra ”nationalsymboler” och känns det inte rätt skönt att tuben med all sannolikhet blir kvar?
Vad är det för särskilt med Vansbro?
Vissa fabriksvaror har stark regional koppling, men används eller uppfattas in­ te över hela landet som på något sätt en symbolladdad produkt. Så är det till exempel med sparkstöttingen, ett fortskaffningsmedel som använts sedan 1800-talets sista decennier. De första sparkarna var helt i trä; tunga och otympliga att köra. Kring sekelskiftet introducerades stålmedarna. Den smi­ diga och lättkörda sparken med stålmedar
kom att upptäckas av en borgerlig publik. 1913 blev det verkliga genombrottet för sparken med stålmedar. Då patenterades sparken av märket ”Renen” uppkallad efter det kvarter i Orsa där tillverkninge låg. Spar­ ken blev senare känd som Orsasparken. Det ökade intresset för sparkåkning ledde till att ett flertal industriella sparktillverkningar startade. På 1920-talet fanns ett tjugutal sparkfabriker i Sverige. Idag är Vansbro Sparkfabrik i Dalarna enda tillverkare i lan-
Kalles kaviar, en norsk som smakar svenskt 1998.
Foto Nisse Cronestrand, Tekniska museets arkiv
Säte till spark tillverkas i Vansbro.
Foto Nisse Cronestrand, Tekniska museets arkiv

Vid Liljeholmens Stearin­ fabrik i Oskarshamn till­ verkas fortfarande en del av ljusen manuellt 1998.
Foto Nisse Cronestrand, Tekniska museets arkiv
det av sparkar. I Norrland och t ex Småland har sparken än idag många an­ vändare. I Kiruna finns tom särskilda ”sparkbanor” i stället för cykelbanor. I andra delar av Sverige används sparken inte alls. Orsasparken tillverkas av värmländsk björk och specialstål från Boxholm. Marknaden är huvudsakligen Sverige.
Hantverk och processindustri
Det sägs att vi lever i ett postindustriellt samhälle, med allt mindre indust­ riell produktion och förskjutning mot andra näringar! Förvisso har indus­ triproduktionen gått ner, men industrin är fortfarande viktig och levande. En epok har inte avlöst en annan utan flera pågår samtidigt.
Den datorstyrda processindustrin synliggörs ofta, men fortfarande finns många industrier där förr och nu möts, med hantverksmässiga metoder och processindustri, sida vid sida.
Så är det till exempel vid Liljeholmens Stearinfabrik i Oskarshamn. Där finns en av Sveriges få industriella tillverkare av stearinljus. För många män­ niskor är ett ”Liljeholmens” synonymt med stearinljus. Det är en stämnings- skapare som funnits med i över 150 år. Liljeholmens historia började med tid­ ningsmannen Lars Johan Hierta som på en resa i London på 1830-talet kom i kontakt med den franska uppfinningen stearinljuset. Hierta lät uppföra en fabrik vid Liljeholmen i Stockholm år 1839. Från början var ljustillverkning­ en ett utpräglat säsongsarbete och redan från början var det mest kvinnor som arbetade i stearinfabriken. En dominerande del var dalkullor som vandrade ner till Stockholm för att gjuta ljus. Redan 1841 flyttade tillverkningen till stadsdelen Danvikstull där den låg till 1970. Namnet Liljeholmens behölls dock.
Idag sker Liljeholmens tillverkning i Oskarshamn i Småland. I helauto­ matiska maskiner tillverkas de mesta av ljusen, men fortfarande stöps vis­ sa typer av ljus manuellt. Fortfarande är ljustillverkning ett kvinnoyrke, särskilt
vad gäller tempoarbete och efterarbete. Tre fjärdedelar av de 80 miljoner stearin­ ljus som varje år tillverkas av Liljehol­ mens Stearinfabrik säljs under december månad. Helt nyligen såldes Liljeholmens Stearinfabrik till den amerikanska kon­ cernen Blyth Industries. Man kan ställa sig frågan om tillverkningen av stearin­ ljus verkligen är säkrad och om ljusens kvalitet kommer att förändras?
SYMBOLLADDADE INDUSTRIPRODUKTER

MAGDALENA TAFVELIN
I Svängsta i Blekinge ligger Abu Garcias fabrik. Där tillverkas fiskeredskap.
Flaggskeppet i produktionen är Ambassadeurrullen, en exklusiv spinnspö- rulle som introducerades på Världsutställningen 1952. Då hade Abu till­ verkat fiskerullar sedan ett tiotal år. Men fabriken har sitt ursprung i en ur­ tillverkning: AB Urfabriken. Man började med fickur och fortsatte med teleur och taxametrar. 1939 hade ägaren Göte Borgström konstruerat världens minsta taxameter. Kriget omöjliggjorde export och han fick se sig om efter en ersättningsvara.
Det personliga fiskeintresset gav idén till en spinnspörulle. Den finme- kaniska tillverkningen kunde fortsätta. Vid Abus fabrik tillverkar 350 per­ soner idag en mängd olika fiskeredskap. Delarna till rullarna tillverkas på fabriken men köps även från underleverantörer i Sverige och utomlands. 1974, vid Göte Borgströms bortgång, såldes familjeföretaget och den nye ägaren köpte upp Garcia, företagets distributör i USA. Namnet ändrades till Abu Garcia för att ge en bättre företagsidentifikation världen över. Sedan 1995 ägs Abus fabrik i Svängsta av den amerikanska koncernen OTG.
En rock av syntet och en handslipad kniv
”Det är en kunskap som ska bevaras. Jag kan se till att den inte dör ut.” Så säger Christer Johansson i Tollarp i Skåne. Han är Sveriges ende till­ verkare av stenkulor. Hans enmansföretag W-kulor förser hela Sverige med stenkulor för kulspel. Stenkulan är inget känt varumärke, men det är en
produkt förknippad med känslor och minnen.
1 74
Christer Johansson, Sveriges enda kulfabri­ kör, med den för tillverk­ ningen viktiga "poler- rocken" (tv).
Foto Nisse Cronestrand 1997, Tekniska museets arkiv
Moraknivar från Frosts knivfabrik, en obruten tillverkningstradition se­ dan 1891 (th).
Foto Nisse Cronestrand 1998, Tekniska museets arkiv

Tillverkningen av stenkulor började vid Thule chokladfabrik på 1920-
talet. Där tillverkades praliner i tombolas, så kallade trumlare. Någon fick idén att tillverka kulor på samma sätt och en tillverkning startade. Kulans bana har gått genom Sverige från Stockholm till Skåne och tillverkningen har skett i små företag där ägarna har lärt av varandra. Stenkulan är egent­ ligen inte av sten utan tillverkas av rapsfrön som tumlas med en blandning av cement, sand, gips och färgpigment. För att kontrollera storleken på ku­ lorna använder Christer Johansson ett särskilt kulmått. När detta rymmer tio kulor har de rätt storlek. När kulorna så färgats gnider Christer dem mot en gammal arbetsrock som är ett arv från den tidigare ägaren. När ku­ lorna har bra lyster och blank yta är de färdiga.
Ett annat exempel på yrkeskunnande gäller tillverkningen av morakniven. Kniven tillverkas vid Frosts knivfabrik i Ostnor, Dalarna. Sedan 1891 har moraknivar tillverkats på samma plats som nu. Erik Frost var mannen bakom morakniven. Han startade en åkdonsfabrik som handlade med och tillverkade varor. Snart kom han att inrikta sig på knivar. Erik Frost lycka­ des överföra de handsmidda knivarnas egenskaper - hårt stål i eggen och segt i bladet — till fabrikstillverkning. Knivarna tillverkades av laminatstål från Vikmanshyttan och björk från trakten. Själva slidan gjordes av Uni­ kapapp. Morakniven var född. Knivarna blev världsberömda för sin skär­ pa och kvalitet.
Idag tillverkas 250 knivmodeller i Frosts fabrik. Den ”klassiska” mora­ kniven med laminatstål och rödlackat björkskaft har blivit en produkt i marginalen. De flesta knivarna har i dag plastskaft och importerat rostfritt eller kolstål i bladet. Vid en traditionell handslipmaskin slipas dock fort­ farande knivar manuellt av en äldre man. Han är den ende i företaget som kan med maskinen. Kommer någon att ta över traditionen när han inte or­ kar?
Industrins förändring
Varje vecka rapporterar massmedia om omstruktureringar och samman­ slagningar av företag. Utländska uppköp av gamla svenska företag blir allt vanligare. Fabriker läggs ner och produktion flyttas. Ny teknik introduce­ ras med stora och snabba förändringar som följd. Traditionella tillverk­ ningsmetoder och yrkeskunskaper riskerar att försvinna och snart glömmas bort. Beprövade material och produkter överges till förmån för nya. Flera av de produkter vi upplever som typiskt svenska är tillverkade av importe­ rade råvaror och efter utländska förebilder. Vill och kan vi bevara några av de traditionella produktionerna och teknikerna i drift och i så fall hur?
SYMBOLLADDADE INDUSTRIPRODUKTER

MAGDALENA TAFVELIN
Kulturlagret
Inom projektet Symbolladdade industriprodukter producerade även SVT
Karlstad i samarbete med Tekniska museet, TV-serien Kulturlagret —på upptäcksfdrdgenom verkligheten ijaktpå vardagsföremål som utgör vår kul­ tur. Producenten Johan Forssblad, som skrivit en egen artikel i denna års­ bok, filmade och berättade om svenska tillverkningar med tradition. Ett flertal av hans exempel sammanföll med Tekniska museets valda produk­ ter. Kulturlagret Vis&Åts under hösten 1999 och sågs av mer än tre miljo­ ner tittare. Det visar tydligt att ämnet intresserar och berör.
Kulor, krus och kaviar
Tolv av de dokumenterade tillverkningarna i projektet Symbolladdade in- dustriprodukter visas i utställningen Kulor, krus och kaviar, en utställning om just symbolladdade industriprodukter. Utställningen är en samproduktion med Riksutställningar. I oktober 1999 hade utställningen vernissage och en landsomfattande turné pågår från februari 2000 till och med mars 2003.
Vbndringsuställningen Kulor, krus och kaviar hösten 1999.
Foto Nisse Cronestrand, Tekniska museets arkiv

Utställningen aktualiserar industrisamhällets kulturarv utifrån den in­ dustriellt framställda varan. Den ger också tillfälle att visa dessa kända var­ dagsvaror och deras spännande historier. Förutom de som omnämns i tex­ ten visas till exempel hur Ljunglöfs Ettan skapades, hur Läkerol tillverkas eller hur Primusköket används världen över.
Ingen kan garantera bevarandet av tillverkningar i landet, men i en tid av ständig förändring är det angeläget att lyfta fram dessa frågor till debatt och diskussion. Det är möjligt genom projektet Symbolladdade industri­
produkter och utställningen Kulor, krus och kaviar.
* Projektet Symbolladdade industriprodukter initierades av avd chef Helene Sjunnesson. Intervjuerna gjordes av intendent Krister Aronsson och fotodokumentationen av fotograf Nisse Cronestrand.
Referenser
Aronsson, Krister och Sjunnesson, Helene (1997) Industriell tillverkning av betydelseför vårt
kulturarv. Stockholm.
Aronsson, Krister (1998) ”Barnängens tvål - En 125-årig industriproduktion försvinner ur
landet” i Daedalus 1998.
Forsell, Nils, (1939) Liljeholmens stearinfabrik 1839—1939. Stockholm.
Fägerborg, Eva, Gullmert, Lena, Sjunnesson, Helene, red. (1997) Blå Blom — industripro­
dukt och nationell symbol Stockholm.
Kjellin, Margareta, Eriksson, Nina (1999) Den rödafärgen: boken om Falu rödfärg. Falun. Larsson, Björn (1992) ”Morakniven - vass veteran” i Antik och auktion 1992:5.
Rosander, Göran (1995) Sparkstöttingar. Stockholm.
Sjunnesson, Helene (1999) ”Hur svensk är Kalles kaviar, industriprodukter som nationel­
la symboler” i Industriarvet i samtiden, red Eva Silvén & Maths Isacson. Stockholm. Tafvelin, Magdalena (1999) ”Kulor, krus och kaviar” i Upptäcksresan. Stockholm.
von Friesen, Otto (1981) ”Svenskt stål som biter än — morakniven” i Folket i bild/Kultur-
front 1981:12.
Otryckt material
Tekniska museets dokumentationer inom projektet Symbolladdade industriprodukter, in­
tervjuer utförda av Krister Aronsson 1997-1999.
Brodda, Benny En saga ur livet, Axel Robert Karlson (1892—1977).
SYMBOLLADDADE INDUSTRIPRODUKTER
1 77


Losec i mängd.
Foto författaren
JOHAN FORSSBLAD
Med vardagens
bilder
mot morgondagens museum
useifolk och journalister, gör dom egentligen samma Mjobb? Det är bara tidsperspektivet som skiljer. Man kan samla och dokumentera och spara för sena tiders barn el­ ler man kan dokumentera och skildra och berätta nu ge­ nast. Museerna samlar fakta, föremål för framtiden. Jag
samlar för nuet. Jag informerar om vad som händer, gärna med en f
bildande grundton i ett medium där mottagarens tålamod är kort hans eller hennes finger ständigt vilar på fjärrkontrollen.
Men även om min tidsaspekt är kort jämfört med museifolkets, blir mi­ na program efter en tid i arkiven upphöjda till tidsbilder. Någon gång i framtiden kommer någon att säga: Tänk vilken tur, att någon ändå har brytt sig om att filma tillverkning av enkla vardagsföremål i slutet av 1900-talet.
För precis så kände jag när jag i Sveriges Televisions arkiv fann filmbil­ der från 1923 av en cykeldriven skärslipare. Tänk att det som är så unikt idag blev dokumenterat 1923, när det bara var något så vardagligt som en man som har en slipsten på sin cykel. Nu går skärsliparen igen i program­ serien Kulturlagret.
Nya tider - nya katastrofhot
För tusen år sedan vandrade munkar och undergångsprofeter runt Europa och manade till bättring och botgöring eftersom världen skulle gå under år 1000.
1 79

JOHAN FORSSBLAD
Nu i slutet av 1900-talet är det inte jorden som hotar att gå under - nu
är det tekniken, datatekniken, som inte antas kunna gå över i ett nytt år­ tusende. Men på samma sätt som det naturligtvis är orimligt att tro att en allsmäktig gudomlighet skulle hantera sin skapelse i potenser av 10 och lå­ ta den gå i putten efter enbart 1000 år i sann slit- och slänganda, lika otro­ ligt är det att någon skulle kunna konstruera ett datasystem utan att kun­ na räkna till mer än 99. Eller?
Var tid har naturligtvis sina uttryck. På 900-talet var det skapelsens gu­ dar som vi bävade för. Det var ju en religionens tidsålder, kristendomen höll på att erövra hela Europa. Om man i stället tar ett något mindre tids- spann än tusen år och jämför, blir det andra tankar som slår en. När det gäller teknikhistoria och teknikkultur är hundra år en tillräckligt lång tid för att man ska hisna. Ett sekel är ju faktiskt inte så mycket mer än en män­ niskoålder. Ändå är det som en hel eon, när man ser hur tekniken har ut­ vecklats.
Nu bävar vi alltså för att tekniken ska haverera. Med tanke på hur ut­ vecklingen varit fram till idag, är det väl inte så konstigt att tekniken även färgar våra mardrömmar.
Vägen till studion (th).
Foto författaren
Filmteamet i aktion (tv).
Foto Nisse Cronestrand, Tekniska museets arkiv

MED VARDAGENS BILDER MOT MORGONDAGENS MUSEUM
Ändå är det väl, då som nu, mest det där strecket - millenniestrecket -
som sänder kalla kårar längs ryggraden och far oss att börja tvivla på ska­ pelserna, oavsett vem som är skaparen. Ibland handlar det om ett jordklot, ibland om ett digitalt kommunikationsmedium.
Kulturlagret
Kulturlagret är det skikt arkeologerna gräver sig igenom för att kartlägga människans tidigare liv. Det är också museets magasin med insamlade fö­ remål. Där finns de uppgrävda dödbenen, krukskärvorna, mangelbrädena, kläderna, tavlorna, arbetsredskapen, de uppstoppade djuren. Kulturlagret är också en serie teveprogram om föremål som ännu inte hamnat i jorden eller i museimagasinet, nämligen vardagens föremål - verktyg, varor, grej­ er och andra saker som ingår i vår kultur. Varje tid, varje land, varje folk, varje kultur har sina specifika attribut.
Samtidigt som Krister Aronsson och Nisse Cronestrand från Tekniska museet besökte unika industrier för att dokumentera deras verksamhet, fil­ made jag för Sveriges Television. Ibland möttes vi. Även om vi hade olika syfte och olika medium för att redovisa vårt arbete, var det samma sökan­ de. Det vi ville finna var föremålens själ. En kniv är måhända bara en kniv, men en morakniv är något mer. För att inte tala om ett höganäskrus, en burk Falu rödfärg, en tändsticka frånTidaholm eller ett ljus från Liljehol­ mens fabrik, numera belägen i Oskarshamn. ”En ros är en ros är en ros” skrev Gertrude Stein, berömd amerikansk kulturtant i det tidiga 1900-ta- lets Paris. Barnängens tvål är inte vilken tvål som helst. Det är en laddad tvål.
Spåren av arbete
Fiur mycket av arbetarens egen personlighet kan egentligen spåras i den färdiga produkten? Hur känner man sig inför en kommersiell produkt när man själv varit med i tillverkningen? För att göra programserien Kultur-
besökte jag säkert mer än 25 olika fabriker och en hel del arkiv. Jag har ju privilegiet att fa besöka många arbetsplatser och fundera kring det. När jag en gång, ung och grön, började som lokalredaktör i Kristine­
hamn tog jag kontakt med olika företag och institutioner i trakten, som jag skulle tänkas komma att besöka i det dagliga arbetet. Det var inte minst en del större industrier. Jag ville inte bara lansera mig - jag ville allt veta mer också. Besöket på Storfors rörverk var mitt livs första i en tung industri. Det var en miljö, som jag möjligen kände från konsten, litteraturen eller bildreportagen, men som jag aldrig tidigare satt min fot i.
181

JOHAN FORSSBLAD
Jag mötte en ny värld, en värld av sot, gnistkaskader, dån, slammer, damm och rök.
En glödande järnklump skjuts genom en serie koniska tunnlar så att klumpen blir längre och längre, godset tunnare och tunnare och rörämnet allt mer likt ett rör. Ett stadigt crescendo fyller den jättelika fabrikshallen och blir ett fortissimo när rörets ändar sågas jämna och röret kastas åt si­ dan med ett dån, inte olikt en större kyrkklocka. Män i blåställ, nedsota- de till total avpersonifiering, rör sig som skuggor. Om någon vill meddela sig här är det rop, skrik och yviga gester som gäller.
1 82
Inte bara krus och kulor
- utan också glasspinnar.
Foto författaren och Nisse
C ronestrand
(överst th)

MED VARDAGENS BILDER MOT MORGONDAGENS MUSEUM
Maskinen som paketerar
Losec med tillsyn.
Foto författaren
Min unga själ blev lite solkad under vandringen. På guidens vita tygskor syntes däremot inte en fläck. Det hette skjutverket, men på väggen utanför omklädningsrummet hade någon skrivit ”skitverket” med en vit krita. Ingen hade ens försökt torka bort skriften. Så var deras förhållande till sin produkt.
Nu är hela huset rivet.
Bilden av arbete
Jag ställer dagens tillverkning mot foton från förra sekelskiftet. Visst finns där skillnader, som bara kan förklaras med ett ändrat sätt att se på arbets­ platsen och på människans plats i förhållande till tekniken. Förr försökte fotografen ta fram skönheten i arbetsplatsen. Fabriken var som en helge­ dom. Ljus strilade in genom höga spröjsade fönster. Ofta var det stora ar- betslagsbilder. Hela personalen kunde posera ute på fabriksplanen, gärna med ett slags rangordning i placeringen. Arbetaren var bara en i kollekti­ vet, och anonym. Ändå rymmer bilderna en stolthet över det gemensam­ ma verket. Arbetarna stod stumma som i bön och tittade allvarsamt mot kameran, som ett slags hjälppräster i ett tempel. En del av dem såg dess­ utom ut som patriarker, allvarsamma män med stora skägg.
Idag känns det som fotografen istället försöker lyfta fram det monotona i arbetet. Arbetet leder inte längre till gemensamma storverk utan till slit, arbetsskador. Arbetaren är inte lika anonym, men ändå ensam, ofta med hörlurar eller hörselskydd för att stänga ute oljud och sociala kontakter. Rå­ ämnen matas fram obevekligt. Det är maskinen som bestämmer arbets­ tempot, inte arbetaren. Förvånansvärt mycket fabriksarbete är ensamarbe­

JOHAN FORSSBLAD
te. Även om det är många personer i samma rum, så är arbetsmomenten in­ dividuella och i mina ögon oftast ganska enahanda och tråkiga.
Och varken förr eller nu verkar fotograferna vilja visa arbetsglädjen el­ ler arbetsplatsen som social miljö, förutom möjligen under kaffepausen. Det är nu dags att presentera arbetets sociala sida. Det får bli nästa syn­ vinkel, något för år 2000-talet.
Arbete och stolthet
Under reportagearbetet besökte jag alltså många industrier av de mest va­ rierande slag. Ofta fick jag anledning att fundera över hur lika varandra de ändå var. Oavsett vilken produkt man tillverkade så var det på något sätt samma fabrik, oavsett om maskinerna spottade ut Losec eller tändstickor, stearinljus eller primuskök.
Vilket förhållande till sin vara och sitt varumärke har egentligen den som tillverkar?
Om man tänkte att arbetet på Liljeholmens i Oskarshamn bara skulle vara ett jobb för något år efter skolan, och sedan fortfarande är kvar efter elva år: Är man då så stolt över sin produkt att man aldrig någonsin nap­ par ens på ett extrapris att köpa andra ljus än Liljeholmens? Om man he­ la dagen står och stansar ämnen till knivar, blir man då glad när man ser att varenda byggnadsarbetare i landet har morakniven hängande på blå­ stället?
Jo, jag tror det, för nästan överallt möttes jag och mina arbetskamrater - fotograf och ljudtekniker - med vänlighet och hjälpsamhet. Undanta­ get var en tillverkare i Mellansverige som inte alls ville ha besök. Han sa att det var av sekretesskäl, men jag tror att han bara var blyg. Jag tror nämli­ gen att alla egentligen tycker det är ganska kul att vi kommer och filmar och låter dom vara med i teve och visa vad dom kan, visa sin produkt och visa hur det ser ut på deras arbetsplats, oberoende
om det är stearinljus eller slipstenar som tillverkas.
Det är inte bara företagsledningen och marknads­
avdelningen som ger sin uppskattning och anar
PR-effekter i programmets spår, utan också ”golvet”
ser sitt värde. Det är naturligtvis annorlunda när
massmedia besöker en arbetsplats för det dom gör
där till vardags - inte för att den en dag är platsen
för en dramatisk nyhet.
På Astra såg jag ett anslag (jag läser gärna an­ slagsta.vlor) om att ”Astra har utsetts att få vara
med.
Falu Rödfärg har tillver­ kats kontinuerligt i mer än 300 år och finns i andra nyanser än rött. Kontrollrummet 1 998. Foto Nisse Cronestrand,
Tekniska
museets arkiv
— ett påstående som utstrålar stolthet, be-

MED VARDAGENS BILDER MOT MORGONDAGENS MUSEUM
I Abu Garcias verkstad.
Foto Nisse Cronestrand,
Tekniska museets arkiv
ordrar stolthet eller i alla fall vill uppmuntra till stolthet. Det är naturligtvis svårare med identifika­ tionen inom råvaruindustrin. Hur ska man kunna veta att skeppet där ute till havs är byggt av plåt jag har valsat eller att mjölkkartongen kommer från massatimmer fällt av min motorsåg?
Manligt kvinnligt norrländskt
Kulturlagret handlar om saker och tillverkning. Ämnet är outtömligt. Det gäller att välja ut bra ex­ empel. Det är viktigt att teknik inte blir för grab-
bigt. Även om samhället inte ser ut som man hoppas, försöker jag ändå sprida exemplen mellan manligt och kvinnligt lika väl som geografiskt och blir glad när professorer och företagsledare någon gång är kvinnor och när jag hittar ett spännande tillverkningsexempel utanför Mellansverige, helst i Norrlands inland.
Men varför är många arbetsplatser så enkönade när de ändå ser så lika ut? Fabriksarbetet i sig är numera inte så varierat. Det är band som trans­ porterar saker i olika stadier av fullbordan kors och tvärs genom rummet som en jättelik modelljärnväg. Borta är förra sekelskiftets remmar med sin livsfarliga rörelse i huvudhöjd. Nu är rörelsen i stället förlagt i arbetshöjd. Det är som gjort för närbilder. Vi glömmer nästan att ta de stora över­ siktsbilder, som ska visa hur arbetsplatsen egentligen ser ut, hur den är mö­ blerad. Varför görs glasspinnar nästan bara av män, medan det är kvinnor som dominerar Losecfabriken? Det måste ligga historiska orsaker bakom. Det är nästan som i sjukvården. Fördomar, gamla vanor och intressen står för rekryteringen. Eller?
Kulturen - det är det som finns överallt
Det är lätt att bli förvånad över att det ändå finns så många ”gamla” varor i handeln och i bruk fortfarande. De har blivit en del av vår kultur. Många av dessa saker var en gång uppfinningar eller resultat av nytänkande. Ta tänd­ stickor eller Falu rödfärg till exempel. Det gällde ju faktiskt att etablera nya idéer, att fa folk att förstå att man skulle smeta röd gegga på husen trots att dom var så vackra silvergrå. Det röda stack ut i landskapet som signaler, det grå smälte in. Här måste ha behövts reklam, PR och pedagogisk talang.
Det var säkert lättare med tändstickor. Tänk att lätt fa fram eld att vär­ ma sig på, laga mat över och lysa upp med. Även de mest konservativa el­ ler teknikskeptiska accepterade säkert vitsen med tändstickor. Och har
1 85

JOHAN FORSSBLAD
man en gång lärt sig göra eld genom att tända en tändsticka, så sitter den
kunskapen kvar. Den går inte att få bort.
Det är inte alltid man noterar att en nymodighet slår igenom. En dag
finns den bara där och är väl etablerad. Jag är en flitig fotograf som redan på 60-talet funderade över att man ännu inte funnit ett alternativ till den klumpiga sekelgamla metoden med kemisk film, mörka rum, silverbromid och surt fixersalt. Men så plötsligt slår det mig. Vad är det jag håller på med nu då? Jag gjorde mitt sista teveprogram på film 1986. Sedan dess är det bara elektronisk video som gäller, än så länge på videoband, snart på dis­ kett. Men stillbilderna tar jag fortfarande hellre på kemisk än elektronisk väg.
Barndomsminnen är också kultur
När gustavsbergsfabriken bytte ägare och tillverkningen av det anrika porslinet ”Blå blom” hotade försvinna bortom horisonten i öster, var det knappt jag noterade det trots att det i museivärlden gav upphov till uttryck som ”utrotningshotade produktionslinjer” och väckte starka farhågor om kulturell utarmning. En utställning på Tekniska museet och ett kaffereps- samtal utgör startpunkten för Kulturlagret. Resten av programserien blir en resa mellan olika fabriker och miljöer, styrd av mina associationer på temat ”vardagens prylar som uttryck för vår kultur”. Själv har jag egentligen ing­ et eget förhållande till ”Blå blom”. Den känsla och den nostalgi, som om­ ger servisen har jag fått läsa och intervjua mig till. Kunde det rent av vara så att ”Blå blom” egentligen var en regional produkt, mest såld i Gustavs- berg med omgivningar och uppland, det vill säga östra Mellansverige och en bit upp i Bergslagen och Dalarna?
Min mormor drack kaffe ur koppar från Rörstrand.
Däremot är det väl ingen tvekan om det nationella och rent av globala i produkten Perstorp-plattan från Perstorp i
Skåne, inte minst mönstret Virrvarr i sin geni­
aliska design av Sigvard Bernadotte för en ar­
betsbänk i ett kök. Linjemönstret maskerar ef­ fektivt alla repor och eggmärken. Vi är många som vuxit upp vid virrvarret. Nu när jag mö­ ter mönstret igen, kan jag inte komma ifrån en måhända hädisk misstanke. Kan det rent av vara så att formgivaren inte helt litade på pro­ duktens förträfflighet utan gjorde ett mönster som tålde att slita på? Och rita på med för den delen.
Perstorpsplattan med det legendariska mönstret "Virrvarr" gick bra att rita på. Teckning av Fri­ da Millander.

Foto Nisse Cronestrand, Tekniska museets arkiv
Inte minst namnet ”Perstorp-plattan” tycker jag är ett gott exempel på
svensk kultur, tydligt och präktigt, ganska tråkigt, men effektivt. Det är så långt man kan komma från våra tider när ju även varumärken ska vara sexiga.
Varumärken mer värda än varan
Varumärken ska man vårda. Det är en av ekonomiforskaren Frans Melins teser. Man ska inte splittra och inte överlasta varumärket. Husqvarna har lyckats utnyttja sitt eget namn på ett fascinerande sätt. Huskvarna är en ort vid Vättern utan närmare identitet. Finns det överhuvudtaget någon väg, järnväg eller farled som går till Huskvarna?
Men byt ut K mot ett Q. Då ligger världen öppen. I Rumänien tänker man på Husqvarnas gamla saltkvarn eller köttkvarn och köper nu en mo­ torsåg. Polackerna minns symaskinen och de MC-tokiga tjeckerna vet vil­ ken cykel som vann. Nu när företaget har minskat sortimentet, tjänar den gamla priskuranten som reklampelare för dagens produkter. Ett varumär­ ke som gladde farmor, farfar och farskusinerna borde väl borga för bra gräs­ klippare. Så resonerar kunder världen över idag.
Ändå har Husqvarna haft tur till skillnad från termos, jeep, freestyle, windsurfer och alla andra som slarvade bort sina namn på att bli ord i var­ dagsspråket. På något sätt förvärvade dom sin odödlighet genom att för­ lora sin identitet.
Stomatol ger mig helt andra associationer. Jag vet att det är ett tand- krämsfabrikat. Ändå har jag egentligen inget förhållande till tandkrämen som tandkräm. För mig är Stomatol ett reklamnamn - Stomatol som ljus­ reklam vid Slussen i Stockholm, Stomatol som tecknad annons i gamla gulnade tidningar, Stomatol som en besvärjelse från förr. Ändå finns det väl någon som tillverkar Stomatol, lyckas fa in krämen i en tub, stoppar tu­ ben i en låda och säljer den för att förtjäna sitt uppehälle. Stomatol har
smak, utseende, konsistens och funktion, och det finns någon som älskar Stomatol och aldrig kan tänka sig byta till Vademecum.
Vademecum å andra sidan är för mig mest små flaskor med munvatten på sjukhusens säng­ bord och barndomsminnet av taltråden - en av femtiotalets stora reklamsuccéer. Taltråden är mer laddad med känsla än själva tandkrämstu- ben. Tuben var överhuvudtaget inte intressant. Den tog man ur, sedan fäste man tråden i lådan och drog med naglarna längs tråden och då lät det som ”ta-va-de-me-cum” eller ”pro-va-va-de-
MED VARDAGENS BILDER MOT MORGONDAGENS MUSEUM
1 87

JOHAN FORSSBLAD
me-cum”. Jag minns tydligt den konstiga syntetiska rösten som uppstod,
men har inget som helst minne av hur tandkrämen smakade.
Hagfors och tropikerna
På Primus fabrik i Hagfors sitter en värmländska vid en maskin som tryck­ er ihop två stansade metallplattor så att dom bildar en del till en lykta, som kan lysa upp tillvaron fjärran från alla elkontakter. Gasollyktan är en ätt­ ling i rakt nedstigande led till den lykta som fick upptäcktsresandena Sten Bergman och Gustaf Bolinder att skriva tackbrev till tillverkaren.
”Primuskök och Primuslyktor höra till de utrustningsartiklar, som måste anses oundgängliga vid forskningsresor__Under mina fleråriga tropiska vildmarksfärder har jag verkligen lärt mig uppskatta dessa utmärkta fabri­ kat. .. Tack vare deras starka sken kunde vårt stundom rätt stora läger hål­ las fullt upplyst nattetid och även de närmaste omgivningarna kunde be­ lysas, vilket har sin betydelse när vilddjur och opålitliga infödingar smyga omkring i närheten.” (Bolinder)
”Under expeditionens sista dag på Kurilerna lyste vår Primuslykta lika starkt som den första, och vi kunde ej nog prisa dess förträffliga egenska­ per.” (Bergman)
”Dunk, dunk” säger maskinen i Hagfors och en luftstråle blåser iväg lykt- detaljen ner i en låda så att värmländskan kan ladda om. Tänker hon på Sten Bergman där borta i det fjärran Kurilerna, där han satt vid i sitt star­ ka Primussken och prisade lyktans förträffliga egenskaper, eller är det ba­ ra ett arbete, en utkomst? Men hon ser ändå ut att vara i den ålder, då man har hört Sten Bergmans radioföredrag och drömt sig bort till okända län­ der och människor.
Glasspinnar och slipstenar
På Sweden Beech Sticks i Arkelstorp står en frysbox med glass i lunch­ rummet. I andra personalrum finns kaffeautomater, kaklådor och frukt­ skålar, men här i Arkelstorp i norra Skåne finns alltså stadig tillgång på glass. De tretton som arbetar här har ett personligt förhållande till varen­ da glasspinne i frysboxen. Ja, de har känslor för alla glassar i Sverige oav­ sett om det är GB, Hemglass eller Karlshamns Konsumglass. De gör mel­ lan 1,5 och 3 miljoner pinnar per dygn. Av 4000 kubikmeter bokträ om året blir det glasspinnar i maskinerna på Sweden Beech Sticks. Stockarna

MED VARDAGENS BILDER MOT MORGONDAGENS MUSEUM
16000 slipstenar som
genom åren inte passe­ rat kvalitetskontrollen ligger runt fabriken i Burgsvik. Här syns 142 av dessa.
Foto författaren
får svälla i vatten, kapas och svarvas till långa remsor där glasspinnarna se­ dan kan stansas ut. Ibland präglas ett ”Magnum” in, men de flesta pin­ narna är anonyma. Ändå vet arbetarna i Arkelstorp om de köper en glass att det här är en av deras pinnar.
Det skulle kunna vara samma sak för den handfull personer som arbe­ tar på Gotlands Slipsten i Burgsvik. Det är ett anrikt företag. En gång ar­ betade där 40 personer och då var företaget så stort att det dominerade sö­ dra Gotland och hade eget rederi för att skeppa slipstenarna ut i världen och ta med andra varor tillbaka hem. Slipstenarna fick pris och medaljer på industriutställningar för att de var så bra att slipa knivar och yxor på.
Sedan mötte företaget sitt öde - eller ska man säga att det föll på eget grepp. Kanske inte enbart men ett av de största problemen för slipstenstillverkaren var att produkterna var alltför bra. Nöjda kunder kom aldrig tillbaka. De var förlorade för generationer där söner och döttrar intill tredje och fjärde led stod och slipade sina eggar på förfädernas slipstenar ur Gotlands berg.
Eller är det här månne ytterligare ett uttryck för den svenska kulturen och det svenska — att vara duktig, men inte smart? Men jag anar en un­ derliggande protest mot konsumismen. Det är klart det måste finnas en kulturell kvalitet i förmågan att tillverka så bra varor att kunderna aldrig behöver återkomma.


Järntecknet i Sverige- salen.
Foto Nisse Cronestrand, Tekniska museets arkiv
WERA GRAHN
Tekniska museet
- den manliga teknikens tempel?
en kalk aprilvinden biter i kinderna när jag står och väntar
framför portarna till Tekniska museet. Det är ännu några mi­ Dnuter kvar innan de öppnas. Mitt uppdrag är att titta på sam­ lingarna ur genusperspektiv.1 Jag undrar vad jag kommer att finna. Av någon anledning är detta ett museum jag aldrig tidi­
gare besökt, trots att jag arbetat på museer i många år. Fast jag aldrig varit
här förut har jag ändå någon sorts uppfattning om vad som finns innan­ för väggarna. Teknik är ett begrepp som väcker tankar om komplicerade
tekniska konstruktioner, gjorda av män och för män i en värld där man­
nen varit norm. I kombination med museum tänker jag mig att det här är
en plats där männens makt över tekniken manifesteras. Men stopp! Vilken generalisering! Vad är det som säger att teknik är något manligt?
Visserligen har männen haft ett långt försprång framför kvinnor när det gäller teknisk utbildning. Först 1921 fick kvinnor tillträde till tekniska högskolor.2 Tre år senare grundades Tekniska museet av flera starkt mans- dominerade sammanslutningar - Ingenjörsvetenskapsakademien, Svenska Teknologföreningen, Svenska Uppfinnareföreningen och Sveriges Indus­ triförbund. Dess uppgift enligt stadgarna är främst att belysa den svenska utvecklingen inom ingenjörskonsten och dess grundvetenskaper, samt in­ om industrin. Även om museet i början var en mansdominerad institution, så finns det ingenting i sig som säger att det nödvändigtvis behöver vara så idag — t ex i stadgarna - och att den teknik som visas tvunget skulle behö-
191

WERA GRAHN
va vara kopplad starkare till det ena eller andra könet. Är inte de tekniska
föremål som museet samlat in neutralt könlösa ting?
Jag försöker skaka av mig mina fördomar och inta en sakligt neutral in­
ställning till uppdraget. Jag är här för att ta reda på om det går att finna skillnader i förhållande till kön i samlingarna och inte att redan från bör­ jan anta att det är så.
Flera skol- och förskoleklasser står framför mig och väntar ivrigt på att få komma in. Ju närmare tioslaget kommer desto fler trängs framför trap­ pan. Det råder en spänd förväntan. Då händer plötsligt något som återi­ gen får mig att undra över kopplingen mellan kön, teknik och museet.
Alldeles intill mig står en dagisfröken som håller en liten pojke i ena handen och en flicka i den andra. Plötsligt vänder sig en manlig barnskö­ tare i gruppen om. Han klappar pojken på huvudet och säger:
”Nu ska det väl bli kul för dej!”
Han ler samtidigt bekräftande mot pojken och tittar honom i ögonen. Flickan som håller i frökens andra hand skruvar på sig, slänger lite rastlöst med armen och blir genast tillsagd av fröken att stå stilla. Det är pojken som förväntas fa roligt, medan flickan uppmanas att vara passiv och snäll.
Är det en slump att detta inträffar framför Tekniska museet? Och har det i så fall någon betydelse? Hänger det samman med förväntningar på det som döljer sig innanför väggarna till detta museum och att dessa är relate­ rade till kön? Vad är det jag kommer att finna i samlingarna och vad säger detta om kön?
Teoretisk bakgrund
Men först en kort teoretisk bakgrund. Att anlägga ett genusperspektiv på samlingarna innebär att utgångspunkten för studien är kön. Enkelt ut­ tryckt är det den primära utsiktsplatsen vi intar. Vad kan vi säga om sam­ lingarna om vi filtrerar dem genom begreppen manligt och kvinnligt? Ha­ de ett annat perspektiv applicerats —som klass, etnicitet eller generation - skulle förmodligen andra aspekter kommit fram än de som tas upp ned­ an.3 En mängd parametrar kan ju anläggas på en studie och de nyss nämn­ da är bara några fa. Det viktiga är att vi är medvetna om att det perspek­ tiv vi väljer - oavsett vilket - gör att vi delvis ser olika saker.4
De tanketrådar jag här vill ansluta mig till tar sin utgångspunkt i Joan Wallach Scotts syn på kön (genus) som ett gmndläggande drag i sociala re­ lationer, en av grundpelarna i det sociala varat.5 Att kön har en fundamen­ tal betydelse i den sociala samvaron bygger på upplevda skillnader mellan könen —manligt och kvinnligt är med andra ord sociala konstruktioner och inte naturgivna tillstånd.6 Kön (genus) ser Scott också som ett fundamen-
1 92

TEKNISKA MUSEET - DEN MANLIGA TEKNIKENS TEMPEL?
På besök i Tekniska mu­ seet. Flicka på sportlovet 1998 och pojkar om­ kring 1980.
Foto Nisse Cronestrand och Kay Danieison, Tekniska museets arkiv
tak sätt att beteckna maktrelationer. Yvonne Hirdman har utvecklat Scotts tankar och systematiserat och sammanfogat komponenter inom den redan existerande feministiska debatten till ett system, genussystemet, som hon ser som en ordningsstruktur av kön. Systemet har två bärande logiker. Den första är isärhållandets princip, där manligt och kvinnligt avskiljs. Den an­ dra är den manliga normens primat, kvinnor underordnas i förhållande till män. Det är relationen mellan könen och de asymmetriska maktförhållan­ dena som fokuseras. Genom avskiljandet legitimeras den manliga normen. Isärhållandets, avskiljandets, mekanismer blir därför väsentliga att studera.7 När det gäller de avskiljande mekanismerna och reproduktionen av den manliga normen, vill jag i enlighet med Iris Marion Young understryka att det oftast inte handlar om klara och tydliga processer, utan om en subtil un­ derliggande struktur, som är så självklar för oss att vi för det mesta inte upp­ fattar den som problematisk utan som något naturligt. Det handlar alltså inte nödvändigtvis om en medveten underordning och avskiljning, utan är snarare ett resultat av omedvetna föreställningar om manligt och kvinnligt som är så djupt rotade att de är svåra att se och förändra om de inte förs upp till ytan.8 Ovanstående resonemang är alltså den genusteoretiska grund jag begagnat som analytiskt redskap för att studera samlingarna.
Utställningarna
Så öppnas dörrarna och klasserna slussas in. De flesta försvinner ner mot Teknorama och på vägen dit passerar de bland annat Tekniska museets 75- årsjubileumsutställning i Sverigesalen och Maskinhallen, innan de är fram­

WERA GRAHN
me. Jag passar på att gå runt lite och tittar på de två utställningarna som ger
barnen några av deras första intryck av Tekniska museet. Hur ser rummen och dessa utställningar ut i förhållande till kön? Vilka positioner har män och kvinnor här tilldelats?
På en gång när jag kommer in i Sverigesalen stoppas stegen upp. Mitt på stengolvet finns ett jättelikt tecken. Det är tecknet för järn. Men bety­ delsen är inte entydig, för det står samtidigt som symbol för man.9 Detta är det tecken som Tekniska museet valt att pryda golvet i Sverigesalen med. Alltsedan huset byggdes har det funnits med och kommer sannolikt att göra så framöver, för tecknet är inte en tillfällig installation, utan en per­ manent steninläggning i golvet. Det är beläget i en av de första salarna som besökaren kommer till och har där fått en central placering på golvets mitt. För att komma vidare in i Maskinhallen och bort till Teknorama går det inte att undvika. Besökarna måste bokstavligen trampa på det för att komma vidare.
Tecknets centrala placering antyder att något viktigt och essentiellt sägs om museet här. Idag vet vi inte om byggnadens skapare medvetet använt tecknet i dess dubbla innebörd eller bara för att beteckna järnets centrala ställning i vårt lands historia och därmed även inom museets ansvarsom­ råde - kanske eller kanske inte. Men inte desto mindre bär det till många av dagens besökare inte bara ett budskap om att järnet varit viktigt, utan även om det manligas primat. Med ideogrammet har begreppen teknik och man sammansmälts till en enhet. Detta är alltså ett av de första in­ trycken som möter tjejerna och killarna på vägen till Teknorama.
Tittar så på föremålen i montrarna. Här finns allt från elektriska sko- torkare till räknemaskiner. Texten uttrycker inte något öppet samband med endera könet. Tillverkare, årtal och material är det som verkar vara det väsentliga att berätta om. Vi får inget veta om hur grejerna använts, vem som haft dem eller deras betydelse i ett vidare avseende. Tingen blir här­ med lösryckta ur sitt sammanhang, även i förhållande till kön.
Att den tidiga modellen av en mikrovågsugn i en av montrarna inte an­ vändes av en kvinna, utan av en man som nyss blivit änkling,10 kan ingen ana. Besökaren lämnas att själv föra samman föremålen med endera en kvinnlig eller manlig sfär. Det här är ett av många exempel på den kon- textlöshet som omgärdar många av museets föremål, vilket vi kommer att se mer av nedan när jag tittar på kringuppgifterna på katalogkorten.
I en av montrarna visas ett duvbo, vilket jag tolkar som ett ifrågasättan­ de av vad vi kan definiera in i begreppet teknik - även om det inte sägs rent ut i föremålstexten. Det blir för mig ett tankeväckande exempel på hur nya och oväntade frågor kan föras in i en utställning. Inget hade hindrat att frå-
Den ryska kosmonauten Valentina Teresjkova fö­ reläser på Tekniska mu­ seet 1978.
Foto Kay Danieison, Tekniska museets arkiv

TEKNISKA MUSEET - DEN MANLIGA TEKNIKENS TEMPEL?
gor om kön lyfts fram på ett liknande sätt till exempel vid ovan nämnda
mikrovågsugn eller vid något annat föremål. Men det har inte gjorts.
På ena kortsidan finns en mängd fotografier upphängda. Här möter mig ett hav av män, först efter en stund urskiljer jag här och där några kvinnor. Jag ska här bara ge ett typexempel på hur kvinnor framställs. Ett av foto­ grafierna föreställer en kvinnlig kosmonaut på besök på museet. På den bild som valts ut tar hon emot blommor och hälsar på en skara barn, utan­ för museet. Förmodligen hälsade också den kvinnliga kosmonauten på museidirektören och höll ett anförande där hon berättade om sitt yrke och det hon uträttat inom sitt värv. Men ingenting av detta har lyfts fram på bild. Som kvinna tilldelas hon istället en traditionellt kvinnlig position i re­ lation till barn, till den reproduktiva sfären. Detta trots att hennes besök sannolikt inte på något avgörande sätt hade att göra med hennes relation till barn. Det här är ett mönster som upprepas på många andra ställen i museet, där männen är aktiva och delaktiga i produktionen, medan kvin­ norna hänvisas till reproduktionen och blir tillfälliga gäster i en manlig
värld. Detta verkar alltså ske oavsett hur tekniskt kunniga kvinnorna än är. På väggarna hänger emellertid några affischer från tidigare utställning­ ar där kvinnor stått i centrum. Särskilt en gläder mig, Två hjul och en häst­ kraft:— mopedens tid i Sverige fån 1994. Här syns en dam i nylonstrumpor på en moped. Det är hon som kör. Jackan fladdrar i fartvinden, hon är ak­
tiv och har själv kontrollen över fordonet. Det känns uppfriskande.
Jag lämnar Sverigesalen och går trappstegen ner i Maskinhallen. Om bil­ der av människor finns här är det även i detta rum främst av män. Ofta finns de också namngivna som uppfinnare till någon av de stora maski­ nerna som fyller hallen. En enda namngiven kvinna finner jag. Det är Alex­ andra Gjestvang. Hon var den första kvinnan i Sverige som tog körkort och
har förärats med ett stort fotografi.
Annars är det tunnsått med kvinnor. Vid skruvpropellern finns de vis­
serligen både omnämnda och avbildade, men då i egenskap av roddarma­ dammer som blev utkonkurrerade av moderna farkoster - som ett minne över ett utdött släkte. Och så vid damcykeln. Där finns en bild av en kvin­ na som med tom blick - som om hon inte hade ett mål för turen - har greppat cykelhandtagen. Men det är inte med en fast hand hon styr, utan med fingerspetsarna. Det hela ser lite tafatt och osäkert ut. Bakom henne står emellertid en hel skara med uniformerade män, redo att styra upp hen­ nes färd. På det hela taget känns Maskinhallen som ett mäktigt mausole­ um över manligt kreerade maskiner.11
Det här är alltså några exempel på vad som kan möta besökaren i ut­ ställningarna. Här finns aktiva, namngivna män som inte sällan är skapa­

WERA GRAHN
re till det föremål som visas. Om kvinnor finns med far de däremot, med
några fa undantag, en passivt namnlös roll. Utställningarna är visserligen bara en liten del av museets föremålssamling, närmare bestämt den del som museet valt att visa upp. Men hur ser resten av beståndet ut i könshän- seende?
Föremålssamlingen
Jag tar mig med ett passerkort in genom den låsta dörren till en av korri­ dorerna med tjänsterum. I mitten av gången finns en dörr som leder in till Labyrinten, museets hjärta, där katalogkort över alla föremålen finns sam­ lade. Jag drar än en gång passerkortet genom säkerhetsanordningen. Det klickar till. Dörren är öppen. Med en känsla av högtidlighet går jag in och närmar jag mig de grå och svarta plåtlådorna där alla uppgifter om de in­ samlade tingen finns. Totalt rör det sig om mer än 40 000 föremål, som är samlade i ett fyrtiotal lådor. Jag börjar bläddra.
Nyss ute i utställningarna ställde jag frågor om vilka positioner män och kvinnor tilldelats i förhållande till sakerna som visades. Samma fråga går inte att ställa här. Svar på sakernas förhållande till kön går inte att utläsa från katalogkorten på ett enkelt sätt, därför att uppgifter om vem som an­ vänt de olika föremålen mestadels saknas - det tekniska föremålet i sig har varit det som rönt intresse - så detta leder ingenvart.
En annan ingång skulle kunna vara att se vilka och hur många föremål som förvärvats av manliga respektive kvinnliga uppfinnare. Men även det­ ta leder in i en återvändsgränd. Ingen på museet kan erinra sig att det över­ huvudtaget finns något som någon kvinna uppfunnit, i varje fall inte nå­ gon svensk. Ett melittafilter som konstruerats av tyskan Melitta Benz är det närmaste jag lyckas komma.12 Männens uppfinningar utgör med andra ord huvuddelen av samlingens bestånd.
Nu skulle man ju kunna tro att detta beror på att det inte funnits så många svenska kvinnliga uppfinnare. Men det mest häpnadsväckande är att så inte alls är fallet. Kvinnliga svenska uppfinnare har funnits och finns.13 Förutom att museet haft utställningar som visat att det finns kvinnliga uppfinnare, så har flera av kvinnorna i fråga själva varit närva­ rande på Tekniska museet med sina föremål och visat dem för allmänhe­ ten.14 Men inga föremål har emellertid förvärvats. Varför?
Många anledningar och delförklaringar till detta finns troligen, men den viktigaste orsaken - som jag uppfattar det - är sannolikt föreställningen om det manliga som norm för tekniken. Begreppen kvinnor och teknik har därmed inte varit tillräckligt självklart förenliga och de föremål som kvin­ norna uppfunnit har inte uppfattats som tekniska, i varje fall inte tillräck-

TEKNISKA MUSEET - DEN MANLIGA TEKNIKENS TEMPEL?
ligt tekniska för att ta in i samlingen. De har avskiljts och tilldelats en till­ fällig plats i anslutning till exempelvis Kvinnor och teknikdagarna. Här vill jag än en gång understryka - och detta gäller överlag - att jag inte nöd­ vändigtvis uppfattar detta som ett resultat av en medveten konspiration, utan snarare som ett resultat av omedvetna föreställningar om manligt och kvinnligt som är så djupt rotade att de är svåra att se och förändra om de inte förs upp till ytan.15
Andra frågor kan emellertid ställas till föremålsbeståndet. Även om vi in­ te vet vem som använt just de specifika föremålen som museet har, vet vi ändå oftast genom andra källor vilket kön som använt tinget mest. Hur ser det ut om vi karaktäriserar manligt respektive kvinnligt i förhållande till fö­ remålen som det som traditionellt kan knytas till respektive sfär, de ting som historiskt, socialt och kulturellt länkats mer till ena än det andra könet.16

WERA GRAHN
Vad visar katalogerna?
Det som är lättast att få syn på är den mängd av föremål som kan knytas till manligt respektive kvinnligt. Hur många föremål inom respektive grupp kan vi finna? Men med ett genusperspektiv räcker det emellertid in­ te med en enkel sortering av föremål på kön. Manligt och kvinnligt mås­ te, med Scotts och Hirdmans synsätt, sättas i relation till varandra och maktaspekten tas i beaktande. Frågor som då blir viktiga är: Råder det en obalans i antalet föremål mellan grupperna? Vilka har fått företräde och vil­ ka har hamnat i skymundan? Kan vi skönja ett mönster här? Har någon grupp systematiskt hamnat i bakvattnet eller är det slumpmässigt? Vad är det mer som skiljer föremålsgrupperna åt? Har föremål som kan länkas till antingen den manliga eller kvinnliga sfären behandlats olika? Hur i så fall? Skiljer sig klassificeringen åt? Har vissa fler undergrupper än andra? Hur är katalogiseringen utförd? Finns registreringsfotografier? Ar föremålen uppmätta, finns användare angivet och hur ser historiebeskrivningen ut? Vilket annat kringmaterial finns i arkivet? Vad berättar bilagor, fotografi­ er, gåvobrev och annat?
Därefter kan vi avgöra om något fält fått större värde än något annat. Då blir frågan viktig om vilka positioner det manliga och kvinnliga har till-
Föreningen Quinnliga
uppfinnare i Sverige, QUIS, i Tekniska museet
1993. Fr. v. Katarina Forsén, Margareta Jo- nason och Inger Lind­ qvist, ordförande i QUIS. Foto Rigmor Söderberg, Tekniska museets arkiv

Katalogkort för gammal bil.
Foto Truis Nord,
Tekniska museets arkiv
TEKNISKA MUSEET - DEN MANLIGA TEKNIKENS TEMPEL?
delats. Kan vi finna överordning och underordning? Vad har avskiljts och vad har införlivats? Ar den manliga normen dominerande inom området? Om asymmetriska maktförhållanden råder måste frågan ställas om detta har någon betydelse. Vilka blir konsekvenserna av ojämlika maktrelatio­ ner? Kan dessa förändras så att förhållandena blir mer likvärdiga i framti­ den? Hur?
Vad hittar vi då om vi försöker se vilka föremål som kan sägas ha för­ värvats från en traditionellt kvinnlig respektive manlig sfär? Samma mön­ ster som tidigare upprepas här som i exemplen ovan. Det är svårt att hitta tydligt tekniska fält med kvinnliga förtecken i samlingen, även om det ju
inte saknats tekniska konstruktioner i exempelvis hemmiljö.17 Detta för­ stärker intrycket av det manliga som norm för den tek­ nik som samlats på museet. Totalt finns det ett fyrtio­ tal plåtlådor med kataloglappar, som redan nämnts. De flesta bär innehållsdeklarationer som antyder att här finns framför allt grejer med anknytning till en tra­ ditionellt mansdominerad produktionssfär.18 Det som tydligt knyter an till en traditionell kvinnosfär som hem och hushåll ryms i knappt en och en halv låda och utgör inte mer än knappa fyra procent av det totala beståndet.19 Men när jag tittar närmare på innehållet i de sistnämnda lå­ dorna visar de sig inte enbart rymma föremål från ett tradi­ tionellt kvinnligt område, för här finns till exempel en mängd rakapparater och en locktång speciellt för män. Så det totala antalet föremål som skulle kunna knytas till det tradi­ tionellt kvinnliga är alltså i själva verket ännu mindre. Före­ mål som jag föreställer mig kanske borde finnas, som exem­ pelvis barnvagnar, finns exempelvis inte alls. Även Eva Hesselgrens genomgång av föremålsbeståndet 1994 visar att den del av samlingen som tydligt kan sammanföras med en historiskt ut­
talat kvinnlig värld är liten.20
Eftersom tidsramen för mitt uppdrag varit begränsad har det inte varit
möjligt att göra en fullständig inventering av alla föremål, vilket inneburit att jag dels i samråd med närmast föremålsansvariga och dels efter ett lite större diskussionsseminarium med flera på museet, koncentrerat mig på några föremålsgrupper. Bilar/symaskiner och rakdon/nålar var de grupper som valdes ut, därför att de var jämförbara på flera sätt: t ex material- och/eller tillverkningsmässigt, svensk produktion finns eller har funnits.
Hur ser det då ut mer i detalj? Har föremålen behandlats på samma sätt? Finns lika mycket uppgifter samlade kring dem? Bilar med tillbehör och symaskiner med tillbehör kan tjäna som exempel här.
Ty *-
... -T,''
'”*«»*•* ttlJ_

WERA GRAHN
Symaskinerna
Visserligen konstruerades symaskinen ursprungligen för manliga hantver­ kare. Den fick emellertid inget genomslag i denna manliga värld, men kom med tiden främst att knytas till en kvinnlig.21 Därför kan symaski­ nen stå som exempel på en kvinnligt associerad föremålsgrupp.
Symaskiner finns det många av, hela 116 stycken. När det gäller tillbe­ hören är det sämre beställt, de är bara 16 till antalet. Men symaskiner har, till skillnad mot många andra föremål från den traditionella kvinnosfären, en egen klassificeringsrubrik - ”123 Symaskiner” — med hela åtta under­ rubriker.22 Fast de är förhållandevis många är de inte alltid tydliga. Särskilt en klassificeringsrubrik både förbryllar och fångar mitt intresse. Det är ”Icke definierbara system”. Vad är det? Vad döljer sig bakom detta? Vad är det man inte lyckats definiera?
Jag drar åter ut den lite tröga, gnisslande, svarta lådan. Under denna rubrik finns bara ett enda katalogkort. Det tillhör en liten handdriven sy­ maskin som benämns ”Familjesymaskinen”. Jag vänder på kortet och ser då en handskriven senare införd komplettering som berättar att det speci­ ella med denna maskin är att pressarfoten matar fram tyget och att det är den enda symaskinen med denna egenskap som finns i samlingen. Det ha­ de väl inte varit så svårt att definiera och namnge. Om intresse verkligen funnits. Om det ansetts som viktigt. Men nu är det inte så. Denna rubrik är den enda i sitt slag jag hittar i hela klassificeringslistan.
200
Katalogkort för symaskin.
Foto Truis Nord, Tekniska museets arkiv

TEKNISKA MUSEET - DEN MANLIGA TEKNIKENS TEMPEL?
Kategorin ”Speciella typer” är också lite intressant för här är två av sy­
maskinerna leksaksmaskiner, men som alltså kommit att ingå i det vanli­
ga beståndet. Leksakssymaskiner finns också placerade bland ”Övriga lek­
saker”, men dessa två har ingen brytt sig om att föra in under rätt kategori.
Detta gäller inte för bilar. Små bilar - som inte är leksaker - finns, men de
har status av modeller. Leksaksbilar namnges särskilt ”Leksaksbilar och
o >5 tag .
Lite underligt är att flera av symaskinerna helt saknar uppgifter om var­ ifrån de kommer, inte bara i äldre tid utan även bland senare års förvärv. På katalogkorten står det inte sällan: ”Hittats i magasin” eller ”Troligen från utställningen Josefin”. Josefin var en symaskinsutställning som invig­ des 1983. Om maskinerna härrör från den utställningen har de alltså ställts undan, glömts bort, för att sedan dyka upp igen, men då finns ing­ en kvar på museet som med säkerhet kan säga om de var med i Josefin, fast det inte gått mer än sexton år sedan utställningen. Symaskinerna förefaller alltså inte att ha rönt något nämnvärt intresse från museets sida sedan ut­ ställningen revs. De avskiljdes och tilldelades glömskans plats.
Hur ser då katalogkorten ut. De är förhållandevis tomma på informa­ tion jämfört med många av bilarna med tillbehör. Kring de uppgifter som ändock finns nedtecknade förefaller det dessutom ofta råda en osäkerhet, till exempel vilken typ av maskin det är fråga om, årtal för tillverkning el­ ler tekniska data. Frågetecken följer inte sällan efter informationen.
Många föremål förefaller emellertid vara uppmätta på längden, bredden och höjden - dock inte alla. Ibland finns tillbehören uppräknade, men of­ ta är de ospecificerade och kan i bästa fall ses uppradade på medföljande fotografi. Registreringsbilder finns dock inte i flera fall. Detta tyder på att föremålet saknats vid inventering och indikerar att det på ett eller annat sätt är förkommit.23 På åtta katalogkort står det skrivet i klartext att de sak­ nats vid genomgång av magasin, därutöver fattas fotografi på sju maskiner av okänd anledning. Det har alltså varit ett svinn på närmare tretton pro­ cent av hela symaskinsbeståndet om uppgifterna stämmer och om avsak­ naden av registreringsfoto verkligen innebär att sakerna är borta.
Användare finns sällan angivna. Bland det hundratal katalogkort jag bläddrat igenom har jag bara lagt märke till en som en manlig namngiven rektor från Bollnäs använt, samt en som en icke namngiven eller titulerad farmor till givaren brukat. Bilagor finns ibland till symaskiner. Då är det fråga om tunna anteckningar på små lappar. Några bruksanvisningar finns också bevarade i mer eller mindre gott skick. Symaskiner har samlats in allt från museets start fram till våra dagar.
Förutom att tillbehören till symaskinerna är få till antalet, som nämn­ des ovan, är de även intressanta i en annan bemärkelse. De är samlade un­
201

WERA GRAHN
der endast en enda klassificeringsrubrik, med den allmänt hållna benäm­ ningen ”Tillbehör”. Här finns allt från nålar, en symaskinslampa, en lös motor av okänd styrka, till skräddarkritor som upphittats i en av museets äldre maskiner okänt vilken. Som vi kommer att se nedan har bilarnas till­ behör däremot noggrant specificerats i skilda kategorier som fått egna namn.
Bilarna
Bilar är en föremålsgrupp som historiskt men även idag huvudsakligen kan knytas till en manlig sfär.24 Enbart bilar med tillbehör fyller lika stort ut­ rymme som alla de ovan nämnda föremål som skulle kunna knytas till en traditionellt kvinnlig sfär, vilket är knappt en och en halv plåtlåda eller grovt räknat dryga tusentalet accessionsnummer.
Här växer en imponerande och noggrant uppspaltad klassificering fram, där bilar och tillbehör benämnts och benats upp. Under inte mindre än 27 olika rubriker återfinner jag dem - och då är det ändå möjligt att jag missat något — vilket är mer än tre gånger så många som symaskinernas. Elektriskt drivna bilar har fått en egen rubrik och så även de med förbrän­ ningsmotorer. Även själva bilen och dess skilda beståndsdelar har specifi-
202
Man i trehjulig bil.
Foto Nisse Cronestrand, Tekniska museets arkiv

TEKNISKA MUSEET - DEN MANLIGA TEKNIKENS TEMPEL?
cerats. Chassi och kaross för sig, tändstift, förgasare och växellådor för sig.
Symaskinernas trampor och mekaniska innanmäte har inte specificerats med samma omtanke, till exempel återfanns ju en lös motor, som nämnts ovan, under symaskinstillbehören.
Antalet bilar är däremot inte så stort, kanske av utrymmesskäl. Jag får dem till 63 stycken, lite mer än hälften av symaskinsbeståndet. Men det fö­ religger en stor skillnad i hur de samlats in och vilken kringkunskap som finns runt dem.
Katalogkorten för bilarna är mestadels mycket fylliga. Så gott som ge­ nomgående är föremålen uppmätta, med en för mig rörande noggrannhet. Inte bara längd, bredd och höjd finns med, utan även t ex axelavstånd, spårvidd, hjuldiameter. När det gäller symaskinerna finns däremot inte ens stygnlängden angiven.
Tekniska data är oftast utförliga. Topp- eller medelhastighet finns stun­ dom med. En var snabbast i tävlingen Paris-Marseille 1896 och hade då en medelhastighet av 24,3 km/tim, en annan var med vid en tävling i Belgien. För de elektrifierade symaskinerna finns inga topp- eller medelhastigheter angivna och i allmänhet inte heller motorstyrka. Dessa bör ju ha varierat un­ der åren även för elsymaskiner, inte minst mellan dem för hemmabruk och industrisymaskinerna.
203

WERA GRAHN
När det gäller bilarnas användare får vi inte sällan veta en del om dem
och här handlar det uteslutande om män. Bland bilagorna finns ibland he­ la ägarförteckningar. Det mest slående med dessa bilagor i jämförelse med symaskinernas är kanske inte antalet - fastän de är fler för bilarna - utan omfånget på dem. För symaskinerna fanns, som nämnts, oftast små hand­ skrivna lappar med magert innehåll eller slitna bruksanvisningar. När jag lyfte upp dessa bilagor verkade de ibland vara helt tomma, men när jag öppnade omslaget låg små pappersbitar där. När det gäller bilarna är bila­ gorna däremot tjocka och innehåller flera olika delar, allt från besikt- ningsinstrument, brev med fyllig historik, till tidningsartiklar som skrivits om föremålet, fotografier, skattemärken och räkenskaper. Även på kata­ logkorten återfinns många gånger uppgifter om bilens historia i sig, om den varit driftsäker eller behövt repareras mycket. Liksom symaskinerna har bilar med tillbehör samlats in från museets tidiga år till idag.
Det finns ett vakuum, en tomhet, en tystnad kring symaskinerna, som inte har motsvarighet för bilarna. Samma mönster upprepar sig till stor del när jag till exempel jämför föremålsgrupperna rakdon - som det inte finns ett enda exemplar av, bland de över trehundra posterna, som använts av en
Rakdon i föremålssam­ lingen utställda i Fer- rumutställningen.
Foto Nisse Cronestrand, Tekniska museets arkiv
204

Deltagare vid Kvinnor och teknikdagarna 1985 kring temat "Luft, skog och vatten".
Foto Kay Danieison, Tekniska museets arkiv
kvinna — och nålar, eller tittar på vems personhistoria, belöningsmedaljer
och porträtt som samlats in. Saker med manliga förtecken förefaller ge­ nomgående ha skänkts mer uppmärksamhet
Jag skjuter igen lådorna, med konstaterandet att de manligt associerade föremålen har prioriterats: till antal, genom tilldelning av fler egna klassi- fikationsrubriker, genom att uppmätas och katalogiseras noggrannare. Tekniska data och funktioner har utretts mer detaljerat. Historik och an­ vändare finns oftare med. De förefaller inte ha kommit bort i samma ut­ sträckning som exempelvis vissa symaskiner. Kvinnligt sammanlänkade föremål har däremot fått en underordnad betydelse, som symaskiner med tillbehör, eller avskiljts, som rakdonen.
Betydelsen av kön
Betyder då den asymmetriska fördelningen av föremål med kvinnlig och manlig anknytning något? Spelar det egentligen någon roll? Varför är det viktigt att ställa frågor om kön till ett museum? Ett museum bygger med hjälp av föremålen bilder av samhället i förfluten tid, som kan ligga både
TEKNISKA MUSEET - DEN MANLIGA TEKNIKENS TEMPEL?
205

WERA GRAHN
relativt nära eller långt borta från vår egen tidsålder. Det förgångna förs
fram till vår egen tidsepok och får innebörder, betydelser för dagens besö­ kare. Museet skapar med detta - oftast omedvetet - förebilder som berät­ tar hur vi människor kan förhålla oss till tingen även idag. Och detta in­ kluderar kunskap om hur vi ska vara som kvinnor och män, vilka positioner som är önskvärda att vi intar i förhållande till det som visas. Det anger annorlunda uttryckt gränser för vad som är möjligt och omöjligt. En möjlighet att antingen kunna identifiera oss eller inte, att känna oss till­ höriga eller avskiljda. Museerna är alltså med och skapar normalitet, det som är norm inom det specifika ämnesområde som behandlas och vad som inte är det.
För Tekniska museets del innebär det här att utställningarna blir nor­ merande för vad som ska karaktäriseras som teknik och det antyder dess­ utom hur vi som män och kvinnor bör förhålla oss till området. För den lilla flickan som stod utanför museet i den bitande aprilvinden far bristen på föremål som kvinnor skapat, använt eller idag använder till följd att möjligheten för henne att ta till sig tekniskt kunnande och kunna identi­ fiera sig med teknik minskar. Chanserna för att hennes intresse och nyfi­ kenhet för området ska väckas reduceras därmed. Att tjejer och teknik in­ te självklart hör ihop blir en kunskap som också förstärks genom de vuxnas agerande. För pojken däremot blir det tvärtom. Sambandet mellan hans könstillhörighet och teknik stärks och han får bekräftelse både genom det som möter honom på museet och de vuxnas bemötande. Allt detta re­ producerar, legitimerar och vidmakthåller rådande könsmaktstrukturer i samhället i stort, där kvinnor generellt sett i vårt land har en underordnad ställning.25 Men det får också i förlängningen en förstärkande effekt på den rådande könsfördelningen inom teknikområdet, där män fortfarande dominerar, såväl när det gäller utbildning som yrkesverksamhet.26 Från jämställdhetssynpunkt är detta en förlust, men även i en demokratisk och samhällsekonomisk mening.
Här har jag enbart koncentrerat mig på en liten del av föremålssam­ lingen - såväl bakom som framför kulisserna - och försökt se hur detta ma­ terial är relaterat till kön. Det mesta är historia, även om samma mönster i viss mån kan skönjas vid insamling av föremål under 1990-talet,27 vilket understryker vikten av att kön bör tas i beaktande i större utsträckning i framtiden vid förvärv såväl som utställningsbyggande.
Men bilden är inte enbart dyster, för museet har under senare år tagit be­ tydelsen av kön på allvar på flera sätt. Jag vill särskilt nämna Teknorama som i sin undervisning speglar teknikhistorien genom tre kvinnliga vetenskaps­ mäns ögon och de årligen återkommande Kvinnor och teknik-dagarna. Den utvärdering av samlingen ur genusperspektiv som föregått denna arti­
206

1.
2. 3.
4.
5. 6.
7.
8.
9. 10.
Uppdraget, som bestod i att undersöka museets föremålssamlingen, pågick under tiden 990510—990624 och initierades av avdelningschefen Helene Sjunnesson.
Se t ex Karlqvist (1997)
Klass, etnicitet eller generation kan ibland t ex ingå som en del i ett genusperspektiv, men kön är alltid den primära utgångspunkten. Tekniska museets föremål saknar ty­ värr oftast kringuppgifter som skulle kunna fördjupa kunskapen i dessa riktningar. Des­ sa uppgifter förefaller inte ha varit intressanta att samla in. När det gäller klass skulle möjligen kunna sägas att samlingarna bärs upp av ting som tillhört ett bättre bemed­ lat samhällsskikt, för många föremål har skänkts av givare med titlar och adresser som indikerar en viss klasstillhörighet. Det skulle emellertid behöva göras en särskild un­ dersökning för att fastställa om det verkligen stämmer, vilket det inte funnits utrym­ me för inom detta projekt.
Ett genusperspektiv består inte av ett enda allmängiltigt teoretiskt ramverk. Många oli­ ka riktningar finns inom disciplinen - för en genomgång av det akademiska ämnets ut­ veckling, samt de teoretiska angreppssätt som varit dominerande se till exempel Ljung (1998), sid 221-260.Vilket angreppssätt som väljs för en undersökning styrs, som jag ser det, i mångt och mycket av det specifika ämnesområdets karaktär, dess historiska och sociala kontext, samt det kunskapsmål som ska uppnås.
Scott (1996), sidan 167.
När det gäller begreppen manligt och kvinnligt visar omfattande forskning att det in­ te finns någon fast enhetlig kärna, som varit densamma i alla kulturer och under skil­ da epoker, se t exThurén (1996)
Hirdman (1988) sidan 50-52. Hirdman har bland annat kritiserats för att en historisk determinism ligger inbakad i synen på genusordningen, det vill säga att genussystemet där mannen är norm blir en statisk ordning som inte är öppen för förändring eller ut­ tryckt på ett annat sätt: En oföränderlig ordning där mannen alltid är norm; Carlsson Wetterberg (1992) och Hagemann (1994). Men historisk determinism behöver inte nödvändigtvis bli slutsatsen om genusordningen uppfattas som ett öppet system med möjlighet till förändring.
Se Young (1990) sid 4lf.
Se t ex Liungman (1974) sid 528 Nationalencyklopedin (1992), sid 388.
Enligt uppgift från Tekniska museets bibliotekarie Inger Björklund.
TEKNISKA MUSEET - DEN MANLIGA TEKNIKENS TEMPEL?
kel är ett annat exempel, samt ett kommande projekt under hösten där he­ la museets verksamhet kommer att analyseras ur genusperspektiv. Med det­ ta indikerar Tekniska museet att det vill ligga i täten genom att som ett av de första museerna i landet lyfta fram, problematisera och ställa mer djup­ gående frågor om kön.
N oter
11. Jfr Hugo (1999) där han liknade Maskinhallen med en begravningsplats, där skyltar­ na fungerade som gravstenar med text och årtal. Dock gjorde han inga reflektioner om föremålens förhållande till kön.
12. Möjligen skulle också den rulle med papper från Terra Pak som museet har kunna rym­ mas under rubriken. Ruben Rausings fru var den som kom på hur problemet med på­ fyllningen av mjölk i tetraeden skulle lösas, men hon är emellertid inte angiven som uppfinnare av patentet enligt Jonasson (1996) sid 17.
207

WERA GRAHN
13. Quinnliga Uppfinnare I Norden (1992) sid 27^48 och Löfgren (1982) sid 154—157. 14. Dsedalus 1995 sid 214.
15. Se Young (1990) sid 4lf.
16. Se t ex Frykman (1979). Där visar de att hemmet och den därtill hörande reprodukti-
va sfären varit kvinnans domän och mannens det som tillhört offentligheten, en in­ delning som accentuerades i och med industrialismen. Dikotomin offentligt/privat är också starkt förbunden med det betalda respektive det obetalda arbetet vilket bland an­ nat Rita Liljeström framhållit i t ex Liljeström (1979).
17. I princip finns inget formellt hinder - i t ex museets stadgar —för att museet skulle ha kunnat samla en stor mängd tekniska föremål från exempelvis hemmiljö eller en spe­ ciellt kvinnopräglad arbetsmiljö. Om vi ser till det sistnämnda så har museet på sena­ re år avskiljt exempelvis den textila industrihistorien, vilken tidigare ingick som en del i basutställningarna. Dessa föremål finns numera på Borås textilmuseum. Teknikbe­ greppet förefaller ha snävats in och i detta avseende med åren kommit att stå för en allt­ mer mansdominerad teknisk värld.
18. ”Bilar, Kraftmotorer, Malm och mineraler, Gruvdrift, Bergsvetenskap, Geodesi och Aviatik” är några exempel på lådornas rubriker.
19. De finns under rubrikerna ”Värme- och kylteknik. Matlagning, Symaskiner, Hus- hållsredskap, Städning och Hem och hushåll”. Enbart rubriken ”Bilar, tillbehör” upp­ tar nästan en lika stor plats i samlingarna.
20. Hesselgren (1994) sid 53.
21. Waldén (1990).
22. Symaskiner finns även under skomakeri och som trådspolningsmaskin under rubriken
vävning, vilka jag bortser ifrån här.
23. Enligt uppgift av sektionschef Matts Ramberg.
24. Se t ex Jung (1964) sid 183, där han ger exempel på bilen som feminint objekt för man­
nen. Bilen har historiskt sett, men även idag, framför allt använts av män. Se t ex SIFO
(1993).
25. Se t ex SCB (1998) och Kommunförbundet (1998).
26. Se t ex Karlqvist (1996) sid 11-14.
27. Vid en snabbgenomgång av primärliggaren från 1993 och framåt återfanns att av de
cirka två tusen föremål som förvärvats så kan bara 17 procent sägas knyta an till en tra­ ditionellt kvinnlig sfär eller ungefär 350 saker. Däremot verkar föremålen vara likvär­ digt uppmätta och tekniska data utredda.
Referenser
Carlsson Wetterberg, Christina (1992) ”Från patriarkat till genussystem - och vad kom­
mer sedan?” i Kvinnovetenskaplig tidskrift 1992:3.
Dadalus 1995. Stockholm.
Frykman, Jonas och Löfgren, Orvar (1979) Den kultiverade människan. Lund. Hagemann, Gro (1994) ”Postmodernismen en användbar men opålitlig bundsförvant.” i
Kvinnovetenskaplig tidskrift 1994:3.
Hesselgren,Eva(1994) Teknik-ochindustrihistoriskasamlingarvidsvenskamuseer—enin­
ventering. Stockholm.
Hirdman, Yvonne (1988) ”Genussystemet - reflexioner kring kvinnors sociala underord­
ning.” i Kvinnovetenskaplig tidskrift 1988:3.
Hugo, Peter (1999) ”Tekniska museet som terapeut”, föredrag på Tekniska museets jubi-
leumsseminarium den 17 juni 1999.
208

TEKNISKA MUSEET - DEN MANLIGA TEKNIKENS TEMPEL?
Jonasson, Margareta (1996) ”Qvinnliga Uppfinnare i Sverige” i Teknik & Kultur 1996:3. Huddinge.
Jung, Carl (1964) Människan och hennes symboler. Stockholm.
Karlqvist, Anna (1997) Från eftersatt till eftersökt. Om kvinnliga studeranden på Kungl Tek­
niska Högskolan. Stockholm.
Kommunförbundet (1998) Härifrån tilljämställdheten. Huvudrapportfrån programbered­
ningen Kommunerna ochjämställdheten. Stockholm.
Liungman, Carl (1974) Tanketecken. Symbolers semiotik — västerländska ideogram. Malmö. Liljeström, Rita (1979) Kultur och arbete. Stockholm.
Liljeström, Rita (1985) Arbetstid, driftstid och social tid. DELFA Rapport 14. Stockholm. Ljung, Margareta (1998) ”Feministisk teori.” i Moderna samhällsteorier. Traditioner rikt­
ningar teoretiker. Stockholm.
Löfgren, Ragnhild (1982) ”Kvinnliga uppfinnare - finns det?” i Gnistorfrån kvinnor och
teknikveckan våren 1982. Stockholm.
Nationalencyklopedin (1992) Åttonde bandet.
Quinnliga Uppfinnare I Norden (1992) Stockholm.
SCB, Statistiska Centralbyrån (1998) På tal om kvinnor och män. Lathund omjämställdhet.
Stockholm.
Scott, Joan Wallach (1996) ”Gender: A Useful Category of Historical Analysis.” i Joan Wal-
lach Scott (red) Feminism and history. Oxford.
SIFO (1993) Kvinnor och män...om bilen: Rapportför Sveriges Kvinnliga Bilkårer om en SI-
FO-undersökning i november 1993. Stockholm.
Thurén, Britt-Marie (1996) ”Om styrka, räckvidd och hierarki, samt andra genusteoretis-
ka begrepp.” i Kvinnovetenskaplig tidskrift 3—4 1996.
Waldén, Louise (1990) Genom symaskinens nålsöga. Stockholm.
Young, Iris Marion (1990) Justice and the Politics ofdifference. Princeton.
209

mm

Sigmund Freuds teorier
gav nya infallsvinklar till museidiskussionen, då Tekniska museet under jubileumsseminariet lä­ des på divanen.
Foto Kungliga biblioteket
GUNILLA CEDRENIUS
Tekniska museet på divanen
Tankar kring ett jubileumsseminarium
••
Ar Tekniska museet jäst eller gäst hos verkligheten?
Den frågan ställde museichefen Peter Larsson när han in­ ledde det första jubileumsseminariet den 17 juni 1999. Ska
museet vara ett tempel för teknikdyrkare eller en plats för
möten och reflektioner utifrån museets huvuduppgift, dvs att vara samhällets kollektiva minne. Hur ser det vuxna museum ut som började sin levnadsbana 1924?
Ar det någon mening med att utsätta en 75-åring för psykoanalys? Kan­ ske inte om det är frågan om en mänsklig varelse med en maximiålder på 110 år. Men för ett museum med en livslängd med adress evigheten så är
ett trekvarts sekel rena barnstadiet.
”Psykoanalysens pionjärer skulle säkert ha blivit mindre förvånade än
vad jag blev över uppdraget att analysera en institution som Tekniska mu­ seet”, sa psykoanalytikern Peter Hugo när han fick ordet. ”Vid seklets bör­ jan var man mer öppen inom psykoanalytikerkretsar för att arbeta tvärve­ tenskapligt, något som förändrats under åren som gått, då det kliniska arbetet och en ökad professionalisering har gjort diskussionerna mer inåt­ vända.”
Psykoanalysen bygger i många av sina olika teorier på medvetna och omedvetna psykiska konflikter. En stor roll spelar också den ångest, som alltid är närvarande i våra liv. Den behöver regleras genom ett hyggligt re­ gister av psykologiskt försvar vilket gör det möjligt att möta yttre och inre påfrestningar. En tredje hörnsten i psykoanalysen är att nuet är beroende

GUNILLA CEDRENIUS
av minnet. Avsikten med det hela är att se mening och samband där de ti­ digare inte klargjorts!
Beskrivningen stämmer ganska bra in även på ett museums uppgift. Vad ger då ett besök i Tekniska museets flaggskepp — Maskinhallen — för ob­ servationer, reflektioner, associationer, kommentarer och hypoteser?
”Det är en sorgens plats”, säger Peter Hugo, men låter inte alltför be- drövad. ”Maskinerna är döda - uppstoppade i flera bemärkelser. Sorge­ samheten understryks av att de står ordnade som gravar. En museal kyr­ kogård. Som gravar är de försedda med namnbrickor där livstiderna framgår. Ibland också med namn på sörjande anhöriga.”
Det är älskade maskiner som hedras med en evig vila utan störande dof­ ter eller ljud. Maskinerna är rena och fina, balsamerade och förskönade in­ för slutförvaringen i museet. Peter Hugo saknar sinnligheten och kontak­ ten med maskinens ursprungliga uppgift och letar som en detektiv efter kvardröjande spår. Till slut tror han sig se lite jordrester på ett traktorhjul. Senare visar det sig vara fel.
”Jag hallucinerade fram lite jord. Det behövdes!”
Museer och ångest
Om liknelsen med de balsamerade maskinerna på sin museala kyrkogård stämmer så kanske det är lika bra att löpa linan ut och fundera på hur vi i dagens samhälle hanterar de döda när de väl fatt en sista makeup och en vär­ dig begravning. Vi talar om dem, ofta och mycket. Speciellt om dem som vi älskat mest. Berättar historier, imiterar deras röst och påminner oss om
21 2
Kan man utsätta ett 75- årigt museum för psyko­ analys? Visst, diagnosen blev: lätt tvångsneurotisk. Teckning Ulf Frödin

"Museet är en institution
för att avvärja dödsång­ est", sammanfattade psykoanalytikern Peter Hugo.
Foto Nisse Cronestrand, Tekniska museets arkiv
egenheter, styrka och svagheter. Det lindrar sorgen — och vår egen ångest. Varför inte behandla museiföremålen på samma sätt? Måhända skulle det lätta upp den sorgsna stämningen att ge maskinerna något av sitt forna jag, kraft och doft. Ar det bejakande av ångesten över förgängelsen som ska ge museerna nya krafter inför ett nytt millennium eller är det det illusoriska sökandet efter evigt liv, dvs det som på modern museisvenska allmänt kal­ las levandegörande.
Det är mycket som ska behandlas under en seminariedag. För mig är det anförandet om psykoanalysen och museerna som lockar mest. Främst för att det förmodligen är första gången som ett museum underkastar sig en psykoanalytikers granskning. Det är alltid spännande att titta på sig själv genom andras glasögon. Speciellt som museivärlden trots alla millenni- umseminarier inte bjuder på en utmanande debatt eller engagerad vidare­ utveckling. I stället upprepas frågan om museernas roll inför 2000-talet som ett mantra med politiskt gångbara ord som ”levandegörande” och ”kulturarv” lagom kryddade med lite ”mångkulturellt” och något lätt­ smält för barn och ungdom. Vilken existentiell ångest döljs inte i dessa ord­ konstruktioners osmälta mix, dvs att förvalta ett arv som är så stendött att det måste gjutas liv i. Ska museerna syssla med ångest och sorgsenhet så ska den åtminstone vara fräsch! Därför tillbaka till Peter FFugo.
”Det finns grupperingar inom psykoanalysen som arbetar med att ut­ forska processer i organisationer och grupper för att klargöra vilka omed­ vetna föreställningar som styr handlandet. Man kan fråga sig vilken typ av
TEKNISKA MUSEET PÅ DIVANEN
213

GUNILLA CEDRENIUS
ångest som museerna hanterar. Vilka försvar mot ångesten som de förne­ kar eller bejakar. Vilken typ av omedvetna roller och arbetsuppgifter som ett museum tar på sig. Jag tänker då både på de officiella uppdragen och på de självpåtagna.
Museet är en institution för att avvärja dödsångest”, sammanfattar Pe­ ter Hugo. Och i salen är det så tyst att man kan höra en knappnål falla.
Aha, tänker jag. Det är därför levandegörandet blir så viktigt. Genom att öppna gravarna och sminka upp de hädangångna kan vi intala oss att evigheten är vår och att alla mumier kan vakna. Eftersom det var bättre förr så kan vi dö i frid i from förhoppning att om man låter sig begravas på ett piffigt sätt - kanske i sittande ställning med en PC under armen - har man chans att få en plats i en monter på ett länsmuseum eller varför inte i den framtida permanenta datorutställningen på Tekniska museet.
Hur avvärjer man dödsångest? Förneka, bejaka, bekämpa eller kittla? Lättast är att förneka eller bekämpa. Inte dör vi? Jo, kanske gör vi det. Människor ja, men inte föremålen som vi omger oss med? Åtminstone in­ te dem som vi tycker extra mycket om, arv från mormor, eller som be­ kräftar vår egen ställning och status. Det är inte så underligt att mer än 90 procent av museernas föremål är gåvor. Ett säkert sätt att komma med i gänget av namngivna och ihågkomna som vandrar in i tidlösheten. Det kulturpolitiska talet om kulturarv och levandegörande blir också mer be­ gripligt efter Peter Hugos presentation av dödsångestteorin.
Ängslan och fasan inför det framtida okända kan ju också bejakas. Ett sätt är att våga bearbeta det som skrämmer oss mest just nu. Den onda tek­ niken, den obegripliga eller den okontrollerade. Peter Hugo letade förgä­ ves efter exempel på sådana vinklingar i Tekniska museets utställningar men fann en genomgående teknikpositiv hållning där tekniken står för framsteg och förbättring.
Ger denna teori också en förklaring till varför Gruvan, trots sin brist på moderna utställningseffekter, håller sitt grepp om publiken som en av mu­ seets mest uppskattade attraktioner. Att våga stiga ner i det mörka okända och se med egna ögon att underjorden befolkas av ofarliga och orörliga män, att det är torrt och städat och temperaturen som hemma i vardags­ rummet, ger nytt hopp och argument när dödsångesten ger sig tillkänna nästa gång. Den klassiskt bildade ser också omedelbart paralleller till dödsmyter som Orfeus och Eurydike eller Dantes gudomliga komedi.
Att kittla vår rädsla eller servera den i en förpackning där vi trots alla hemskheter känner oss trygga sysslar många genrer med idag, t ex skräck­ filmen och detektivromanen. Att uppleva skräcken, bringa ordning i det ka­ os som följer, förstå händelseförloppet och komma levande ut, är det som
214

TEKNISKA MUSEET PÅ DIVANEN
Deltagare vid konferen­ sen.
Foto Nisse Cronestrand, Tekniska museets arkiv
vi betalar för. Gruvan med den illusoriska tunnel­ sprängningen i dess moderna del vid stålutställ­ ningen är ett bra exempel på hur ett museum kan ge besökaren möjlighet att möta det skrämman­ de, pröva något nytt och vidga sina gränser. Ång- estawärjning löses förmodligen inte bara genom att museibesökarna på ett upplevelserikt sätt blir mer orädda för teknik. Kanske skulle museet gö­ ra oss mer medvetna om de faror som döljs i en sofistikerad teknik, där människans självbevarel­ sedrift har svårt att hänga med. Jag tänker då på små och lätthanterliga vapen som snabbt och
oblodigt dödar, genmanipulationer, kärnkraftens tysta krafter, men också på vardagens dolda överkonsumtion av kemikalier och de miljökonsekvenser som de kan fa inom en inte alltför avlägsen framtid.
Älskade föremål
Kärleken är viktig! Det underströk Peter Hugo. Ett museum som inte äl­ skar sina föremål tappar i längden sin attraktionskraft. Som ett lekfullt och stimulerande inslag under seminariet fick deltagarna i uppdrag att lista fem föremål i museets utställningar som påverkade dem positivt eller berörde dem på något sätt.
44 deltagare besvarade enkäten. De flesta pekade ut enstaka föremål, men många valde en utställning eller en del av ett utställningsarrangemang eller t o m en speciell lokal. Seminariepubliken bestod av museifolk, mustänger, dvs morgondagens museianställda, och teknikvänner. Dagens föreläsare bestod av vetenskapsjournalister, psykoanalytiker, författare, en kvinnlig vice styrel­ seordförande och professor. Hälften män och hälften kvinnor!
Resultatet blev så här - rufft räknat:
• Populärasteföremål: Samuel Owens balansångmaskin från 1832. Impo­ nerande i sin storlek och genialt placerad mitt i Maskinhallen. Big is be- autiful. Som god tvåa kom Foucaults pendel.
• Oftast nämnda teknikpersonlighet blev inte oväntat Christopher Polhem med sina modeller och mekaniska alfabet.
• Mest älskade föremålsgruppen är utan konkurrens fordon av olika slag. Glidflygplanet toppar listan tätt följd av Saab- och Volvobilar. Men också gamla och nya cyklar, vespor, brandbilar etc finns med bland svaren.
215

GUNILLA CEDRENIUS
• Näst mest älskade föremålsgrupp är enstaka maskiner och apparater. Ång­ maskinernas mystik släpper inte greppet om oss som publik och tilltalar även de yngre deltagarna. Tändkulemotorn väcker också ljuva känslor.
• Intressetför modellerar överraskande stort. Populärast är ”Vattnets väg ge­ nom Stockholm”. De små modellerna som skildrar ett skeende är också uppskattade främst av de kvinnliga enkätsvararna.
• Museibyggnaden väcker starka känslor. Också detaljer som ”hissen” eller lokaler som Maskinhallen eller ”tomt rum med Stockholms stadshus i fonden” nämns bland de fem alternativen i enkätsvaren.
• Mest uppskattade utställningar är de om gruvan och järnhanteringen. Gru­ van med sitt mörker förblir en upplevelsehöjdare men far stark konkurrens av bergsprängningen med sin minst sagt ljudliga effekt. Bland övriga ut-
Deltagare vid jubileums­ seminariet fick lista fem älskade föremål ur Tek­ niska museets samlingar. Populärast var Owens balansångmaskin.
Foto Nisse Cronestrand, Tekniska museet
216

ställningar är det den felprogrammerade duvans bo, som byggts av spik i
stället för kvistar, och ”Stål dygnet runt” som nämns oftast i svaren.
Också utställningen om hemmets teknik väckte stort intresse. Här nämns kylskåp, dammsugare, isskåp, symaskin men också Orebrokex, Prinsessor­ nas kokbok och fotografiet av kökspersonalen med vackert poserande hund i ett högborgerligt sekelskifteskök.
Datorutställningen tycks ännu inte ha något större attraktionsvärde, även om BESK stod på fyra deltagares fem-i-topplista.
En lekfull och ovetenskaplig enkät väcker trots allt en del tankar. Kan­ ske är det här ett sätt för museer att ta temperaturen på sin publiks intres­ sen och behov. Dessutom tog många av deltagarna tillfället i akt att kom­ mentera vad de tyckte - både eloger och kritik.
Museet som det kollektiva minnet
Peter Hugos museianalys slutade inte med en diagnos utan snarare med en hypotes.
”Det beteende och det försvar som museet använder sig av påminner om tvångsneurotikerns”, sammanfattade Peter Hugo. ”Med starkt utveck­ lad systematik håller man den kaotiska verkligheten i schack. Oförmågan att skilja stort och smått är också ett gemensamt drag.”
Stämmer diagnosen? Ligger det något i den? Eller känns den bara orätt­ vis och oinitierad om ett museums arbetsvillkor och vardagsproblem som brist på pengar, mediauppmärksamhet, personal, säkerhet etc. Går det att vända på begreppen, dvs att fokusera på positiva sidor i stället för negati­ va? Systematik behöver inte nödvändigtvis vara detsamma som ”knappo- logi” utan en förutsättning för att presentera den överblick och historiska bakgrund till dagshändelser och fenomen som ett snabbt och informa- tionsrikt samhälle behöver. Länge har ambitiösa museichefer lekt med tanken att inom museet ha en specialstab som likt tidningar eller TV på kort tid kan ge en historisk bakgrund till aktuella händelser. Nu ser det ut som den första historiska redaktionen av det här slaget är på väg att bli verklighet på Science Museum i London. Den ska inte bara arbeta fort utan också utveckla nya former för att förmedla budskapet med den allra senaste tekniken. En nydaning som ligger helt i linje med det budskap som Eric Dyring, tidigare chef för Tekniska museet, gav under sin inledning av seminariet nämligen: modern pedagogik, formgivning och informations­ teknologi.
”En annan kontrollförlust som hotar ett museum är att inte minnas längre”, fortsätter Peter Hugo. ”Speciellt som museet ska minnas med oss
TEKNISKA MUSEET PÅ DIVANEN
217

GUNILLA CEDRENIUS
och för oss. En erfarenhet från det psykoanalytiska området som kan vara
användbar i museernas arbete är att minnet är underkastat en ständigt dy­ namisk förändringsprocess. Vi minns inte samma sak om och om igen utan minnena — intrycken av våra minnen - förändras när vi tittar från olika plattformar. Minnena redigeras, censureras och bearbetas, dels inifrån oss själva, dels av händelser kring oss. Dessutom har uppfattningen om vad vi ska minnas och hur vi ska använda minnena varierat under olika tider.”
”Teknisk utveckling styrs av lustan som ibland kolliderar med verklig­ heten”, sammanfattar Peter Hugo. ”Tekniska museet ger i nästan alla sina utställningar ett ljust och framtidsoptimistiskt intryck. Genom att också visa innovativa katastrofer’ och felslut skulle Tekniska museet kunna ba­ lansera tekniken på gott och ont och minska vördnaden för utvecklingen med stort U. Det finns mycket att lära också av det som man inte gärna vill framhäva. Grundtanken i psykoanalysen är att människor i sin ut­ veckling även får ta del av det som är plågsamt!”
Bejaka besökarna
Antalet framtidsseminarier inför millenniumskiftet har varit extremt stort. Det som förvånar mig är att museibranschens företrädare inte sällan tyck­ er att de inbjudna talarnas önskemål är gammal skåpmat. ”Det där var väl inget nytt” hör jag många säga. Men det måste väl ligga något i det som framförs eftersom samma tankar återkommer seminarium efter seminari­ um. Kanske är det dags att lyssna på vad dessa inbjudna talare säger och försöka tillfredsställa deras önskningar. Sammanfattar man vad seminari­ ets föreläsare tyckte så ser önskelistan för förändringar ut så här:
• Roligare och mer humoristiska utställningar. Det är lättare sagt än gjort. Stål­ mansdräkten i Tekniska museets stålutställning är ett bra exempel. Kan man lära sig att vara rolig? Till en viss gräns - ja. Mer humor i kurserna i mu- seologi kan vara en lösning. Mest handlar det om att våga vara en smula re­ spektlös och självironisk/kritisk. Vem uppmuntrar till det?
• Hellre oförutsägbara än bekräftande. Ingen har bättre uttryckt denna ön­ skan än idé- och lärdomshistorikern Sverker Sörlin när han i en recension av en museiutställning myntade begreppet ”aha- och jaha-upplevelser”. Jag behöver väl inte tillägga att det vore spännande att få uppleva mer ”aha” i museivärldens utställningar.
• Aktuellare. När Oresundsbron började byggas visade Tekniska museet snabbt en utställning som låg helt rätt i tid. Fler utställningar av det sla­
218

get är efterlängtade. En annat sätt att vara med i dagshändelserna är att
utnyttja museets aktiva hemsida till att ge teknikhistoriska kommentarer till aktuella händelser. Varför inte bygga upp ett samarbete med Science Museum i London och deras nya aktualitetsavdelning?
• Angelägnare och mer djuplodande. Under seminariedagen presenterade författaren Ola Larsmo en elegant studie om kritik av nya medier. Han jämförde vår tids kritik mot Internets negativa verkningar och 1700-talets syn på de nya mobila tryckerier som gjorde det möjligt att arbeta fritt, rör­ ligt och snabbt. Vad mycket mer spännande det vore att fundera både kring det positiva i en global kommunikationsform och prob­ lemområdena: porren, politiken och kriminaliteten på nätet med ett vid­ gat perspektiv i tid och rum. Plötsligt blev 1700-talets människor levan­ de, tänkande och agerande på ett sätt som dramatiserande kostymtablåer i museisamlingar sällan når fram till, då nostalgi och positivism lurar med lättköpta poänger. Genom att fokusera på teknikens möjligheter för män­ niskan att uttrycka sina tankar fångar Ola Larsmo den tidlösa och eviga önskan hos människan att kommunicera.
• Interaktivare. Dvs mer aktion och mer kommunikation, gärna med perso­ nalen.
• Mer balanserat mellan gott och owrdär det svåra, förbjudna och tunga far ut­ rymme liksom felsatsningar och Peter Hugos innovativa katastrofer.
The media is the message
är 1960-talets medieguru Marshall McLuhans viktigaste budskap. Han skiljer mellan heta och svala medier. Till de heta hör radion, det tryckta or­ det och filmen, dvs medier med hög definition som kräver liten inlevelse för att fånga vår uppmärksamhet. TV, det talade ordet och telefon är sva­ la eftersom nyttjaren själv måste vara aktiv. Ar det applicerbart också på museet? Hör det i så fall till de heta eller svala medierna? Kan ett museum själv välja vilket det vill vara? Eller är det besökaren som avgör temperatu­ ren?
När behövs museet
”Ju mer vi vet om naturvetenskap och teknik desto större andligt djup be­ höver människan”, sa ärkebiskop K-G Hammar i sitt sommarprogram i ra­ dion. En utmanande tanke skulle kunna vara att i ett tekniskt museum
TEKNISKA MUSEET PÅ DIVANEN
219

GUNILLA CEDRENIUS
koncentrera sig på sambandet humaniora och naturvetenskap - och var­ för inte också tro och vetande. De idag så populära Science centers var när de började utvecklas i USA på 1960-talet ett resultat av rymdkapplöp­ ningar och konkurrens mellan två världsmakter och behovet av att ständigt få fram nya tekniker, forskare och ingenjörer. Den statliga satsningen idag på att öka flickors intresse för naturvetenskap och teknik borde stimulera alla museipedagogers fantasi och tävlingsinstinkt även på de kulturhisto­ riska museerna till att utveckla den teknikhistoriska pedagogiken. Inte minst med tanke på konkurrensen med landets växande antal Science cen­ ters.
För att än en gång återknyta till hypotesen om museet som awärjare av dödsångest, så tror jag att museernas bejakande av denna uppgift kan hämta kraft och respekt om de behandlar den rätt. Närmaste grannen - Sjöhistoriska museet - arrangerade på uppdrag av de anhöriga till dem som omkom i Estoniakatastrofen en minnesstund på museet. Lokalen valdes därför att den är vacker, neutral och fylld av minnen, där Estonias öde blir ytterligare ett minne bland många andra. En överlevandes väckarklocka som stannat på två minuter över tolv är ett av de föremål i Sjöhistoriska museets samlingar som minner om århundradets största civila sjökatastrof.
Forskning för att flytta fram positionerna
Jubileumsseminariernas uppgift var som Marie Nisser, ordförande i Tek­ niska museets forskningsnämnd, nämnde i sin inledning, ett sätt att sam­ la idéer och synpunkter inför det forskningsprogram som ska utformas för museet. Det första jubileumsseminariet har gett idéer om forskning kring frågor som inte bara handlar om teknikhistoria utan också om museets roll och uppgift, dvs att förmedla kunskap om teknik och teknikens historia. Ur enkätsvaren kan efterfrågade teknikhistoriska fält vaskas fram, men mer spännande är ändå att fiska i djupare vatten.
Minnesforskning skulle vara intressant att gå vidare med inte bara för museer utan även för universitetens teknikhistoriker, gärna tillsammans och utökade med psykologer, medicinare, rättspsykiatriker och andra som forskar och arbetar inom detta område. Blir Tekniska museets forsknings­ nämnd först i landet att med nyutgåvan av Friedrich Nietzsches Om his­ toriens nytta och skada i näven reda ut begreppen om minne på gott och ont?
Beteendevetenskaperna är andra forskningsområden som kan tillföra ny och användbar kunskap, vilket bl a försöket med ”Museet på divanen” vi­ sar. I vår massmediala tid vet vi att det är inte alltid avgörande vad som sägs utan hur det sägs.
220

Pedagogiken är livsavgörande i en tid av hårdnad rivalitet om ekono­ miska bidrag till museerna. Det vore förlösande om man vågade släppa det präktiga talet om museet som läromedel och på allvar ta upp konkurren­ sen om besökarna med TV/radio, internet, dataspel, musikvideor, Imax, actionfilmer och de kolorerade specialtidskrifterna.
Aktualitetsbehovet eller konsten att vara ute i rätt tid borde museerna utveckla, helst tillsammans med mediaforskningen. Nyhetsjournalistik å 1'Historique — vilket härligt ämne att utveckla för kultur- och historie- kunniga mustänger och andra unga museimänniskor tillsammans med hungriga och otåliga murvlar vid landets journalistutbildningar. I mass­ medias värld gäller det att känna igen en ”nyhet”. Att ha näsa för vad som ligger i tiden. För museerna att finna orsakssammanhang bakåt och ge his­ toriska associationer och givande paralleller. Att skilja det stora från det lil­ la. Att kasta systematiken och ordningen och se om man kan flyga.
Referenser
Cedrenius, Gunilla (1999) ”Glömskans estetik” i Kjellström, Rolf & Ternhag, Gunnar
(red.): Museer som minnen - minnen av museer. Seminarium till minne av Göran Ro­
sander. Stockholm.
Gustafsson, Per (1999) Tekniska museet på divanen - Korta referat av föredragen. Jubi-
leumsseminarium I, 17juni 1999, www.tekmu.se/info/seminar75/referat.htm, 99-09-01 McLuhan, Marshall (1999) Media: människans utbyggnader. Stockholm.
Nietzsche, Friedrich (1998) Om historiens nytta och skada. Stockholm.
TEKNISKA MUSEET PÅ DIVANEN
221


Uppskuret motorblock i Maskinhallen.
Foto Truls Nord, Tekniska MUSEETS ARKIV
PER GUSTAFSSON
Zappa, beröra
och gestalta
Ett jubileumsseminarium om teknikskildring
useer som sysslar med teknikskildring måste söka nya Mmetoder för att behålla sin publik under det kommande decenniet. Nyckelord är zappa, beröra och gestalta. Det är kontentan av det andra jubileumsseminariet som hölls den 15 september 1999, en halvdag på Tekniska museet
under temat Museer som teknikskildrare.
”En informatör får alltmer sällan tala till punkt. Tidsrymden har krympt och ingen vet idag om man ens har tjugo sekunder på sig innan man blir utslängd, bortslängd eller zappad”, sade en av de inbjudna talar­ na, Marianne Milles, universitetsadjunkt och ansvarig för teknikinforma-
törsutbildningen vid Mälardalens högskola.
Något oväntat visade hon en smattrande och starkt omväxlande musik­
video för det församlade museifolket.
”Inte för att jag inte tror att ni redan sett någon, men jag vill bara på­
minna om att här ser vi början till en ny poetik. Strukturen är öppen, det finns plats för många utgångar, länkar. Dokumentärt material skulle göra sig mycket väl i ett sådant här icke-linjärt sammanhang.”
Huvudbudskapet var att kommersiella utbud via media och Internet har fått oss att anamma ”zappandet” som dagens metod för att tillägna sig ny information och nya kunskaper. Underhållning, reklam och datorspel le­ vererar hela tiden nya förebilder för hur man förmedlar saker. Internet med sina oöverskådliga informationsmängder är sinnebilden för det världsbib- liotek som nu växer fram.
223

PER GUSTAFSSON
Därför duger inte gamla sökmetoder längre. Kronologi och tematisering
har sett sina bästa dagar. De unga lockas inte av att bläddra från år X och framåt till dags dato, eller läsa index från tema A till tema O och följa en i förväg snitslad bana.
Dessa grundpelare i många traditionella utställningar utmanas idag av det spontana sökandet, hoppandet hit och dit i kunskapsmängderna. Det­ ta s k zappande måste vi anpassa informationen till, vare sig vi vill eller in­ te, därför att de unga vill ha den ökade valfriheten som de lärt av de elek­ troniska nätverken. Eller som Marianne Milles uttryckte det: ”Nätet där konsumenten är kung”.
Som åhörare kunde man lätt uppfatta Marianne Milles som en frisk fläkt från den mondäna och fina IT-världen, men hur ska hennes erfaren­ heter tillämpas i museisammanhang? Kan man zappa på ett museum? På sätt och vis svarade Marianne Milles själv på frågan:
”Folk gillar museer. Man går dit frivilligt och man zappar sig igenom montrar och scener. Det är magi och teater över museer.” Hon tog exem­ pel på bra och dålig utställningsmetod. Jämför daterade bronsålderspilar, som vi oftast ser inglasade i en monter, med ett montage, en scen där man ser en man som ligger skjuten med en pil av samma slag.
”Hur ont tror du det här gör? Hur skulle du ha tillverkat en sådan här pil? Montaget får föremålen att själva ställa frågor till besökaren. Med de rätta frågorna kommer det rätta engagemanget och den djupa insikten. Det lärde oss redan Sokrates, en mästare i frågandets pedagogik. Antikens on-line-pedagogik”, sade Marianne Milles, som också talade sig varm för metaforen, att förklara det okända med kända.
Precis så är det, tänkte man där i åhörarbänken. Nu behöver vi moder­ na termer för att förstå det gamla som vi vill berätta om. Marianne Milles kan säkert intressera sina elever för Platons dialoger bara hon startar i de­ ras värld, i chattandet på Internet.
Så skapar man delaktighet och jag undrar om inte just delaktighet var den röda tråden på det här jubileumsseminariet.
Delaktighet i tekniken
Professor Erik Hofrén, som skapat Arbetets museum, talade i princip om samma sak. Han har gjort det till en livsuppgift att fokusera på människor­ na i arbetslivet. Han visade fotot han själv tagit från tidig papperstillverkning, en bild av en arbetsplats, utan närvaron av arbetare men med alla relevanta redskap utplacerade för vägning av pappersark, handburen våg, arbetsbänk, ark osv. Men tittar man längst ned på bilden upptäcker man de slitna golv­ plankorna. Någon har stått där i år och dag och nött på golvet. Men vem?
Marianne Milles i talar­ stolen.
Foto Nisse Cronestrand, TEKNISKA MUSEET
224

Skulpturen "Hon"
Foto Hans Hammarskiöid
Erik Hofrén gav sig ut att leta i fotoarkiven och fann till slut Rättvisans
gudinna, som han kallar kvinnan på bilden, pappersarbetaren, som kollar vikten på pappret. Två bilder som antydde ett viktigt ideal för många tek­ nikskildrare på det sena 1900-talet - att foga in människan och upplevel­ sen i det förevisade.
Teknikskildrande museer har en komplicerad uppgift som andra kul- turarvsbevarande museer inte har, menade han. De måste peka ut färd­ riktningar för tekniken in i framtiden och de har dessutom ett visst ansvar för att vara up-to-date vad gäller existerande teknik idag!
Därför förespråkade han att Tekniska museet måste skissera olika ”fram- tidsspår”, ungefär som science-fiction-författare målar upp olika framtids­ scenarier.
”Det industriella arvet är idag ett kulturpolitiskt mål som det inte varit tidigare”, sammanfattade han. ”Det betyder att ett nationellt tekniskt mu­ seum befinner sig i brännpunkten på ett sätt som det inte gjort tidigare. Ni som arbetar här har alltså en utomordentligt spännande och intressant framtid att se fram emot”, var hans uppmuntrande ord inför nästa sekel. ”Det där med delaktighet handlar ju ytterst om att beröra, att fånga in folks intresse, som till exempel media, reklam och informationsteknik lyckas ganska bra med idag”, enligt Marianne Milles. Scenografin betyder här en hel del och det gäller att inte glömma huvudpersonen, något som bekym­ rat Erik Hofrén länge.
Teknikens estetik
Men det måste till något annat också, visade fortsättningen på jubileums­ seminariet, något som kan sammanfattas med ett enda ord: estetik. Vad är nu det, frågade sig vän av struktur och definition.
Seminariepubliken skulle nu fa sig till livs flera anföranden som krävde både sträng uppmärksamhet och yttersta sensitivitet.
Magnus Silfverhielm, en av arkitekterna bakom det nya Måltidsmuseet i Grythyttan, var exempel på det sistnämnda. Han lade tonvikten på att be­ röra sinnen, och det gör man genom att skapa en scen, ett rum, dit man går inte bara för att titta på utställda föremål utan också på andra människor.
”Jag går till Gare d'Orsay i Paris för att se på människor, det är så him­ la roligt, människor med annat språk och beteende. Det är så vackert att se på dem. Jag tror att museer skulle tänka mer på det, när de gör sina ut­ ställningar.”
Återigen detta med att skapa delaktighet, att göra museet till en mötes­ plats som Erik Hofrén tidigare pekat på, och naturligtvis gäller det rådet även teknikskildrande sådana!
ZAPPA, BERÖRA OCH GESTALTA
225

PER GUSTAFSSON
Verla Fabriksmuseum,
Finland - ett kartong­ bruk uppfört på Världs- arvslistan.
Människa i sitt arbete med spår av alla arbets­ dagar (tv).
(Källa: Guideboken till Verla Fabriksmuseum.) Det slitna i historien och museernas historiekrets (nedan).
Foto Erik Hofrén, Arbetets MUSEUMS ARKIV
226

ZAPPA, BERÖRA OCH GESTALTA
Att vara på museum.
Foto Magnus Siifverhielm
Arkitekten visade en serie diabilder som antydde att varje museum med
självaktning måste ha en tjusig entré. Men måste det vara så? En bild visa­ de hur Giacometti liksom i rent trots ställt en av sina spetsiga figurer fram­ för en uschel trätrappa och det räckte för att slå an tonen. I som här inträ­ den skola skåda något viktigt.
Undertecknads associationer löpte här amok. Jag upplevde såsom ung spoling Niki de Saint-Phalles spännande Hon-utställning på Moderna Museet på 60-talet. Hon var en färggrann jätteskulptur inuti museet och man gjorde så att säga entré innanför museientrén en gång till genom att stiga in i kvinnans sköte. Kanske skulle ett framtida datormuseum arbeta med samma estetik - man klättrar in i diskettstationen och kanar runt på den snurrande disketten för att så småningom hamna i processorns irr­ gångar? Väl färdig med utställningen måste besökarens lekamliga och so­ ciala behov tillfredsställas. Det var huvudbudskapet från Magnus Silfver­ hielm. I själva verket brukar han börja i den änden.
”När jag åker till konstmuseet Louisiana utanför Köpenhamn har jag alltid den där kaffekoppen och wienerbrödet i blick. Jag vet redan från bör­ jan hur jag ska ta mig igenom de olika utställningsplanen för att nå fram till det lämpligt placerade kaféet längst ut på udden mot Sundet.”
”Jag tror att museer mycket väl skulle kunna servera bara efterrätter på sina restauranger. För huvudrätten är ju det som museet själv står för. Varför inte apelsinsorbet på blodgra- peklyftor? Och kaffe och en choklad­ bit förstås. Choklad som numera konstaterats vara stimulerande för hjärtat. MEN förutsatt att det är äkta choklad. Det måste råda kvalitet även vid det museala besöket.”
Ja, Magnus Silfverhielms föredrag appellerade verkligen till läckergommen. Kanske bottnar famlandet kring dagens museitrender, som man skulle kunna sammanfatta i begreppen zappa, beröra och gestalta, i en önskan om en sinnlig upplevelse, en konst­ upplevelse i vidare bemärkelse än att enbart betrakta de utställda ångma­ skinerna/målningarna? Så kom då Pierre Guillet de Monthoux, professor vid företagsekonomiska institutionen på Stockholms universitet, in på
scenen mot slutet av seminariet och gav några svar på våra funderingar. Man far väl säga att hans framträdande var det mest väsensfrämmande man kunde tänka sig på ett tekniskt museum. Han gav nämligen oss en lektion i estetikens filosofi.
227

PER GUSTAFSSON
Estetikens filosofi
”Vad det här (det som vi försöker frammana i före­ dragen här på seminariet) handlar om, är i grund och botten en form av metafysicerande. Utan intresse för metafysik av ett mycket speciellt slag, skulle det inte finnas offentliga rum där sånt här får ske” (Guillet de Monthoux åsyftar själva idén att skapa museer kring t ex teknik). ”Det offentliga rummet i Europa har grundats på idén om att metafysik är viktigt, på ut­ vecklingen av Kants filosofi - dvs att det är blott i konsten som metafysik kan bedrivas.”
”Kant säger att om vi bara har två monoliter att hålla oss till, verkligheten som vetenskaplig, observer­ bar, materiell, konkret verklighet och förnuftet som vår tankes möjlighet att forma, strukturera denna verklighet - om vi bara har dessa två möjligheter är risken stor att vi kommer att begå våld på verklighe­ ten tack vare vår lust att organisera/strukturera.”
”Det Kant säger (i slutet av 1700-talet) är att vi går mot avmystificering, alienation, allt det som vi fortfarande uppfattar som ett stort problem i det moderna samhället - och det inträffar om man BARA har dessa två möj­ ligheter. Alltså måste man ha en tredje pol. Kants sk tredjekritik innebar därför att det inte finns någon riktig gräns mellan förnuft och verklighet, mellan tanke och materia, mellan kropp och själ, utan det är ett fält som måste vidgas, man måste aktivt gå in och kämpa för detta vidgade fält, som alltså blir en slags buffertzon eller ett komplement till förnuftet och mate­ rien. Detta tredje fält är för Kant estetiken.”
Hm, tänker åhöraren, det här gäller förstås inte bara museer med vårt kulturarv, konsten och kulturen, det här gäller i lika hög museer som syss­ lar med teknik och framtidsscenarier!
”1 Kants idé finns fundamentet till varför skattepengar ska gå till konst och museer. Till varför man har ett fält som kallas estetik som en del av det offentliga. Människor ska kunna ägna sig åt metafysicerande”, tillägger han.
Pågår då detta metafysicerande redan idag, månne? Vad är det som gör re­ lativt nya objekt intressanta på Tekniska museet, som gamla varumärken (Örebro kex) och bara 15 år gamla datorer? Vad laddar objekten så att de blir fetischer? Även till detta hade Pierre Guillet de Monthoux ett tänkvärt svar.
”Det är inte längre det allmänmänskliga, som är det intressanta, därför att det finns hela tiden runt ikring oss, till exempel hos standardiserade
i ' mmi
Immanuel Kant.
Foto Kungliga biblioteket
228

produkter som Campbells soppburkar. Vi är nedlusade med artefakter i vår
vardag. Vi behöver inte i demokratisk anda visa på det allmänmänskliga. Det allmänmänskliga har vi utanför museerna och det har redan invaderat oss. Nej, vi behöver hjälp med att återerövra det privata”, säger Pierre Gu­ illet de Monthoux med stöd av resonemang hämtade från den estetiske fi­ losofen Arthur Danton.
”Jag kan idag gå på en utställning och titta på en massproducerad sopp- burk därför att den talar till MIG, inte till hela världens soppätare. Det här är en process som handlar om estestik, som praktiseras intuitivt och som existerar både på det kommersiella fältet och på museer.”
Fick vi därmed svar på vad som kan bli ett framgångsrikt koncept för ett teknikskildrande museum, vare sig det heter Tekniska museet eller nå­ got annat? Nej, kanske inte svar, men väl några sk framtidsspår som Erik Hofrén efterlyste.
Zappa i museet
Framtidens besökare vill kunna zappa, inte styras av snitslade banor. Han/hon vill känna sig berörd, gärna av scener som gör att föremålen väcker frågor. Miljön i vid bemärkelse - shoppar och kaféer som gör det möjligt att idka konsten att titta på andra människor som i sin tur tittar - är central. Budskapet ska inte ansluta till kollektivt agerande utan snarare till privata upplevelser. Det utställda ska beröra mig, inte någon viss soci­ algrupp. Man far inte lämna bort det som har med livsnerven att göra, som Pierre Guillet de Monthoux uttryckte saken. Ungefär så kan man sam­ manfatta seminariet.
Och bildspråket är i centrum, inte texten i sig. Det gav fysikdocenten från Lund, tillika komikern, Hans-Uno Bengtsson, ett levande exempel på när han i sin performance skulle förklara det fysikaliska begreppet tryck:
”Vi åker genom Småland med X2000 och tittar ut på några smålän­ ningar som håller ett tältmöte. Rätt som det är går tältpinnen sönder och tältet faller ner över alla dessa kaffedrickande smålänningar. Inte ens små­ länningar fortsätter sina tältmöten om tältet ramlar ner på dem. Vad gör smålänningarna då? Jo, de börjar myllra alldeles hysteriskt för att komma ut. Vad ser vi då som passerar? Jo, vi ser hur tältduken spänns upp av dun­ sarna i duken, tältet reser sig över tältpinnen. Då har vi en bild avtryck. Det är de slumpmässigt dunsande molekylerna, de mikroskopiska smålän­ ningarna, som försöker komma ut.”
ZAPPA, BERÖRA OCH GESTALTA
229


From an old hand-made paper mill at Osjöfors. Foto Nisse Cronestrand, TEKNISKA MUSEET
MATS HOJEBERG
The Museum
as a Meeting Place
Short summary of Daedalus 2000
he Swedish National Museum of Science and Technology cele-
brated its 75th anniversary in 1999. Torsten Althin founded the Tmuseum in 1924 and remained head of it for 38 years until 1962. His aim was to create a museum of the findings in Science
and technology, to present the applications from the results of
scientific research and development in industry and society and at the same time preserve objects and knowledge of historical interest. He
wanted to "preserve the old and promote the new", with regard to objects and context, ideas and knowledge. This has been the aim of the museum ever since. The museum wants to offer a meeting place for all those who have an interest in the proceedings of technology and its dependence on society. It should promote a vivid discussion and produce exhibitions that explore knowledge. It also has a national obligation to collect and accumu- late objects that represent different parts of the industrial, innovative and scientific heritage in Sweden and to present what it finds to the public.
This is not an easy task, especially in a time when the technological evo­ lution is very rapid and tends to change the very concept of technology. The museum has to compete with many different kinds of media - newspapers, radio, TV and the Internet. The work has to reflect its responsibilities with regard to the above-mentioned aims and it has to find ways and means to manage these tasks.
This book intends to explore the options and difficulties by giving some examples of what is happening in the use of technology in a few sec-
231

MATS HOJEBERG
tors of the society and how this is reflected in the museum itself. There are
no easy Solutions to this problem - hut it is an exciting challenge and there is a need to expand the discussion about the problem and to involve all those who are interested in the mutual impacts between technology and society.
The aim of the museum is to be a meeting place for activities and dis- cussions that illuminate the present and past role of technology in the so­ ciety and thereby to stimulate the curiosity and thinking about its future development.
Erik Hofrén, professor at the Museum of Work, ex- plores the nature of the museum and what is required from those who carry out its duties at the turn of the century. Today modern technology expands into all sectors of the society, including the museums. Since the experience of the individual in their workplaces is the basis for the understanding in the modern society, it is important to focus the work of men and women. Like
the Smithsonian's Anacostia in Washington D C, the museums should bring about prerequisites for change. But those who represent museums have to realise that they also express power. Their authority must be devoted to dialogues with the perspective that the cultural heritage is the result of a
social process rather than an institution or a building. Bengt Göransson, former minister for culture and education, reminds us of C P Snow's ideas about the two cultures in the 1950's. He argues that the differ- ences pointed out by Snow have decreased, but no schoolteacher can teach all subjects even if that may be a dream for some. On the other hand there are dis- ciplines with an aim to find an exclusive professional
role. This threatens the traditional responsibility of the universities - to share knowledge. There has to be sites where the man- ifold and complexity of knowledge from all fields can be studied. The mu­ seums may offer such a site. But this is a difficult task that requires the abil- ity to present connections and understanding between several expressions of culture. An experience where a dove unexpectedly flew out of a paint- ing of Tintoretti, carrying the message of the important task that laid be- fore the Virgin Mary, is told as an example of how to present the impor­ tant duty of building a social coherence on which we can form our own identity. This is how the most important task for the museum may be ex­
pressed.
232

THE MUSEUM AS A MEETING PLACE
Staffan Romberger and Kerstin Severinson Eklundh, lecturer and profes­ sor at the Royal Institute of Technology in Stockholm, discuss one of the profound changes that occur today; namely the shifit from using paper for reading and writing to reading and writing on a Computer screen. They communicate results from research that in some detail show the processes of reading and writing and how they are influenced by using paper or screen. The main problem in this shift is the possibility to get an overview of the text, and what options there might be.
Maths Isacson, professor in economic history in Uppsala, analyse the nature of the modern society with regard to the industrial development and how it can be observed in employment statistics and national
production of goods and services. His analysis indicate
that it was mainly during the period 1935 to 1985 that
industry was a major characteristic of the modern soci­
ety. It is a paradox that this period is less analysed com-
pared to earlier eras. This is a fact that has to be counter-
acted by the museums, especially when the cultural
heritage of the industrial society will be focused during
the years to come. There are some factors to be noticed
in this connection: the large scale of industrial plants where the only excep- tion is family travelling, the inflexible production system with strict control, the dominance of salary work, the explicit gender differences, the sharp bor­ der between work and leisure and the social differences. There is a profound shift in many of these factors in the present society. A more profound under­ standing of this industrial period 1935-1985 is an urgent undertaking in or­ der to be better prepared to meet the ftiture.
The challenge for a museum of Science and technology when reflecting on the present development is great. It is difficult to monitor what happens and it is even more difficult to understand and present the facts and trends. In order to illustrate the great variety of modern technology and its mutual dependence of society, we describe what has happened during the last two decades in five different sectors of services and industry.
Carina HolmbergEom the Swedish Cooperation and Anna NybergCom the Stockholm School of Economics present some important features in the Swedish grocery shops where technology has had an impact - both as a driving force and as a response to customer demands.
Susann Tjemström at the SEB bank concentrates even more on the customer perspective when she presents some important changes in the banking sector.
233

MATS HOJEBERG
Anders Edsfeldt is the development manager at Konstruktions-Bakelit, a supplier to the car industry. He tells the story of a medium sized company that has had to dramatically change its production routines in order to meet the requests from its big industry cus- tomers and successfully did so.
Kjell Thorén, recently retired from ABB Stal, de- scribes the very rapid improvements that have oc- curred with stationary gas turbines for power production. The gas turbines have become the major alternative for power plants in recent years, as a re­ sult of a spectacular development of a technology that was considered to
be mature.
Tommy Ivarsson at Saab and the JAS 39 Gripen project describes the
systematic approach that has to be applied in the development of today's military aeroplane and which involves a large number of very different problems to be managed.
These examples are rarely, if at all, present in the exhibitions at the mu­ seum. The main line of the tradition of the museum is focused on histor­ ical events and objects and personalities. It may be possible to stimulate the interest for Science and technology and to increase the importance of the museum by looking at the functions of technology or at the role of old de- velopments as examples ofwide-ranging importance. Four artides intend to illustrate this.
Gert Ekström, senior curator at the museum, presents one of the first efforts to build a car. This was the challenge for the entrepreneurs a century ago, around 1900. There have always been major efforts done in a sector where great interest and potential growth are present - as it was then with cars and now with information and communication technology.
Rigmor Söderberg, photographer at the museum, tells the story of a 19th century man inventing apparatus to help people to strengthen their body by gymnastics. The constructions, which have been photographed, are compared with those of a modern gym and found to be
very much alike.
One of the major exhibitions during the 75th anniversary year of the
Swedish National Museum of Science and Technology was devoted to manufactured products, which have a symbolic status in Sweden and where the manufacturing Industries are to some extent threatened. There has been large preparatory works that include both traditional museum
234

methodology and journalistic approaches. Johan Forss- blad is a TV film producer who worked parallel to the museum project conducted by Magdalena Tafvelin. They both present their ideas and findings. The focus is the same but the methods used are different.
The final artides of this book are devoted to analysis of the performance of the museum. Wera Grahn made the first investigation, or rather a pre-study, of the col- lections at the museum with regard to gender. Grahn is postgraduate in gender research at Linköping Uni- versity. Her main conclusion was that there are very pronounced masculine perspectives in the collections and the way the objects were described by the mu­ seum.
There were two anniversary seminars devoted to
themes of discussing the role of the museum. The two seminar chairper- sons, looking at each other's seminars, referee them. Gunilla Cedrenius, consultant with focus on museums, concentrate her observations around a psychoanalytic perspective presented by one of the lecturers. The objects in the museum seem lifeless and robbed ofall their original flavour ofdust and dirt and sense of awareness. This indicate that the museum is an institution aimed at avoiding the fear of death and that this is done by bringing order out of chaos, in a way similar to what a neurotic does. It might be an un- fair suggestion. Confrontations with drawbacks and pain are parts of hu­ man development. The conclusion may be that the museums should throw away the order and try new methods of performance.
Per Gustafison, Science editor at the Swedish Radio, points out that the investigative methods of yesterday no longer work. Today, participation is the key word. The man or woman at the factory takes part in the history and should be the focus of a story that should also indicate future tracks. But there is also a need for aesthetics. The beauty of the museum is also the spectators and the café, both part of Communications. You must find what interests yourself. The future visitors at the museum want to find their own way, not to follow a predetermined track.
THE MUSEUM AS A MEETING PLACE
235

Medverkande författare
Gunilla Cedrenius/ fil kand, museikonsult i Freja Freelance, Stockholm.
Anders Edsfeldt, utvecklingschef, Konstruktions-Bakelit AB, Orkelljunga.
Gert Ekström, intendent, Tekniska museet, Stockholm.
Johan Forssblad, producent, Sveriges Television, Karlstad.
Wera Grahn, etnolog, journalist, doktorand Tema Genus, Linköpings
universitet.
Per Gustafsson, vetenskapsjournalist, Sveriges Radio, Stockholm.
Bengt Göransson, ordförande för Demokratiutredningen, f d statsråd, Stockholm.
Erik Hofrén, professor, Arbetets museum och Linköpings universitet, Norrköping.
Carina Holmberg, ekon dr, projektledare, KF, Stockholm.
Mats Höjeberg, fil lic, redaktör för Daedalus, konsult, Stockholm.
Maths Isacson, professor, Ekonomisk-historiska institutionen, Uppsala universitet.
Tommy Ivarsson, chef strategisk planering, Saab AB, Linköping.
Peter Larsson, museidirektör, Tekniska museet, Stockholm.
Anna Nyberg, ekon dr, Handelshögskolan, Stockholm.
Staffan Romberger, universitetsadjunkt, Institutionen för numerisk analys och datalogi, Kungliga Tekniska Högskolan, Stockholm.
Kerstin Severinson Eklundh, professor, Institutionen för numerisk analys och datalogi, Kungliga Tekniska Högskolan, Stockholm.
Rigmor Söderberg, fotograf, bildvårdare, Tekniska museet, Stockholm. Magdalena Tafvelin, sektionschef, Tekniska museet, Stockholm.
Kjell Thorén, f d överingenjör, ABB Stal, Finspång.
Susann Tjernström, informatör, SEB, Stockholm.
236

En världsledande koncern
ABB är en global teknikkoncern som
betjänar kunder inom kraftöverföring och kraftdistribution, automation, olja, gas och petrokemi samt produkter och entreprenad. Med verksamhet i över 100 länder, intäkter
ABB AB
721 83 Västerås, Telefon 021-32 50 00, www.abb.se
på över 30 miljarder dollar och 175 000 medarbetare har vi resurser att förbättra fram­ tiden när det gäller miljö och energibesparing. Kunder inom kraftgenerering betjänas av det hälftenägda ABB Alstom Power.
åk IIII

En ny drivkraft
i läkemedelsvärlden
AstraZeneca är ett av världens stora läkemedelsföretag. Vi har flera världsledande produkter och en framstående forskning. Vi koncentrerar vårt kunnande och våra resurser för att utveckla nya angelägna läkemedel och behandlings­ metoder för patienter världen över. Därigenom skapar vi värden också för medarbetare, för aktieägare och för samhället.
AstraZeneca
151 85 Södertälje AstraZeneca www.astrazeneca.com

Det kompletta
energiföretaget.
BIRKA
energi
020-818 818. www.birkaenergi.se

Den 10 december 1924 föddes gruvföre­ taget Boliden.
I Skelleftebladet kunde man bl a läsa föl­ jande notis:
”Sedan november hava i närheten av Bjur- lidens by i Skellefteå socken malmunder­ sökningar medelst diamantborrningar på­ gått. På ca 25 meters djup har man lyckats påträffa malmförande berg. Själva fynd­ platsen är belägen 3 mil nordväst om Skellefteå å den s k Fågelmyran.” Bolidengruvan var Europas största och rikaste guldgruva till dess driften upphörde 1967.
faboBden
75 är
Boliden är ett gruv- och metallföretag med omfattande svensk och internatio­ nell verksamhet. Antalet anställda är ca 6 000 och omsättningen omkring 8 mil­ jarder årligen. Boliden bryter, anrikar och smälter koppar, zink, bly, guld och silver. Stora verksamheter är också prospekte- ring, teknikförsäljning, framställning av halvfabrikat i koppar samt metallåtervin­ ning. Boliden är sedan sommaren 1997 listat på aktiebörsen i Toronto, Montreol och i Stockholm sedan våren 1999.

IX
E G IX;
.1S1' IX,
ibula.
I Moureu Leporie
1
itlt1
,
/> td
Dc
~!m*fiU
nr fiett
z lieU
Fritt efter Tegnérs dikt/Car/X//
>r35?
5,
STARCKjOHANN STEEL V
-^r ^ -^Itesa
0^y"_
SscfÄ?
*5C?^
.5-.
Sk&jta
Bröderna Edstrand står nu i Lettland, Litauen, Polen och Danmark med
sin goda vilja av stål!
I Finland och Estland står Starck- johann Steels säljartrupper!
1 KC STARCKJOHANN
| STEEL
& Bröderna Edstrand W TRELLEBORGKONCERNEN
En god vilja av stål.
B
»fohuué
J/ K\*****
MARE
I G«flandt.t
cv
!/WffV«y t
ugL^jk/iL
)CC
XJ M
xr s
STARCKjOHANN STEEL
% Tr
Selor
(»XJv
/I R$j
iäi*,

Ar du civil- eller högskoleingenjör?
Då finns
for dig
Vi erbjuder dig lönestatistik och löne-
argument när du ska förhandla din lön. Du får även kunskap om villkoren på arbetsmarknaden. Som medlem hos CF får du två tidningar: Civilingenjören samt Ny Teknik. Vi har också andra erbjudanden såsom försäkringar, nätverk och karriärplanering.
För mer information, besök www.cf.se
CivilingenjörsFörbundet
Box 1419, 111 84 Stockholm, Malmskillnadsgatan 48 Tel 08-613 80 00. Fax 08-796 71 02

Stålet är din bundsförvant i stort likaväl som i smått.
Utan stål inga industrier. Inga bilar. Inga broar. Inga tåg. Inga flygplan. Inga fartyg.
Men heller inga kylskåp. Inga bestick. Inga rakapparater. Kort sagt, rena stenåldern. Stålet är en av de grundpelare Sverige vilar på. Vår stålindustri är idag en högtekno-
logisk verksamhet som sysselsätter 25.000 specialister. Svenskt stål ligger i absolut världs­ klass. 80% av det stål vi tillverkar säljs ute i världen. Det ger en årlig exportintäkt på 30-35 miljarder kronor.
Och stål går att återvinna till 100%. Det är ett recept som är helt anpassat till det moderna kretsloppet.
Med vänliga hälsningar
Sveriges ståltillverkare - www.jernkontoret.se
Vad vore världen
utan stål?
Jernkontoret - svensk stålindustris centrala producentorganistion
ksadress Postadress Telefon Telefax E-post Hemsida
strädgårdsgatan 10 Box 1721 »111 87 Stockholm 08-679 17 00 08-611 20 89 office@jernkontoret.se http://www.jernkontoret.se

Viljan försätter berg
Det är viljan att nå vidare som bestämmer vår framtid. Vi måste ständigt och kompromisslöst söka effektivare produktionsmetoder och utveckla bättre produkter.
Medrättinställning,klararviallt.U WJKFsä flHfc
LKAB
BOX 952, 971 28 LULEÅ.

Ila våra produkter tillverkas inom
EU. Det mesta säljs också här.
Holmen News Pink är det välkända varu­ märket på rosa tidningspapper från oss. Det används framför allt i affärspress. Många dags- och veckotidningar, kataloger och tidskrifter trycks på vårt papper. Kunder är både stora tidningsförlag, civil­ tryckerier och grossister. Exempel på varumärken är bl a Holmen News, Holmen Super Print, Holmen Ultra Bright, Holmen Guide, SCANMAG och SCANMATT.
Vårt kontorspapper representeras av det välbekanta varumärket DataCopy®. Ännu ett varumärke utgör Invercote®. Det står för högkvalitativ kartong.
Vi kan årligen tillverka cirka tre miljoner
ton papper och
kartong. De produkterna står
för 80 procent av vår fakturering. MoDo är alltså ett pappersföretag. Vi är främst inriktade på Europa. I den meningen är vi ett regionalt företag. Och ett finansiellt mycket starkt sådant.
Det är stämplar som vi gärna ser på MoDo. Vi nöjer oss nämligen inte bara med den om vår tillverkning i EU.
MoDo
Telefon: 08-666 21 00. Telefax: 08-666 21 30. www.modogroup.com

mikrovågs- och antennutrustning som Saab Ericsson Space har levererat till projektet.
Hjärnkraft ersätter den råa styrkan. I över 60 år har Saab tänjt på naturlagarna och flyttat fram gränserna för vad som är fysiskt och psykiskt möjligt. Ur nyfikenhet springer nya
produkter och företag.
I varje utmaning finns det en affärsmöjlighet.
Making Ideas Fly
Saab AB (publ), 581 88 Linköping. Saab Aerospace är ett samlande begrepp för Saab-gruppen, som består av affärsområdena Military Aerospace, Space. Training Systems, Combitech och Commercial Aircraft. I gruppen finns ett tjugotal bolag och affärsenheter. Huvudinriktningen är produkter och system för flyg, rymd, försvar. IT samt nivåmätsystem. Saab-aktien är noterad på Stockholms Fondbörs sedan 18 juni 1998. Våra största ägare är Investor och British Aerospace. För en mer ingående presentation av Saab-gruppen och våra högteknologiska verksamheter, välkommen till www.saab.se
I gryningen den 6 oktober 1997 började rymd-
sonden Cassini-Huygens sin färd mot Saturnus måne Titan. På sin resa kommer den att flyga förbi Venus två gånger och Jorden en gång, för att med hjälp av gravitationskraften få fart att nå ut till Jupiter och sedan Saturnus.
Efter drygt sju års resa beräknas rymdsonden nå sitt mål och påbörja sökandet efter ytterligare en bit av det pussel som är universums och livets uppkomst.
Ansvaret för att information om den pussel­ biten når tillbaka till Jorden vilar tungt på den

Den viktigaste
utmaningen - minsta möjliga miljöpåverkan
Sedan lång tid är Scania bland de ledande i att utveckla fordon som kan anta en av de viktigaste utmaningarna inför 2000-talet: Att kunna hantera nödvändiga transporter på ett för miljön bra sätt.
Närmare hälften av Scanias forsknings- och utvecklingsresurser satsas därför inom miljörelaterade områden.
Scania är en av världens ledande tillverkare av lastbilar och bussar för tunga transporter samt industri- och marinmotorer. Med 23 500 anställda och produktion i Europa och Latinamerika är Scania en av branschens mest lönsamma tillverkare. Under 1998 var faktureringen 45;3 miljarder kronor och resultatet efter finansiella intäkter och kostnader 3,2 miljarder kronor. Försäljning sker på ett 100-tal marknader och ca 96 procent avsätts i länder utanför Sverige.
Våra motorer och fordon blir successivt mer energisnåla och tyst­ gående. Vi prövar alternativa driv­ medel. Våra produktionsmetoder och materialval blir allt mer miljöanpassade — redan idag kan till exempel cirka 90% av vikten i ett Scaniachassi återvinnas.
SCANIA
For Demanding People
www.scania.com

”Om vi kunde minska friktionen med tio procent i alla rullnings-
lager som används idag, skulle vi spara lika mycket energi som motsvarar effekten från 18 stora kärnkraftverk. Eller cirka hälften av den sammanlagda elförbrukningen i Australien, Brasilien, Spanien och Sverige. Ett enkelt exempel som belyser både bety­ delsen av forskning och utveckling inom rullningslagerteknologin och vårt bidrag till en bättre miljö för kommande generationer.”
Vi minskar friktionen
och sätter fart på utvecklingen.

STÅL
Vi utvecklar resurserna. Stålets och människans
SSAB www.ssab.se

ÖPPET
Maj-Aug kl 10.00- 16.30
Besöksgruvan
Maj-Aug kl 10.00 - 16.30 Vidare information: 023-71 14 75 Museet o Gruvan är stängda på midsommarafton & midsommardagen
FALUN
STORA
MUSEUM
Sept-April kl 12.30- 16.30 FALU KOPPARGRUVA

Vi främjar en gemensam nordisk elmarknad
Svenska Kraftnät är ett statligt affärsverk som överför elenergi säkert och
effektivt på vårt svenska stamnät. Dessa 15 000 km ledningar med högspänd el går som "motorvägar" från kraftverken till våra nätstationer. Därifrån går elen vidare till elkonsumenterna via nät med lägre spänningar.
En annan viktig uppgift för oss är att främja utvecklingen av den nordiska elmarknaden. Via uHandsförbindelsema kan elföretagen enkelt handla med varandra över landsgränsema och på Nord Pool - den nordiska elbörsen. Denna äger vi tillsammans med vår norska motsvarighet Statnett (bilden t.v.) Elkunderna på marknaden kan begära priser från flera leverantörer och sedan köpa elen från den som ger de bästa villkoren.
Svenska Kraftnät sköter också landets elberedskap samt utvecklar effektiva system för information och kommunikation. Bland annat har vi ett eget fiberoptisk kabelnät (mittbilden visar dragning av optokabel).
Antalet anställda är cirka 200 personer. Verket sysselsätter ytterligare några hundra personer pä entreprenad för drift och underhåll av stamnätet runt om i landet
Svenska Kraftnät
Box 526, 162 15 Vällingby. Besök: JämHandsgatan 99 Tel vx 08-739 78 00, Telefax 08-37 84 05.

VILL
ha fritt inräde till Tekniska museet?
inbjudas till visningar av museets utställningar? delta i utflykter till viktiga tekniska minnesmärken?
fritt erhålla denna bok?
m:
Årsavgiften är för enskild medlem fn 200 kr.
betala medlemsavgiften till TMVs postgirokonto 4924 - 7.
Du blir enklast medlem genom att Glöm inte att ange namn, adress,telefon och e-post.
^ w w t# -
Information om TMVs program erhåller du genom TMVs hemsida, direkt på www.tmv.a.se eller via länk från museets hemsida www.tekmu.se och TMVs telefonsvarare 08-450 56 92. Nyhetsbrevet från museet och TMV når dig som medlem flera gånger per år.
Tekniska Museets Vänner, Box 27842, 1 15 93 Stockholm
Då skall du bli medlem i Tekniska Museets Vänner (TMV). Vi är en stödförening för museet med nära 2000 medlemmar
Vm
WBHHk»
Äi
1■ ■■




MÖTESPLATS TEKNISKA MUSEET
TEKNISKA MUSEETS ÅRSBOK DAlDALUS 2000
Tekniken och samhället utvecklas tillsammans i
ett ömsesidigt beroende. Tekniken finns i snart sagt alla verksamheter - ibland tydligt och syn­ ligt, ibland fördolt. Förändringar sker snabbt. Det som händer kan beskrivas och förklaras. Men för att förstå behöver vi också mötesplatser dä r vi får tillfälle att ställa frågor och lämna syn­ punkter. På Tekniska museet finns det plats för sådana möten - om det som varit och det som är och det som kan komma. Det är om detta Ddedalus 2000 handlar.
ISBN 91-7616-011-4 ISSN 0070-2528
Tekniskafxi Museet