Digital teknik öppnar nya ingångar till gamla samlingar, väcker nya frågor och kritiska perspektiv. Det metodutvecklande forskningsprojektet, ”Digitala modeller. Teknikhistoriens samlingar, digital humaniora & industrialismens berättelser” är ett samarbete mellan Tekniska museet, med nationellt ansvar för det tekniska och industrihistoriska kulturarvet, och HUMlab vid Umeå universitet, landets främsta kunskapscentrum för forskning inom digital humaniora. Med utgångspunkt från valda delar av museets samlingar vill projektet både utforska den digitala teknikens möjligheter och industrialismens berättelser om samhälle, människor och miljöer.
Projektet syftar till att från tre olika kulturarvsperspektiv undersöka digitaliseringens specificitet och potential som brygga mellan forskning, minnesinstitution och besökare. De materialkategorier ur museets samlingar som valts ut för att digitaliseras och beforskas är alla relaterade till industrialismens olika faser och berättelser. Men den underliggande projektidén är också att ABM-institutioner inte bara bör ägna sig åt att digitalisera sina samlingar, utan också göra det möjligt för forskare och besökare att använda – ja, till och med spela – digitalt kulturarv genom olika slags applikationer, verktyg och programvaror.
Utgångspunkten för projektet är därför tre valda materialkategorier i museets samlingar vilka på olika sätt speglar industrialiseringens tre faser. Projektet tillämpar härvidlag tre metodologiska infallsvinklar: traditionell digitalisering (A), massdigitalisering (B) och kritisk digitalisering (C). Digitaliseringssätten korresponderar dels med skilda teknikhistoriska perioder (med specifika frågeställningar), dels med olika digitala metoder för att arbeta med det inskannade materialet. De olika metodmässiga ingångarna kommer att resultera i tre uppsättningar av digitala redskap och spelprototyper för att berätta om industrialismens olika faser. I takt med att allt mer historiskt material digitaliseras på minnesinstitutioner har insikten vuxit fram att all data som digitaliseringen resulterar i inte längre kan (eller bör) beforskas på traditionella humanistiska sätt. Som forskningspraktik innefattar digital humaniora ofta utveckling av nya digitala metoder, vilka förutsätter programmeringskunskaper och tvärvetenskapligt samarbete. De arkiv som digitalisering resulterar i är dessutom fundamentalt annorlunda än traditionella arkiv, eftersom alla filer besitter inherent data som kan analyseras på nya och annorlunda sätt.
Projektet är metodmässigt originellt. Syftet är att digitalisera tre materialkategorier på Tekniska museet av intresse för den teknikhistoriska forskningen: (A) delar av företagsledaren och industrihistorikern Carl Sahlins (1861-1943) omfattande (och för museet centrala) samling, (B) samtliga årgångar av årsboken, Dædalus (1931-2014) som museet har rättigheterna till, samt (C) 31 modeller ur Christopher Polhems mekaniska alfabet från 1700-talets början. Dessa tre materialkategorier korresponderar på ett generellt plan mot industrialismens tre faser: industrialismens genombrott (Sahlin), massproduktion (Dædalus) samt datorisering (Polhem skannad/printad i 3D). Digitala metoder innebär att tänka med och förstå den mjukvara, och de applikationer och protokoll som idag hanterar nya (och äldre) medier, t ex de sätt som analoga medier digitaliseras på och vilka forskningsmöjligheter som då uppstår. Projektet är såtillvida inskrivet i en metodmässig kappa som på ett metaplan tematiserar vad samlingarna och forskningen har för olika relationer i takt med att kulturarvet digitaliseras.
Senast uppdaterad 8 december 2022.